Benny Törnroos, välkänd programledare i Radio Vega och Yle Fem, har aldrig sett sig som en schlagersångare. Ändå hamnade han i Eurovisionssvängen på 1980-talet.

- Min goda vän Ronnie Kamras hade skrivit en melodi och så ringde han mig och frågade om jag ville sjunga den i de finländska uttagningarna. Det behövdes en text också, så den skrev jag tillsammans med Marita Lindquist. Och så kom ännu Jack Mattsson med som arrangör, så det var ju verkligen ett dream team!

Sången hette I november och med den tävlade Benny Törnroos i Euroviisut 1988. Men han har aldrig sjungit låten efter det, och inte heller sett på sitt eget framträdande på band. När han nu gör det blir han positivt överraskad.

- Den var betydligt bättre än jag trodde! Jag kom inte ihåg att den blev så stor mot slutet, med modulationer och breaks! Och skägg har jag också, det var nog den enda episoden i mitt liv jag haft det!

Vinkade till vännerna och glömde texten

Ett annat minne väcks också till liv.

- Ja just det, jag tappade ju bort texten där vid ett ställe. Det satt några bekanta på första raden och jag jag vinkade glatt till dem och plötsligt höll jag på att missa en hel textrad! Det var ju inte så proffsigt!

Men i alla fall höjde Helsingin Sanomats ansedda kritiker Jukka Kajava i efterskott I november till skyarna.

- Han skrev att jag hade tävlingens bästa frasering, så tydligen lyckades jag rädda situationen, skrattar Törnroos.

Livrädd för att vinna

I november kom på elfte plats i tävlingen men det var lika bra. Benny Törnroos ville nämligen absolut inte vinna.

- Nej jag var livrädd! Eurovisionen ordnades exakt samma vecka som vår dotter Linda var beräknad att födas! Och då skulle jag ju inte ha kunnat stå någonstans i Dublin och sjunga medan min fru födde barn.

Istället blev det Boulevard med Nauravat silmät muistetaan som reste till Dublin. Och Eurovision vanns av en viss Céline Dion, som representerade Schweiz.

Papperslappar och tusch

Året därpå fick Benny Törnroos ett hedersuppdrag. Han fick sitta med i juryn som utsåg representanten för 1989.

- Vi var ett gäng personer med papperslappar och tuschpennor som höll upp våra poäng. Det var inte så avancerat på den tiden.

Att fördela poängen var inte alls så lätt om man kunde tro.

- Det var svårt att bedöma! De flesta var ju bra på något sätt och man ville inte skjuta ner någon. Och vilken var nu bäst? Jag tyckte själv att Kim Lönnholms Minä olen muistanut var väldigt fin, fast den inte var någon direkt eurovisonslåt. Men jag vill minnas att jag ändå röstade på La dolce vita, som ju också vann.

Därmed hade Törnroos skött sitt juryuppdrag med all heder, för Anneli Saaristo kom på sjunde plats i Eurovisionen, det vill säga en av våra absolut bästa placeringar genom tiderna.

Arenan fungerar igen på lite flera apparater. Här hittar du en uppdaterad lista på var du har tillgång till Yle Arenan.

Nyheter på listan är en ny version av Arenan-appen för Facebook och appar för Play Station 3 och Play Station 4.

Arenan kan fungera också i andra mottagare och på annat sätt men nedan hittar du de lösningar och mottagare i vilka Arenan officiellt fungerar vid sidan av traditionella desktop-läsare.

I en del Arenalösningar går det inte att spela upp innehåll som har sk. starkt skydd. Starkt skydd kan ett innehåll ha av upphovsrättsliga skäl. De är här skrivna med kursiv.

Telefoner

• Iphone, kräver Arenan-app
• Android-telefoner, Android 4.0 eller nyare, kräver Arenan-app
• Windows Phone-telefoner, version 7 eller nyare, kräver Arenan app

Pekplattor

• Ipad, kräver Arenan-app
• Android-plattor, kräver Arenan-app

Smart-tv:ar, tv-tjänster och spelkonsoler

• Samsung. Kräver en Arenan-app som fungerar i de tv-modeller som getts ut efter år 2013. Apparna finns antingen direkt i tv-apparatens smartteve-menyer, eller tillgängliga i tevens appcenter eller appbutik. Det kostar inget att ladda ner appen.
• LG.Kräver en Arenan-app som fungerar i de tv-modeller som getts ut efter år 2013. Apparna finns antingen direkt i tv-apparatens smartteve-menyer eller tillgängliga i tevens appcenter eller appbutik. Det kostar inget att ladda ner appen.
• Android TV-apparater, kräver en Arenan app för Android
• Sony Bravia-tv:n, använder Sonys Arenan-tjänst
• Elisa Viihde, äldre mottagare
• Elisa Viihde, nyaste mottagare
• Sony Play Station 3, kräver Arenan-app
• Sony Play Station 4, kräver Arenan-app
• (Chromecast-stöd i Arenan-apparna för IOS- och Android)

Andra lösningar som gjorts med hjälp av öppen API

• AreenaX, Arenan-spelare för OS X -datorer och en applikation med samma namn för Apple TV
• Colosseum, en Arenan-app för Apple TV
• Hippodrome, en Arenan-app för Apple TV
• Digitas Hbb TV-pilot fungerar i Digitas marknät i tv-apparater som använder HbbTV-teknik.

På kommande

Som bäst jobbar vi på en ny version av Arenan-appen för smart-tv:n. I den nya appen ingår bland annat möjligheten att använda Yle Profil. Under arbete är också en Arenan-app för Apple TV-apparater. Exakt när de här apparna finns tillgängliga kan vi inte svara på nu.

Den tidigare planerade Xbox-appen har skjutits fram. Nu planeras en ny universell Windows 10-app. Under 2016 arbetar vi också på att ersätta Flash-spelaren i browser-Arenan till en HTML5-spelare.

Text: Kari Haakana

Turismen i Helsingfors började blomstra på 1930-talet. På 1960-talet skedde en stor förändring: då blev resandet tillgängligt för en bredare grupp och inte bara för den rika överklassen.

Den här veckan ville ni att vi i projektet Din stad skulle svara på frågan "Vad gjorde turisterna i Helsingfors för hundra år sedan?".

Svaret är ganska enkelt: inte så mycket.

- För hundra år sedan var året 1916. Det var världskrig och det politiska läget gynnade inte turismen. Då hade vi nog inte speciellt mycket turister i Helsingfors, berättar journalisten Magnus Londén, som jobbat mycket med rese- och turismhistoria.

Strömmingsmarknaden fanns i Helsingfors redan på 1930-talet. Strömmingsmarknaden i Helsingfors på 1930-talet. Bild: Helsingfors stadsmuseum

Under 1920-talet började man andas lite optimism, det var mycket att bygga upp och mycket man måste jobba med för att det skulle finnas platser för turister att bo på och tillbringa sin fritid på.

- På 1930-talet började turismen verkligen blomstra, berättar Londén.

Svenskar och amerikaner

Turisternas bakgrund såg ganska lika ut på 1930-talet som i dag: överlägset flest var svenskar, resten var ester, amerikaner och tyskar. Sedan kommer de andra nordiska länderna.

Mycket gick nog ut på att man skulle sticka ut från Helsingfors. Lappland var extremt exotiskt― Magnus Londén

I dag ser vi ganska mycket japanska turister i Helsingfors. När började dom komma hit?

- Jag kan lova att det inte var på 1930-talet. Enligt statistiken kom det i juni 1931 67 turister från andra världsdelar, kanske några av dem var från Japan.

Exotiska Lappland

På 1930-talet kom det redan ganska mycket restauranger till Helsingfors. Att åka med segelskutorna som då stod vid Salutorget var något som turisterna älskade.

Turisterna älskade segelskutorna i Helsingfors. De syns också på många reseaffischer. Reseaffisch för Helsingfors. Bild: Martti Santala/Come to Finland Publishing

- Mycket gick nog ut på att man skulle sticka ut från Helsingfors. Lappland var extremt exotiskt, man kunde åka ända till Norra ishavet till Petsamo.

Forsarna i Imatra var också populära, redan på 1700-talet var de Finlands enda turistattraktion. Insjöfinland lockade också, men absolut mest populärt var Lappland.

Barn börjar synas på resebilder på 1950-talet. Den här bilden är från Högholmen. Högholmen på 1950-talet Bild: Helsingfors stadsmuseum

Salutorget är Helsingfors kosmopolitiska centrum i dag― Magnus Londén

Domkyrkan har alltid varit en populär turistattraktion. De här damerna besökte Helsingfors en sommar på 1960-talet. Turister vid domkyrkan på 1960-talet. Bild: Helsingfors stadsmuseum

På 1930-talet började turismen verkligen blomstra― Magnus Londén

- Jag har själv stått och sålt gamla turistaffischer på Salutorget. Jag skulle säga att det är Helsingfors mest internationella plats. Det enda språk man inte behöver är finska. Där är fullt av turister och dom älskar Salutorget för att det är så exotiskt. Där är domkyrkan i bakgrunden och havet, och saluhallen som är mycket mer exotisk än vi själva tror. Dessutom har vi Uspenskijkatedralen och pariserhjulet, så Salutorget är nog Helsingfors kosmopolitiska centrum i dag, säger Magnus Londén.

Att uppträda i Eurovisionen är mångens barndomsdröm, och med jämna mellanrum besannas den för någon.

Så var fallet med vår representant år 2004, Jari Sillanpää. I mitten av 1990-talet hade han krönts till såväl tangoprins som tangokung, så att det blev tango också i Eurovisionen var knappast en överraskning. Sillapää är född och uppvuxen i Sverige, men flyttade i samband med studierna över till Finland och har gjort sin musikkarriär här.

Sillanpääs väg till Eurovisionen var inte helt utan kringelkrokar. Han tävlade i de finländska uttagningarna redan 1998 och fick då mest röster av publiken, men expertjuryn gjorde att det var Edea med Marika Krook i spetsen som vann.

Men 2004 gick det vägen! Många finlandssvenska artister tävlade detta år, bland annat Susann Sonntag, Patric Linman, Anna Stenlund och Sonja Biskop. Jari Sillanpää lyckades i alla fall ta sig från semifinal till final och än en gång få mera publikröster än alla andra. Och eftersom det var publiken som avgjorde finalen denna gång blev det en seger. Anna Stenlund, som vid den här tiden var mera känd för sin medverkan i svenska Expedition: Robinson än för sin sångkarriär, kom på andra plats.

Takes 2 to Tango var skriven av Mika Toivanen, texten hade Jari Sillanpää själv skrivit.

Kostymkuppen

I Eurovision Song Contest hade man infört någonting nytt: en semifinal. Eftersom så många länder ville delta blev det helt enkelt övermäktigt att alla uppträdde i finalen, därför måste några gallras bort på vägen.

Det var dessvärre mycket som gick snett. Jari Sillanpää uppträdde som första i semifinalen, ett ofördelaktigt startläge när publiken ska rösta. Dessutom strulade ljud- och bildkontakten på många håll i Europa under början av sändningen. I sista stund gjorde Jari Sillanpää dessutom en klädkupp. Planen hade varit att han skulle bära en vit kostym, men nu bar han istället vita jeans (som inte satt speciellt bra) och en svart jacka. Men i repetitionsklippen, som filmats under generelrepetitionen, bar han förstås den vita kostymen, vilket eventuellt förvirrade publiken.

Vingar och halleluja

Jari Sillanpää visade trots allt vilket proffs han var genom att charma pressen på plats i Istanbul och ha träffsäker ögonkontakt med de rörliga kamerorna under sångframträdandet. Tyvärr räckte detta inte till för en finalplats, Takes 2 to Tango blev fjortonde i semifinalen.

Men Jari Sillanpää lät sig inte nedslås och efter nederlaget i Eurovisionen fortsatte hans karriär blomstra som om ingenting hade hänt.

Och så hade han ju skapat en trend. Några år senare var det en en annan finsk representant som bar (snäppet större) vingar och sjöng halleluja i Eurovisonen. Men det är en annan historia.

Jari Sillanpää i Eurovisionen 2004 Bild: Yle

En tidig morgon är Anders Grönroos på väg ut i den åboländska skärgården. Under artistnamnet Apan Anders ska han underhålla dagisbarn i Houtskär.

I mer är tjugo års tid har Anders jobbat på heltid med barnkultur. Allra mest har det blivit sång och musik, men under senare år har också barnteater kommit med i bilden.

Arbetet innebär mycket resande. Det blir omkring 45 000 kilometer i bil och 110 nätter på hotell per år. Dessutom blir det många tidiga morgnar och sena kvällar. Livet på vägen har blivit en livsstil.

- I början var det roligt och spännande att se nya platser, men när våra egna barn var små var det ganska jobbigt att vara borta så mycket. Barnen har vuxit upp med att jag är mycket borta. Nu går det nu väldigt naturligt.

Barn visar och säger genast om de inte gillar det man gör.

Upplägget har utvecklats och hittat sin form under årens lopp. Publikaktivitet med rörelser och samtal varvas med lugna stunder och rofylld stämning.

Trots Anders stora erfarenhet är ändå varje tillfälle unikt. Barn är ingen lättflörtad publik.

- När jag ställer mig framför en barngrupp finns det inga alternativ till att jag skulle ge 100 procent. Barn är en väldigt spontan publik. Barn visar och säger genast om de inte gillar det man gör.

Allt mera hänger på artisten

För att den finlandssvenska barnmusiken ska överleva behöver den någon som skriver nya sånger och artister som för ut dem till barnen. Anders gör både och. Han är också den enda finlandssvenska barnsångsartisten som gör det på heltid.

Enligt Anders har branschen blivit mera professionell, men också mera kommersiell, under årens lopp. I takt med att kulturbudgetarna har skurits ner i kommunerna har behovet av biljettintäkter ökat.

Tidigare fick alla barn vara med. Nu är det oftare de med aktiva föräldrar kommer.

- Vi erbjuds ofta ett utrymme av kommunen, men sedan ordnar vi själv hela evenemanget . Tidigare köpte en kommun eller stad 10-15 föreställningar och så reste vi runt i daghem och skolor och sjöng där. Det betydde ju att alla barn fick vara med om det här. Nu är det oftare de med aktiva föräldrar som kommer.

Barnsånger som beskriver vardagen går hem hos eleverna

Alla finlandssvenska barn får åtminstone en liten dos finlandssvensk barnmusik via grundskolan. Musikpedagogen Marina Lindholm har författat sångböcker för både grundskolan och gymnasiet.

Lek och eget musicerande är viktigt i musikundervisningen, säger Marina Lindholm. Kvinnlig musiklärare i klassrum

En stor del av sångerna i dem är finlandssvenska. Ursprunget är ändå inte huvudsaken.

- Det viktiga är att det är musik från många olika genrer, säger hon. Det ska vara både folk, pop, rock, schlager och visa. Enligt läroplanen ska vi bjuda på olika sorters musik.

Musikläraren har en stor inverkan på vad som sjungs och spelas i klassrummet och hur roligt det är. Marina Lindholm har märkt att ju mera barnen själva får engagera sig, desto roligare är det. Finlandssvensk barnmusik lämpar sig bra för det här ändamålet.

- Texterna är ofta beskrivande och vardagen i sångerna känns igen, säger hon. Många sånger är som små berättelser. Det är lätt att leva sig in i sångerna och dramatisera dem.

Barnsångsförfattare efterlyses

Marina Lindholm utbildar också blivande musikpedagoger vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Frågan är om det finns en tillräckligt stor mängd finlandssvensk barnmusik att ösa ur i musikundervisningen. Enligt Marina kunde finlandssvenskarna vara aktivare.

- På finskt håll finns det ganska många studerande som har sina egna sånggrupper och band som framför barnmusik. Det borde vi också ha på finlandssvenskt håll. Jag borde kanske få mina studerande att bilda grupper, säger hon.

I musiklärarundervisningen betonas inte det finlandssvenska barnsångsarvet. Man går igenom alla festdagar och traditioner man måste ta vara på som Runeberg, Topelius och Svenska dagen som hör till den finlandssvenska kulturen och traditionerna. I övrigt gör man inte skillnad på musik och musik.

- Vi ska sjunga sånger från hela världen och alla olika genrer. Inte är vi här för att fokusera på det finlandssvenska, säger Marina.

Barnsångerna går i arv

Camilla Cederholm i Jakobstad har doktorerat på den finlandssvenska sångskatten. Enligt henne har föräldrar antagligen alltid sjungit för sina barn som en del av barnens fostran.

- Man tröstar sitt barn, man lugnar sitt barn, man vaggar sitt barn till sömns, säger hon Som tradition i sig är den väldigt gammal.

Camilla Cederholm har forskat i finlandssvensk musik. Camilla Cederholm Bild: YLE/Pia Lagus

Att man började skriva sånger specifikt för barn är däremot ett betydligt nyare fenomen.

De äldsta barnsångerna uppstod antagligen som en muntlig tradition till en känd melodi. Ro, ro till fiskeskär är ett exempel på det. Mamman hade kanske flera barn i kjolarna samtidigt som hon gjorde annat.

- Hon kanske uttryckte sin irritation, frustration och stress i texten, men på ett lugnt och varsamt sätt så barnet inte förstod annat än melodin, förklarar Camilla Cederholm.

Elever på musiklinjen vid Jakobstads gymnasium. elever spelar gitarr och sjunger

Innehållet i de finlandssvenska barnsångerna har förändrats under tid. Traditionen har gått från att beskriva uppväxt i en idyll pedagogiska texter till att ge uttryck för värderingar och beskriva känslor och vardag.

Det är ingen självklarhet längre att den finlandssvenska barnsången överlever.

Barnkulturen i dag får allt mera drag av vuxenkultur. Det märks också inom barnmusiken. Huruvida den överhuvudtaget kommer att överleva återstår att se.

- Vi lärare har ett väldigt stort ansvar för vad det blir av det, säger Camilla. De val vi gör, vilken repertoar vi presenterar är avgörande för de traditioner vi vill värna om. Det är ingen självklarhet längre att den finlandssvenska barnsången överlever.

Närbild i Yle Fem, måndag 22.2, kl 20.00.
Sänds även i Yle Fem, tisdag 23.2.2016 kl. 17.25.

Den nyaste Risto Rappare-filmen, Risto Rappare och nattfalken (Risto Räppääjä ja yöhaukka) hade premiär i fredags. Den sågs under veckoslutet av 78 080 personer.

Det är nytt rekord i Finland för en familjefilm. Det tidigare rekordet hade Disneys film Bilar 2, som under premiärveckoslutet sågs av 70 344 biobesökare.

Risto Rappare och nattfalken spelades förra våren och sommaren in i Gamla stan i Nådendal, i Rimito, Nakkila och Helsingfors.

Huvudrollsinnehavaren Samuel Shipway vann 2014 priset för bästa barnskådespelare vid barn- och ungdomsfilmfestivalen Schlingel i tyska Chemnitz. Han vann utmärkelsen för sin rollprestation i familjefilmen Risto Rappare och Listiga Lennart (Risto Räppääjä ja Liukas Lennart).

Jag hittade the Yarnbomber på instagram när jag sökte virkningsinspiration. Han har kontot @yarnbombs med intentionen att locka folk ut i naturen med sina färgsprakande garnbombningar. Hans mål att skapa en community med snälla och kreativa människor har uppfyllts med råge med 25 500 följare och långt över 600 personer som deltar i hans smått galna projekt. Vi sände ut Christian Vuojärvi för att träffa honom, videointervjun kan du se längst ner här i artikeln.

Stephen Duneier - the Yarnbomber the yarnbomber Bild: YLE/Strömsö

Copyright: Yarnbomber/ Stephen Duneier Garnbomb Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

När han däremot provade virkning var han fast. Det var dags för ett nytt projekt. Han deltog först själv i en annan persons virkade garnbombning och kände sedan att han ville fortsätta med virkning och begära in bidrag han också från andra kreatörer.

"Jag vill få ut människor i naturen, få dem att leka och se vilken fantastisk plats det är."

Han har bland annat klätt in stora stenbumlingar med virkade bidrag som folk sänt till honom. De 18 stenarna var usrprungligen täckta med graffiti i färg som aldrig kommer att försvinna och han ville göra människor medvetna om detta. Att få folk att plocka upp skräpet efter sig i naturen, få dem att tänka till. Stenarna sveptes in tillfälligt med virkade mjuka omslag i garn och folk vallfärdade till utställningen.

Copyright: Yarnbomber/ Stephen Duneier Garnbomb Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

Hans utställningar är alltid uppe bara en kort tid. Han värnar om naturen och tar därför alltid ner utställningarna utan att lämna några spår efter sig. Målet är att varje utställning ska få vara uppe 9 dagar men sedan kan oväntade saker hända som vandalism eller som med den senaste "Alien Campsite" som stormen krossade bara två dagar efter att han satt upp installationen. Månaders arbete blev ödelagt och han kände sig först väldigt förtvivlad.

"Allt är tillfälligt, saker kan förändras snabbare än man tror. Det är bara att acceptera att man inte alltid kan ha kontroll och det är en bra påminnelse för alla."

Stephen Duneier sparar alltid alla bidrag och återanvänder dem i nya projekt. När vi sände ut Christian Vuojärvi, Yles USA korrespondent, för att träffa honom hade han precis samlat ihop spillrorna av den senaste utställningen som fick ett sådant abrupt slut. Alla tält och Aliens var instuvade i hans garage och kvar för eftervärlden finns endast några foton på hans hemsida. Men han smider nya planer för att återanvända allt material igen.

Världens största mormmorsruta Yarnbomber Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

Läs mer om Yarnbomber på hans egen sida www.yarnbomber.com

AOR-veteranerna Toto hör inte till rockkritikernas favoriter. Men hos Ishallens breda publik i Helsingfors i söndags gick deras hitkavalkad bra hem.

Toto – suck.

Ja, det där beskriver nu inte egentligen min egen reaktion inför uppdraget att recensera nämnda AOR-ikon (Adult Oriented Rock). Men bland rockkritiker och andra rockpoliser brukar Toto av någon anledning väcka närmast avsky och förakt. Därav sucken.

Vad t.ex. Hbls Janne Strang anser om bandet står nog klart när valet bland veckslutets evenemangstips på söndagen står mellan Toto och Heartburns på Tavastia. Och somliga känner säkert till Måns Ivarssons legendariska slakt av en Toto-konsert på 90-talet i Expressen (löd ungefär så här: zzzzzz – zzzzzzz – Gitarrsolo – zzzzzz – zzzzzzzzz o.s.v.).

Å andra sidan berättar Otto Talvio i Helsingin sanomats Nyt-bilaga inför söndagens konsert om medelålders hipsters som fyller trendiga Berghäll-krogen Siltanen för att under vissa klubbkvällar digga AOR och dansa på borden till tonerna av Roseanna, Georgy Porgy, Africa och andra av genrens hörnstenar.

Storhetstiden inföll på 1980-talet

Själv hör jag inte till det där gänget heller, men jag har i alla fall alltid gillat bandets hittar och det är dom jag väntar mig att få höra i Ishallen på söndagskvällen. Så på den punkten skiljer jag mig knappast från den rätt talrika publiken för kvällen, både män och kvinnor, som på det hela taget mest verkar ha kommit för att uppleva en trevlig musikkväll i nostalgins tecken.

För om de flesta här var unga på 1980-talet så var det ju då, kring 1985 med storsuccén lV som Toto var som allra störst. Vad som kan rapporteras om bandet efter 1990 har handlat mera om dödsfall (Jeff och Mike Porcaro), splittring och återförening än om nya bestående bidrag till låtrepertoaren.

Gamla i sammansättningen är i alla fall fortfarande grundaren, frontmannen och gitarristen Steve Lukather samt pianisten och en av de huvudsakliga låtskrivarna David Paich och andra keyboardisten Steve Porcaro. Och när konserten startar till tonerna av I’ll Supply The Love från 1977 års debutskiva, sitter det kännspaka gitarriffet genast rätt även om balansen i övrigt till en början är lite off.

Bra band trots förändringar

Jag noterar snabbt att Lukather kompas på sång av en kvinnlig svart sångerska som låter hyfsat bra medan den huvudsakliga sångaren (numera Joseph Williams) saknas på scen. Ett annat självklart blickfång är den vitskäggiga basisttomten som skulle platsa i ZZ Top. Han visar sig senare – när Lukather presenterar medlemmarna – vara den gamla sessionsräven Leland Sklar, som medverkat på över 2000 albuminspelningar sedan 1970-talet.

Leland Sklar Leland Sklar. Bild: Wikimedia commons

Sångaren Williams frånvaro får också sin förklaring när Lukather berättar att han p.g.a. lunginflammation inte kunde ta flyget från Stockholm. Så valet stod mellan att ställa in giget eller sköta sången på annat sätt: att det tidigare alternativet aldrig var aktuellt gör gitarristen också klart för till publikens stora glädje.

Synd bara att Steve Lukather ändå väljer att också själv ta så pass mycket plats vid micken då han nu inte är någon stor leadsångare. Desto bättre visar sig den andra bakgrundssångaren – vid sidan om den nämnda kvinnliga Jenny Douglas-Foote – Mabvuto vara då han får lysa på Hold The Line, en annan gammal goding från debuten.

Då de två bakgrundssångarna turvisas kommer de tillsammans faktiskt nära Totos tidigare frontsångare Bobby Kimball, vilket i sig är en kul detalj.

Att en av de riktigt stora slagverkarna i branschen, Lenny Castro, också medverkar i bakgrunden är värt att nämna. Tyvärr kommer hans insats helt bort i mixen och blir som sagt i bakgrunden. Tills han får ett solo i encoren.

(För) många gitarrsolon?

Men om Lukather alltså inte helt övertygar som sångare, så räknas han ju nog som en av vår tids största gitarrister. Även om många av de i början nämnda kritikerna inte skriver under, och just för de otaliga gitarrsolona har han också blivit hånad (se Måns Ivarsson).

Och jag måste nog för min del också säga att det blir lite för mycket av det goda. I synnerhet som jag inte är kapabel att bedöma de rent tekniska färdigheterna, men det gagnar nog inte helheten med minst ett, helst två solon i varje låt då inte heller soundet någonsin blir riktigt bra i Ishallen.

Hittar går alltid hem

Riktigt tråkig är en segdragen bluesvält, som kommer ungefär halvvägs och som jag inte känner igen; strängt taget bara ytterligare en ursäkt för Lukather att briljera i långa utdragna minuter.

Däremot måste jag säga att hittarna låter riktigt bra och många får vi höra: Pamela, I Won’t Hold You Back, Georgy Porgy (tillägnas Maurice White och Earth, Wind & Fire), I’ll Be Over You, Stranger in Town med flera, noterar jag och balansen mellan slovare och snabbare spår är också bra.

Första delen av konserten avslutas med Roseanna och lite försök till allsång – lyckas väl så där, man vet ju hur publiken här kan vara lite styv, men de flesta är ändå med i andanom? Att bandet sedan ändå ska komma in på nytt är knappast någon högoddsare, eftersom vi inte ännu har fått höra deras antagligen största hit och mest kända låt. Och visst kommer Africa till slut – efter den lite mer anonyma Goodbye Eleonore från tredje skivan.

Så för min del måste jag säga att jag fick vad jag önskade mig av konserten och varför ska det inte få finnas en plats för ett band som Toto, som kan fylla upp ett par timmar med bra musik, fina låtar och som tack vare skickligt musicerande kan erbjuda en gedigen konsertupplevelse? Att bandet ska ha något väldigt mycket nytt att komma med tror jag ingen längre förväntar sig.

Om någon ens gjorde det år 1984?

I det här vloggavsnittet testar Mimmi på några extremsporter. Se hur hon flyger, eller egentligen faller, genom luften med panikblandad glädje.

Varför använda droger när man kan utöva extremsporter? Frågar Mimmi Björklund som vloggar från Australien. I sitt sjätte vloggavsnitt beger sig Mimmi till bergen och testar på bungyjumping och en nyare gren som involverar en jättegunga. Har du höjdskräck får du garanterat lite hjärtklappning bara av att se inlägget!

Om Mimmi

I denna vloggserie får du följa med tjugoåriga Mimmi Björklund. Mimmi är en sprallig, livsglad och äventyrssugen tjej som ursprungligen är hemma från Ekenäs. Mimmi tar varje tillfälle i akt att resa ut i världen och backpackar för tillfället i Australien. Hon förkortar vintern med äventyr ute i världen, unika upplevelser och en hel massa livserfarenheter.

Mimmi vloggar om sina äventyr och ger tips under vägens gång till dig som kanske är sugen på att ge dig ut i världen med en packad väska och enkelbiljett. Tycker du att det låter det intressant? Varsågod, här får du ta del av det!

Om du vill också följa Mimmis blogg, kan du göra det här.

Kolla också in Claudia Rybins vloggserie från Sankt Petersburg och Munther al Assafs vloggserie om vardagen på flyktingförläggningen. Du hittar alla vloggar både på Arenan och Youtube.

Bura in spriten. Släpp den fri. Hur ska vi egentligen ha det?

Var och när ska man få sälja alkohol? Det politiska klimatet i Finland har förändrats på några år. Tidigare pratade politikerna om hårdare lagar, men nu vill man släppa spriten fri. I alla fall om "spriten" är en ekologisk IPA från ett lokalt bryggeri.

Helsingin Sanomat skriver att Samlingspartiet och Sannfinländarna vill ändra på lagen så att det ska gå sälja specialöl, cider och andra lite starkare drycker i vanliga matbutiker. Man pratar också om att förlänga tiden man får sälja alkohol i butikerna från dagens 9-21 till 7-23. Vin i matbutiken verkar däremot inte finnas på agenda än så länge. Vad tycker du?

Det är ingen hemlighet att den byråkratiska alkohollagen kan ställa till det. Här är två märkliga exempel där lagen plötsligt känns absurd.

Har du varit med om något liknande? Berätta din historia i kommentarsfältet.

Jag skulle gå upp till nattklubbens andra våning, med fick inte ta med mig min öl eftersom det inte fanns utskänkningstillstånd i trappan.

Jag skulle köpa hem en öl från bybutiken/caféet. Jag ville köpa en kall öl ur kyldisken men den fick man inte ta med. Istället måste jag köpa en varm öl som stod tre meter längre bort, i samma utrymme. Jag betalade i samma kassa.

”Stjärnor inom nutidsdans” kallar Nationalbaletten sin nya helaftonsföreställning. I fyra dansverk rör vi oss från verkligt fartfyllda stampanden, handklappningar och rop över till jordbundna rörelser i röd sand som ser ut att sprätta ända ner i orkesterdiket.

”Om du vill ha en snabb överblick av förgrundsfigurerna inom detta millenniums nutidsdans får du din chans här”, marknadsför Nationalbaletten sin Liikkeen legendat, Stjärnor inom nutidsdans - helaftonskväll.

Många stjärnor

De koreografstjärnor som avses är det äldre gardets Carolyn Carlson och Jorma Uotinen samt Alexander Ekman och Demis Volpi, som representerar dagens unga koreografer.

Själv skulle jag ha satt in ett ”några av” framför ”förgrundsfigurerna”. Ute i världen finns ju så oändligt många fler, med namn som till exempel:

engelsmannen Christopher Wheeldon, Amy Seiwert; huvudkoreograf för Smuin Ballet i San Fransisco, fransmannen Angelin Preljocaj, ryssen Alexei Ratmansky och så vidare och så vidare.

Dansarna ute i gatuvimlet

Men kvällen börjar helt överraskande med ett femte verk, eller kanske hör det ihop med Episode 31, en filminspelning av dansarnas flashmob ute på Helsingfors gator, i rulltrappor, runt Tre Smeder, i hissar och på metrostationer...

Filmen ledsagas av dansarnas egna voice over kommentarer, dels om hur de själva upplevde det att dansa ute på stan och dels hur de uppfattade att stadsborna reagerade på dem.

Premiärpubliken applåderade filmen ivrigt. Också mig gjorde den glad och skönt avslappnad med sitt element av avväpnande humor.

Vitklädd dam tvärs genom dansleden

Sent kommer jag till exempel att glömma damen i vita jackan som våghalsigt vandrar genom hela corps des ballets mitt i dansens virvlar. Hon tillför här verkligen ett stoiskt och trotsigt lugn.

Salla Eerola i Alexander Ekmans Episode 31 på Finlands Nationalbalett. 2016. Salla Eerola i Alexander Ekmans Episode 31 på Finlands Nationalbalett. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Därifrån börjar han sedan sin arbetsdryga slowmotion promenad runt hela scenen samtidigt som ett myller av svart-vit-klädda män och kvinnor uppenbaras bakom ridån, tjugofyra är dansarna allt som allt.

En svart – vit, sorgligt komisk värld

Alexander Ekmans Episode 31 är fräscht kraftfull. Räkneord, rop, klappanden, varierande rytmer och främst dansarnas dräkter leder tankarna till något kanske delvis liknande engelskt polospel. Också här stannar rörelsen emellanåt upp.

Ekman, från Kista nära Stockholm har skapat Episode 31 inför examensdagen för seniorklassen vid The Juilliard School i New York år 2011. I dagsläget har han sammanlagt gjort ca fyrtiofem verk.

Mitt i allt ”ståhej” kretsar Desislava Stoeva elegant omkring i svarta tåspetsskor. Längre in på scenen punktbelyser en av dansarna de andra med ytterligare en stålampa, som hon släpar på.

Plötsligt samlas alla de övriga som publik för Samuli Poutanen och Frans Valkama, som framför ”Pojkarnas duett”. Här bryts tyvärr humorn och dansmagin för min del då den tidigare så fartfyllda helheten stannar upp inför deras, i mina ögon, onödigt utdragna pardans.

Alexander Ekmans Episode 31. 2016. Alexander Ekmans dansverk Episode 31 på Finlands Nationalopera i Liikkeen legendat. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Små monster till musik av Elvis Presley

Kailey Kaba och Sergei Popov i Demis Volpis Little Monsters. 2016. Kailey Kaba och Sergei Popov i Demis Volpis Little Monsters på Finlands Nationalbalett i Liikkeen legendat. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Med ”Little Monsters”, framförd av dansare från Stuttgartbaletten, vann den unge argentinaren Demis Volpi koreografipriset i Erik Bruhn tävlingen 2011. Baletten är en kärlekssaga mellan en kvinna och en man, från deras första stund tillsammans ända till slutet.

Elvis låtar “Love Me Tender”, “I Want You, I Need You, I Love You” och “Are You Lonesome Tonight?” ramar in koreografin som börjar spännande med att vi ser mannens ryggtavla och småningom hans och kvinnans armar bakom honom som leker ömt tills hon stiger fram.

Kailey Kaba och Sergei Popov i Demis Volpis Little Monsters. 2016. Kailey Kaba och Sergei Popov i Demis Volpis Little Monsters på Finlands Nationalbalett i Liikkeen legendat. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Koreografin är däremot mycket raffinerad och lekfull. Den är i grunden klassisk, men med många fina detaljer som hennes bensparkar när han lyfter henne häftigt eller det vågade hopp hon gör i engelsk spagat rakt i hans famn.

Jani Talo och Kailey Kaba i Carolyn Carlsons If To Leave Is To Remember. 2016. Jani Talo och Kailey Kaba i Carolyn Carlsons If To Leave Is To Remember. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Att avlägsna sig är att komma ihåg

Kvällens höjdpunkt blev för min del nu drygt sjuttioåriga Carolyn Carlsons If To Leave Is To Remember till Philip Glass musik. Det hade kanske att göra med ett tungt avsked jag nyss upplevt, vilket visar hur personligt allt talar till oss.

Scenbilden är tudelad med en stor, röd fönsterbåge nära rampen till vänster och bakom den ett bord med en först liggande kvinna iförd högklackade skor och en man som snart formar henne genom att dra i osynliga snören som om hon var av mjuk lera.

Bak i fonden till höger bärs ett annat bord in, som det ömsom sitts vid (i luften) och ömsom dansas på och av. Framför det bildar flere par diagonala, vertikala och horisontella rörelsemönster.

Carlson, som sammanlagt har skapat över hundra verk, utgår från den japanske författaren Yukio Mishimas liv. Här finns en vital urkraft i dansspråket och också en textrecitation som får det att tåras i mina ögon.

-We are so scared that love is not enough, so we walk away from touching, we leave every family kiss, embrace …

Samuli Poutanen och Tuukka Piitulainen i Jorma Uotinens Jord. 2016. Samuli Poutanen och Tuukka Piitulainen i Jorma Uotinens Jord på Finlands Nationalbalett. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Livets kretslopp i jorden

Jorma Uotinen skapade sitt verk Jord 2006 för de manliga dansarna vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn. Han hade precis besökt Australien och fascinerats av den röda jord han såg där.

För att understryka tyngden i jordens dragningskraft använder Uotinen sig enbart av manliga dansare. Erika Turunens vinrött-terrakottafärgade höftskynken bidrar till det mustiga, nästan opiumtunga intrycket.

Dynamiken och stämningen finns också i de svepande rörelserna och i musiken, Apocalyptica. Och tribalen eller stammen dansar ju givetvis direkt på marken, här på röd sand som täcker nästan hela scenen.

Jorma Uotinens Jord. 2016. Jorma Uotinens Jord, som han första gången gjorde för den Danska Kungliga baletten 2006. Här 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

Blixtljus väcker sanden till liv

Delen med strobo ljus i ungefär tre minuter, hade gärna också fått sparas till en klimax ännu närmare slutet. Men i sig var ljussekvensen helt fantastisk, med dansarna som på ett gungfly där till och med sanden vaknade till liv.

Publiken tackade med både bravo-rop och visslingar för en högst innehållsrik kväll. Visslingarna är fina i sig, men förmodligen ödesdigra för personer med tinnitus.

Jorma Uotinens Jord. 2016. Jorma Uotinens Jord. 2016. Bild: Photo © Sakari Viika

I början av 2000-talet hade vi blivit vana vid att Eurovisionen var en tävling som Finland deltog i vartannat år. För så gick det ju för de länder som inte klarade sig i den internationella tävlingen, man förlorade rätten att vara med året därpå.

Men året innan hade ett nytt system införts. Alla fick vara med åtminstone i Eurovisonens semifinal. Så trots att Jari Sillanpääs Takes 2 to Tango hade misslyckats i tävlingen 2004 fick vi vara med 2005. Hurra!

De inhemska uttagningarna fick en helt ny energi. Det skulle bli fyra deltävlingar med publik på olika orter i landet, så där som de gjorde i Sverige! Dessvärre var intresset för att se en Euroviisut-deltävling på plats inte så stort, så man fick dela ut gratis biljetter för att det inte skulle se så tomt ut i bänkraderna.

Sjöng om massaker

Flera finlandssvenska artister tävlade, bland annat Anna Stenlund, Christian Forss, Place-2-go och Jennie Storbacka. Norska Geir Rönning, som varit bosatt i Finland i flera år vid det här laget, deltog i uttagningarna för tredje gången. Och nu lyckades det!

Låten Why var inte vilken trall som helst, utan en allvarsam ballad med ett budskap. Den syftade på skolmassakern i Beslan 2004, i vilken nästan 400 människor miste livet. Melodin skrevs av Mika Toivanen, texten av amerikanska Steven Stewart.

Det var uppenbart att Rönning var en säker solist som klarade av att leverera sången med precis rätt känsla. Men på hemmaplan förekom en del knorr. En norrman som sjunger en låt som en amerikan skrivit. Är det här nu representativt för Finland?

För ledsamt tema?

Också i Eurovision Song Contest i Kiev fick Rönning beröm för sin röst och scennärvaro. Ändå klarade han inte av att ta sig till final utan kom på adertonde plats bland 25 låtar i semifinalen.

Kanske budskapet helt enkelt blev för ledsamt i den glättiga Eurovisionen?

Segern gick till Grekland, även om Sverige försökte snylta lite på vinsten eftersom sångerskan Helena Paparizou vuxit upp i Sverige.

En svärmor för vilken duglighet är koden. En svärdotter som känner sig mer som en blomma än som en köksväxt. Det kunde vara bäddat för konflikter. Men när Susanne Ringell skriver ett hörspel om sin småländska svärmor Älva Larsson (1920-2014) blir det en kärleksförklaring.

Och mer än så. Det blir en kärleksförklaring inte bara till svärmodern utan till hela hennes generation. Alltsammans lekfullt krönt med en titel, Svärmorstungor, som för tankarna till den betydligt vassare och ovänligare svärmorsklichén.

En morgon i januari sitter jag hemma hos paret Susanne Ringell och Anders Larsson och är nyfiken på mycket: Hur blev förhållandet mellan svärmor och svärdotter så gott, trots stora olikheter i personlighet och livshållning? Hur känns det att regissera en pjäs om sin mamma, som ens hustru har skrivit? Och hur är det egentligen att vara ett par och jobba ihop?

En familjeaffär

Till saken hör att den här föreställningen, Svärmorstungor, är något av en familjeaffär. Här har vi alltså svärdottern/hustrun Susanne som har skrivit om sin svärmor, och sonen/maken Anders som har regisserat pjäsen om sin mor.

–Vår familj är utpräglat två enheter som överlappar varandra på vissa områden. Vi är som två cirklar som går in i varandra och på det här gemensamma utrymmet gör vi ibland saker tillsammans.

Här senast skedde det på Sirius-teatern, som i höstas gav den gemensamma föreställningen Monologer i dialog, som bestod av en text av Anders Larsson och en av Susanne Ringell. Den larssonska texten, En sista biltur, handlade förövrigt också den om Anders mor och Susannes svärmor. Men den gången alltså ur sonens perspektiv.

Svärmorstungor har däremot varit Susannes högst privata, och mångåriga, skrivprojekt. Först när texten var klar kom maken/sonen in som regissör.

Livet med svärmor

–Mitt hörspel springer ur att Anders har introducerat mig i Sverige och gett Småland i gåva åt mig. Texten, som först skulle bli en prosalyrisk diktsamling, har vuxit fram under en lång tid och skildrar mina många år med svärmor, hennes gradvisa åldrande och hennes död.

–Älva är ju en av de människor som jag har umgåtts med mest i mitt liv. Nästan allt som hon säger i den här pjäsen har hon verkligen sagt. Jag har suttit vid brasan och lyssnat och sen har jag gått till mitt rum och skrivit ner det, med hennes ton fortfarande i mig.

När Svärmor och Svärdotter möts i Svärmorstungor är det två vitt skilda världar som går i dialog. Men samtidigt är det genomgående den ömsesidiga respekten som gäller.

Såg verkligheten alltid ut så här?

Blomman och köksväxten

– För Älva, som duktig småländsk kvinna, var duglighet koden. Jag däremot är ju avgjort mera en blomma än en köksväxt och inte alls av hennes stam. Det tog väl lite tid för henne att inse hurudan jag var, liksom det också tog lite tid för mig att få syn på hur rolig den här duktiga människan faktiskt var.

Den ömsesidiga uppskattningen fanns i alla fall där redan i ett tidigt skede, olikheterna till trots.

Eller, med ett citat ur Svärmorstungor och dikten "Gott betyg efter trettio år":

Jag tycker så mycket om dig
men Anders har då aldrig

tagit med sig någon
flicka som jag inte tyckt om.

I Svärmorstungor möter vi alltså en Svärmor som sköter livets praktikaliteter, och som gör det med schwung och bravur. Sparsamhet, strävsamhet och förnöjsamhet är honnörsorden framom andra och matlagningen går som en röd tråd genom berättelsen.

–Maten, vad olika generationer äter, är en ganska konkret hörnsten för att få en bild av en generation och dess värderingar. För Älva var maten hela tiden extremt viktig: hur man handlade den, var man handlade den, hur man tillredde den, när man åt den, på vilken servis, på vilken bordduk, i vilket rum...

Fläskpannkakan - en vändpunkt

–Jag kunde ju inte laga något av det som Älva lagade. Det var husmanskost från en tid som jag inte visste något om: allt det där med raggmunkar, fläskpannkaka och kassler. Kassler brukade svärmor förresten alltid se till att ha med sig på den tiden hon och svärfar kom till Finland om somrarna för att hälsa på. De hade vid det laget insett att man inte alltid kunde vara säker på att få nån ordentlig mat hos oss...

Här flikar Sonen och Maken in en observation:

–En orsak till att ni alltid kom så bra överens var säkert också att du aldrig konkurrerade med henne. Hon fick vara suverän på sitt område.

Så finns det i Svärmorstungor också något som man kunde kalla för ”matens dramaturgi” – svärmors gradvisa utveckling från den suveräna till den småningom allt hjälplösare.

Inte minst därför blir den dag då Svärdottern plötsligt ska stå för fläskpannkakan ett slags vändpunkt.

En generation på utdöende

Men olikheterna gäller inte bara personligheterna. Minst lika mycket handlar det om att ha vuxit upp och formats under två väldigt olika tidsperioder.

–Vi representerade två olika utgångslägen och förhållningssätt. För Älva var arbetet allt och upplevelsen guldkanten. För vår generation går allt ut på att uppleva och arbetet är mer av ett måste.

Eller, som det heter i Svärmorstungor: ”Vi är inte gammelskog/ vi kan blåsa omkull när som helst.”

–Älvas generation var starkare, tåligare, härdigare, anspråkslösare. Sådant värdesätts inte så högt i dag.

Så är Svärmorstungor också, och minst lika mycket som ett personporträtt, en lovsång både till vardagen och till en generation och en livshållning som nu är på utdöende.

–Älva växte ju upp i ett Småland som var ”Astrid Lindgren-land”. Även om det inte kallades så när hon växte upp, för då var ju Astrid bara en av dem.

Hos sin svärmor såg Susanne Ringell något av samma drastiska berättarådra som hos Astrid Lindgren. Lusten att skrämmas lite, glädjen i det talade språket. Det blev många historier och barndomsminnen om kvällarna framför brasan.

Anders Larsson minns sin mor som en med åren allt bättre berättare. I och med att hon fick mera tid blev hon också hela tiden bättre på att formulera sig.

– Man kunde säga att hon karvade ut sin egen staty och förfinade den under slutåren.

Att spela svärmor

Att hitta en skådespelerska som kunde gestalta Svärmor var sedan ett kapitel för sig. En person som står både författaren och regissören så nära kan inte spelas av vem som helst. Det skulle vara en svensk skådespelerska, så mycket var klart. Men vem?

När Anders Larsson kom på Lena Söderblom, känd från både ett otal svenska filmer, teaterscener och tv, föll allting på plats. Några telefonsamtal senare var saken klar. Lena Söderblom skulle komma till Helsingfors och vara Svärmor.

Resultatet är vi stolta att kunna presentera i Radio Vega på Älva Larssons födelsedag, den 24 februari. Dagen då hon skulle ha fyllt 96 år.

Radio Vega onsdag 24.2 kl. 21.05 och söndag 28.2 kl. 15.03. Även på Arenan i 30 dagar.

Av egen fri vilja har jag tagit mig till glaciärer och berg, pingviner och sjölejon i Patagonien. Men det ekologiska fotavtrycket blir ansenligt, av över 30.000 km flyg turretur från Helsingfors via Buenos Aires till Eldslandets huvudstad Ushuaia.

Kostnaden i tid och pengar är inte heller låg. Och visst belönas tidsskillnader, trånga flygsitser och obekväma bussresor med enastående upplevelser. Men är det verkligen mödan värt? Här följer en monolog som pendlar mellan njutning och samvetskval, uppdelad enligt några goda (eller mindre goda) orsaker att resa – att resa i allmänhet, och till Patagonien i synnerhet.

Perito Moreno-glaciären i Patagonien Perito Moreno-glaciären i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Naturupplevelser

Det är för naturens skull de flesta far till Patagonien. Tove Jansson hade säkerligen glatt sig åt att huemulen är skyddad; hemulen med u som andra bokstav är ett litet rådjursliknande väsen som vi endast såg på skyltar.

Skyddszon för h(u)emuler Skyddszon för H(u)emuler Bild: Kaj Arnö

Guanakor fanns det däremot i hundratal; de är lite som renarna i Lappland, fast oexploaterade av människan. Men trots en befolkningstäthet som får Lappland att te sig som något av en tätort är också Patagonien skövlat av människan. Fårskötseln tär på de redan uttorkade slätterna.

Vill man som turist brösta sig med att via pingvinskåderi bidra till skyddet av Isla Matilda, ska man helst glömma att ön med tiotusentals fåglar saknar sjölejon enbart på grund av oss dumma turister. Ja, jag fick trevliga bilder av Pingu och hans vänner, men jag kände mig nog som en inkränktare.

Fantastiska landskap

Naturhistoriska sensationer

De som läst sin paleontologi vet att Patagonien vimlar av fossil, yngre som äldre. Under en vandringspaus på en paddlingstur stövlade vi över både dinosaurieben och mängder förstenade trädstammar, 90 miljoner år gamla. Underligt nog fanns dessa kvar öppet i naturen, trots att fossilerna skyddats i lag först under de senaste tjugo åren.

Något färskare argentinska benknotor Dinosaurieben Bild: Kaj Arnö

I Puerto Natales påminns människan om sin ondska av Mylodon, ett trögdjur större än en isbjörn, som med största sannolikhet dött ut till följd av mänsklig jakt för knappt 10.000 år sedan.

Fossil trädstam Fossil trädstam Bild: Kaj Arnö

Fast det mesta av det här hade jag ju kunnat läsa om, i stället för att insistera på att uppleva det personligen. Jag skyller ifrån mig med att Björn Kurténs paleontologiböcker inspirerat mig, och att jag som läsare av både Charles Darwin och Jules Verne varmt kunde njuta av Beaglekanalen.

Den lilla paleontologen Den lilla paleontologen Bild: Kaj Arnö

Språkliga upplevelser

Den överväldigande majoriteten av turisterna i Patagonien är sydamerikaner. Det blir "Hola" då man möts på stigen mot Torres del Paine eller Fitzroy.

Torres del Paine Torres del Paine Bild: Kaj Arnö

Utflykter erbjuds först på spanska och sedan på engelska, och mindre turistbegivenheter enbart på spanska. Tag bäverskådningen utanför Ushuaia. Guiden hade flytt storstadsjäktet i Buenos Aires, men bibehållit den avvikande dialekten, som även för otränade öron hörs i att "ll" och "y" av någon oförklarlig anledning blir sje-ljud. "Aschá" är alltså "här" ("allá").

Också de andra två bäverskådarna undvek engelska; de var en mor och dotter från Bento Gonçalves i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Modern talade spanska så väl att den portugisiska brytningen knappt hördes; dottern talade ohämmat portugisiska men förstod tydligen spanskan nästan lika bra som man själv norska, efter att öronen fått vänja sig en stund.

Bäverlandet Ushuaia Bild: Kaj Arnö

Värre är det med ursprungsspråken. Tehuelca, Patagoniens huvudspråk före den vite mannens tid, är i det närmaste utdött. Yamano, Eldslandets språk, behärskas i praktiken av en enda person, och hon är åttio år.

Ännu för drygt hundra år sedan var yamano (uttal på argentinsk spanska: schamano) i majoritet. Men de var för snälla och stod inte på sig då deras allmänningsbegrepp ("djur får ätas när man är hungrig") krockade med invandrarnas ägarskapskultur ("det här är våra får") och blev skjutna som simpla tjuvar.

Är magellanpingviner sådana "djur som får ätas när man är hungrig"? Magellanpingviner Bild: Kaj Arnö

Politiken

I Sydamerika syns politiken i vardagen. Jag frågade vår chilenska paddlingsvärd Fernando om den längst i söder komplicerade gränsdragningen mellan Chile och Argentina. Den hade justerats så sent som på 1980-talet av påven; hur katolska chilenarna än må vara känns det dock tryggare om påven är polsk och heter Wojtyla än argentinier och heter Bergoglio.

Menar du "traue niemals einem Argentinier", undrade jag, eftersom Fernando gått i lokala tyska skolan. Så är det, lita aldrig på en argentinare, tyckte Fernando.

Paus bland förstenade trädstammar vid Rio La Leóna På paddlingstur i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Chilenare och argentinier förenas i sin skepticism mot israeler. Det här verkar inte vara något arvegods från 1940-talet, utan bottna i det stora antalet unga israeliska män som efter avtjänad värnplikt slår runt med en rundresa i Patagonien.

Själv iakttog vi många israeler och såg ett antal skyltar på hebreiska; de lokala närde konspirationsteorier om att israelerna suktar efter vattenreserverna i glaciärerna. Hur de ska kuska hem vattnet vet jag dock inte. Faktum kvarstår att många halvmilitära expeditioner prytt diverse glaciärer med israeliska fanor, och enträgna rykten gör gällande att förödande skogsbränder i nationalparkerna förorsakats av oförsiktiga israeler.

Perito Moreno-glaciären: en vattenreservoar för israelerna? Perito Moreno-glaciären i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Argentinierna är skeptiska också mot engelsmännen. Ushuaia är huvudstaden i Malvinas, och de stygga engelsmännen har lagstridigt ockuperat Falklandsöarna, förlåt Islas Malvinas, redan i 183 år.

Rakt nedanför Eldslandet finns det en bred sektor av Antarktis med tredubbelt anspråk: chilenskt, argentinskt och brittiskt. Inte att undra på, om det stämmer att 90% av alla Antarktis-expeditioner utgår från Ushuaia. Den av Argentina uppgivna procentsatsen verkar dock litet friserad, eftersom närbelägna Punta Arenas i Chile också är en bra utgångspunkt, och även andra länder (Sydafrika, Australien, Nya Zeeland) har baspunkter för Antarktisexpeditioner.

Postkontoret i Lapataia. Absoluta slutet på vägen från Alaska söderut. Ushuaia Bild: Kaj Arnö

Fast det mesta av detta hade jag säkert kunnat luska fram på nätet, om jag bara velat. Men som biprodukter av resandet är dagspolitiska iakttagelser trevliga komplement.

Perito Moreno-glaciären

Nordisk historia

Estancia Helsingfors grundades för över hundra år sedan av en Ramström från Sjundeå (tack Greger fån Borgå för researchen) och visar på en finlandssvensk historia på orten. Glaciar Nordenskjöld åsyftar dock inte Adolf Erik, han med Nordenskiöldsgatan och Nordvästpassagen, utan systersonen Otto, som väl måste räknas som rikssvensk.

Estancia Helsingfors Bild: Kaj Arnö

Lago Nordenskjöld Bild: Kaj Arnö

Dessa herrar var ingalunda ensamma nordbor bland pionjärerna. Argentinas näststörsta glaciär (efter Glaciar Viedma) fick under 1900-talets början ta emot en flerårig expedition från Uppsala universitet, som passade på att döpa om glaciären – som än idag går under namnet Glaciar Upsala.

Fritjof och Carmencita stötte vi dock inte på. Patagonien må ha byar förutan gator, men Samborombom ligger tydligen längre norröver.

Maten

I Argentina dyrkas köttet, det visste jag. Det finns alltid en anledning till en asado, grillfest. Som icke-däggdjurskannibal och passionerad fiskätare stod mitt hopp till närbelägna sjöar, floder och hav, och visst fanns det centolla (en stor krabba), trucha (öring) och merluza (kummel).

Fyren Les Éclaireurs i Beagle-kanalen söder om Ushuaia Fyr på Patagonien Bild: Kaj Arnö

Godast var cevichen, den sydamerikanska motsvarigheten till sushi: en cocktail av rå fisk, räkor och musslor i frisk citronsaft. Det som de lokala alltid blev lika överraskade av var att det var jag som beställde vegetarianalternativet, och inte mitt yngre kvinnliga ressällskap.

Magellanpingviner

Drycken

Min vinbildning sträcker sig just så långt att jag vet att Malbec är en druvsort man gör rödvin av. Att första uppslaget i mången restaurangs vinlista är fyllt enbart av Malbec var mer än jag visste.

Ölet är dock gott. Min vurm för Pale Ale fick utlopp på flera orter; Patagonia Pale Ale och Cape Horn Pale Ale såldes under namnet Cerveza rojo. Ett antal ölsorter var "världens sydligaste", med Austral i spetsen.

Vätskebalansen återställs på väg ner från Torres del Paine Austral, kanske världens sydligaste ölsort Bild: Kaj Arnö

Jag hittade även en redan uppdrucken burk med Antarktis-öl. Fast suktandet efter Pale Ale är ingen giltig orsak att resa långt bort; Stallhagen bjuder på IPA så nära som på Åland.

Umgänget

En resa är alltid ett bra tillfälle att lära känna sitt ressällskap bättre, så också i Patagonien. Det finns mycket tid att ägna varandra. Fast handen på hjärtat, ska det vara så svårt att avdela tid hemmavid? Lika enkelt ska det väl gå, med lite god vilja, oavsett om det gäller djuplodande diskussioner eller hämningslös hängivelse åt fysiologiska förlustelser?

Sydliga tofskarakaror, kelptrutar, sjölejon och andra djur

Skrävleriet

Wenn einer eine Reise tut, so kann er was erzählen, heter det.

Även jag tycker mig har något att berätta, och delade rätt frikostigt med mig av fotografier på Facebook. Men var detta rätt och riktigt? Drevs jag bara av en vilja underhålla mina Fejan-vänner med bilder av lustiga toalettskyltar och en selfie med "Finlandia Light" (ost, ej vodka) framför Perito Moreno, eller ville jag skryta med min resa?

Finlandia-osten finns till salu i Argentina Bild: Kaj Arnö

Det ligger status i resande, och kanske jag indirekt skapade ett ännu större koldioxidavtryck än mitt eget, genom att inspirera andra?

Den som gör en resa har något att berätta.― Matthias Claudius (1740-1815): Urians resa kring världen

Kanske jag koketterar då jag först förlustar mig i Patagonien, och sedan publikt låtsas ha ont samvete för det. Men i ärlighetens namn var paddlingen i Magellans sund inte lika bra som i Skärgårdshavet. Precis lika få delfiner, men enformigare rutt – bara kust, inga öar.

Kaj Arnö

Succémorgons turistbyrå presenterar: Ortreklam för Rullepung - vinnaren i vår omröstning om Svenskfinlands roligaste ortnamn.

Finlandssvenskarna vet för lite om varandra, okunskapen och fördomarna är många. Därför bjuder Christoffer Strandberg varje vecka på informativa inslag om olika orter i Svenskfinland baserade på egna erfarenheter, rykten och objektiva sanningar. Inte länge sen sökte vi efter Svenskfinlands roligaste ortnamn, men fann den mörka och grymma sanningen om en bloddränkt ö i Björneborgs skärgård.

Sagt om Rullepung: De plågade sjömännens skrik ekar än över Vittisbofjärden.

På ön tillfångatogs vi av grymma urinvånare. Vi rullades upp, fastbundna från det enda som skiljer en man från en kvinna.― Sjökapten Engelbert Savén

Rullepung - inte så roligt som det låter.

Så här ser Oscarsvinnarna från 1928 till 2014 ut. Det är en väldigt vit historia.

Oscarsgalan® har anklagats för att vara en vit tillställning. I år är inte en enda mörkhyad skådespelare nominerad. Det har gjort att många skådespelare bojkottar galan.

För att illustrera galans historia radade vi upp alla som tagit emot priset för bästa manliga huvudroll i samma videoklipp. Så här ser Oscarsgalans vita historia ut.

Vad beror det på?

Som många andra delar av samhället har filmbranschen en vit historia. Oscarsgalan och priserna för huvudroller har alltid varit det finrum som är svårast att ta sig in i för minoriteter.

Här syns diskrimineringen som bäst och här håller den i sig som längst. På kvinnosidan är Halle Berry den enda mörkhyade kvinnan som fått priset för bästa huvudroll.

Det är inte juryns fel

Att filmbranschen var diskriminerande på 1920-talet är kanske inte någon överraskning, men hur ser läget ut idag? The Economist har tittat närmare på den statistiska fördelningen av priserna sedan 2000. Minoriteterna i USA är fortfarande underrepresenterade på galan, men inte bara juryns fel. Minoriteter får priser i samma utsträckning som de finns i filmbranschen. Asiatiska skådespelare har svårt att få roller och därför svårt att vinna pris. Det är Hollywood som helhet som inte ger dem plats.

Värst är läget för asiater och latinamerikaner, två stora minoriteter i USA som knappt får något utrymme på biodukarna.

För den som vill se det riktiga USA på vita duken återstår frågan. Var börjar man ifall man vill förändra filmbranschen? Kanske på Oscarsgalan.

Statyetten är galans varumärkesskyddade symbol ©A.M.P.A.S.®

Bildkällor: Bundesarkiv, United States Library of Congress, U.S. Information Agency Press and Publications Service, MGM Warner Bros Studio, RR Auction, Hal Wallis Productions, Universal Pictures, Allen Warren, Alan Light, NBC, EPA.

Landningsbanorna kunde bli park, tycker Helsingfors stadsmuseum. Stadsmuseet vill bevara så mycket som möjligt av miljön, också om det byggs bostäder på området.

När Malms flygplats blivit bostadsområde ska det fortfarande synas att där funnits ett flygfält. Det anser Helsingfors stadsmuseum. Direktionen för museet behandlar förslaget ikväll.

På stadsmuseet är man rädd för att det inte räcker med att skydda byggnaderna på området. Det behövs mer för att påminna om områdets ursprungliga användning.

Den bästa lösningen skulle enligt stadsmuseet vara att bevara området med byggnader och landningsbanor som en helhet. Flygfältet kunde till exempel bli ett grönområde. Bostadshusen kunde byggas på kanterna av området.

Historiens vingslag känns på Malms flygplats

Flygplatsen i Malm har klassats som en nationellt betydelsefull miljö, och stadsmuseet anser att man i detaljplanen bättre kunde ta i beaktande den värdefulla kulturmiljön.

World Monument Fund har satt flygplatsen på sin lista över hotade kulturmiljöer. Dessutom har Europa Nostra Finland år 2015 utsett Malms flygplats till det mest hotade objektet i Finland.

Flygplatsens byggnader ska bevaras. malms flygplats Bild: Yle/Helena von Alfthan

Malms betydelse som en internationell flygplats minskade när man öppnade flygfältet i Sjöskog i Vanda sommaren 1952.

Helsingfors stad vill bygga en ny stadsdel för 30 000 invånare på platsen där malms flygplats finns.

Pekka Mommo /Yle Uutiset

Läs mera:

Statens beslut att lämna Malms flygplats är slutgiltigt

Statens beslut att dra sig ur Malms flygplats är lagligt och slutgiltigt. Finavia lämnar över ansvaret till Helsingfors stad.

Känner du ibland att du har alldeles för mycket saker? Har du svårt att släppa taget om i grund och botten onödiga grejer? Då riskerar du att bli en hamstrare.

Våra liv består av relationer, känslor, uppgifter – och prylar. Vi samlar på oss mängder av saker och vi gör det av en orsak. Våra hjärnor är nämligen programmerade till det, berättar Yle Uutiset. De har fastnat i en annan, knappare tid, då man var tvungen att hålla fast vid det man hade.

Vi är intresserade av samma saker som på stenåldern.

- Det är ett spännande fenomen, människan har utvecklats under en annan tid än den vi nu lever i. Vi tänker på samma sätt och är intresserade av samma saker som på stenåldern.

Förut var man tvungen att samla på sig saker och hålla fast vid dem hela livet, för man kunde inte bara gå och handla nytt.

Att göra sig av med saker kan ibland göra ont, för vi skapar emotionella band till våra saker. Enligt Piha känns det så pass jobbigt att bli av med en resurs att inte ens en ny resurs väger upp det.
Då finns risken att man blir en hamstrare.

Människan är ett annorlunda djur

En hamstrare samlar och samlar och har väldigt svårt att slänga. Till och med att kasta bort en gammal pizzakartong kan framkalla ångest.

- Hos vissa uppstår ett tillstånd där de inte uppfattar information rationellt, utan man förstör för sig själv via samlandet, säger psykologen Anders Englund.

När man har ett förhållningssätt till materiella grejer som är destruktivt för en kan samlandet alltså börja räknas som en sjukdom.

Människan kan gå emot sina drifter.

Människan är inte det enda djuret som samlar. För att rasen ska överleva är det viktigt att lagra, eftersom tillgångar inte är jämna. Men människan är det enda djuret som kan kontrollera sina drifter och medvetet välja att gå emot dem.

- Man kan ändra på sitt beteende. Ofta tänker vi att evolutionen styr oss, men människan har en förmåga att bete sig i emot sina drifter, berättar Samuel Piha.

Alla samlar på sig saker, det är hur vi gör det som målar upp gränsen mellan sjuk och frisk.

- Om en person kan diskutera sitt samlande med andra utan att bli besvärad, då är samlandet okej. Men om man till exempel ska bo med någon och det orsakar gräl och ångest borde man kanske söka hjälp, säger Englund.

Samhället är inte byggt för att slänga

Under största delen av människans existens har inte konsumtionen sett ut som den gör i dag. Det är bara i några hundra år som vi haft ett samhälle som lutar mer åt slit-och-släng-hållet.

- Konsumenten är en varelse från stenåldern. Konsumtionsomgivningen vi lever i har bara existerat i några hundra år, medan människan utvecklats under en lång period, säger Samuel Piha.

I vår värld finns mer butiker än återvinningsstationer

- Vi har slängt och donerat mycket. Men det är svårt att göra sig av med saker! I vår värld finns mer butiker än återvinningsstationer.

Minnen som lever i ett gammalt godispapper

Om det känns omöjligt att slänga saker kan man också ringa ett proffs – en ordningskonsult. Susanne Kousa och Eva-Lena Wakonen jobbar båda som ordningskonsulter. De knackar alltså på hos människor och reder upp.

Enligt Kousa är det inte vanligt att samlandet går helt överstyr, men det händer.

- Vissa kanske inte ger bort ett gammalt godispapper för att de har ett minne kopplat till det. Gamla tidningar brukar folk också samla på sig, husisar från 90-talet i stora högar. Tidningar tror människor ofta att de kommer att hinna bläddra igenom.

Alla minnen bor inte i dina prylar och du behöver inte 30 par jeans

- Det vanligaste jag ser är att det är ett par eller en familj, och i deras hem finns inte bara deras egna saker utan också andras. Man kanske har ärvt saker eller har vuxna barn som flyttat och lämnat efter sig.

Ordningskonsulten har inga känslor knutna till kundernas saker, så slängandet blir därför mycket enklare.

- Utmaningen i vårt jobb är att kunna få kunden att förstå att allt inte behöver sparas. Alla minnen bor inte i dina prylar och du behöver inte 30 par jeans, säger Kousa.

Du är inte ensam

Susanne Kousa bekräftar att det finns väldigt många i Finland som har problem med att de samlar på sig för mycket grejer.

- Många känner skam över det och det känns pinsamt att ta kontakt. Efterfrågan motsvarar inte ännu det behovs som finns, folk vågar kanske snart be om mer hjälp.

I slutändan brukar det ändå kännas skönt att rensa bland prylarna. Eva-Lena Wakonen berättar om en känsla av befrielse som hon ofta ser hos kunder. Det svider lite, men sen känns det bra.

- Tanken ”tänk om där är något viktigt” är vanlig. Men i dag finns information på andra ställen, du behöver inte papper från studietiden, säger Kousa.

Munther al-Assaf har tillbringat ungefär sex månader i Finland i väntan på sitt asylbesked. I sin vlogg delar han med sig om sina tankar kring det.

Asylfrågan stressar

Det stora orosmomentet är fortfarande ovissheten om vad som ska hända. Asylprocessen är seg och något riktigt schema för hur intervjuer och annat sker finns inte riktigt, enligt Munther. Några i hans omgivning har fått svar, men det går inte riktigt att lista ut Munthers egna odds baserat på det.

Han försöker hålla sig aktiv med musik och studier och annat för att slippa tänka alltför mycket på hur det går med hans process. Efter att han lärt sig finska skulle han gärna studera vidare, kanske musik eller farmakologi, men allt beror på om han får möjlighet att stanna kvar i landet. Munther berättar att han ofta sover dåligt när tankarna börjar mala.

Många utmaningar med språket

Som många andra i Munthers situation är det finska språket en av första saker som möter dem och ställer till med rejäla utmaningar. Munther har nu fått möjlighet att börja på en finskakurs och har hunnit med en lektion än så länge. Men det kan vara frustrerande emellanåt.

- I början blev jag nästan arg, skrattar Munther. De börjar prata finska med en direkt, ingen engelska, och finskans ord är så långa att man inte ens kan gissa. Så man förstår ju inte alls något.

Bortsett från att det arabiska och finska alfabetet är olika uppstår det problem med uttal, bland annat på grund av var man lägger orden i munnen. Munther beskriver det som att man i arabiskan talar mera med ljuden i strupen medan finskan använder läpparna mycket mera.

Boendet är ljuspunkten

Munther har även tillsammans med en bekant, Yousif, fått möjlighet att lämna flyktingförläggningen och flytta in i en lägenhet istället. Lägenheten tillhör Satu Lindqvist som valde att öppna sitt hem för Munther och Yousif.

- Det är skönt, berättar Munther. Man kan ha sitt eget liv och sina egna rutiner på ett helt annat sätt nu.

Kolla också in Claudia Rybins vloggserie från Sankt Petersburg och Mimmi Björklunds vloggserie från Australien. Du hittar alla vloggar både på Arenan och Youtube.

Ett nytt koncept ger skribenter och musiker en gemensam estrad att framföra sin alster. Nästa afton hålls den 9.3 på Ritz i Vasa.

Idén till aftnarna väcktes under ett skrivarläger som ordnades på Pörkenäs lägergård senaste höst. En kväll började deltagarna läsa dikter för varann, också våra egna dikter.

- Vi insåg då hur spännande det är att läsa det man själv har skrivit för andra, men också att höra andra läsa sina egna texter, berättar Alexandra Häggman.

Tanken väcktes att göra en fortsättning på det hela, inför publik. Alexandra skred till verket och kontaktade de andra deltagarna på lägret, av vilka de flesta var med på noterna.

- Vi är alla ett gäng som mer eller mindra har skrivit hela livet, men under lägret hade vi också med oss två killar som är musiker. Jag tänkte att vi också måste ha med det, så då blev det poesi & musik.

Den första aftonen hölls i februari på After Eight i Jakobstad. Lokalen var fullsatt och responsen var god.

- Folk tyckt det var ett annorlunda och skönt koncept, säger Alexandra.

Ordkonst

Alexandra säger att en stor orsak att ordna kvällarna är att poesi upplevs som någonting svårt, snävt eller dammigt. Sanningen är något helt annat.

- Ordkonst - som jag hellre kallar det - är nånting som är så mycket vidare än vad folk kanske tror.

Att poesi är så pass personligt är en av orsakerna till det är spännande att lyssna på när någon läser sin egen text.

- Det var också ljuvligt att märka hur olika våra texter är. Vi är fem stycken som är med på kvällen på Ritz och det är verkligen fem olika typer och stilar.

Onsdagen den 9.3, kl 19:30, hålls nästa Poesi&Musik-afton. Det är i Ritz café i Vasa. En afton är också planerad till april, då på Bistro Ernst, även den i Vasa.