”’Ge er iväg, stick i väg – ni ska över det där berget, där är Montenegro’.
Smugglarna pekade upp mot en brant bergsvägg. Den verkade vara omöjlig att ta sig över.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

April 2015. Mytilene.

Vi måste vänta fjorton timmar på stranden. Där rådde stor oreda, 300, kanske 400 flyktingar väntade på vad som skulle hända. Mest syrier, men också afghaner, afrikaner; några andra irakier. Vår gummibåt punkterades, jag vet inte varför. Det var ju på sätt och vis vår båt.

Rödakors- och annan hjälppersonal delade ut mat åt oss. Några politiker kom, blev fotograferade och for därifrån. Eftersom jag var läkare fick jag följa med till sjukhuset som tolk.

Efter en dags väntan blev vi skickade till ett läger, omgivet att ett stängsel med taggtråd överst. Som ett fångläger. Vi blev undersökta, alla vassa föremål togs ifrån oss, samt våra bälten som sattes i lådor i närheten av vakterna. När vi senare ville ha dem tillbaka var de försvunna.

Lägret bestod av rader av vita, portabla baracker. Tre gånger tre meter eller tre gånger fem meter. Den ena typen för familjer, den andra för ensamstående. Vi var fjorton personer i min barack. Vi började med att städa utrymmet. Vi fick smutsiga madrasser, vatten och toalettartiklar. Tre mål mat om dagen. Våra fingeravtryck registrerades.

Det fanns de som försökt utplåna sina fingeravtryck antingen kirurgiskt, med hjälp av någon frätande syra eller genom att bränna fingrarna. Alla tre sätten är mycket smärtsamma och resultatet tvivelaktigt. Men vi visste alla att enligt Dublinöverenskommelsen skulle vi kunna bli skickade tillbaka till det land där vi först registrerades med fingeravtryck. Därför var det något vi ville undvika nästan till varje pris. Överenskommelsen gäller emellertid inte Grekland.

Läs mera:

”Tusentals människor delar på sex stycken toaletter”

Läget för flyktingarna på den grekiska ön Lesbos är ohållbart, säger Anja Franck, forskare i freds- och utvecklingsstudier på Göteborgs universitet. Franck har besökt ön vars flyktingantal ökat med 500 procent under ett år.

Läs mera:

Fingeravtryck av visumsökande

Finland och de andra Schengenländerna börjar ta fingeravtryck av visumsökande i Nordafrika från och med i 11.10.2011.

En vecka efter vår ankomst fick vi ett slags visum som intygade att vi blivit registrerade och som gav oss rätt att vistas i Grekland sex månader. Vi hämtades av en båt som skulle föra oss till Aten. Båten cirkulerade mellan öarna och tog upp fler flyktingar längs rutten. Resan till Aten räckte cirka 14 timmar.

I Aten befann vi oss i samma situation som vi hade upplevt i Istanbul några veckor tidigare. Vi måste få kontakt med smugglare som kunde guida oss vidare upp genom Balkan till det centrala Europa.

Huvudvägen, om vi kan kalla det så, gick från Aten via Makedonien, Serbien och Ungern till Österrike – och därifrån vidare till västra eller norra Europa. Men av de rapporter vi fick från de som försökte ta sig den vägen fick vi höra att gränsen mellan Grekland och Makedonien men också gränsen mellan Makedonien och Serbien hade stängts. Dessutom hade det förekommit eldstrider mellan smugglare och makedoniska gränsvakter där också några flyktingar kommit till skada.

Aten vimlade av syrier, och vår ledare, den syriske cementfabrikanten tog igen ledningen för gruppen. Han var mycket pratsam och social och fick lätt kontakter. Vi satte oss ner igen för att kalkylera priser och risker.

En sextonårig pojke i vår grupp hade lyckats komma ombord på ett flyg till Tyskland. Han hade lyckats köpa ett tjeckiskt pass, han är nästan blond och väckte därför inte uppmärksamhet när han steg ombord på planet. Några andra i vår grupp ville också flyga, men deras ID var förfalskade. De stoppades av en kontroll vid terminalen.

Ett förfalskat dokument kostar två till tre tusen euro beroende på var det är utställd. Ett äkta dokument kostar fem eller sex tusen euro. Inom EU räcker det ju med ett giltigt ID.

Finländskt vinrött pass med text i guldfärg. Bild: Yle. eu,finland,finländskt pass,finskt pass,pass

Vi fick höra att det är lättare att flyga från någon turistö än från Aten, varför jag övervägde den möjligheten. Vår syriska ledare blev arg på mig för att jag hade tänkt ta mig vidare ensam. Han gjorde upp en lista på alla i gruppen och satte mitt namn allra sist. ”Om du försöker lämna oss ännu en gång får du klara dig på egen hand”, sade han

Möjligheterna att komma vidare var de samma som i Istanbul: Med flyg, vilket i praktiken var omöjligt, med båt till Italien (dyrt och farligt eftersom sjöresan är många gånger längre än den mellan Turkiet och Grekland) och till fots. Eftersom gränsen till Makedonien och Bulgarien var stängd var enda möjligheten att ta sig via Albanien sidovägen in i Makedonien eller Montenegro och därifrån till Serbien.

Att kalkylera kostnaderna var omöjligt, eftersom varje deletapp skulle betalas på vägen till ett pris som varierade efter omständigheterna. Det var också en mycket farlig väg eftersom vapen och droger smugglades samma väg och smugglarna var beväpnade med pistoler och Kalasjnikovs. Smugglarna, som var del av en välorganiserad brottsmaffia, drog sig inte för att döda alla som hotade deras business och deras pengar.

Eftersom vi hade barn med oss som inte skulle orka vandra genom balkanländerna delade vi oss i två grupper. Barnen skulle med sina föräldrar försöka nå Italien med båt. Vi tränade livräddning med dem. Vi räknade med att riskerna att de skulle bli tagna av sjöbevakningen och skickade tillbaka till Grekland var mycket stor. Men det var deras enda chans.

Hela Aten tycktes befinna sig en i stor oreda. Vi bodde på ett hotell, men måste hela tiden vara beredda att ge oss av med kort varsel. Att hålla oss stilla i otålig väntan eller ge bryska order om plötsliga uppbrott var smugglarnas sätt att skrämma oss. Det är en del av systemet – det system som du är tvungen att delta i för att överleva. Även om det samtidigt innebär att du kan dö en våldsam död.

Det fanns tre prisalternativ. Alternativ 1: med BMW över gränsen – smugglarna påstod att de hade kontakt med gränsvakterna och att saken kunde ordnas med pengar – mycket pengar. Alternativ 2: instängda i en lastbil. Alternativ 3: till fots över gränsen. ”Take it or leave it”, sade vår smugglarkontakt om sitt erbjudande.

Vi visste att smugglarna är lögnare och att det inte fanns några garantier att vi skulle klara oss, men vi hade inget val. Vi valde det billigaste alternativet för att vi inte litade på dem. Vi hade lärt oss att chanserna att bli lurad är större än chansen att överleva.

Rutten var så att säga ny och oprövad på grund av att situationen vid makedoniska gränsen hade ändrats. Vår syriske ledare hade gjort ett detaljerat avtal med smugglarna. I det ingick att vi skulle få mat, en guide och hur mycket som skulle betalas efter vilka etapper. Naturligtvis var avtalet inte värt någonting.

Vi tog oss på egen hand upp till gränsen men nekades plats på hotell – det stod i våra papper att vi inte fick bo på hotell nära någon gräns. Alla visste att de inte fick hyra rum åt oss men till slut hittade vi ett gammalt hotell som lät oss alla övernatta i ett av sina rum. Nästa morgon dök två afrikaner upp på hotellet, de uppträdde som om de var mycket rädda, de gormade och skrek åt oss att att vi skulle skynda på: ”We are going. Hurry, hurry, hurry.”

De spelade upp ett drama för oss och krävde 50 euro av oss alla för plats på en minibuss. Bråttom, bråttom, bråttom! Vi fick en biljett till bussen. Vanligtvis håller jag mig lugn och observant även i kritiska situationer, så jag vände på biljetten och tittade på priset. Det var 6,50 euro. Dramat behövdes för att vi inte skulle hinna få tillfälle att protestera mot att vi blivit lurade på 43,50 euro.

Vi stoppades vid en checkpoint och blev förda in i skogen. Där fanns också andra människor samlade i väntan på kvällen. Under tiden fick vi instruktioner hur vi skulle bete oss. Vara tysta, inte röka, inte dricka annat än flaskvatten. Allt vatten som rinner i bäckarna är giftigt, sade de. Vi var nu en grupp på cirka 60 personer. Många familjer, gamla och unga, mest syrier, men också irakier och afghaner.

Den ena afrikanen gick sin väg. Den andra sade att han är vår ledare. Vi måste göra allt exakt som han säger. Det finns mycket farliga djur i skogen, sade han. Vi gjorde oss i ordning för att gå.

Vi vandrade en och en halv timme i mörker och därefter höll vi en paus. De äldre hade svårt att hänga med i den bergiga terrängen. Vi återupptog vandringen och gick igen en och en halv timme. Plötsligt uppstod stor förvirring i täten. Någon skrek ”Stop!” Vi var omringade av beväpnad militär.

Vår guide började springa och försvann i mörkret. Några andra kastade också sina packningar och började springa. Soldaterna sköt i luften för att hindra oss att springa efter de andra. Jag beslöt att stanna där jag var.

Soldaterna samlade oss i en grupp och hade oss att vänta. Deras ledare talade i radiotelefon och efter en stund anlände tre militärfordon. Kvinnorna och barnen fick åka i bilarna, vi övriga följde efter till fots. Vi vandrade 2-3 timmar. I gryningen kom vi fram till en garnison där vi placerades i ett fängelseliknande rum med cementgolv och en smutsig toalett. Vi visste inte vad som skulle hända med oss. Vi blev tillsagda att om vi ville ha mat skulle vi själva betala för den, men vi var alla trötta och önskade mest av allt att sova.

Följande morgon tog de våra fingeravtryck. Dörren till vårt rum stod öppen och huset omgärdades endast av en låg mur som det skulle vara lätt att bara kliva över. Vi var alltså inte i fängelse, men garnisonen fanns mitt i skogen bland höga berg, så vart skulle vi gå? Det fanns ingenstans att ta vägen. Vi beslöt att vi skulle hålla ihop och tillsammans försöka förhandla oss fram till någon lösning.

Nästa dag blev vi kommenderade ut på en väg som gick genom en dal och ledda fram mot en gränsövergång. ”Ifall ni blir gripna igen på albansk mark blir ni satta i fängelse”, sade ledaren för den patrull som följt oss till gränsposteringen. Vi blev förda förbi de albanska gränsvakterna och ledaren pekade mot Grekland och sade ”Gå!”.

Vi var alla chockade och medtagna och kunde ingenting annat göra än att vandra de några hundra meter som skilde de två posteringarna från varandra, den albanska och den grekiska. Och där, i ändan av den raka vägen, stod vår afrikanske guide och vinkade åt oss.
Han mötte oss som om ingenting skulle ha hänt. Som om han inte skulle ha lämnat oss i sticket. ”Hello, vi fortsätter”, sade han. ”Det finns en ny väg” .. och mera bla bla bla – han ville ha sina pengar. ”Men det kostar mera den här gången, för det sker med bil.”

Vad skulle vi göra? Vi hade inget annat val än att lita på att det faktiskt fanns en annan rutt och att det skulle lyckas bättre nu. Men riskerna för oss hade vuxit, för om vi blev gripna ännu en gång skulle vi inte komma lika lätt undan.

Vi fördes in i skogen igen och blev tillsagda att vänta. Vi kunde höra bilar köra på den stora vägen. Det blev kväll. Många albaner kom till fots genom skogen från den albanska sidan. Det var beckmörkt när vår bil kom. ”Bilen är här, 150 euro”, sade vår guide.

Flyktingar i gränsområdet mellan Serbien och Makedonien Bild: EPA/DJORDJE SAVIC asylsökande,flyktingar,flyktingpolitik,makedonien,serbien

Bilen var en begravningsbil. En likbil. Några i gruppen vägrade att sätta sig i den. Vi var 30 personer som tog risken att fortsätta. Trettio personer packades in i en bil som på sin höjd rymde åtta. Tre personer låg tryckta mot mig. En på mitt huvud. Jag hade problem med mina knän vid den här tiden och var vid varje hopp bilen gjorde på den ojämna vägen rädd att något skulle gå sönder i mina knän.

Tre personer rymdes inte med i likbilen. De skulle följa efter till fots.

Klockan var ett på natten när vi kom iväg. Vi körde ungefär en timme på gropiga vägar. Några skrek och sa att de inte kunde andras, andra att bilen skulle stanna, men vi hade inte något sätt att stoppa bilen.

Plötsligt stannade bilen och vår chaufför skrek bryskt åt oss: ”Alla ut! Snabbt, snabbt, alla ut.”

Så fort alla hade kravlat ut ur bilen startade den med en rivstart och försvann i mörkret. Endast vår svarta guide var kvar med oss.

Jag kontrollerade att alla mådde bra och vände mig till vår anförare: ”Är vi i Albanien?”

”Ja.”

Jag litade inte på honom utan kollade på min GPS. ”Vi är ännu i Grekland.”

”Du har fel.”

”Titta på min GPS. Vi är ännu i Grekland. Ni har lurat oss.”

”Din GPS har fel. Vi är i Albanien.”

”Nej det är vi inte.”

Vi hade betalat för ingenting. För en timmes lidande.

Vår anförare verkade nu vara lika förvirrad och osäker som vi. Han ledde oss upp i bergen där vi stannade hela natten. Hans uppgift hade varit att förena oss med en grupp som redan fanns inne i Albanien. Vi var på fel plats.

Efter några telefonsamtal visade han oss i terrängen hur vi skulle gå. Vi skulle följa en bergsbäck eller liten flod, gruppen skulle vänta på oss någonstans på andra sidan. Vi krävde att han skulle följa med, annars skulle han inte få sin betalning.

Vi gick längs bäcken, än på ena sidan, än på den andra och ibland mitt i bäckfåran. Stigen – om det var en stig – var hal och farlig. Sidorna stupade brant och ibland hade vi att gå längs stup som om någon hade fallit hade lett till benbrott eller kunde ha kostat honom livet. Det skulle heller inte ha funnits någon möjlighet att forsla en skadad person därifrån.

Vår ledsagare var ung och atletisk och kunde gå snabbt i den svåra terrängen. Han hade heller ingen tung packning att bära. Vi marscherade ungefär åtta timmar, utan mat, utan ordentlig vila och ständigt rädda för att falla eller bli gripna. Många var säkra på att vi hade gått vilse och att vi aldrig skulle hitta fram till människor igen.

Plötsligt dök två beväpnade albaner upp framför oss. ”Vi vill ha mat”, krävde vi. ”Vi är alla hungriga.”

”Okej, ni ska få mat. Fortsätt att gå.”

”Vi orkar inte längre.”

”En lastbil väntar på er. Fortsätt att gå. Det är inte långt.”

Vi fortsatte ännu en till en och en halv timme tills vi nådde en väg. Där fick vi bröd och tomater som vi betalade mycket pengar för.

Lastbilen som väntade på oss var avsedd för köttransport. Vi lastades in i lastbilen och dörrarna stängdes. Lastrummet var helt slutet, utan luftcirkulation. Vårt hopp övergick igen i skräck – vi trodde att vi skulle kvävas. Luften blev sämre och sämre. Efter en tid började vår utandningsfukt som kondenserats i taket droppa ner som ett regn över oss.

En mamma med ett barn fick en panikattack och började skrika hysteriskt. Vi dunkade mot väggen och skrek att bilen skulle stanna men den stannade inte. Föraren brydde sig inte om oss. Någon använde ett redskap för att försöka bända upp dörren utan att lyckas. Plötsligt kände vi att bilen gjorde en häftig rörelse och stannade. Det kändes som om den hade varit nära att stjälpa.

Vi hade fått punktering.

Dörren öppnades och vi kunde andas igen. Det kändes som om olyckan hade varit vår räddning. De två albanerna skrek något åt oss och vi förstod att vi skulle springa in i skogen, snabbt, innan det dök upp någon annan bil på vägen.

Läs mera:

Tiotals döda flyktingar i lastbil i Österrike

En övergiven lastbil med minst 20 döda flyktingar har påträffats vid en motorväg i Österrike. Polisen säger att det rör sig om mellan 20 och 50 döda. Lastbilen var ungersk medan föraren kom från Rumänien.

Läs mera:

Desperationen sprider sig bland flyktingarna i Europa

I Ungern har 300 flyktingar beslutat sig för att fly igen - denna gång från en flyktingmottagning i Röszke i Ungern nära den serbiska gränsen. På ön Lesvos i Grekland har polisen använt tårgas mot migranterna.

Sedan gav de sig iväg med en bil som kommit för att plocka upp dem. De skulle hämta verktyg för att reparera ringen, påstod de, och återvända så snabbt som möjligt. ”Vi behöver mat”, mimade jag. Vi hade inget språk gemensamt. ”Mat och vatten.”

Men en av dem kunde lite franska. ”Okej. Hurudan mat”, frågade han.

Vi hade totalt tappat verklighetsuppfattningen, för en beställde kyckling, någon annan hamburgare. Vi försökte ordna det som väl som möjligt medan vi väntade i skogen. Vi väntade hela natten. Hela nästa dag. Människorna drack vatten ur en bäck. Jag sade att de skulle vara försiktiga, jag hade redan behandlat ett av barnen för diarré. Jag hade några steriliseringstabletter i min medicinlåda som jag blandade med vattnet och sedan drack och delade resten med dem.

Vi såg några herdar som vinkade åt oss på avstånd men som vi inte fick kontakt med.

Två dagar senare kom de albanska smugglarna tillbaka. ”En lastbil väntar på er”, sade de. Vi kom överens inom gruppen att om det var samma bil stiger vi inte på. Vi ville inte uppleva kvävningsdöden ännu en gång.

Den lastbil som väntade på oss verkade vara i dåligt skick. Vi tvekade. Albanerna spelade upp samma drama. ”Skynda er, raska på, polisen kan komma när som helst.” Utrymmet i lastrummet var mindre, och vi var 30 personer som skulle dela på det, med det var inte tätt. Genom stora springor i golvet som vi försökte göra ännu större trängde frisk luft in.

På ett ställe blev vi kommenderade ut ur bilen, och blev anvisade att vada över en grund flod. På andra sidan skulle vi vänta på en annan lastbil. Vi hade inte fått mat på hela tiden och var mycket hungriga.

Vi väntade två och en halv timme. Vi visste inte vad som skulle hända med oss eller vad som faktiskt hände, men vi tror att det pågick något slags konfrontation mellan polisen och maffian vid vägen. Vi hörde skottlossning. Lite senare fortsatte färden längs små sidovägar så att vi på dagen fick skjuts i bil, på natten tvingades gå i skogen. Varje byte av lastbil kostade. Den som inte betalade fick inte komma med.

På kvällen stannade vi på en gropig sidoväg. Vi kunde höra hundar skälla och häftiga kommandorop på albanska. Tumult utbröt och vi blev i all hast kommenderade ner från lastbilen. Igen samma ”skynda, skynda” och ”polis, polis”, många skrek i panik, även smugglarna skrek: ”ge er iväg, stick i väg – ni ska över det där berget, där är Montenegro”.

Smugglarna pekade upp mot en brant bergsvägg. Den verkade vara omöjlig att ta sig över.

Bergig terräng i Montenegro Bergig terräng i Montenegro Bild: Public domain berg,flykten från mosul,Montenegro,sjöar

Vi fick en vägvisare med oss, som igen skulle ha ersättning och började klättra. Någon mat eller något vatten hade vi ännu inte fått. Var femte minut var vi tvungna att ta en paus, trots att vägvisaren hela tiden försökte få oss att skynda på. Efter en tid kom vi till en hus med hundar som skällde vilt på oss.

Vi krävde att vår vägvisare skulle skaffa fram lite mat och vatten till oss, men han vägrade. Vi fortsatte, högre upp i bergen. Efter en halvtimme orkade jag inte längre. Jag hade gett all min mat och allt mitt vatten till barnen och led svårt av hunger och uttorkning. Jag lade mig ner för att vila och sade till de andra att de skulle fortsätta. Jag hade redan kastat 80 % av innehållet i min ryggsäck, men på grund av mina problem med det högra knäet och svår törst orkade jag inte längre.

När jag vilat ringde jag syriern – till all tur befann jag mig inom ett område där telefonen hade täckning och ackumulatorn inte var helt tömd. Han berättade hur jag skulle gå. Först när det ljusnade på morgonen såg jag hur brant och livsfarlig den stig vi hade följt var.

Jag försökte hitta vatten men fann ingenting. Jag ropade, men ingen hörde mig. Två gånger föll jag ihop av utmattning – den ena gången var jag nära att falla utför ett stup men lyckades få tag i ett träd och rädda mig. Men jag måste tvinga mig upp igen och fortsätta.

På håll såg jag ett hus och trodde att det var dit vi skulle. Låg huset i Montenegro? Jag visste inte. Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Medan jag kämpade mig fram mot huset började det regna svagt. Jag sträckte ut tungan och försökte fånga regndropparna. Regnet var emellertid alltför glest och alltför kortvarigt för att det skulle ge lindring.

Tre timmar senare kom jag fram till huset. Det var tomt. En orm ringlade iväg när jag undersökta omgivningen kring huset. Där fanns en brunn men den var torr. Längre upp på berget vallade en herde sina får. Jag försökte nå upp till honom, men fårflocken och herden rörde sig snabbare än jag. Efter en stund kom han emellertid tillbaka.

”Mjölk?” sade jag. ”Kan jag få mjölk?”

”Nej. Gå, gå!”

”Albania? Montenegro?” sade jag.

”Albania.”

Så jag var ännu kvar i Albanien. Han visade hur jag skulle gå för att komma över gränsen.

”Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Jag stannade i Mersin två veckor medan jag undersökta hur jag kunde ta mig vidare. Alla smugglare sade att deras rutt var bäst. Billigast och bäst. En syrier som jag träffade i hamnen sade att båtvägen från Mersin var bäst. Han hade skeppat flyktingar sen 2010. Tidigare hade det gått en båt från Mersin till Italien. Rutten var berömd och kallades ”The Mersin way”. Den möjligheten fanns inte längre. Rutten hade stoppats. Turkarna hade stoppat den.

Jag gick ofta ner till hamnen och tittade på båtarna. Den som gått på Italien var en rostig gammal skorv och resan skulle ha tagit fjorton dygn. Med 600 människor ombord. Kanske. ”Kanske” var det svar man oftast fick. Kanske går det en båt om en vecka. Kanske går det en båt till Kreta. Kanske. Och: ”no problem”.

Gummibåt som använts av syriska flyktingar på stranden på Kos. Bild: EPA/MANOLIS LAGOUTARIS båt,flyktingar,flyktingkris,gummibåt,kos

Smugglarna erbjöd också resor till Kanada, till Australien, till Europa – men då måste jag först ta mig till Ankara eller Istanbul. Och jag måste få visum till något land. Det var inte lätt, det var omöjligt. Jag saknade flera dokument som blivit kvar i Mosul. Och det fanns ingen centralregering som kunde utfärda nya. Jag sökte också in vid flera universitet i Europa, det skulle ha gjort det lättare för mig att komma in. Men inget universitet tog emot mig

Jag insåg att jag inte skulle komma någonstans från Mersin. Jag tog en buss till Istanbul. Resan räckte sexton timmar.

I Istanbul tog jag kontakt med mänskosmugglare. Turkar, irakier, syrier … alla spred lögner om hur enkelt det var att komma bort från Turkiet om jag anlitade dem. Jag försökte kalkylera risker och kostnader. Att flyga: lägsta risken men de högsta kostnaderna. Båt: hög risk men lägre kostnader. Till fots: hög risk och låga kostnader.

Det fanns alltså de här tre möjligheterna.

Åren 2011- 12 hade många kommit till Europa genom att gå till fots genom europeiska delen av Turkiet upp till den grekiska eller bulgariska gränsen. Men nu hade det blivit omöjligt. Av de rapporter som vi fick från folk längs vägen fick vi veta att bulgariska gränsvakter grep folk som försökte komma in i landet, misshandlade dem eller torterade dem. Ingen rekommenderade längre den vägen. Medan den grekiska gränsen var helt stängd. Jag beslöt mig för att flyga.

När man är tvungen att anlita kriminella och finna sig i deras befallningar är det bra att vara lierad med någon som har erfarenhet och kanske makt eller auktoritet. Risken att bli lurad är stor, och insatserna du är tvungen att göra är också stor.

De människor du får att göra med är aggressiva och opålitliga. Hur säkrar du dig mot att bli lurad? Det är som en djungel. De vill bara ha dina pengar. Allt kan hända. Allt ändras hela tiden. De kan ta ditt pass ifrån dig. Ge aldrig ditt pass ifrån dig. Speciellt irakiska och syriska pass är eftertraktade, för de kan ge innehavaren uppehållstillstånd i Tyskland. Smugglarna vill ha dig i ditt våld för att komma åt dina pengar. Smugglarnas tjänster kan kosta tusentals dollar eller euro. Så du försäkrar dig. Du försäkrar din insats i en annan firma. Det är så det går till.

Det fanns två firmor som garanterade att smugglarna genomförde de tjänster du betalt för. Alltsammans var välorganiserat, och den turkiska staten kände till det. Allt sker öppet, som god affärsverksamhet. Det fanns en äldre firma och en nyare firma. Den nyare visade sig emellertid vara lika skurkaktig som det projekt den var involverad i, nämligen mänskosmuggling. Efter en tid försvann de nämligen med alla de pengar förtvivlade och olyckliga mänskor betalat in till dem. Jag vände mig till den äldre och väletablerade firman.

Försäkringsverksamheten – om vi kan kalla det så – går till på det sättet att du tillsammans med smugglaren går till ”försäkringsfirmans” kontor. Ni sätter er mitt emot ”försäkringsagenten” och du berättar vilken summa du kommit överens om med smugglaren. ”Tjänstemannen” skriver ett dokument på det här, du går med honom till ett sidorum, sätter pengarna i ett kuvert som förseglas, förses med en sifferkod och placeras i ett kassaskåp. Du får ett kvitto på depositionen och ett annat papper med koden.

Om allt går bra och du kommer fram till ditt mål skickar du ett SMS med koden till smugglarna som hämtar pengarna. Ifall du förolyckas eller inte hör av dig inom en viss tid kan smugglaren lyfta pengarna utan kod. Ifall du blir rånad på koden ringer rånaren smugglaren som då kan lyfta dina pengar. Därför rekommenderar ”tjänstemannen” att du memorerar sifferkoden och bränner papperet inför smugglarens ögon. Det fanns ett askfat på kontoret för det här ändamålet.

En näve full med pengar Bild: All Over Press euro,kassa,korruption,muta,pengar

De här företagen finns i Turkiet, i Grekland, i Europa. Det är en internationell businessverksamhet och det handlar om stora pengar. Mycket stora pengar. Hur många flyktingar har det anlänt till Europa under de senaste fem åren? Multiplicera det med några tusen dollar, så får du en uppfattning vad det handlar om.

Det finns två flygplatser i Istanbul. Den stora internationella Atatürk-flygplatsen varifrån det går tusentals flyg åt alla håll i världen varje dag. Och den mindre Sabiha Gökçen-flygplatsen. Jag kom överens med smugglaren att flyga därifrån.

När du kommer till Europa är det viktigt var du först blir registrerad med fingeravtryck, för om du blir mottagen och registrerad i säg Bulgarien kan du enligt Dublinöverenskommelsen bli tillbakaskickad dit ifall det land du slutgiltigt vill nå inte tar emot dig.

Jag hade nu varit nästan en månad i Turkiet, mitt turistvisum höll på att gå ut, jag hade satsat alla pengar jag hade kvar för en resa till Europa. Jag förberedde mig för resan. Jag köpte nya kläder, förberedde mig psykologiskt. Smugglarna ville ha mitt pass. Jag sade att jag ger inte mitt pass. De sade att jag inte hade alla dokument. De hade fått alla dokument, och alla mina pengar.

Två dagar före resan ringde smugglarna och sade att resan var stoppad. De turkiska myndigheterna hade stoppat resan. Någon hade kanske fått för lite betalt och bestämt sig för att bränna hela resebusinessen.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Någon erbjöd skjuts upp genom Balkanländerna i en container. En annan sjövägen. Varje dag kostade, hotell, mat, med mera, och jag hade nu varit 28 dagar i Turkiet. Mitt visum höll på att gå ut. Det var en mycket svår situation. Jag var ensam. Jag led av en svår stress på grund av att möjligheterna tycktes vara uttömda och det var så svårt att välja bland dem som fanns kvar. Det var som att spela roulette med livet som insats.

Alla kan tappa huvudet i den situationen och fatta desperata, oöverlagda beslut.

Jag beslöt att försöka sjövägen. Jag blev erbjuden jetbåt, fiskebåt och gummibåt, alla till olika destinationer och olika pris. Alla hade sina fördelar och sina nackdelar. Jag sade att jag tar fiskebåten.

Min uppgörelse med smugglarna ändrades alltså från flyg till båt och det blev billigare på så sätt. Smugglarna erbjöd hela paket, erbjöd sin assistens hela vägen till Europa. Som en turistresa med helpension. Det var som en marknad, ett snabbköp, där man kunde inhandla det man behövde. Jag betalade bara för överfarten, båtresan. Jag litade inte på dem och ville inte riskera mera.

Båtresorna gick från Izmir. Jag tog en buss till Izmir. Stressen var ännu svår, var kunde man äta billigt, var sova billigt – jag övernattade nu i sovsalar med många män i samma rum. Izmir var fyllt av flyktingar som bara gick och väntade på det samma som jag – att komma bort därifrån.

När jag kontaktade ”researrangören” i Izmir sade han att jag var på fel ställe. ”Vad! Båten skulle ju går från Izmir.” ”Inte nu längre. Saker har ändrats. Du måste vara i Didim. Därifrån får du en båt till den grekiska ön Farmakonisi.”

Vi hade inte kommit överens om det. Karln var en skurk, men jag kunde ingenting göra. Didim ligger i sydvästra hörnet av Turkiet. Staden var under antiken berömd för sitt Apollotempel. Och för sina sibyllor, som kunde spå framtiden genom att lyssna på suset i ekarnas kronor. Ifall jag hade tillfrågat dem skulle de om de varit sanningsenliga avrått mig från resan till Didim. Men jag hade inget val.

Jag tog en taxi till Didim utan att ha en aning om vad framtiden skulle föra med sig.

Läs mera:

Minst 18 drunknade utanför Turkiets kust

Minst 18 personer drunknade i dag då en flyktingbåt sjönk utanför den turkiska kusten. Kustbevakningen lyckades rädda 15 personer utanför semesterorten Didim i Egeiska havet.

Jag hade fått instruktioner att vänta på en viss person på en viss plats i staden. Jag blev hämtad i taxi och förd till ett trevåningshus utanför staden. I huset bodde en nittonårig syrisk man, hans syster och systerns två barn. Jag fördes in i ett rum där det redan satt 10 – 12 personer. Vi skulle invänta natten.

Medan vi väntade blev vi instruerade hur vi skulle använda livvästarna. Vi skulle klä av oss alla kläder, sätta våra värdesaker inneslutna i plast närmast kroppen, sedan flytvästarna och till sist våra ytterkläder. På så sätt skulle vi lätt kunna kränga av oss ytterkläderna om det … ja om det skulle behövas.

Flytvästarna skulle vi emellertid få först på stranden. Det skulle se misstänkt ut om det far en massa mänskor genom stan klädda i orangefärgade flytvästar, sade syriern.

När mörkret fallit kom tre taxibilar för att hämta oss. De sade att jag inte rymdes med, trots att jag tyckte att jag väl hade rymts. Alla de andra flyktingarna var syrier.

”Varför fick jag inte åka med”, frågade jag

”Vänta, vänta, ta det lugnt, det ordnar sig”, var det enda svar jag fick.

Jag kände mig inte alls lugn. Ingen taxi kom. Klockan var 11 på kvällen. Jag ringde till syriern. Han svarade inte. Ringde igen. Inget svar. Jag ringde till kontaktpersonen i Istanbul. Han svarade inte. Klockan blev 12.

Plötsligt ringde mannen från Istanbul. Han berättade att polisen hade tagit alla flyktingarna. De var alla syrier. Det är skillnad på irakier och syrier i Turkiet. Syrierna skickas inte tillbaka. Irakierna skickas tillbaka till Bagdad. Jag började undra: hade syriern anat eller vetat någonting. Eller hade han bara velat hjälpa sina landsmän?

Men jag kunde inte bli kvar i huset. Om polisen gjorde ett tillslag och fann mig här ensam med en ung kvinna skulle det vara slut. Det var katastrof. Jag kunde bli skickad tillbaka till Bagdad.

Jag stack iväg så fort som möjligt. Smugglaren i Istanbul hade försökt förmå mig att stanna men jag tog min ryggsäck och gick. Gick från en egendomlig familj i en underlig stad. En stad där endast poliser och smugglare rörde sig i nattens mörker. Och jag med min ryggsäck. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt. Mitt visum hade gått ut. Om jag blev stoppad av polisen väntade omedelbar utvisning.

Jag hittade en busstation på min telefonkarta och började gå ditåt. Jag gick i två timmar. Då såg jag dem igen, smugglarna och deras ”passagerare” – de kom i en taxi. Syriern hann se mig. De stannade och han frågade vart jag var på väg. ”Varför inte stanna i alla fall?” sade han. Men nej, nu hade jag inte längre något förtroende för honom eller för dem som han arbetade för.

Jag väntade på en buss hela natten tills det kom en som gick till Mersin. Som jag hade startat från en månad tidigare. Nu var mitt visum utgånget, min kassa hade sinat. Jag kunde inte ta in på hotell på grund av båda de här orsakerna. Jag var också rädd att bli stoppad av polisen. Efter två dagar i Mersin trodde jag att jag höll på att bli galen. Jag var desperat och rädd att jag skulle börja göra idiotiska saker.

Flyktingströmmen i Mersin hade ju inte minskat på en månad. Snarare tvärtom. Läget i Syrien förvärrades hela tiden. Jag slog mig i slang med en syrisk grupp som leddes av en man som jag nästan genast fick förtroende för. Han var omkring 50 år gammal. I Syrien hade han varit chef för en cementfabrik. Nu var fabriken där han arbetat och hans hus sönderbombade. Nu ville han bara rädda sin familj och sig själv. Jag tror att han också fick förtroende för mig – det skulle visa sig senare – när jag berättade att jag var läkare.

Vi beslöt att försöka igen från Izmir. Han kände personer där, affärskontakter från tidigare. Han kom överens med smugglare att de skulle ta oss i gummibåt till Mytilene på Lesbos. De ordnade hotell för oss, och sade att vi skulle vänta medan de fixade båten. Vi väntade. I fjorton dagar väntade vi, medan hotellräkningen växte liksom vår otålighet. Än skyllde de på vädret, än på något annat.

Till slut, efter alla lögner och när vi använt så mycket pengar vi kunde avvara på hotellet ställde vår ledare ultimatum: nästa natt far vi, annars får ni inga pengar alls. Vi visste alla att det kunde sluta med döden. Och att jag tog chansen och reste med var det mest ologiska beslut jag någonsin fattat.

Samlingspunkten låg i Dikli, norr om Izmir. Redan att för en stor grupp utlänningar ta sig med buss till Dikli innebar en stor risk, eftersom alla förstod att vi skulle bli hjälpa av smugglare att ta oss till Grekland. Men jag tror att lokalbefolkningen såg med sympati och förståelse på oss, men inte heller hade något emot att vi lämnade deras land – efter att ha lämnat efter oss en rejäl summa pengar.

Smugglarna hade sagt att vi skulle vara 20 personer i båten – när vi kom fram var vi 45 personer som skulle trängas i samma båt. Som var registrerad för högst 10 personer. Vi i vår grupp var 14 personer.

Det var beckmörkt på stranden. Varje gång vi såg ett ljus närma sig sprang vi och gömde oss bland klipporna i närheten. Vi trodde att en av smugglarna skulle följa med, men så var det inte. Och inte en enda av oss hade erfarenhet av att köra en gummibåt driven av en utombordsmotor.

Våra smugglare ordnade därför raskt en provtur för den som skulle köra båten, en liten runda ute på viken. På vägen tillbaka smällde motorn i en sten och slocknade. Vi trodde att allt var över. När det sen visade sig att det endast fanns 13 flytvästar sade de två andra grupperna nej. De far inte. Det är livsfarligt. ”Vi har försökt förut, man klarar det inte”, sade de.

De två andra grupperna samlade ihop sina saker, sina ryggsäckar, och gick tillbaka till byn. Vi blev kvar. Vår syriske ledare tog mig så avsides och vill veta min åsikt. ”Vad skall vi göra.” Han ville att jag skulle ta allas våra öden i mina händer och bestämma vad vi skulle göra. En läkare måste ofta fatta avgöranden som gäller liv och död. Andras liv och död. Nu gällde det mitt liv. Och hans liv. Och hela gruppens liv. ”Farbror”, sade jag. Jag hade fattat så mycket sympati för honom att jag börjat kalla honom farbror. ”Farbror. Vad du än bestämmer dig för att vi skall göra så stöder jag dig. Jag är med dig.”

Han sade att vi far. Vi var överens. Vi tar risken och far.

Vi hittade extra bensin gömd bland klipporna, men inga fler flytvästar. Vår ledare sade: ”Nu sätter ni alla på er flytvästar.” Det räckte till alla utom till honom själv. Vi satte oss tillrätta i gummibåten som var nedtyngd nästan till kanten, kvinnorna och barnen i mitten, männen längs kanterna. Jag satt i fören för att navigera med min GPS.

Vi fick igång motorn som inte var skadad och startade färden mot väst. Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.

Från Dikili till Mytilene är en sjöresa på två timmar, hade vi fått höra. Men min GPS kontakt var dålig och vi kom för långt söderut. Det var beckmörkt och dimmigt omkring oss. Bensinen höll på att ta slut. Vi måste fylla på men vågade inte tända ljus. Kvinnorna och barnen suckade och grät. Några läste Koranen. Vi måste fylla på bensin i mörker.
Plötsligt var vi fångade i en stark ljusstråle och en militär patrullbåt kom emot oss i hög fart. Den kom österifrån, från den turkiska sidan, och vi hade inte hört den komma. Syriern skrek att vi skulle försöka komma undan, men vi var redan fångade i patrullbåtens enorma strålkastarljus. Vi var fångade som nattfjärilar i ljuset. Alla skrek och grät. Jag kände mig med ens helt lugn. Nu är det slut. Det var det, tänkte jag. Nu är det Ödet som bestämmer.

Patrullbåten gjorde en gir kring oss och tvingade oss att byta kurs. Strax därefter dök det upp ett större militärfartyg, som hindrade oss att fly åt andra hållet. Vi var tagna. Kvinnorna i båten grät och skrek av förtvivlan. Vårt sista hopp. Vi hade hört historier om hur turkiska sjöbevakningen sänkt gummibåtar och låtit folk flyta eller drunkna. Jag vet inte om det är sant, jag vet bara att hundratals, om inte tusentals människor har drunknat i havet utanför den turkiska kusten.

Jag tänkte på konstiga saker. Jag tänkte på hur jag hade tänkt klä mig när jag kom till Europa. Och att jag skulle färdigutbilda mig. Få ett gott liv i ett vackert hus. Jag tänkte på vad jag skulle säga. Jag tänkte också på hur det skulle kännas att drunkna; det jag visste om hur det är att drunkna. Jag tänkte på allt det.

Från det stora militära fartyget dånade en röst på engelska: ”Var vänliga och stanna motorn. Var vänliga och håll er lugna i båten. Vi vill hjälpa er. Vi plockar upp er.”

Italienska kustbevakningen under en räddningsoperation i Medelhavet 19.9.2015. Bild: EPA/GIUSEPPE LAMI flykting,flyktingar,kustbevakning,medelhavet

Vi trodde att de var turkar. Men högtalarrösten hade sagt ”Please”. Det lät inte som en turkisk myndighet. Jag höll utkik efter igenkänningstecken på de båda fartygen. När det stora militära skeppet svängt sidledes så att jag såg det midskepps, kunde jag se flaggan i aktern. Den hade visserligen virat sig kring sin flaggstång, men den var inte röd, den var vit och blå. ”Det är ett grekiskt skepp”, skrek jag. ”De är greker.”

Vi stängde motorn. Vi blev upplockade och tvingade sitta sida vid sida på däcket. Vi var våta och frusna men vi var i säkerhet. Vi anlände i gryningen till Mytilene. Obeskrivligt. På land igen efter 5 timmar. På europeiskt land. Grekland.

”Vi grät i telefon och hon sade: ’Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.’”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Vi var fångna på vårt sjukhus. De respekterade inte längre överenskommelsen att vårt mötesrum skulle vara fredat. De kunde lyssna på våra konsultationer. Vi visste inte heller vilka av våra kollegor och arbetskamrater vi kunde lita på. Därför måste förberedelserna för flykt ske i största hemlighet.

I juli, augusti och halva september jobbade jag ännu som vanligt. I oktober skulle jag enligt doktorsprogrammet återuppta mina studier men IS ville flytta mig till ett sjukhus som inte hade undervisning. Jag kontaktade Bagdad och frågade om de kan godkänna det arrangemang som IS hotade med. Bagdad sade nej. Det räknas inte som en del i en examen.

Jag försökte förklara situationen för den tidigare sjukhuschefen, som Bagdad godkände, men som nu var underställd den som IS utsett. ”Jag kan inte flytta”, sade jag. Den nya chefen kunde höra vår diskussion.

”Det du säger är fel”, sade han. ”Vi skall bygga en islamsk stat och du skall ta del i det. Det här är även din kamp.”

Han ville få mig att acceptera flyttningen till krigssjukhuset. ”Hittills har vi inte tvingat er att svära trohetsed till Kalifatet. Nu blir det kanske en ändring på det.”

Sjukhuschefen var mycket hotfull. Han visste att han behövde oss. Därför innehöll hans hot lika mycket ilska. ”Din tid kommer”, sade han försonligare.”Men nu, nu gör du som vi bestämmer.”

Jag gick tillbaka till mitt rum som jag delade med min bäste vän. Och som jag litade på. ”Nu räcker det”, sade jag. ”Nu sticker jag. Och jag kommer inte tillbaka.”

Min vän skulle ha varit hemma den natten. Men klockan tre på morgonen knackade han på vår dörr. ”Jag tror att jag har en blindtarmsinflammation”, sade han. Läkare tror alltid det värsta om sina symptom, men jag tog de nödvändiga proven och förberedde honom för ett ingrepp. Och han hade rätt i sina misstankar. Följande morgon opererade jag och en kollega honom. Operationen gick bra, blindtarmen togs bort. ”Det här är mitt avsked”, viskade jag till honom när han vaknat upp ur narkosen.

Jag kunde inte stanna hemma hos mina föräldrar, för där skulle de söka mig. Jag gömde mig hos min farbror, och stängde telefonen, för min handledare hade försökt kontakta mig. Efter det hade jag inte kontakt med någon utanför familjen. Min farbror sade också: ”Du måste fly. Du måste välja: är du för oss eller för dem. Om du stannar måste du arbeta för dem. Därför måste du fly.”

Jag förberedde flykten flera veckor. Två gånger blev jag stoppad vid en postering vid utfarten från staden. Jag hade kommit till fots och sagt att jag skulle besöka en vän som bodde i en by utanför stan. Tredje gången gjorde jag på ett annat sätt. Jag hade satt i ordning min ryggsäck på kvällen, sökt fram alla dokument jag kunde tänkas behöva, mitt ID och – jag måste kanske skjuta in en sak häremellan:

Min familj hade flera år tidigare bestämt att jag skulle gifta mig. I min kultur kan man säga att förlovning och giftermål genomförs på tre olika sätt. Det första sättet är det klassiska, och det är religiöst eller kulturellt betingat. Det går till så att två familjer bestämmer att något av deras barn är lämpliga för varandra och att det skulle vara bra om de gifte sig.

Det händer att det unga paret inte har träffats på tu man hand före bröllopet. Vid bröllopet som är stort och påkostat överlämnar brudgummen ett smycke av guld till bruden, ett armband eller ett halsband till ett värde av någonting mellan femtusen och tjugotusen dollar beroende på familjens ekonomiska situation. Dessutom antecknas det ofta i dokument som överlämnas till äktenskapsdomstolen att maken förbinder sig att betala lika mycket till i händelse av skilsmässa.

Det är det klassiska sättet. Sedan finns det ett sätt som vi kan kalla det respektabla. Numera kan pojkar och flickor träffas fritt och umgås, i skolor och på fritiden. De kan alltså förälska sig i varandra och be om sina föräldrars tillstånd att gifta sig. Ifall de båda ungdomarnas föräldrar litar på att äktenskapet blir lyckligt räcker det ofta med att bruden får Koranen i brudgåva. Ifall äktenskapet misslyckas säger man att det var Allahs vilja.

Det tredje sättet, som vi kan kalla det frigjorda, och som endast förekommer i storstäderna, innebär att ungdomarna har affärer före äktenskapet, göra sexuella erfarenheter, och gifter sig utan föräldrarnas uttalade välsignelse.

Kvinnas hand på en mans hand, med ringar Bild: Public domain flykten från mosul,Händer,man och kvinna,ringar,äktenskap

Jag var förlovad med min kusin som bodde i Bagdad, och det var meningen att vi skulle gifta oss. Även hon är läkare och vi har känt varandra sedan vi var små. Mitt äktenskap såg alltså ut att bli en kombination av det klassiska och det respektabla sättet att gifta sig.

Min mamma var mycket angelägen om att jag skulle gifta mig. Min familj hade till och med köpt ett hus åt mig – åt oss – i Mosul. Men jag tvekade, hur skulle jag kunna bilda familj under de omständigheter som rådde? Hur skulle jag kunna lämna henne och kanske även vårt barn ensamma medan jag var på arbete?

Så jag bröt förlovningen och sade till min fästmö att hon var fri att handla som hon ville. Huset såldes. I stället köpte jag en stor tomt där även mina bröder skulle kunna bygga sina hus eftersom jag tyckte att det var fel att endast jag skulle komma i åtnjutande av mina föräldrars gåva. IS har förresten konfiskerat lagfarten till min tomt och säger att jag inte längre har rätt till den.

Men allt det här innebar att jag nu hade ganska mycket pengar. Jag placerade kontanterna kring midjan i ett specialgjort bälte tillsammans med andra viktiga dokument. Jag väckte min far, som i nattmörkret körde mig till ett ställe där jag visste att jag kunde få en delad taxi till Kirkuk. Tyvärr väckte jag inte min mor. Jag sörjer fortfarande att vi inte tog avsked av varandra, men hoppas innerligt att vi en dag skall ses igen.

Vi var fyra passagerare i taxin. Jag satt i baksätet mellan två andra. Vi stoppades förstås vid militärposteringen. De två soldaterna började fråga ut oss i tur och ordning vart vi skulle och i vilket ärende. Den äldre mannen i framsätet skulle till Kirkuk för en cancerbehandling. En sådan som vi inte gör i Mosul. De två soldaterna blev emotionellt berörda av mannens historia och talade länge med honom.

Så kom turen till oss i baksätet. Jag sade att jag skulle till Kirkuk för att besöka en vän som nyss kommit tillbaka från sin pilgrimsresa till Mekka. De tyckte väl då att de uppehållit oss tillräckligt länge redan, och lät oss åka.

Att komma in till Kurdistan var inte lättare än att komma bort från Mosul. Tvärtom. Peshmergasoldater vaktade gränsen. De tillät ingen komma in som inte hade giltig orsak, och som giltig orsak räknades att man hade familj i Kurdistan, att man kommit för att studera, eller som den sjuke mannen i framsätet, kommit för att få en cancerbehandling.

Läget var lite kaotiskt. Folk som försökte komma förbi utan giltig anledning jagades bort med hugg och slag. De slog med elkablar. Vid vägkanten låg folk och sov, kanske i hopp om att ha bättre tur efter nästa vaktombyte.

Vi kom efter en tids köande fram till vaktkuren. Jag visade mitt ID som jag fått när jag påbörjade studieprogrammet för doktorsgraden. Där stod ordet ”student”, och vakten läste förmodligen inget mer än det. Jag fick passera.

Jag hade då ingen tanke på att lämna mitt hemland och min familj helt och hållet; jag ville bara fullfölja mina studier. Det skulle jag kunna göra i Erbil, om jag fick tillstånd att studera i staden. Mina vänner tror fortfarande att jag är i Kurdistan. Ifall IS fick veta att jag är i Finland skulle det innebära en stor risk för min familj. Men IS har just nu annat att tänka på.

Jag ringde min handledare i Bagdad. Han tyckte att jag skulle komma till Bagdad, men jag sade att det var omöjligt. Jag fick då tillstånd att fortsätta mina studier i Erbil och han skickade mig ett papper på det. Det skedde i oktober 2014.

Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”.

En annan läkare och jag delade på en taxi till Erbil. Utanför staden möttes vi igen av en militärpostering och visade våra papper. ”Det här papperet är inte värt nånting, ni kommer inte in”, sade vakten. Vi försäkrade att det gällde för inresa till stan, men ingenting hjälpte. Vi kontaktade handledaren i Erbil. Han hade tidigare varit hälsovårdsminister i Kurdistan och visste allt om den politiska situationen i landet och visste vilka överenskommelser det fanns mellan universiteten. Inte heller han kunde hjälpa.

Vi satt nio timmar i solen utan mat och vatten. Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”. Vi höll på att förlora hoppet, kontaktade alla som skulle kunna tänkas hjälpa oss. Till slut fick vi kontakt med en handledare inom allmän kirurgi som vi kände och han sade: ”Jag tar hand om er.” Jag vet inte hur många samtal till maktens män han måste ringa, men tack vare honom fick vi komma in i Erbil.

Vi möttes på sjukhuset av en förgrymmad handledare: ”Vad fan gör ni här? Hur kom ni in i stan?”

Jag berättade att jag kommit för att jobba på min doktorsexamen. Att det var min enda möjlighet. Men min handledare försäkrade att det skulle vara bortkastad tid, Bagdad skulle inte godkänna en sån examen. Jag borde försöka med Sulaymaniyah i stället. Men också Sulaymaniyah vägrade att ta emot oss.

I Erbil fick vi inte hyra lägenhet, och fick uppehållstillstånd endast för en vecka i taget. Vi måste alltså infinna oss hos polisen varje vecka, och visa upp papper från hotellet vi bodde på. Jag kände mig som en fånge. En betalande fånge.

Från Mosul kom endast dåliga nyheter. IS höll på att spränga statyer och byggnader inne i Mosul, som en gång för mer än 2500 år sedan då staden hette Ninive var världens största stad och Assyriens huvudstad. Men IS förstörde också moskéer som varit i bruk i hundratals år.

Jag hade ångest för min framtid, för min familj, för min hemstad, för mitt land. Jag hade fått nog, och började söka lösningar utanför Irak. För min egen skull, min säkerhet, min familjs säkerhet. Jag kände mig borttappad, trodde jag skulle tappa förståndet. Inte ens Erbil var säkert. En kollega fängslades av en grupp banditer som var en del av den lokala milisen. De påstod att hans namn liknade en efterlysts namn. Vi hörde aldrig av honom igen. Min vän som jag rest tillsammans med från Kirkuk sade: ”Vi är nästa i tur.”

Avstånden mellan Mosul och Erbil respektive Dohuk, samt motsvarande avstånd med utgångspunkt i Helsingfors. Bild: Svenska Yle / Google

Vi bestämde oss för att ta oss norrut, närmare den turkiska gränsen. Följande stora stad är Duhok. Det som sen hände är en upprepning av tidigare händelser att det kändes som déjà vu. Vi blev hindrade på vägen av flera patruller. ”Ni är fria att ta er tillbaka till Mosul, men till Duhok kommer ni inte.”

”Vi kan inte resa tillbaka. De dödar oss.”

Vi blev förda till en liten stad som heter Al-Shikhan, där vi fick sova på sjukhuset över natten. Från Al-Shikhan fick vi inte resa någonstans.

Vi kontaktade en kollega i Duhok som vi kände från studietiden i Mosul. Han lovade att hjälpa oss. Han mötte oss på vägen med sin bil. Dess registerplåtar visade att den var från Duhok, varför det var lättare för honom att komma in i staden.

Han plockade upp oss på kvällen. Han tog en stor risk med det han gjorde, för om vi blivit gripna skulle de ha beslagtagit hans bil och slängt honom i fängelset för terrorbrott. Vi anlände till stan mitt i natten och kom in utan problem.

Följande dag gick vi till Universitetssjukhuset för att registrera oss. Det ligger vid huvudvägen som går genom staden. Sjukhusdirektören tog emot oss bryskt och ovänligt. ”Hur kom ni in i Duhok!” sade han. Hans bror som var hög officer i den kurdiska armén hade dödats några dagar tidigare när han skulle desarmera en en bomb. Sjukhusdirektören var förkrossad av sorg och kokande av ilska. Det var ”araber” som låg bakom bomben, och vi var araber – eftersom vi inte var kurder. ”Det är förbjudet att komma in i Duhok! Hur kom ni hit?”

Han började förhöra oss som en polis. Vi berättade att vi hade liftat. Inget mera. Han fortsatte att fråga ut oss om det ena och det andra, men ingenting som hade med vårt yrke att göra. Inte en enda medicinsk fråga. ”Jag överför era uppgifter till myndigheterna”, avslutade han. ”De tar kontakt sen.”

Vi kunde inte göra annat än lyda.

Vi blev förhörda av polisen flera gånger. Vi kunde inte heller i Duhok hyra lägenhet utan måste bo på hotell. Varje gång det knackade på dörren blev vi livrädda.

Vi fick börja studera och forska i något som kallades ett doktorsprogram, men det uppfyllde inga krav som man kunde ställa på ett sådant. Vår handledare förnedrade oss genom att placera oss bland första årets studenter. Vi skulle se på och ”lära oss” medan de gjorde ingrepp som vi hade gjort hundratals gånger.

Vi fick alltså inget kliniskt arbete på centralsjukhuset. I stället blev vi skickade att dejourera på små läkarmottagningar ute på landsbygden. De utnyttjade oss, förnedrade oss, och vi kunde ingenting göra. Och vi måste hela tiden förhandla med de lokala hälsovårdsmyndigheterna, än om det ena, än om det andra. Jag blev mycket van att ha att göra med myndigheterna.

När IS kom rådde det i början fred mellan IS och Kurdistan. Det finns till och med en video på nätet som visar när några IS-krigare skakar hand med peshmergastyrkor vid gränsen. Men efter att kurderna erövrat en fabrik för tillverkning av mediciner som ligger på Mosuls område i provinsen Nineve, utbröt krig mellan dem. Det hade startat när vi kom till Duhok.

Det gjorde att vi blev hotade med att skickas till fronten. Till något militärsjukhus i krigszonen, för att operera sårade peshmergasoldater.

Det här hände i februari 2015. I nio månader hade jag kämpat för att få stanna kvar i mitt land, för att studera, bo, leva … gifta mig, som det en gång var tänkt. Nu hotades jag med att bli skickad till fronten. Det lilla hopp om att kunna utföra en hederlig läkargärning i Duhok och vänta min tid tills jag kunde återvända hem, försvann. Och ifall ryktet att jag arbetade för den kurdiska armén nådde IS skulle det vara slutet för min familj.

Läs mera:

"Sannolikt att Finland deltar i Irak"

Mycket tyder på att Finland deltar i en krishanteringsoperation i Irak, för att utbilda kurdiska soldater som strider mot terrororganisationen IS. Det bekräftar försvarsminister Carl Haglund (SFP) på försvarskonferensen i Sälen.

Läs mera:

Storoffensiv mot Mosul inleds inom ett par månader

Den irakiska armén och kurdiska Peshmergastyrkor kommer att inleda en storoffensiv mot Iraks näst största stad Mosul i mars eller april. Det är terrororganisationen Islamiska staten, IS, som kontrollerar Mosul. USA tränar styrkan inför anfallet.

Jag började i hemlighet söka andra lösningar. Utomlands. Det naturliga skulle ha varit England. Vårt medicinska utbildningssystem baserar sig på deras standard (det sade jag visst redan) och undervisningen går på engelska. Men efter att ha träffat på IS-soldater från England, från Tyskland, från Belgien, ville jag inte ha något med de länderna att göra.

Mina föräldrar och min farbror var tidigare emot att jag skulle lämna landet. ”Vi har köpt dig ett hus, vi ser att du funnit en flicka att gifta dig med … och nu tänker du lämna oss.”

Allt det var nu historia.

Jag har alltid lyssnat på mina föräldrar, och framför allt på min mamma, och alltid gjort som hon velat. När jag nån gång gått emot hennes vilja har det gått illa för mig. Men nu måste göra annorlunda. Nu måste jag följa mitt eget huvud, och efter att noggrant ha övervägt alla alternativ göra det som jag och ingen annan fann bäst.

Det förstod min mor också. Vi grät i telefon och hon sade: ”Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.”

Bildkapning av irakiska versionen av Googles första sida Skärmkapning av irakiska första sidan för Google Bild: Svenska Yle / Google flykten från mosul,Google,google sök,irakiska google

Finland fanns inte då i mina planer. Jag visste nästan ingenting om Finland. Annat än att Nokia kom från Finland. Jag sökte och sökte på nätet, olika alternativ. Jag ville komma till ett säkert ställe, säkerhet var för mig nu en avgörande sak.

Jag satte upp mina prioriteringar enligt ett system:

1: England. Men uteslutet på grund av inblandning i koalitionen mot Irak, och på grund av att IS rekryterar soldater därifrån.

2: Skandinavien. Jag visste att Finland var mörkt och kallt men allt jag kunde hitta på nätet var gammalt, från Saddams tid, och lite nyare på syriska sajter. Jag tog kontakt med en tidigare studiekamrat och kollega som då befann sig i Finland. ”Finland är tryggt”, försäkrade han, ”men jag kan bara berätta vad jag själv har upplevt. Alla har egna förväntningar och förutsättningar, så jag kan inte rekommendera eller avråda från någonting. Du måste välja själv.”

Jag tackade för de kloka orden och inledde min resa till Europa.

Man kunde söka visum till Turkiet på nätet. Jag gjorde det, det tog bara några minuter. I mars 2015 gick jag lagligt över gränsen till Turkiet med ett turistvisum som skulle vara i kraft en månad.

Jag hade några släktingar i Turkiet, på andra sidan gränsen. De väntade på att kunna återvända. Alla irakier vid gränsen väntade på att få återvända. De var beredda att hjälpa mig ifall jag ville stanna hos dem.

Min plan var emellertid annorlunda. Turkiet ingick inte i den. Turkiet hade deltagit i kriget. Jag ville resa, bara resa. Bort. Till en plats där en människa kunde känna sig trygg och göra sig nyttig för andra.

Jag satte mig i en buss till Mersin vid den turkiska sydkusten.

”När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Det vi mest fruktade var bilbomberna, som först riktade sig mot amerikanare och deras medhjälpare. Eller mot dem som deltog i återuppbyggnaden av infrastrukturen. Alla som hade kontakt med ockupationsarméerna riskerade att bli dödade. Senare var bomberna avsedda för intellektuella eller för polis och militär. De kunde explodera var som helst, på torg eller på gator där folk var församlade.

Läs mera:

Blodigt år i Irak

Antalet soldater i säkerhetsstyrkorna som dödades i Irak under fjolåret var större än år 2009. Nyhetsbyrån AFP har sammanställt siffrorna på basen av officiell statistik från olika ministerier.

Far var en tid arbetslös på grund av den hopplösa och farliga situationen, medan min mor kunde återgå till att undervisa i en grundskola. Hon valde grundskolan för att mina yngre syskon ännu gick i grundskolan och hon ville vara nära dem.

USA:s armé kontrollerade varje del av vår provins. Det fanns checkpoints överallt. Vårt hus blev genomsökt många gånger och vid alla tidpunkter på dygnet. En gång slog soldaterna sönder ytterdörren. En helikopter besköt vårt grannhus med kulsprutor. Det var förfärligt. Jag var då i övre våningen på vårt hus och många kulor slog in genom taket där jag befann mig.

Du kan förstå att det var svårt att sova lugnt efter det. Jag har svåra mardrömmar av det som hände då och det som hände senare. Mina vänner säger att jag är präglad av sorg. Jag känner det också så. Men min pappa brukade säga: Man måste ha kämpat för att kunna erfara lycka.

Det är väl så.

Men jag hatar inte det amerikanska folket. Jag hatar det deras regeringen gjorde mot vårt land. Och jag är uppbragt på Saddam för att han inte gav över ledningen av landet till Tariq Aziz. Det fanns en överenskommelse, stödd av Egypten, Jordanien och Saudiarabien att USA skulle godkänna Aziz som ledare för vårt land. Han var katolik, assyrier och medlem av Baathpartiet; en av Saddams närmaste män och den enda som kanske kunde ha avstyrt den katastrof som sedan inträffade.

Den irakiska armén var upplöst. En ny måste utbildas. Majoriteten av officerarna och underofficerarna skulle vara shiamuslimer i enlighet med befolkningsstrukturen. Officerare i den tidigare armén, som nu var arbetslösa, kallades tillbaka. Det var en fälla, för många av dem skickades ut på påhittade eller verkliga uppdrag för att avrättas. ”Dödade i strid”, ljöd deras eftermäle.

Det rådde inkompetens och korruption på alla nivåer. Och gör det fortfarande.

År 2007, när de amerikanska styrkorna dragit sig bort från gatorna tillbaka till sina kaserner utbröt krig mellan polisen stödd av den reguljära armén och olika banditgäng. De här gängen stred under olika religiösa förtecken.

Ett av de här gängen försökte i vår stadsdel ta över en polisstation. Flera poliser dödades. Polisen kom och arresterade alla unga män i området. Även mig och min bror. Vi måste ställa oss i rad med ansiktet mot en vägg nära vårt hus. Våra familjer kunde se oss genom fönstren. Kommendanten för polisstyrkan var en överste som var ökänd bråkmakare i staden. Han skrek okvädningsord och förbannelser över oss. Vi skulle alla dödas.

Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

Vi kunde inte se, men vi hörde poliserna ladda sina gevär. Vi muslimer har en mening som vi säger när vi vet att vi ska dö. Omkring mig hörde jag många uttala den meningen. Många svimmande eller föll omkull för att benen inte längre höll. De kommenderades upp på fötter och den psykiska tortyren fortsatte. Jag stod bredvid min bror. Han grät. Han var bara nitton år. Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen. Så började skjutandet. Men skotten gick över våra huvuden och slog in i väggen. Stensplitter regnade över oss. Alla föll omkull, så jag trodde först att några hade blivit arkebuserade. Men alla levde.

Skenavrättning är något av den värsta psykiska stress en människa kan utsättas för. Stalins polis använde sig av metoden för hjärntvätt. Professor Pavlov – han med hundarna – hade märkt att de betingade reflexer han hade ympat in i sina hundar försvann när hundarna upplevde dödsskräck. Och Dostojevskij drabbades av epilepsi när han som ung medlem av den radikala Petrasjevskijgruppen ställdes inför skenavrättning.

Illustration av skenavrättningen av Petrasjevskijgruppen 1849 Skenavrättning i Ryssland 1849 Bild: Public domain 1849,flykten från mosul,Ryssland,Skenavrättning

Vi lastades på pickups och lastbilar och fördes till en polisstationen. En underofficer tog upp våra namn och vi kastades i en källarcell, fyra gånger fyra meter. Ljus och luft kom från en liten glugg uppe under taket.

Vi var så många i cellen att alla inte rymdes att sitta. Vi fick ingen mat och ingen fick gå på toaletten. Jag kunde se att många var sjuka och bad en av vakterna att skaffa medicin. ”Det är ingen idé”, svarade han. ”Ni ska ändå alla dö.”

Efter tolv timmar i cellen skulle vi flyttas till stadens ökända fängelse för tungt kriminella brottslingar. Alla visste att få kom levande därifrån. En av vakterna kände igen mig och min bror.

”Varför är ni här med de här människorna?”

”Det borde väl du veta. Det är ni som fört oss hit.”

”Men vem tog er hit?”

”Det var ni. Poliserna.”

Under tiden hade min familj kontaktat någon inom poliskåren som den kände och berättat vad som hänt. ”Ni har gripit två medicinestuderande. Varför har ni gjort det?”

Ingen kunde förklara varför vi hade blivit gripna. Bara att vi hade blivit gripna på grund av mordet på poliserna i vårt kvarter. Polisen och militären ville statuera exempel.

En officer hämtade oss upp ur källaren. Han ställde samma fråga som vakten. ”Vad gör ni här? Ni är ju medicinestuderande.”

Jag svarade att det fanns andra studerande bland fångarna, samt en doktor och en ingenjör. Jag berättade vad de hette. ”De har inte haft någonting med saken att göra”, sade jag.

”Det ska du inte lägga dig i”, sade officeren. ”Du ska underteckna det här papperet.”

”Vad för papper?”

Han lade ett papper på bordet framför mig. Jag mådde så illa att jag inte förmådde läsa vad där stod. Jag ville bara komma därifrån så snabbt som möjligt. Så jag skrev under.

När jag skrivit på sade officeren till mig och min bror: ”Om ni lyckas gå hem, gå”. Klockan var elva på kvällen.

På dagen härskade armén på gatorna. På natten US-armén. Det rådde utegångsförbud mellan klockan sex på kvällen och sju på morgonen, och den övervakades av amerikanerna. Pappa och mamma hade ändå tagit risken att möta oss utanför polisstationen trots att de riskerade att bli beskjutna.

På vägen hem blev vi stoppade av en patrull men fick fortsätta efter att far förklarat vad som hänt. Vi hade även med oss doktorn, ingenjören och flera av studenterna i bilen. Vi var tolv personer i en bil för sju. Och vi kom alla lyckligt hem. Vad som hände med de övriga vet jag inte.

Läs mera:

"Motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld"

Den irakiske shiamuslimska ledaren Muqtada al-Sadr uppmanar sina anhängare till fortsatt motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld. Muqtada al-Sadr har återvänt till Irak efter fyra år i exil och är nu mäktigare än nånsin.

Läs mera:

USA:s trupper lämnar ett sargat Irak

När USA:s president Barack Obama i dag talade för att markera slutet på USA:s nästan nio år långa krig i Irak, menade han att trupperna nu lämnar ett stabilt land. Men förstörelsen efter kriget visar en annan verklighet.

År 2011 hemkallades de amerikanska trupperna. Ansvaret för säkerheten i vår provins övertogs av Iraks egen armé. Det var ett stort misstag att upplösa Saddams armé, för nu kom kärnan i den nya att bestå av tidigare fiender till Saddam som tidigare antingen suttit i fängelset eller befunnit sig i exil.

De var fullständigt inkompetenta, vilket inte minst ”försvaret” av Mosul senare skulle visa. De var bara intresserade av sina militära grader och sin lön. Nån har sagt att det fanns mera militärpersonal med stjärnor på axlarna än utan. Till och med en vanlig soldat tjänade mycket mera än en utbildad läkare

Det rådde, som jag sagt tidigare, anarki i staden. Bilbomber exploderade, gatustrider utkämpades på många håll. En gång när vi skulle genomgå en viktig tentamen utbröt strider strax utanför vårt fönster. Kulor ven genom rummet. Några ville gå därifrån, men vår övervakande lärare sade att ingen fick flytta på sig. Det skulle ses som ett försök till fusk. Men vi fick sätta oss på golvet för att fortsätta att svara på examensfrågorna.

En annan gång föll innertaket, det som dolde ventilationskanalerna, ner över oss. Det var en bilbomb som hade exploderat utanför på gatan. Vi täcktes av gipsmjöl och damm.

Vi tänkte bara på att överleva. På att fokusera på våra studier och överleva. En dag skulle det bli annorlunda. En dag skulle kriget och dödandet ta slut. Vi var tvungna att tänka så, för att inte förlora all framtidstro.

Som jag tidigare berättat motsatte sig min far att jag skulle börja studera. Han hade velat att jag skulle fortsätta i hans firma. Men efter det att jag kommit in på det medicinska kollegiet och gjort goda framsteg där ändrade han sig. Han önskade nu att även mina syskon skulle slå in på samma bana. Det gjorde att vårt förhållande blev mycket bättre.

Till att han ändrat sig bidrog säkert också att det hade blivit nästan omöjligt för honom att göra affärer. Det gick inte att hålla varor i ett lager. De blev omedelbart stulna. Inte heller gick det att garantera att transporter kom fram. Vägen till Bagdad var livsfarlig. Rövarband härjade överallt.

År 2008 blev jag utexaminerad från universitetet. Det firades med två fester. En på kollegiet den första april, med alla medicinare och lärare samt släkt och vänner. En annan tre månader senare, när de slutliga tentamina var genomförda. Den firades i vårt hem med familjen.

Sista studieåret hade bestått av mycket praktik. Jag fortsatte nu att arbeta på samma ställe där jag utfört min praktik. Det var brist på läkare i hela landet så ingen behövde gå utan arbete. Efter att ha gått igenom en två veckors workshop där vi fick lära oss om läkarens rättigheter och skyldigheter kunde jag den 14 januari 2009 börja arbeta självständigt som läkare.

För att vidareutbilda sig måste man genomgå ett program som räcker flera år. Jag anmälde mig till det. Det första året omfattade utbildning inom fyra olika områden: pediatrik, allmänmedicin, gynekologi och obstetrik samt allmänkirurgi. Efter det skulle man arbeta ett år på landsbygden.

Eftersom jag fått så goda vitsord i det landsomfattande slutprovet kunde jag välja fritt min stationering. Jag valde min hemstad Mosul, och som stationering på landsbygden en ort som låg så nära att jag kunde resa hem varje kväll – förutom de gånger jag hade nattjour. Det var många som reste utomlands efter studierna, framför allt till England, eftersom vårt studieprogram var på engelska och följde brittisk standard.

Våra handledande professorer sade oss att vi måste följa vårt samvete och välja vilka vi ville tjäna. ”Vi har utbildad er att tjäna vårt land, men vi kan inte skydda er, och vi förstår om ni för er egen och er familjs säkerhets skull vill flytta.”

Först kunde jag för min egen del inte se mig någon annanstans än hemma i Mosul. Vi hade det svårt, men vi måste hjälpa vårt land. För trots allt lidande kommer vi en dag att kunna uppleva ett annorlunda och tryggare liv. Jag kunde inte föreställa mig att jag en dag skulle sitta i ödemarken på en flyktingförläggning i Finland, utan något att göra och utan att veta om jag skulle få stanna. Varför skulle jag ha velat börja från noll eller under noll, på ett språk som jag inte förstår, på skolbänken som en lågstadieelev, om det inte varit absolut nödvändigt.

En av mina kollegor stannade. Han hade varit framgångsrik, och hade familj och bil. Han hade byggt sig ett eget hus på ett vackert område som han var mycket stolt över. Jag träffade honom i hans hem en gång och han berättade att han var mycket lycklig.

Nu är hans hem förstört och allt han ägde stulet. Han bor på hyra i en liten våning med sin familj. Senast jag talade med honom var han mycket deprimerad, ja förkrossad. Han hade inte fått sin lön på flera månader – arbetsgivaren säger att den blivit stulen. Pengarna går via guvernörsämbetet, och vi vet att guvernören själv har del i stölderna. Han har besökt Sveriges, Englands och Tysklands konsulat för att få visum, utan resultat. Nu säger han att han vill resa till Australien. Jag hoppas, men jag vet inte om det lyckas honom.

Efter året på landsbygdskliniken kunde man börja specialisera sig. Först kallades man junior house officer, sedan blev man graduate doctor, och under specialiseringstiden hade man titeln senior house officer. Jag ville specialisera mig på oftalmologi och alltså bli ögonläkare. Men efter att ha studerat ögonsjukdomar ett halvår fick jag höra att ett magisterprogram för assisterad befruktning (ART) skulle starta i Bagdad. För att komma in på programmet måste man ha specialiserat sig inom urologi.

Jag sammanställde min CV och reste till Bagdad. Året var 2012.

Det blev en krånglig historia. Tolv kandidater skulle väljas till kursen, plus tre stycken som kom in på en extra kvot för att nån anhörig förtryckts av Saddam eller dödats i strid. För att i korthet berätta vad som hände: Jag blev nummer ett i antagningsförhöret men kom ändå inte med. För att jag tillhörde fel befolkningsgrupp, fel religion. Det var en chock för mig. Jag var förtvivlad. Speciellt senare när jag fick höra att fler hade antagits än vad som först hade uppgetts. Många hörde om min sorg och mitt öde och försökte hjälpa mig.
Men det fanns en annan väg. Om jag hade en licentiatexamen i urologi kunde jag komma in på programmet ändå. Den gick att avlägga i Sulaymaniyya, som ligger i det kurdiska området.

Jag fick dokument på mina studieresultat och åkte till Sulaymaniyya. Jag blev mottagen på universitetssjukhuset av en kvinnlig sekreterare. ”Varifrån kommer du”, frågade hon. ”Från Mosul”. ”Talar du kurdiska?” ”Nej.” ”Då har du ingen chans. Den muntliga delen av inträdesförhöret är på kurdiska, och dess vikt är 60 procent av förhöret.”

Jag tackade henne för att hon varit uppriktig mot mig, så att jag inte behövde spilla mera tid på den saken. Men igen: jag tillhörde fel befolkningsgrupp.

Följande år, 2013 skulle ett liknande doktorsprogram starta i Bagdad. Jag hade inte längre stora förhoppningar om att komma med, men beslöt ändå att försöka. Jag var frustrerad för att jag hade förlorat ett år. Jag isolerade mig, läste på nätterna. Mina kollegor var hjälpsamma och tog över en del av mina turer på sjukhuset. Jag lovade dem att jag skulle ta deras senare.

Vi var tolv från Mosul som reste till Bagdad för att delta in inträdesprovet. Fyra månader senare kom resultatet: jag var inte antagen. Också det var en chock. Jag trodde att jag hade klarat mig väl. Av de antagna var en kvinna. Det var första gången en kvinna blivit godkänd att studera urologi på doktorsnivå.

”Du är godkänd. Congratulations.”

Plötsligt byttes rektorn för det medicinska universitetet. Hans sekreterare ringde och berättade att jag var nummer åtta i antagningen. ”Du är godkänd. Congratulations.”

Också det var en chock för mig. Att det var godtycke som styrde intagningsprocessen.

Undervisningen skulle egentligen ske i Bagdad vid dess universitetssjukhus, men på grund att det var livsfarligt för mig att vistas i staden fick jag tillåtelse att göra det första året med tyngdpunkt på allmänkirurgi i Mosul. Många patienter vi fick in var krigsoffer. Även några amerikanska soldater opererades för mindre skador på vårt sjukhus.

Du undrar varför det var farligt för mig som är från Mosul att studera och arbeta i Bagdad? Du vet inte hur det är i Irak, vet du? Nå, för det första avslöjar min dialekt mig genast. Han är från Mosul, han är sunni. För det andra har vi den allmänna situationen med ett läge som påminner om inbördeskrig. Men speciellt för mig, som läkare: om jag som sunni opererar en shia-patient – och patienten kommer sällan ensam utan med beväpnade anhöriga eller med sina soldatbröder – och patienten dör, kan du vara alldeles säker på att mitt liv inte längre är värt någonting.

Så är det, men jag kan förstå att det för er är svårt att förstå alla konflikter och spänningar som släpptes lösa när Saddam försvann.

Läs mera:

Saddam Husseins långa skugga

Militanta islamister kontrollerar nu största delen av nordvästra och centrala Irak och rycker fram mot huvudstaden Bagdad. Samtidigt rapporterar New York Times att jihadiströrelsen Isis inte är ensam om offensiven. Saddam Husseins gamla officerskår spelar en viktig roll.

Läs mera:

"Jag fällde Saddams staty - nu önskar jag att han skulle återvända"

Den irakiske man som filmades i april 2009, då gav sig på den stora Saddamstatyn med slägga, ångrar sig idag. Nu tycker han att Blair och Bush borde ställas inför rätta.

”Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

I september 2001 höll jag på att läsa för min slutexamen i gymnasiet. Jag hade TV:n på men utan ljud. Plötsligt bröts sändningen av en extra nyhetssändning. Utan att förstå vad som hände, och utan några kommentarer eftersom ljudet var avstängt, såg jag det ena brinnande tornet i New York, och efter en stund, som på en film, ett flygplan kraschade in i det andra tornet. Lite senare rasade båda som ett apokalyptiskt scenario ur någon katastroffilm.

Vi trodde att det var en konspiration av den amerikanska regeringen eller av CIA. För vi trodde inte att någon annan skulle kunna utföra något sådant. Att samtidigt attackera World Trade Center, Pentagon och Vita huset på det spektakulära sättet – vem annan skulle kunna göra något sådant? Även min familj trodde detsamma.

Vi förstod genast att Irak skulle få skulden. Visserligen ledde spåren till al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, men Irak, Iran och Nordkorea inkluderades i det som president George W. Bush kom att kalla ”ondskans axelmakter”.

Med stöd av ett FN-mandat fick en internationell expertgrupp möjlighet att undersöka om vi hade de massförstörelsevapen som USA hävdade. De kom också till min skola och tog prover och fotografier i alla våra laboratorier. Till USA:s förtret hittades ingenting. Trots det fortsatte USA att hävda att de fanns, och att stridsgaser och kemiska eller biologiska vapen tillverkades i mobila anläggningar som kunde gömmas för inspektörerna från FN.

I en berömd scen från ett möte i FN:s säkerhetsråd visade USA:s utrikesminister Colin Powell bilder av de här anläggningarna med orden: "there can be no doubt that Saddam Hussein has biological weapons and the capability to rapidly produce more, many more." Vartill den franska utrikesministern Dominique de Villepin replikerade: ”I don't believe you.”

När invasionen av vårt land började den 20 mars 2003 med kodnamnet Operation Iraqi Freedom var jag 18 år gammal. Så gott som hela min barndom hade bestått av krig. Det var något vi hade varit tvungna att leva med. Vi trodde inte att det skulle bli annorlunda nu. USA och dess allierade hade kunnat avlägsna Saddam under Kuwaitkriget men gjorde det inte. Så varför skulle det bli annorlunda nu.

Men när B-52-bombplanen fällde sina bomber över de militära installationerna i min hemstad förstod vi att det skulle bli annorlunda. Verkningarna av bombningarna var fruktansvärda. Det var som på film. Jag vet att jag använder det uttrycket ofta, men för någon som inte upplevt B-52 och deras bomblast är det det närmaste jag kan komma. Det var som en jordbävning. Och det skulle bli värre.

Likadana AGM-86 ALCM-missiler som fälldes över Mosul monteras på ett B-52 bombplan AGM-86 ALCM misiler monteras på ett B-52 bombplan Bild: Public domain / Wikimedia AGM-86 ALCM,B52,bombplan,flykten från mosul,missiler

Universitetet stängdes medan kriget pågick och allting stannade. Som 18-åring kunde jag ha blivit inkallad i armén, men eftersom jag redan studerade blev jag frikallad. Jag bodde hemma, och precis som under tidigare kring funderade vi om vi skulle flytta eller stanna kvar. Hela familjen var i chock. Vi förberedde oss för det värsta. Men vart skulle vi fly? Kriget fanns nu överallt, och i Mosul hade vi i alla fall en liten möjlighet att kunna köpa mat och förnödenheter.

I början var de enda nyheter vi fick Saddams nyheter. Vi hade inga mobiltelefoner, fjärrsamtal till utlandet fungerade inte och satellitmottagare var förbjudna. Det dröjde emellertid inte länge innan vi fick nyheter från de amerikanska baserna. Men det var svårt att veta vad som hände i Bagdad, eftersom alla nyheter var censurerade.

I TV såg vi Saddam själv tillsammans med sin specialstyrka Saddams martyrer delta i slaget om flygplatsen i Bagdad. Även hans söner syntes i TV kriga mot de amerikanska fallskärmssoldaterna. Den som behärskade flygfältet kunde kontrollera hela landet.

Tack vare släktingar i Bagdad fick vi lite nyheter utifrån. De berättande helt andra saker än Saddams TV. Andra tider var vi helt utan nyheter. Det vi hade att hålla oss till var rykten av olika slag. Att soldaterna deserterade. Att flygfältet var intaget. Vi trodde inte på det. Vi var tvungna att tro det vi alltid hade trott: att Saddam skulle klara sig ur kriget.

Berömd eller beryktad blev Iraks informationsminister Muhammad Saeed al-Sahhaf (i USA kallades han Comical Ali – till skillnad från Chemical Ali). En dag såg vi honom i TV lägga ut texten om att de amerikanska styrkorna befann sig på flykt och att fallskärmssoldaterna på flygfältet var omringade och att de som inte begick självmord skulle bli tvungna att kapitulera. Men det han inte såg, men som hela landet såg och även kameramannen såg, var att bakom hans rygg rullade en kolonn amerikanska pansarvagnar. Han var tvungen att ge sig iväg i all hast.

När vi sedan såg horder av utmattade soldater på flykt – de hade kastat sina vapen och sina uniformer och vandrat eller sprungit hela vägen från Bagdad – förstod vi att kriget var förlorat.

I jämförelse med Bagdad och Basra kom Mosul emellertid lätt undan bombningarna. Turkiet tillät inte amerikanska bombplan att använda de turkiska flygbaserna för att bomba Mosul. Staden hade tidigare tillhört det ottomanska väldet och Turkiet anslår fortfarande i sin statsbudget en turkisk lira varje år till staden. Flyganfallen kom från Jordanien, från Kuwait och från hangarfartyg i Medelhavet.

Kriget var likväl en katastrof. Alla krig innebär katastrof.

En upprörande detalj i kriget inträffade när Saddamstatyn vid Firdos torget störtades. Inte det att statyn vräktes omkull (det lyckades ju inte helt utan statyn blev liksom Saddams ande över landet hängande på hälft) för vi älskade inte Saddam men hatade honom inte heller. Han var, och han hade varit ett faktum. Saddam hade varit den institution som hållit samman landet och hade på många sätt främjat humanitet, bildning och rättvisa.

Nej det som upprörde oss var att en amerikansk soldat täckte Saddams ansikte med en amerikansk flagga. Det var ett slag i ansiktet på oss. Förmodligen förstod soldaten som hade gjort det att han hade skymfat hela det irakiska folket. I en TV-sekvens hör man den jublande massan på torget plötslig tystna. Flaggan ersattes snabbt med en irakisk.

Amerikansk soldat virar en amerikansk flagga runt staty av Saddam Hussein Bild: Public domain flykten från mosul,Gulfkriget,Saddam Hussein,soldater,staty

Men amerikanarna gjorde så många fel. Så stora misstag. Otroligt att de inte förstod att bättre hantera den situation de hade skapat. De tycktes fullständigt sakna förståelse för vår historia, vår kultur och våra nationalkänslor. Eller förstod de fullständigt vad de gjorde genom att medvetet skapa ”a creative mess”; ett kaos ur vilken en stark irakisk stat svårligen igen skulle kunna resa sig.

Kriget i Mosul tog slut den 11 april 2003 i och med att den irakiska femte armén kapitulerade, två dagar efter det att Bagdad hade kapitulerat. Under kriget hade allt liv avstannat. Skolor och universitet var stängda. Vi stannade hemma. Allt hade hänt så snabbt och så oväntat. Nu gällde det att försöka återgå till livet igen.

Att återgå till ett ”normalt” liv var otänkbart. Plötsligt hade vi nya härskare. Men när Saddam var borta utbröt en stöldvåg utan like. Butiker plundrades. Det fanns ingen armé, ingen polismakt längre. Även skolor, sjukhus och offentliga byggnader plundrades.

Eftersom allt hade tillhört Saddam och Saddam var borta var det som om statlig egendom inte skulle ha tillhört någon längre. Den enda sammanhållande institutionen var moskéerna. De gjorde nu många goda saker. De uppmanade via sina högtalare människorna att bilda medborgargarden för att stoppa plundringarna.

Eftersom det fanns vapen i de flesta familjer började vapenförsedda civilpersoner patrullera på gatorna. Dessutom fanns det vapen överallt som irakiska soldater lämnat efter sig. Varje stadsdel upprättade ett eget garde som patrullerade på gatorna dag och natt.

Man kunde säga att det fanns tre slags mänskor. Det fanns de frisläppta brottslingarna som fullständigt samvetslöst bara ville roffa åt sig. (Vi vet precis vilka de var och de har aldrig blivit straffade.) Det fanns de som ville skydda privat och allmän egendom. Och så fanns det den stora gruppen däremellan som bara såg på utan att göra vare sig det ena eller det andra.

Efter att eldupphöret trätt i kraft gjorde vi en biltur med min pappa, min farbror och min yngsta bror för att se vad som hänt. Vi grät alla i bilen. När jag såg universitet och dess klinik kollapsade jag. Allt var så förstört.

Nästa dag ville jag gå till universitet för att se vad som fanns kvar. Jag träffade andra studenter och gick med i ett medborgargarde för att skydda universitet. Mamma försökte hindra mig – ”gör inte det”, sade hon. ”Du vet ju inte hur man använder vapen.” Pappa tyckte att det var rätt det jag gjorde.

Nu efteråt kan jag tycka att jag förlorade omdömet. Men jag ville att allt skulle bli bra igen. Och jag bar aldrig vapen eftersom jag inte vet hur de används och var rädd för att jag skulle skada någon oskyldig om jag började använda ett.

Vi önskade inte att det här skulle hända, att the bad guys skulle ta över vår stad, råna banker, plundra sjukhus, skolor och hotell. Skjuta civila.

Det finns i vår rättsuppfattning en tradition (och som kanske universell), som ger barnen arvsrätt till faderns egendom. I vår kultur hade Staten varit Fadern, och all egendom, det vill säga all statlig egendom, skulle fördelas rättvis bland allt folket. Det här predikades nu i moskéerna och det bidrog till att få slut på plundringarna. Moskéerna gjorde även en annan god sak:

Under Kuwaitkriget kom många soldater hem med stulen egendom. Bilar, elektronik – en av min mosters bekanta kom hem med ett helt hus. Efter det började det gå ett rykte att de som hade stulit bilar ofta omkom i bilolyckor. Min mosters bekantas hustru dog oväntat i en sjukdomsattack. Själv straffades han för ett brott som han inte hade begått.

Folket trodde att det var gud som hade straffat tjuvarna – att det var Allahs vilja. Stöld är ett mycket allvarligt brott enligt Koranen. Moskéerna utnyttjade nu det här ryktet och uppmanade via sina högtalare folk att lämna tillbaka sitt stöldgods till dem.

Eftersom jag var med i en kvartersgrupp som försökte upprätthålla ordningen i vår stadsdel åkte vi runt till moskéerna och fann många saker som hade stulits. Åttio till nittio procent kunde återbördas. En dag kom det en ångerfull person till sjukhuset med något som han trodde var en TV och ville sälja den till oss. Men han var inte säker på att apparaten fungerade, åtminstone hade han inte lyckats få den att fungera. Vi erbjöd 50 amerikanska cent för apparaten (vilket var mycket pengar, det motsvarade 20 liter bensin) och han nöjde sig med det.

Det var inte en TV, det var en del av en ultraljudsapparat, värd tusentals dollar.

Sedan kom de kurdiska peshmergakrigarna. De kurdiska områdena hade inte bombats av USA-alliansen eftersom kurderna stred på samma sida som de. Nu kom de som segrare till oss. De betedde sig som segrare, plundrade och stal allt vad de hann. De förde bort lätta vapen, tunga vapen, bilar. Från sjukhuset tog de våra ambulanser.

Vi trodde att kurderna skulle förstöra hela stan. De tog allt – eller brände det. De civila stadsdelspatrullerna var tvungna att börja strida mot de kurdiska, illa organiserade styrkorna. Moskéerna uppmanade kurderna att hjälpa oss, inte slåss mot oss.

Fler och fler anslöt sig till medborgargardena. Också före detta soldater med stridserfarenhet kom och hjälpte civilstyrkorna. Det utbröt strider gata för gata. På en gata blev kurder i en bilkonvoj instängda. De brände allt omkring sig. Hela gatan. Gatukriget pågick tre – fyra dagar. Inför hotet att möta ökat motstånd gav sig kurderna emellertid till slut av.

Sist kom amerikanarna. Då hade det gått en vecka, tio dagar sen kriget tog slut. De försökte införa lag och ordning i staden, utan att lyckas.

I början var vi inte inställda på konflikt med amerikanarna. Eftersom jag kunde engelska kunde jag diskutera med dem. De var förvånade att vi betraktade dem som erövrare och ockupanter. Själva såg de sig som befriare. De tyckte att vi var otacksamma, så mycket som de hade offrat i pengar och liv. Men vi hade inte bett om det.

Amerikanarna tycks tro att kapitalism och demokrati är lösningen på alla problem och att demokrati kan införas med våld och vapen. De är illa inlästa på historien.

Amerikansk soldat patrullerar i Mosul 8.12.2005 Amerikansk soldat patrullerar i Mosul 8.12.2005 Bild: Public domain 82nd Airborne Division Artillery,amerikansk soldat,flykten från mosul,Gulfkriget,Irak,Irakkriget,Mosul,patrull,soldater

Jag kom bra överens med en av sjukvårdarna och kunde rekvirera sjukvårdsmaterial från honom – vi led ju brist på allting. Jag blev också erbjuden att arbeta som tolk för amerikanarna. Jag skulle ha fått 400 dollar i lön per månad. Det var en astronomisk summa. Tio gånger mer än vad mina föräldrar förtjänade tillsammans.

Men två år senare hade det blivit omöjligt att samarbeta med amerikanarna. De rester av Saddams armé som då ännu gömde sig i staden började döda alla som idkade samröre med ockupanterna. Tolkarna som sedan anlitades kom från andra städer och länder, kunde vi höra på dialekten. De var kurder, shiamuslimer, eller kom från Egypten, från Jordanien.

Ockupanterna hade mer pengar än medmänsklighet.

Vi hade hoppats att det skulle bli bättre när amerikanarna ersatte kurderna, men det blev sämre. Eftersom vi inte kunde ha att göra med dem, litade de inte på oss. Det låg döda överallt. Man kunde se flera kadaver varje dag. Vi såg människor bli kidnappade. Såg människor bli avrättade. Det hände till och med på sjukhuset. Det var omöjligt att förstå varför. Ibland satt det en skylt på liket. Översättare. Tolk. Amerikas lakej, etc.

Vi vågade inte komma i närheten av de döda. Det var bara USA:s bepansrade fordon och ambulanspersonalen som kunde forsla bort liken. Det hände att de var apterade med sprängladdningar. Eller så satt det någon prickskytt någonstans och väntade på att någon US soldat skulle komma förbi. Jag och min kamrat blev en gång beskjutna när vi ville hjälpa en sårad och döende i ett gathörn. Jag tror att det var varningsskott.

Vem var fiende, vem var vän? Vi visste inte och de visste inte vem man kunde lita på. Vi levde med åsynen av bortslitna huvuden och lemmar för våra ögon. Även USA-armén sköt på alla som enligt dem föreföll misstänkta.

Många gånger var jag nära att bli dödad. Jag kunde emellertid inte berätta det för mina föräldrar. De skulle ha blivit ännu mer oroliga. En gång blev vi beskjutna när vi var på väg hem i bil med pappa. Flera kulor träffade bilen utan att skada någon av oss. Jag kunde se att många amerikanska soldater var ytterligt nervösa och tycktes befinna sig nära ett psykiskt sammanbrott.

Det fanns ett rykte att Saddams söner fanns i Mosul och att en belöning på 40 miljoner dollar var utfäst för den som förrådde eller avslöjade dem. Och mycket riktigt, de hade gömt sig i ett hus nära där min faster bodde med sin familj. Ägaren till huset hade avslöjat dem. Huset angreps med Apache-helikoptrar och förstördes. Det hände den 22 juli 2003.

Det var en chock för oss att sönerna dödades så nära oss. Vi var mycket rädda. Det var också en chock när TV visade bilderna av den tillfångatagna Saddam. Vår ledare, förnedrad av sina besegrare.

Vi hade trott att seden att hänga upp sina fienders huvud på en påle inte fanns längre. Nåväl, hans huvud hängdes inte upp, men han hängdes ut, till allmänt och världsvida beskådande.

Tre – fyra månader efter att kriget tagit slut öppnades universitet och skolorna. Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl. Sedan körde pappa oss alla i tur och ordning till våra skolor, och på kvällen samma sak i omvänd ordning.

Första året på medicinska kollegiet är i huvudsak inriktat på anatomi. I stort sett kunde vi fortsätta där vi hade slutat, med samma lärare och samma studenter. Endast några få saknades. En av mina studiekamrater dödades för att han var shia. Jag hade inte haft någon aning om att han var shia. En annan som hade rest till Bagdad för att doktorera kidnappades och dödades. För att han var sunni. Sådant hände hela tiden.

För att studera anatomi och dissekera kroppar behöver man lik. Man skulle kunna tycka att det hade funnits gott av dem nu, men läget var det omvända. Tidigare hade universitetet fått döda kroppar från Indien eller Pakistan, eftersom lagen förbjuder anatomiska studier och dissekering av irakier. Nu gick det inte att få tag på döda, varför varje kropp måste återanvändas år efter år. Det låter makabert och det var det. Mitt i dödens väntsal hade vi brist på döda.

Andra halvåret av 2003 och år 2004 var, jämfört med senare tiders erfarenheter, ändå ganska lugna. Vi har ett ordspråk som säger att har man sett döden är det lätt att acceptera feber. År 2005 började katastroferna som ledde fram till det kaos som råder idag. Orsaken var politiska felbedömningar, maktlystnad, korruption och total inkompetens.

Den första tiden var vår provins Nineve underställd militära guvernörer, de amerikanska generalerna David Petreaus och Carter Ham. År 2005 fick den första ”demokratiskt” valda guvernören. Tro inte att det var ett demokratiskt val, det vet jag för jag var en av dem som övervakade valet. Och tro inte att det gjorde saken bättre. Tvärtom.

Det största misstaget som gjordes var att maktens skulle delas mellan alla befolkningsgrupper. Tidigare hade vi alla uppfattats som irakier. Nu indelades allt och alla. Alla definierades som tillhörig någon grupp, någon underavdelning av nånting annat. Du var sunni- eller shiamuslim. Du var religiös eller icke-religiös. Du definierades som assyrier, armenier, kurd eller kristen. Du var från provinsen Bagdad, Nineve, Basra, Saladin, Karbala, Muthanna, etc.

Utanför medicinska kollegiet i Mosul. 23.3.2006. Foto: Omar. Mosul Medical Collage 23.3.2006 Bild: Svenska Yle / Omar flykten från mosul,Mosul,universitet

USA lyckades fullständigt splittra ett tidigare tämligen enat folk. Söndra och härska, i enlighet med den gamla romerska härskartekniken.

Efter det att amerikanarna gett över makten till lokala makthavare styrdes landet av ett råd som bestod av 25 politiska amatörer, valda på ett år. Och de skulle turvis vara rådspresidenter en månad i taget, i bokstavsordning. Efter ett år hölls det val.

Vi fick en demokrati som var en parodi på demokrati. Våra ockupanter, USA och England, har två partier som styr landet. Trodde de att samma skulle gälla för oss? I det första valet, ackompanjerat av bilbomber, vägbomber, självmordsbombare, fanns det ett hundratal partier. Jag tror att dödandet uppmuntrades uppifrån.

Tidigare hade Irak varit en i huvudsak sekulär stat. Nu blev det religiösa och irrationella ställningstaganden som definierade partierna. Lokala ledare som tidigare varit totalt irreligiösa började uppträda med religionen som täckmantel. Ett hyckleri utan like. Religionen blev en carte blanche att göra vad man ville.

Hur kan du ha demokrati ifall du ser och behandlar din motpart inte som en konkurrent utan som en dödsfiende. När sunnipartiet (som var Baath-partiets arvtagare) insåg att det inte skulle vinna valet uppmanade de sina anhängare med hot om dödsstraff att bojkotta valet. Det var med tanke på landets framtid ett stort misstag. I stället för partier fick vi en mängd politiska fraktioner som alla försökte eliminera de andra. Styrda av låtsasreligiösa ledare utan erfarenhet av politik.

Det var också en chock för oss. Inte hade vi tidigare vetat vem som var shia och vem som var sunni, vem som var det ena och det andra. Vi visste inte att landets majoritet är shiamuslimer. Jag hade haft judiska, kristna, kurdiska, assyriska och armeniska vänner. Nu delades all befolkningen in i etniska och religiösa grupper. Vi styrdes av, tyckte jag, en militär-teokratisk byråkrati. Man kan säga att det året, år 2005 kollapsade politiken.

”Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i filformatet mobi.

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Jag föddes i Mosul i mitten på åttiotalet. I sommarhettan. Jag föddes som den första i en syskonskara på sex barn. Jag har fyra bröder och en syster. Min syster som är tolv år yngre än jag är den yngsta i skaran.

När jag föddes hade kriget mot Iran pågått i flera år. Under en stor del av mitt liv har jag levt med kriget på nära håll. Men att det pågick ett krig under mina första år förstod jag förstås inte då. Det var knappt om saker och ting, de vuxna oroade sig för vad dagen och morgondagen skulle föra med sig, men det liv vi levde var för mig det enda livet. Jag hade inte upplevt något annat.

Irankriget kändes alltså väldigt avlägset. Det försiggick för det mesta som ett utdraget ställningskrig vid fronterna, utan att något avgörande kom till stånd. Kriget avslutades 1988 på grund av att båda sidorna då var så utmattade och utarmade att inga förändringar, varken politiskt, territoriellt eller i form av skadestånd, utmättes.

Det var ett fullständigt meningslöst krig och en katastrofal felbedömning av Saddam Hussein. Trots det lyckades han tack vare sin effektiva polisapparat hålla sig kvar vid makten. Och genom att två år senare kasta sig in i ett nytt, katastrofalt krig.

Kriget mot Iran påverkade mig främst – trots att jag inte har något minne av det – av att min far var inkallad och stred både vid fronten och senare i underhållstrupperna. Han var alltså tvungen att uppleva krigets fasor i den främsta linjen, och känna samma skräck som sina kamrater för gasanfallen och beskjutningen med artilleri och missiler. Hans tjänstgöring räckte allt som allt tolv år: först fyra år som värnpliktig och sedan åtta år i kriget.

Min mamma hade fått en ekonomisk utbildning på institutsnivå. Hon undervisade på universitet.

Vår familj var vad vi kallade en storfamilj. Den bestod av mina föräldrar, mina bröder, mina morföräldrar och en farbror. Morföräldrarna tog hand om oss barn medan mamma undervisade och pappa var i kriget. När min bror var ett år och jag fem fick jag ta hand om honom. Jag lekte med honom, gav honom mat, bytte blöjor och vaktade honom medan han sov. Mina övriga syskon föddes senare. Vi bodde i ett hus, byggt som ett atriumhus, med en liten trädgård i mitten.

Efter kriget blev min far affärsman. Han köpte och sålde maskiner och reservdelar. På grund av alla krig och embargot var det svårt att hitta maskiner och reservdelar. Däremot var det lätt att hitta köpare. Jag började i lågstadiet när jag var sex. Man kunde välja mellan att gå i pojkskola eller att gå i en blandad; mina föräldrar valde pojkskolan för att den låg närmast. Före det gick jag två år i Kindergarten.

Jag var lycklig i skolan och älskade mina skolböcker. Jag sov med dem i sängen.

Två dagar innan vi skulle gå upp i vår mellanexamen utbröt Kuwaitkriget. Jag blev mycket olycklig. Jag hade läst flitigt och var övertygad om att mitt prov skulle gå bra. Och så kom kriget. Skolan stängde och vi uppmanades att hålla oss hemma. Det var första gången jag upplevde kriget på riktigt, för nu bombades även Mosul.

Första gången vi hörde den skrämmande alarmsignalen, som tjöt och tjöt, var vi alla förutom far i chock och visste inte vad vi skulle göra. Vi var illa förberedda, trots att den amerikanska uppladdningen hade skett under lång tid. Vi hade ingen aning om vilka slags vapen som skulle användas mot oss: konventionella, gas- eller nukleära vapen.

Vi plockade åt oss allt vi hade i matväg och vatten och rusade ner i källaren. Jag höll hårt om skolväskan och stängde in mig med de andra. Där blev vi sittande i mörker och lyssnande efter detonationer tills ”faran över” signalen ljöd.

Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi tätade alla fönster med plast ifall det skulle bli gasanfall. Kasernerna, kraftstationerna och broarna var mål för många bomber – amerikanarna använde precisionsbomber. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola. Jag ville gå upp i min examen. Mamma sa att hon är ju universitetslärare, hon kan hålla examen med mig.

Så vi gjorde det.

Efter en tid flyttade vi ut på landsbygden, till ett hus som min farbror hade hittat. Det var inte ett riktigt hus utan en ladugård med väggar av soltorkad lera och tak av plast. Vi ville komma bort från bombningarna. Min far var också rädd för att bli mobiliserad igen och ville hålla sig undan. Vår farbror som var för gammal för kriget stannade kvar i stan för att se till huset.

Vi bodde fyra månader i det primitiva huset. Det kändes både som en katastrof och som en spännande och annorlunda upplevelse. Det var vinter och kallt på natten. Vattnet vindades upp ur en smutsig brunn och kokades. Maten bestod av ris, kikärter och bönor.

Mamma var gravid och skulle föda min tredje bror. Det fanns inga barnmorskor och förstås inget sjukhus i närheten, så pappa beslöt att köra henne till Mosul för att föda. Men sjukhusen var mest bara för militären. Det innebar en stor risk att resa till Mosul – militärposteringar fanns överallt – men han måste för mammas och barnets skull ta risken. Han hoppades få tag i en barnmorska i tid.

Vägen till Mosul hade blivit bombad. Det upptäckte inte pappa i tid utan körde ner i en krater. Bilen slog runt några gånger men både mamma och pappa var oskadda. Min bror föddes hemma hos en barnmorska. Båda mådde väl efter förlossningen.

Den sista februari tog kriget slut och vi kunde återvända hem. Vår grannes hus var fullständigt utplånat, men vårt stod kvar. De flesta fönster var krossade. Väggarna hade fått stora sprickor. Det tog många dagar att städa upp allt och återvända till ett normalt liv igen. Ingenting var stulet, men regnen och dammet hade dragit in genom de öppna fönstren.

På skolan sade lärarna att vi hade haft skollov och att det var väl trevligt? Sju månader skollov mitt under läsåret.

Efter kriget blev handelsembargot mot vårt land ännu strängare. Det var brist på allting. Tidigare hade vi fått ett mellanmål i skolan – det var slut med det nu. Våra skrivhäften var gjorda av uselt papper. Vi hade inte ens pennor och gummin. De ansågs vara strategiskt material. Grafit kunde användas som moderator i kärnreaktorer, och av gummi kunde man göra allt från bildäck till isoleringsmaterial för elektriska ledningar.

Men uppfinningsförmågan är stor hos människan, och smarta personer hittade på surrogat för alla möjliga ting. Det var egentligen en ganska bra sak: Iraks egen industri kunde ersätta mycket sådant som vi hade importerat tidigare.

De fanns också andra restriktioner och begränsningar. Vi kunde inte resa utomlands, och om någon ville flytta till en annan stad eller provins måste den ha särskilt tillstånd för det.

Lönerna inom de statliga institutionerna sjönk så lågt att mamma sade att det inte är någon idé att arbeta längre. Hon hade ju nu också en allt större barnskara att ta hand om. Pappa fortsatte att köpa och sälja maskiner och utrustning. Det lyckades av allt att döma ganska bra, för när jag gick i fjärde klass kunde vi flytta till ett större hus med många rum.

Trots nederlaget mot USA:s och de allierades styrkor lyckades Saddam Hussein stärka sin position genom att skylla på andra och rensa ut all opposition ur militären och säkerhetsstyrkorna. Han skapade en ny organisation med modell från Sovjetunionen och DDR: alla skulle spionera på alla, barn skulle ange sina föräldrar, information skulle bytas mot fördelar.

Många var rädda för det nya angiverisystemet och föräldrarna överförde rädslan på sina barn. Alla uppmanades att gå med i Baath-partiet – även shiamuslimer. Vicepresidenten var shia. Det fanns också en ungdomsorganisation som man kunde gå med i när man kommit upp i högstadiet. De mest hängivna gick vidare till organisationen Fedayeen Saddam – de som offrar sig för Saddam.

Det uppstod en elit som kallades ”Saddams vänner” för vilka mycket var möjligt och mycket tillåtet.

Irak var på den tiden en sekulär stat. I princip rådde religionsfrihet. Jag hade både judiska och kristna vänner. Judarna finns inte längre kvar Mosul. Det fanns speciella skolor för koranstudier. I själva verket var Saddam mera rädd för de religiösa rörelserna är för de politiska. Därför var kontrollen över moskéerna och koranskolorna extra sträng. Han var rädd att Iran och Saudi-Arabien med hjälp av religiösa ledare skulle blanda sig i inrikespolitiken. Vi läste förstås också Koranen; den klassiska arabiska texten med förklaringar.

Vi hade ledig dag på fredag. Judar och kristna kunde fira sina egna helgdagar, men då måste de kompensera det senare.

Jag gick sex år i grundskolans lågstadium. Under loven hjälpte jag till i pappas firma. Jag fick hålla uppsikt över lagret och se till att människor som kom och gick inte stal någonting. Jag fick följa med till leverantörerna och lära mig hur inköpsförhandlingarna gick till.

Pappa gav mig lite pengar som jag kunde köpa choklad och tuggummi för, jag fick ett bord, och kunde sälja det jag köpt i partiaffären åt kunder som kom förbi på gatan. Jag fick en uppfattning om vad jag skulle köpa för att kunna sälja till bättre pris, jag hade många idéer om det, och jag lärde mig de enklaste grunderna i bokföring. Jag fick helt enkelt en förståelse för marknadens mekanismer.

Jag fick allt mer ansvar för den här verksamheten och kunde själv använda de pengar jag förtjänade. Jag kunde köpa mina skolböcker och övriga skolsaker själv. En gång ville jag byta leverantör eftersom jag tyckte att en annan kunde erbjuda bättre varumärken som jag trodde skulle vara lättare att sälja. Pappa sade att man inte ska byta, det är att bryta ett förtroende och ett affärsförhållande. Jag bytte i alla fall och min pappa stödde mig.

Det gick bra, så när jag var elva år kunde jag öppna en egen liten Mini-shop. Människorna tyckte om att köpa godis och småsaker av mig. På så sätt kunde jag försörja mig själv och även bidra lite till familjens försörjning.

Efter de sex åren i lågstadiet flyttade jag till högstadiet i en annan skola. Eftersom jag tyckte om skolan, tyckte om att läsa och var bra i räkning, fick jag goda vitsord. I slutet av varje årsklass hölls ett prov sammanställt av undervisningsministeriet och som var samma för hela landet. Jag blev nummer ett i vårt skoldistrikt.

Mina lärare var mycket stolta över mitt resultat, till och med mera stolta än vad jag var. De tänkte förstås på skolans rykte. Varje år skulle eleverna också välja en idealelev för varje årsklass, och jag blev utsedd till idealelev under hela tiden i högstadiet. Men jag hade ingen idé om min framtid och vad jag skulle göra efter skolan.

Min far tyckte att jag skulle fortsätta på affärsbanan, eftersom jag redan hade en viss erfarenhet av att göra affärer. Min mor tyckte att jag, eftersom jag var bra i skolan, skulle fortsätta mot gymnasium och universitet. I vår familj är min farbror äldst, och han skulle alltid rådfrågas när det gällde viktiga avgöranden.

En kväll kunde jag höra min far och min mor diskutera häftigt. Det gällde min framtid. Min far framhöll, hörde jag, att lönerna inom undervisning och förvaltning är så usla att det är omöjligt att försörja en familj på den. Det måste förstås mor hålla med om, men sade att universitetsutbildning ändå öppnar långt fler möjligheter, och ingenting ju hindrar någon att göra affärer även om den har examen från ett universitet. Bortkastad tid, tyckte pappa. Nej, inte alls, sade mamma, han får lära sig så många nya och nyttiga saker.

Diskussionen slutade med ett häftigt gräl – jag satt bakom dörren och lyssnade – där mamma till slut sade att hon skiljer sig och tar mig med ifall det inte blir som hon vill. När hon även fick medhåll från min farbror, så det blev som mor ville. Jag skulle fortsätta att studera.

Det fanns två gymnasier att välja mellan. Den normala, samt ett gymnasium för begåvade elever. Den senare är en elitskola, en för pojkar och en för flickor, och det fanns när jag började bara tre av dem i hela landet. En i Mosul, en i Bagdad och en i Basra.

För att bli antagen måste man genomgå ett inträdesprov av samma slag som till högstadiet, men mycket svårare, samt ett IQ test. De som hade 95 procent eller mer av svaren rätt kom in. För dem som tillhörde ”Saddams vänner” räckte det om de hade 90 procent rätt. Till min skola godkändes 100 elever för en sexårig utbildning.

Elitskolorna stod under Saddams speciella beskydd och hade stora resurser. Vi fick förstås läsa alla de vanliga humanistiska gymnasieämnena som språk (franska och engelska), litteratur, historia, konst, musik; samt naturvetenskapliga ämnen som matematik, fysik, kemi, geologi, datakunskap. Vi hade välutrustade laboratorier för kemi och fysik, för språk och för datakunskap. Vi hade också en egen teater, en biograf där vi tittade på dokumentärer, ett omfattande bibliotek och en sporthall.

Det var på det hela taget en utmärkt skola och jag älskade den. Jag uppfattade det som ett stort privilegium att gå i skola. Undervisningsmaterialet var gratis, men vi måste betala en terminsavgift på 90000 dinarer – cirka 25 dollar. Dessutom kostade mina bussresor 1000 dinarer varje månad.

Vid slutet av varje läsår hölls ett gallringsprov som sållade bort de svagaste eleverna. När jag började var vi 100 elever på klassen. När vi utexaminerades sex år senare var vi 55 kvar. Jag var då aderton år gammal. Studentmössa som jag sett att eleverna här får efter sin slutexamen hade vi inte.

Efter sex år på gymnasiet kunde jag börja på Universitetet i Mosul, kollegiet för medicin. För nästan alla som gått på elitskolan var det medicinska kollegiet som gällde. Det hade högst status trots att lönerna var låga. När jag senare som utbildad läkare fått läkarmärket på min bil brukade soldaterna vid checkpointerna stoppa mig för att fråga hur mycket jag förtjänade, trots att de visste. De gjorde det bara för att kunna säga: ”Ha, vi förtjänar hälften mera än du.”

Fakulteten var indelad i tre institutioner: för utbildning av läkare, av tandläkare och av farmaceuter. Min årsklass påbörjade studierna år 2002. Men bara efter ett drygt halvår inleddes det av USA ledda kriget mot mitt land och det blev omöjligt att studera.

Vi hade sett det komma. Ändå blev det en chock för mig.

–Jag hade inte alls för avsikt att berätta historien om min flykt från Irak för någon. Det kändes mycket svårt, ja helt omöjligt. Men jag lärde känna Fredrik Lång, vi blev vänner och småningom fick han mig att acceptera idén till den bok som nu heter Flykten från Mosul.

Det är Omar som berättar det här. Omar som egentligen heter något annat, men som vill hålla sin identitet hemlig. Det vill man om man kommer från ett IS-kontrollerat område som Mosul. Och har sin familj kvar där.

Och boken om Omars liv och hur det kom sig att en välutbildad ung läkare tvingades lämna allt bakom sig och fly med livet som insats – den har nu blivit Yles första webbok. Ett slags multimedial bok där Omars berättelse kompletteras med nyhetsinslag, videoklipp och bilder som hänför sig till de händelser som skildras i boken.

Det är en decemberdag kort före jul när jag för första gången träffar Omar. Vi sitter hemma hos författaren Fredrik Lång, vid samma bord där Omar under flera månaders tid har suttit och berättat sin historia. Och låtit Fredrik teckna ner den.

Den svåra berättelsen

Att de två träffades och blev vänner, så goda vänner att Omar till sist klarade av att berätta den traumatiska historien om sin flykt, det har vi egentligen Fredrik Långs fru, bibliotekarien och flyktingaktivisten Sunniva Drake att tacka för.

–Hon brukade komma till flyktingförläggningen i Evitskog med bokbussen. Och hon var alltid glad och hjälpsam, som en sol i mörkret. Hon hade många vänner bland irakierna på förläggningen och småningom lärde jag också känna henne bättre. Jag blev hembjuden till henne och hennes man doktor Fredrik (som Omar med österländsk artighet alltid kallar sin vän). Och också han blev min vän.

Fredrik Lång berättar själv med värme om de regelbundna mötena med Omar, en gång i veckan i flera månaders tid, som slutligen ledde fram till ett bokmanuskript.

–När flyktingarna började komma till vårt land visste vi ännu ingenting. Man hörde hemska historier om drunkningsdöd på Medelhavet, men själv hade jag ingen djupare kunskap om vad de här människorna hade varit tvungna att gå igenom. Så jag ville höra Omars historia.

–Jag hade idén till boken redan i ett tidigt skede, men ville inte pressa Omar. Jag såg att det var mycket svårt för honom att tala om det han varit med om och jag beslöt mig för att vänta tills han fått sitt uppehållstillstånd. Kanske skulle han då känna sig lugnare och tryggare. Och så kom det sig att vi började hela den här processen någon gång i slutet av maj 2016.

Att lämna allt bakom sig

Fredrik Lång var i början osäker på om han skulle omforma Omars berättelse till en fiktiv bok eller om han skulle berätta den rakt upp och ner, dokumentärt.

–Jag är glad att det blev det sistnämnda. Det är bättre så. Det är den sanna berättelsen.

Som dokument får Omars berättelse också en betydelse som går långt utöver det enskilda. Flykten från Mosul är både Omars djupt personliga historia och en större, kollektiv berättelse om flyktingskap.

Själva processen att berätta har i alla fall inte varit lätt för Omar. För också om den övervägande känslan sedan ankomsten till Finland har varit tacksamhet mot landet, mot människorna och för all den vänlighet han säger sig ha mött, har Omar också lidit av svåra mardrömmar. Och berättandet, som tvingade honom att återuppleva skräcken, gjorde dem om möjligt värre.

Hans strategi har därför blivit att sova bara korta snuttar på 2-3 timmar. Det håller drömmarna borta.

–Ja, det var svårt för mig att berätta min historia. Men jag är glad om boken kan ge människor en djupare förståelse av vad det innebär att vara tvungen att lämna sitt land och hela sitt liv bakom sig.

–Jag hade allt: min utbildning, mitt arbete, min familj, min månadslön, min bil, mitt hem. Skulle jag ha gett upp allt för att börja från under noll om det inte hade varit helt nödvändigt? Att fly från sitt land handlar inte om en resa. Det handlar om att vara tvungen att födas på nytt.

En ny turismförening ska få Gamla Kungsvägen att bli en populär turistled från Bergen i väster till S:t Petersburg i öster igen.

Man kunde säga att Gamla Kungsvägen, eller Stora Strandvägen som den först hette, i tiden hade lika stor betydelse som dagens motorvägar.

Mia Aitokari från Isnäs i Lovisa ska som projektledare samla landskap, kommuner och privatpersoner kring ett projekt för att återuppliva Gamla Kungsvägen som en populär turistled.

Sådana här vägskyltar visar var Gamla Kungsvägen finns Kungsvägen vägskylt Bild: Yle/ Maria Wasström kungsvägen,pickala,västnyland

Från och med juli 2016 gav landskapsförbundet upp både rätten till varumärket Kungsvägen och vägens turismstatus. I december 2016 grundades därför turismföreningen Kuninkaantie - Kungsvägen.

Mia Aitokari tror att Kungsvägen har en framtid:

- Här finns väldigt goda, lokala nätverk som upprätthåller ett fint turistiskt utbud. Vi måste också se till att turisttillströmningen sker i balans. Både utbud och efterfrågan måste hitta varandra, så att inte turisterna strömmar hit och vi har stängda dörrar eller maten är slut.

Hur börjar man ett nytt liv som 90-åring? Hur lämnar man ett hem där man har bott hela sitt liv? Det blev en nyckelfråga för den nya dokumentären med Dora.

”Jag är född 1926. Där vid spisen har jag sett dagens ljus.” Dora Siivonen sitter i sitt kök på Lammholm och berättar. Ett milt ljus sänker sig över köket med de gröna skåpen. Bordet är dukat med turkosa Arabia koppar. Vedspisen värmer, kaffevattnet kokar och en katt jamar kelsjukt. Henrik Leppälä filmar, Matti Seppänen bandar ljud, och jag lyssnar på Dora.

Det är våren 2012. Dora Siivonen bor tillsammans med sin katt Saku på en holme i Åbolands skärgård, utan bekvämligheter och med förbindelser till fastlandet bara en gång i veckan. Kattens namn Saku, efter ishockeyspelaren Saku Koivu, berättar om Doras intresse för vintersport, så där som fåret som fått namnet Matti Nykänen berättar om Doras sinne för humor.

Dora i sitt hem på Lammholm 2012. Dora Siivonen äter sill och potatis, 2013 Bild: Yle videostill dora på lammholm,dora siivonen,kök,lammholm

När Dora var barn bodde flera familjer på holmen, men de har flyttat bort. För 30 år sedan dog Doras mamma, och sedan dess har hon bott ensam på holmen under vinterhalvåret.

Där vid köksbordet får jag ta del av den stora skräcken som svaga isar innebär för dem som rör sig i skärgården. Dora berättar om hur hennes mamma lärde henne den rätta rutten över fjärden hem från skolan, att undvika strömmar och svag is. Eller om rädslan för örnen som kan ta katten. Dora har inte glömt att örnen tog den förra katten, och därför matar hon kråkor och måsar för att de ska jaga bort örnarna.

Dora har varit delvis självförsörjande, och medan hon sår och skördar funderar hon över arbetet och dess mening. Det handlar om hopp och glädje, men också om höstens vemod och vinterns karghet.

Hit har inte ”slit och släng”-tiden anlänt, här lever man sparsamt och återanvänder det mesta. Om man bor på en holme är minimalt med avfall eftersträvansvärt, och Dora vet vad man ska ha i förrådet för att klara sig under menförestider. Hon uppskattar närodlat, giftfritt, frukt och grönsaker från egen trädgård. Så blir också livet på Lammholm, som jag ser det, en blandning av å ena sidan tradition och seder och å andra sidan modernt ekologiskt tänk.

Dora på Lammholm Dora Siivonen doftar på syrener, 2013 Bild: Yle videostill dora på lammholm,dora siivonen,lammholm

Lammholm framstår för mig som en egen värld. Där finns inga bilar, ljudbilden är en annan. Det är inte tyst, men varje ljud hörs för sig, bladen i träden, fåglarna, insekterna. Dora lever ensam på sin holme och kämpar mot tiden och dess förgänglighet. Det finns något av en Tjechov-anda över Lammholm, en finlandssvensk variant av pjäsen ”Körsbärsträdgården”. Något av sorg och skönhet, och vemod över en tid och ett sätt att leva på som håller på att försvinna. Den nya tiden är turisternas som om sommaren sveper fram med båt och grill.

Populärt program

Mitt första år tillsammans med Dora resulterade i dokumentären ”Dora på Lammholm” (2013). Tittare i alla åldrar skickade brev och presenter till Dora; de ville veta hur hon mådde, de undrade om katten, ville prata om skörden och diskutera frösorter, så där som man gör med en vän. Det var också många som engagerade sig i frågan om Dora skulle stanna kvar på holmen eller om hon borde lämna sitt barndomshem och flytta till åldringshemmet i Iniö.

Följande år dog katten, och med sorgen efter Saku blev det svårare att bo kvar i stugan på holmen. Vintern vi filmade blev den sista för Dora ute på Lammholm, och nu finns det en ny holme i raden obebodda holmar skärgården.

”Det glömmer jag nog aldrig när budet kom att nu måste du flytta till ålderdomshemmet, hur hårt det lät, ålderdomshemmet, det där ordet lät så tungt".

Dora Siivonen 2016. Dora Siivonen närbild Bild: Henrik Leppälä dora siivonen

Sommaren 2014 börjar vi de nya inspelningarna med Dora.

Den nya dokumentären ”Dora från Lammholm” berättar fortsättningen på Doras historia i Iniö. Dora flyttar från Lammholm till äldreboendet Aftonro. Nu behöver hon inte längre tänka på förbindelsebåten som hämtade varor en gång i veckan, eller på att smälta snö när vattnet har frusit.

Men kan Aftonro kännas som ett hem?

Det är som att ”riva opp hjärterötterna”, som hon själv beskriver flytten. Men det kommer en tid när man inte mer klarar sig själv ensam på en holme, och så blir den nya dokumentären en berättelse om att som 90–åring försöka avstå från sitt gamla liv och finna sig i att flytta - och kanske också hitta ett nytt sätt att leva på. Det handlar om att sakna och glömma, om att flytta hemifrån och börja ett nytt liv som snart 90-åring.

När Dora fortfarande bodde på Lammholm funderade jag över hur någon som Dora skulle klara av att bo på ett äldreboende? Hennes liv på holmen var enligt mig så rörligt, fritt, eget och till och med farligt ibland. Hon kunde ju ha fallit! Jag föreställde mig livet på åldringshemmet som visserligen tryggt men kanske också litet tråkigt.

Det var fel tänkt av mig.

Världspremiären på dokumentären "Dora från Lammholm" visas på Aftonro i Iniö. Filmvisning på äldreboendet Aftonro i Iniö Bild: Henrik Leppälä filmvisning

Äldreboendet Aftonro ligger centralt, i Norrby på Iniö med utsikt över byn mot kyrkan, åkern och skogen. Det är ett litet boende men det är en samlingspunkt för byns aktiviteter. Om dagarna äter dagisbarnen och skolbarnen lunch på Aftonro, där har Röda Korset och Folkhälsan möten på kvällen. På Aftonro bor Post-Svea, Iniös äldsta invånare, skådespelaren Lisa, bondmoran Ester med pärlorna, Eino som har dragit el till stugorna, också till Doras stuga, skriftskolkamraterna Kerstin och Oiva, klasskamraterna från Keistö, och många fler. Det finns gott om gemensamma minnen, nya och gamla.

Ju mer vi filmar på Aftonro desto mer börjar jag fundera på vikten av en god åldringsvård. Vad innebär det? Vad är det som gör livet gott att leva när man åldras och flyttar till ett åldringshem? Enligt en vårdare handlar det om att hjälpa till med sådant som de boende inte själva längre klarar av och det kan vara litet olika på olika dagar, en dag behöver någon hjälp med att röra sig, en annan med att gå ut eller klä på sig, en tredje kanske behöver hjälp med minnet. Det handlar alltså om att hjälpa mänskor leva sina liv enligt egen lust och finnas till hands när orken, förmågan, minnet eller omdömet av någon anledning inte räcker till. Eller ge en möjlighet till att som Dora säger med ett skratt ”här får vi dansa och leva om som andra busar”.

Dora tittar på dokumentären "Dora från Lammholm". Dora Siivonen närbild Bild: Henrik Leppälä dora siivonen

Hur utvecklades den enstämmiga sången till flerstämmig sång? Folkets musikskola träffade musikpedagog Marina Lindholm som gav flera svar på frågan.

Lindholm berättar att det finns många teorier om hur flerstämmigheten uppkom, eller polyfoni som det också kallas.

- Poly betyder många och fon betyder ljud.

En av teorierna säger att när man sjöng den gregorianska sången på medeltiden började man småningom sätta till långa toner under stämman och ibland över stämman, vilket skapade en tvåstämmig sång. Detta skedde kring 1100-talet och var början på den flerstämmiga sången. Den gregorianska sången hör till den romersk-katolska kyrkan och kännetecknas som enstämmig, rytmfri och oackompanjerad.

På 1200-talet utvecklades flerstämmigheten speciellt i Notre Dame och i skolan i Paris. Där uppstod de första två-, tre-, och fyrstämmiga sångerna. Flerstämmigheten skapades också i de stora katedralerna. När man sjöng en lång ton ekade det väldigt mycket, varpå man sedan kunde sjunga flera korta toner ovanpå.

- Man lekte med akustiken, vilket skapade flera stämmor.

Flerstämmighet utanför kyrkan

Utanför kyrkan uppstod flerstämmigheten bland annat i samband med att folk sjöng i kanon. Kanon går ut på att två eller flera stämmor upprepar en melodi på ett angivet tidsavstånd. Ett exempel är Broder Jakob som många säkert någon gång har sjungit i kanon. Lindholm menar att kanon helt naturligt skapar flerstämmighet.

Det kan också tänkas att flerstämmigheten kom från olika instrument som skapade en bordunton.

- Jag tänker på en säckpipa. Oberoende vad man spelar för melodi hörs det hela tiden en underliggande ton. Det blev också en form av flerstämmighet, även om den möjligtvis var oavsiktlig.

På 1400-talet blev flerstämmighet allmänt känt och användes inte endast i kyrkorna. Medeltida musik medeltiden,Medeltidens musik,musik

En lång process

Den kyrkliga musiken var länge den mest framstående. Kyrkan och prästerna ansåg att de hade monopol och att det var de som kunde någonting om musik. Den världsliga musiken kände man inte till lika bra eftersom den inte skrevs ner. Slaktare och bönder och andra som spelade musik kunde inte skriva noter, det var endast prästerna och de utbildade som hade lärt sig skriva ner musik. Detta är orsaken varför vi känner till mera om den kyrkliga musiken.

- Men det är klart att det fanns kringvandrande trubadurer på medeltiden som sjöng kärlekssånger och riddarvisor. Och på fester dansade man nog till musik och spelade blås-, stråk och slaginstrument. Den världsliga musiken började dock skrivas ner först på 1100-talet. Det var folkets musik, det ansågs inte vara så fint.

Den flerstämmiga sången uppstod alltså inte under en natt. Hela processen varade troligtvis omkring 400 år. Processen tog fart mellan 1000- och 1100-talet och på 1200-talet blev det populärt i de stora kyrkorna i Europa. Sakta men säkert spred det sig och på 1400-talet var flerstämmighet allmänt och vanligt.

Vi efterlyste minnen från Guns n’ Roses legendariska första Finlandsbesök 1991 och här har vi några axplock från vår facebook-grupp "Rockpoliserna" av fans som följde med när rock n’ roll-cirkusen kom till stan.

Guns n’ Roses spottade inte precis i glaset på den tiden och således var de rejält packade redan när de anlände till Helsingfors med flyg. Dagen innan deras första gig i ishallen spelade Black Crows på Tavastia-klubben och några medlemmar av Gn’R släpade sig till Tavastia. Eller släpades, om vi skall tro vittnesmålen rätt. Men allt var inte bara rajraj, minns Catta Oras.

- Jag har en så hurja spännande story att jag såg (trummisen) Matt Sorum med livvakter på Stocka, han kollade med stort intresse på Kalevala korus utbud…

Ishallens plan var på den tiden indelad i tre sektioner. “R1” var längst fram och själv stod jag i “R3” som var längst bak. Utanför på gatan köpte jag en olaglig pirat T-skjorta och någon från bandets entourage frågade var jag fått den ifrån och konstaterade att den är dålig kvalitet. De officiella T-skjortorna inne i hallen var bättre. Nå, jag har fortfarande kvar skjortan / Lasse

Olavi Kajantie hade inte heller en bra plats:
- Hade biljetter högst upp på piphyllan. Var "kova jätkä" och drog rööki. Vill minnas att Skid Row var lämppäre.

Axl ville träffa Jonna backstage

Jonna Salminen hade fått den bästa biljetten till konserten och hon var till och med backstage med bandet.
- Jag var båda kvällarna i R1 + backstage. Tror jag har dom kvar nånstans. Kommer ihåg att Duff spydde ena kvällen under konserten ner från scenen.

- På backstagen kom Axl in i cafét i badrock med sin bodyguard. Han stod i ett hörn och spanade runt i rummet och pekade till slut på 16 årige MIG! Livvakten kom fram till mig och sade att Axl vill träffa mig. Jag svarade att jag kommer om jag får ta en kompis med, men det gick ju inte. Om eller vem han valde efter det kommer jag inte ihåg. Skid Row hade efterfest, mest för brudar... Jag träffade nog också Slash ena kvällen, men var i det skedet så full att jag inte kommer ihåg detaljer... och det är ju nog ganska länge sen...

Björn Österman såg båda gigen och hade fått tag på ett backtagepass.
- Jag har någonsorts backstage-pass också som bevis i barndomshemmet. Backstage slapp man ju slutligen inte, för dom tog in bara brudar dit.

Matt Sorums trumpinne

Ron Grönlund fick med sig en klenod från giget.
- Jag var i första raden i första konserten då 13.8.1991. Som minne från den konserten fick jag Matt Sorums trumpinne då han kastade den till publiken. Det var ett av de största stunderna i min ungdom eftersom jag själv spelade trummor på den tiden! Jag var 17 år då. Guns N' Roses har alltid varit mitt favoritband helt överlägset och jag har sett dem varje gång de varit i Finland. Och ska förstås se dem i Tavastehus också!

Matt Sorum idag och hans gamla trumpinne som Ron fick Matt Sorums trummpinne från 1991 Bild: Ron Grönlund Guns N' Roses,Matt Sorum,trummor

Anne fick raka förslag av bandet

Anne Hietanen var också backstage och skryter än i denna dag om det i Borgå.
- Jag hamnade backstage och det var oerhört spännande, dock sörjde jag svårt att mina manliga bekanta inte fått komma med och jag upplevde detta som gravt sexistiskt. Alla i gruppen, utom Axl som var sur, kom med ganska raka förslag som smickrade mig djupt men som jag glatt avböjde med att informera om att jag fortfarande är oskuld. Detta väckte djupa diskussioner i den lilla musikgruppen. Jag hade älskat bandet väldigt mycket ända sedan jag fick tag på min första c-kasett, men vid detta skede hade mitt intresse lite mattats av, ändå var jag sjukligt stolt och trodde jag var väldigt hot efter denna händelse som jag skröt om varje dag i Runebergsparken i Borgå. Faktum är att jag fortfarande patrullerar där ibland med min historia.

Duff, Axl och Slash 1991 Duff, Axl och Slash 1991 Bild: Rex features Guns N' Roses

Duff McKagan bars in på Tavastia och Slash slocknade

Björn Elfström har andrahandsinformation om vad som hände på Tavastia.
- Hörde senare av en kompis som var på plats att Slash hade observerats avslocknad i Tavastias trappa till övre våningen dagen före den egna keikkan. Kompisen hade gått nedför trapporna, där bredvid garderoben, typ snubblat på nån som låg där, sen insett att det håret kan ingen annan än Slash ha.

Peter Ahlskog minns Tavastia-kvällen bättre än gigen.
- Var på båda konserterna och dessutom på Tavastia kvällen innan. Litet stolt. Måste medge att jag minns betydligt mera av Tavastia-keikkan än av Gn'R keikkorna - nykter på alla tre dock. Var grym Gn'R fan o hade hört rykte om dom sku gästa The Black Crows på scenen. Det gjorde dom inte. Stod i god tid med typ 30 personer utanför Tavastia som var slutsålt. Då kom en kille dit och frågade halvhögt "I have a spare ticket. Would someone like to get in?" - verkade som om jag var den enda som fattade engelska...så in for jag med honom och det visade sig att han var från Kerrang och hans jobb gick ut på att följa Gn'R över hela världen.
- Enivei - fick se Duff bäras in av 2 livvakter, fötterna släpande och helt borta. Två till skuffade bort folk framför och en sopade vägen efter dem. Gn'R med följe hade bokat övre våningen/balkongen, så man såg bara nå skymt av dem emellanåt och så förstås flög det en del dricka ner… Those where the days!

Här spelade Gn'R i Nordenskiöldsgatans ishall i H:fors Pil på ishallen 1991 Bild: Helena von Alfthan/Lasse Grönroos Helsingfors ishall

Jyrki Häyrinen såg Axls utbrott första kvällen och han gissar att bandet använde en sekvenser med bakgrundsmattor som gjorde att bandet inte kunde avsluta en påbörjad låt i mitten utan därför var tvungna att spela hela Welcome to the jungle instrumentalt till slut.

Tom trodde Gn’R sjöng om Petalax City...

Till sist Tom Videgårds anekdot som inte har något med Helsingforsbesöken att göra, men desto mer om Petalax...
- Minns när Appetite for destruction kom ut. Vi gick i lågstadiet då. Möjligen 6:e klassen Jag va i alla fall övertygad om att Guns var ett lokalt band som sjöng. “Take me down to Petalax City”. Tyckte i alla fall dom var så jävla grymma. Vi var väl litet lokalpatriotiska på den tiden och trodde världen kretsade runt Petalax,

Tack Tom för den fantastiska anekdoten. Vad kan man tillägga det där?

Den första juli spelar återförenade Guns n’ Roses med Duff, Slash och Axl samt keyboardisten Dizzy Reed från den gamla goda tiden i Tavastehus. Om du har fler minnen kan du gå in i vår facebook-grupp “Rockpoliserna” och snacka Guns n’ fuckin’ Roses där.

I medlet av januari ordnas festivalen Comedy Film Festival i Dalsbruk. Det ska bjudas på roliga filmer för alla åldrar, både gamla klassiker och nyare alster, meddelar arrangörerna.

Den 14-15 januari får man skratta så man får ont i magen i dagarna två, meddelar arrangörföreningen Skärgårdens kultursällskap.

- Vi tyckte att folk behöver sig ett gott skratt, säger Kristina Hakola-Wass, som är en av medlemmarna i det nygrundade kultursällskapet.

Enligt Hakola-Wass grundades sällskapet av en liten grupp ortsbor på Kimitoön för att förverkliga olika idéer för nya typer av kulturevenemang. Filmfestivalen är sällskapets första evenemang.

På programmet finns den brittiska animationsilmen Shaun the Sheep, Robert Gustafssons En underbar jävla jul, franska Le Concert, Coen-brödernas Raising Arizona, Sune i fjällen, kortfilmer med Charlie Chaplin och den amerikanska klassikern Blues Brothers. Filmerna visas på Bio Pony i Dalsbruk.

Festivalen ordnas i samarbete med Finlandssvenskt filmcentrum, Kimitoöns kommun och Pub Skippers, där det även hålls en standup-föreställning på lördag kväll.

Kultursedlar för ungdomar och kulturpass för mänskor som annars inte har tillräckligt med pengar för att njuta av kultur. I Finland är det här idéer som än så länge är på förslags- och försöksstadiet, men på annat håll i Europa omsätts likande idéer redan i praktiken. Vi har bekantat oss med ett projekt i Tyskland.

Klassisk musik också för den som egentligen inte har råd att gå på konsert. Sedan några år tillbaka finns det på olika håll i Tyskland organisationer som delar ut fribiljetter till personer, som annars inte har råd att unna sig kultur.

Så också i staden Bamberg, där Ingrid Wolters är en av dem som utnyttjar fribiljetterna.

I den tyska staden Bamberg får fattiga fribiljetter till kulturella evenemang. Lilla Venedig i Bamberg Bild: YLE/Johnny Sjöblom Bamberg,kulturtafel

Hon har varit med i verksamheten i ett halvår och redan hunnit gå två gånger på teater och två gånger på symfoniorkesterns konserter.

– Under de sex år jag har bott här i Bamberg har det här aldrig tidigare varit möjligt, säger Wolters som är en av de för tillfället omkring 750 anmälda gästerna som kan göra anspråk på fribiljetter.

– Annars skulle jag aldrig ha råd med inträdet. Jag blev arbetslös ifjol och biljetter för kulturevenemang är bland det första man tvingas avstå från. Mat och boende har betydligt högre prioritet, säger Ingrid Wolters.

Med matutdelning som modell

Och det är just för personer som Wolters som man år 2011 startade verksamheten som går under namnet Kulturtafel.

Tyskans Tafel används som begrepp för utdelning av mat och livsmedel till behövande. Vid en Kulturtafel delar man således ut gratis kultur i stället för mathjälp.

– Biljetter får vem som helst som är berättigad till någon form av statligt stöd. Det kan till exempel betyda stöd för boende, studiestöd eller arbetslöshetsunderstöd, säger Susanne Kleist som koordinerar verksamheten.

– I vissa fall godkänner vi också personer med låga löner och små pensioner som våra gäster.

I Tyskland finns Kulturtafeln i många städer runtom i landet. I Finland finns likaså ett projekt i försöksstadiet.

Ett så kallat kulturpass har testats i Esbo och nu i år i Kajanaland. Målet är en modell som ska kunna användas överallt i landet.

Studenterna framtida kulturkonsumenter

Som en annan form av gratis kultur kan man också se riksdagsledamot Paavo Arhinmäkis förslag om att utvidga användningen av kultursedlar. Han föreslår att alla 18-åringar ska få en hundra euros kultursedel.

Också i Bamberg har de unga tagits med i verksamheten.

– Vi har också börjat dela ut biljetter till studerande och vi ser det som mycket viktig del av vårt arbete.

– Unga med knappt om pengar kan på så sätt ta del av vad staden har att erbjuda i kulturväg och i de flesta fall fortsätter de efter studierna att gå på kulturevenemangen och dessutom betala för det, säger Kleist.

Rättvis utdelning

Jag sitter med Ingrid Wolters framför datorn. Samtidigt som hon har fått tillgång till fribiljetterna har hon nämligen också börjat jobba som frivillig inom projektet.

– Det bästa är när folk ringer och tackar för de biljetter vi har delat ut, säger Wolters.

Vi sitter och tittar på datorprogrammet som används för att biljetutdelningen ska gå rättvist till.

Skriver man in till exempel jazz eller teater i sökfunktionen dyker det upp en lista på folk som är intresserade av just de här kulturformerna och personerna är färdigt listade enligt hur de tidigare har fått biljetter.

De som står högst upp på listan står näst i tur och de har ett samtal från kontoret att vänta.

Den som tackar ja, förbinder sig samtidigt att gå till evenemanget. I samarbete med arrangören kollar man nämligen upp att de som fick biljetterna verkligen också var på plats. Låter man bli att gå utan att ha en giltig orsak, kan det bli slut på fribiljetterna.

Flera tusen biljetter

De mest populära evenemangen är kanske något man i Finland inte genast kan gissa sig fram till.

Bamberg är mångfaldig tysk mästare i basket och som en följd av det är intresset förstås mycket stort.

– Basketklubben tillsammans med symfoniorkestern är dessutom mycket frikostiga donatorer när det gäller biljetter, säger Susanne Kleist.

Ingrid Wolters (t. v.) och verksamhetesledaren Susanne Kleist kollar biljettläget Ingrid Wolters (t. v.) och verksamhetesledaren Susanne Kleist kollar biljettläget. Bild: YLE/Johnny Sjöblom ingrid wolters,kulturtafel,susanne kleist

Fribiljetterna får man i första hand av arrangörerna, som vill fylla salarna också under de kvällar då försäljningen har gått trögt.

Därtill får man också en del biljetter direkt från privatpersoner.

– Folk som har säsongkort, skänker ofta bort sina platser för de kvällar och tillställningar de av någon orsak inte kan gå på. Att också privatpersoner ger bort sina biljetter tycker jag personligen att är det finaste med projektet, säger Kleist.

Kulturtafel i Bamberg delar ut cirka 3 600 fribiljetter per år. Det här betyder i stort sett fem biljetter per person. Den som har anmält intresse för flera kulturformer har ändå större chanser att få fler biljetter.

”Speciella ögonblick”

Enligt verksamhetsledaren Susanne Kleist skulle man i dagens läge kunna dela ut betydligt fler biljetter. Intresset för verksamheten är nämligen mycket stort.

Hon är i alla fall nöjd med att man hela tiden får nya donatorer. Så har till exempel stadens folkhögskola börjat skänka bort platser till bland annat språkkurser som inte är fullt besatta.

– Jag går ogärna och tigger eller ber folk om att få komma med på olika tillställningar. På det här sättet känns det inte som att gå och tigga, säger Ingrid Wolters.

Hon uppskattar i synnerhet att den som får en fribiljett alltid får ta någon med sig till evenemangen.

Och att klä upp sig och att få känna att man är delaktig är en viktig del av helheten.

– Jag var med om en öppningskonsert med symfoniorkestern och där gick jag ner för den utrullade röda mattan, precis som alla andra gäster.

– Det var för mig ett mycket speciellt ögonblick, säger Wolters.

Det är som en pojkboksdröm, den där romantiska bilden av rockturnélivet. Några iskalla vinterdygn för 25 år sedan åker Tomas Jansson på en rockturné tillsammans med åländska/åboländska Good Evening Manchester, som har bestämt sig för att det är ”nu eller aldrig”.

Turnébuss som den optimala flyktmöjligheten. Livet nerpackat i en ryggsäck. Bussmotorns pressade vrål som överröstar alla vardagsproblem. Ständigt nya miljöer nära en kärlek som aldrig sviker – rockmusiken.

Någon plockar på en mandolin medan vi andra spelar kort omgivna av slitna skämt. Fascinerat tråkiga landsvägar, enformig mat, hälsovådligt roudande, och så de korta intensiva urladdningarna på scenen som följs av sömnlösa nätter när ingen lyckas varva ner. Och så allt på nytt igen. Landsvägar. Kortspel. Roudande. Halvtomma rockpubar men också storpublik som älskar gruppen.

Ja, jag hörde till dem som drömde om det. Men jag hann aldrig med mera än några tio spelningar i tre olika rockband, och aldrig med någon riktig turné.

Alltså. 25 år tillbaka i tiden. En smällkall vinterdag ska jag genskjuta GEM i Lahtis för att ens som journalist få uppleva turnélivet. Jag har packat ner pyjamas och tandborste och anteckningsblock och några kulspetspennor, och så förstås den där svintunga nagra-bandspelaren som måste ha vägt närmare tio kilo bara den, plus ett tiotal rullband á 20 minuter.

Nagra-bandspelaren. Ett pålitligt men tungt arbetsredskap. Nagra-bandspelare. Bild: YLE/Tomas Jansson Nagra

Kanske några korta faktadetaljer?

Good Evening Manchester, familjärt GEM, som när jag reser runt med dem består av ålänningarna Patrik Dahlblom, Niklas Dahlblom och Peter Hägerstrand, plus åbolänningen Hanski Ramström och den irländska åbobaserade vokalisten Ciaran O´Reilly. Grundat 1985. Musik som inledningsvis kunde liknas vid en soulkryddad larmig amerikansk gitarrock, senare mer och mer som melodisk pop. Första radiohit Go to War (rockvideo med urGEM, utan Ciaran och Peter men med Anders Korpi på gitarr), skivkontrakt med stora CBS och EMI vilket var en förutsättning för genombrott i en värld före Youtube och Spotify, ännu en radiohit med Take it Like a Man (1991).

Snackisen Finlandssvensk rock är redan glömd och begraven, det där som många pratade om på 1980-talet. Det var Kulturfondenstödda satsningar på samlingsskivor utgivna av Finlands Svenska Ungdomsförbund (FSU), det var Svenskfinlands första superrockgrupp Ragnar Hare, det var Viktor Hurmio, också GEM körde till en början med texter på svenska. Det var sååå en annan tid. Peter Emas från Ragnar Hare störde sig över att gruppens skivor placerades mellan Folkdans och Jeppo spelmanslag i skivbutikerna bara för att de sjöng på svenska. Och Patrik Dahlblom drömde om att smyga in i samma butiker för att flytta på GEMs skivor från avdelningen Svenskrock till avdelningen Pop.

Men nu är det Lahtis, vintern 1991.

Dag ett

Vi tar in på stans billigaste vandrarhem där jag delar ett asketiskt rum med Peter Hägerstrand. På väg till Club 16 pulsar vi genom snödrivor i isande kall motvind, bakgården som all apparatur måste bäras över är glashal, konsertrummet fylls en tidig kväll av humppamusik och glatt dansande pensionärer, vi serveras billig skräpmat och visas vidare till världens kargaste Backstage: en 2x4 meter liten håla ett tiotal meter ut på gården. En soffa, ett batteri, en ytterdörr.

Det blir vårt hem medan vi väntar på showtime, urtråkiga timmar som desperat fylls med stämmande av instrument och soundcheck och videospel och mer stämmande. Mina anteckningar påstår att mesta låtskrivaren Patrik Dahlblom stämmer sina gitarrer ”i timmar”, blandat med svordomar över försvunna gitarrboxar.

Det är ett riktigt underdogliv. Dålig mat, billiga rum, opålitliga bussar, trängsel backstage, och omöjligt att veta hur tomt det kommer att vara i salen när man äntligen stiger upp på scenen.

Patrik Dahlblom omkring 1990. Porträtt av Patrik Dahlblom. Bild: Tomas Jansson patrik dahlblom

- Det är ju inte många som vet vem vi är, konstaterar Patrik. Vi har några låtar som har spelats flitigt i radion, men inte ens hiten Take it like a man kopplar folk ihop med oss. Nästan överallt är det så att, när vi spelar den så inser publiken plötsligt att, just det, det är deras låt!

Ändå är det en dröm som går i uppfyllelse, och någonstans lever den där envisa tron på att GEM en dag ska slå igenom, sådär tillräckligt mycket, så att låtarna regelbundet spelas i radion och så det skulle vara litet drägligare förhållanden när man åker på turné.

- Fast nu är det ändå inte som då vi hade en gammal VW-buss som rasa ihop gång på gång. När värmen sluta fungera blev det så kallt att det bildades isbitar i colaflaskorna. Och våra näshår blev svarta av avgaser som leddes in till oss i bilen efter en amatörreparation som i och för sig fick bilen att rulla vidare.

Vinterlandskap, turnébuss med chaufför (andra fr.h) och fyra femtedelar av bandet: Från vänster Niklas D, Hanski R, Ciaran O och Peter H. Bandet och turnébussen. Bild: Patrik Dahlblom. good evening manchester

När vi sitter och väntar på att spelningen i Lahtis ska börja fördriver jag tiden med att i tur och ordning prata med alla fem, och den stora frågan är förstås: Vad är det som får dem alla att åka land och rike runt för att allt för ofta spela för en handfull åskådare.

- Det är ju det här man alltid velat göra, förklarar Peter. Ända sen man börja spela gitarr har det varit så, att man velat åka på turné.

- Visst låter det konstigt men det tycks vara så att det är det här vi alla har drömt om, att åka ut och spela med ett rockband, säger Hanski. Så jag ångrar inte att jag sa upp mej från ett bibliotekariejobb i Mariehamn. Fast, få se hur länge man kan hålla på, just nu har jag åtta mark på banken.

- Då man står bakom disken och blandar drinkar ett veckoslut, då är det bara för att man vet att man snart åker ut för att spela igen som man orkar, säger Niklas. Och storabror Patrik kompar med ett ”jag vet att jag inte gör nån karriär av det här, men jag kan ändå inte släppa det”.

Ja, jag förstår det, den där längtan efter turnébussen, och efter scenen där man kan svetta ut känslor mer omedelbart än någonsin i det som kallas vardag. Jag förstår det hur bra som helst, till och med fast det bara är jag plus 30 betalande åskådare i publiken då GEM stiger upp på scenen i Lahtis. I Tavastehus är det inte mera än 20.

Det blir inte mycket pengar när man spelar för procent av biljettintäkterna, och Patrik medger att man går på minus. ”Men vi investerar för framtiden nu”, förklarar han. Med hjälp av en stor turné skall man hitta en bred publik, då får det vara hur förlustbringande som helst.

- Fast ibland känns det som att det inte går, säger Niklas. Jag blev riktigt bedrövad en dag när jag insåg allt vad jag tvingats sälja för att kunna hålla på med det här. Trummaskinen, skrivmaskinen, mitt nintendo gameboy, och snart far bilen, allt på mindre än två månader.

Efter spelningen tjafsas det om vad som gjordes fel och skämtas om allt som gick bra, innan det blir dags för att bära all utrustning tillbaka till bussen över den fortfarande glashala bakgården. Några stop öl. Tillbaka till vandrarhemmet.

- Det är alltid så här, suckar min rumskamrat Peter då han inser att det kommer att bli svårt att somna.

- I morse steg jag upp klockan sju på morgonen, men det är nu man börjar komma igång. Nätter då vi alla sover i samma rum hör man hur alla bara ligger och vrider sej i sängen. Ingen säger nånting, men man vet att ingen kan sova.

Dag två

Jag börjar dagen med att koppla igång min Nagrabandspelare och be Peter dra bort gardinerna från fönstret samtidigt som han säger något odödligt om vad en ny dag kan hämta med sig, för min mikrofon.

Det blir minst tre tagningar innan jag inser att det är för tidigt på morgonen för bevingade ord. Istället satsar vi på morgonmål innan vi alla återvänder till bussen som kör iväg till nästa ort.

Det är väl det som gör turnélivet så efterlängtansvärt. Vad som än händer hämtar nästa dag med sig en ny stad och en ny spelning.

- Ökenspelningarna är priset man får betala för ett liv där man ibland kan känna sej fri, säger Patrik. Och den friheten kan vara något så enkelt som att sätta sej i bussen efter en dålig spelkväll och veta att man är på väg till en ny stad med en ny scen där alla bitar kan landa på rätt plats.

- Och ibland blir det också så.

Skivkonvolut. Skivkonvolut. Bild: YLE/Tomas Jansson good evening manchester

På väg till ännu en chans sitter vi i bussen där Team Åland fuskar skamlöst i kortlandskampen mot Team Åboland. Lyckligtvis är resan kort den här dagen. Det är bara 50 kilometer till Järvenpää/Träskända, där Niklas inte kan låta bli att skratta till när han ser skylten utanför rockbaren.

”Today Good Evening Manchester. Free”.

- Tur att det ikväll inte är ett gig då vi spelar för procent av biljettintäkterna.

Med gratis inträde drar GEM en klart större publik till Träskända än till Lahtis, men det är uppenbart att det inte är många som på riktigt vet vem de har kommit för att lyssna på. När bandet kommer till hiten Take it lika a man som alla har hört, då är det igen som en ahaa-upplevelse för de flesta.

Och så är den över för ännu en kväll, rockdrömmen. Återstår roudandet av utrustning som efter spelningen känns ännu tyngre än före. Det är bara jag och bandets ansikte utåt, vokalisten Ciaran O’Reilly, som slipper bära, och jag tjuvlyssnar då ett par unga tjejer kommer fram till honom och frågar hur GEM har hittat till en sådan håla som Järvenpää. ”Cause I knew you should be here”, skrattar Ciaran. ”Oh, really?”. ”No, O’Reilly”.

- Ciarans vitsar, suckar Patrik. Inte ens vi i bandet förstår dem, fast vi hör dem varje kväll.

Dag tre

Nej, den här turnén liknar inte den där romantiska bilden av rockturnédrömmen. Jag har fortfarande inte upplevt någon svettig trängsel framför scenen, ingen intensiv feststämning, inte under spelningen och inte heller efter.

Men då allt fungerar, då är man beredd att förlåta allt. Och på hemmaplan fungerar allt.

Då vi under min sista turnédag kurvar in framför tryggt bekanta Kåren i Åbo är det lätt att glömma alla tunga minuter. Här drar GEM storpublik. Det är allsång i Beautiful Summer, fans som klättrar upp på scenen, dans och lycka, långa applåder som kräver extranummer. Och en spelning som äntligen ger plus i kassan.

Patrik Dahlblom på Kåren, omkring 1991. Patrik Dahlblom på scen. Bild: Tomas Jansson patrik dahlblom

Ett drygt år senare hälsar jag på i studion när bandet spelar in det som blir deras sista skiva. Det är ännu en gång ”nu eller aldrig”, det finns planer på spelningar i Sverige som - liksom i fotbollsvärlden - kunde vara en genväg till genombrottet.

Ytterligare ett år senare ger GEM upp, och det är bara Peter Hägerstrand som på allvar fortsätter spela, grundar ett nytt band, möter nya besvikelser men vägrar ge upp. Och inte för länge sedan kom beskedet att hans filmmusik (Lola uppochner) har lett till ett skivkontrakt med det fransk-amerikanska bolaget Milan Music.

Platinaskiva, ett dussin år senare

GEMs bandledare Patrik Dahlblom har jag däremot inte hört någonting om, men när jag idag kontaktar honom för att höra ”vad som hände sedan” kan han berätta om en platinaskiva som han fick för snart tio år sedan. Det var för all del inte tack vare hans musik, det var svenska Moneybrothers coverskiva som han bidrog med ett halvt dussin översättningar till.

Men något nytt band har det inte blivit.

- För fem sex år sedan gav jag ett nyårslöfte om att skriva tolv nya låtar på svenska för eget bruk, men inte en enda låt blev färdig fast jag köpte en massa elgitarrer och börja spela igen. Jag snacka med brorsan om att bilda ett band, men det blev uppskjutet på obestämd tid när jag bilda familj.

Det han idag istället kallar för sin musikaliska trädgård, är en skivbörs som han öppnade i Mariehamn 1998 tillsammans med en vän.

- Den finns fortfarande kvar, berättar han. Fast vi har aldrig lyft någon lön från det stället.

Litet som rockdrömmen med Good Evening Manchester då, alltså. Fast, utan turnélivet.

Kolla också in intervjuer med Good Evening Manchester från YLEs arkiv, bland annat en där Hellen Willberg intervjuar Ciaran O'Reilly på engelska.

Eller se GEM live i Ekenäs:

Den amerikanska skådespelaren Carrie Fisher har dött 60 år gammal. Hon är bäst känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna.

Fisher avled på tisdag morgon på ett sjukhus i Los Angeles.

Fyra dygn innan hon avled fick hon en hjärtattack ombord på ett flyg mellan London och Los Angeles.

Carrie Fisher år 2013. Carrie Fisher år 2013. Bild: EPA/TRACEY NEARMY AUSTRALIA AND NEW ZEALAND OUT Carrie Fisher

Shaws död har tagits emot med bestörtning och sorg, bland annat av skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke Skywalker.

no words #Devastated pic.twitter.com/R9Xo7IBKmh

— Mark Hamill (@HamillHimself) December 27, 2016

Fisher spelar i ny Star Wars-film

Carrie Fisher har blivit världskänd i sin roll som rebellernas prinsessa i Star Wars där hon har spelat prinsessan Leia Organa.

Fishers rollkaraktär är tvillingsyster till Luke Skywalker och dotter till Anakin Skywalker (Darth Vader).

Fisher har uppträtt i följande Star Wars-filmer:

• 1977 – Star Wars: Stjärnornas krig
• 1978 – Star Wars: Holiday Special (TV-film)
• 1980 – Star Wars: Rymdimperiet slår tillbaka
• 1983 – Star Wars: Jedins återkomst
• 2015 – Star Wars: The Force Awakens

Fisher kommer också att spela prinsessan Leia i den kommande och åttonde Star Wars-filmen med premiär 2017, enligt filmdatabasen IMDB.

Inspelningarna har avslutats i juli i år och Fishers rollprestation är tryggad, enligt nöjestidningen EW.

Carrie Fisher poserar med en Stormtrooper i december 2015. Carrie Fisher håller en Starwars-krigare, även kallad Stormtrooper, i handen och trycker den mot sin kind i december 2015. Bild: EPA/FACUNDO ARRIZABALAGA Carrie Fisher,Star Wars (filmserie)

Efter Star Wars-filmerna har Carrie Fisher gjort en lång karriär. Hon har lyst i filmer som The Blues Brothers och When Harry met Sally samt i tv-serier som Frasier och Weeds.

Carrie Fisher har dessutom skrivit fyra romaner, tre memoarer och gjort sig känd som dramaturg för filmmanus.

Dotter till kändisföräldrar i Beverly Hills

Carrie Fisher och hennes mamma Debbie Reynolds år 1959. Carrie Fisher som barn och hennes mamma Debbie Reynolds år 1959. Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press Carrie Fisher,Debbie Reynolds

Carrie Fisher föddes den 21 oktober 1956 till en judisk familj i Beverly Hills i Los Angeles. Både mamman, skådespelaren Debbie Reynolds, och pappan, sångaren, Eddie Fisher, var kända.

Föräldrarna skiljde sig när Carrie Fisher var två och pappan gifte senare om sig med Elizabeth Taylor.

Talade om psykisk ohälsa då alla andra teg

Carrie Fisher har också varit en symbolisk förkämpe för personer som lider av psykisk ohälsa.

Fisher har vid flera tillfällen berättat att hon lider av bipolär sjukdom och har genomgått perioder av drogmissbruk och diskuterat bägge i offentligheten redan i ett tidigt skede.

- Jag är psykiskt sjuk. Jag kan säga det. Jag skäms inte för det. Jag har överlevt det, jag överlever det fortfarande, men låt det komma, har hon sagt enligt webbtidningen Huffington Post.

Fisher har också talat om vikten av att söka hjälp när man lider av biopolär sjukdom.

- Den enda lärdomen för mig, eller för vem som helst är att du måste söka hjälp. Det är ingen trevlig sjukdom. Den går inte bort, sade Carrie Fisher.

Carrie Fisher i Come Back Little Sheba 1978. Carrie Fisher i Come Back Little Sheba 1978. Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press Carrie Fisher

Carrie Fisher, årtal oklart. Carrie Fisher Bild: Courtesy Everett Collection/All Over Press Carrie Fisher

Carrie Fisher uppträder i tv-programmet The Late Show på tv-kanalen CBS i november 2016. Carrie Fisher uppträder i tv-programmet The Late Show på tv-kanalen CBS i november 2016. Bild: EPA/CBS,The Late Show Carrie Fisher

Carrie Fisher i november 2016 Carrie Fisher med hatt på huvudet i november 2016. Bild: AKM Images / GSI Media/All Over Press Carrie Fisher,Star Wars (filmserie),Stjärnornas krig (1977 film)

Artikeln uppdaterad 27.12.2016 kl 23:05 med Mark Hamills tweet.

Den brittiske författaren Richard Adams har avlidit. Adams dog på julaftonskvällen i en ålder av 96 år, meddelar hans familj.

Adams var mannen bakom en av 1970-talets mest lästa och älskade böcker, en berättelse om en grupp vildkaniner som söker efter nya hem sedan deras koloni förstörts av människor.

"Watership Down", som uppkallats efter en kulle i Hampshire, var Adams debutverk och utkom 1972, då han var 52 år. I Britt G. Hallqvists svenska översättning fick boken heta "Den långa flykten".

Richard Adams Richard Adams Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Richard Adams

"Den långa flykten" belönades med bland annat Carnegie-medaljen och tidningen The Guardians pris för barnlitteratur. Den har sålts i tiotals miljoner exemplar världen över, och räknas av många bokexpeter som en av världens 100 främsta böcker.

År 1978 hade en animerad film, baserad på boken, premiär. Mellan 1999 och 2001 blev kaninfabeln dessutom TV-serie.

Bilresan födde en bestseller

Richard Adams var född i Berkshire som son till en landsortsläkare. Han studerade i Oxford, deltog i andra världskriget och verkade därefter som tjänsteman.

Den avgörande händelsen i hans liv inträffade under en bilresa till Stratford-on-Avon, där han och familjen skulle se Shakespeares "Trettondagsafton". Adams uttråkade döttrar ville höra en saga, och han började berätta om en grupp kaniner som flyr från sin hotade koloni.

Familjen uppmanade Adams att skriva ner berättelsen, en process som tog två år. Han skildrade det sydengelska landskapet, dess flora och fauna med sakkunskapen hos en biolog, men gav också kaninerna ett eget språk, en mytologi och legender.

Filmen Watership Down blev Storbritanniens första hellånga animationsfilm 1978. Kaniner ur filmen Watership down från 1978. Bild: imago stock&people/ All Over Press Den långa flykten,Watership Down

Blev refuserad - kaninvärlden ansågs för brutal

Att hitta en förläggare till berättelsen var till en början omöjligt. I refuseringsbreven hette det att barn skulle skrämmas av den brutala kaninvärld Adams beskriver. Äldre läsare skulle för sin del inte vara intresserade av en bok om kaniner.

Efter fjorton refuseringar gavs "Den långa flykten" 1972 ut av förlaget Rex Collings i en lagom anspråkslös upplaga på 2 500 exemplar - och resten är historia, som det heter.

Även Adams övriga romaner, som "Flickan i gungan", "Pesthundarna" och "Shardik" vann en stor läsekrets, även om inget av verken fick likadan kultstatus som "Den långa flykten".

1996 följde en sorts uppföljning till boken, berättelsesamlingen "Tales of Watership Down", som inte finns översatt till svenska.

Adams var under sina sista år bosatt i Whitchurch i Hampshire, inte långt från den kulle vars namn han gjort odödligt.

Vad är en Nerfherde? Till vem sade prinsessan Leia "you are my only hope"? Skådespelaren Carrie Fisher lämnar efter sig många legendariska citat som prinsessan Leias fans kommer att minnas länge än.

Carrie Fisher gick bort på tisdag morgon. Strax efter beskedet om att skådespelaren bakom den älskade karaktären prinsessan Leia är död, började internet fyllas av citat och klipp som minns prinsessan Leia och Fisher.

Vi har samlat några av dem för att fräscha upp nördkunskaperna:

"You are my only hope"

“Help me Obi-Wan Kenobi, you’re my only hope.”

Fri översättning: Hjälp mig Obi-Wan Kenobi, du är mitt enda hopp.

Förklaring: I en av Fishers första repliker i Star Wars - A New Hope, sände hennes karaktär ett hemligt meddelande i droiden R2-D2. Leia bad Jedimästaren Obi-Wan Kenobi om hjälp i upploppet mot imperiet.

Prinsessan Leia (Carrie Fisher) skjuter mot en stormtrooper-soldat i The Empire Strikes Back från 1980. Leia skjuter mot en stormtrooper-soldat i filmen Empire Strikes Back. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Carrie Fisher,Leia Organa,prinsessan leia

"I recognized your foul stench when I was brought on board"

"Governor Tarkin, I should have expected to find you holding Vader's leash. I recognized your foul stench when I was brought on board."

Fri översättning: Guvernör Tarkin, jag borde ha väntat mig att hitta dig med Vaders koppel i handen. Jag lade märke till din ruttna stank redan när jag blev förd ombord.

Förklaring: Prinsessan Leia är kaxig och orädd när hon hotas av avrättning.

Carrie Fisher som Leia i filmen The Empire Strikes Back 1980. Carrie Fisher som Leia i filmen The Empire Strikes Back 1980. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Carrie Fisher,Leia Organa,prinsessan leia,Star Wars (filmserie)

"A little short for a stormtrooper?"

“Aren’t you a little short for a stormtrooper?”

Fri översättning: Är du inte lite kort för att vara stormtrooper?

Prinsessan Leia träffar Luke Skywalker för första gången i cellen på Death Star och är misstänksam mot Luke Skywalkers stormtrooper-förklädnad.

Du din nerfherde!

Princessan Leia: “Why, you stuck up, half-witted, scruffy-looking Nerf herder.”

Fri översättning: Varför, du din malliga, korkade, sjaskiga Nerf-herde.

Han Solo: "Who's scruffy looking?"

Fri översättning: Vem ser sjaskig ut?

Förklaring: Nerfer är lurviga djur som finns på fler planeter runt om i galaxen och används på grund av sin mjölk och sitt kött. Nerf herder (Nerf herde) används även som som förolämpning.

Förolämpningen härstammar från Leias gräl med smugglaren Han Solo som också är föremål för Leias romantiska känslor.

Luke Skywalker (Mark Hamill), prinsessan Leia (Carrie Fisher) och Han Solo (Harrison Ford) i Star Wars 1977. Luke Skywalker ( Mark Hamill), prinsessan Leia (Carrie Fisher) och Han Solo (Harrison Ford) i Star Wars 1977. Han Solo,Leia Organa,Luke Skywalker,prinsessan leia,Star Wars (filmserie)

"I’d just as soon kiss a Wookie"

"You Have Your Moments. Not Many Of Them, but you do have them."

Fri översättning: Du har dina stunder. Du har inte många av dem. Men du har dem.

Förklaring: Prinsessan Leia till Han Solo.

“I’d just as soon kiss a Wookie.”

Fri översättning: Jag skulle vara lika färdig att kyssa en Wookie

Förklaring: Prinsessan Leia grälar med Han om deras relation i filmen The Empire Strikes Back.

“He’s my brother.”

Fri översättning: Han är min bror.

Förklaring: I slutet av filmen Return of the Jedi redogör Leia för sin relation till Luke, för en förvirrad och svartsjuk Han.

Carrie Fisher i den femte Star Wars-filmen The Empire Strikes Back 1980. Carrie Fisher i den femte Star Wars-filmen The Empire Strikes Back 1980. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Carrie Fisher,Leia Organa,prinsessan leia

Källor: Wookiepedia - The Star Wars Wiki, Quotes.net, Time.com och Bustle.com

Tiotusentals människor väntas delta när Saara Aalto återvänder till Finland och håller konsert på torget i Uleåborg. Aalto firar sin framgång i X Factor och du kan se hela spektaklet direkt klockan 18:30 här eller på Yle Arenan.

Själva konserten börjar klockan 19 men sändningen kommer igång redan klockan 18:30 med stämningar inför.

Du kan följa med den på Yle arenan eller här i videon nedan.

Arrangörerna väntar sig minst tiotusen människor på torget i Uleåborg.

Evenemanget är gratis och öppet för alla. Festen avslutas med fyrverkerier.

Varför fascineras vi av småstadsidyllen som spricker? Filosofen Mari Lindman skriver om den fiktiva staden Flatnäs där den nya finlandssvenska tv-serien Lola uppochner utspelar sig och hittar beröringspunkter med klassikern Twin Peaks.

Småstaden är älskad och hatad. Den är också mytologiserad som ett existentiellt tillstånd. Har du växt upp i en småstad har du kanske en massa tankar inte bara om din stad, utan också om själva småstadigheten. Är du en sådan som hatar småstaden och dess instängdhet, flyttade bort så fort du kunde? Eller har du slagit dig till ro i en känsla av närhet, en social väv av bekant och nytt?

Det jag minns från mina gymnasieår i Mariehamn är en sorts kärleksfullt omhuldat hat som uttrycktes i hur många snackade om staden, också jag. Det rådde en närmast tjatig enighet om att alla sticker så snabbt de bara kan. Ingen hade väl vågat säga något annat. Småstaden häcklas på ett annat sätt än storstaden, det verkar finnas ett behov att häckla (att framstå som den som är nåt större, nån som har en framtid).

Ändå fanns det under mina gymnasieår en stor ömhet i hur många av dem som sade sig hata hålan förhöll sig till platser: bibban, bästa fiket, den legendariska korvkiosken, nattklubben. Småstadshatet ligger kanske inte så långt från knutpatriotismen.

Den fagerholmska stämningen av småstad

I romanen Lola uppochner länkar Monika Fagerholm ett pärlband av stilar som alla tillsammans fångar stämningen av småstad. Kanske småstad med stort S, för det här är den hypermedvetet mytologiserade småstaden. Här kallas den Flatnäs. (Ekenäs lurar i faggorna).

I Flatnäs fifflas, mördas och amoureras det.

Den ytterst litterära och stildrivna romanen har nu blivit tv-serie i Ulrika Bengts regi – en serie som förvaltar blandningen av parodiskvättad dramatik, fagerholmglamour och vardaglighet, men med en egen, filmisk stil.

Storyn (som myllrar) utgår från ett antal ungdomar, som lever mycket olika sorts liv. Seriens huvudperson, om man kan kalla henne det, är Ca, en rastlös själ som drömmer om ett annat liv. Cas rullstolsbundna och ensamma syster Anita leker hotfull siare inför sin underdåniga barnarmé. De bor i en kvarn tillsammans med sin mamma, en poet som det går sådär för, och mammans skotska älskare Ib, som också är Konstnär.

I de finare kretsarna finns Minnie, som vill vara anständig och framgångsrik, och där finns också kusinbratsen Henrik & Flemming. De vuxna är mestadels frånvarande figurer i ungdomarnas liv, upptagna med affärer, tyngda av egna sorger. I serien finns kärleksaffärer som snarare än att vara klichéer (den äldre mannen & den unga kvinnan, etcetera) är underligt svåra att få grepp om – ibland bara antyds de.

Monika Fagerholm Bild: Ida Pimenoff/Schildts & Söderström monika fagerholm,vegas sommarpratare 2013

Filmregissör Ulrika Bengts i bild Bild: Bengts/Cata Portin ulrika bengts,vegas sommarpratare 2014

"Flatnäs, mon amour, hit kommer man för att dö."

Serien stuvar på många sätt om romanens händelser och fokuserar på lite andra saker. Romanens Flatnäs skildras genom platser som förmedlar en känsla av en kluven stad – en småstad där gapen mellan samhällsklasserna är både ekonomiska, geografiska och emotionella. Istället för breda panoramabilder rör vi oss bland enskilda platser som markerar den sociala värld som karaktärerna befinner sig i.

Flatnäs badar ofta i ett vitt ljus som ständigt rör sig på gränsen mellan glansbild och kuslighet. Persongalleriet tenderar att gå runt i ett drömskt tillstånd, uttråkade, eller på väg mot andra platser och sfärer. Serien slår an en mörk ton som djupnar an efter. Som Anita i kvarnen säger: ”Flatnäs, mon amour, hit kommer man för att dö.”

Just den här vingliga gränsen mellan gemytlighet och mörker kännetecknar ett antal skildringar som ställt småstaden i sikte. Både Fagerholm och Bengts har i intervjuer snackat om Twin Peaks, David Lynchs mordmysterium från nittiotalets början som ju också är aktuell nu med anledning av de nya avsnitten som kommer under 2017.

Twin Peaks Bild: Creative Commons, Skärmdump från kultserien Twin Peaks intro. kult,kultserie,twin peaks

Bengts blinkar och lånar hämningslöst av Lynch, från ett robust nordväst-USA med rutiga skjortor och sågverk till en finlandssvensk stad med solkiga glamourdrömmar. Att låna från Twin Peaks är inte alldeles ofarligt, eftersom det formligen kryllar av Twin Peaks-inspirerade serier, både amerikanska och svenska (tänk: Rapport till himlen och Jordskott), med fäbless för det ”mystiska”.

En fäbless som i värsta fall blir en tröttsam parodi på sävlig småstad som är ”lite out there”, fullproppad med lustiga juntar som talar i gåtor.

Paj, skräck och mys

I Twin Peaks kastas tittaren mellan mys och skräck, mellan kaffe&paj och själens avgrund. Man visste aldrig vad man som tittare ställdes inför; en rolig scen kunde plötsligt övergå i en sorts fasa som många tittare burit med sig sedan serien kom. David Lynch och Mark Frosts serie etablerar småstadsperspektivet redan i seriens introbilder, där vi ser den numera ikoniska skylten med Twin Peaks, Population 51 201.

Det ryktas att den ursprungliga avsikten var att det skulle stå 5120 på skylten, men att produktionsbolaget fick kalla fötter; publiken skulle kanske inte flockas kring en serie med ett alltför ruralt anslag.

Den mytologiska småstaden: alla vet allt om alla, eller tror sig veta.

Det finns en strävan att hålla ihop, att hålla sig på god fot, men oro och osämja puttrar under ytan. Typiskt för många småstadsskildringar är en ganska pessimistisk bild av mänsklig samvaro: gemenskapen döljer lager på lager av hemligheter, dolkstötar och en smålöjlig småstadssocietet som, för att citera Twin Peaks, ryms i en telefonkiosk.

Ib Kavanaug och Ca Bäck i dramaserien Lola uppochner Bild: Långfilm Productions / Yle screenshot 6265 2001 000,avsnitt 1,Geoffrey Newland,geoffrey newland som ib kavanaugh,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem

Flickor i centrum

Upptagenheten vid Mörkret kan bli en trött klyscha; alla bär på hemligheter, fiender lurar i varje vrå, alltid finns det en yta som döljer något smutsigt och snaskigt. Men det mörker som finns i serien Lola uppochner är inte något allmänt existentiellt mörker, utan mera en bygd som präglas av mygel, klassklyftor och kotteribildningar.

Flatnäsmänniskorna är så upptagna med sitt att de inte riktigt bryr sig om varandra, även om mångtydiga möten mellan människor ibland bryter upp den allmänna kontaktlösheten som skildras i serien.

Samtidigt, som i Twin Peaks, låter många småstadsskildringar det ljusa och det mörka slingra in i varandra. David Lynch är inte ironisk när han tar sig an småstadens sammanhållning, hur mycket bisarrhet den än rymmer. Serien målar upp en sorts hederlig tidlöshet – en godmodig gemenskap.

I Lynchs hederlighetsideal insmyger sig nog också skumma drag, såsom i bilden av redbara män, samfundets pelare som skrider till undsättning när gemenskapen krackelerar. För er som sett serien: tänk på ”the bookhouse boys”.

David Lynch David Lynch gör oss nyfikna Bild: EPA/DANIEL DAL ZENNARO david lynch

Lola uppochner följer inte ett sådant mönster. Flickor och kvinnor står i centrum, och ingen fagerholmläsare förvånas väl av att det är det bångstyriga som regerar, till och med - eller framför allt - när det gäller till synes snälla och diskreta former av femininitet. En av seriens huvudkaraktärer, Minnie Backlund, är den ordentliga societetstjejen som är van med att pappa betalar, vännerna finns tillgängliga för hennes behov och killarna står på kö.

När hon ordnar fest gör hon det enligt principen att bjuda in Flatnäsungdomar ”med olika bakgrunder” – för att det är kul, som ett lustigt experiment. Seriens Backlund är övertygande och stillsamt ruggig.

Men varför fascineras vi så mycket av temat ”småstadsidyllen som spricker”?

Bortom glansbilden

Småstaden som genre: vi tror oss veta vad något är, vi tror att något är tryggt och hemvant, inrutat, går sin gilla gång – vi tror oss ha överblick. Men det har vi inte. Småstadsskildringen kan verka på oss som en tankeövning i att vända på det vi trodde var bekant. Verfremdung i det småskaligt vardagliga och det till synes banala. Tänk: hur utvinns kalla kårar av glansbilden av glittrande hav och strandpromenader i en finlandssvensk sommarstad?

Fagerholm/Bengts leker med våra föreställningar, tar fasta på glansbilden, behåller ett hörn och integrerar den med något annat, betydligt mera hotfullt.

Jag tror att ett sådant behov av att vrida på etablerade bilder av en viss ort inte bara dyker upp i olika konstnärliga sammanhang, utan gör det i övriga livet också. Just i en småstad kan det uppstå ett tryck på att leverera, eller leva upp till en elegant bild utåt av hur staden är - för investerare, sommargäster, potentiella inflyttare. Det här kan föda motröster, andra sorters upplevelser och minnen av en stad.

Att börja tala om fattigdom, svågerpolitik eller kotteribildningar i en småstad är för det mesta en sårig process, speciellt när det stöter mot en förväntning om att ”här håller vi minsann ihop”.

De mytologiserade småstäder vi stöter på i TV-serier och i litteratur är påfallande ofta småstäder i chock – där vardagslivet på något sätt satts i gungning. Livet är inte längre som förut, utan har ryckts ut ur sina gängor. Människor möts på nytt, i nya omständigheter, gamla roller vittrar kanske sönder, nya konstellationer uppstår. Hemligheter som alla varit införstådda med i det tysta börjar kanske plötsligt diskuteras helt öppet.

Utbölingen i småstadens centrum

Det som funkar med Lola uppochner är hur småstaden hackas upp och beskrivs dels ur dimensionen småstaden som alla bara vill bort från, småstaden som alltid är för banal och alldaglig. Dels småstaden som sitt eget mystiska universum med Platser som nästan sprängs av betydelse. Istället för ett enhetligt avtäckande av hemligheterna under fasaden är Lola uppochner (både som roman och som tv-serie) mera inriktad på det undanglidande, det svårfångade, det som är in-between, off.

Vissa hemligheter går det aldrig riktigt att få ordning på.

Det där tror jag fångar något av livet i småstaden (och måste inte utgå från att någon särskild tes om sakers tillstånd bankas fast). Sådant är livet med bekanta människor, bekanta knutar – som aldrig ändå är helt bekanta, som ändrar skepnad, som kan blixtbelysas och bli kusliga mitt i sin bekanthet.

I flera av TV-serierna som handlar om småstäder är det en utböling som står i centrum. Utbölingen rör om i soppan. I hens ögon är allting nytt och ingenting tas för givet. Jag tänker igen på Twin Peaks och Dale Cooper, FBI-agenten som med upphöjt sinne tar sig an småstadens goda och onda sidor – och alla dess udda existenser. Kvintessensen av serien: Cooper sitter och myser på stamcaféet tillsammans med de lokala gängen, där de talar om det som hänt i staden, mordet på gymnasieflickan Laura Palmer.

Reppan Tallqvist i dramaserien Lola uppochner Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2002 000,Alma Pöysti,alma pöysti som reppan tallqvist,avsnitt 2,lola uppochner,Yle Fem

Trygghet och total otrygghet går in i varandra.

Jag tänker också på den suggestiva nyazeeländska serien Top of the lake, regisserad av Jane Campion och Garth Davies. Liksom Twin Peaks handlar den om en mansdominerad värld. Huvudkaraktären kommer tillbaka till sin hemstad för att ta hand om sin mamma. Hon är polis till professionen, och blir så småningom inblandad i att försöka hitta en flicka som stuckit hemifrån. Machovärlden i stan ser vi genom hennes ögon; hon känner igen den för hon har vuxit upp där, men ändå ser staden annorlunda ut när hon återvänder, äldre, med andra erfarenheter.

Manligt våld löper genom serien som en historia om vad det innebär att återvända till ett ställe där saker aldrig blivit utredda eller ens påtalade, utan fortsätter att gro.

Naturen, ugglan och mystiken

På tal om Top of the lake råder det i många av serierna som utspelar sig i småstäder ett spänningsmättat förhållande mellan det urbana och det rurala. Naturen laddas ofta till en form av mystik. Den ikoniska fladdrande gardinen – och en hoande uggla ute i natten. Med andra ord: naturen är inte bara en vacker fondvägg. I Top of the lake spelar naturen en stor roll – den blir aldrig turistbroschyrsnygg, utan bilderna av sjöar, dalar och snötäckta bergstoppar ramar liksom in händelserna, sätter dem i ett sammanhang så att människorna och deras affärer ibland framstår som miniatyrer vid sidan av den ståtliga naturen.

I själva berättelsen finns också ett stråk som handlar om huruvida naturen kan ses som ”paradis”, vilket ställs i relation till den sjaskiga staden.

I Twin Peaks är det framför allt skogen som är mystisk och skrämmande, och ibland trösterikt vacker. Men inte ens naturen har en självklar betydelse. Naturen figurerar inte som ett återvändande till det betydelsemässigt enkla. ”The owls are not what they seem” har numera närmast blivit ett ordspråk.

Det är som om den mytologiserade småstadens oro är inbäddad i gåtfull natur.

Detta ordspråk - ugglorna är inte det de ser ut att vara - plockas upp av Lola uppochner, som kanske inte laddar naturen med mystik, men där skogen blir en frizon, eller drömmen om en sådan. Samtidigt är naturen för seriens kommunpampar en resurs att exploatera. ”Problemet med Flatnäs är inte att vi har för lite natur, utan att vi har för mycket natur”, filosoferar entreprenören Backlund som vill bygga ett ”naturnära” äldreboende och kämpar mot miljötomtar som krånglar till det för honom.

Min upplevelse av de postkortsvackra scenerna är att det postkortsvackra neutraliserats; havet glittrar på i bakgrunden, det vi ser i förgrunden är två gamla ärkefiender som rutingnabbas vid en minigolfbana.

Den här växlingen mellan naturen som frizon och naturen som neutral bakgrund känns viktig för seriens småstadsvinkel.

Texten av Mari Lindman är den första delen i en serie artiklar som skrivits i samband med premiären för tv-serien Lola uppochner. Se avsnitt ett här:

Skådespelaren och Hollywood-ikonen Debbie Reynolds är död. Reynolds son Todd Fisher har bekräftat sin mors död.

Reynolds dog bara en dag efter att hennes dotter, skådespelaren Carrie Fisher dog.

- Det är sant. Hon är nu hos Carrie, säger Todd Fisher till nyhetsbyrån Reuters.

84-åriga Debbie Reynolds fördes med ambulans till sjukhus i Beverly Hills, Los Angeles på onsdag förmiddag lokal tid. Reynolds var på besök hos sin son då hon drabbades av en stroke.

Enligt Todd Fisher ska Reynolds precis före sin sjukdomsattack ha berättat hur mycket hon saknar sin dotter och hur mycket hon ville vara med henne.

- Hon dog strax efter detta och de var hennes sista ord.

Genombrott i Singin' in the Rain

Debbie Reynolds, som egentligen hette Mary Frances Reynolds föddes den 1 april 1932 i El Paso, Texas.

Reynolds fick sitt genombrott i musikalfilmen Singin' in the Rain år 1952, där hon spelade den kvinnliga huvudrollen Kathy Selden. Hon nominerades även till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Margaret Brown i filmen The Unsinkable Molly Brown år 1964.

Reynolds medverkade också i många tv-serier och komedier. Från de senaste åren minns man henne från tv-serien Will & Grace, där hon spelade Graces mamma Bobbi.

Debbie Reynolds dotter Carrie Fisher, 60, dog på tisdagen på ett sjukhus i Los Angeles i sviterna av komplikationer orsakade av en hjärtattack. Fisher drabbades av en hjärtattack under ett flyg från London till Los Angeles den 23 december.

Carrie Fisher blev värdsberömd för sin roll som rebellprinsessan Leia Organa i Star Wars -filmerna.