En tjock man med röd luva och långt vitt skägg som kommer med klappar i juletid. Så avbildas nuförtiden den mytomspunna Jultomten. Men det har inte alltid varit så. Slutresultatet är ett sammelsurium av traditionella berättelser, mytiska figurer, verkliga personer, samtida berättelser och reklam.
Jultomten har framställts på många sätt och han har haft varierande karaktäristik under olika perioder och på skilda platser. Ännu idag råder olika uppfattningar om denne man beroende på vilka traditionella föreställningar som dominerar.
Men det sker en homogenisering genom att vissa bilder och personlighetsdrag reproduceras globalt av främst multinationella företag som t.ex. Coca-Cola och Disney.
En tecknad svartvitt bild på julbocken. Bild: Nordisk familjebok (1910)/Public Domainjulbocken
Den fornnordiska och anglosaxiska mytologiska Jultomten
I den germanska och fornnordiska kulturen firade man tidigt "Yule", som inträffade kring midvintersolståndet. Det var kopplat till guden Oden, som man kallade för "Julfader", eller "Julner". I den anglosaxiska världen firades "Mödrarnas natt", vilket anses ihopkopplat med diserna och deras disablot.
Det sägs att man firade döda mödrar inom familjen, vilket styrks av att dödsguden Oden figurerade i sammanhanget. Enligt forskaren Margaret Baker kunde förr Oden med sitt långa vita skägg och sin slokhatt ses rida över himmelen om natten vid den här tiden. Och att han då skulle ha besökt folket i sina stugor skulle vara grunden för sägnen om Jultomten.
Bild: Yle/ Philip Stenkulajulgubbe,julgubben,julmarknad,julmarknad i åbo,jultomten,marknad
Engelsmännens "Father Christmas" för tankarna till "Julfader", och den nederländska figuren Sinterclaas har också jämförts med Oden. Sinterclaas rider på hustaken på en vit häst och Oden, han galopperar ju över himlen på sin Sleipner.
Sinterclaas medhjälpare är svarta och meddelar honom om vilka barn som varit snälla respektive stygga. Oden, han håller ju sig med sina korpar, Hugin och Munin som rapporterar om samma sak till chefen.
Jultomten goes America
Jultomtens namn i Nordamerika, Santa Claus baserar sig förstås på Sinterclaas, som härleds till Sankt Nikolaus. Han var en biskop på 300-talet och som helgonförklarades för sin kristliga givmildhet.
Enligt legenden räddar han i hemlighet tre flickor som i avsaknad av tillräcklig hemgift hotas av prostitution. Han är skyddshelgon för barn, sjömän, fiskare, de falskt anklagade, pantbanker (!), ångerfulla tjuvar samt många städer. Sankt Nikolaus avbildas ofta iförd biskopsdräkt med detaljer i vitt och grönt.
Bockmask och päls.Bild: By-sa/Mysfaktorjulbocken
Julbocken var skrämmande förr
Han var ju minst sagt skrämmande, så länge han dök upp i mask och med bockhorn på huvudet. Så vi talar inte mer om det, utan konstaterar att det var Viktor Rydberg som med sin novell "Lille Viggs äventyr på julafton", 1871, som lade grunden för det kulturella sambandet mellan Gårdstomten och Jultomten.
När så hans dikt "Tomten" utkom tio år senare med illustration av Jenny Nyström, så var det klappat och klart. I det sena 1800-talet byggde sedan jultidningar och familjemagasin vidare på succèhistorien.
Jultomten fusioneras
Efterhand har en gradvis sammansmältning skett mellan denna hybridfigur och amerikanernas Santa Claus, som ju är en tjock, rödklädd gubbe med yvigt vitt skägg, som skapades på 1800-talet. Man anser att figuren kreerades utgående från dikten "The night before Christmas", troligen skriven av Clement Clarke Moore, och som publicerades i tidningen "Sentinel" 1823.
Här beskrivs St. Nicholas som en gladlynt, tjock man med skägg vitt som snö och en näsa röd som ett körsbär. Han anländer i en flygande släde dragen av åtta namngivna renar och tar sig ner i husen genom skorstenen. De första bilderna av denna version sågs i tecknaren Thomas Nasts illustrationer i "Harpers Weekly" 1863.
Ålandsättlingen Haddon Sundblom skapar den moderna tomten
Den amerikanska Jultomten populariserades i en Coca-Cola reklam på 1930-talet. Det är ingen mindre än Haddon Sundblom som skapar den här versionen. Hans far kom från Åland och modern från Sverige. Man kan säga att Coca-Cola-tomten gav det amerikanska folket en konsekvent bild av tomten under en lång tid, och på så sätt standardiserade dennes utseende.
John Bauers illustration Julbocken från 1912. En pojke rider på en julbock med en stor säck på ryggen.Bild: Public domain. John Bauer.illustration,John Bauer,Julbock
Vår finländska Julgubbe
Här lever faktiskt det finska namnet "Joulupukki" kvar, men det finlandssvenska namnet är ju "Julgubben". Han anses komma från Korvatunturi i Lapplands ödemark och sägs köra till alla länder på sin släde. Renen som är boss - han med den röda mulen - heter Petteri Punakuono på finska, medan vi säger Rudolf med röda mulen.
Korvatunturi ligger ju långt bortom all ära och redlighet, så det är svårt att hitta dit. Därför har man fixat en utlokalisering till Rovaniemi, nära polcirkeln, där bl.a post adresserad till Julgubben besvaras. Idag besöker ett stort antal turister, främst britter och asiater, Lappland kring jul.
Den rikssvenska moderna tomten är en slags blandning mellan Santa Claus och den gamla gårdstomten i äldre svensk folktro. Han besöker hemmen på eftermiddagen eller under kvällen. Antingen före eller efter "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul". Kommer han mitt i blir det nog ingen välsignad Jul.
Jultomten är oftast en utklädd anhörig, men det kan också vara pappan i familjen som så att säga "smugit sig ut för att köpa kvällstidningen". Och så yttrar tomten de klassiska orden: Finns det några snälla barn här?
Klapp på dörren
Går vi längre bak i tiden, till borgerliga svenska hem på 1800-talet, så hade den mystiske gästen en mask för ansiktet. Han föreställde en Julbock, och i Alice Tegnérs visa "Julbocken" står det att "han stod därute och klampade och stampade och gav dörren en smäll". Och den här smällen är en rest av den klappning som tillkännagav forna tiders anonyma julklappar.
En tradition från förr var också att man lämnade en present utanför dörren till den man var hemligt kär i, klappade på dörren och försvann.
Shakespeare bakom Ho ho ho
Jultomtens kännspaka skratt: "Ho ho ho!" tror man kommer från engelskspråkiga länder och ursprungligen från karaktären Puck i Shakespeares pjäs "En midsommarnattsdröm" från omkring år 1600.
Flera åboländska kulturföreningar och -organisationer är med bland de som fått bidrag av Konstsamfundet i samband med samfundets höstutdelning.
Bland annat Åbolands Ungdomsförbund (10 000 euro), byggnadsvårdsföreningen Curatio (3 000 euro), Korpo Hembygdsförening (2 000 euro), Kulturföreningen Lande på Kimitoön (15 000 euro) och Luckan i Åbo (9 000 euro) får bidrag av Konstsamfundet.
Flera aktörer inom musik tilldelas också pengar. Det här gäller bland annat Florakören vid Åbo Akademi (2 000 euro), Föreningen för Kimitoöns musikfestspel (3 000 euro), intresseföreningen som ordnar Baltic Jazz i Dalsbruk (4 000 euro) och Korpo Jazz rf (5 000 euro).
Sydkustens landskapsförbund får 28 000 euro för att upprätthålla sin verksamhet i Åboland. Åbolands hantverk som tilldelas den högsta summan 50 000 euro för att ordna Konstrundan.
Artister som vill bo och jobba i ateljén är det ingen brist på. De 56 000 euro som producent Jouni Jäppinen fått går istället till att utveckla verksamheten och fundera på samarbete.
Konestiftelsen stöder Lovisa gästateljés frilansande producent Jouni Jäppinen med 56 640 euro under de följande två åren.
Summan möjliggör att Jäppinen jobbar heltid med gästateljéns verksamhet. Hittills har han bara jobbat deltid och då projektet fått finansiering.
- Det finns mycket jobb att göra. Jag vill gärna sätta tid på att fundera ut hur vi bättre ska nå ut till publiken och också få nya ansikten att dyka upp då vi ordnar utställningar, säger Jäppinen.
Jouni Jäppinen gör själv konst i metall.Jouni Jäppinen, frilansande producent för Lovisa gästateljé.Bild: Lovisa gästateljéjouni jäppinen,lovisa gästateljé
Lovisa gästateljé har sedan 1995 tagit emot konstnärer från främst de baltiska länderna och Norden. Konstformerna de utövar kan vara mycket varierande och längden de stannar är mellan två och fyra månader.
År 2017 är esternas år
Gästerna för år 2017 är redan fastslagna och Estland ligger i fokus. Först flyttar animatören Lilli-Krõõt Repnau in, sedan en freskomålare. Till sommaren besöks gästateljén av kompositören Evelin Seppar.
- I en liten stad som Lovisa är det mera spännande om konstnärerna sysslar med varierande konstformer, säger Jäppinen.
Nikolai Vasiliev från Sankt Petersburg har bott i ateljén under hösten.Ryska konstnären Nikolai Vasiliev framför en av sina målningar i Lovisa gästateljé.Bild: Lovisa gästateljélovisa gästateljé,nikolai vasiliev
Sedan 1990-talet har gästateljén velat erbjuda speciellt baltiska konstnärer en chans att arbeta i idylliska Lovisa. Förutom fri användning av ateljén och bostaden får konstnärerna också ett stipendium, vilket har varit mycket uppskattat.
Gästateljén har redan fått in många ansökningar för år 2018, men några val är inte ännu gjorda.
Jäppinen planerar att under det inkommande året skriva en katalog över alla de över hundra konstnärer som gästat ateljén, kryddat med historier från deras besök.
Lovisa gästateljé hör till de få i landet som året runt har gästande konstnärer på besök. De flesta tar emot gäster endast exempelvis sommartid.
Den nya dokumentären om Dora från Lammholm hade premiär på Aftonro. Filmen handlar om Doras flytt från sitt älskade Lammholm till äldreboendet på Iniö.
Det har nu gått tre år sedan dokumentären Dora på Lammholm berättade historien om den då 87-åriga Dora Siivonen. Dokumentären handlar om Dora och hennes liv på en holme i Åbolands skärgård där hon bor ensam utan rinnande vatten och el med katten Saku som enda sällskap i huset som hennes morfar byggt.
Dokumentären om Dora är en av Svenska Yles största publiksuccéer genom tiderna och många engagerade sig i frågan om Dora skulle stanna kvar på Lammholm eller om hon borde lämna sitt barndomshem och flytta till äldreboendet i Iniö.
Då Dora bodde på Lammholm var hon tvungen att smälta snö om vattnet hade frusit.Dora Siivonen tar in is att smälta, 2013Bild: Yle videostilldora på lammholm,dora siivonen,lammholm,snö,vinter
I den nya dokumentären om Dora berättar Mikaela Weurlander fortsättningen på Doras historia. Katten Saku har dött och Dora bor nu på äldreboendet Aftonro där hon firade sin 90-årsdag.
Dokumentären sänds i Yle Fem på annandagen men redan för en vecka sedan fick Dora själv se filmen då det ordnades premiär på Aftonro. Premiären firades med bubbel och tårta och musikern Maria Kalaniemi var på plats och spelade dragspel för publiken.
Det bjöds på bubbel för att fira premiären av den nya dokumentären om Dora.Premiären av nya filmen om Dora firades med bubbel.Bild: Yle/Johanna VentusFira,Pommac,skumppa,Skål
Musikern Maria Kalaniemi var på plats och spelade dragspel.Maria Kalaniemi spelade dragspel på premiären av nya filmen om Dora från Lammholm.Bild: Yle/Johanna Ventusdragspel,dragspelare,Maria Kalaniemi
Lola Schwartz, som i tiderna fick en kokbok av Dora, stod för serveringen på premiären.Lola Schwartz hade bakat till premiären av nya filmen om Dora från Iniö.Bild: Yle/Johanna Ventuslola schwartz
Att se sig själv på vita duken tar Dora med ro.
- Visst känns det lite främmande men att vara nervös och rädd lönar sig inte. Inte blir något bättre av det, säger Dora.
Vid det har laget börjar hon också vara van att stå i rampljuset och poserar vant framför pressens kameror.
- Redan då jag gick i folkhögskolan fick vi lära oss att uppträda och tränade på att stå på scen i olika skådespel. Det var bra övning.
Vad tycker du då om filmen?
- Jag tyckte om den och de har gjort ett bra jobb. Jag vill tacka dem alla och jag tycker så rysligt mycket om dem, säger Dora och ler mot Mikaela Weurlander och fotografen Henrik Leppälä som tillbringat mycket tid tillsammans med Dora både ute på Lammholm och nu på Aftonro.
Mikaela och Dora har blivit goda vänner under resans gång och arbetet med dokumentären.Mikaela Weurlander och Dora Siivonen.Bild: Yle/Johanna Ventusdora från lamholm,dora siivonen,mikaela weurlander
Saknar Lammholm men trivs bland vänner
Den nya dokumentären innehåller klipp ur den förra och nyfilmat material om Doras liv på Aftonro. Här behöver hon inte längre tänka på att förbindelsebåten ska hämta hem varor en gång i veckan eller på att smälta snö då vattnet har frusit. Visst saknar Dora ännu barndomshemmet på Lammholm, men hon trivs också med det nya livet på äldreboendet.
- Att lämna hemmet efter så lång tid kändes konstigt och ordet ålderdomshem lät så konstigt. Men jag kunde inte ana att det skulle vara så trevligt här. Här finns alla bekvämligheter man kan tänka sig och så finns här alla vänner och bekanta, säger Dora samtidigt som hon dricker kaffe tillsammans med de andra som bor på Aftonro.
Dokumentären hade premiär på Aftonro tillsammans med filmteamet och Doras vänner och bekanta.Äldre vid Aftonro ser på premiären av Dora från Lammhom.Bild: Yle/Johanna Ventusaftonro,aftonro i iniö,äldre ser på film,äldreomsorg
"Dokumentären ger en rättvis bild av levnadsglada Dora"
På plats på premiären var många av Doras vänner och bekanta. De tycker filmen ger en rättvis bild av Dora som person.
- Absolut. Hon är så livsglad. Hon klagar aldrig utan tackar och berömmer alla för minsta lilla. Hon kan det här med att berömma folk och hon ser det goda i människor. Jag känner i alla fall mig uppskattad, säger Ramona Nygård som hoppar in vid Aftonro och också har Dora som kund vid sin salong Klippan i Iniö.
Lisa Bergström som bor mitt emot Dora på Aftonro håller med.
- Dora är alltid glad. Hon tycker om att sjunga och har en så vänlig energi.
Lisa Bergström tycker filmen ger en rättvis bild av vännen Dora.Lisa Bergmström tycker om filmen om Dora från Lammholm.Bild: Yle/Johanna Ventusiniö,Lisa Bergström
Också Gulle Hellström som var stuggranne med Dora på Lammholm tyckte om filmen.
- Det var mycket bra och väldigt verklighetstrogen. Just så där är Doras liv och just så är hon som människa. Hon är naturnära, gästvänlig och utåtriktad. Filmen visar också hur stor betydelse djur och natur har för Dora.
För personalen på Aftonro kändes det bra att se att Dora trivs på äldreboendet, trots att omställningen att flytta från Lammholm var stor.
- Jag tror det är svårt för dagens människor att tänka sig att leva ensamma på en holme och bära in ved och vatten året runt. Här på Aftonro finns alla bekvämligheter och Dora själv säger att om hon vetat hur bra det är här skulle hon ha flyttat hit tidigare, säger Britt-Marie Klåvus.
Britt-Marie Klåvus är glad att Dora trivs på Aftonro.Britt-Marie Klåvus jobbar på Aftonro i Iniö.Bild: Yle/Johanna VentusAftonro,aftonro iniö
Dora sätter Iniö på kartan
Den första dokumentären om Dora är en av Yle Fems största publiksuccéer i alla ålderskategorier. Många av Iniöborna på plats lyfter fram att Dora satt Iniö på kartan.
- Ja speciellt Lammholm. Det är kul att Iniö på det här sättet får lite marknadsföring, säger Ramona Nygård.
- Det är säkert många som ser dokumentären och undrar var Iniö ligger så hon gör bra reklam för skärgården, säger Gulle Hellström.
Dokumentären Dora från Lammholm sänds i Yle Fem måndagen den 26 december klockan 20.50 och i repris söndagen den 1 januari klockan 14.55. Här kan du se den första dokumentären Dora på Lammholm:
Testa dina julmusikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under pepparkaksrasten eller över en liten fredagsglögg efter jobbet på puben runt hörnet?
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Rockpoliserna:
Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!
Rock'n'roll! God Jul! Lycka till!
1. Vilken är världens mest sålda julsingel någonsin?
2. Vilken jullåt börjar med orden: “So this is Christmas / And what have you done / Another year over / And a new one just begun”?
3. “Vår julskinka har rymt” är en populär svensk jullåt från år 1988. Vilka var det som sjöng den?
4. År 1977 kom singeln och sedermera julklassikern ”Peace on Earth/Little Drummer Boy”. Det var en duett mellan David Bowie och en då ännu levande legend – vem då?
5. Vilken var den första jullåten som spelades i rymden? Året var 1965.
6. Band Aid gav år 1984 ut välgörenhetssingeln “Do They Know It's Christmas?” för att hjälpa de svältande i vilket land?
7. Vilken sång har både Harry Belafonte och Boney M. haft listettor över julen med?
8. Vilken av följande artister är INTE född på julafton?
9. “Juligen” är en litet alternativ julsång i hiphopstil. Den kom år 1991 och trots att den är något av en parodi på julfirande har den blivit en årligen återkommande mycket populär jullåt. Men vem gav ut den?
Det är ganska uppenbart vad som väntar när en sexig man och en snygg kvinna möts ombord på ett öde rymdskepp. Frågan är om deras kärlek har en framtid när resans mål ligger utom räckhåll?
Den eviga rymdnattens köld är hård och endast stjärnorna gnistra och glimma på farkosten Avalons väg genom oändligheten. Ombord finns 5000 passagerare och ett par hundra besättningsmän.
Inledningsvis sover de alla i enslig kuvös, djupt under sömndrucken hinna. Men när en meteorit väl brutit farkostens tysta ban visar det sig att delar av skeppet börjat brinna.
Kort därefter blinkar lysrören ilsket över den ende som är vaken.
Han heter Jim. Och han är naken.
I begynnelsen var mannen
Fonden må vara hisnande, men till sin struktur är Passengers en enkelt uppbyggd historia om två människor som möts i en tydligt avgränsad värld och som rent konkret tvingas välja kurs i livet.
Jim (Chris Pratt) vaknar 90 år för tidigt på väg mot den planet där en liten koloni människor planerat bosätta sig. Likt Matt Damon i The Martian (2015) eller Tom Hanks i Cast Away (2000) söker han olika sätt att klara av den ultimata ensamheten.
Jim undersöker den kuvös han legat i under rymdfärden ombord på Avalon.Bild: 2016 Columbia Pictures Industriespassengers, chris pratt
Vad göra för att inte bli galen medan skägget växer och dagarna ter sig evighetslånga i detta konstgjorda paradis? Som om inte den utmaningen var besvärlig nog utsätts han dessutom för den ultimata frestelsen när hans blick faller på författaren Aurora (Jennifer Lawrence) som sover i en av kuvöserna.
Vad skall han göra nu? Förkorta hennes liv genom att väcka henne eller garantera att hon når slutdestinationen genom att låta henne sova vidare likt Snövit i sin glaskista?
Och sedan anlände kvinnan
Det finns mycket som fungerar i Passengers – det mesta ser snyggt ut, regigreppet håller och skådespelarna vet vad de sysslar med. En extra eloge går till Michael Sheen i en underbar roll som en The Shining-inspirerad bartender i droidtappning.
Jim umgås med robotbartendern Arthur vid bardisken.Bild: 2016 Columbia Pictures IndustriesChris Pratt,Michael Sheen,passengers
Men dessa uppenbara pluspoäng hindrar inte att man hinner bli rejält irriterad ett flertal gånger under färdens gång. Det stereotypa könsrollsmönstret kryddat med religiös Adam & Eva-symbolik blir stundvis mer än övertydligt.
Vi har den tekniskt kunnige mannen som löser det mesta med rå styrka. Vi har den humanistiskt sinnade kvinnan som i egenskap av författare arbetar med ord.
Jim drömmer om att bygga ett eget hem, Aurora vill fortsätta på den intellektuella väg hennes högt älskade far stakade upp innan sin alltför tidiga död.
Visst blir det ett antal nära ögat-situationer och rejäla actionkickar där Aurora (Lawrence i sitt esse) får visa vad hon går för, men däremellan blir det lite väl många plattityder om hur man skall leva i stunden och inte drömma om det som kanske kommer ”sedan”.
Ni vet det där om att plantera sitt äppelträd idag oberoende av hur läget kan tänkas se ut imorgon.
När tuggmotståndet mäts i popcorn
Den norske regissören Morten Tyldum skapade sig snabbt ett namn i nordiska sammanhang med filmer som Buddy (2003) och Hodejaegerne (2011) och oscarnominerandes för sitt internationella genombrott The Imitation Game (2014).
Med Passengers bevisar han att han inte darrar på manschetten när det gäller att ta till det tunga Hollywood-artilleriet. Nu önskar man bara att han nästa gång skall få tag i ett material med mera tuggmotstånd.
Resan med Avalon når nämligen aldrig samma scifidjup som till exempel Gravity (2013) utan ter sig mera som en känsloladdad tripp med Camerons Titanic (1997).
Sången heter egentligen Sylvias hälsning från Sicilien. Vem är då Sylvia? Jo en liten fågel, troligtvis en svarthätta (Sylvia atricapilla), som övervintrar på Sicilien men längtar hem till Finland då det är jul.
Zacharias Topelius låter alltså en sångfågel (Sylvia på latin) tolka känslorna. I den andra versen beskrivs Sicilien som de eviga vårarnas land där druvorna gror, cypresserna doftar och den flammande vulkanen Etna gnistrar.
Men genast i början av sången frågar dikten Och nu är det jul i min älskade Nord, är det jul i vart hjärta också?.
Småfågeljakt
En rad som får en att haja till är Där borta i taket, där hänger han än, den bur, som har fångat min trognaste vän. Vad är det för en bur? Vem är han som hänger i taket?
Det som Topelius beskriver är den italienska småfågeljakten och den fångna fågeln drömmer om friheten. Textraderna har under olika tider också tolkats som en symbol för Finland under det ryska väldet.
Vännerna Topelius och Collan
Zacharias Topelius dikt är daterad julaftonen 1853. Topelius goda vän, tonsättaren, bibliotekarien och läraren Karl Collan, tonsatte den mer eller mindre omedelbart. Sylvias julvisa har med åren blivit Karl Collans mest kända komposition. Dikten gavs ut i Ljungblommor 3 (1854) och som sång i Sånger och visor, häfte 4 (1855).
Älskad julsång
Var finnes ett land som mitt fädernesland? frågas det i sista versen. För dig vill jag sjunga om kärlek och vår, så länge din Sylvias hjärta slår.
Det är kombinationen av hemlängtan och saknad blandat med julminnen som har gjort den här julsången så älskad. ... och ljusen de brinna på rågade bord och barnen i väntan stå .
I en omröstning som Rundradion gjorde på 1960-talet blev sången vald till den vackraste julsången. Den avgick med segern också i en omröstning år 2002.
Och nu är det jul i min älskade Nord,
är det jul i vart hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur, som har fångat min trognaste vän,
och sången har tystnat i fängelseborg,
o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?
Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand,
där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
och luften är vårlig och gräset är grönt,
orangernas ånga ur skogarna går,
och ljuv mandolinen som kärlek slår.
Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
blicka ned på min älskade Nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar på gyllene strand,
var finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
så länge din Sylvias hjärta slår.
- En ninja med fyra svärd. Det skulle jag vilja ha. Det har jag sagt åt mamma och pappa, berättar David Thylin.
Han och några av hans kolleger i Daghemmet Tomtebo i Södra Haga i Helsingfors sitter samlade kring ett bord. Thylin, Anton Päivärinta, Leon Heino, Marta Lindroos och Anni Osterman är alla i åldern fyra till fem år, och funderar en hel del på det här med julen och vad den betyder. Julklappar är det som för tillfället känns mest relevant.
- Jag har önskat mig två Elsa-saker, berättar Anni Osterman.
Vad för saker det är spelar mindre roll, så länge de är relaterade till sagda isdrottning. Varför hon är förtjust i Elsa från filmen Frozen (Frost) kan Osterman inte riktigt klä i ord, men dagiskollegan Marta Lindroos har en teori:
- Anni tycker om is-saker och blått. Elsas klänning och mantel är blåa. Så därför.
Osterman nickar begrundande medan hon tuggar på en bomullstuss som har blivit över från något tomtepyssel. Analysen känns mitt i prick, tycker hon.
Det är tåntiga gubbar. Jättetåntiga gubbar. Men sådana vill jag ha.
- Jag önskar mig prinsessor, berättar Lindroos för sin del. Ariel, Snövit och... Jag minns inte vad de andra heter. Inte stora och inte små utan i mellanstorlek.
Bild: YLE/Arja Lentojul,julklapp,paket
Inte prinsessor utan Mixels är något som både David Thylin och Leon Heino uppskattar och samlar på. De visar upp en Mixel; ett litet lila legomonster.
- Det är tåntiga gubbar, erkänner Leino. Jättetåntiga gubbar. Men sådana vill jag ha.
- Jag är törstig, förkunnar Osterman som har tröttnat på att tugga på bomullstussen, och hela församlingen ger sig av för en spontan vattenpaus.
Glada dagligvaror och TV-favoriter
En rundringning till leksaksbutiker i huvudstadsregionen visar att Ryhmä Hau, alltså Hundpatrullen, är en storsäljare i år. Det finns en hel del revisita kring de tappra jyckarna, och också spel och pussel med temat.
Också Frozen (Frost) är fortfarande i toppen. Nu är det dockan Anna som på vissa håll säljer bättre än favoriten Elsa.
Taru Meriläinen vid leksaksbutiken Hamley's gissar att det helt enkelt kan ha att göra med att "alla" redan har Elsa. Hon har noterat att allt yngre barn är intresserade av Frozen-relaterade grejer - till och med tvååringar som kommer in i butiken vet bestämt att det är vad de vill ha.
En annan av årets hitar är Shopkins, som är små figurer i plast, formade som glada dagligvaror.
Många mjuka djur får ett nyt hem även denna jul.Mjukisdjur till centralsjukhuset i VasaBild: Yle/Eva-Maria Strömsholmbarnavdelning,centralsjukhuset,mjukisdjur,vasa,österbotten
Förutom de ovan nämnda har kramdjur sålt överraskande bra i Prisma-butikerna, berättar Ville Vahla som arbetar som utbudschef. Han tror att orsaken är att man har satsat på billiga kramdjur. Särskilt de riktigt stora kramdjuren har sålt bra, berättar han - bland annat 130 cm höga varelser har funnit nya hem.
Lego säljer alltid bra, enligt leksaksaffärerna, och i år har särskilt Lego Friends varit populärt. Traditionella brädspel som Afrikas Stjärna och Monopol har också gått bra åt.
Tillbaka i Tomtebo
När barnen har druckit vatten, gjort improviserade tomteskägg av bomull på sina fingrar och spontant tillsammans stämt upp i Ryhmä Hau-sången (Hundpatrullen), fortsätter julklappsdiskussionen i Daghemmet Tomtebo.
- Jag önskar mig en polisstation. En båtpolisstation, avslöjar Anton Päivärinta, och preciserar att det är ett legobygge det rör sig om.
Det blir inte roligt sen när julgubben dör. Då får man presenter bara på sin födelsedag
Finns det dåliga julklappar?
- Mixels, för dem tycker jag inte om, säger Anni Osterman genast.
- Ja, Mixels! Jag hatar Mixels, utbrister Marta Lindroos passionerat.
De tre pojkarna håller inte med; För det första gillar de Mixels, trots att de onekligen är tåntiga gubbar, men de tycker dessutom att alla julklappar är bra, också fastän det inte skulle vara just ens favoritgrejer.
- Fast kanske Mixels som mjukisdjur inte är så bra. För sådana finns inte, filosoferar Leon Heino.
Kan julgubben dö?
Plötsligt tar diskussionen en dyster vändning när David Thylin modigt tar upp något som man sällan talar högt om:
- Det blir inte roligt sen när julgubben dör.
En tryckande tystnad lägger sig kring bordet.
- Då får man presenter bara på sin födelsedag, fortsätter Thylin mörkt.
De andra nickar beklämt. Osterman suckar:
- Han är ganska gammal. Kanske tusen år.
- Tusen hundra miljoner år, preciserar Anton Päivärinta.
Dödlig?julturismen är livlig i årBild: Ylejulgubbe,lappland,ren,turism
Redaktören slänger fram tanken att julgubben kanske inte alls kan dö, då det väl i grunden är något magiskt kring honom. Teorin väcker ingen större genklang.
Snart lyser ändå Osterman upp:
- Om Julgubben dör kommer förstås tomtarna och delar ut paketen i stället!
- Ja, eller så kan den äldsta tomten bli julgubbe, fyller Thylin i.
Alla skrattar lättat. Julklapparna kommer nog fram. Julen är räddad.
100-åringen är tillbaka, ett år äldre men lika långsam och lika smårolig i sina repliker. I den förra filmen klev av ut genom fönstret nu smiter han från notan.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blev en enorm publiksuccé 2013 (baserad på Jonas Jonassons lika stora succéroman med samma namn).
Filmen (och boken) handlade om 100-åringen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) som tröttnar på sitt pensionärsliv i en liten svensk småstad och beger sig ut på äventyr samtidigt som vi i Forrest Gump-liknande återblickar får veta mer om Allans liv. Filmen blev bland annat Oscarsnominerad för bästa smink.
Samma sak en gång till
Nu har regissörerna Felix och Måns Herngren beslutat sig för att återvända till Allan och hans värld. Den här gången har de ingen bok de bygger berättelsen på utan använder sig av karaktären Allan och hans vänner och låter deras äventyr fortsätta.
Det hela börjar på Bali där den förra filmen slutade. Och där finns Allan och hans kumpaner Julius, Benny, Gäddan. Nu fyller Allan 101 år och verkar vara ganska nöjd med tillvaron där han sitter på strandstranden. Om inte det vore så illa att pengarna börjar ta slut.
Men det visar sig att Allan, genom mycket invecklande omvägar under kalla kriget, varit involverad i den komplicerade processen att skapa den fenomenalt goda läskedrycken Folksoda. (Nu pratar vi Läskedryckernas läskedryck som är så god att du inte kan sluta tänka på den då du väl smakat den.)
Folksodan skapades i Brezjnevs Sovjet men amerikanerna med president Nixon i spetsen insåg snabbt att drycken var ett allvarligt hot mot maktbalansen och en kamp om receptet körde igång.
En kamp som fortfarande pågår och nu aktiveras jakten än en gång.
Allan (Robert Gustafsson) kör en moped genom en folkmängd, i sidovagnen sitter Julius och Gäddan.Bild: The Walt Disney Company Nordic101-åringen som smet från notan och försvann, robert gustafsson, iwar wiklander,Robert Gustafsson
Läskedryckstunn intrig
Det är inte mycket till intrig men vi förflyttas snabbt från Bali, till Moskva och Berlin och får dessutom några småroliga tillbakablickar till det kalla krigets dagar för att till sist landa i den svenska småstaden.
Och det är här i Malmköping som filmen på riktigt börjar bubbla. För jag skrattar inte alls åt det jag tror regissörerna tänkt att man ska skratta åt - en galen apa, gamla mänskor som har sex, en psykolog som är hunsad eller överlag åldringshumor.
Nej, det verkligt roliga är småstadspolisen Aronsson (Ralph Carlsson) som möter två CIA agenter och försöker förklara svenskt polisarbete för dem, bland annat klämdag och lunchpaus. Eller den mycket arga och bestämda föreståndaren på åldersdomshemmet (Guhn Andersson) som alla borde lyssna på för då skulle det vara mindre rådd.
Skildringen av det svenska medelklassamhället träffar mitt i prick.
Och blir det här samma publiksuccé som den förra filmen är jag ganska säker på att vi får se en stapplande 102-åring.
Allan (Robert Gustafsson) och hans kompis Julius (Iwar Wiklander) spanar i en korridor. Bild: Ola Kjelbye Fotografi AB101-åringen som smet från notan och försvann, robert gustafsson, iwar wiklander,Robert Gustafsson
Miljontals spelare över hela världen har inte under flera timmar på fredagen kunnat spela flera populära datorspel.
Det här berodde på att speltjänsten Steam låg nere på fredag kväll. Problemen började vid 17.30-tiden finsk tid och pågick åtminstone fram till klockan 20.30.
Möjligen var det fråga om en hacker-attack. En del hackare - bland annat från gruppen Phantom Squad - skryter till exempel på Twitter med att de överbelastade tjänsten.
Företaget Valve som ligger bakom Steam hade ännu vid 22-tiden inte kommenterat vad problemen berodde på. Var det verkligen en IT-attack eller bara stora tekniska problem?
Om det handlade om en överbelastningsattack så är det troligt att tjänsten angrips igen under de kommande dagarna.
Både Steams och Playstations servrar gick ned i samband med julhelgen i fjol, på grund av IT-attacker.
En trasig kyrkorgel spelade en viktig roll då den franskspråkiga förlagan till O helga natt kom till på 1840-talet. Trettio år tidigare hade Stilla natt uppstått under liknande omständigheter.
På svenska känner vi sången som O helga Natt, men den kommer ursprungligen från Frankrike, där den är känd under namnen Cantique de Noël och Minuit, crétiens. På engelska är titeln O Holy night.
Orgelbesvär
Cantique de Noël komponerades 1847 av fransmannen Adolphe Adam, och precis som Franz Grubers Stilla natt trettio år tidigare hade den att göra med en trasig kyrkorgel.
Stilla natt kom enligt legenden till för att orgeln i Oberndorf hade gått sönder. Cantique de Noël skapades för att kyrkorgeln i den lilla sydfranska staden Roquemaure nyss hade blivit reparerad.
Orgeln i Collégiale-Saint-Jean-Baptiste i Roquemaure, Frankrike.Orgeln i Collégiale-Saint-Jean-Baptiste i Roquemaure, Frankrike.Bild: Wikimedia Commons / Marianne Casamancekyrka,Orgel,Roquemaure
Skrevs av vinhandlare
Församlingens präst tyckte att händelsen behövde firas och bad vinhandlaren och poeten Placide Cappeau skriva en juldikt. Cappeau var inte själv religiös, men gick med på förslaget och skrev den vackra dikten Minuit, chrétiens, på svenska ungefär "Midnatt, kristna".
Dikten kom till 1843, och tonsattes något senare av den parisiska kompositören Adolphe Adam under titeln Cantique de Noël ("julsång"). Den uruppfördes på julaftonen 1847 i Roquemaure av operasångerskan Emily Laurey.
Populär på svenska
Svensk text fick sången först 1889, då den trycktes i en anonym översättning, som senare kompletterades av Augustin Kock. O Helga Natt heter sången på svenska, mest känd i Jussi Björlings tolkning men inspelad också av många andra.
Den svenska texten baserar sig delvis på det franska originalet av Placide Cappeau, men också på den engelskspråkiga översättningen, O Holy Night. Den kom till 1855 och har den amerikanska prästen och musikjournalisten John Sullivan Dwight som upphovsman.
Tidig "radiohit"
O helga Natt / Cantique de Noël / O Holy Night har en plats också i radiohistorien. Sången var nämligen med i den allra första offentliga radiosändningen, som ägde rum i Brant Rock i Massachusetts på julaftonen 1906.
Reginald Fessendens radiolaboratorium i Brant Rock, Massachusetts.Reginald Fessendens radiolaboratorium i Brant Rock, Massachusetts. Tidigt 1900-tal.Bild: North Carolina State ArchivesLaboratorium,radio,radiostationer,radiosändare,Reginald Fessenden
Mannen bakom det hela var den kanadensiskfödda uppfinnaren och vetenskapsmannen Reginald Fessenden. Fessenden hade börjat sin bana som assistent åt Thomas Edison, men gjorde därefter universitetskarriär som lärare och vetenskapsman. Elektrotekniken var Fessendens främsta område, och han räknas som en av pionjärerna inom radiotekniken.
Reginald Fessenden ledde själv den första radioutsändningen. Som inledning spelade han en grammofonskiva med Händels Largo. Därefter spelade han själv O Holy Night på violin och sjöng den sista versen.
Därmed är O helga natt eller Cantique de Noël det andra musikstycke som någonsin spelats i radion och det första som uppförts "live".
På julaftonen, den 24.12, kan du höra O helga natt på fyra språk i Vega Lördag. Sändningen börjar kl. 9.00.
Maten förenar oss människor. Maten innebär njutning och glädje, för stunden och i längden. Maten bringar oss hälsa och välmåga, från vaggan till graven. Mat är kultur, upplevelser, gemenskap. Maten är ett sant glädjeämne.
Men smaken är delad, som baken. Du och jag har olika favoritmaträtter, olika matvanor. Vi fyller tallrikarna olika då vi vandrar runt livets smörgåsbord. Tänk så skönt att jag får välja just det jag vill, och du det du vill! Kom inte och pracka på mig dina åsikter om vad jag ska äta.
Fast så enkelt är det ju inte i praktiken. Urvalet är begränsat. Som gäst hos dig gör jag bäst i att hålla tillgodo med vad du bjuder, och vice versa.
Och det är ännu mer komplicerat än så. Du får faktiskt lägga dig i vad jag äter, också då jag inte är din gäst. Frågan om vilken mat jag sätter i mig är politisk, etisk, moralisk och kulturell. Min diet är långt ifrån min ensak.
Tiderna förändras, också i matväg
Stopp och belägg, hör jag den ilskne läsaren snäsa. Rör inte min julskinka, den är min! I en tidigare inlaga på svenska.yle.fi frågar Tiina Grönroos huruvida hon som allätare är en hopplös kvarleva av förgången tid.
En stor grupp bland de 37 kommentarerna verkar förenas av en orimlig kombination av "Tycker att var och en kan bestämma vad de vill äta" (som försvar för att jag minsann nog ska få äta kött om jag vill) och "Jag saknar den tid då familjen åt vad mor lagat, oberoende om man gillade det eller inte. Och sedan tackade man för maten." (som försvar för att barnen minsann inte ska få krångla och begära underlig veganmat).
Underlig veganmat!Vegansk matportion.Bild: Kaj Arnökaj arnö
Nu är det ju tyvärr så att matvanorna har långtgående samhälleliga följder. Köttätande är den främsta orsaken till global uppvärmning. Dagens höga konsumtion av socker (och fett och kött) förorsakar enorma hälsovårdskostnader. Djur föds upp under fullkomligt vidriga förhållanden. Arter utrotas.
Det här förträngs av dem som beskriver vegan mat som trixande och kräsenhet, fixa idéer, specialkost, underliga blandningar, nycker (plockat ur de 37 kommentarerna): "Då vi var unga gick det inte att vara kräsen". "Gamla människor förstår att äta av allt". "De där moderna trenderna är inget att bry sig om". "Hjälps inte att kinka".
Slurp.Vegetarisk matportion.Bild: Kaj Arnökaj arnö
Att hålla kvar vid värderingar från gångna årtionden är inte hållbart. Mycket var okej på 1960- och 1970-talet. Sommarstugeägare dumpade metallskrot och annat problemavfall på fjärden. Föräldrar rökte i bilen med barnen i lösvikt i baksätet. Smisk på bara rumpan förekom som uppfostringsmetod.
Att äta kött, en specialdiet i framtiden
Men tiderna förändras. Vad som var accepterat förr, är det inte alltid längre, och av goda skäl. Idag är det accepterat att äta kött flere gånger om dagen, och veganmat betecknas på fullaste allvar av tänkande människor som "specialdiet". Jag är glad att ickerökande föräldrar som tar avstånd från fysisk aga inte anses ha "specialuppfostringsmetoder", och att samhället rentav begränsar föräldrars "friheter".
Denna inskränkta frihet må ha nästintill konsensus idag, men så var det inte för femtio år sedan. Köttnormen närmar sig sitt bäst före-datum, och snart är det köttätarna som får förklara varför de är köttätare, inte vegetarianer och veganer som får förklara varför de låter bli.
Gott.Vegansk matportion.Bild: Kaj Arnökaj arnö
Det fina i kråksången är att veganjihadism är onödig. Som filosofen Bertrand Russell säger: bättre att göra lite gott än mycket illa. Hellre låta få djur lida, än många. Hellre äta lite kött av hög kvalitet, än mycket av låg. Få blir veganer över en natt. Bäst vore det om köttätandet per person minskade, med säg 80-90 %. En dag i veckan kött, hur låter det?
Jaha ja. Glädjedödar-Kaj. Hur var det med njutningen och glädjen som maten ger? Med matkulturen?
Vegansk matportion.Bild: Kaj Arnökaj arnö
Jag har två svar. Mitt ena svar är "Kan inte hjälpas", mitt andra är "Det är inte så farligt".
Kan inte hjälpas:
Om du inte är en inuit som själv äter upp det valkött du fångar, tycker jag mig vara i min fulla rätt att inskränka på din matkultur genom att förbjuda valfångst. Men det är inte bara några läckra traditionella maträtter i Island, Norge och Japan det gäller. Om du med dina matvanor får vattenytan att stiga med några meter (köttkonsumtionen står för tiotals procent av växthuseffekten), ja då kan det inte hjälpas. Det måste bli en ändring. Och har den vite mannen med tiden insett att man inte behöver vara vit eller man för att vara en varelse av kött, blod och känslor att ta hänsyn till, kanske nästa steg vore att fundera efter hur mycket djurplågeri ska behövas för matkulturen.
Det är inte så farligt
Njutningen behöver inte försvinna. Du behöver inte bli heltidsvegan. Att göra lite gott är bättre än att göra mycket illa! Och hälsosam, hållbar mat kan vara hur god som helst. Etiskt betyder inte asketiskt.
Vegetarisk matportion.Bild: Kaj Arnökaj arnö
Ställd inför frågan huruvida han kan föreställa sig ett liv utan kött, svarar Tysklands mest inflytelserike gastronomikritiker Jürgen Dollase: "I princip kan vi ge avkall på kött. Att låta bli foie gras vore en kulturell förlust, men för all del. Kulinariskt fortsätter vi då på grönsakslinjen." Och han är en gastrosof av rang, en man som betonar matkulturens betydelse, en kulinarisk revolutionär, en livsnjutare. En förebild som ser kokkonsten som den ädlaste konstformen av alla – viktigare än bildkonst eller klassisk musik.
Där har vi mitt glada budskap, den hedonistiska vegetarianens evangelium: Njutningen försvinner inte bara för att man skippar köttet eller sockret. Man kan äta hälsosamt, må bra, minska på koldioxidutsläppet och ändå se maten som ett av livets främsta glädjeämnen.
Fotografen Lukas Renlund är just nu aktuell med en fotoutställning på Galleri Ibis i Vasa. I stället för att beskåda stora bilder som hänger på väggarna går besökarna omkring och tittar på sina smarttelefoner.
- Jag har gjort en app som besökarna laddar ner för det här, säger Lukas. Det här är inte bara för att vara snofsig, utan bilderna är animerade. De rör på sig!
Utställningen fungerar så att det hänger små "beacons", sändare som använder Bluetoothteknik, i galleriet. Då man kommer nära en sån här beacon med sin telefon så får appen en signal att visa en viss bild.
Det fina med sändarna är att de inte behöver finnas i ett galleri. De går att placera ut var som helst: ute i skogen, i ett shoppingcenter...
Det gäller att nischa sig
Lukas Renlund är hemma från Vasa, men har bott utomlands i flera år. Bland annat har han studerat i London och sen sju år är han bosatt i Köpenhamn där han arbetar som fotograf.
Idén till att börja animera bilder fick han under en vistelse i Sydafrika. Då han funderade på hur han skulle utvecklas i sitt yrke kom han i kontakt med tekniken via en Youtubekanal.
- Nu då "alla" är fotografer och bär med sig kameror i sina mobiltelefoner så gäller det att hitta sin nisch, att göra något bättre och annorlunda. Då tänkte jag att jag kunde börja animera mina bilder.
Lukas använder en teknik som har blivit allt vanligare i bland annat dokumentärfiler och som gör att man kan göra en fängslande och intressant film med hjälp av stillbilder. Den tekniska termen för tekniken är "2.5D parallax imagery".
- Det är inte så sexigt, så då tänkte jag att "Motion photography" har lite mera glimt i ögat, säger Lukas.
Det behöver inte handla om stora rörelser i bilderna för att fånga tittarens uppmärksamhet. Konsten i det hela ligger i att kunna se hur mycket som behövs.
- En arm som höjs, ett öga som blinkar eller något som händer i bakgrunden.
Mänska + maskin = mänskomaskin?
Sakta men säkert håller Internet och den fysiska världen att fusioneras, säger Lukas Renlund. Han är intresserad av att observera människor och deras interaktion med teknologi.
- Nu har vi mobiltelefoner som vi bär runt på oss men det behöver inte vara så att det ser ut så i framtiden. Framtidens teknologi kan sitta i en ögonlins eller ett chip under huden.
- Man kan välja att ta avstånd från det eller att gå "all in". Jag försöker att inte välja sida utan att bidra till den här konversationen, säger han.
Planer på att delta i Roskilde
Utställningen i Ibis är första gången som Lukas visar upp sina rörliga bilder. Att få ställa ut i sin hemstad och testa konceptet här känns bra, säger han.
- Responsen har varit bra. Folk kom och var begeistrade, förhoppningsvis har jag också lyckats leva upp till det här och leverera en vara som de gillade.
Lukas har stora planer inför nästa år. Han siktar på att få vara vara med på Roskildefestivalen, ett evenemang som lockar omkring 80 000 besökare.
- Roskilde har ett område som kallas Art Zone. Dit bjuds konstnärer in för att göra målerier i storformat, det ordnas installationer och "talks". Där representeras de digitala konstnärerna inte ännu så bra, säger Lukas.
Tanken är att sätta ut beacons runt omkring på det fotbollsplansstora Art Zone-området. Sen får folk gå omkring och söka efter signalerna.
- Jag vill göra det här till en öppen tävling, säger Lukas Renlund, som härmed bjuder in digitala artister och musiker att ta kontakt. Det får gärna vara "bite sized content", alltså snabba och läckra bidrag.
Ted Forsström har knäckt koden med julsångerna och insett att de flesta handlar om riktigt, riktigt hemska saker.
Du har kanske inte tänkt på det här, men förvånansvärt mycket med julen innehåller skräck. Julen är egentligen fullspäckad med ångest och rysligheter, men det glöms ofta bort mitt i all presenthysteri.
Det är ganska uppenbart egentligen: gamla gubbar som frågar om man varit "snäll", det att precis allt ska vara blodrött, stearindroppande seans-med-djävulen-ljus på alla bord, mitt i allt en mandel i gröten som ploppar upp och skrämmer skiten ur dig etc.
Du märker ju själv; det är som om Stephen King designat en egen högtid!
Ja, det är fruktansvärt. Men det mest fruktansvärda, det som de flesta människor inte ens begriper att är så skräckinjagande, det är texterna till de populäraste julsångerna. Läs vidare om du törs och se vad jag menar.
DÖDSÅNGEST: Det strålar en stjärna
Det strålar en stjärna förunderligt blid,
i öster på himlen hon står.
Hon lyst över världenes oro och strid
i nära två tusende år.
När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit
och då vet man, att snart är det jul.
Det är ju otroligt skrämmande. Om en stjärna förflyttas närmare jorden blir det total katastrof!
Stjärnor har i allmänhet mycket större massa än planeter, och om en ny stjärna, dvs. en till sol, plötsligt kom in i vårt solsystem så skulle alla himlakroppars rotationsbanor rubbas och planeter skulle börja krascha in i varandra!
Och är den nya stjärnan tillräckligt stor så skulle allt som finns i vårt solsystem sugas in i den. Ett otroligt skrämmande scenario! Dödsångest!
Så här katastrofalt kunde det se ut. Jag vet inte riktigt vad som händer på bilden, men ni ser ju att det är fruktansvärt.solsystemBild: NASAsolsystem
SEPARATIONSÅNGEST: Jag såg mamma kyssa tomten
Jag såg mamma kyssa tomten jag Tänk om våran pappa kommit då
Jag gömt mig i en vrå
För att titta lite på
Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få.
Ett litet barn bevittnar sin moders otukt. Barnet är dock tillräckligt gammalt för att förstå resonemanget "tänk om våran pappa kommit då", det är alltså fullt medvetet om hur fel det är att mamman kysser en främmande person.
Därtill får barnet antagligen det på sitt samvete att inte säga något om saken till pappan för att undvika skilsmässa och separation, något som kanske påverkar barnets relation till sina föräldrar resten av livet.
Det här är ångest som sannolikt kräver flera år av kognitiv beteendeterapi i vuxen ålder för att bena ut.
Snart börjar hon väl hångla med påskharen också, tänkte Adam.ångestångest
MAKABER SKRÄCK: Tomten och haren
I ett hus vid skogens slut
liten tomte tittar ut.
Haren skuttar fram så fort,
klappar på dess port.
"Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,
annars skjuter jägarn mig!"
"Kom, ja kom i stugan in, räck mig handen din."
Här är hela texten fruktansvärd. Vi har en hare, eller mer troligt en kidnappad människa tvångsklädd i nån sorts kanindräkt, på flykt från en "jägare", en psykopat som går igång på att jaga sina offer innan dödsögonblicket.
Och så har vi tomten, en kanske mer störd individ än jägaren, som kräver att har-personen ska amputera sin egen hand för att få komma in i stugan.
Vilket otroligt sjukt och ångestskapande val att välja mellan en snabb död eller ett långsamt utdraget styckande av sin egen hand, som eventuellt gör att man undviker omedelbar död, men som sannolikt leder till blodförgiftning och obeskrivlig smärta och död inom några timmar. Sjukt!
"Haren" bedövar smärtan i armen med alkohol efter att äntligen fått komma in i stugan.hareBild: Sean Pritchardhare
OFIDIOFOBI: Tomtarnas julnatt
Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sofva, släckta äro ljusen, äro ljusen.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Se, då krypa tomtar upp ur vrårna, upp ur vrårna,
lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Mardrömmen fortsätter. Det är ju fysiskt omöjligt för tomtar, det vill säga människor i tomtedräkt, att krypa upp ur vrårna, så texten handlar ju om något helt annat: ormar.
Korallorm. OBS! Bilden är manipulerad för att bättre understryka hur farlig den är.korallormkorallorm
De giftiga korallormarna har ett viktigt kännetecken: de starka varningsfärgerna röd, vit och svart. Julens färger! Man behöver inte vara paranoid för att genast inse det uppenbara att "tomtarna" som texten behandlar egentligen är giftiga korallormar som kryper fram under natten och smeker dina tår i sängen strax innan de hugger tag och fyller din kropp med flera centiliter gift!
"Tipp tapp", är den onomatopoetiska beskrivningen av giftet som droppar från deras enorma huggtänder! Tipp, tapp, tipp, tapp, hjärtklappning, svindel, svullna läppar och kroppen fylld med nekrotiska sår! Vidrigt!
HELVETESSKRÄCK: Tre pepparkaksgubbar
Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.
Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.
Pepparkakeland? Vad är det för ett land? Ett land där man kavlas ut av enorma stockar, bränns och äts upp? Det är ju helvetet som beskrivs, för helvete!
Tre vidbrända demoner rakt från Hades! Med förtvinade russinögon och sneda hattar då de försökt klä ut sig till människor men misslyckats!
Fotografi av tre "pepparkaksgubbar" (demoner!) som mördar en tomte med en banan på huvudet.demonerdemoner
Pepparkakegrisen är Kerberos, det trehövdade vidundret som vaktar porten till underjorden, fast nu vaktar den tomten och bocken istället som tvingas stå vid helvetesspisen och tillreda lik, antagligen! Fruktansvärt!
Hur kan nån vara så vrickad att den kommer på en sån här text!? Och sen har barn att sjunga den och röra sig koordinerat i grupp i pentagramliknande rörelser! Det är ofattbart.
Britten Rick Parfitt dog på ett sjukhus i Spanien. Han blev 68 år gammal.
Enligt BBC ska Parfitt ha dött av en allvarlig infektion som han fått som en följd av en axelskada.
Han hade sedan tidigare svåra hälsoproblem. Han har lidit av strupcancer och flera hjärtattacker.
Tidigare i år meddelade Parfitt att han inte är med på Status Quos nästa turné, men han hade ändå inte gett upp sin musikerkarriär. Parfitt planerade en solokarriär som skulle lanseras år 2017.
Parfitt spelade gitarr och var en av sångarna i Status Quo. Han skrev också en del av bandets låtar, till exempel Whatever You Want, som är en av Status Quos största hitlåtar. Parfitt skrev låten tillsammans med Andy Brown.
En av förgrundsfigurerna i bandet
År 1965 blev Parfitt bekant med Francis Rossi, den andra gitarristen och huvudsakliga sångaren i Status Quo. Där började en vänskap och ett musiksamarbete som varade ungefär ett halvt sekel.
Radarparet Parfitt och Rossi.Rick Parfitt och Francis Rossi från Status Quo.Bild: ullstein bild - JazzArchivHamburg/ All Over PressFrancis Rossi,Rick Parfitt,Status Quo
Efter många namnbyten tog bandet namnet Status Quo år 1967, då fanns både Rossi och Parfitt i bandet.
Under de senaste nästan 50 åren har bandmedlemmar kommit och gått, men Rossi och Parfitt är de enda två som alltid har hängt med - ända tills i höst. När bandet skulle dra ut på turné igen tvingades Parfitt tacka nej med hänvisning till hälsoproblem.
Lintotten Parfitt
Status Quos musikstil har ändrat med åren. Det började med psykedelisk rock, men det är boogierocken som skänkte bandet dess framgångar.
Under livespelningarna fick man ofta se Parfitt svänga med det långa blonda håret i takt med musiken. Det var inte ovanligt att Parfitt och Rossi svängde med gitarrerna i ett samspel som de hade övat på sedan sent 60-tal.
Rick Parfitt sörjs av en fru, fyra barn, bandmedlemmar och en lång rad Status Quo-fans.
I cannot describe the sadness I feel right now. To many he was a rockstar, to me he was simply 'Dad', and I loved him hugely. RIP Pappa Parf
"Jag kan inte beskriva ledsamheten jag känner just nu. För många var han en rockstjärna, för mig var han helt enkelt "Pappa", och jag älskade honom djupt. Vila i frid, Pappa Parf", skriver Parfitts son, Rick Parfitt Jr., på Twitter.
Dokumentär Den tillfällige diktaren porträtterar författaren Lars Huldén (1926-2016) som skrev över 40 böcker, pjäser och diktsamlingar och gjorde även karriär som professor, forskare och översättare.
Filmen är ingen hyllning till Huldén, däremot en resa i hans värld, i tid och rum. Denna ordets popkonstnär har skrivit både psalmer och politiska kabaréer.
Hans sånger och verk har tonsatts av kända kompositörer som Kaj Chydenius, Kaj-Erik Gustafsson och Lasse Mårtensson. Sångerna har framförts av artister som Arja Saijonmaa, Anki Lindqvist och Kaisa Korhonen. Han är också känd för sina beställningsdikter.
- När någon frågar om jag kan skriva en dikt om något speciellt, kan jag inte stå emot. Jag vill bara skriva, men försöker alltid ge min syn på det som ska beskrivas, säger Lars Huldén i filmen, som spelades in sommaren och hösten 2015.
I filmen berättar han bland annat om hur det gick till när han fick uppdraget att skriva en jubileumsdikt till Mannerheims ära. Under inspelningen av filmen fick också sångspelet Jeriko sin premiär i Korsholms kyrka.
- Religionen är allt för viktig för att man enbart ska överlåta den åt de redan troende, säger han i filmen.
Men mest fångade Lars Huldén tillfällena. På sin vandring genom livet plockade han upp det vardagliga och förvandlade det till poesi. Han betraktade världen med ironi och glimt i ögat. Ibland klampade han in i poeternas allvarsrum.
Huldén var en av våra få tillfällesdiktare, en ordbrukare, en poesins hantverkare. I Klas Fransbergs och Anci Holms film följer vi honom på hans vandring i Monå, Österbotten, och i Helsingfors. Han berättar om de tillfällen han fångat och det som inspirerat och skapat hans livsfilosofi.
Lars Huldén gick bort hösten 2016.
Orginaltitel: Den tillfällige diktaren
90 dagar på Arenan
Det var en stor nyhet i Finland när Hanneke Wrome förliste i en hård storm utanför Raseborg på 1400-talet. Över 500 år senare rekonstruerades de skräckfyllda stunderna i en tv-studio på Yle.
Vad är det frågan om?
Ett av de största segelfartygen på sin tid förliste år 1468 i Östersjön söder om Raseborg. Hanneke Wrome, döpt efter sin skeppare, tog med sig nästan 200 personer till havets botten. Bland dödsoffren fanns också hustrun och sonen till den dåvarande slottsherren vid Raseborg. Med skeppet sjönk en värdefull last, bland annat tusentals guldmynt.
Hanneke Wrome uppskattas ha varit ett cirka trettio meter långt medelstort handelsfartyg som hörde till Hansan. Förutom guldmynt fanns det ombord på holken också tyger, honung, kläder, smycken och några stora målningar. Olyckan väckte stor uppmärksamhet i länderna runt Östersjön.
En pressbild för tv-serien The Heroes of the Baltic Sea där man ser tre personer med ett stormande hav bakom sig.Bild: Yle/Erik Vierkensheroes of the baltic sea,tv-serier
I en av Yles studior filmades över 500 år senare en tv-serie. I en scen sjunker Hanneke Wrome. The Heros of the Baltic Sea kombinerar historiskt drama med 2000-talets reality där ungdomar får lösa historiens gåtor.
I tv-serien klarar sig slottsherrens 12-åriga son Axel Tott (Oliver Österberg) men hans mamma Katarina Tott (Linda Zilliacus) drunknar. Sonens äventyr börjar vid skeppsbrottet.
Filmregissören AJ Annila.Regissören Antti-Jussi Annila i en inspelningsstudio. I bakgrunden syns en kuliss i metall.Bild: Yle/Erik Vierkensaj annila,Antti-Jussi Annila,heroes of the baltic sea,regissör
Scenografen Paula Salonen.Scenografen Paula Salonen. I bakgrunden syns en kuliss som föreställer ett skepp.Bild: Yle/Erik Vierkensheroes of the baltic sea,paula salonen,scenografi (konstnärligt skapande)
Hur gjordes scenen?
Ylescenografen Paula Salonen berättar att hytten som används i scenen bygger på medeltida ritningar. Hytten byggdes in i en stor metallkonstruktion, en sorts bur. Den fem meter höga konstruktionen kunde snurras runt som ett ekorrhjul.
Det här var ingen vanlig lösning.
– Vi har aldrig tidigare byggt en sådan här på Yle, och jag tror inte någon annan i Finland heller har gjort det, säger Salonen.
Vid filmningen snurrade sex män på buren så att hytten kunde vända runt sin axel. Skeppets mast brakade in i hytten. Skådespelarna hängde med bäst de kunde. I det här skedet användes också stuntmän som ersättare för skådespelarna.
Regissören AJ Annila är ivrig som ett litet barn.
- Jag testade själv hur det känns för skådespelarna att hänga i en sele när hytten vänder och det kändes jättebra. Det inte bara liknar en attraktion på Borgbacken, det känns också lika, berättar Annila.
Masten brakar in i hytten på Hanneke i Ylestudion.En kameraman filmar en scen i en kuliss som påminner om ett skepp.Bild: Yle/Erik Vierkensheroes of the baltic sea,kulisser,tv-serier
Serien The Heroes of the Baltic Sea utnyttjar också digitala effekter men regissören ville för stormscenen bygga en riktig snurrande hytt. Det ger en mera autentisk känsla.
- Vi kan inte med hjälp av en dator göra sådant som en riktig snurrande kuliss gör. Ju mindre digitala effekter, desto mera äkta blir filmen, säger Annila.
Texten är en översättning och bearbetning av Teemu Laaksos artikel.
Lola uppochner är en gåtfull berättelse om unga i en finlandssvensk småstad. I Flatnäs råder en patriarkal ordning och en stram hierarki. Pengar och makt har koncentrerats till ett fåtal och de andra får foga sig, också de unga.
En rad dödsfall gör det extra spänt i ett litet samhälle där det redan från tidigare bubbla under ytan.
I centrum av berättelsen finns fyra unga flickor: Minnie, Ca, Anita och Lilja. Den energiska Minnie Backlund kommer från en fin familj och är mycket medveten om sin ställning. Hon är hård på ytan men längtar efter kärlek och är rädd för att förlora sin plats i centrum av händelserna.
Förutom Minnie har vi systrarna Ca och Anita Bäck, vilkas bakgrund är betydligt mer anspråkslös och smärtfylld. Ca drivs av en stor frihetslängtan och uppfattas av många som trotsig och påstridig. Hon flyr sina tråkiga hemförhållanden på alla tänkbara sätt. Bland annat genom en relation till den mycket äldre kommunpampen Birger Stenqvist.
Anita är en begåvad ung kvinna, som på grund av en obotlig muskelskada är tragiskt fjättrad till sin rullstol. Hennes tankevärld är mörk och våldsam och mänskors ondska fascinerar henne.
I Flatnät träffar vi också nyligen inflyttade femtonåringen Lilja Marton, som räddhågset och osäkert söker sin plats i den nya miljön och i vuxenvärlden. Här finns också Henrik som vill vinna flickornas gunst samtidigt som han måste parera kusinen Flemming som inte drar sig för att retas med allt och alla.
Stort persongalleri och komplicerade roller
Även om Lola uppochner främst är en berättelse om de unga, har även de vuxna männen en viktig roll. I fokus står Birger som är villig att se mellan fingrarna bara Flatnäs inte dör ut samt företagaren Martin, Minnies pappa, som satsar allt på ett kort och ser allt gå upp i rök. I dessa fadersgestalter kan de unga spegla sig själva och sina handlingar.
När Flatnäs inom kort tid drabbas av en rad dödsfall blir också polisen en del av serien. Berättelsens tyngdpunkt ligger dock inte i mordutredningarna eller polisarbetet, utan fokuserar snarare på de mekanismer som ligger bakom morden samt på småstadens förunderliga förmåga att hitta en ”passlig” syndabock.
Jag blir rädd på riktigt när jag tittar. Det beror ganska lite på intrigen men istället finns det en hemlighet, en gåta någonstans och den finns mitt ibland oss.― Monika Fagerholm
Utöver detta finns också föräldrar, det nyinflyttade konstnärsparet som är framgångsrika men malplacerade samt Ca och Anitas biologiska pappa som med sin blotta närvaro sprider osäkerhet bland småstadens invånare.
Det hela bäddar för ett brett persongalleri i dramaserien som baserar sig på Monika Fagerholms roman med samma namn. För Fagerholm är det en ära att se sin bok bli tv-serie samtidigt som hon gärna lyfter fram skådespelarinsatserna.
- Jag är helt tagen av regissören Ulrika Bengts vision. Det liknar min bok och samtidigt är den helt egen. Jag tycker dessutom att varje avsnitt har sin egen prägel, berättar Fagerholm
- Sen måste jag också nämna de unga skådespelarna. Alla gör ett underbart bra jobb och de har verkligt svåra roller. Det här är realism på sätt och vis men det finns hela tiden en annan nivå där. Mimosa Willamo som spelar Ca bäck gör det jättebra men jag tänker främst på Li Krook som spelar Anita Bäck, flickan som sitter i rullstol och är trött på livet och sarkastisk men samtidigt otroligt sårbar.
- Jag blir rädd på riktigt när jag tittar. Det beror ganska lite på intrigen men istället finns det en hemlighet, en gåta någonstans och den finns mitt ibland oss.
En stad med två ansikten
Ulrika Bengts som både regisserat serien och skrivit manus tillsammans med Annina Enckell sticker inte under stolen med att det varit en utmanande bok att göra tv-drama på. Samtidigt är berättelsen om den finlandssvenska småstaden lockande. Känslan att nu återvända och se det slutliga resultatet av det man jobbat så intensivt med är omtumlande.
- Det känns lite som man skulle ha fött ett barn och lämnat det i skogen. Nu börjar det komma krypande emot en, skrattar Bengts.
- Vi befinner oss i ett mikrokosmos. En småstad där alla tror att de kan ha sina hemligheter men egentligen vet alla allt om alla. Och här finns det många hemligheter.
- Man kan också säga att det är en stad som har två ansikten och att det handlar mycket om unga kvinnors konfrontation med en manlig vuxen värld.
Bengts har också haft sina egna trick för att återskapa den mångskiftande värld som Fagerholm skapat.
- Konstigt är härligt så vi har försökt bejaka alla konstigheter som Monika Fagerholm har hittat på. Jag har valt att närma mig de olika skikten i romanen genom att blanda genrer. Så här finns drama men också komik och buskis rentav. Vi leker med thrillergenren och så finns det också melodram.
- Det här är en vuxenserie som också ungdomar kan se.
Bilder ur Lola uppochner
Tv-drama som liknar film
Mimosa Willamo som spelar Ca Bäck beskriver serien och produktionen av den som lite hemlighetsfull. När produktionen började i mars i fjol så visste hon inte riktigt hur det skulle bli. Manus avslöjande inte heller helheten. Nu när man ett och ett halvt år senare ser helheten så kan hon ändå konstatera att det blev bra.
Willamo som varit aktuell med bland annat långfilmerna Bodom och Teit meistä kauniin ser också många likheter mellan att spela in långfilm och drama-serie.
- Vi hade inspelningar i tolv veckor och när man gör en film så är det kanske sex veckor: Så det är mycket längre och man är längre tid med kollegerna. Men det blir ändå mer bråttom när man gör en tv-serie eftersom det är fler scener.
- Man märkte nog att Ulrika har regisserat långfilmer också. Hon gav tid och hade en bra touch för vilka scener som är jätteviktiga och vad hon ville. Jag tycker serien är lite filmaktig.
Citaten i texten baserar sig på de intervjuer som gjordes under pressvisningen av Lola uppochner 8.12.2016
Orginaltitel: Lola uppochner (Finland 2016)
30 dagar på Arenan (hela serien publiceras på Arenan 1.1.2017)
6 avsnitt
”Vi gick tillbaka till busstationen. Utanför stationen ligger en park, Bristol park. Den var fylld med flyktingar som alla ville samma sak som vi: att komma vidare till Västeuropa. Vi sov i parken under bar himmel. Det var kallt. Det var i maj år 2015.”
Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång
Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.
Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.
Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.
Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.
Fredrik LångFörfattaren Fredrik LångBild: FörlagetFredrik Lång
Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter
Min grupp hade nått över gränsen vid 4-5 tiden på natten. Jag kom fram klockan ett följande dag. Det första jag mötte var en raggig, skällande hund. Sedan kom jag fram till ett bebott hus. Min första fråga gällde vatten. Min andra om det här var Montenegro.
”Ja. Montenegro.”
Jag kunde dricka mig otörstig på vatten. Sedan bjöd mannen på en omelett med bröd och tomat. Han började fråga ut mig om vad som hade hänt och lyssnade noggrant på mina svar.
”Din grupp väntar på dig i skogen”, sade han sen. Även han var alltså en länk i smuggelkedjan.
Min grupp väntade faktiskt längre bort i skogen. Vi hade ursprungligen varit 30 personer men några hade valt att börja gå, så vi var 10 personer kvar. Senare fick vi höra att de som beslutat att vandra hade tagits av den montenegrinska polisen.
Vi fick besked om att vi skulle vänta tills det blev kväll. Det skulle komma bilar och hämta oss, men det skulle kosta 200 euro per person. Jag hade lånat pengar till syriern och hade inte så mycket pengar kvar. Jag sade att jag då också vandrar i stället. De övriga i gruppen lovade att de skulle betala min andel om jag följde med dem.
Vi fick fortsätta i personbilar, fyra personer i varje bil. Vi hade lyckats ta oss till Montenegro, vi trodde att de värsta prövningarna var över, men de fortsatte. Smugglarna satte av oss vid en sidoväg och sade att vi skulle fortsätta framåt tills vi kom till ett hotell. Vi vandrade tre, fyra timmar i mörkret till vi kom till ”hotellet”. Det var ett gammalt hus med ett stort sovrum med tjugo bäddar, ett kök och en toalett. Ingenting annat. Några andra flyktingar var inhysta i samma ”hotell”.
Följande dag tog vi en taxi till Inrikesministeriet. Vi förhördes tre och tre av en trevlig tolk, man tog våra fingeravtryck och gav oss ett papper som gav oss rätt att stanna två veckor i landet. Efter det fördes vi till en flyktingförläggning.
Mottagningscentret var bra, finansierat av en internationell humanitär organisation. Vi fick mat, kunde duscha oss och sedan sova ut. När jag tittade mig i spegeln efter att ha rakat mig kände jag knappt igen mig. Hyn hade börjat lossna i ansiktet på grund av för mycket sol och för lite näring.
Jag lyckades också ordna upp mina finanser med syriern i lägret. Han hade fått pengar via Western Union. Vi beslöt att vi inte längre skulle använda oss av samma smugglare utan försöka hitta någon som vi bättre kunde lita på.
Färden fortsatte några dagar senare. Syriern hade förhandlat med en smugglare om att föra oss till Serbien. Det var många grupper som ville vidare från flyktingcentralen. Varje grupp fick en egen guide, och varje guide påstod att deras rutt var bäst. Naturligtvis var det lögn allt samman.
Vi fick en halv timme på oss att göra oss klara, och fick en adress som vi skulle gå till. Där fick vi vänta länge på de fyra bilar som skulle ta oss vidare. Det var alltid vi som väntade. Aldrig smugglarna. Klockan var sju på kvällen.
Flyktingar nära Idomeni i norra Grekland.Bild: EPA/VALDRIN XHEMAJasylsökande,flyktingar,flyktingläger,grekland,makedonien
Vi passerade flera byar, det blev mörkt; färden gick vidare längs små och gropiga byvägar. Sedan upprepades det drama som vi upplevt så många gånger tidigare. Bilarna stannade plötsligt, chauffören hoppade ut ur bilen, slet upp dörren och skrek ”polis! polis!” och visade att vi skulle springa in i skogen. Det var kallt. Vi satt och huttrade i mörkret. Vår guide hade oss att sitta stilla och tysta.
Efter en lång väntan kom bilarna tillbaka. Vi åkte på dåliga vägar brant uppåt i kanske två timmar. Bilarna stannade. ”Vi kan inte köra er längre”, sade de. ”Vägen tar slut här.”
Vi fick två guider med oss upp genom skogen. Vi korsade bäckar, gick uppför branta stup men det gick långsamt, vi hade ju även barn och åldringar med oss.
När vi började klättringen uppför berget hade jag frågat hur långt vi skulle gå. ”En och en halv timme”, hade guiden svarat. Nu hade vi gått fyra timmar, och bara sett berg och mörker omkring oss. Vi var mycket trötta. Några lade sig ner och sade att de inte orkade längre. ”Nej, inte ligga, bara gå, gå!” fräste vår guide.
Vi hjälpte varandra och fortsatte ännu i tre timmar. När vi kom upp på en bergstopp steg solen upp. Vår guide pekade: ”Ni skall gå till den där staden där framme. Där finns polis. De tar hand om er och ger er visum att vistas i Serbien. Vi kan inte följa er längre för de griper oss. Inte er. Ni är fria att röra er inom landet.”
När vi kom fram till staden var det tidig förmiddag. De äldre och barnen fick lift med en traktor den sista biten. Inne i stan mötte vi skolbarn på väg till skolan. Några följde efter oss och bad om pengar. Jag var chockad. Här går vi, en liten skock smutsiga, trötta och hungriga statslösa flyktingar och så kommer några friska och välnärda barn och ber oss om pengar! Många av oss var så trötta att de vinglade och hade svårt att hålla balansen. Vi fick lov att stötta dem för att kunna fortsätta framåt.
Vi hittade polisstationen och jag gick in tillsammans med syriern för att anmäla vår ankomst. Vi fick order om att vänta i parken utanför, en konstapel skulle komma och samla in våra uppgifter. Jag tror att alla lade sig i gräset och somnade omedelbart.
Jag blev väckt av att en polis sparkade mig på sulorna. ”Vem är du, vad du gör här?”
Jag berättade att jag var läkare, från Irak.
”Du läkare? Varför du lämnar ditt land?”
Jag hade fått samma fråga i Grekland och visste att jag skulle bli tvungen att besvara den igen. Både inför mig själv, och inför andra.
Jag svarade att på grund av kriget. Det är förstås sant, men för mig är det mera komplicerat än så. Om jag hade stannat i Mosul hade jag varit tvungen att överge de tre prioriteringar jag gjort upp för mig. Jag skulle ha varit tvungen att tjäna IS och inte i första hand mitt eget folk. Jag skulle inte ha haft möjlighet att fullfölja mina studier. Jag skulle inte kunna leva i trygghet.
Alla dessa tre saker tillsammans är orsaken till varför jag inte längre kunde stanna i Irak och i min hemstad Mosul. I själva verket skulle jag redan ha varit död om jag stannat i Mosul, för IS dödade de läkare som vägrade att svära trohetsed till Kalifatet.
Jag har sett listor i The Guardian på mina kollegor som IS avrättat. Jag har också sett videor hur avrättningarna går till. Det sker inte bara genom halshuggning, arkebusering (de låter till och med barn sköta avrättningarna) eller hängning. IS har utvecklat en makaber barbarisk fantasi i konsten att döda. De placerar bundna kroppar i rad på en väg och kör över dem med en pansarvagn. Bredvid står människor och jublar. De packar in människor i en bil och tänder eld på den. Eller använder den som måltavla för sina raketgevär. De sätter folk i en metallbur och sänker långsamt ner den i vattnet. De fäster till och med undervattenskameror på burarna för att riktigt kunna njuta av sitt barbari.
Jag är ledsen att jag avbröt berättelsen med de här ohyggligheterna som jag själv inte kan blunda för eftersom jag vet vad som har hänt mina kollegor och vad som ännu kan hända med mina vänner och min familj i Mosul.
EU inleder idag en militäroperation med målet att gripa människosmugglare och konfiskera deras fartyg på Medelhavet. Hittills har EU fokuserat på övervaknings, gränsbevaknings - och räddningsuppdrag.
Utrikesministeriet har inlett en kampanj mot människosmuggling och människohandel på sociala medier och internet. Syftet är att belysa farorna med att ta sig till Europa på olagliga vägar.
Hur som helst. Vi fick alla ett papper på polisstationen. Det gav oss rätt att övernatta på ett angivet ställe. Efter att ha sökt stället en tid insåg vi att det inte var det hotell som utlovats oss, utan en övergiven fabriksbyggnad. Allt var smutsigt och nedgånget. Skabbiga hundar och utsvultna katter sprang omkring i korridorerna. Men människorna på mottagningscentret var vänliga och vi fick alla en säng med rena lakan att sova i.
Det registreringsintyg vi fått av polisen gällde bara för den förläggning vi övernattat på, så när vi följande dag ville fortsätta till Belgrad med buss fick vi resa utan papper.
För att få ett nytt intyg på att vi var flyktingar utan uppehållstillstånd gick vi till polisstationen i Belgrad. Utanför var det fullt med folk. Det regnade. Vår grupp fick order att vänta utanför. Efter en och en halv timme kom en polisofficer för att tala med oss. Han sade att det inte fanns några möjligheter att få ett nytt papper. ”No chance.”
Vi gick tillbaka till busstationen. Utanför stationen ligger en park, Bristol park. Den var fylld med flyktingar som alla ville samma sak som vi: att komma vidare till Västeuropa. Vi sov i parken under bar himmel. Det var kallt. Det var i maj år 2015.
Vår grupp skingrades följande dag. Några begav sig iväg på egen hand. Vi sade hej och lycka till och på återseende. Vi nio som blev kvar var de som ursprungligen varit tillsammans i gummibåten från Dikili. Vi hade upplevt mycket och vi litade på varandra.
Det pris smugglarna erbjöd för en fortsatt resa in i EU var högt, mycket högt. Vi hade inte råd med det. Så vi beslöt oss att ta oss vidare på egen hand. Vi hade inga exakta rutter till vårt förfogande men efter att ha fått rapporter från folk som redan tagit sig över gränsen visste vi ungefär hur vi skulle gå tillväga.
En del överlever den farliga resan - andra inte. Se bilder som beskriver några flyktingars öde. Publicerad 03.09.2015
Vi kom i kvällningen fram till en stad nära gränsen. Utanför staden skulle det finnas taxibilar som nattetid, under två timmars tid, kunde föra flyktingar över gränsen. Man sade oss att ”fönstret skulle vara öppet” då. Men vi kom försent till mötesplatsen, för vi hade fått en ny medlem i vår grupp. Han hade en krigsskada i höften och haltade svårt.
Vi blev tvungna att fortsätta till fots längs en stig, som på en bits avstånd följde en väg. Landskapet var öppet, så det skulle ha varit omöjligt för en hel grupp att gömma sig på annat sätt än att kasta sig ner i något dike. Därför hade vi klätt oss i våra mörkaste kläder. När vi närmade oss det vi trodde var gränsen blev jag ombedd att gå upp på vägen för att se om det fanns vakter längre fram. Jag lade ifrån mig min ryggsäck och min sovsäck och smög mig upp på vägen.
Det jag såg var kanske en gräns, eller en bro, några gatlyktor och något som liknade en fabrik. Jag gick närmare. Då hörde jag en bil närma sig med släckta lyktor. Jag gömde mig i gräset. Den stannade, jag hörde visslingar, rop, och förstod att min grupp hade blivit gripen. Jag gömde mig i en närbelägen skogsdunge och vågade inte visa mig på vägen igen. Jag försökte sova en stund, men det var omöjligt på grund av kölden och myggorna som anföll mig i svärmar.
Jag måste ändå ha slumrat till, för jag väcktes av en kvinnoröst som ropade ett namn. Namnet på en hund, eller en ko? Jag visste inte. Kvinnan upptäckte mig men gick vidare som om hon ingenting hade sett. Man hade berättat för oss att ortsbefolkningen får en belöning om de avslöjar flyktingar för myndigheterna, men vi visste inte om det var sant. Jag tyckte ändå att det var osäkert att ligga kvar och begav mig djupare in i skogen.
Efter en halvtimme hörde jag två patrullbilar komma körande längs en skogsstig. De stannade där jag hade befunnit mig. Efter en stund begav de sig iväg. I stället kom två gränsvakter på motorcykel. De kunde röra sig djupare in i skogen och var inte längre än tjugo meter ifrån mig där jag gömde mig i ett busksnår. Men också de for sin väg.
Medan jag låg och tryckte i snåret hörde jag ett surrande ljud. Jag kom ihåg att vi hade hört ett liknande ljud på natten. Nu förstod jag vad det var. En drönare. Den var kanske utrustad med värmekamera. De hade sett oss långt innan vi hade sett dem. Jag tänkte att om jag hade det slags högteknologi emot mig var jag förlorad.
Människorättsorganisationen Amnesty International kritiserar i skarpa ordalag hur EU har handskats med flyktingkrisen i Europa. Enligt Amnesty lever kring 60 000 flyktingar och migranter i förskräckliga förhållanden i Grekland. Vidare har EU misslyckats med att omplacera flyktingar.
Läkare Utan Gränser och FN:s flyktingorgan UNHCR säger att de vägrar vara en del av det omänskliga system som överenskommelsen mellan EU och Turkiet medför. De drar sig ur en del verksamhet på ön Lesbos.
Jag väntade tills det blev mörkt innan jag gick för att ta reda på min ryggsäck och min sovsäck. Jag kunde bara hoppas att de fanns kvar, för jag ville inte uppleva en natt till i skogen, ensam och utan sovsäck. Jag var rädd för skogen och för alla vilda djur som man hade sagt att rör sig där.
När jag kom närmare vägen hörde jag att en flyktinggrupp kom vandrande på samma stig som vi natten innan. De talade arabiska. Men jag såg också att en gränspolispatrull väntade på dem. Jag kunde inte ropa för att varna flyktingarna utan kröp ihop för att se vad som skulle hända.
Jag blev mycket överraskad. Först utbröt det panik bland flyktingarna och rop av förtvivlan. Sedan byttes veropen i tacksamhet, ”thank you, thank you very much, thank you” hörde jag någon säga. Och gruppen följde frivilligt och till synes lättad efter poliserna. Jag förstod ingenting.
Men eftersom poliserna hade verkat hyggliga och jag saknade alternativ, sökte jag reda på min packning och följde efter den väg flyktingarna hade gått. Jag var trött, törstig, hungrig och frusen. Och rädd. Rädd för ensamheten och den mörka skogen. Om de sätter mig i fängelse är jag i alla fall inte ensam, inte i skogen och inte utan mat och dryck.
När jag passerat bron befann jag mig i ett nytt land. I ett EU-land. Ingen hade hindrat mig. Jag kunde fortsätta min flyktresa. Min telefon hade dött långt tidigare, så jag hade ingen aning om var jag befann mig. Någonstans, i utkanten av Europa.
Två skyltar, den ena med EU:s flagga på, i förgrunden en pojke på cykel. Taget i Kroatien.Bild: Lennart Berggreneu,europeiska unionen,kroatien
