En serie runfynd görs i Vörå mellan 1978 och 1993. Enligt en näst intill enhetlig forskarkår är ristningarna moderna. Men varför tillät Museiverket inte ett borrprov som skulle åldersbestämma runorna? Varför hittas inga kommentarer om den forskning som tyder på att runorna faktiskt är forntida? Och är ett slutgiltigt bevis i någondera riktningen alls möjligt?
I den tredje och sista delen av artikelserien om Vörårunorna söker jag svar på dessa frågor. Den jakten blir projektets allra snårigaste avsnitt.
De gåtfulla runorna i Vörå I: Österbottens första viking
De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn
Här är det dags att kontakta Museiverket. Jag e-postar mina frågor till intendent Satu Mikkonen-Hirvonen, ansvarig för Österbotten som arkeologisk kulturmiljö, och vi kommer överens om en telefonintervju för nästa dag.
Mikkonen-Hirvonen medger genast att hon, innan jag tog kontakt, aldrig ens hört talas om runorna. Hon var inte med när rundebatten pågick.
Dessvärre har hon ingen information om varför Ove Alm fick avslag på sin forskningsansökan 1985.
Som jag nämnde i seriens första artikel tolkade Alm avslaget som en indikation på att Museiverket ändå är osäkert på att runorna faktiskt är falska.
Men eftersom Alms ansökan handlade om ett borrprov, kan Mikkonen-Hirvonen ändå förklara avslaget:
- Runstenarna finns i vårt fornlämningsregister. De har ingen datering, och deras funktion är okänd. Det är inte mycket man vet om dem. Men när de en gång lagts in i vårt register så är det inte så lätt att ta dem bort därifrån.
Följaktligen är runorna skyddade av fornminneslagen. Därmed är prover som skadar runorna – så som ett borrprov – väldigt svåra att tillåta.
Och trots att allt tyder på att runorna är moderna, är det ju inte bevisat.
- Vi behöver mer forskning, men den måste i så fall finansieras från annat håll.
Enligt Mikkonen-Hirvonen är det inte svårt att få forskningstillstånd, så länge metoden inte skadar stenen.
Hon menar också att det i vilket fall som helst är försvarbart att runstenarna finns i fornminnesregistret. Oberoende av sin ålder har de värde som kulturarvsobjekt, helt enkelt på grund av mediehistorien kring dem.
- Jag har inte sett dem ännu. Men nu när du ringde så tänker jag gå och kolla nästa sommar när jag är på fältresa!
Avslutningsvis frågar jag Mikkonen-Hirvonen om hon hittar någon kommentar om den undersökning som utfördes i början av 90-talet, den med Schmidt Test Hammer.
Umeåforskarna som gjorde den forskningen menade att vittringen i Egilstenens ristningar tyder på att de slagits för minst 600 år sedan.
Men någon sådan kommentar hittar Mikkonen-Hirvonen inte, och forskningsmetoden är hon inte bekant med.
Hon föreslår att jag talar med landskapsarkeolog Pentti Risla vid Österbottens museum.
Det gör jag. De viktigaste bitarna av det samtalet har jag redan återgett i den förra artikeln.
Risla känner väl till diskussionen om runorna, men medger, också han, att hans kunskap bygger på hörsägen.
Själv har han inte undersökt runorna. Och inte heller han är bekant med Schmidt Test Hammer-undersökningen eller -metoden.
Risla hänvisar mig i sin tur till Mirja Miettinen, arkeologen som undersökte – och underkände – den påstådda forngraven på Båtholmen. (En av de ”overkliga varelserna” i Gösta Ågrens debattartikel.)
Men inte heller Miettinen, som numera är pensionerad, har något minne av eller några tankar om Schmidt Test Hammer-forskningen.
Hon förnekar också att hon skulle vara särskilt insatt i runskrifterna.
- Jag misstänkte nog att de inte kan vara från vikingatiden. De ska nog vara betydligt yngre. Men från exakt vilken tid, det är en annan sak. Skulle de vara från 1800-talet eller från början av 1900-talet eller kanske till och med ännu yngre, det förblev öppet. Och jag hade så mycket annat, så jag hann helt enkelt inte ta ställning mer exakt.
Och Miettinen hänvisar mig till Pentti Risla...
Undersökningen som försvann
Det verkar alltså som om ingen i dag verksam tjänsteman egentligen satt sig in i runorna. Den konspirationsteoretiskt lagda kan här hämta vatten till sin kvarn.
Själv faller jag inte för den frestelsen.
Jag förstår mycket väl att Museiverket och Österbottens museum städat undan forskningen kring Vörårunorna. Flera framstående runologer slog på 80-talet fast att allt pekar på sentida förfalskning.
Den högt ansedda geologen Joakim Donner kom fram till att ristningsspåren bör ha gjorts med moderna stålverktyg.
Och så var det historien med de färska lingonen i den lösa sanden i forngraven.
Efter den uppblåsta och pinsamma medieuppståndelsen förstår jag gott att arkeologerna valt att rikta in sig på mindre tvivelaktiga fornfynd.
Men det är retsamt att ingen kan kommentera Schmidt-testet. I Vasabladsartikeln (6.2 92) som rapporterar om undersökningen nämns två forskare: Rabbe Sjöberg och Roger Engelmark.
Engelmark är professor emeritus i arkeologi vid Umeå universitet. Jag skickar honom ett mejl, och ber honom kommentera forskningen.
Hans svar gör mig förbryllad. Inte heller han är ”någon expert på Schmidt Hammer”. Vasabladets rapportering var missvisande. Engelmark var med i forskningsteamet, men arbetade med andra frågor.
Han hänvisar mig till Rabbe Sjöberg, och ger mig hans e-postadress.
Den adressen är inte längre i bruk.
Ett allt för långt sidospår: forntida pollen
Engelmark vill inte ställa upp på en telefonintervju, men beskriver kortfattat sin och de övriga Umeåforskarnas erfarenhet av det arkeologiska projektet i Österbotten:
Mottagandet av rundateringen liksom för övrig forskning vi gjorde i Österbotten var misstro från etablissemanget i Helsingfors, främst Museiverket, särskilt om resultaten inte stämde med den nationella historieskrivningen. Däremot var man i Österbotten påtagligt positiva och intresserade av våra resultat.
De resultat Engelmark syftar på, utöver Schmidt-testet, handlar främst om pollenanalys, som tydde på att odling faktiskt förekommit i Österbotten också mellan år 800 och 1200, alltså under den tid som landsdelen enligt rådande historieuppfattning var avfolkad.
Så här skriver Gösta Ågren i ett mejl:
Jag hörde med egna öron museiverkets dåvarande chef mer än antyda, att Umeå-forskarna förfalskat pollenproven. Det var inte skvaller bakom ryggen, han yttrade sig på en sammankomst, där forskningsresultaten presenterades! Två av de svenska vetenskaparna var stumma av förvåning, men den tredje exploderade.
Diskussionen kring pollenproverna upptog nästan lika mycket spaltutrymme i 80-talets Vasablad som den om runorna. Det är inte möjligt för mig att nu gå igenom också den. Och pollenfrågan minskar åtminstone inte min förvirring. Den här gången nöjer jag mig med runorna.
Falska runor i öst och väst
Schmidt Test Hammer-provet måste jag hur som helst nu uppfatta som ett igenvuxet spår. Särskilt sedan jag talat med geologen Alf Lindroos vid Åbo Akademi, och förstått att dateringsmetoden i fråga, enligt vad han känner till, aldrig använts av någon finländsk forskare.
Till Lindroos återkommer vi inom kort.
Men det mystiska geologiska Schmidt-provet är inte den enda forskning som talat för runornas äkthet.
Docenten i runologi Evert Salberger skrev flera artiklar om Vörårunorna, där han konsekvent argumenterade för deras höga ålder. Salberger var erkänd i sitt fack; hans skrifter kan knappast avvisas som ovidkommande.
Jag ringer upp runologen Henrik Williams, professor vid Uppsala universitet. Williams har under sin karriär avslöjat flera runfalsarier, och fast han inte direkt studerat Vörårunorna, så är de välbekanta för honom.
- Det är ju så att nästan alla professionella runologer har menat att detta är sentida inskrifter. Dels blandar de väldigt mycket både gamla och nya språkliga element på ett sätt som ingen annan runinskrift gör.
- På Egilstenen finns till exempel en L-runa med en punkt på sig. En sådan runa finns verkligen i det medeltida materialet, men den är väldigt, väldigt ovanlig. I övrigt ger stenen intrycket av att vara från tidig vikingatid. Det skulle vara nästan ett halvt årtusende mellan de runologiska faktorerna.
- Sedan finns naturligtvis det faktum att ristningarna dyker upp på ett ställe där det inte finns några vikingatida bosättningar, och att de helt saknar ornamentering.
- Allt det här är ju bara indicier. Men vetenskap handlar ju inte om vad som är möjligt utan om vad som är sannolikt. Att de här runorna skulle vara gamla är väldigt osannolikt, och då drar vi slutsatsen att de måste vara moderna.
Williams drar en parallell till den mest beryktade sentida runristningen, Kensingtonstenen. Den hittades i Minnesota år 1898 under en period när de nordiska immigranterna kände sig trängda av andra språkgrupper.
Då skapades runstenen i ett politiskt syfte, för att slå fast att svenskarna och norrmännen var först på plats. (Senare, på 1960-talet, hittade man arkeologiska bevis på att vikingar faktiskt reste till Nordamerika, som det står i de isländska sagorna.)
En liknande politisk funktion är inte svår att se hos Vörårunorna.
- De dyker upp lite för lämplig. Det fanns en debatt om det svenska folkets hemortsrätt i Finland. Så kommer de här skrifterna som ett brev på posten, och bevisar att här har det funnits svenskar sedan vikingatiden.
Hur är det med runornas språk? Är det grammatikaliskt sett fungerande fornsvenska?
- Bitvis. En del tror vi ju också att faktiskt kopierats från andra runinskrifter, och då fungerar det ju ganska bra inom det enskilda citatet. Men så är det ju kombinerat på ett sätt så att det inte riktigt blir så bra.
När man nu försöker hitta en ristare, och tänker sig att det är en 1900-talsperson, kan det då vara en person som saknar utbildning på området? Kunde en vanlig bonde som har studerat lite i runböcker ha åstadkommit det här?
- Det är jag ganska övertygad om. Det här är ju inte hjärnkirurgi, som man säger. Kan man läsa, så. Bara för att man är bonde så betyder det ju inte att man är ointelligent, tvärtom.
Salbergers heder
Har du någon kommentar till Evert Salberger? Han satte ju mer eller mindre sin akademiska heder i pant på att runorna är äkta?
- Salberger var ju en kompetent runolog. Men han var väldigt mycket i opposition mot Sven B. Jansson.
Alltså Run-Janne, mannen som ”avlivade Jonund”.
- Jag tror att Salberger satte en ära i att gå emot etablissemanget. Och likaså tror jag att han inte riktigt tog ansvar i sitt sätt att resonera.
- Han var ju duktig, så han kunde peka på brister i de andra runologernas resonemang. När till exempel Helmer Gustavsson sa att ’den här runformen finns inte’, så hade Salberger en oerhörd kontroll på vad som fanns och inte fanns och kunde peka ut att ’jo den här finns faktiskt där och där’.
- Men han tog bara upp sådant som han kunde motbevisa, men inte den större problematiken. De mest övertygande argumenten där han inte hade något motbevis, dem sopade han under mattan. Och det tycker jag inte var riktigt vetenskapligt hederligt. Han drev det här lite för mycket i ren oppositionslusta.
I nästa stund mildrar Williams ändå sin anklagelse.
- Vi runologer är så få. Det är bra att vi har en levande debatt, att vi inte håller med varandra slentrianmässigt. Salberger pekade många gånger på luckor i andras argumentation.
- Och det händer faktiskt ofta att vetenskapsmän är partiska. Det syns tydligt med de amerikanska runorna, att många runologer nästan inte vill att de ska vara äkta. Vilket jag tycker är konstigt. Det vore ju mycket roligare om runinskrifterna faktiskt var gamla!
Enligt Henrik Williams är det inte möjligt att åldersbestämma ristningar med fysikaliska metoder. Vi får förlita oss på runologin – och den talar emot att Vörårunorna är av särskilt hög ålder.
Kan skogsbranden hjälpa oss?
Men så har vi ju det där med skogsbranden. Egil- och Anundstenen ligger i ett område där en skogsbrand härjade år 1832.
Om det går att visa att runorna var med om den branden, då är de minst två hundra år gamla. Och var det inte med om branden – ja, då kan de åtminstone inte vara vikingatida.
Är detta något som låter sig undersökas? frågar jag geologen Alf Lindroos.
- Huh-huh… Ja, om det går över 500 grader så nollställs stenens magnetfält. Men det tror jag inte att det skulle ha gått i en skogsbrand.
Frank Berninger, lektor i skogsekologi vid Helsingfors universitet, är av annan åsikt.
- I en skogsbrand kan temperaturen på markytan stiga ända upp till tusen grader. Så stenens yta kan mycket väl ha hettats upp till över 500 grader, särskilt om den har stått i vindskydd och till exempel haft en myrstack eller en rishög intill sig.
- Men temperaturen varierar väldig mycket från plats till plats. Ifall stenytan stått i vinden så är det möjligt att den nästan helt undgått värmen.
Det kunde alltså tänkas vara möjligt att visa att ristningarna varit med om elden, men svårare att visa motsatsen. Detta är ändå något!
Jag ringer tillbaka till Alf Lindroos. Han hänvisar mig vidare till Fredrik Karell vid Geologiska forskningscentralen:
- Om man mäter magnetfältet så handlar det om de magnetiska mineralerna. Då beror det på vilka magnetiska mineraler som finns i just den stenen. Till exempel magnetkis har en magnetisk temperatur på 340 grader, medan magnetit har en temperatur på 540.
Så undersökningen kunde i princip vara möjlig. Men Karell är skeptisk.
- Med våra metoder handlar det ju om magnetfältets variation genom historien. Men då pratar vi om en geologisk tidsskala, miljontals till miljarder år. Då får vi inte fram en nutidshistoria.
- Så med tanke på magnetiska egenskaper är det svårt att skilja på 1000 år och 50 år. Jag skulle inte satsa pengar på det.
Ännu en besvikelse. Men jag ger inte upp. Och lyckligtvis har Alf Lindroos en annan idé.
Moderna mejselslag
- Vi funderade med en fysiker här, Jan-Olof Lill. Det där spåret är ju hackat med mejsel. Om det är en modern mejsel, så är det möjligt att konstiga metaller, som krom, vanadin och titan, finns kvar i spåret. Metaller som aldrig skulle ha funnits i en vikingatida mejsel.
- Och det skulle kunna gå att analysera.
Nu blir jag ivrig.
Utmaningen här är provtagningen: för analys krävs en bit av en ristning.
Men ifall provtagningen skadar stenen, blir det svårt att få tillstånd av Museiverket. Dessutom skulle det vara väldigt svårt att utvinna ett mineralpulver ur stenen utan att kontaminera provet.
Då kläcker Lindroos idén att analysen kunde göras kemiskt.
- Om en kemist skulle gå till stenen med ett sterilt trassel, doppa trasslet i syra, stryka med det i ristningsspåret och sedan analysera vilka metaller som fastnat i trasslet.
Hittar man då vanadin eller krom kan vi sluta oss till att ristningarna gjorts på 1900-talet!
Alltså ringer jag Johan Bobacka, professor i analytisk kemi vid Åbo Akademi.
- Nog tror jag det skulle kunna vara möjligt. Vi har ju ett instrument för att analysera metaller, ICP-MS kallar vi det. Och vi kan ju bestämma väldigt låga koncentrationer, väldigt låga halter.
Men då behövs en kemist som kan ta provet. Bobacka föreslår att jag tar kontakt med Sten Engblom, som undervisar på yrkeshögskolan Novia i Vasa.
Engblom blir genast intresserad.
- Länge sedan man hört om de där runorna. Ja, visst kunde det vara möjligt. Nog skulle jag kunna vara intresserad!
Överlycklig ringer jag tillbaka till Bobacka, som hänvisar mig till laboratorieansvarige Tor Laurén.
Och där blir det bakslag.
- Med syra skulle det bli så små mängder metall att det skulle vara ytterst osäkra resultat.
Inte ICP-MS, men XRF?
Men Laurén har en annan idé.
Med en handburen XRF-mätare kunde en röntgenanalys göras på ort och ställe, och omedelbart ge svar på vilka grundämnen som finns i spåren.
Hittas då krom eller vanadin kan vi sluta oss till att ämnet härstammar från en sentida mejsel, och alltså att ristningen är modern.
Och hur få tag på en sådan mätare? Sten Engblom föreslår att jag tar kontakt med Geologiska forskningscentralen.
Så jag skickar in en förfrågan, och får kontakt med Peter Edén, miljögeolog vid enheten i Karleby.
Edén är själv från Vörå och har följt med debatten om runorna. Han har diskuterat frågan med sina kolleger.
Tyvärr är de alla av den åsikten att detektionsnivån för en handburen XRF är för låg, att instrumentet är för okänsligt för att kunna avläsa så små metallmängder som det här måste gälla.
- Och var det inte dessutom så att runorna varit målade? frågar Edén.
Ja, det stämmer. Då kan spår av färgerna finnas kvar i ristningarna, och ytterligare försvåra provet.
Det börjar se ut som om ingen mätning skulle ge ett resultat som man kan dra några som helst slutsatser av.
Ifall krom eller vanadin hittas i ristningarna, kan man ändå inte dra några slutsatser förrän man uteslutit att ämnet härstammar från eventuella färger, eller från verktyg som senare petat i ristningarna.
Det hela verkar kort sagt hopplöst.
Ett sista kort
Men skam den som ger sig.
Det finns ett sista, ospelat kort. Ju mer jag tänker på det, desto mer lovande verkar det.
Jonundstenen är oanvändbar – den ristningen ”förbättrade” någon på 90-talet. Egil- och Anundstenarna bjuder på oöverstigliga eller åtminstone svåröverstigliga hinder. Var Olafstenen ligger vet bara Uno Forss, och han är död.
Men så har vi Björnstenen, lösfyndet som Uno Forss hittade 1993!
Enligt vad han själv berättat hittade Forss stenen i samband med sprängningar han utförde på Pörnullsbacken (Vbl 15.2 1996).
Han antar att det var dessa sprängningar som fick stenen att gå i sju bitar. Sex bitar letade han upp efter flera dagars möda, den sjunde är försvunnen.
Björnstenen har flera fördelar. Den är liten nog att låta sig fraktas för eventuella undersökningar.
Dessutom har den överlämnats direkt från Uno Forss till Museiverket, och sedan vidare till Österbottens museum i Vasa, där den nu finns förvarad (dock inte längre utställd).
Björnstenen har aldrig målats eller kritats. Ifall ristningarna innehåller spår av moderna verktyg, kan vi sluta oss till att det är Uno Forss – eller någon med honom nära allierad – som gjort ristningen.
Ivrig ringer jag än en gång till Alf Lindroos samarbetspartner, fysikern Jan-Olof Lill, för att diskutera hur en eventuell undersökning kunde göras.
- Ja, vi har här en cyklotron. Med cyklotronen accelererar vi protoner som vi kan låta träffa olika föremål. Protonerna exciterar atomer i forskningsobjektet. Atomerna går tillbaka till grundtillståndet och avger röntgenstrålning. Genom att mäta röntgenstrålningen får vi reda på vilka ämnen som finns där.
Metoden har fördelen att den inte lämnar några som helst spår i forskningsobjektet.
- För ett par år sedan kom Museiverket hit med en bronsyxa. De var hemskt försiktiga, man skulle ha specialvantar då man hanterade den. Med samma metod har man också analyserat till exempel tavlor vid Louvre för att se om de är äkta.
- Så om man kunde få stenen framför protonstrålen så skulle man kanske se spår av de verktyg som använts!
För att upprepa: ifall ristningarna innehåller krom, vanadin eller titan, kan vi sluta oss till att de ristats med moderna verktyg.
Så har jag då äntligen stött på något som faktiskt kan låta sig genomföras.
Bollen är satt i rullning. En dialog öppnas mellan Åboforskarna och Österbottens museum.
Museets personal, med Pentti Risla i spetsen, är välvilligt inställd, men mån om att eventuella undersökningar görs på sätt som inte ytterligare förvirrar diskussionen. Ifall några resultat uppnås bör de vara tillförlitliga.
Med sina geologkolleger diskuterar Alf Lindroos om och hur Björnstenens bergart kunde bestämmas.
Jan-Olof Lill sätter igång med förberedande experiment inför en möjlig cyklotronundersökning. Så småningom lägger de ihop en forskningsplan som museet får ta ställning till.
Nu har jag gjort mitt.
Efter dagar av arkivgräv, berg av anteckningar, tågresor genom landet, mejlkorrespondenser och ett otal telefonsamtal, efter förvirring, spänning, uppförsbackar, utförsbackar, och väldigt, väldigt många skratt, lägger jag ner pennan. Och väntar.
Artikelserien är slut. Men fortsättning ser ut att följa.
Jonund, Egil, Anund, Olaf och Björn. De må vara aldrig så påhittade – seglivade är de likväl, seglivade som granitklippans lavar.
Läs mera:
De gåtfulla runorna i Vörå I: Österbottens första viking
En arkeologisk sensation, eller skamlös historieförfalskning? En svenskösterbottnisk konspiration, eller fennomani på Museiverket? Läs hela den oerhörda berättelsen om Vörårunorna. Läs mer:
De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn
De gåtfulla runorna i Vörå III: I jakt på bevis
Läs mera:
De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn
Var Uno Forss ett missförstått arkeologiskt geni? Eller var han en skälm utan motstycke? Läs fortsättningen på den hejdlösa sagan om Vörårunorna.
