Tiotals präster inom den evangelisk-lutherska kyrkan har slutit upp till försvar för allas rätt till kyrklig vigsel. Prästerna har inlett en kampanj som går ut på att skicka postkort till biskopar.

Gruppen, som kallar sig "Präster för jämlik kyrklig vigsel" vill snabbt ändra kyrkans äktenskapssyn som de betecknar som ojämställd och diskriminerande.

Prästerna lanserar därför en postkortskampanj. De uppmanar finländare att skicka ett kort till en biskop med en förhoppning om att kyrkan ska viga också samkönade par.

Man kan antingen skicka ett helt eget postkort eller sköta det via Facebook. Det går att skriva ut en färdig vykortsbotten med text via gruppens Facebook-sida "Papit tasa-arvoisen kirkollisen vihkimisen puolesta".

Äktenskapets kärna är kärlek, engagemang och ett gemensamt liv.

- Vi i vill ge vår röst för de par som vill bli vigda i kyrkan. Äktenskapets kärna är kärlek, engagemang och ett gemensamt liv. De här värdena är gemensamma för alla gifta par, säger pastor Laura Mäntylä i kampanjens pressmeddelande.

- Vi hoppas att församlingsmedlemmarna nu också börjar agera. I den offentliga diskussionen kan man lätt få den uppfattningen att det här handlar enbart om präster och biskopar medan det i verkligheten gäller en fråga som församlingsmedlemmarna borde ta ställning till.

Mäntylä konstaterar att det inte handlar om någon liten fråga. Hon och de som tänker på samma sätt som hon hoppas på att de präster som följer sitt samvete också skulle få biskopens välsignelse. Enligt Mäntylä vill prästerna bara högakta församlingsmedlemmarnas rätt till kyrklig vigsel.

Många präster är redo att gå emot kyrkans regler

Biskoparna har uppmanat präster att inte viga samkönade par om inte kyrkomötet ger grönt ljus för det.

Många präster är ändå redo att gå emot kyrkans regler och viga samkönade par i kyrkan redan nu. I Svenskfinland finns det 14 sådana präster, visade Svenska Yles och de Finlandssvenska mediehusens enkät i februari. Dessutom vill nästan hälften av prästerna i Borgå stift ändra kyrkolagen så att den tillåter samkönade vigslar.

För att kyrkolagen ska ändras krävs 75 procents majoritet på kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ. Många vill anpassa kyrkolagen så att den stämmer överens med den nya äktenskapslagen.

Det är ändå ingen garanti för en lagändring. På kyrkomötet är både präster och församlingsmedlemmar representerade. Röstfördelningen är en sådan att lekmännen, församlingsmedlemmarnas representanter, är i majoritet.

Kyrkomötet det enda organ som kan fatta det här beslutet.

Björn Vikström, biskop i Borgå stift, sade nyligen att han uppfattar situationen som sådan att kvalificerad majoritet för förändrad praxis förefaller ganska osannolik.

Det finns också ett kompromissförslag för kyrkomötet där präster skulle få viga samkönade par men där ingen ändå skulle tvingas till det.

49 procent vill att kyrkolagen ska harmoniseras med äktenskapslagen, 40 procent vill det inte och 11 procent har ingen åsikt Bild: HSS Media/Kati Hiekkanen datajournalistik,samkönat äktenskap

14 präster har som avsikt att viga samkönade par Bild: HSS Media/Kati Hiekkanen datajournalistik,samkönat äktenskap

(Grafik ur en enkät som de finlandssvenska medierna gjort)

Det finns intresse i Raseborg att arrangera en pridefestival också i år. Den här gången är tanken att paraden ska ordnas i Karis.

Onsdagen den 15 mars ordnas en träff där intresserade kan utbyta tankar och idéer och diskutera fritt. Målet med mötet är att grunda en arbetsgrupp som kan jobba vidare med planerna.

Mötet ordnas klockan 18 på Karis bibliotek.

Mötet kallas samman av Raseborgs kulturbyrå, men meningen är att staden inte ska hålla i trådarna i år. Huvudansvaret ska ligga hos arbetsgruppen.

Raseborgs första pridefestival ordnades i Ekenäs i fjol och då deltog 600 människor i paraden.

Lenita Airisto var två år gammal då vinterkriget bröt ut. Hon minns att det var kallt och att hon frös hela tiden. Och hon minns ljudet från sirenen. Den satt på taket i huset där hon bodde och den hade ett ljud som skar igenom hela kroppen.

- Då sprang vi ner till källaren, säger hon.

I dag ger hon ut sina memoarer, som samtidigt är en sorts hyllning till det 100-åriga Finland. Hon tillägnar boken försvarsmakten, alla män och kvinnor vid fronten - och Lotta Svärd-rörelsen.

- Jag är oerhört tacksam. Utan deras mod och vilja att kämpa för frihet och självbestämmanderätt, hade mitt liv gått förlorat, förklarar hon, och tillägger att barndomsupplevelserna har format henne till den person hon är.

- Jag lärde mig att inte klaga. Hemma hos oss var det förbjudet att jämra sig. Min mamma påminde oss alltid om att det fanns andra som hade det ännu värre, minns Lenita.

Jag har levt under den tid då ingen ville höra om krigsveteranerna.― Lenita Airisto

Som barn funderade Lenita ibland på vilka de var som mamma hade avsett. Tills hon råkade gå i samma skola med tre små barn från en ingermanländsk familj.

Hon minns att de där små barnen var borta från skolan mycket. Ofta kom bara en av dem till skolan.

- Läraren blev riktigt arg en dag, lyfte upp den där lilla gossen och sade barskt till honom att i Finland kommer alla barn till skolan. Då svarade pojken att det inte går, för de har bara ett par skor. Kan du förstå? Sådana tider har det varit, säger Lenita, och tittar på mig intensivt.

- Så inte ska man klaga.

Ociviliserat att behandla veteranerna respektlöst

Lenita anser att den krigstida generationen, alla de som gjorde stora uppoffringar, inte alltid har fått den respekt den förtjänat.

- Jag har levt under en tid då ingen ville höra om dem. På 70-talet var det rentav skamligt hur vi behandlade krigsinvalider och veteraner. Det var hemskt, säger Lenita med eftertryck.

- Det att man inte vet eller inte har intresse är en sak, men det att man vet men är så ociviliserad att man behandlar de här människorna respektlöst är skamligt. Det är dem vi har att tacka för vårt välstånd! För visst är det otroligt, det vi uppnått, säger hon.

Och hon understryker att Finland enligt alla måttstockar är ett av de bästa länderna i världen.

Dessa downshiftare. De är de allra dummaste!― Lenita Airisto

Lenita Airisto är inte känd för att vara särskilt finkänslig då hon lägger ut texten. Då hon för nästan 30 år sedan sade att finländska män inte kan klä sig, och nämnde de vita tennisstrumporna kombinerade med kostym som ett skräckexempel, blev hon för evigt känd som strump-polisen.

Och då hon går åt dagens trend - downshiftandet - bryr hon sig heller inte om att väga orden på guldvåg. Hon anser att dumhet och lättja bromsar Finland.

- Dessa downshiftare. De är de allra dummaste! De som tänker att de vill göra så lite som möjligt. Vi har inga möjligheter till den attityden i det här landet! Om hundra år så har vi försvunnit om vi alla börjar downshifta. Vår styrka är ju att vi lär oss och vi utnyttjar vår lärdom för vårt land, liksom de som hade den här drömmen om att Finland kunde vara självständigt. De var modiga män och kvinnor!

Utan industri inga innovationer

Men inte heller politikerna och företagsledarna får godkänt av Lenita, som under flera årtionden ledde skräddarsydde spektakulära shower som sålde finländska företag och innovationer i projektet "Success story Finland". Enligt Lenita förstår sig dagens politiker inte på global ekonomi, och också företagsledarna saknar fantasi.

- Vårt land hade visionära företagsledare på 70- och 80-talen. Vi skapade varumärken och visioner. Nämn ett finländskt bränd i dag, uppmanar Lenita och lutar sig uppfordrande framåt i stolen.

- Allt är sålt, tillägger hon sedan sorgset, och nämner varvsindustrin som ett exempel. Hon säger att vi inte kan skapa nya framgångsprodukter och innovationer om vi inte har egen industri.

Nämn ett finländskt brand i dag!― Lenita Airisto

- Vi har politiker som tycker att det är fantastiskt om vi får utländskt kapital och utländska firmor till landet, för då får vi arbete. Men vi har blivit drängar i vårt eget hus! Tidigare var det våra egna brand vi utvecklade här i Finland, nu jobbar vi för andra. Om vi bara är drängar, då är vi som Bangladesh. Dit för man produktionen för att där finns bra arbetare och för att det är billigt där.

Vill vi ha det så, frågar Lenita, och tillägger att vi ändå inte kan konkurrera med kostnader i billiga länder, Så det enda som återstår är kvalitet. Och varumärket, brandet, som hon kallar det.

Barnlösheten

Till Lenitas livsval hör att hon medvetet valt bort att skaffa barn. Under flera årtionden insinuerades det om att karriärkvinnan inte ville ge utrymme för en familj i sitt liv. I sina memoarer lättar Lenita på dimridån, och visar att beslutet inte styrdes av karriären, utan någonting helt annat.

Hon berättar om sin syster Armi, som led av en utvecklingsstörning, som gjorde att hon stagnerade på barnstadiet. Och Lenita låter förstå att risken hade varit överhängande att samma störning hade drabbat hennes barn.

Världen är hemsk mot människor som inte kan försvara sig.― Lenita Airisto

- Mera vill jag inte säga. Socialpornografi har aldrig varit my cup of tea, säger hon hon bestämt, men tillägger att det är svårt att diskutera den här frågan med sådana som inte har egen erfarenhet av att leva med ett barn med utvecklingsstörning.

- Min syster hade förstås lyckliga tider också, men världen är hemsk mot människor som inte kan försvara sig, säger Lenita allvarligt.

- Folk sitter i TV-soffor och säger att de har ett barn med utvecklingsstörning och att de är så lyckliga, men ingen frågar hur lyckligt det här barnet självt är. Jag har levt med min syster och sett hur olycklig hon var och hur hon mobbades överallt.

Till och med då hon blev gammal så kom giriga människor från så kallade välgörenhetsorganisationer - och till och med kyrkan - och började utnyttja henne, säger Lenita med en huvudskakning.

- Man ska ta risker i livet, men man ska ta förnuftiga risker, tillägger hon och tillskjuter att det ju nog finns tillräckligt med barn i världen, även utan hennes medverkan.

Man kan inte få allt.― Lenita Airisto

Att äktenskapet med Ingvar S Melin upplöstes hade heller inte direkt med barnlösheten att göra.

- Melin var en civiliserad och klok man. Han ställde aldrig några ultimatum. Men jag visste att det var viktigt för honom att få bli pappa. Så vi skilde oss medan vi ännu var så unga att vi kunde börja nya liv. Om vi hade väntat tio år så hade det varit för sent, konstaterar Lenita och tillägger att hon inte känner sig ensam.

- Man kan inte ha allt! Jag har haft väldigt mycket fint i mitt liv, så inte kan jag sitta här och börja klaga att jag inte har barn, säger hon.

I tidigare intervjuer har Lenita lyft fram de många underbara män hon delat olika perioder av sitt liv med, och i boken öppnar hon även den dimridån.

Förutom maken Ingvar S Melin, tillägnas bland annat den första kärleken Raimo, artisten Vesa-Matti Loiri, finansgeniet Pentti Kouri samt diplomaten, journalisten och politikern Max Jakobson flera sidor.

Ett av avslöjandena i boken är att Lenita hade en 40 år lång kärleksrelation med den sistnämnde.

“Då Fredrika och hennes mor stego in hos Runebergs, hade »Janne» just kommit
hem från en fiskefärd. Han stod i matsalen, solbränd, barfota, med rufsigt hår och illa medfaren dräkt och en duktig smörgås i handen.”

Här har vi det troligen allra första mötet mellan den strax 14-åriga Fredrika, dåvarande Tengström senare Runeberg och den 17-åriga långa gymnasieeleven Janne, senare mer känd som nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, en sensommardag i Jakobstad 1821.

Mötet kan man läsa om i Karin Allardt Ekelunds bok om Fredrika Runebergs liv, utgiven av Svenska litteratursällskapet år 1942, och en av de vetenskapliga utgåvor av kvinnliga författare som litteratursällskapet med anledning av kvinnodagen lyfter fram denna vecka. Flera av utgåvorna har varit slutsålda eller annars svåra att få tag på och distribueras nu alltså digitalt via sällskapets hemsida.

Janne och Fredrika efter 15 år som gifta. 31 år to go. JL och Fredrika Runeberg Bild: Svenska litteratursällskapets Flickr/ Runebergsbibliotekets bildsamling fredrika runeberg,johan ludvig runeberg,runeberg,runeberg och fredrika runeberg

Stycket som jag valde ut för att det känns som en pikant bit historia är bara bråkdelen av den text som handlar om Fredrika Runebergs liv.

I samma text hittar man mycket annat intressant, till exempel beskrivningar om hur vardagslivet i Finland tedde sig i slutet av 1800-talet och hur fattiga var beroende av hjälp från just sådana som Fredrika.

“Under de fruktansvärda nödåren 1867- 68 fördubblade Fredrika Runeberg sina ansträngningar att hjälpa de nödställda. Hon lät i stor skala baka nödbröd åt de kringströvande väldiga tiggarskarorna och stugan på gården stod natt och dag öppen för dem. Här fick mången trött och utsvulten vandrare tina upp sina frusna lemmar vid en värmande brasa och vila ut efter mödor och strapatser.”

Fredrika Runeberg grundade även en flickskola som gav fattiga flickor bättre chanser till ett gott liv, någonting som man kan tänka sig att gav ringar på vattnet ännu långt fram i historien.

Vem var kvinnorna?

Förlagsredaktör Hanna Riska tror att många människor kan tänkas ta till sig de gamla texterna på nytt, såväl privatpersoner som forskare.

- Texterna representerar ett brett område. Här finns till exempel både historia, släkthistoria, språkvetenskap och litteratur, säger Riska.

Ragna Ahlbäck Ragna Ahlbäck. Bild: SLS/ Bo Lönnqvist Ragna Ahlbäck

Ruth Hedvall ruth hedvall. Bild: SLS/ Daniel Nyblin Ruth Hedvall

Anna Bondestam anna bondestam Bild: SLS Anna Bondestam

Tidiga aktivister

De kvinnliga författare och forskare som i de digitala utgåvorna nu får en ny stund i rampljuset hör i många fall till de tidiga förkämparna för kvinnors jämlika rättigheter.

- Vi tänker kanske på 1960-talet som feminismens tid. Men till exempel Jenny af Forselles jobbade mycket för de här frågorna, bland annat för kvinnornas rösträtt, konstaterar redaktör Pieter Claes som jobbat med digitaliseringsprojektet på SLS.

En bit till målet

När det kommer till firandet av kvinnodagen har Pieter Claes, som själv vuxit upp i Belgien, ett slags utanförperspektiv.

- Finland ser sig gärna som ett land där alla är jämställda, men det finns mycket arbete framför oss. Jag tänker på att finländska kvinnor ännu har sämre löner än männen och på att många kvinnor upplever sig som objekt eller som mindre värda.

Dessutom, säger Pieter Claes, påverkas vi också här av hur kvinnor behandlas internationellt.

- Det som händer i USA eller det att flickor kidnappas på andra håll i världen har betydelse också för oss. Vi tar intryck av det.

Hur gick det sen?

Tillbaka till sommardagen 1821 i Jakobstad. Vi vet hur det gick i slutändan, 46 års äktenskap och åtta barn, men vad hände under det där första mötet mellan Fredrika och “Janne”?

Det kanske var en varm dag, 1820-talet var åtminstone gynnsamt sett till skördarna, men något hett möte var det inte.

“Janne” gömde sig bakom en dörr för att slippa träffa gästerna Fredrika var i sällskap med, men hade inte insett att hans bara fötter skulle synas under dörrkarmen, så det hela blev mer ett komiskt än ett romantiskt minne, lär Fredrika ha målat upp senare i livet.

Här kan du läsa litteraturhistorikern Karin Allardt Ekelunds text om Fredrika Runeberg. På sidan 32 hittar du mötet år 1821.

Det händer sig ibland att det där telefonsamtalet som många drömmer om blir verklighet. Den danska basisten Ida Nielsen kunde knappt tro sina öron då hon blev erbjuden att åka till USA för att spela några dagar med Prince. Dagarna blev till år och turnéerna till månader och hon hann också medverka på två skivor.

Ida Nielsen växte upp på den danska landsbygden och i skolan fanns det ett trumset och en basgitarr. Hon sjöng också i skolkören och i den fanns en klasskamrat som hade ett band. Basisten i bandet slutade plötsligt och klasskompisen frågade Ida om hon kunde komma och spela bas. Jo såklart, svarade hon även om hon bara spelat några gånger i skolan.

Sedan gick det fort framåt och plötsligt var hon med i gruppen Zap Mama som också spelade i Finland. Samtidigt började hon samarbeta med det danska företaget TC Electronic som år 2009 började tillverka basförstärkare. De gjorde några videoinspelningar med henne som de publicerade på Youtube och Ida lade sedan upp dem på sin My Space sida.

Det där klassiska telefonsamtalet

Plötsligt en dag ringer telefonen och i andra ändan är det en som presenterar sig som artisten Princes manager.

- Jag trodde ju det var ett skämt, säger Ida och skrattar högt. Dagen innan hade hon dessutom skojat med en vän om hur häftigt det skulle vara att få spela just med honom.

En vecka före resan fick hon ett mail och där stod det vilka låtar hon skulle öva in. När hon väl anlände till Minneapolis i USA så hade hon gjort ett grundligt hemarbete och gått igenom nästan hela hans repertoar.

Och det var tur för efter att hon hade spelat några dagar i hans studio hade Prince plötsligt frågat om hon ville åka ut på turné med honom. Svaret var ja och efter det började hårdjobbet. Det gällde att öva in ca 300 låtar som kunde tänkas bli spelade under turnén.

Magiska stunder på scenen

Och för Ida Nielsen blev det en tid som var full av upplevelser och nya lärdomar om branschen. Och varje kväll fick hon uppleva den där speciella magin som Prince kunde framkalla både hos publiken och hos bandmedlemmarna.

Det gick inte en kväll utan överraskningar. Och på många konsertklipp kan man till exempel se hur Prince i slutet av konserten slänger ut en bas eller gitarr, som han har spelat på, till publiken. Så jag frågar Ida om det faktiskt gick till på det sättet.

- Hmmmm nej jag måste ju säga sanningen, inleder hon lite tvekande. Det var så att en av våra gitarrtekniker alltid fanns på en viss plats bland publiken och det var till honom som Prince slängde gitarren.

Men i övrigt vill inte Ida Nielsen prata mycket om privata detaljer om livet på turnéer och i studion tillsammans med honom. Eftersom Prince dog för cirka ett år sedan så undrade jag också om det var svårt för henne att inse faktum och försöka anpassa sig till en tillvaro utan honom. Då blir den glada utåtriktade danskan stum och tyst och säger att hon inte vill gå in på privata detaljer kring frågan.

Kvinnorna i branschen

Då vi kommer till kvinnor i branschen säger Ida att hon är jätteglad över att det nu börjar finnas mer och mer duktiga musiker som är kvinnor men hon vill inte fästa så stor vikt vid könet.

- Dessutom har det nog varit annorlunda för mig eftersom jag spelat med Prince. Det ger en helt annan status, säger hon.

Turné i Finland

Den finländska basisten Jan Strandberg upptäckte Ida Nielsen långt innan hon spelade med Prince och nu är hon i landet för att göra en miniturné tillsammans med honom. I gruppen ingår också flere kända finländska musiker.

De spelar torsdagen 9/3 i Tammerfors och fredagen 10/3 i Helsingfors.

Ida Nielsen och Jan Strandberg är på turné tillsammans. Basisterna Ida Nielsen från Danmark och Jan-Olof Strandberg från Finland. Bild: Yle/Kjell Ekholm Ida Nielsen,Jan-Olof Strandberg

Inslag om Ida Nielsen i Vår musik på måndag med start kl 19.30.

Vissångaren Barbara Helsingius avled i morse bruten av en längre tids sjukdom. Hon blev 79 år gammal. Vännen och Yleredaktören Benny Törnroos säger att frisyren och den mörka altrösten var hennes två starka varumärken.

Som yngre var Barbara Helsingius aktiv inom gymnastik och idrott. Hon representerade Finland i fäktning vid OS i Rom 1960.

Hon var utbildad gymnastiklärare från Helsingfors universitet och studerade också i vid Stanford i USA där hon erhöll en Master of Arts in Education.

barbara Helsingius håller upp två CD-skivor. Bild: Mauri Ratilainen/11 Mt /All Over Press Barbara Helsingius

I USA blev hon intresserad av amerikansk folkmusik och debuterade något senare som vissångare och radioröst vid Rundradion.

1967 gifte sig Barbara Helsingius med diplomaten Hank Koski som då var stationerad vid ambassaden i Helsingfors. Paret flyttade till Washington DC och 1968 föddes hennes första dotter. Samma år flyttade familjen till Oslo där parets andra dotter föddes. Familjen stannade i Oslo i sju år.

Från och med 1960-talet var hon en känd vissångare bland den finlandssvenska publiken. På 1960-talet var hon också programvärd för Rundradions finskspråkiga tv-program.

1977 gjorde Barbara Helsingius succé med visan "Jag visste så väl" som även sjöngs av flera andra artister i Norden.

Artikeln fortsätter efter bilden och videoklippen.

Barbara Helsingius slår fröjdigt ut med händerna i ett sommarlandskap. Bild: Mauri Ratilainen/11 Mt/All Over Press Barbara Helsingius

Helsingius publicerade ett dussin LP- och CD-skivor främst med egen produktion på fyra språk: svenska, finska, norska och engelska.

Helsingius introducerade den moderna visan för den finskspråkiga publiken genom att medverka i finskspråkiga radio- och tv-program samt på skivor och i visböcker. Samtidigt gjorde hon finska diktare kända i nordiska sammanhang. Hon gav konserter i alla de nordiska länderna samt i ett flertal andra länder, bland dem USA, Storbritannien, Spanien och Japan.

Artikeln fortsätter efter videoklippen.

Barbara Helsingius var som enda finländare medlem i Svenska visakademien.

Den mörka altrösten

Helsingius goda vän Benny Törnroos nås av sorgebudet i Malaga där även Barbara Helsingius har ett hus.

- Hennes två starka varumärken var frisyren och den mörka altrösten, säger Yleredaktören Törnroos.

Törnroos säger att Helsingius var en mycket mångsidig person som blev en folkets artist, kompositör och en tydlig visvän.

Hennes sång “Jag visste så väl” var enligt Törnroos en av de få finlandssvenska sånger som har nått utanför landets gränser. Både svenska och norska artister har gjort egna versioner av sången. Hennes visa “Drömd serenad” är en mycket fin sång, anser Törnroos.

Helsingius var också en av de första som inkluderade dialektala inslag, säger Törnroos. Hon gav också ut flera visböcker, bland dem sångboken Songs Finland Sings med 80 finländska sånger översatta till engelska.

- Bland sångerna finns allt från Kotkan ruusu till Hangövalsen och gamla schlagerörhängen, säger Törnroos.

Törnroos minns också att Helsingius i många år ledde den internationella engelskspråkiga kanalen vid Rundradion.

Källor: Uppslagsverket Finland, Biografiskt lexikon för Finland

Mosaikmönster är något som människan sysslat med de senaste 5000 åren - inget nytt under solen. Det bevisar bara hur användbar och vacker mosaiken är. Sätten att göra mosaik på är många och det går att använda allt från glasskärvor, porslinsbitar till små, små stenar.

De flesta hårda ytor går det att göra mosaikmönster på. Jag har valt stubbar - härliga, rejäla stubbar!

Om du också vill pröva så behöver du det här:

• stubbar (som fått torka några månader)
• natursten/färgade glas- och porslinsbitar/mosaikbitar
• universallim
• fästmassa/fogmassa
• skål
• slev
• skyddshandskar
• andningsskydd
• gummispatel
• tvättsvamp

Stubben behöver vara torr och stadig. Se till att den har en jämn, plan yta fri från smuts.

Innan du börjar med mönstret skall du se till att du har alla bitar du behöver. Färgkoordinera dem i högar eller om du ska göra ett specifikt mönster rada ut mönstret på förhand så du vet att att bitarna räcker till. Eftersom jag skulle göra ett cirkelformat mönster började jag i mitten.

Sprid ut lite lim åt gången och tryck ner stenarna i limmet, en åt gången. Använder man större bitar kan man placera limmet på biten direkt. Det gör inget att det blir mellanrum mellan stenarna, fogmassan kommer att täppa till hålen senare. Jag radade stenar ända ut till barkkanten, som fick fungera som en naturlig inramning. Låt limmet torka.

Blanda fogmassan enligt instruktionerna på förpackningen. Använd handskar och andningsskydd. Bred ut massan över mosaikstenarna, ända ut till kanten. Torka genast bort överflödig massa och upprepa torkandet efter 10-15 minuter. Intorkad fogmassa är svår att få bort. Upprepa torkande med fuktig svamp eller trasa tills ytan är ren och fin. Låt torka.

Redo att användas!

Mosaik på trästubbe

Vad skulle du önska dig om du hittade en ande i en magisk lampa som kunde ge dig allt du ville ha? Aladdin, i Wasa Teaters nya pjäs, får lära sig en viktig läxa. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Aladdin och den magiska lampan utgår från sagan i Tusen och en natt. En ung fattig pojke någonstans i Österlandet drömmer om ett bättre liv för sig själv och sin familj. Och en dag händer det. Aladdin får en magisk lampa som ger honom tillgång till all världens rikedom.

Men är palats, guld och ädelstenar faktiskt det som Aladdin behöver? Precis som alla goda sagor ger även Aladdin och den magiska lampan en moralisk tankeställare.

- Aladdin gör en resa från fattigdom till rikedom och tror att han ska bli lycklig av det - att saker ska göra honom lyckligare. Men han kommer till insikt och inser att det lönar sig att vara aktsam med vad man väljer och vad man önskar sig, säger Markus Lytts som spelar titelrollen.

Manusförfattaren Anna Simberg håller med.

- Om man får en magisk lampa och får sina önskningar uppfyllda så kan man bli lite tokig och ha-galen. Aladdin lär sig att bli måttfullare och ödmjukare, säger Simberg.

Speglar nutiden

Walt Disneys animerade version av Aladdin hade premiär 1992. Wasa Teaters föreställning skiljer sig från den på många punkter.

- Vi utgick från sagan i Tusen och en natt som utspelar sig i den persiska miljön, men vi tyckte inte att sagan alls liknar det som vi upplever Mellanöstern i dag. Vi hittade inte en enda pjäs som vi tyckte hade något med nutiden att göra, så vi skrev en egen, säger Anna Simberg.

I Aladdin och den magiska lampan är Aladdin en 11-årig pojke som är tvungen att bidra till familjens kassa genom att sy jeans.

- Barnarbete sker ju överallt, säger Simberg.

Prinsessan Buldur (Jasmine i Disney-versionen), som spelas av Carla Fri, har också blivit en helt annan karaktär.

- Kvinnornas situation ändras i mycket snabb takt i Mellanöstern. Kvinnan har haft en tillbakadragen roll. Och för oss kändes det meningslöst att ha en prinsessa som tvingas vara passiv. I vår version är prinsessan utbildad och modern - man kan kalla henne feminist. Hon skulle kunna ställa sig upp framför FN och tala för barnens rättigheter, säger Simberg.

Ingen Helt ny värld

Pjäsen är ingen musikal men man kommer att höra musik genom hela föreställningen. Musiken är nyproducerad för pjäsen av Markus Fagerudd och bär influenser från flera olika musikstilar.

- Med en vecka kvar till premiären har jag nyss lärt mig sången, säger Markus Lytts och skrattar.

- Den har takter som är helt annorlunda från vad vi är vana vid. Fagerudd har gjort ett underbart jobb och det utmanar mig, vilket jag alltid gillar, säger Lytts.

Aladdin och den magiska lampan har premiär på teaterns stora scen den 15 mars.

Aladdin och den magiska lampan på Wasa Teater

Den här veckan är det JAG med låten Rush och Jepokryddona med låten Jack Lintel´s Jig som utmanar Vegatoppen.

Jepokryddona är en folkmusikgrupp som är hemma från Jakobstad. Gruppen grundades 1994 av Christine Julin-Häggman, som är gruppens ledare och också violinst. I Jepokryddona spelar Julin-Häggman främst dragspel.

- Jag fick ett leksaksdragspel då jag var fyra år och då jag var sex började jag spela folkmusik. Sen lärde jag mig spela piano och violin, men det var dragspelet som startade allt.

Alla som har spelat i Jepokryddona sedan 1994 har varit elever vid Musikinstitutet i Jakobstad.

- De har alla tränat etyder och skalor och har spelat klassisk violin, vilket är bra för då får man teknik. De folktraditionella låtarna vi spelar är ganska svårspelade, så man behöver kunna en hel del. Just nu finns det både nybörjare och längre hunna i gruppen, berättar Julin-Häggman.

Känslostarka hemlandstoner

Jepokryddorna har turnerat mycket och rest runt i stora delar av världen, bland annat till Australien, Alaska, Ryssland och Tyskland.

- 2001 var vi i en kyrka i Michigan - publiken både skrattade och grät under konserten, berättar Julin-Häggman. Många i USA härstammar ju från Finland och det betyder mycket för dem då man berättar om Finland och spelar hemlandstoner. Det är mycket känslostarkt.

Berätta lite om Jack Lintel´s Jig

- Den kom till Jepokryddona tack vare min dotter, som hade varit på spelläger i Helsingland, förklarar Julin-Häggman. Hon kom hem med den här låten och den föll alla i smaken. Så fick vi för oss att vi skulle hälsa på Janne Hyöty för att få ett lite poppigare sound och så blev låten så här - en ganska trevlig och glad låt, fast den går i moll!

Just nu bandar Jepokryddona in låtar för en skiva.

JAG utmanar med låten Rush

JAG, eller Jens Anton Grönholm som han heter på riktigt, är hemma från Helsingfors och har gjort musik i tolv år. JAG har ett eget produktionsbolag som han styr tillsammans med Patrick “Bluf” Gripenwaldt, som också är hans producent och DJ.

JAG, alias Jens Grönholm. Jens Grönholm, alias JAG, som är utmanare på Vegatoppen 9.3.2017 Bild: JBH-productions jag,jens grönholm

Genren som JAG har valt har hård konkurrans, också i Finland. Hur sticker man ut?

- Man måste väl vara tillräckligt bra för det första, skrattar Jens Grönholm, man måste jobba hårt och ligga i. Om man sitter hemma och väntar kommer ingen och knackar på dörren. Vi har hållit på i tolv år mer eller mindre aktivt och haft spelningar i över tio år. Helt över en natt har det ju inte gått, men det är kul att det finns folk som vill lyssna på ens musik.

JAG tycker att Finland är ett bra hiphop-land.

- Finsk rap börjar bli den mest poulära genren i Finland, vi är inte mera ett "hevikansa", säger Jens Grönholm.

JAG gör främst musik på engelska men har också ett finskspråkigt projekt på gång tillsammans med en kompis. JAG har också gjort en låt på svenska. Just nu jobbar han på nästa album tillsammans med Patrick Gripenwalt, albumet släpps troligtvis i augusti. Nya singeln Rush släpptes på måndag (6.3) och i september planerar JAG att åka på en liten turné till Frankrike.

Rush är den nya singeln, berätta.

- Det här är så JAG som det blir det är en sådan stil som jag är mest tänd på att göra, berättar Jens Grönholm. Det är mycket 90-tal över soundet, lite rått och inte så finslipat. Ren rap, så att säga.

Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 9:

Guns Rosor innehar nu första platsen på Vegatoppen, medan Thomas Lundin har fallit ner till en andra plats. Förra veckans utmanare Geir Rönning och Lxandra fick inte tillräckligt med röster och faller ut efter endast en vecka på Vegatoppen.

Guns Rosor / Ein flickå från lande: 18.98 %
Thomas Lundin / Tänk om allt är som det ska: 15.28 %
Sven Boom / Av ständig oro: 12.04 %
Rickard Eklund / Sömntåg: 11.11 %
Desiree Saarela / Mitt i allt: 10.19 %
Lovana / 8 hours: 9.26 %
Ronya Mariah / Angel: 8.8 %
Amanda Finnholm / Midnight Sun: 8.8 %
- - - - -
Geir Rönning / Om du vänder dig om: 5.09 %
Lxandra / Flicker: 0.46 %

Rösta på Vegatoppen nr 10 här!

Vegatoppen nr 10

Du kan rösta på en låt. Röstningen avslutas tisdag 14.3 kl. 24:00.

 Guns Rosor / Ein flickå från lande 

 Thomas Lundin / Tänk om allt är som det ska 

 Sven Boom / Av ständig oro 

 Rickard Eklund / Sömntåg 

 Desiree Saarela / Mitt i allt 

 Lovana / 8 hours 

 Ronya Mariah / Angel 

 Amanda Finnholm / Midnight Sun 

 Jepokryddona / Jack Lintel´s Jig  

 JAG / Rush  

Resultaten från Vegatoppen nummer 10 presenteras torsdag 16.3.2017 kl. 20.03 med repis lördag 18.3.2017 kl. 21.03. Då får du veta om utmanarna Jepokryddona och JAG tar sig upp på Vegatoppen och hur det går för listans övriga låtar och artister.

Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.

Vegatoppen i Radio Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.

Samtiden är påtagligt närvarande i Nationalteaterns uppsättning av Macbeth. I Janne Reinikainens och Eva Buchwalds nybearbetning förvandlas Shakespeares tragedi till ett ödesdrama med såväl politiska som ekologiska förtecken. Har människan som art överhuvudtaget någon framtid - och hur ser den i så fall ut?

Frågan är berättigad. En annan sak är väl sedan hur understruket den måste formuleras för att nå fram.

Regissören Janne Reinikainen väljer det säkra före det osäkra.

I en nyskriven text som ympats in i dramats slutskede sammanfattar författaren Antti Nylén vårt existentiella dilemma.

Det mänskliga förståndet har utmanat naturen men naturen är en dålig förlorare, påpekar han. Den faller, viker undan men den försvinner inte. Och den tid naturen har till sitt förfogande är evig i jämförelse med människans.

Juha Hurme formulerade sig snarlikt i Muuttomiehet för ett par år sedan då mänskligheten träffande nog beskrevs som ett gycklarsällskap i storleksklassen "kosmisk loppcirkus”.

Men i Nationalteaterns Macbeth visualiseras vår kollektiva framfart och sorgliga loppcirkus så tydligt genom hela uppsättningen att den avslutande moralkakan med fördel kanske kunde ha uteslutits – liksom alla dagsaktuella hänvisningar till fartberusade makthavare och destruktiv maktutövning.

Shakespeare är tydlig nog och Macbeth drabbar oss uttryckligen för att människoskildringen är så igenkännbar, oavsett vilken epok man väljer som ram.

Rädd för sin egen spegelbild

Men visst drabbar också Nationalteaterns uppsättning, åtminstone stundvis, de smått ängsliga understrykningarna till trots. Av alla Shakespeares antihjältar är Macbeth otvivelaktigt den som i all sin nakenhet kommer oss närmast.

Där Rickard III till exempel mördar sig till makt med öppna ögon framstår Macbeth som skräcken personifierad.

Han är livrädd för att förlora greppet om den hägrande makten men lika rädd för att bli ertappad för sina våldsdåd. Men mest av allt är han skräckslagen över den förändring han ser sig själv genomgå.

Med blodbesudlade händer. Antti Luusuaniemi och Katariina Kaitue som Macbeth och Lady Macbeth. Antti Luusuaniemi och Katariina Kaitue i Nationalteaterns uppsättning av Macbeth. Bild: Mitro Härkönen Antti Luusuaniemi,Finlands nationalteater,Katariina Kaitue,Macbeth

På Nationalteatern kan man faktiskt se de två troninkräktarporträtten gå i dialog med varandra nu när Macbeth gör entré på stora scenen samtidigt som Kristo Salminen gestaltar Rickard III på Willensauna-scenen.

Det är intressant. Inte bara för att uppsättningarna är så olika utan också för att Shakespeare närmar sig makttemat ur två helt olika synvinklar.

Från triumf till ruelse

I Antti Luusuaniemis och Katariina Kaitues tolkningar ter sig Macbeth och hans hustru Lady Macbeth inledningsvis som ett modernt och urbant genomsnittspar med lätt satiriskt gestaltade framgångsambitioner.

När Macbeth i ett textmeddelande rapporterar vad de tre häxorna ( i den här sättningen de tre rappande Weird Sisters) förutspått honom brister hustrun ut i en triumferande segerdans.

Yess - äntligen!

Makten eggar och väcker underförstått också den avsomnade erotiken i förhållandet till liv.

Men det hägrande målet glider ju dem ständigt ur händerna och slänger in paret i en våldsspiral där de snart sitter fast som i ett kommunicerande kärl.

När den ena tvekar manar den andra på och i slutändan hägrar bara det symbiotiska förhållandets självförbrännande katastrof.

Det sista vi ser av den levande Macbeth är en människospillra ihopkurad i fosterställning, fångad i en glasbur som ett märkligt djur på en naturhistorisk utställning.

Bilden är anslående. Men vägen dit är i längsta laget.

Ansvaret är ert, bästa publik

Det koncentrerade dramat har i den här versionen tänjts ut till en tre timmar lång elegi över mänskligheten. I det stämningsmåleriet ryms både plågsamt utdragna scener och ett par överflödiga musiknummer.

Fördelen med det eftertänksamma tempot är att såväl Luusuaniemi som Kaitue bereds möjlighet att utveckla djupperspektivet och nyanserna i sina respektive personporträtt.

Dramats övriga personer hanterar uppsättningen däremot ofta med renodlad cynism.

Den gamle kungen omgiven av sitt hov. I mitten Esko Salminen som kung Duncan och Katariina Kaitue som Lady Macbeth. Foto från Macbeth på Nationalteatern. I mitten Esko Salminen och Katariina Kaitue som kung Duncan och Lady Macbeth. Bild: Mitro Härkönen Esko Salminen,Finlands nationalteater,Katariina Kaitue,Macbeth,Seppo Pääkkönen

Den gamle kung Duncan ter sig i Esko Salminens tolkning till exempel inte ett dugg bättre än usurpatorn Macbeth. Och Duncans son Malcolm (Fanny Noroila) är kanske inte heller att lita på ...

Men det är han som får sista ordet också här. Och det ordet lyder ”helvetti”.

Är det ett dystert konstaterande eller en ansats till kursändring i elfte timmen?

Det svaret överlåter uppsättningen helt åt oss.

Upprustningen av Hangö frontmuseum har nått en milstolpe. Nu firas taklagsöl på den nybyggda delen av huset och i juni kan de första besökarna strömma in.

Det är mycket som har hänt på museet sedan Krigshistoriska föreningen i Västnyland köpte museet och dess samlingar i januari 2016.

Det gamla museet har grundrenoverats och isolerats. Museet har förstorats och på tillbyggnaden har byggarbetarna nu kommit så långt att taket är på.

- Det har gått med en otrolig fart, konstaterar verksamhetsledaren Martina Lindberg.

Det är mycket som ska göras ännu men jag tror nog vi håller tidtabellen, säger Martina Lindberg. Martina Lindberg utanför frontmuseet i lappvik Bild: Yle/Linus Westerlund frontmuseet i lappvik,Hangö,Hangö frontmuseum,krigshistoriska föreningen i västnyland,krigsmuseum,Lappvik,martina lindberg,museum,Västnyland

Öppnar 4 juni

Museiföremålen är nu så gott som katalogiserade och den nya utställningen är planerad.

Den 4 juni ska museet öppna igen och tidtabellen ser ut att hålla. Det är ändå en hel del arbete som måste göras innan museet kan öppna sina dörrar igen.

I den nybyggda delen ska det byggas bland annat toaletter och ett konferensrum. byggarbete vid frontmuseet i lappvik Bild: Yle/Linus Westerlund frontmuseet i lappvik,Hangö,Hangö frontmuseum,krigsmuseum,Lappvik,museum,Västnyland

Den första utställningen börjar också ta form. Nästa vecka ska utställningens vitriner byggas, berättar Martina Lindberg.

Förr var det gamla museet fyllt av gamla föremål. I dag står den gamla delen tom i väntan på den nya utställningen. Bild: Yle/Tove Virta, Yle/Linus Westerlund

Rustar upp också på utsidan

Utanför museibyggnaden ska terrängen städas och det ska byggas nya parkeringsplatser. Löp- och stridsgravar ska sättas i skick och krigsstigen likaså. Det är en 1,5 kilometer lång stig i den närliggande terrängen.

- Dit kommer informationsskyltar med bilder och texter och kanske också en del föremål, säger Lindberg.

Krigsstigen ska få nya informationsskyltar. en brun skylt som det står krigsstig på Bild: Yle/Linus Westerlund frontmuseet i lappvik,Hangö,Hangö frontmuseum,krigsmuseum,Lappvik,museum,Västnyland

Skulle varit billigare att riva

Den största utmaningen i projektet är finansieringen. Enligt Lindberg har museet fått bra med understöd men hela finansieringen är ännu inte rodd i hamn.

- Vi behöver ännu lite pengar och material till men det är på god väg.

Det skulle också ha varit billigare och rent byggnadstekniskt bättre om den gamla museibyggnaden rivits, konstaterar Patric Fagerström, vars företag leder byggarbetet.

- Men nu har lite av det gamla bevarats och det ser riktigt trevligt ut från insidan, konstaterar han.

Rotaryklubbarna hjälper till

Det är många arbetsmyror som hjälpt till under projektets gång. Speciellt regionens rotaryklubbar har hjälpt till med arbetet. De har erbjudit expert- och rådgivningshjälp, skaffat sponsorer och jobbat på talko.

- Ekenäs rotaryklubb har tagit så gott som huvudansvaret för planeringen av byggarbetena. De har på talko tömt utställningshallen och rivit ytorna i den, berättar Martina Lindberg.

Studerande vid yrkeshögskolan Novia har varit med och byggt en konstruktion för museiföremål som ska stå ute. De har också byggt en miniatyrhinderbana som är tänkt för de yngre besökarna. halvfärdig info skylt byggnad i skogen Bild: Yle/Linus Westerlund frontmuseet i lappvik,Hangö,Hangö frontmuseum,krigsmuseum,Lappvik,museum,Västnyland

Målet med allt arbete är att museet kommer att bli en aktiv turistattraktion som lockar besökare som kommer längre bort ifrån.

- Det är en värdefull historia att berätta för dagens unga finländare och kommande generationer hur lyckliga vi är som i dag kan leva i ett självständigt Finland, säger Martina Lindberg.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. Vad hette bandet som spelade med Bill Haley?

 His Comets 

 His Planets 

 His Asteroids 

 His Meteors 

2. Vilken var Bon Jovis första etta på singellistan?

 Runaway 

 She Don't Know Me 

 Only Lonely 

 You Give Love a Bad Name 

3. Nyligen förkunnade HIM att de kommer att sluta. Vad heter sångaren och frontmannen i HIM?

 Ville Valo 

 Mikko ”Mige” Paananen 

 Mikko ”Linde” Lindström 

 Janne ”Burton” Puurtinen 

4. ”More Than a Feeling”, ”Don't Look Back” och “Amanda” – tre stora hittar med ett amerikanskt rockband som hade sin storhetsperiod under 1970- och 1980-talen. Vad heter bandet?

 America 

 Boston 

 Chicago 

 The Detroit Spinners 

5. Vad heter den skotska tvillingduon på bilden? De slog igenom för 30 år sedan med singeln ”Letter from America”.

 Camera Obscura 

 The Proclaimers 

 Aztec Camera 

 Orange Juice 

6. Lou Reed, John Cale, Sterling Morrison och Maureen “Moe” Tucker. Vilken legendarisk 60-talsgrupp hade den klassiska sammansättningen?

 The Four Seasons 

 The Byrds 

 Love 

 The Velvet Underground 

7. Det har nu gått 30 år sedan den första rap/hiphop-skivan kom etta på USA:s albumlista. Plattan hette ”Licensed to Ill”, men vem gav ut den?

 Grandmaster Flash and The Furious Five 

 Afrika Bambaataa 

 De La Soul 

 Beastie Boys 

8. “Up Where We Belong” och “(I've Had) The Time of My Life” var två stora 1980-tals duetthittar. Männen var Joe Cocker respektive Bill Medley, men vad hette kvinnan som sjöng duett med dem?

 Jennifer Warnes 

 Marilyn Martin 

 Amy Grant 

 Patti La Belle 

9. Ronan Keating fyllde nyligen 40 år. Med vilket irländskt pojkband slog han igenom?

 East 17 

 Five 

 Another Level 

 Boyzone 

10. Det har nu gått 45 år sedan Neil Young fick sin hittills enda etta på USA:s singellista. Låten var ”Heart of Gold”, men vad hette skivan den fanns på?

 Everybody Knows This Is Nowhere 

 After the Gold Rush 

 Harvest 

 Time Fades Away 

Han är tillbaka, större och argare än någonsin tidigare, jättemonsterapan Kong. Han smular stridshelikoptrar med nävarna, slår sig för bröstet och vrålar så det nästan slår lock för öronen. Men frågan är vem som är det verkliga monstret?

Filmen Kong: Skull island kunde beskrivas som en underlig mix av filmerna Apocalypse now (1979) och Jurassic park (1993).

En film där handlingen hoppar hit och dit och oftast saknar fokus. Det är så uppskruvat och fartfyllt och med så många referenser och vinkar åt en massa olika håll att man som åskådare till sist måste kapitulera.

Och när du sedan inte längre kräver en sammanhängande intrig blir också filmen ganska underhållande.

Topphemligt och livsfarligt

Det hela börjar år 1973 i Washington D.C. där demonstrationer mot Vietnamkriget pågår, vetenskapsmannen Bill Randa (John Goodman) stiger ut ur en bil och säger att Washington nog aldrig kommer att uppleva lika galna tider.

Randa leder ett forskningsteam som vill göra en topphemlig expedition till en hittills okänd ö där myt och vetenskap möts – Skull island (Dödsskalleön). En ö som visar sig ha ett mycket rikt och fascinerande ekosystem.

Uppdraget är förstås inte bara hemligt utan också väldigt farligt. Därför handplockas överstelöjtnant Preston Packard (Samuel L. Jackson) och hans soldater, direkt från Vietnamkriget. Dessutom anser Randa att det behövs en spårare, så då värvas ex-soldaten James Conrad (Tom Hiddleston) från det brittiska specialförbandet.

Spåraren Conrad (Tom Hiddleston) med Weaver (Brie Larson), San (Tian Jing) och soldat Slivko (Thomas Mann). Mason Weaver (Brie Larson), James Conrad (Tom Hiddleston) och Slivko (Thomas Mann) kommer gående över ett fält. Bild: © 2015 Warner Bros. Entertainment Inc. Brie Larson,Kong: Skull Island,Thomas Mann,Tom Hiddleston

Den verkliga huvudpersonen är förstås jätteapan Kong och vi behöver inte vänta länge innan han dyker upp. Rasande arg över att det så kallade forskningsteamet kommer inflygande med buller och brak och skjuter mot honom. När det finns värre saker att bekämpa på ön!

För precis som i tidigare King Kong-filmatiseringar finns det även en känslig och tragisk sida av Kong.

Den gigantiska Kong behöver inte väja för nån. Kong står i solnedgången och ser hur en mängd stridshelikoptrar kommer flygande mot honom. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. Kong: Skull Island

Roliga referenser

Alla som sett Francis Ford Coppolas Apocalypse now känner igen estetiken, stridshelikoptrar i slow motion och rock’n’roll när man ska ut på ”uppdrag”. Lägg sen ännu till en trött och bitter överstelöjtnant som bestämt sig för att ”det här kriget skall han minsann inte förlora”.

Och de som läst romanen Mörkrets hjärta (på vilken Apocalypse now är baserad) förstår vinken när spåraren heter Conrad (som i författaren Joseph Conrad) som sedan möter en soldat från andra världskriget som heter Marlow (John C. Reilly) och denna Marlow har en båt!

Marlow (John C. Reilly) den kanske mest sympatiska karaktären på ön. Närbild på Marlow (John C. Reilly). Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. John C. Reilly,Kong: Skull Island

Frågan är sedan vad man tar med sig ut ur biografen?

Monsterfilmer, precis som många skräckfilmer, handlar oftast om våra rädslor som vi projicerar på monstret. Godzilla eller Gojira skapades i atombombens efterdyningar medan King Kong ibland tolkats som en allegori över rasism. Så frågan är – vad är vi rädda för år 2017?

Och vem är det verkliga monstret?

Man och monsterapa - men vem vinner? Närbild på Kongs aniskte i ett eldhav. Bild: © 2016 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. Kong: Skull Island

Det råder ingen tvekan om att Joan Miró hör till de riktigt stora 1900-tals konstnärerna. Likt Picasso, Dalí och eventuellt några till räknas han in bland de fåtal som ”alla” känner till, åtminstone till namnet.

Som en av föregångarna inom surrealismen ses han också som en representant för det som fortfarande brukar kallas ”modern konst”, trots att det är gott och väl hundra år sedan den här stilen slog igenom.

Att man också kan beskriva Mirós stil som naivistisk, eller rent av barnslig – i rent positiv bemärkelse, märk väl – är inte heller svårt att finna belägg för i hans konst. Kännetecknande för hans mer eller mindre nonfigurativa målningar är stora, kluddiga streck och plumpar i starka färger, såväl svart som klara, men också tunna och spretiga streck och små bollar.

"Gestalter, fåglar" Gestalter, fåglar Bild: Foto: Lars Engelhardt, Prins Eugens Waldemarsudde 2017 Joan Miró,konstutställningar,målningar,Waldemarsudde

Ibland förekommer också figurer som påminner om huvuden, fåglar eller andra levande varelser. Men bara påminner om, just så mycket att en association väcks, fantasin sätts i rörelse.

”Är det här konst?”

Ja, kanske det här lekfullt naivistiska uttrycket i själva verket har bidragit till att provocera fram den förklenande repliken som man ibland kan höra fällas om dylik ”modern konst”:

så här skulle en femåring kunna måla.

Så när jag nyligen hade tillfälle att besöka en aktuell Miró-utställning på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, Joan Miro – Vardagslivets poesi, tillsammans med ungdomarna Alfons och Ian Fellman 15 och 12 år, ville jag utföra ett litet test med ovanstående resonemang som utgångspunkt.

En annan fråga som brukar ställas i samband med ”modern konst” (i synnerhet ännu modernare konst än Miró och Picasso) av både tonåringar och äldre är: ”ska det här föreställa konst?”. Också det här fick vi anledning att ta ställning till, skulle det visa sig.

En barnslig ”Målning”

När vi då stegar in på utställningen fastnar blicken genast i första avdelningens korridor på väg in mot de större utställningslokalerna, på en målning som faktiskt med viss rätt - och utan att förringa - kan beskrivas som lite barnslig. Den heter helt enkelt ”Målning” och är utförd i olja och vaxkrita på papp, från år 1976.

"Målning" av Joan Miró "Målning" av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstnärer,konstutställningar,målningar,Waldemarsudde

- Jo, den ser ju på sitt sätt väldigt barnslig ut och i synnerhet vaxkritan gör att den ser ut som ritad av ett barn. Man kan se ett ansikte ungefär, som kan vara både ledset och glatt, beroende på hur man väljer att titta på det.

Det visar sig också att vi har valt att se det lite olika faktiskt. Medan Ian såg de svarta prickarna som ögon, tolkade jag de större röda bollarna som ögonen i ”ansiktet” (se bilden och gör din egen tolkning).

Också Alfons håller med om ”det barnsliga” och tar fasta på de stora formerna och streck som egentligen inte föreställer någonting. Man kan helt enkelt säga, att det påminner om då ett barn har försökt rita ett ansikte.

Men skulle pojkarna se det som en kritik mot Mirós målning om man så här fräckt skulle jämföra med ett barns sätt att rita?

Inte egentligen, det där är hans stil och han gör det snyggt, och för att det är hans stil blir det naturligt.― Ian Fellman

En ”Vindklocka” av kartong och en träslev

Bredvid ”Målning” står en skojig skulptur som heter ”Vindklocka”. Också den har någonting onekligen – och oemotståndligt – barnsligt över sig, hopsatt som den är av diverse bortslängt skräp mer eller mindre, som Miró har tagit till vara; i huvudsak en lite tilltufsad, vindig pappkartong med en rund burk i mitten från vilken sticker upp en träslev i klockan ett.

Ian föreställer sig att om en pysselgrupp med skolbarn i ungefär 8-årsåldern, fått i uppdrag att bygga ihop en klocka, kunde resultatet se ut så här. Men å andra sidan, flikar Alfons in:

- Även om ett barn visserligen sku kunna få ihop en sån här klocka, så tror jag inte att ett barn sku få idén att sticka en träslev genom en papplåda. I varje fall skulle ett barn inte kalla det ”konst”.

”Konst” blir det då i och med att man ställer ut det på ett galleri, eller?

- Ja, eller så är det för att Miró är en professionell konstnär.

Det också, och därför kan man sedan i förlängningen sälja hans verk för ofantliga summor pengar:

bara för att han kommit på idén att bygga ihop en klocka av en bortslängd pappkartong och en träslev och kalla det konst.

Sådana här frågor om konstens väsen och (nya) sätt att se på konst, kom in i konstdiskursen i och med genombrottet för de moderna strömningarna – kubism, expressionism, surrealism och dylik abstrakt konst – för hundra år sedan. Och väcker tydligen fortfarande diskussion.

Vardagliga objekt

Utställningens underrubrik är alltså ”Vardagslivets poesi” och här syftar man dels konkret på just de vardagliga föremål som Miró använde sig av i sin konst. Som exempelvis i den skulpturen vi var inne på, Vindklockan från 1967.

I en monter mittemot i samma rum finns sedan faktiskt utställt sådana här kasserade, upphittade objekt, som Miró samlade på sig: näsdukar/servetter, ett glas med ett hål i, en Ajax-flaska i plast, en hopknycklad Kodak-filmask, en tratt och så vidare.

Vardagliga objekt i en monter Vardagliga objekt i en monter Bild: Ralf Sandell föremål,Joan Miró,konstutställningar,Monter,Waldemarsudde

De här vardagliga, till synes slumpmässiga objekten är alltså uttryckligen material som Miró använt sig av, eller haft för avsikt att använda i sina skulpturer. Och det som gör dem intressanta är främst då att de handlar om Mirós objekt; att han fascinerades och inspirerades av det vardagliga, vilket i sin tur sätter fantasin i rörelse hos betraktaren.

Fåglar - ett återkommande motiv

Just fantasin spelar en central roll i Miros konst; för honom själv så väl som för betraktaren, som en självklar utgångspunkt när man talar om och försöker tolka den.

Sedan lär han också ha sagt att det är fritt fram för var och en att själv tolka vad det är frågan om i hans målningar, han kan inte bestämma vad någon annan ser. Med tanke på det märker vi också, när vi fortsätter rundvandringen, att det inte går att dra helt entydiga slutsatser om konstverken utgående från t.ex. vissa återkommande likheter i titlarna.

”Gestalt med fågel”, en annan skulptur som vi stannar inför väcker fantasifulla associationer: gestalten för tankarna i riktning mot något slags robot, medan fågeln(?) liknar en gurka, enligt Ian. Men helt klart år fågeln ett återkommande motiv hos Miró, får vi märka.

"Gestalt med fågel", skulptur av Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstnärer,konstutställningar,skulpturer (konstverk),Waldemarsudde

Men var är, eller vad är det i målningarna som ska föreställa fågeln?

Förbryllande ”Kvinnor” och en överraskande handske

Vid sidan om fågeln är ”kvinna” ett annat ord som ofta går igen i titlarna, vilket Alfons också konstaterar till följande. Men inte heller här är det helt lätt att enas om vad som är kvinnan i målningarna.

Eller som då vi står inför en skulptur med titeln ”Kvinna”:

Är det den här lådan? undrar vi.

”Lådan” är alltså en bronsskulptur från 1967 som faktiskt ser ut som en trälåda; knappa metern hög, en halv meter bred och med en utstickande rund mun, ett slags tratt precis i mitten och ett litet ägg i brons ovanpå.

"Kvinna", bronsskulptur av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstutställningar,konstverk,skulpturer (konstverk),Waldemarsudde

Det här är en stor duk, vit till grunden, med en svart figur nertill och till höger en röd fläck, som från mitten rinner och droppar nedåt. Men som den mest iögonenfallande detaljen syns i centrum, hängande från en krok, ett par gummihandskar. Och målningen heter alltså bara ”Fågel”.

"Fågel", målning med handske av Miró Joan Miró,konstnärer,konstutställningar,målningar,Waldemarsudde

Ian tolkar den röda färgfläcken i målningen som något skrämmande och ser den som blod, bloddroppar.

I efterhand läser jag i den praktfulla utställningspublikationen en essä av Terasa Montaner från Fundació Miró-museet i Barcelona att handsken ska ses som ”en hand som sträcker sig efter en fågel”. Alltså inte fågeln, så som vi tänkte oss.

Fast enligt Miró är ju varje tolkning lika god som en annan.

Mirós sena konst i fokus

Essän har för övrigt samma titel som utställningens underrubrik, ”Vardagslivets poesi”. Så här kan man notera att Miró inte bara i sina skulpturer, utan senare också i sina målningar, använde sig av vardagliga objekt.

Tilläggas kan också att den här utställningen koncentrerar sig på den senare delen av Mirós konst, från slutet av 1960-talet framåt, och en viktig ställning har också affischkonsten.

Affisch för FC Barcelona av Miró Affisch för FC Barcelona av Joan Miró Bild: Ralf Sandell affischkonst,FC Barcelona,Joan Miró,konstutställningar,Waldemarsudde

Joan Miró dog år 1983 på juldagen den 25 december, 90 år gammal.

Slutsats om Mirós konstnärskap

Men om det inte är vi som här kan bidra med de djupgående analyserna om fågelmotivet eller kvinnobilden hos Miró, så försöker jag i alla fall locka fram något slags slutomdöme av pojkarna.

Då är det till exempel stilen (penselföringen) som pojkarna tar fasta på, den som kan ses som till och med barnslig, men i själva verket tyder på en intention att måla just så. Sedan är det vissa återkommande, igenkännbara former och i synnerhet färgerna, som Ian nämner. Och Alfons hakar på:

- De (Mirós målningar) är jättespeciella, han har ett helt unikt sett att måla, påpekar han och jag ber honom utveckla sitt resonemang, för att jag anar att han är ute efter någonting viktigt.

- Ja, alltså han… eller om många andra målare försöker måla en realistisk (av)bild av någonting, så har Miró valt att inte göra det och skapar i stället ett helt eget sätt att göra konst på.

Jämfört med Picasso, till exempel, som också representerar de här moderna 1900-tals inriktningarna, men prövade på ännu fler stilar, verkar Miró hålla sig till en mer genomtänkt intention:

- Från början målade Picasso helt realistiskt, fortsätter Alfons, innan han sedan slog igenom med sitt fyrkantiga måleri (den mer abstrakta kubismen, min anm.).
- Miró igen har aldrig haft det där realistiska momentet, eller i varje fall är han inte alls känd för det.

I stället har han har hittat en speciell och egen stil, som han följer genom alla tider och det gör att han är en så fin konstnär.― Alfons Fellman

Här nedan i en länk kan du läsa en något mera avmätt konstkritikers syn på utställningen.

På lördag kväll är det äntligen dags för Sverige att utse sin representant för Eurovision Song Contest. I Melodifestivalens final tävlar tolv bidrag och både svenska folket och jurygrupper från elva olika länder ska få säga sitt innan en vinnare kan koras.

De eurovisa, Johan Lindroos och Eva Frantz, har redan hittat sina favoriter. Håller du med eller pratar de i nattmössan? Rösta och kommentera gärna under artikeln!

Ace Wilder En sångerska och två dansare på scenen Bild: Johan Valkonen/Stella Pictures/All Over Press Ace Wilder,Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017

Ace Wilder: Wild Child

Johan: Det är tredje gången Ace Wilder tävlar och också den här gången tog hon sig direkt till final. Även om studioversionen låter helt okej har har hon inte ännu heller övertygat mig som liveartist. Men hon är absolut värd sin finalplats och börjar vara en riktigt skicklig låtskrivare.

Eva: Nej, Ace Wilder är dessvärre ingen storsångare, det framgår inte minst av hennes lilla solo då kören är tyst. Och det som är lite besvärligt är att hon gör mer eller mindre samma sak nu som de två tidigare gångerna: medryckande pratsång. Risken är stor att både publiken och juryn tycker de har sett detta förut.

Boris René Boris René tävlar i finalen i Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Boris Lumbana,boris rené,Melodifestivalen 2017

Boris René: Her kiss

Eva: Jag har svårt att säga vare sig något negativt eller positivt om det här bidraget. Låten är funky och det är ett nöje att se Boris på scenen, han är väldigt bekväm och naturlig. Om vilket annat land som helst skulle skicka den här låten till Eurovisionen skulle jag ge en tumme upp, men för Sverige känns den på något sätt inte tillräcklig. Man har så höga förväntningar på vårt grannland!

Johan: Redan i deltävlingen tyckte jag numret kändes lite blekt, det skulle behövas någonting mera. Som radiolåt fungerar Her Kiss bra, ingen stänger av om den här spelas. Men både låten och numret saknar någonting som skulle göra helheten unik.

Lisa Ajax Lisa Ajax, finalist i Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Lisa Ajax,Melodifestivalen 2017

Lisa Ajax: I don't give a

Johan: Lisa Ajax är en artist som skivbolaget satsar mycket på, men fortfarande har hon inte fått den där hitlåten som skulle ta henne närmare en Zara Larsson-status, varken i Sverige eller internationellt. Jag skulle unna henne bättre låtar, men hon är väldigt ung ännu så hon hinner slå igenom.

Eva: Jo, det känns ju ganska tydligt att det är någonting Zara Larsson-aktigt man haft i tankarna då man arbetat fram numret: tuff och kaxig ung kvinna med fantastisk röst. Men det håller inte riktigt hela vägen, den omtvistade svordomen (som hon tydligen ska byta ut mot ett mildare ord i genrepet när jurygrupperna röstar) hjälper inte heller till. Men hon är säkert med igen nästa år, hoppas det går bättre då.

Robin Bengtsson Man i kostym sjunger i mikrofon Bild: (c) Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017,Robin Bengtsson

Robin Bengtsson: I can't go on

Johan: Robin är tillbaka, fast jag måste medge att jag helt har glömt hur hans låt ifjol lät. I can't go on är svängig, Justin Timberlake-influenserna är tydliga. Tänk om man kunde få höra den som något annat än singback, med stor orkester och riktiga instrument. Jag tror inte att den kommer att klara sig hela vägen.

Eva: Jag vet inte varför jag blir så irriterad på Robin. Han är självsäker på ett sätt som blir sliskigt och det ger mig nippran. Men om jag gömmer mig bakom en soffkudde och bara lyssnar går det inte att komma ifrån att det är en bra låt. Den kommer säkert att vara en av de Mello-låtar som får mest speltid i radio och det är ju en seger i sig.

Jon Henrik Fjellgren och Aninia Jon Henrik Fjällgren och Aninia på Melodifestivalens scen Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press aninia,Jon Henrik Fjällgren,Melodifestivalen 2017

Jon Henrik Fjellgren feat. Aninia: En värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)

Johan: Det här är en låt som borde få vara längre än tre minuter. Som komposition känns den lite halvfärdig, som en refräng varvat med lite snack på samiska. Aninia sjunger väldigt bra, delarna fungerar men det hjälps inte, helheten saknar någonting.

Eva: När Jon Henrik Fjällgren slog igenom fick han hela Sveriga att gråta floder när han jojkade om en vän som gått bort. Alla blev tagna av hur genuin och äkta han kändes. I det här formatet blir allting väldigt beräknat och skräddarsytt och det berör inte på samma sätt. Med det är mäktigt!

Anton Hagman Anton Hagman, finalist i Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Anton Hagman,Melodifestivalen 2017

Anton Hagman: Kiss You Goodbye

Eva: Här har vi killen som lyckades peta ut självaste Loreen i andra chansen. Låten är harmlös och trevlig och det går inte att hitta någonting att klaga på. En bra låt som man fort glömmer bort. Men Anton har haft ett flyt de senaste veckorna som får mig att tro att jag missat någonting och att han kommer att klara sig mycket bättre än jag trott.

Johan: Den här är nog en låt som åker in genom ena örat och ut genom andra. Det som också talar emot Anton Hagman är att det finns flera unga manliga artister i finalen som är stajlade som Erik Saade i tiderna. De kommer att konkurrera om samma publik. Men inget större fel, den hamnar väl i kategorin "helt trevlig".

Mariette Mariette sjunger och sträcker upp händerna. Hon tävlar i Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Mariette,Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017

Mariette: A million years

Eva: Jag tycker om Mariette och hennes låt. Dansarna i gumibanden är inte heller så dabbiga. Mariette är på något sätt lätt att gilla och fast hon tävlat tidigare i Melodifestivalen tycker jag hon visar upp en ny sida av sig själv och det är viktigt.

Johan: Hon är proffsig och levererar sin låt på ett snyggt sätt. Med en annan artist kunde låten kännas lite som en dussinprodukt, men Mariette styr upp det på ett bra sätt. För min del skulle den här få klara sig hur bra som helst men jag misstänker att den ändå inte kommer att nå ända fram. Den känns lite för välplanerad, som urtypen för en eurovisionslåt.

Fo&o FO&O, finalist i Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press fo&o,Melodifestivalen 2017

FO&O: Gotta thing about you

Johan: Det här var en av låtarna jag hade absolut störst förväningar på, eftersom gruppen har släppt bra låtar tidigare. Men där satt jag med munnen öppen och tänkte "nämen vilken cräppig låt". Inte ens Backstreet Boys hade klarat av att lyfta den här låten under sina storhetstid. Det som irriterar mig allra mest är att killarna i bandet är väldigt dryga, och skryter med hur originella de är. De beter sig som om de var stjärnor på Beyoncé-nivå och de har nog långt kvar till det.

Eva: Killarna hade helt tydligt räknat med en finalplats på direkten, de är väldigt segervissa. I andra chansen hade de slipat på numret, men sången satt fortfarande inte och låten är helt enkelt för trög. Man måste vara väldigt ung och hormonstinn för att bli upphetsad av detta.

Nano Man i bomberjacka sjunger Bild: Johan Valkonen/Stella Pictures/All Over Press Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017,Nano Omar

Nano: Hold on

Eva: Nano är ganska okänd men har en röst som Hozier och klädstil som Rag'n'Bone Man. Det gör att han känns lagom bekant på scenen, och jag tycker det här är en himla bra låt! Nu när Loreen åkt ut skulle detta vara Sveriges bästa bidrag för Eurovisionen. Sverige, välj denna om ni vill placera er i topp fem igen.

Johan: Riktigt, riktigt bra! Bland alla unga gossar sticker Nano ut på ett bra sätt, han faller i alla fall inte i något slisk-träsk. Den här låten känns mest 2017 av alla finalbidrag. Det är ett balladår i Eurovisionen, så den här låten, som både är seriös och up tempo, skulle sitta bra.

Wiktoria Wiktoria uppträder i Melodifestivalens deltävling fyra. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Melodifestivalen 2017,Wiktoria Johansson

Wiktoria: As I lay me down

Eva: Trallvänligt, stampvänligt och klappa tankten-vänligt, viktiga vapen i Eurovisionssvängen. Wikoria är väldigt populär bland internationella eurovisionsfans men jag förblir helt kall. Jag funderar mera på att led-sängen ser hård och obekväm ut än blir hänförd av sången.

Johan: Jag har en känsla av att det är Wiktorias år i år. Även om Nano har vuxit sig till en personlig favorit tror jag att den här kan gå hem väldigt brett i publiken. Om allt går perfekt i numret och hennes röst håller kan den här vinna.

Benjamin Ingrosso Benjamin Ingrosso uppträder på Melodifestivalen 2017. Bild: Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press benjamin ingrosso,Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017

Benjamin Ingrosso: Good lovin'

Johan: Det är mycket här som känns bekant från andra artister. Även om Benjamin är väldigt duktig blev jag inte helt begeistrad av vare sig låten eller hans sång. Men det här känns som ett säkert första kliv mot en framgångsrik karriär.

Eva: Jag tror att Benjamin kommer att klara sig bäst i "snygg ung kille"-facket i finalen. Jag köper att han verkligen vill vinna och slå igenom som artist. Och han har ju vunnit Lilla melodifestivalen och Let's dance, så han är uppenbart populär i Sverige. Förhoppningsvis kan han använda tävlingen som en språngbräda till en solokariär.

Owe Thörnqvist Owe Thörnqvist tog sig vidare i Melodifestivalens tredje deltävling i Växjö den 18 februari 2017. Bild: (c) Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press boogieman blues,Melodifestivalen,Melodifestivalen 2017,Owe Thörnqvist,Växjö

Owe Thörnqvist: Boogieman Blues

Eva: Det är ju alltid lite extra prestige i att få vara den sista artisten ut på scenen i Melodifestivalen, ofta har platsen reserverats för den man tippar ska vinna. Jag gillar att man inte på något forcerat sätt har försökt modernisera Owes stil, utan kör på i samma fotspår som alltid. En herre med klass!

Johan: Det är fantastiskt! Vilken underhållare Owe är, i sin deltävling sopade han banan med motståndet. Om jag inte var en sådan mes skulle jag tippa den här till vinnare! För det är han värd.

Nå, vem vinner då?

Johan: Nano blir trea. Han är min personliga favorit men är lite för okänd för att segra. Tvåa blir Owe Thörnqvist, Wiktoria vinner.

Eva: Jon Henrik Fjällgren och Aninina tar tredje platsen, låten är pampig. Jag tror Ace Wilder gör en oväntad spurt och får folkets och juryns förtroende ännu en gång, lagom för en andra plats.Givetvis vinner Nano, inget snack om saken. Heja!

Melodifestivalen sänds i Yle Fem lördag 11 mars klockan 21.00. under sändningen kan du chatta med Eva Frantz och andra Mello-fantaster på svenska.yle.fi.

Nintendo har äntligen släppt sin nya spelkonsol Switch. Hur lever den upp till förväntningarna? Och är den värd dina pengar? Björn Karlsson på Yle Spel har levt med den en vecka nu och ger dig sina intryck på konsolen och dess nya spel.

Väntan har varit lång. Kanske inte just på nya Nintendo Switch, utan på det nya Zelda-spelet som lanseras samtidigt. Zelda: Breath of the Wild annonserades redan 2013 och var tänkt som ett stort släpp för den förra konsolen Wii U, som släpptes året innan.

Och även om nya Zelda släpps på Wii U är det inte utan en liten sur smak i munnen. Men mer om Zelda längre ner. Nu ska vi titta på den också efterlängtade nya konsolen!

Switch är ett ganska trevligt inslag i hemmet till skillnad från den plastiga föregångaren Wii U Nintendo Switch med olika kontrollers Bild: Yle/Björn Karlsson Kontroller,Nintendo,Nintendo Switch,spel,spelkonsoler

Nintendo Switch, hybridkonsolen

Som namnet antyder är själva gimmicken med Switch att det går att byta mellan att ha den som traditionell hemmakonsol kopplad till sin tv, eller att ha den som handhållen bärbar konsol. Den klickar snabbt och smidigt in och ut i den medföljande dockan och du kan fortsätta spela genast.

Jag har alltid haft svårt för handhållna konsoler, skärmarna har varit under all kritik och batteritid och spelupplevelse har fått stryka på foten. Men den här gången känns det annorlunda. Den 6,2 tums stora skärmen är förvånansvärt trevlig och ljusstark.

När min tv blir ockuperad av andra familjemedlemmar känns det nästan inte som ett nedköp att lyfta konsolen ur dockan och fortsätta spela, och jag finner mig fortsätta spela handhållet även när den stora tv:n blir ledig igen.

Batteritiden är ca 2-4 timmar när man kör handhållet. Det är ungefär som deras tidigare handhållna Nintendo DS-konsoler. På den tiden hinner jag mycket väl spela mig trött i både armar och ögon, men för vissa kan det vara väl kort.

Switch har 32 GB inbyggt minne. Det kommer att snabbt ätas upp om man föredrar att köpa sina spel digitalt, vilket tvingar dig att utöka storleken med micro SD-kort. Micro SD-kort är ofta väldigt långsamma, och tyvärr ofta opålitliga.

Trots låg upplösning är spel som Zelda slåenda vackert på Nintendo Switch Link blickar ut över den stora världen i Zelda: Breath of the Wild Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson Nintendo,Nintendo Switch,The Legend of Zelda: Breath of the Wild

En konsol är så bra som dess kontroller

Nintendo har alltid försökt väldigt hårt med dess kontroller. Från den speciella treudden till Nintendo 64 till Wii U:s extra tablet med knappar i handen. Även så med Switch. Det följer med två Joycon kontroller som kan antingen vara trådlösa eller som du kan anslutna på sidan av konsolen.

Det går även att sätta på en medföljande hållare för att få det att likna en mer traditionell kontroll ifall man föredrar det. Vissa spel kräver båda Joycons för att spelas av en person, men det finns också spel där det går att använda en Joycon per person. Så om det följer med en eller två kontroller beror på spelet du spelar.

Utformningen på Joycon-kontrollerna är ok. Det går att spela utan större problem, men ibland är avståndet mellan styrspak och knappar på den högra aningen för långt, och placeringen för oergonomisk så tummen stressar mellan att justera kameran och att kontrollera Link i Zelda.

Det finns även en Pro controller att köpa extra, som trots sitt höga pris kan vara en värd investering om du spelar längre stunder och ofta. Den är gedigen och en av de bästa kontrollerna jag har provat. Bra styrspakar, styrkors, rätt storlek, känns hållbar men ändå lätt och har fullt stöd för alla rörelsestyrda element i spel som Zelda jag har stött på.

Även om den medföljande hållaren fungerar rekommenderas Pro Controllern för längre sessioner Switch pro kontroller och Switch Joycon kontroller Bild: Yle/Björn Karlsson Kontroller,Nintendo,Nintendo Switch,spel,spelkonsoler

Prestandan återigen inte i fokus

Det var länge sedan Nintendo var i toppen för prestanda bland spelkonsoler. De senaste generationerna har istället satsat på själva spelen. Inget fel med det, problemet är bara att om prestandan är för låg så krävs det ett stort steg för tredjepartsutvecklare att utveckla spel för den “udda” utstickande konsolen.

Detta var lite fallet med både Wii och Wii U som plågades av extremt lågt spelutbud från tredjepart.

Nintendo Switch bjuder på en liten prestandaökning jämtemot föregångaren Wii U. Men är det nog? Redan det stora releasespelet Zelda lider av mycket av den låga prestandan i Nintendo Switch. I vissa stunder är det nära på ospelbart.

En del påstår att nya Zelda inte är optimerat för Switch, eftersom det samtidigt utvecklats för Wii U. Grafik är inte allt, men att ligga efter både PS4 och Xbox one, som redan de är väldigt klena maskiner, är aningen oroande för framtiden.

En intressant fotnot är att eftersom Switch renderar spel i dockat läge i 900p och i handhållet läget i 720p, så är prestandaproblemen mycket mindre när du spelar handhållet. Kanske kommer det möjlighet att spela även i 720p i dockat läge i framtiden. Men det är ovisst.

Fantasifullhet är inget som Nintendo saknar En excentrisk fe från Zelda: Breath of the Wild Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson Nintendo,Nintendo Switch,The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Barskrapad upplevelse på gott och ont

Ett stort problem med Nintendo Switch är att det följer inte med något att spela. Nintendos Wii blev en succé mycket för att Wii Sports som följde med blev en vardagsrumssuccé. Istället om man vill spela Nintendos “gimmick”-spel 1-2-Switch får man betala fullpris för det utöver sin konsol.

Själva gränssnittet i Nintendo Switch är härligt kliniskt. Man kan välja att spela sina spel, läsa Switchnyheter, gå in i butiken, kolla sina skärmdumpar eller ändra inställningar.

Avsaknaden av allt fluff såsom mediaspelare, sociala funktioner och Netflix gör att konsolen känns som en dedikerad spelmaskin och tilltalar mig oerhört. Men det kommer säkert byggas på med uppdateringar.

Inga onödiga menyspel här inte. Bara det nödvändigaste för att spela Nintendo Switch menysystem Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson menyer,Nintendo,Nintendo Switch,spel

Betala för online

Nintendo har länge varit härligt befriad från att kräva månadskostnader för att spela online. Detta slutar dock med Nintendo Switch. Senare under 2017 kommer Nintendo att börja ta en avgift för att få tillgång till online multiplayer.

Detta kompenseras med att varje månad få spela ett spel gratis från deras utbud av spel.

Kort recension på några releasespel

Zelda: Breath of the Wild
Det här är Zeldat det var värt att vänta på. Världen är massiv och spelet känns fräscht men bekant. Det finns en anledning till varför det får 10/10 nästan överallt. Ska du spela bara ett spel i år så kan det här vara det du söker.

Häst är bäst på fest Hästar är ett kul element i Zelda: Breath of the wild Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson Nintendo,Nintendo Switch,The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Knäck kassaskåp utan legala påföljder i <em>1-2-Switch</em> Kassaskåpsknäckning i 1-2-Switch Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson 1-2-Switch,Nintendo Switch

Klipp dina vänner eller spela själv i pusselspelet Snipperclips Snipperclips på Nintendo Switch Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson Nintendo Switch,Snipperclips

Bomberman får fortfarande dig att känna dig fruktansvärt smart eller korkad när du spelar multiplayer Super Bomberman R på Nintendo Switch Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson Nintendo Switch,Super Bomberman R

Man kan tro att det heter I am satsuma. Men så är inte fallet I am Setsuna på Nintendo Switch Bild: Skärmdump Yle/Björn Karlsson datorrollspel,I am Setsuna,Nintendo Switch,Squaresoft

Slutsats

Nintendo Switch överraskar. Trots mina farhågor om prestanda och fokus på det handhållna så gillar jag den. Den känns bra och Zelda kommer förgylla många framtida kvällar.

Men med tanke på det snåla spelutbudet just nu så skulle jag råda att vänta tills marknaden har landat. Dragplåstret just nu är Zelda, och har du en Wii U finns det inget som hindrar dig att spela redan idag.

Är du inte en sådan som måste ha det senaste på en gång så kan du vänta mot julen för att se om det kommer mera intressanta spel till Nintendo Switch eller om priset går ner.

Roine Söderlundh är en av Sveriges mest anlitade koreografer. Han har medverkat i ett flertal musikalproduktioner och shower som dansare, koreograf och regissör under sina trettio verksamma år i branschen. Nu är han i Helsingfors för att regissera Svenska Kulturfondens storsatsningen Spegling - 100 år av finlandssvensk musik.

Under 2000-talet jobbade Söderlundh bland annat med Robert Wells och turnéerna Rhapsody in Rock. I arbetets tecken besökte han Finland och etablerade kontakter här.

Men Söderlundhs förhållande till Finland och det finlandssvenska är djupare än så. Hans mamma är nämligen hemma från Kimito och hela hans barndom reste familjen under somrar, jular och påsklov för att hälsa på mormor.

- När jag fick förfrågan om att regissera Spegling, tänkte jag wow, vad häftigt att komma tillbaka med de rötter jag har. Jag har många vackra minnen från Finland men efter att min mormor gick bort så har jag inte varit här så mycket, berättar Söderlundh.

Musik från barndomen

För bara några år sedan besökte Söderlundh stället där han spenderade så mycket av sin barndom.

- Det var stort. Alla dofter fanns där och naturen, det var mäktigt. Alla de här minnena bär jag med mig nu när jag regisserar Spegling. När jag började gräva i den äldre musiken så märkte jag hur mycket jag känner igen, musik från min barndom, som Höstvisa till exempel. Det är så många vackra melodier som har skrivits i Finland.

Här tränar Roine Söderlundh med dansare inför lördagens konsert där nästan 250 artister medverkar. Svenske koreografekn Roine Söderlundh tränar tillsammans med dansare inför konserten Spegling, som äger rum 11.3.2017. Bild: Niklas Gerkman Roine Söderlundh,spegling,Svenska kulturfonden

Att skapa en show är som att lägga ett pussel

I egenskap av regissör för jättesatsningen Spegling med nästan 250 artister, musiker, sångare och dansare på scenen, har Söderlundh varit med om att vaska fram pärlor ur vår finlandssvenska musikskatt som skapats under de hundra senaste åren, vilket minsann inte har varit någon lätt match. Arbetet påbörjades för ett år sedan och har inbegripit många långa möten med det övriga produktionsteamet.

- Först måste man bestämma sig för repertoar och artister. Materialet måste stå klart innan man kan börja skapa sig en föreställning. Det är som att lägga ett pussel. Sen är det bra att kavla upp ärmarna och börja jobba och se till de oändliga detaljerna, säger Söderlundh.

Barnträdgård - vilket vackert ord!

När Roine Söderlundh började leta efter ledord för konserthelheten, specifikt finlandssvenska ord som inte används i Sverige, hittade han ordet barnträdgård (i Sverige talar man om lekskola eller förskola). Ett ord han fann både vackert och romantiskt.

- Barnträdgård är för mig fantasi, någonstans där barn växer. Det är kunskap och lärdom. Det är något så poetiskt med den här trädgården. I själva konserten försöker jag hitta den konstnärliga trädgården med alla vackra stycken, beskriver Söderlundh.

Temperament och raka rör

Det intensiva arbetet med artisterna och det konstnärliga teamet i Finland har lockat fram sidor hos Roine Söderlundh som han under många års tid trängt undan.

- Som barn var jag högljudd och blev ofta tillsagd av de vuxna att vara tyst. Med åren har jag lärt mig att lägga band på mig och tala lugnare. Vi svenskar ska vara så himla duktigt diplomatiska och inte trampa någon på tårna. Men här i Finland är det raka motsatsen. Alla skjuter ut sina idéer och säger rakt ut vad de tycker. Det är så mycket temperament. Jag har fått tillbaka lite av det finlandssvenska i mig som jag har förtryckt lite grand.

Spegling - 100 år av finlandssvensk musik är Svenska Kulturfondens storsatsning. en logo för storsatsningen Spegling - 100 år av filnadssvensk musik Bild: Lena Malm logotyper,spegling,Svenska kulturfonden

Från folkmusik till elektropop

Under jubileumskonserten Spegling - 100 år av finlandssvensk musik på lördag kväll (11.3) lovar Söderlundh & co bjuda på en genomarbetad helhet med många överraskningar. Artisterna kommer att framföra musik de vanligtvis inte framför och dessutom i oväntade sammansättningar. Så gott som alla musikgenrer är representerade. På konserten uppträder bland andra Monica Groop, Geir Rönning, Venior, humorgruppen KAJ och a capellagruppen Fork.

Under själva konserten kommer Söderlundh inte att kunna sitta stilla och njuta. I stället kommer han att se till att allting flyter perfekt backstage. Efter det ska han dricka champagne och fira att Finland fyller hundra år.

- Det är ju fantastiskt att få vara med. Det är en once in a lifetime-upplevelse att få vara här och fira att Finland fyller hundra år, säger Roine Söderlundh.

Konserten sänds i Yle Vega och i Yle Fem

Yle Vega direktsänder konserten Spegling - 100 år av finlandssvensk musik lördagen den 11 mars med start kl. 18:03. Vi värmer upp med mingel och intervjuer, själva konserten kör igång kl. 19:00. Nina Sederlöf och Tomas Ek är programledare för radiosändningen medan Baba Lybeck och Christoffer Strandberg är konferencierer under konserten i Musikhuset.

Under påsken, måndagen den 17 april, får dessutom alla finländare chans att uppleva Spegling då hela konserten sänds i Yle Fem.

Spegling – 100 år av finlandssvensk musik är en del av programmet för Finlands 100-årsjubileum.

På fredag och lördag 10-11 mars uppträder Ted Forsström och Kaj Korkea-aho på Åbo svenska teater med sin pjäs Pleppo Två - Vi mårar åpå.

Pjäsen har hela hösten och vintern gått på Wasa Teater, med 56 föreställningar, och den är bland de fem mest sedda pjäserna på teatern. fast helt utan missöden har pjäsen inte gått.

- Vi har massor av klädbyten, men också mustaschbyten, då vi har så många olika roller, berättar Forsström. Efter den första veckan i Vasa var min överläpp ett blödande sår. Nu har vi haft en liten paus, men i kväll blir det mustaschrivning igen.

Pleppoduon Ted och Kaj är nämligen ute på en mini-turné som går till Åbo och Helsingfors. Det är första gången de är på Åbo svenska teaters scen. Ja, det är bland de första gångerna de är på Åbo svenska teater överhuvudtaget.

- Vi har ju bott i Åbo i sex år, men under studietiden hade vi inte riktigt råd med teater, erkänner Forsström.

Korkea-aho poängterar att det nog vara mer under studietiden som de hoppade över teater. De senaste åren har det blivit desto mera istället.

Men fastän bägge skådespelarna har en bakgrund i Åbo, så kommer tvåmansshowen nog att vara densamma som på Wasa Teater med rötterna djupt i den österbottniska jorden.

- Kanske vi borde sätta in några onliners om Åbo, så fastän publiken inte förstår våra dialekter så skrattar de åtminstone två gånger, funderar Korkea-aho. Dessutom har vi lustiga kläder.

Ännu på fredag förmiddag fanns några biljetter kvar till föreställningarna på Åbo svenska teater.

”Alla bubblor brister” ser ut som en bok att placera i barnbokshyllan, men innehållet är dock mer riktat till en vuxenläsare.

Det är en gråsjaskig oktoberdag med regn och ensam väntan på en kompis som är sen. Det är minnen av jordgubbsdoftande tuggummibitar som man kan blåsa upp till megabubblor eller hoppa hopprep med. Det är en främmande kille med en rosafärgad cykel som kommer och vägrar gå. Det är överrumplande, uppbrusande och virvlande passion men också bottendjup, blixtrande och plötsligt briserande besvikelse.

Sida ur bilderboken "Alla bubblor brister". Uppslag ur boken "Alla bubblor brister" av Jolin Slotte och Nina Albrecht. Bild: Marginal förlag bilderbok för vuxna,jolin slotte,nina albrecht

Serier som riktar sig till vuxna är vi vana vid, men bilderböcker där såväl text som bild har ett tydligt och uttalat vuxenperspektiv är vi inte bortskämda med.

”Alla bubblor brister” är ett samarbete mellan författaren Jolin Slotte och bildkonstnären Nina Albrecht där text och bild utgör en sammansvetsad helhet och ord och bild går i dialog med varandra på ett spännande sätt.

Jolin Slottes prosalyriska text är å ena sidan lagom vag, antydande, och undanglidande, å andra sidan mycket explicit och rakt på sak i sin skildring av ensamhet, begär och sex.

Sida ur bilderboken "Alla bubblor brister". Uppslag ur boken "Alla bubblor brister" av Jolin Slotte och Nina Albrecht. Bild: Marginal förlag bilderbok för vuxna,jolin slotte,nina albrecht

Det rosa tuggummit blir en perfekt symbol för alla rosaskimrande drömmar och fantasier som spricker i ett kladdigt moln av äckel och raseri, och den rosa cykeln blir ett slags tjechovskt gevär som får en mycket laddad betydelse i berättelsen.

Nina Albrechts illustrationer är följsamma och förtydligar samtidigt som de lever ett eget liv. Färgskalan är murrig och dämpad med olika nyanser av brunt och beige som understryker den grådaskiga vardagen och känslan av att ett mirakel/ett omskakande möte kan ske mitt i allt det trista och tråkiga.

I slutet av 1950-talet kastade jag en snöboll mot ett fönster. Det blev en fullträff, som ledde till ett livslångt äventyr bland annat i den storslagna grekiska arkipelagen, berättar Christine Schildt.

Kalla mig inte fröken, tack!

Christine Schildt (f.1940) studerade vid Husmodersskolan i Högvalla. Till studierna hörde en praktikperiod och den unga Christines plats blev familjen Schildts hem.

- En dag hörde jag ett rysligt oljud, som följdes av skarpa ord. Jag undrade vad som var på gång, säger Christine. I samma stund såg jag Göran komma bärande på en blytung kappsäck fylld av konserver. Antagligen hade han hämtat dem från båten. Det var vårt första möte och han kallade mig fröken. "Kalla mig inte fröken, tack!" svarade jag spontant och därefter kallade han mig ”Tipu”.

Det var minsann en snöbollseffekt

- Vi blev goda vänner och en dag, mitt i vintern ville jag ta en skidtur. Jag kunde se att Göran satt och läste i sitt rum, minns Christine. Då kom jag på tanken att han kanske ville följa med. Jag gjorde en snöboll som jag kastade mot hans fönster. Han flög upp ur stolen som en raket och såg skräckslagen ut. När han såg mig förstod han skämtet. Jag bad honom med på skidturen. Han kom och på den vägen är jag fortfarande, säger Christine med ett leende på läpparna. Året var 1959.

s/y Daphne blev också ett hem för mig

1963 gjorde Christine sin första seglats med den legendariska segelbåten s/y Daphne, numera museibåt i Forum Marinum i Åbo. Göran Schildt hade köpt båten redan 1949 och seglat och skrivit flera böcker om sina seglatser.

- Nu var det min tur att följa med, skrattar Christine. Vi seglade upp mot Bosporen och in i Svarta havet. Och det blåste så jag trodde att öronen skulle lossna. Det var ett äventyr som hette duga. Och min mor visste inget om vad jag höll på med. Jag var ju så ung, bara 23 år. Göran var 46. Men han var tryggheten själv, jag behövde aldrig vara rädd.

Göran Schildt skulle ha fyllt 100 år 11.3.2017. Göran Schildt Bild: YLE Ekenäs,göran schildt,schildt,villa schildt

Leros blev vårt första/andra hem

Christine och Göran Schildt tillsammans med S/Y Daphne blev ett begrepp i vida kretsar. Många kulturpersonligheter besökte dem och seglade med i Medelhavet. Alvar Aalto, Georg Henrik von Wright, Vivica Bandler, Roberto Sambonet för att nämna några.

- I allmänhet gick seglatserna och livet ombord smidigt och vi hade det trevligt. Jobbigast var det när damer som Göran tidigare hade haft sällskapat med kom ombord. Då kunde man känna sig lite pirrig, säger Christine

- Sedan kom Leros och Villa Kolkis nästan som på bricka åt oss, berättar Christine Schildt. Vi seglade in i en vik på Leros i början av 70-talet och det var något av en sensation. Alla ville komma och se båten, eftersom segelbåtar, isynnerhet utländska var sällsynta i de grekiska farvattnen. Samtidigt fann vi tycke för ön, vi såg på varandra och utan att säga ett ord stod saken klar. Här vill vi bosätta oss.

- Efter många strapatser blev det vårt första eller andra hem tillsammans med Skeppet i Ekenäs. Ibland kände vi oss hemma på det ena stället ibland på det andra. Nuförtiden är jag nog mera på Leros, konstaterar Christine, allt är så mycket lättare där trots att Grekland har det svårt.

Dags att lämna Skeppet

Livet är att avstå och Christine Schildt har bestämt sig för att lämna Skeppet, hennes och Görans hus i Ekenäs. Skeppet är ritat av Görans goda vän Alvar Aalto. Tanken är nu att huset skall bli en inspirationskälla för unga arkitekter, som kan få bosätta sig här för en tid.

- Själva flyttande är inte så svårt, det har jag bestämt mig för. Men att sortera upp allt, välja och välja bort…det är inte lätt, säger Christine och ser sig omkring i rummet med tusentals böcker, konstverk och fotografier.

Göran Schildt 100 år

- Göran skulle ha fyllt 100 år den 11 mars. Jag vill visa min tacksamhet mot honom genom att vara med och ordna olika evenemang. En tolvpersoners grupp, musiker och dansare från kulturföreningen Artemis på Leros skall göra en turné i Finland under festveckan, Göran Schildt-regattan blir i år dubbelt så stor, många specialresor ordnas till Leros, föreläsningar vid olika universitet och så vidare, konstaterar Christine och fortsätter:

- Jag har fått så mycket, jag vill ge vidare det jag kan. Vi fick aldrig barn och det styrde säkert vårt gemensamma liv. Om vi hade fått familj skulle vårt liv ha sett helt annorlunda ut. Göran hade kanske fått en professur på ett universitet och det är jag inte säker på att han skulle ha gillat.

Christine Schildt i Min musik

Christine Schildt gästade Benny Törnroos i Vår musik i februari 2017 och berättade där om sig, sitt liv och sin favoritmusik. Christines musikval är blåvitt som Finlands och Greklands flaggor. Theodorakis, en av ikonerna inom den grekiska musiken finns givetvis med. Eleni Karaindru, en grekisk pianist och kompositör fascinerar med sin filmmusik Dust of time och ett lyriskt utspel om mångatan får vi höra i stycket Panselino av Haris Alexious. När längtan till Finland blev stort var det inledningen till Finlandia, som tröstade såväl Christine som Göran Schildt.