Benny Törnroos har träffat mezzosopranen Monica Groop och samtalar om livet, yrkesvalet och den nyvunna friheten, nu då det mest hektiska turnélivet är förbi.

Hotell Villa Real, Madrid den 26.11.1996:

Jag går till fönstret och drar undan de tunga gardinerna. Vilket ljus! Klarblå, hög himmel och strålande sol. Efter vintermörknet uppe i norr känns det som en gåva att ta emot detta solsken. Efter frukosten sjunger jag cirka en timme på hotellrummet medan städerskorna går utanför och vankar som äggsjuka hönor i väntan på att få komma in och städa. Jag brukar alltid öva i hotellrummen överallt i världen, och hittills har det inte hänt att någon knackat i väggen trots att jag vet att det hörs lång väg när jag ”galar”.

Så skriver Monica Groop i en dagboksanteckning för över 20 år sedan. Idag är livet med en eller flera kappsäckar ständigt packade för snabb avfärd förbi. Ett liv som frilansande sångerska innebar att hela tiden vara beredd att ta emot de arbeten som erbjöds. Med åren blev det många intressanta operahus. I Paris, München, London, New York, Stockholm, Amsterdam, Los Angeles.

Talpedagogen fick ge vika för sångerskan

Efter studentexamen var Monica helt inställd på att bli talpedagog. Men efter några goda recensioner som solist i sin mors Astrid Riskas kör, Jubilate (fyller 50 i år) väcktes tanken på att studera sång.

- Min mamma var till en början inte alls förtjust i tanken, säger Monica. Hon visste att yrket kräver massor. Det är som att vara en lindansare, allt skall hela tiden stämma. Annars trillar man. Men, jag gick Sibelius Akademin, blev sångerska och fick så småningom in foten i operavärldens metropoler.

Fredagen den 29.11.1996:

Genast när man vaknar vet man att det är konsertdag idag. Det känns annorlunda på något sätt. Hur mår jag? Hur mår rösten? Hur mår kroppen? Att sjunga Das Lied von der Erde tre dagar i rad är en stadig dos. Min röst ber om nåd, men här ges ingen pardon.

- Mamma visste vad hon talade om, hon hade sett vad en sångares yrke kräver, säger Monica. Man måste vara oerhört disciplinerad med alla levnadsvanor. Lägga sig tidigt, gymnastisera, sjunga upp sig, undvika drag, äta hälsosamt. Då funkar det och jag har verkligen satsat på det och tycker om det. Trots det kommer det en dag då arbeten minskar. Man åldras, nya förmågor vill ta plats och man börjar också prioritera andra saker i livet, fortsätter Monica.

Pellinge musikdagar

- Idag är jag tillbaka vid Sibelius Akademin, nu som lärare och det är fantastiskt, säger Monica. Att kunna dela med mig av all den erfarenhet jag har, såväl vad gäller sång som allt det praktiska kring sjungandet är oerhört stimulerande.

- Jag fortsätter givetvis att sjunga, men nu kan jag välja var och när jag gör det. Alldeles nyligen fick jag uppleva en sak som för många är en självklarhet - att sjunga i mikrofon!

För två år sedan skaffade Monica tillsammans med sin man Perre ett sommarställe på Pellinge i Borgå. Monica såg genast potentialen att ordna sommarkonserter där. Det ledde till att Pellinge musikdagar såg dagens ljus med Monica som konstnärlig ledare. I år hålls konserterna den 11-13 augusti med bland andra Kreeta-Maria Kentala och Barocco Boreale som medverkande.

Den 24 april slås tv-kanalerna Yle Fem och Yle Teema ihop medan SVT World upphör att visas. Samtidigt kommer Yle Arenan att utvecklas.

Men är detta verkligen nödvändigt och hur ska allting hänga ihop i framtiden? Många tog kontakt då Svenska Yles direktör Marit af Björkesten, mediechef Johan Aaltonen och Arenachef Tomas Lindh slog sig ner i Vegastudion för att besvara publikens frågor.

Hur går det med den finlandssvenska nyhetsbevakningen i tv nu i framtiden?

Här sker egentligen ingen större förändring, vi kommer att sända Tv-nytt som tidigare med en huvudsändning vid halv åtta. (Marit af Björkesten)

Varför kan Yle Fem inte få fortsätta som förut?

Det har vi funderat på väldigt länge, vi har följt med tittarvanor och medieutvecklingen och funderat på hur vi kan se till att den finlandssvenska teven är stark och att Yle har ett starkt utbud på svenska som publiken också hittar. Lösningen med Yle Fem och SVT World på samma kanalplats var bra på många sätt och det var en klok lösning då den gjordes. Men efter det här har medieanvändningen förändrats mycket och gjort att SVT-lösningen inte längre fungerar. De SVT-program som sänds mitt på dagen har knappt några tittare alls. Därför kom vi fram till en sådan här lösning istället. Hur verkligheten ser ut om fem eller tio år är omöjligt att avgöra, men det vi vet är att om vi inte gör en förändring just nu utan fortsätter som hittills kommer tittandet att minska drastiskt. Då förlorar vi den starka finlandssvenska plattform som vi nu har. (Marit af Björkesten)

Det här betyder väl i princip sämre service för oss svenskspråkiga, inte sant?

Vi ser just nu i hela Norden en stor diskrepans mellan dem som är under 40 och över 40, de konsumerar innehåll på helt olika sätt. Vi ser klara signaler på att den yngre publiken använder tv-apparaten för att se på on demand-tjänster som Netflix, HBO eller Arenan. Förändringen är nödvändig och innebär att en stor del av publiken kommer att få vår service i ett format som passar den. (Tomas Lind)

Ska vi sluta betala licensen? Det är diskriminering av oss enspråkigt svenska!

Yle Fem försvinner ingenstans, det utbud vi har på kanalen kvarstår stort sett och vi minskar inte på resurserna där. Svenska Yle har en massa kanaler och innehåll, två radiokanaler och en heltäckande webb. Det har visat sig att 98 % av finländarna använder något av Yles utbud varje år, och alla de här tjänsterna ingår ju i Yleskatten. (Marit af Björkesten)

Tanken är att Yles tjänster för de svenskspråkiga på sikt blir bättre, eftersom vi kommer att texta flera program till svenska. På det sättet kan också de enspråkigt svenskspråkiga tittarna ta till sig innehåll på andra språk. (Johan Aaltonen)

Kommer ni att knåpa ihop ett filter på Arenan så alla svenska program dyker upp på ett och samma ställe?

Ganska långt har vi redan den filtreringen i och med arenan.yle.fi. Där försöker vi göra publicistiska bedömningar som paketerar det svenskspråkiga innehållet på ett fungerande sätt. Vi arbetar som bäst på att förbättra sökfunktionen på Arenan. Förhoppningsvis ska man kunna hitta det svenska innehållet på ett enkelt sätt och ditt användarbeteende på Arenan ska göra att de program du är intresserad av presenteras för dig direkt. Jag hoppas att allt flera Arena-användare skulle skaffa sig en Yleprofil, då kan vi betjäna dig bättre. (Tomas Lindh)

Det att programmen flyttas till Arenan hjälper inte äldre människor som inte använder internet. Hur går det alltså för de äldre?

Programmen flyttar inte till Arenan, de kommer att finnas kvar på Yle Fem så tittarna ska nog fortsättningsvis hitta dem där. Det är en missuppfattning att äldre inte skulle titta på Arenan, när vi ser på Arenans tittarsiffror är det ganska jämnt i alla åldersklasser. Många äldre är väldigt flitiga Arenaanvändare. (Marit af Björkesten)

Hur blir det med Efter nio?

Efter nio kommer att fortsätta en kväll i veckan. På måndagar visas programmet i tv, och vår förhoppning är att kunna ha Efter nio-innehåll med Mårten och Sonja också på våra andra plattformer. (Johan Aaltonen)

Kommer sporten att ta också denna kanal i besittning, liksom tidigare onödigt ofta var fallet på Yle Fem?

Tanken är att den nya kanalplatsen inte ska vara en sportkanal, utan att sporten ska visas på Yle TV1, TV2 och Arenan. (Marit af Björkesten)

Varför inte en jämnare fördelning av kvällsblocken? 5-2 låter inte så jämlikt, Femman kunde ju ha fått t.ex. torsdag eller fredag kväll också (så skulle det vara 4-3 istället)?

Jag skulle inte säga att det är så ojämnt, Yle Fem har helkväll söndag och måndag. Jag tycker fördelningen är bra för båda kanalernas publik. En del program som sänds på bästa sändningstid är utvalda för att de passar både Fem- och Teema-publiken, de kommer att textas till svenska. (Johan Aaltonen)

Vad händer med de musikdokumentärer och konserter som Teema brukar visa på söndagskvällarna?

Under den sena kvällen har Teema ett digert och bra program som kommer att intressera också vår publik. Musikdokumentärer, vetenskapsprogram, konserter och film, bland annat. Det här kommer vi att berätta mera om inom kort. (Marit af Björkesten)

Kommer vi att se SVT1 på förmiddagarna som hittills?

Nej, i framtiden kommer vi att se våra egna program och mycket nordiskt, men inte direkt SVT1. (Johan Aaltonen)

Hur går det för SVT På Spåret och Allsång på Skansen? Kommer de att sändas i tv?

Det finns en hel hög med SVT-program som är mycket populära hos vår publik, dem kommer vi att visa också i framtiden. (Johan Aaltonen)

Sänds de rikssvenska programmen fortfarande direkt samtidigt som på SVT eller får vi nöja oss med att se på repriser när våra bekanta redan har kommenterat dem på sociala medier?

De program som är direktsända ska vi förstås direktsända vi också, men med andra program beror det på produktionstakten. Hur fort får vi hit programmen, när har vi hunnit översätta dem och så vidare. Men jag hoppas att så mycket som möjligt ska kunna sändas samtidigt som i SVT. Vi kommer också nu att ha möjligheten att texta SVT-program till finska, och vi tycker det är fint att de på det sättet kommer att nå en ännu större publik är förut. (Johan Aaltonen)

Kommer man att se text-TV och vädret från Sverige? Jag tittar på den många gånger om dagen!!

Nej tyvärr. I och med att vi inte har kvar SVT World har vi inte heller kvar SVT:s text-TV. (Johan Aaltonen)

Brittiska Pet Shop Boys och Hurts kommer att uppträda i Åbo i samband med Tall ships races i juli. Måns Zelmerlöw ställer sig på DBTL-festivalens scen i slutet av juli.

Popduon Pet Shop Boys var en av huvudartisterna på Flowfestivalen i Helsingfors 2015. Bandet har gjort sig känt under 80-talet med hitlåtar som Always On My Mind, It's a Sin och West End Girls.

Hurts har tidigare spelat på både Ruisrock och Pori Jazz. Stay och Wonderful life hör till bandets kändaste låtar. Tall ships races music festival ordnas i Slottsparken intill Åbo slott. Övriga artister är bland annat Lauri Tähkä, Erin och Tuure Kilpeläinen & Kaihon karavaani.

Pet Shop Boys och Hurts uppträder 22 juli.

DBTL-festivalen kör i år i gång 27 juli med bland annat Åbos egna Robin på scenen. Måns Zelmerlöw spelar på festivalen 28 juli. Övriga artister under DBTL-veckoslutet är bland annat Jenni Vartiainen, Apulanta, Jari Sillanpää och Paula Koivuniemi.

Måns Zelmerlöv. "Jag var här senast 2008!" Bild: Yle/Patric Westerlund Ekenäs,konsert,ledin,livs levande ledin,måns zelmerlöw,stallörsparken,tomas ledin,västnyland

Att e-sport har blivit ett stort fenomen är det säkert få som missat. Med växande prissummor sporrar viljan att vinna till varje pris. Vissa spelare tar till förbjudna lösningar för att vinna, men hur vanligt är det?

Det två huvudsakliga sätten att få hjälp för att vinna är maskinella fusk, det vill säga injicering av kod i spelet, och dopning.

Dopning är vanligare än många tror också inom e-sport. Antingen via koncentrationshöjande stimulanter eller via betablockerare för att hantera stressen.

Vid en intervju avslöjade en tidigare spelare i det amerikanska Counter-Strike-laget Cloud9 att alla i laget använde den koncentrationshöjande medicinen Adderall under en stor turnering.

Laget fick inget straff eftersom det var för sent för konkreta bevis. Men organisatören för turneringen, ESL, har efter det här börjat samarbeta med World Anti Doping Agency för att få bukt med problemet och kunna utföra tester.

Aimbots och wallhack

Maskinella fusk är knivigare. Många är medvetna om uppenbara fusk som att se genom väggar eller skott som alltid träffar i huvudet fast siktet är någon annanstans. Dessa är lätta att upptäcka. Moderna fusk är i stället mer sofistikerade och är svåra att upptäcka även om det går att titta över axeln.

Stora turneringar tillhandahåller datorer och andra tillbehör för spelarna för att göra det så svårt som möjligt att fuska. Men eftersom det finns pengar att hämta även i att sälja fusk så finns det kreativa lösningar som är svåra att förhindra.

Det är enkelt att hitta en lista på nätet med kända Counter-Strike-proffs som har fuskat. Många har blivit upptäckta av spelets skapare Valves egna verktyg; Valve Anti Cheat, eller VAC.

Proffesionella Counter-strike lag på Assembly Bild: Yle/Björn Karlsson Assembly,Counter-Strike: Global Offensive,E-sport,Gamer

Även i Svenskfinland upptäcks fusk

Men även under mindre turneringar stöter man på problemet. Nyligen blev ett lag diskvalificerat efter en VAC-ban under pågående match under en turnering för andra stadiets skolor i Svenskfinland.

Spelaren påstod sig ha hårdvaruproblem vilket skulle ha utlöst VAC. Arrangörerna för turneringen Insomnolence på Prakticum ser ändå inte med blida ögon på detta.

- Insomnolence har nolltolerans när det kommer till fusk. Personen och laget är portade från Insomnolence också i framtiden, säger arrangör Kasper Maukkonen.

Även andra e-sportsaktörer i Finland tar avstånd

PGCL är en annan turnering för amatörer inom Counter-Strike som anordnas av Pargas Gaming Community. Även de har en hård syn på fuskare.

- Vi har skärpt våra regler angående fusk från att tidigare endast banna individer till att nu också stänga ut hela laget om en av deras spelare blir fast för fusk. E-sport har blivit en seriös sport och det finns därför inte rum för oschysst beteende, säger John Kronberg, vice ordförande för Pargas Gaming Community.

E-sport har blivit en seriös sport och det finns därför inte rum för oschysst beteende.― John Kronberg

Även finska e-sportsförbundet SEUL motsätter sig fusk.

- Det är upp till turneringarna att bestämma sina regler såklart. Men jag tror att det här är ett ypperligt tillfälle för de deltagande att lära sig en viktig läxa, säger Markus Koskivirta, viceordförande för SEUL.

VAC-ban svår att reda ut

Det största problemet med en VAC-avstängning är att det sker helt på Valves egna villkor. Valves server känner av ett program på din dator som inkräktar på spelets kod och blockerar därmed spelaren från att använda det kontot på officiella servrar i framtiden.

Detta sker automatiskt och Valve ger inte ut detaljer om vilken kod eller vilken sorts fusk som använts, vilket gör uppföljning näst intill omöjligt. Trots försök till överklagande är det extremt ovanligt att en VAC-ban tas tillbaka.

Hårda följder

När en spelare blir VAC-bannad blir dennes konto låst från att spela på officiella servrar, och låst för utbyte av kontots föremål, såsom skins. Vilket kan innebära förlust av hundratals investerade euro.

Men framför allt blir personen portad från officiella Valveturneringar på livstid. Oavsett om personen byter till ett nytt konto eller byter smeknamn så följer avstängningen med.

Detta sätter såklart käppar i hjulet för den fortsatta Counter-Strike-karriären, och det är nu situationen för spelaren som bannades i Insomnolence om inte dennes VAC-ban hävs.

Många konstnärer drivs av en passion och just därför blir de ofta ombedda att jobba gratis. De antas vara så innerligt intresserade att de alltid ställer upp, också utan lön.

Det säger kulturföretagaren och konsthistorikern Kira Sjöberg. Sjöberg drev en konstnärsagentur i flera år. I dag jobbar hon med marknadsföring och driver ett företag som hyr ut konst till företagskunder. Hon har blivit ombedd att hålla föreläsningar och konsultera gratis många gånger.

- Det är mera regel än undantag inom kulturbranschen. Människor gör det inte för att de inte vill betala, de tänker helt enkelt inte på det utan antar att konstnärer vill ställa upp automatiskt eftersom de anses vara så intresserade av sitt arbete, säger Sjöberg.

- Och så finns det till exempel tjänstemän som aldrig har arbetat som företagare och de vet inte vad det betyder att skapa åt sig sin egen lön.

Kulturföretagaren Kira Sjöberg. Kira Sjöberg med Yayoi Kusamas konstverk i bakgrunden. Bild: Kira Sjöberg kira sjöberg

Stor kulturgala under lupp

Frågan om gratisarbete inom kultur aktualiseras med jämna mellan, senast nu i vinter. Arrangörerna bakom jättesatsningen Århundradets kulturgala i Åbo har försökt locka artister att ställa upp utan lön, samtidigt som supékorten till kvällen kostar flera hundra euro styck. Det är inte frågan om ett välgörenhetsjippo.

Ifjol berättade serietecknaren Kaisa Leka och grafikern Kasper Strömman att Undervisnings- och kulturministeriet hade bett dem arbeta under ett stort seminarium om pressfrihet för en lunchkupong.

För några år sedan fick arrangörerna bakom bildkonstveckorna i Mänttä skarp kritik för sitt sätt att behandla konstnärerna. Medverkande konstnärer fick så gott som inga svar på frågor per e-post och det var oklart om och vem som betalar för resor till vernissaget, bland annat.

Arrangörer försöker ofta locka konstnärer med synligheten i ett jippo. I efterhand förklarar de fallen som missförstånd.

- Jag läste om det färska fallet om kulturgalan och tänkte, herregud, kan inte saker och ting förändras i den här marknaden. Men ett problem är ju att det inte är en marknad, speciellt inom bildkonsten, säger Kira Sjöberg.

Ny modell ska stöda företagare

Närmare bestämt är problemet hela kulturfinansieringen där mycket subventioneras med skattemedel och, åtminstone en del, konstnärer lyckas leva på stipendier. Men frågan är lika knepig som vårdreformen, säger Sjöberg.

- Företagandet borde tas bättre i beaktande, eftersom de flesta konstnärer är företagare.

Konkret betyder det bättre tillgång till pengar för att ta fram nya affärsmodeller. Pengarna som rör sig inom kulturen är ofta små summor och till exempel Tekes kräver ett stort eget kapital av kulturföretagaren för att få finansiering.

Överlag borde kulturen frångå projektbaserat arbete eftersom det försvårar långsiktig verksamhet. Och det borde finnas möjligheter att testa olika sätt att ta fram konkreta produkter och tjänster, anser Sjöberg.

Får nya aktörer mera pengar?

Också skolorna har en viktig roll och de borde betona företagande i program som tangerar kultursektorn.

Undervisnings- och kulturministern Sanni Grahn-Laasonen (Saml) förbereder som bäst ett nytt försök att rucka på modellen för hur kulturen finansieras. Målet är bland annat att kunna dirigera mera pengar till nya aktörer istället för att automatiskt understöda institutioner.

- Vem gynnas av systemet, som inte har förändrats nästan alls samtidigt som antalet konstnärer har ökat explosionsartat. Finansieringen och verkligheten passar inte ihop, säger Sjöberg.

Lyssna på en debatt om gratisarbete inom konsten imorgon, torsdag, i Slaget efter tolv, kl. 12.03 i Yle Vega.

Homosexualitet under vinterkriget, housewife-fenomenet i Finland, och stadsdelars namn. Bland annat det här föreslår ni publiken att finländare borde lära sig mer om! Många olika teman finns representerade, från nationalitet till utbildning och politik. Men de mer moderna teman - såsom design och teknologi - lyser med sin frånvaro. Ännu har ni chans att påverka innehållet på Svenska Yles och Svenska litteratursällskapets storsatsning!

Många av förslagen har en historisk koppling, medan det moderna, 2010-talets Finland inte är lika representerat. Finns det något från dagens läge som borde uppmärksammas - den alltmer exporterade finska musiken, finsk IT ute i världen eller skärgårdens hotade vardagsliv?

Bland era inskickade svar finns till exempel frågor om hur den amerikanska ungdomskulturen strandade i Finland, om hur barnuppfostran har förändrats under de senaste hundra åren och vilka fördomar det finns i Norden om Finland. Både akademiker och underhållare blev nominerade till talare, medan några humoristiska inslag efterlystes. Bland namnen hittas musikern Redrama, komikern Alfred Backa, författaren Kjell Westö och professor emerita Merete Mazzarella.

Klicka upp rutan för att läsa några av temaförslagen som kommit in - vad tycker du saknas från listan?

Vad borde Ulf och Ben veta?

Det är ofta lätt att tänka på vad alla andra borde veta om världen (man själv är ju naturligtvis felfri!). För att hjälpa till med idéerna presenterar vi här under två herrar som förhoppningsvis sätter igång tankeprocessen!

Ben och Ulf är båda drivna män, men på väldigt olika sätt. Unga Ben gör sina egna kläder, och ser med avsmak på dagens slit-och-släng-kultur. Ulf igen sitter i chefsposition, och brinner för att motionera utöver sina dagliga sysslor. Enligt honom kan inte människan funktionera korrekt utan gedigen motion varje dag.

Klicka upp rutan för att läsa några av namnförslagen som kommit in - vem tycker du saknas från listan?

Vad borde finländare lära sig om Finland?

Föredragsmaraton - 24 timmar live om Finland är ett projekt mellan Svenska Yle och Svenska Litteratursällskapet. Under ett helt dygn (8-9.9) kommer föredrag av olika slag under temat "Finland 100" att framföras på Svenska Teatern. Evenemanget är ett officiellt program för Finlands jubileumsår 2017.

I Finland har vi ofta varit sena med att haka på trender. Men i stället för att haka på det massivt populära Nordic Noir har Finland sin egen grej: Finnish Weird.

Nordic Noir, som startade som ett litterärt fenomen i Sverige med böckerna om Martin Beck, blev populärt världen över på 2010-talet. Genren kom till för att på ett kritiskt sätt kunna betrakta välfärdssamhället i Norden. Den mörka sidan av en idyllisk utopi. Stieg Larssons Millennium-trilogi blev både som böcker och drama en internationell framgångssaga.

Finland på efterkälken

Hur kommer det sig då att Finland har hamnat på efterkälken när det kommer till Nordic Noir? Jan Nåls som är lärare på Arcada inom manus och regi och dessutom manusförfattare tror inte att det handlar om att Finland har “missat” trenden.

- Det handlar inte nödvändigtvis om att Finland har missat en trend. Man gör tv-serier för att man har något att berätta, inte bara för att tjäna pengar.

Jan Nåls tycker att det är bra att Finland hittat på en egen genre. Jan Nåls jan nåls

Det var först under 2016 som Finland kom med sitt bidrag, Sorjonen. Serien handlar om inspektör Kari Sorjonen som flyttar till Villmanstrand med sin familj för att leva ett lugnt liv efter att hans fru överlevt hjärncancer. Med tanke på genren kan man kanske gissa sig fram till hur lugnt familjen får det.

Finnish Weird i stället för Nordic Noir

I stället för att hoppa på den nordiska trenden har Finland försökt mynta sin egen genre Finnish Weird (Suomikumma) som handlar om att betrakta vardagen och vardagliga händelser ur ett fantasifullt perspektiv. Bland annat Johanna Sinisalos och Risto Isomäkis böcker har blivit populära världen över.

- Det var ett motdrag till fenomenet Nordic Noir. Ännu har det inte blivit några tv-succéer av genren men det är ändå rätt tänkt att man försöker hitta på något eget, säger Jan.

Jan menar att en orsak till att Finland inte har fått lika många succéer som till exempel Danmark är för att Finland inte har lika mycket pengar att satsa på film och tv-produktion. Han säger också att kvantitet inte alltid är det bästa.

- All drama är inte bra. På olika streamingtjänster hittar man många serier från till exempel USA som är bara skräp. Finland har inte kapacitet att producera och pumpa ut serier i samma takt.

Brott kommer alltid vara populärt

Jan tror inte att varken Nordic Noir eller Finnish Weird kommer att dö ut de närmaste åren.

- Det kommer alltid att finnas en efterfrågan på brott och mord ur ett dramaperspektiv. Det har funnits i över tusen år, så det kommer inte att försvinna. Det handlar mer om hur man väljer att paketera det och det kommer antagligen att ändra i något skede.

Text: Tony Pohjolainen, praktikant

Vårvintern i Petrograd 1917 är full av revolter och uppror, folk är trötta på det utdragna kriget och det finns inte tillräckligt med mat i huvudstaden Petrograd. Upploppen utmynnar i februarirevolutionen och några dagar senare tvingas den sista ryska tsaren Nikolaj II abdikera.

Himlen är hög och ljus, men det viner från Nevafloden nedanför Vinterpalatset denna marskväll hundra år senare, då vi står och fångar förbipasserande för att höra hur de förhåller sig till revolutionsåret 1917.

Tsar Nikolaj II borde ha abdikerat långt tidigare. Som ledare var han svag.― Marina Lopato

- Alla revolutioner är dåliga, säger Marina Lopato, som arbetar på Eremitaget. Man skulle ju hoppas att mänskligheten utvecklades på ett civiliserat sätt. Men tsar Nikolaj II borde ha abdikerat långt tidigare. Under hans styre hamnade Ryssland i första världskriget och i revolution. Som ledare var han svag.

- Det blev inte en helt lyckad erfarenhet med revolutionen, säger Lena Burtseva. Lena Burtseva, St Petersburg. Bild: Yle / Anders Mård Nikolai II

Lena Burtseva är mer försonlig. De blågröna ögonen går ton i ton med Vinterpalatsets fasad då hon formulerar dagens understatement:

- Kanske gjorde tsaren fel, men det var synd att han abdikerade. Det blev ju en inte helt lyckad erfarenhet, med revolutionen.

Tsarfamiljen 1913, från vänster Olga, Maria, Nikolaj II, Alexandra Fjodorovna, Anastasia, Alexej, och Tatjana. De har fem år kvar att leva. En bild på den sista tsarfamiljen Bild: Boasson and Eggler / Public domain / Wikimedia Commons Februarirevolutionen 1917,Nikolai II,tsar nikolaj ii

Kluvenhet och polarisering kring 1917

Många ryssar tycker i dag synd om tsaren och är djupt kluvna till revolutionsåret. Enligt Sergej Spiridonov, historiker och ansvarig kurator på museet för Rysslands politiska historia, som just nu ställer ut om revolutionen 1917-22, är Ryssland fortfarande polariserat. I det undermedvetna är samhället fortfarande uppdelat i röda och vita.

- Vi har inte kommit över revolutionen, säger Spiridonov. Ordentliga samhällsanalyser görs bara i historikernas slutna kammare och officiellt talas det inte om det. Men bland så kallat vanligt folk, och till exempel på nätet, är debatten både het och osaklig. Folk är i själva verket mycket uppskruvade och spända i förhållande till 1917. Samhället klövs itu och klyftan finns kvar.

Demonstranter i Petrograd i februari 1917 Folkmassa i Petrograd Bild: Public domain / Wikimedia Commons Februarirevolutionen 1917

Det finns flera sajter på nätet som behandlar revolutionsåret 1917, bland annat den utomordentligt genomarbetade och konstnärligt innovativa Project 1917.. Där kan man i realtid följa med händelserna under revolutionsåret nästan timme för timme, både på engelska och på ryska.

Från officiellt håll är det ändå förunderligt tyst om den febrila vårvintern 1917, trots att dagens ryska politiska elit annars gärna lyfter fram den magnifika ryska historien.
Men 1917 är för svårt och komplext att förhålla sig till, säger journalisten Michail Zygar, en av de ansvariga bakom Project 1917, till The Guardian..

Flera analytiker håller med om att den tystnaden beror på att 1917 var så instabilt, och på att Ryssland då var på knäna.

De knappt åtta månaderna innan bolsjevikerna grep makten var Rysslands dittills nästan enda erfarenhet av demokrati. Det böljade hit och dit, anarkin var stundom total.

Den nuvarande makten tycker däremot varken om svaghet eller instabilitet.

De begivenheter som planeras officiellt är inprickade till hösten, till minnet av det som under Sovtjettiden var känt - som den stora socialistiska oktoberrevolutionen.

I själva verket var oktoberrevolutionen bolsjevikernas statskupp.

Februarirevolutionen bäddar för bolsjevikerna

Många av de väsentliga omvälvningarna sker i februari-mars 1917. Det är kvinnorna, vars män är vid fronten, som först går i bräschen för protesterna.

Den 23 februari 1917 lämnar de kvinnliga arbetarna vid till exempel Putilovfabrikerna sina jobb, går ut på gatorna i Petrograd och kräver bröd.
Fler arbetare sluter upp och någon dag senare blir det generalstrejk.

Från krigshögkvarteret beordrar tsaren att upproret ska slås ner, men soldaterna ställer sig på demonstranternas sida.

Nikolaj II vill upplösa duman, men duman vägrar upplösa sig. Duman avsätter tsarens regering i stället, och bildar en provisorisk regering.

Det här är den egentliga revolutionen.

Parallellt med den provisoriska regeringen uppstår arbetarråd, det viktigaste är Petrograds Sovjet, som bolsjevikerna senare ska utnyttja för att bedriva sin politik och ta makten.

Förtroendet för tsaren den vårvintern är lika med noll, och då han lämnar högkvarteret för att komma till Petrograd och sin familj, begår han kanske sitt livs största misstag.

Faran med att åka tåg

- Om tsaren hade stannat i krigshögkvarteret med sin trogna stab och armé, hade han kanske inte tvingats abdikera, säger Sergej Spiridonov. Det var uppror bara i huvudstaden, men i imperiet var det lugnt. Man hade kanske kunnat slå ner upproret, och vi hade kanske sluppit revolutionen. Men han var orolig för sin familj och åkte iväg, så det gick som det gick.

Nikolaj II borde kanske inte ha lämnat militärhögkvarteret, tycker historikern Sergej Spiridonov. Historiker och museikurator Sergej Spiridonov Bild: Yle/ Anders Mård Februarirevolutionen 1917,Nikolai II

Tsarens tåg omdirigeras ständigt och järnvägsarbetarna ger långsamma godståg förkörsrätt framom tsarens ekipage. Till sist hamnar Nikolaj II i Pskov, där han uppmanas abdikera av nästan samtliga generaler, dumapolitiker och släktingar.

Den abdikerade tsaren på en stubbe i Pskov Den abdikreade Nikolaj II sitter på en stubbe Bild: Public domain / Wikimedia Commons Februarirevolutionen 1917,tsar nikolaj ii

Idus i mars (den 2 mars enligt gamla stilen), skriver Nikolaj II i sin dagbok: "Det sägs att min abdikation är nödvändig. För att rädda Ryssland, och för att hålla armén vid fronten lugn, måste jag besluta mig för detta steg. Jag har accepterat... Runtom mig förräderi, feghet och svek!"

Nikolaj II abdikerar för både sin egen och sin blödarsjuke son Alexejs del. Formellt ger han över tronen till sin bror, storfurst Michail Alexandrovitj, men också denne abdikerar en dag senare. Ätten Romanovs över 300-åriga styre är slut.

Efter 30 timmar på bangården i Pskov åker så den abdikerade tsaren tillbaka till krigshögkvarteret för att ta farväl av sin stab. Dagboksanteckningen från den resan lyder: "Sov länge och hårt. Vaknade långt efter Dvinskoje. Dagen var solig och kall. Läste länge om Julius Caesar".

Fotnot:
Ryssland bytte från den julianska till den gregorianska, eller västerländska, kalendern 1918. Datumen mellan den gamla och den nya stilen skiljer med 13 dagar.

Tsarrysslands huvudstad St Petersburg döptes om till Petrograd 1914, eftersom landet var i krig med Tyskland och St Petersburg lät för tyskt. Staden hette Petrograd 1914-1924, därefter Leningrad 1924-1991, varefter man återtog namnet St Petersburg.

Hur ska man bli av med gratisarbete inom konst och kultur, var en av frågorna i dagens debatt. Ett steg i rätt riktning är att konstnären själv blir bättre på att synliggöra processen bakom det egna hantverket.

Liksom en frissör, där kunden kan se hela processen, resonerade grafikern och konstnären Lina Hurmerinta.

Enligt Hurmerinta har utomstående ofta svårt att inse hur mycket arbete en fotografering innebär. Bildbehandling av hundratals bilder, resor, rigga upp studio.

- Det är tid och det är ett jobb och ett jobb ska man få betalt för. Nu är jag 36 och kan jag stå på mig, men värre var det som nyutbildad, sa Hurmerinta.

Barnfest eller välgörenhet?

För musikern Macke Granberg, som bland annat drar gruppen Arne Alligator, är förfrågningar om gratisarbete ett återkommande fenomen.

- Arrangörer kan kalla evenemanget för välgörenhet, men ofta handlar det inte om välgörenhet utan om att det är trevligt att ordna en barnfest. Den lilla summan som samlas in går sedan till välgörenhet. I upplägget är nog artistens insats ofta större än pengarna som samlas in, sa Granberg.

Granberg brukar föreslå att arrangören också samlar in sponsorpengar eller tar ett varv via banken så kan gruppen gå ner i sitt arvode.

Idéer ska kosta

Tomas Träskman, kulturproducent och lektor på yrkeshögskolan Arcada, säger att det varierar i olika genrer. Bildkonstnärer arbetar ofta för en stor utställning till ett museum – helt gratis. Samma sker inte till exempel inom opera.

Träskman poängterade att konstnären också bör baka in priset på tankearbete och idéer i sitt arvode.

- Det som många beställare vill ha är idéer. Och de ger man ofta gratis under ett möte, sa Träskman.

Debatten leddes av Stefan Winiger.

Lyssna till debatten

Ruskeat tytöt är en essäsamling med många dimensioner. Det genomgående temat är utanförskap baserat på etnicitet. Det är en intelligent diskussionsöppning som vi har all anledning att ta på allvar och uppmärksamma. Läs Ruskeat Tytöt så får du veta mera om det samhället du lever i.

– Om jag ska ge ett råd så är det: Fråga inte varifrån personer med annan hudfärg än du kommer ifrån! Om ni umgås en längre tid kommer det nog fram, och om ni inte gör det så är det inte viktigt.

Koko Hubaras bruna, glittrande ögon ser lite trötta ut när hon konstaterar det här. Jag kan bara föreställa mig hur många gånger denna Vanda-flicka har fått dra hela sin familjehistoria för att tillfredsställa, kanske välment men ändå onödig nyfikenhet. För det räcker ju inte med svaret Vanda. Nej snabbt är hon inne i ett resonemang om hennes släktingar generationer bakåt.

Närgånga frågor om var och hur dina föräldrar träffades och om din pappa fortfarande finns med i bilden, det är frågor som man vanligtvis inte behöver svara på genast första gången man träffar en ny mänska.

Om man inte ser utländsk ut förstås.

Om hur det känns att ha mörkare hud i en omgivning där nästan alla andra är vita har Koko Hubara skrivit i essäsamlingen Ruskeat Tytöt (Bruna Flickor). En del av texterna har ingått i en blogg med samma namn.

Vad betydde det för dig som liten att inte ha identifieringsobjekt?

– Jag är alltså född i Finland och finska är mitt modersmål, men jag är inte vit. Tidigt märkte jag att det i tidningar, i tv och på film inte fanns familjer som liknade vår eller flickor som jag och mina småsyskon.

Redan som liten drömde Koko om att blir journalist men i dam- och modetidningar förekom knappast alls icke-vita kvinnor eller mänskor med utländska namn, varken som intervjuade eller som intervjuare.

– När en mörkhyad person blir intervjuad så är det alltid i egenskap av årets flyktingkvinna, någon med erfarenheter av rasism eller något motsvarande. Aldrig i egenskap av till exempel läkare, författare eller något sådant. Vita är experter och icke-vita får bara vara erfarenhetsexperter, alltså tala om egna erfarenheter.

pärmen till Koko Hubara: Ruskeat Tytöt Bild: Like koko hubara: ruskeat tytöt

Att bli bedömd enligt etnicitet

– Jag har alltid avskytt uttrycket rasifierad. Men på sistone har jag insett att det uttrycker just den obehagliga process som händer när man går någonstans utanför hemmets väggar, säger Koko Hubara . Det kan gälla mataffären, skolan, hälsocentralen.

– Jag talade just med min mamma som hade varit till simhallen med min dotter och som sade att hon plötsligt kom ihåg känslan när mänskor iakttar för att få reda på vilken relationen är mellan henne och barnet. Så där som folk hade stirrat på henne och mig när jag var liten. Sedan följde frågor om barnet är adopterat och var barnets far kunde tänkas finnas. Därifrån är det inte långt till stereotypier om icke-vitas förmåga till omvårdnad, kärlek och sexualitet.

Får mörkhyade flickor vara duktiga?

Det finns också stereotypa förväntningar när det gäller utbildning. Även om Koko Hubara i skolan hade över nio i medeltal fick hon rådet att bli närvårdare eller lärare i finska som andraspråk. Hon var den enda icke-vita i universitetet. En gång misstogs hon för städerska.

Vi gör oss lätt föreställningar om den andra. På samma gång som den icke-vita är osynliggjord i vårt samhälle är hon också hela tiden en representant för en etnisk grupp.

– Jag deltog förra veckan i en paneldiskussion där frågan om mörkhyade flickor som förväntas bli närvårdare dök upp. Då ställde någon ur publiken mig frågan om det kan bero på att jag inte fått tillräckligt med uppmuntran hemifrån. Och hur är det med somaliska och romska flickor som inte får studera? Så plötsligt förväntades jag kommentera alla möjliga sammanhang som jag inte ens är säker på att existerar. Hur ska jag kunna representera världens alla icke-vita förtryckta flickor?

Vad utgör en identitet?

Kokos föräldrar träffades i Israel. Hennes mamma är evangelisk luthersk finska och hennes pappa en jemenitisk Mizrah jude. Mizrah är ett samlingsnamn för judar från Östern, Levanten och Asien. Pappans förfäder emigrerade från Sanaa till Palestina, som på den tiden var ett brittiskt protektorat, i slutet av 1800-talet och på 1920-talet.

– Det finns en stor skam förknippad med Mizrah judendomen. För de vita aschkenazer judarna behandlade inte de icke-vita judarna jämlikt. Trots att de ser lika ut och talar samma språk. Arabiska judar har tvångssteriliserats, desinfierats och på 1950 talet placerades de i tältstäder som fortfarande är ekonomiskt eftersatta.

Koko Hubara har strött ut berättelsen om sina judiska jemenitiska rötter som fragment i boken. För den historien är återberättad i så många generationer och på så många språk att det inte längre går att säga hur det riktigt har varit. Mycket har blivit familjesägner.

– Jag har förmodligen missförstått en del och glömt annat. Men judendomen är en viktig del av mig. Folk säger att jag inte kan vara en riktig judinna eftersom det ärvs via modersmjölken och min mamma inte har konverterat. Men vi har alltid följt judiska traditioner i vår familj och släkt.

Familjen har firat både jular och Chanukka och besöker släktingar i Israel med jämna mellanrum. Koko både läser och skriver hebreiska behjälpligt.

– Även här i Finland är det intressant att betrakta kontakten mellan vita judar som bott här i generationer och icke-vita judar som immigrerat på senare tid. Förr eller senare dyker urgamla mönster upp i diskussionen, trots att vi bara är knappt två tusen judar i det här landet.

Till saken hör att Koko även skriver om den ambivalens hon upplever på besök hos sina släktingar i Israel om och när diskrimineringen av palestinier kommer på tal. Ibland uppstår det tystnader som inte kan diskuteras. Frågan om hur mycket hennes egen släkt deltar i förtrycket finns i hennes medvetande även när det förtigs.

Hip Hop befriar (men kanske inte kvinnor)

Koko Hubara ägnar ett helt kapitel åt hip hop som hon upptäckte i tidiga tonår. Eller som hon säger: jag hittade den musiken via biblioteken och pojkarna, två av mina stora intressen. Det är helt enkelt bra musik, med långa traditioner från jazz, blues och rock. De språkliga elementen är viktiga med metaforer och intertextualitet som ger hänvisningar till filmer och böcker. Hiphop är också en av få populärkulturella produkter där vita inte är överrepresenterade.

– Det tog mig många år att upptäcka att det finns en problematik kring hur kvinnor är representerade i hip hop. Jag var bara så lycklig över att där fanns kvinnor som ser ut som jag. Min skönhetsuppfattning har påverkats väldigt mycket av den världen och jag har fortfarande svårt att urskilja vad som är för mycket bar hud och så kallad slutshaming. Det som andra tycker är kvinnoförnedring kan jag fortfarande tycka att är vackra kvinnor, inte för att jag ser på dem som en man utan för att de är viktiga för min blick.

Skönlitteraturen en fredad plats

Koko Hubara skriver att skönlitteraturen var det enda stället där hon kunde var betydelsefull, vanlig och duga utanför hemmets väggar. Eller det var ett ställe där hon överhuvudtaget fanns skildrad. Amerikanska svarta författare läser hon helst av allt, för de har det bästa språket och de mest trovärdiga icke-vita karaktärerna.

I Zora Neale Hurstons roman Their Eyes were watching God från 1937 läste hon om en liten svart flicka som för första gången ser sig själv i ett gruppfotografi och med skam inser att hon är den enda svarta personen i klassen. Fortfarande minns Koko vad hon kände då, inte bara empati utan även känslan av delad skam.

Hur komma vidare?

På min lite uppgivna fråga hur vi ska få Finland mera tolerant svarar Koko att det inte handlar om tolerans. Tolerans är ett maktmedel. Det här är en mycket obekväm diskussion där det inte hjälper att flytta på målstolparna genom att på peka att finländare minsann också har blivit dåligt behandlade i Sverige under 70-talet, för det är bara defensivt.

Det enda vi kan göra är att tala om de osynliga strukturerna i samhället och lyssna på dem som känner diskrimineringen i sin kropp. Och det handlar ingalunda bara om icke-vita. På samma sätt är transpersoner och funktionshindrade också diskriminerade i dagens samhälle. Det hjälper inte att vi konstaterar att vi har fått könsneutralt äktenskap för det återstår mycket att göra för att belysa den diskriminering som sker i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön, funktionalitet och klass. Det som kallas intersektionalitet.

Varför inte välja själv?

Koko Hubara kastar fram tanken att etnicitet borde vara något som kan uppges i statistiska uppgifter. I dagens läge är etnicitet något som det inte frågas efter. Så hur många ”bruna flickor” det finns i Finland är omöjligt att veta.

– Jag förstår den ädla tanken om att vi alla bara är finländare. Men det leder också till att många förblir helt osynliga. Jag till exempel är infödd finne, finsk medborgare och finskspråkig medlem i den evangelisk lutherska kyrkan. Och det speglar ju på inget sätt min upplevelse av hur det här samhället har behandlat mig och hur det har velat styra mig . För jag är i alla möjliga situationer av utländsk härkomst, halvt utländsk eller andra generationens invandrare. Att inte få uppge vilken etnicitet man tillhör är lite som om vi inte hade någon statistik på andelen kvinnor eller män.

– Statistik av det här slaget kan också missbrukas, men jag har börjat tänka att det kunde vara en viktig information som kunde användas till att belysa till exempel strukturell diskriminering i arbetslivet. Så att problemet inte kunde sopas bort med förklaringen att någon har en dålig dag varje gång en icke-vit arbetssökande får avslag.

Dags för äkta österbottnisk dansbandsmusik och en finlandsättling bosatt i Sverige att utmana vegatoppen. Utmanarna i Vegatoppen den här veckan tävlar mot Jepokryddona som tagit sig upp på Vegatoppen. Vem röstar du på den här veckan?

Jonzons första gången med på Vegatoppen

Jonzons består av fyra musikälskande österbottningar. Bandet startade under vintern 2008-2009. Musiken som spelas har rötterna i den svenska dansbandsmyllan, med inslag av country, folkmusik och rock.

- Vi gillar verkligen det vad vi gör. Det är lika roligt varje gång vi skall uppträda. Jonzons är ju inget nytt band utan vi har snart tioårsjubileum berättar Jonzons sångerska Johanna Envall Storsved

- Hoppas att lyssnarna gillar vår musik och framförallt att spelningarna i sommar är välbesökta.

Christer Nordström är utmanare på Vegatoppen. Christer Nordström Bild: Christer Nordström christer nordström

Premiär för ny låt av Christer Nordström

Christer Nordström har sina rötter i Hangö men i sena tonåren flyttade han till Sverige. Nu är han tillbaka igen med ny musik.

- Jag har väl inte besökt de gamla hemtrakterna allt för ofta men då jag skrev låten Spela så var det nog gamla minnen som spelade stor roll berättar Christer Nordström.

- Det skulle vara riktigt roligt att få komma tillbaka och uppträda med min nya musik. Vem vet det kanske sker redan nästa sommar avslutar Nordström.

Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 10:

Jepokryddona klättrar upp på Vegatoppens första plats med låten Jack Lintel´s Jig. Däremot räckte inte rösterna till för Amanda Finnholm och JAG, vilket betyder att de inte längre finns med på listan.

1. Jepokryddona / Jack Lintel´s Jig : 17.65 %
2. Guns Rosor / Ein flickå från lande: 15.07 %
3. Ronya Mariah / Angel: 13.97 %
4. Thomas Lundin / Tänk om allt är som det ska: 12.5 %
5. Lovana / 8 hours: 9.19 %
6. Desiree Saarela / Mitt i allt: 7.72 %
7. Rickard Eklund / Sömntåg: 7.35 %
8. Sven Boom / Av ständig oro: 6.99 %
-----------------------------------------------------
9. Amanda Finnholm / Midnight Sun: 5.51 %
10. JAG / Rush : 4.04 %

Rösta på Vegatoppen nr 11 här!

Vegatoppen nr 11

Du kan rösta på en låt. Röstningen avslutas tisdag 21.3 kl. 24:00.

 Jepokryddona / Jack Lintel´s Jig  

 Guns Rosor / Ein flickå från lande 

 Ronya Mariah / Angel 

 Thomas Lundin / Tänk om allt är som det ska 

 Lovana / 8 hours 

 Desiree Saarela / Mitt i allt 

 Rickard Eklund / Sömntåg 

 Sven Boom / Av ständig oro 

 Jonzons / För att vi ska få ha varann 

 Christer Nordström / Spela 

Skicka

Resultaten från Vegatoppen nummer 11 presenteras, torsdagen den 23.3.2017 kl. 20.03 med repis lördagen den 25.3.2017 kl. 21.03. Då får du veta om utmanarna Jonzons och Christer Nordström tar sig upp på Vegatoppen och hur det går för listans övriga låtar och artister.

Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.

Vegatoppen i Radio Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.

Författaren och ledamoten i Svenska Akademien, Torgny Lindgren, har avlidit, meddelar Svenska Akademien.

Författaren Torgny Lindgren invaldes 1991 på stol 9 i Svenska Akademien.

Torgny Lindgren föddes 1938 och arbetade först som lärare innan han blev författare på heltid. Torgny Lindgrens omfattande produktion består av ett drygt trettiotal verk, främst romaner. Han skrev också novellsamlingar och diktsamlingar samt radiopjäser.

Sitt internationella genombrott fick han 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget. Romanen filmades några år senare. Också romanerna Bat Seba, Hummelhonung, Pölsan, Dorés bibel och Norrlands akvavit samt novellsamlingarna Merabs skönhet och I Brokiga Blads vatten har fått stor uppmärksamhet.

Torgny Lindgren blev 78 år gammal.

Det är i sal 33 på tredje våningen på konstmuseet Ateneum som Lennart Segerstråles mindre kända verk visas i en månads tid. Konstverken är från den donation som Segerstråles arvingar gjorde till Ateneum i november förra året. Donationen består av 18 målningar och 18 grafiska blad och representerar modernistiskt idémåleri.

De sex målningar som nu finns utställda på Ateneums väggar är ett mycket bra urval tycker Lennart Segerstråles två barnbarn, Tryggve Gestrin och Matias Uusikylä. De gläds åt att allmänheten nu har möjlighet att bredda sin bild av deras morfar, konstnären Lennart Segerstråle.

– Han har på sätt och vis blivit lite bortglömd i Finlands konsthistoria, trots att han var en av Finlands främsta monumentalmålare. Det här är ett sätt att lyfta fram honom, säger Tryggve Gestrin.

Barnbarnen Tryggve Gestrin och Matias Uusikylä. Tryggve Gestrin och Matias Uusikylä på morfar Lennart Segerstråles utställning på Ateneum. Bild: Yle/ Berislav Jurišić matias uusikylä,tryggve gestrin

Nya drag hos Segerstråle lyfts fram

Det att Ateneum tog emot arvingarnas donation betyder att Nationalgalleriets bestående samling av Lennart Segerstråles verk breddades.

– Jag är jättenöjd för det här. Samlingen är nu mycket representativ. Den visar hela hans mångsidighet som konstnär, säger Matias Uusikylä.

Den blinda materialismen (1973). Den blinda materialismen, konstverk av Lennart Segerstråle. Bild: Yle/ Berislav Jurišić den blinda materialismen (1973),Lennart Segerstråle

Våldets begravning (1973). Våldets begraving (1973), konstverk av Lennart Segerstråle. Bild: Yle/ Berislav Jurišić Lennart Segerstråle,våldets begravning (1973)

Tidlöst samhällsengagemang

Modernistiskt idémåleri har varit mycket ovanligt inom konsten i Finland och när Segerstråle efter krigstiden starkt tog ställning i olika moraliska frågor var det något nytt. I sin konst tog han bland annat tag i miljöproblem, raskonflikter och fredsideologi. Och de sex verk som nu är utställda visar precis den här sidan av honom.

– Det är hans kommentar till samhälleliga skeenden och företeelser i samtiden. Det är materialism, det är miljöförstörelse, det är våld, allt sådant som han ville att man skulle uppmärksamma för att kunna motverka, beskriver Tryggve Gestrin.

De flesta av verken är målade på 1970-talet men det är frågor som fortfarande är aktuella och det gör konstverken tidlösa.

– Han sa då på 70-talet att han inte är intresserad av retrospektiva synpunkter utan tvärtom, han vill vara prospektiv, försöka se framtiden. Och nu när vi står här 40 år senare och tittar på konstverken, och noterar hans motiv, så har de inte tappat någon aktualitet, säger Matias Uusikylä.

Taggtråd och försoning (1971). Taggtråd och försoning (1971), konstverk av Lennart Segerstråle. Bild: Yle/ Berislav Jurišić Lennart Segerstråle,taggtråd och försoning (1971)

Miljöförstöring (1973). Miljöförstörning (1973) av Lennart Segerstråle. Bild: Yle/ Berislav Jurišić Lennart Segerstråle,miljöförstörning (1973)

Man säger ofta att moderskärleken är gränslös men vad händer när en förälder verkligen inte kan dra gränser där de behövs? I Marko Järvikallas pjäs Äidin rakkaus på Nationalteatern drivs det symbiotiska förhållandet mellan en medelålders mor och hennes vuxna son till sin spets.

Flytta ihop eller ta det varsamt?

Den medelålders Saara (Kristiina Halttu) har träffat en man som passar henne perfekt. Kruxet är bara att Tapani (Eero Aho) vill att de också ska leva öppet som ett par. Han fattar inte alls varför Saara vill hålla honom hemlig för sin vuxna son.

Det fattar inte vi i publiken heller förrän sonen Julius (Markus Järvenpää) dimper ner och ställer till med ett storförhör kring en främmande rakhyvel i mammas badrum.

Och faktum är bilden inte klarnar ens då. Åtminstone inte i sin fulla omfattning.

Ertappade. På bilden Kristiina Halttu och Eero Aho som Saara och Tapani, i förgrunden Markus Järvenpää som sonen Julius. Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Eero Aho,Finlands nationalteater,Kristiina Halttu,Markus Järvenpää,äidin rakkaus

Det som inledningsvis ter sig som en lätt raljant drift med det vuxna barnets skräck för att dela mamman med en främling förvandlas snart till en betydligt mörkare studie.

Att Julius har problem inser vi snart. Killen beter sig som en sprängladdning med fem sekunder till detonation och i samtalet med modern framgår det också att han nyss flyttat ut till ett boende och avtjänar samhällsstraff.

För vad?

På köksbordet ligger rakhyveln med det blodröda skaftet som ett illavarslande omen.

Men Äidin rakkaus är inte helt vad den ger sig ut för att vara. Marko Järvikallas manus är som ett pussel där varje ny bit gäckar vår uppfattning om den bild som håller på att växa fram.

Modern Saara är i själva verket den intressantaste pusselbiten och resultatet en thrillerartad skildring av missriktad beskyddarmentalitet, narcissism och emotionell incest.

På tumanhand. Markus Järvenpää och Kristiina Halttu som mor och son. Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Kristiina Halttu,Markus Järvenpää,äidin rakkaus

Slitna thrillerelement

Frågeställningarna är intressanta men flirten med thriller kan diskuteras.

I takt med att mörkret tätnar drar en fläkt av tafflig B-film obönhörligt över scengolvet ibland och förvandlas dessutom till en helt meningslös lek när manuset serverar sin sista kovändning.

Karaktären av tragedi kvarstår men de som räddas möter sin räddning på ett sätt som för tankarna till ett beprövat deus ex machina-trick. Eller till ängslig ungdomsteater där den ansvarsmedvetna författaren alltid slänger in en obligatorisk strimma av hopp till sist.

Det finns gott om skildringar där snedvuxna relationer mellan föräldrar och barn antyds men i Järvikallas pjäs blottläggs problematiken explicit.

Därför hade det också varit både sanningsenligare och modigare att löpa linan ut.

Blodröd thriller. På bilden Kristiina Halttu och Eero Aho, i bakgrunden Markus Järvenpää. Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Eero Aho,Finlands nationalteater,Kristiina Halttu,Markus Järvenpää,äidin rakkaus

Men nyckelordet här är förstås inte trovärdighet. I Äidin rakkaus handlar det snarare om att tydliggöra en problematik som alla kan relatera till på något sätt.

Vältajmat och igenkännbart

Hur hanterar vi vuxna vårt ansvar som föräldrar? Hur sätter vi gränser, hur handskas vi med vårt eget beroende? När förvandlas kärleken till manipulation och grymhet?

Jag kan svårligen tänka mig en bättre regissör än Liisa Mustonen för att blottlägga den ekvationen.

Parrelationer, familjedynamik och föräldraskap har varit återkommande teman också i hennes egna pjäser och hon har alltid hanterat dem med en lyhördhet och precision som är få förunnad.

När hon nu tar sig an Äidin rakkaus sker det med samma exakthet. Galghumorn skymtar ofta fram men tillåts aldrig dra mattan undan tragiken. Och trion på scenen missar inga nyanser.

Nationalteaterns Omapohja-scen är ett intimt utrymme. Med publiken på en armlängds avstånd gäller det att dosera rätt hela vägen. Minsta överdrift skorrar falskt.

Och Kristiina Halttu, Markus Järvenpää och Eero Aho balanserar verkligen fram som på äggskal. Utan transportsträckor, direkt in i spänningsfältet i varje scen.

Men också utan att för en sekund tappa adressen till oss i publiken. De här rollerna har vi alla kämpat med någon gång.

Under en smått klumpig konstruktion bubblar alltså de drabbande insikterna fram. Och visst är det ändå att föredra framför vacker yta och noll substans.

Sådant finns det mer än nog av i dag. Också på teatern.

Disneys nya musikal erbjuder en lång glittrande, överväldigande sockerrush som är svår att värja sig emot. Låter man sagan svepa en med upptäcker man att man sitter där i biomörkret och ler.

Beauty and the beast eller Skönheten och odjuret handlar om Belle (Emma Watson), en ung kvinna som lever tillsammans med sin far (Kevin Kline) i en liten småstad i Frankrike. Hon gillar att läsa och därför anses hon lite ”underlig” av alla andra.

Dessutom är hon inte ett dugg intresserad av den stroppige soldaten Gaston (Luke Evans) som hela tiden uppvaktar henne. Han vill gifta sig medan Belle drömmer om något mer, något större bortom den lilla provinsiella småstaden.

När sedan Belles far en dag inte återvänder från marknaden, endast hans häst kommer galopperande i rasande fart, förstår Bella att nåt hemskt har hänt. Hon beger sig ut för att leta och spåren leder fram till ett stort slott. Där finns en bortskämd och självisk prins (Dan Stevens) som bestraffats med att bli förvandlad till ett odjur och hela hans hov förtrollade till hushållsföremål.

Förtrollningen kan brytas om Odjuret kan lära sig älska en annan och den personen älskar honom tillbaka.

Odjuret och Belle delar båda ett intresse för böcker. Odjuret (Dan Stevens) visar sitt bibliotek för Belle (Emma Watson). Bild: (c) 2016 Disney Enterprises inc. All Rights Reserved. Dan Stevens,Emma Watson,Skönheten och odjuret

En uppdaterad saga

Jag ska erkänna direkt att jag alltid haft svårt för sagan om Skönheten och odjuret. En kvinna i fångenskap som måste ”rädda” sin fångvaktare (mannen / odjuret) att hitta sitt hjärta och lära sig älska samtidigt som hon skall bli förälskad i honom.

Det här är en gammal, fransk saga från 1700-talet och har berättats i otaliga former och versioner som till exempel filmatiseringar av Jean Cocteau (1946) och Disneys animation (1991). (Den första animationen som blev nominerad till en Oscar i kategorin bästa film).

Varje version av sagan berättas på olika sätt och speglar sin tid. Så när Disney nu uppdaterar sagan gör de Belle till en mycket självständig och kompetent hjälte, som inte heller är så värst intresserad av att bli en klassisk prinsessa. Det hela understryks ytterligare då Belle spelas av Emma Watson (som är känd för sin roll som den duktiga och intelligenta Hermione Granger i Harry Potter-filmerna och är även goodwill-ambassadör för FN:s jämställdhetsorgan UN Women).

Vidare har man nu för första gången i en liten biroll en homosexuell karaktär, Gastons vapendragare LeFou (Josh Gad) som är olyckligt förälskad i Gaston. Och så har man sett till att skådespelarensemblen är mångkulturell (och inte helvit).

LeFou (Josh Gad) lyssnar intensivt då Gaston (Luke Evans) lägger ut texten om sin egen förträfflighet. LeFou (Josh Gad) och Gaston (Luke Evans) sitter på varsin häst och talar med varandra. Bild: © 2016 Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved.. Josh Gad Joining Disney's Live-Action 'Beauty and the Beast' (Exclusive),Luke Evans,Skönheten och odjuret

Det gamla i ny förpackning

Disney har insett att det inte bara lönar sig att ge ut gamla filmer på nytt eller skapa musikaler av dem. Publiken vill även se nyfilmatiseringar i live action, alltså med riktiga skådespelare. Vi har fått Alice i Underlandet (2010), Maleficent (2014), Cinderella (2015) och nu senast Djungelboken (2016).

Skönheten och odjuret är därför en naturlig fortsättning. Dessutom finns det en hängiven publik som säkert gärna vill återuppleva minnen och känslor. 26 år är en så pass lång tid att den publik som var unga i början av 90-talet nu är tillräckligt gamla för att tjusas av nostalgin och dessutom kan de föra traditionen och sagan vidare till följande generation.

Njutbar sockerrush

I den här nya versionen har man utgått från animationen, med musik av Alan Menken och lyrik av Howard Ashman, men gjort allt större, glittrigare, kusligare och vackrare. Och längre, filmen är över två timmar lång.

Det finns scener som är så överväldigande och överdrivna och överdådiga att man som åskådare önskar att man kunde få filmen att snurra i slow motion för att hinna njuta av allt.

När kandelabern Lumière (Ewan McGregor) berättar om livet på slottet i sitt bravurnummer ”Be our guest” är det som att ta del av en omåttligt, njutbar sockerrush. Men ändå är det inte de stora och påkostade scenerna och specialeffekterna som stannar i minnet.

De magiska föremålen klockan Cogsworth, tekannan Mrs. Potts, kandelabern Lumière och dammvippan Plumette Den förtrollade klockan, tekannan, ljusstaken och dammvippan i Skönheten och odjuret. Bild: (c) 2016 Disney Enterprises inc. All Rights Reserved. Skönheten och odjuret

Det är det enkla som gör en glad.

För vem vill inte ta del av en saga som lär oss att erkänna fel och misstag, våga förändras och uppmanar oss att inte bedöma en annan enligt utseendet. För som det heter i den svenska översättningen av Ingela ”Pling” Forsman ”sagan ger oss svar, varje väsen har, skönhet inuti.”

Skönheten Belle (Emma Watson) dansar i gul klänning tillsammans med Odjuret (Dan Stevens). Bild: © 2016 Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved Dan Stevens,Emma Watson,Skönheten och odjuret

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. I vilken ädelgas dansade Lena Philipsson år 1987?

 Helium 

 Krypton 

 Xenon 

 Neon 

2. . Vem hade år 2005 en stor hit med singeln ”My Humps”?

 Fergie 

 The Black Eyed Peas 

 Miley Cyrus 

 Alanis Morissette 

3. Vilket brittiskt band slog igenom år 1999 med singeln ”Why Does It Always Rain on Me?”

 Moloko 

 Faithless 

 The Chemical Brothers 

 Travis 

4. Gitarristen Ry Cooder fyllde nyligen 70 år. För 20 år sedan producerade han en skiva med kubanska musiker. Projektet blev även en dokumentärfilm av Wim Wenders. Skivan och filmen fick samma namn – vilket?

 Searching for Sugar Man 

 Buena Vista Social Club 

 Stop Making Sense 

 The Last Waltz 

5. Vem är den svenska artisten på bilden? Ett av hans band hette Rymdimperiet.

 Thåström 

 Timbuktu 

 Lars Demian 

 Ebbot Lundberg 

6. År 1979 fick Barbra Streisand en etta på singellistan i USA med ”No More Tears (Enough Is Enough)”. Det var en duett med en discosångerska – vem?

 Gloria Gaynor 

 Amii Stewart 

 Donna Summer 

 Anita Ward 

7. Vilken amerikansk soulsångare gav år 1961 ut klassikern ”Stand By Me”?

 Ben E. King 

 Sam Cooke 

 Otis Redding 

 Al Green 

8. Vilket band gav ut 90-tals albumen ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” samt ”Adore”?

 Stone Temple Pilots 

 Alice in Chains 

 The Smashing Pumpkins 

 Sleater-Kinney 

9. Det har nu gått 40 år sedan The Clash gav ut deras debutsingel. Vad hette den?

 White Riot 

 Tommy Gun 

 London Calling 

 This Is Radio Clash 

10. För 60 år sedan köpte Elvis Presley sitt berömda hem Graceland i Memphis. Varför kallade han det för Graceland?

 Det hette så när han köpte det. 

 Han döpte det efter sin mor. 

 Det var en hyllning till den lokala kyrkan. 

 Det hette egentligen Amazing Graceland, men han förkortade det. 

Krista Siegfrids har ända sedan barnsben velat bli artist! Hon stod redan som liten flicka och mimade till Melodifestivalen hemma i Kaskö. Carola var en av favoriterna. Som Finlands representat tog hon sig också hela vägen till Eurovision Song Contest. Nu är hon aktuell som huvudartist i Nästan unplugged och drömmer om att jobba i hela Norden.

Krista Siegfrids har med sin gränslösa ambition och via otaliga projekt, konserter, ja till och med nån musikal blivit en av Finlands mest kända underhållare. Nu är det dags att ta nästa steg.

- Jag vill nog jobba i hela Norden, men det har varit fint att växa upp i Österbotten, säger Krista.

- Det har gett mej en grundtrygghet som gjort att jag är stark i mej själv. Därför vågar jag testa gränser och vara lite galen. Samtidigt har jag också varit lite naiv och trott att allting alltid är så bra och ibland fått en liten chock när jag kommit ut i stora världen och allting inte är det.

- Jag vill underhålla folk och vill att alla ska ha “feelis”, skrattar Krista. Därför håller jag på med så många olika saker på en gång, tillägger hon.

Vad är viktigast för dej?

- Det finns mycket. Men det är nog familjen, vänner och kärlek, säger Krista. Men sen är det nog också viktigt att det man sysslar med är roligt. Man måste hitta en balansgång mellan allt helt enkelt.

Kan du nämna nån svag sida hos dej själv?

- Jag har ett kort tålamod och vill att allting skall hända genast. De kan betyda att man ibland gör förhastade beslut som inte alltid är så bra. Sen har jag också ett temperament som kan vara jobbigt för andra men också för mej själv. Ena sekunden kan jag vara “On top of the world” och andra sekunden så lågt nere och tycker att “livet är skit”.

Finns det nånting du ångrar?

- Jag är inte en person som går omkring och ångrar saker. Jag står för allt jag gör fast vissa saker ibland inte är så bra. Jag kan fråga mej när jag ser nån gammal bild eller så att "hur kan jag ha sett ut sådär?" Men det var då och nu är nu!

Kimmo Blom och Krista Siegfrids uppträder i Nästan unplugged. Krista Siegfrids tillsammans med Kimmo Blom på Alexandersteaterns scen. Bild: Henkka Niemistö 6533 1305 000,avsnitt 5,Kimmo Blom,Krista Siegfrids,nästan unplugged,säsong 2,Yle Fem

Alla andra springer hundra meter men jag måste springa hundrafemtio meter häck!― Krista Siegfrids

Krista har fått chansen att delta i Melodifestivalen i Sverige de två senaste åren! Ingen av gångerna har givit en finalplats. Deltagandet har dock varit en bra chans att få synlighet och har även gett en hel del nya erbjudanden i vårt västra grannland.

- Jag har en hel del emot mej då jag kommer från Finland. Alla svenska artister kämpar i ett hundrameterslopp men det känns som om jag måste springa hundrafemtio meter häck bredvid, säger Krista lite besviket.

Vilken var din första känsla genast efter resultatgivningen i år?

- Jag blev bara tom och chockad, svarar Krista. Det kändes supertråkigt för det var ett snyggt nummer. Vad gör man?

Och nu då?

- Revansch är en skitstor drivkraft för mej. Man måste alltid hitta nya vägar. Nu har fått visa vad jag kan och folk tyckte faktiskt att jag var duktig. Så nu gäller det att ta vara på de kontakter jag fått och börja bygga på dem.

I Kristas avsnitt av Nästan Unplugged ser vi en stor bredd på hennes artisteri. Hon framför allt från egna låtar till favoriter som Veronica Maggio och Janis Joplin. Dessutom hör vi hennes tankar om livet och karriären.

Text: Niklas Rosström

Programmet Nästan unplugged – ett liveporträtt är en musikalisk resa genom tre artisters och tre musikgruppers unika karriärer. Artisterna berättar om sina liv, sina visdomar, erfarenheter och om de positiva och negativa
sidorna av att vara artister och låtskrivare i en allt mer hårdare musik- och mediavärld. Programmen är inramade i en liveinspelning från den anrika Alexandersteatern i Helsingfors.

Säsongen består av sex avsnitt där de fyra första sändes innan Melodifestivalen och de två avslutande avsnitten efter.

Till serien hör också avsnitt för radio där vi för njuta av liveframträdanden och Niklas Rosström samtalar med veckans artist om livet och musiken. Avsnittet med Krista Siegfrids sänds i Yle Vega måndag 20.3.2017 kl. 19.22 i programmet Vår musik. Vill du tjuvlyssna på radioprogrammet redan innan tv-sändningen så publiceras det på Arenan på fredag 17.3.2017 kl. 8.00. Delar ur radioavsnitten kommer också att sändas samma dag i programmet Vega Kväll.

Wäinö Aaltonens förgyllda skulpturer återvänder till riksdagens plenisal. Fram till den 26 mars kan man beskåda dem på nära håll i Åbo.

De fem statyerna i skulptursviten Arbetet och framtiden har funnits på Wäinö Aaltonen-museet i Åbo, där de har rengjorts och restaurerats av konservatorerna på Åbo museicentral, och de har funnits utställda på WAM.

Wäinö Aaltonens förgyllda gipsstaty renoveras av en konservator för att returneras till riksdagshuset. Bild: Hanne Salonen / Riksdagen Plenisal,riksdagen,Wäinö Aaltonen,Wäinö Aaltonen Museum of Art,wäinö aaltonens museum

Nu har renoveringen av riksdagshuset kommit så långt att stayerna Röjaren, Intellektuellt arbete, Framtiden, Tron och Skördemannen återvänder till Helsingfors, efter en vistelse på nästan 50 år i Åbo. Sista dagen man kan se dem i Åbo är söndagen den 26 mars.

Wäinö Aaltonen vann 1930 konsttävlingen för riksdagens plenisal och han hade ursprungligen tänkt sig att skulpturerna skulle gjutas i brons och förgyllas. Så hade han gjort med flera tidigare verk. På grund av det ekonomiska läget sköt man upp bronsgjutningen, och i oktober 1932 placerades i plenisalen istället förgyllda statyer gjutna i gips.

De nakna figurerna väckte ändå upprörda reaktioner bland konservativa riksdagsledamöter, som ansåg skulpturerna vara osedliga. Det höjdes till och med krav på att figurerna skulle avlägsnas ut plenisalen. Statyn Framtiden, som är den enda kvinnan, är vänd så att hon visar ryggen mot riksdagsledamöterna. Kopian av Framtiden, som står utanför Wäinö Aaltonen-museet, är däremot vänd så att kvinnan tittar ut över ån.

Framtiden Statyn Framtiden som finns i Riksdagens plenisal Bild: Åbo museicentral/ Raakkel Närhi framtiden,riksdagens plenisal,statyer,WAM,Wäinö Aaltonen Museum of Art

År 1969 ersattes gipsstatyerna i plenisalen med bronsstatyer. Bronsstatyerna gjordes för Wäinö Aaltonens museum då museet var nybyggt och då göts samtidigt bronsfigurer för riksdagen, men i den tidens anda lät man bli att förgylla dem. De förgyllda gipsskulpturerna deponerades på Wäinö Aaltonens museum.

Då riksdagshuset nu renoveras försöker man återställa de ursprungliga detaljerna så långt det är möjligt. Därför kommer de förgyllda gipsstatyerna att återvända till sina platser i nischerna i plenisalen. Eftersom transporten av gipsfigurerna är en en svår procedur, så flyttas gipsfigurerna redan i detta skede av riksdagens renovering, fastän utställningen om Wäinö Aaltonen ännu fortsätter på WAM.

Skulpturerna i brons kommer också att återvända till Helsingfors och placeras på någon lämplig plats i riksdagshuset.

Källa: Riksdagen och Wäinö Aaltonens museum.

Med Djur som ingen sett utom vi får illustratören Linda Bondestam och författaren Ulf Stark ”Snöbollen”-priset för årets bilderbok. Priset delades ut under den internationella litteraturfestivalen i Umeå. Samtidigt öppnades en utställning med illustrationerna på Bildmuseet.

Bildmuseet i Umeå visar utställningen med osedda djur. Ett rum med stora fönster och många människor i. Bild: Yle/Mikaela Weurlander linda bondestam,litteratur

”Snöbollen”-priset är speciellt för att det uttryckligen är ett bilderbokspris, Sveriges enda nationella pris för bilderböcker. Det här gör priset speciellt viktigt för illustratören Linda Bondestam.

- Att tilldelas Snöbollen känns otroligt fint. Det är ett pris för bilderboken som konstnärlig helhet och det känns som ett enormt erkännande för mej som illustratör.

- Extra roligt är det dessutom att få ett svenskt pris, många av mina idoler gör böcker i Sverige och det är ofattbart att plötsligt vara i deras gäng.

Poesi i bild

Enligt Linda är Djur som ingen sett utom vi ett resultat av en dröm som gick i uppfyllelse. Från början var det meningen att hon skulle göra bilderna först och Ulf Stark texten utgående från bilderna, men Linda hade mycket arbete och då Ulf inte orkade vänta kom texten först. Men det var en text som lämnade ett stort utrymme för illustratören.

- På många sätt fick jag jobba friare än vad illustratörer ofta får, vilket jag värdesätter mycket. Det kändes som att skapa poesi i bild. Jag hade länge drömt om att göra en bok som den här, och är tacksam över att få jobba med en författare som Ulf.

- Dikterna är väldigt filosofiska och beskriver snarare känslor och stämningar än miljöer och karaktärernas utseenden. Det kändes aldrig som att texten begränsade min skaparglädje utan endast närde den!

”Snöbollen” vill lyfta bilderbokens status

Snöbollen är ett bilderbokspris som har delats ut sedan 2012, och som förutom äran också bjuder på 50.000 kronor.

Syftet med priset är att uppvärdera bilderboken som konstnärligt verk, att främja nydanande utveckling inom bilderbokskonsten vad gäller form och innehåll, och att lyfta bilderbokens status så att dess unika möjligheter blir synliggjorda. Det görs genom att varje år dela ut ett pris som väcker uppmärksamhet i hela landet hos publik, upphovspersoner, bokbranschen och biblioteken.

Priset delas ut till den bok vars konstnärliga uttryck på ett föredömligt sätt tar till vara den genuina bilderbokens möjligheter. Boken ska vara en förstautgåva utgiven i Sverige på svenska eller något av de nationella minoritetsspråken, och ska vara riktad till barn/ungdomar 0-18 år.

Prisutdelning på Folkets Hus i Umeå. Författaren Ulf Stark och illustratören Linda Bondestam Linda Bondestam tar emot ett pris och får en blombukett. Bild: Yle/Mikaela Weurlander barnlitteratur,Linda Bondestam,litteratur

Två glada snöbollar

Boken om Eskalpen, Hoppeligen, Bipolären, Äggdjuret, Väntansdjuren, Enstöringen, Krakanen, Klumpantropen och andra märkliga djur som ingen sett, är Bondestams och Starks fjärde gemensamma bok.

Ulf Stark är en av Sveriges mest kända författare. Han har skrivit mer än hundra böcker och är översatt till 35 språk. Hans konstnärligt rika författarskap har starkt bidragit till att ge svensk barnlitteratur ett världsrykte.

Linda Bondestam har studerat till illustratör på Kingston University i Storbritannien. Hon sökte först till en utbildning för möbeldesign, men när hon visade sina skissböcker vid inträdesförhöret ”började de skratta och menade att jag ju är en illustratör”. Och illustratör blev hon. I dag hör Linda till de mest framstående barnboksillustratörerna i Norden.

Linda debuterade 2003 med illustrationer till Stella Parlands diktsamling Katastrofer och strofer om slummer och stoj. Efter det har hon illustrerat över 20 böcker med olika författare såsom Stella Parland, Mikaela Sundström, Annika Sandelin, Ulf Stark, Malin Kivelä, Tiina och Sinikka Nopola.

På frågan om vilken av sina böcker hon själv tycker är bäst, svarar Linda att hon alltid tycker att den senaste boken är den bästa. Och man kan väl säga att juryn för bilderbokspriset Snöbollen tycker likadant, för prismotiveringen lyder:

Djur som ingen sett utom vi är en bilderbok som rymmer stoff för både barn och vuxna att återkomma till och fundera över, länge. Linda Bondestams suggestiva och skarpa bilder av osedda inre djur och den underfundiga, filosofiska och ibland melankoliska poesin av Ulf Stark följer varandra kongenialt. Läsarna känner igen sig själva och varandra i de fantastiska djuren, tryggt ledsagade och förkovrade av Bondestams och Starks kunnande och värme.”

Djur som ingen sett visas på världens vackraste museer

Till bilderbokspriset hör också en utställning på Bildmuseet i Umeå, som har beskrivits som ett av världens vackraste museer. Det är välbesökt och presenterar sig som ”en plats för upplevelse, reflektion och diskussion”. Här produceras och visas utställningar av samtida internationell konst, fotografi, arkitektur, design och andra former av visuell kultur tillsammans med konsthistoriska tillbakablickar. Existentiella, politiska och filosofiska frågor är centrala i programmet.

- Det är ovanligt att illustratörer för chansen att ställa ut på ett konstmuseum så det betyder väldigt mycket för mig. Umeå bildmuseum är dessutom otroligt vackert och välbesökt av både vuxna och barn. Till min glädje ordnas det också workshops baserade på vår bok för barn varje helg.

Tacktalet = Glädjedjuren

Prisutdelningen avslutades med ett tacktal, som den här gången blev som en fortsättning på den prisbelönade bilderbokens text. Nu fick publiken stifta bekantskap med ett helt nytt osett djur: ”Glädjedjuret”:

Glädjedjuret tänker så:
Vilken tur att vi är två.
Ett jag, ett du, i samma kropp
så man kan glädjas dubbelt opp.
Till hälften hon, till hälften han,
en yngre dam, en äldre man.
Ett ögonblick i spotlightssken
står det nu på scen.
Men då alla sagt adjö
dansar det med stora kliv
kramande en boll av snö.
Vad fint att leva dubbelliv.

Pärmen till Djur som ingen sett utom vi Bild: Förlaget Linda Bondestam,Ulf Stark

Utställningen ”Djur som ingen sett utom vi” på Bildmuseet i Umeå kommer att vara öppen till augusti.

Svenska Yle gör ett tv-program om Linda Bondestam. Programmet sänds den 26.5. kl 20.00. i Yle Teema & Fem och på Arenan.

Gillar du karaoke men är trött på att sjunga? Talkaraoken har kommit till din undsättning. Vill du exempelvis prata som Ted "militärmästaren" Forsström har du nu din chans!

Talkaraoken fungerar precis som det låter. Du står vid en mikrofon och läser upp ett tal i takt med att texten färgas, gärna med inlevelse. Precis som i vanlig karaoke kan du välja gamla klassiker, men i stället för Anssi Kela och Bryan Adams är det Martin Luther King eller Carl XVI Gustaf som är originalartist (eller Ted Forsström).

Hur känns det då att testa talkaraoke, är det annorlunda än sångkaraoke? Jo, det finns ett podium på scenen och blickarna dras till en på ett annat sätt. På en karaokebar kan man gömma sig bakom publiksorlet, men vid podiet får du mer uppmärksamhet och respons.

Det lönar sig att tänka över talvalet, om du som vit man väljer att hålla ett tal av Adolf Hitler kan det bli konstig stämning. Men kontroversiella tal är ändå inte ovanliga.

- Timo Soinis ’jytky’ är ganska populärt bland invandrare och högermänniskor kan ibland välja kommunisttal, säger Carl Sebastian Lindberg som var med och startade talkaraokekvällarna.

Död åt Apollo 11

Alla tal på Lindbergs karaokelista har inte hållits. Bland annat kan man dödförklara de två första människorna på månen.

- Det talet skrevs utifall att månlandningen år 1969 skulle ha misslyckats och raketen kraschat på månen. Det var till för USA:s dåvarande president Richard Nixon. Men talet är ganska vackert, det handlar om att människan fortsätter utforska och att astronauterna dog för sin övertygelse.

Om man är på domedagshumör kan man också låtsas vara Englands drottning Elizabeth och förklara att tredje världskriget brutit ut. Det talet skrevs under Kalla kriget på 1980-talet och får en att undra vilka slags förberedda tal dagens ledare har i sina skrivbordslådor.

Talkaraokekvällar ordnas av The Speech Karaoke Action Group. Nästa ordnas den 17.3 på Nationalteaterns Lavaklubi.