Sedan år 2000 delar Svenska Yle årligen ut ett litteraturpris på 2 000 euro i samband med bokmässan i Helsingfors.

Pristagaren utses av en enväldig jury som ur högen med årets finlandssvenska skönlitterära utgivning väljer sin absoluta favorit.

I år är det bokbloggaren Jessica Andersin som fått det hedervärda uppdraget att utse pristagare och enligt Jessica är det både jättespännande och roligt samt ansvarsfullt att få äran att utse årets vinnare.

Jessica Andersin är en storkonsument av litteratur och även om hon också spontant läser en hel del finlandssvensk skönlitteratur ser hon fram emot att få ta del av en utgivning som spänner över ett helt år.

Vad är en abibliofobiker?

Sedan år 2005 bloggar Jessica Andersin om böcker och läsning i sin blogg ”Bokbabbel”, en kär hobby som hon dock haft lite mindre tid för sedan hon fick barn ifjol.

På bloggen presenterar Jessica sig som en snabbläsande bokmal som lärde sig läsa redan som 4-åring.

- Läsning är min stora passion och något jag verkligen tar mig tid att göra, ibland får jag stjäla mig till lästid på bussen på väg till eller från jobbet eller i kön på posten, och jag har svårt att förstå när folk säger att de överhuvudtaget inte hinner läsa. Visst kan jag förstå att man inte kan läsa lika mycket som jag gör, men att man inte ens plockar upp en bok på semestern?

På bloggen skriver Jessica också att hon ”lider lyckligt av abibliofobi” – vad är det för en åkomma?

- Det är latin för ”rädsla att bli utan böcker”. Det känns ju i och för sig som en omöjlighet att böckerna skulle kunna ta slut – jag är själv en hamstrare av böcker och ständigt på jakt efter nya böcker. Jag är dålig på att läsa om böcker, det kommer ut så många nya spännande böcker hela tiden och jag är väl alltför rastlös för att läsa om en bok. Jag tänker också att om man haft en fin läsupplevelse så vill man ha kvar den bubblan, även om en del böcker säker skulle må bra av en omläsning.

Böcker Bild: YLE/Chanette Härus böcker,Stapel

Lämnar inte hemmet utan en bok i handväskan

Jessica Andersin hör till dem som inte kan tänka sig att lämna sitt hem utan en bok i bagaget:

- Min handväska måste vara relativt stor för att rymma åtminstone en bok … och dessutom släpar jag också ofta på en tygkasse med biblioteksböcker som jag bär på fram och tillbaka.

Till vardags står Jessica Andersin i en bokhandel och säljer böcker och man kan ju tycka att det kanske blir lite för mycket av det goda, men enligt Jessica kan hon aldrig ha för mycket litteratur på hjärnan:

- Däremot kan jag ibland känna mig alltför ensidig. Att böcker är allt jag kan medan andra människor har andra hobbyer och andra passioner. Andra människor jobbar med andra saker och läser på fritiden, medan litteratur är både jobb och fritid för mig.

Jessica Andersin är en fullblodad boknörd som lever och andas litteratur och som suger åt sig information om nya böcker via andras bokbloggar, hon följer olika förlag och litteraturredaktioner på sociala medier, hon lyssnar också på en del bokpoddar och läser gärna ämnestidningar som den svenska tidskriften ”Vi Läser” för att få lästips.

Kvinna läser bok på soffa. Bild: Picjumbo/Viktor Hanacek läsning

Frågan är om hon har rast och ro att ägna sig åt enbart en bok åt gången, eller om hon idkar växelläsning?

- Jag brukar nog läsa flera böcker parallellt, oftast på olika språk eller i olika genrer. Ibland kan jag ha en tung tegelsten hemma på nattduksbordet och en tunnare bok med mig i handväskan. Men jag försöker begränsa mig till två böcker åt gången, det brukar gå bra.

Jessica Andersin är en vän av den fysiska boken, även om hon inser att e-boken är praktisk – inte minst på resande fot. Däremot säger hon sig vara alltför rastlös för att lyssna på ljudböcker:

- Jag läser så pass snabbt själv att jag inte skulle kunna koncentrera mig på att i lugn och ro lyssna på en uppläst bok. E-böcker läser jag då och då, men det är inte samma sak som att läsa en bok man kan bläddra i och känna doften av. Forskning visar också att man inte minns lika bra det som man läst i digital form.

Läsa på luftmadrassen eller i hängmattan?

På bloggen Bokbabbel har Jessica Andersin en sommarläsningsenkät som den svenska bokbloggarkollegan Helena Dahlgren lanserat på sin blogg ”Dark Places” där Jessica själv bl.a. svarat på frågan om var det bästa stället är att läsa i sommar:

- Jag älskar att läsa på verandan på sommarstugan, med en kall dryck inom räckhåll. Verkligheten brukar dock vara en annan och mestadels läser jag hemma på soffan eller på bussen. Man kan ju också tänka sig att bege sig ut på sjön med en luftmadrass och läsa där, men kanske det blir alltför riskabelt för boken …

Läsning i hängmattan. Bild: YLE/Marit Lindqvist hängmatta

Sommarläsningsenkäten ställer också frågan om vilken bok alla borde läsa i sommar, och Jessica Andersin ger tips på två bra böcker att läsa i sommar:

- Det är svettigt att svara på den frågan eftersom läsning i hög grad är en fråga om tycke och smak. Men jag brukar rekommendera Malin Kiveläs Du eller aldrig, en bok som jag läst om många, många gånger för att den har en härlig stämning och ett underbart språk. En annan bok jag rekommenderar är Station Eleven av Emily St. John Mandel, som tyvärr och obegripligt nog inte finns översatt till svenska. Det är en postapokalyptisk skildring av en värld där 99% av mänskligheten dör av ett virus. Berättelsen följer den resterande procentens liv tio-femton år senare när de ska överleva utan elektricitet och utan transportmedel och utan Internet. Hur ter sig livet i den moderna världen som inte längre är särdeles modern? Har människorna de överlevnadskunskaper som behövs för att klara sig?

Lyssna på intervjun med Jessica Andersin:

Biljettförsäljningen till Ruisrock har varit livlig. Alla endagsbiljetter till lördagen är slutsålda, likaså tvådagarsbiljetterna för fredag och lördag.

De övriga biljettpaketen är redan reserverade, men man kan få tag på enstaka biljetter.

Biljettförsäljningen har redan avslutats på biljettjänsterna Ticketmaster och Lippu.fi, medan Tiketti kan sälja biljetter som varit reserverade men inte lösts ut i tid.

På rockfestivalen 7-9.7 uppträder i år bland annat Zara Larsson, Kygo, Ultra Bra och Jens Lekman.

Ruisrock på Runsala i Åbo är Nordens äldsta rockfestival. Den ordnas i år för 48:e gången.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Vem var programvärd på tv i de inhemska musikmagasinen Iltatähti på 70-talet och Hittimittari på 80-talet?

 Benny Törnroos 

 Mikko Alatalo 

 Remu Aaltonen 

 Sammy Aaltonen 

Den svenska artisten på bilden sjöng i bandet Broder Daniel vars största hit var låten Shoreline (2001) och vokalisten är nu aktuell med sin första soloskiva. Men vad heter han?

 Joakim Thåström 

 Håkan Hellström 

 Henrik Berggren 

 Marcus Hällström 

Vad hette det isländska bandet som 1987 blev kända med sin första internationella singel Birthday? I videon sitter bandet bl.a. vid långbord i vulkaner och varma källor.

 Volcano 

 Sigur Rós 

 The Birthday Party 

 The Sugarcubes 

Det amerikanska pojkbandet New Kids On The Block väckte hysteri bland småflickor i medlet av 80- och 90-talet med hitar som Step by step och Hangin’ tough och 1991 besökte de Finland - men var uppträdde de?

 Utanför Helsingfors mässcentrum 

 Vid backhoppningsbacken i Lahtis 

 På stranden i Yyteri i Björneborg 

 På Popkalaset i Vasa 

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

 Kiss: Creatures of the night 

 King Diamond: Fatal portrait 

 Led Zeppelin: Led Zeppelin II 

 Kiss: Kiss 

Vilken rap-artist var arrangör för den svindyra lyxfestivalen Fyre Festival som blev en enda stor flopp nyligen på Bahamas?

 Ja Rule 

 Kanye West 

 Ice T 

 Snoop Dogg 

Det har gått 25 år sedan Faith No More gav ut albumet Angel Dust men vilken drog syftar titeln på?

 Heroin 

 Kokain 

 LSD 

 PCP 

Vilken ökänd punkare döptes av sina föräldrar till “Jesus Christ” i förnamn?

 Jello Biafra 

 GG Allin 

 Stiv Bator 

 El Duce 

Vad hette Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-ahos band som han spelade och sjöng i 1989-1994?

 Blashemia 

 Mannerheim 

 Evil Hellfuckers 

 Ripuli 

Vilket svenskt band gav 1976 ut barnskivan “Kåldolmar & Kalsipper”?

 Nationalteatern 

 Operahuset 

 Svantes musikbox 

 Kollektivt Tillsammans 

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Bild: Lasse Grönroos, -

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Sköra mammor, starka flickor och en ekorre som blir besatt och beroende av popcorn. I sina böcker för barn vill Sanna Tahvanainen inte väja för de svåra frågorna.

Nitton år gammal debuterade Sanna Tahvanainen som poet med diktsamlingen foster år 1994.

Efter några diktsamlingar började Sanna också skriva prosa och år 2011 utkom den första bilderboken som Sanna skrivit texten till, Silva och teservisen som fick fötter.

Under årens lopp har Sanna växlat mellan de olika genrerna och i vår är hon aktuell med sin tredje bok för barn, Kurre Snobb och popcornen.

Men det var en ren och skär slump som gjorde att hon gav sig in i bilderboksvärlden:

- Man kan säga att det var en lycklig olyckshändelse. Jag hade skrivit färdigt manuset till diktsamlingen Allting är amerikanskt som börjar med en mening som upprepas tre gånger ”Det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss”. När min förläggare Mari Koli först bläddrade förstrött i manuset trodde hon att det var ett manus till en bilderbok. Då föddes tanken på att jag kanske skulle kunna försöka mig på att skriva en bok för barn – det var något i tonen som hon tyckte att skulle kunna fungera bra i en barnbok.

- Den första versionen av bilderboksmanuset till Silva och teservisen som fick fötter var mer eller mindre en direkt översättning av mitt lyrikmanus till en barnbok och det fungerade inte alls. Sedan insåg jag att jag måste ha en berättelse för att det skall fungera. Det var som att lära sig ett helt nytt hanverk, som att skriva en roman på 30 sidor. Samtidigt måste man komma ihåg att det också ska finnas en bildberättelse som komplement till texten.

Om att styrketräna för att bli en bra berättare

Det som visade sig vara svårast för Sanna Tahvanainen var att bemästra en berättelse:

- Jag är inte någon berättare, det är inte min styrka som författare. När man skriver för barn måste det finnas en klar berättelse som anger vad historien handlar om, vad det är som händer, hur det hela börjar och hur det slutar. Idag ser jag på mitt bilderboksskrivande som ett slags styrketräning där jag går på gym för att bli en bättre romanförfattare, för att blir en bättre berättare också för vuxenpubliken.

Sanna Tahvanainen. sanna tahvanainen Bild: Yle sanna tahvanainen

För Sanna Tahvanainen är det viktigt att det finns olika nivåer i en barnbokstext:

- När jag väl kommit igång med hantverket är det viktigt för mig att det finns minst tre nivåer i bilderbokstexten: en nivå för barnet som kanske läser själv trots att det kanske inte förstår allt. Vi ska minnas att det finns barn som inte får högläsningen med sig hemifrån, jag var själv ett sådant barn. Den andra nivån finns till för barn som får boken högläst för sig och den tredje nivån för den vuxna läsaren som kanske läser för sitt eget höga nöjes skull och som kan njuta av dolda budskap i både text och bild.

”Så här går det till när mamma försvinner:
1. Hon sitter på glasverandan och dricker cappuccino.
2. Hon tittar in i tapeten som finns på väggarna.
3. Och så börjar hon försvinna. Hon sitter kvar, men hon är ändå borta. Det är som om tapeten äter upp henne.”― – ur ”Silva och teservisen som fick fötter” (2011)

Svåra teman som tröst och spegel

I Sanna Tahvanainens två första bilderböcker, Silva och teservisen som fick fötter och Dröm om drakar (utkom år 2015 och var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris) finns en tematik som förbinder böckerna med varandra: i båda böckerna är relationen mellan mor och dotter central.

Pärmbild till "Silva och teservisen som fick fötter" av Sanna Tahvanainen och Sari Airola. Bild: Schildts förlag Sanna Tahvanainen,sari airola

I Silva och teservisen som fick fötter får Silva ta hand om en mor som ofta har migrän och som beskrivs som skör som en tekopp, och i Dröm om drakar är Bella orolig över sin överarbetade och stressade mamma som inte kan sova eftersom hon ständigt jobbar. Både Silva och Bella tvingas alltför tidigt axla en vuxenroll för att klara av vardagen.

- Böckerna handlar om sköra mödrar och starka flickor. Jag har egna erfarenheter av detta, och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram mentala problem och att visa att det finns vuxna som inte orkar vara vuxna eller föräldrar. Det finns många barn med liknande erfarenheter av vuxna som sviker och vuxna vars krafter inte räcker till, och det är viktigt att dessa barn får se att det här finns och att det till och med är vanligt. Att de kan gå in i en berättelse och titta på de svåra sakerna på avstånd via en bok.

- Jag vill inte skriva om lyckliga små trädgårdspromenader, det kan andra göra bättre. Jag vill skriva om svåra och såriga saker. Det gör jag i mina vuxenböcker, så varför skulle jag göra det lättare för mig när jag skriver för barn, snarare tvärtom. Själv känner jag en otrolig tacksamhet över att det fanns böcker på biblioteket, böcker där jag kunde få tröst och spegla mig eftersom vi inte hade böcker hemma.

”Bella hör hur mamman räknar. Miljonerbiljonertriljoner. Bella säger bestämt att mamman ska räkna får. Då kommer sömnen. Men mamman vill inte. Hon säger att det sticker i halsen när hon tänker på får. Istället vill mamman räkna saker som börjar på B. Budgetunderskott. Balansräkning. Bostadsamortering. Bristsjukdom. Beredskapsövning. Bronkit.”― – ur ”Dröm om drakar” (2015)

Ett ljus i mörkret

Även om man skriver om svåra och mörka teman är det viktigt att inge barnet någon form av hopp och förtröstan, säger Sanna Tahvanainen:

- Man måste alltid erbjuda barnet en dörr ut i slutet, eller åtminstone en öppning och ett hopp även om slutet inte kanske alltid är helt lyckligt. Man kan inte lämna ett barn ensamt i mörker och desperation. Som författare har jag ett ansvar att avsluta mörka böcker med ljus.

Pärmbild till Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders barnbok "Dröm om drakar" Bild: Sets förlag jenny lucander

Tidskrävande arbetsprocess

I våras gav Sanna Tahvanainen ut bilderboken Kurre Snobb och popcornen med illustrationer av Lena Frölander-Ulf.

Kurre Snobb är en sprättig och fåfäng ekorre som bor i Holland Park. Kurre Snobb älskar kläder som han enligt den avundsjuka grävlingen köper ”lika ofta som det regnar i London”.

En dag får Kurre Snobb syn på en rödvitrandig låda under en parkbänk – en låda full med små vita moln som doftar smör. Kurre Snobb drabbas av plötslig passion för popcorn.

För flera år sedan fick Sanna Tahvanainen syn på en ekorre i Holland Park i London som fick stå som förebild för Kurre Snobb:

- Jag var i London för att göra research för min roman om drottning Victoria och satt i Holland Park utanför Kensington Palace när det prasslade till bakom bänken och där satt den gulligaste ekorre och åt popcorn ur en röd och vitrandig kartong. Jag blev alldeles trollbunden av denna ekorre och visste redan då att jag en dag skulle göra något med denna ekorre.

När Sanna Tahvanainen en tid senare lärde känna illustratören Lena Frölande-Ulf funderade de på om de skulle kunna göra en bilderbok ihop och valet föll på att göra en bok med ett djur i huvudrollen – en kaxig ekorre.

Pärmbild till "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frlnader-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Schildts & Söderströms förlag Lena Frölander-Ulf (författare),Sanna Tahvanainen,kurre snobb och popcornen

Lena Frölander-Ulf arbetar med tidskrävande skrapteknik på kartong och arbetsprocessen från idé till färdigt resultat har tagit tre år.

Om besatthet och osunt beroende

Kurre Snobb blir totalt besatt av de smördoftande vita molnen, och så småningom tvingas han sälja sina guldknappar från västen, sina fräcka stövlar och sin ärvda guldklocka för att kunna köpa mer popcorn.

I texten liksom i bilderna finns flera olika nivåer som fungerar på lite olika sätt för en barnpublik och en vuxenpublik.

Sanna Tahvanainen säger att hon inte vill komma med pekpinnar även om hon känner igen sig i Kurre Snobb:

- Det är en lustig djurfabel med mycket allvar i undertonerna. Jag har skrivit ett slags ”case study” där jag beskriver vad som händer om man går ner sig i ett osunt beroende. Själv frossar jag i choklad och har personliga erfarenheter av hur illa det kan gå.

”Kurre Snobb smakar på ännu ett popcorn och så ännu ett. De är mycket godare än nötter. Det gör ingenting att det svider runt nosen. När lådan är tom vänder han upp och ner på den. Det regnar salt och hårda korn.”― – ur ”Kurre Snobb och popcornen” (2017)

Historien om Kurre Snobb slutar väl i och med att Kurre blir räddad av sin bästa kompis Råttan som lyckas rycka loss honom från begärets ekorrhjul.

- Råttan för Kurre Snobb till en damm eller en liten sjö där Kurre får se sin egen spegelbild. Då får han se hur illa det står till: för Kurre har det yttre alltid varit det allra viktigaste med fin hållning, snygga kläder och välborstad svans. När han får se hur eländig han ser ut som en följd av allt frosseri blir han ledsen, men han gaskar upp sig och det blir början på en vändning i hans liv och han hittar tillbaka till ett lite måttligare liv.

Bilduppslag ur "Kurre Snobb och popcornen". Illustration ur boken "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frölander-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Lena Frölander-Ulf Lena Frölander-Ulf (författare),kurre snobb och popcornen

Tre böcker och tre olika illustratörer

De tre bilderböckerna som Sanna Tahvanainen hittills skrivit texterna till har alla haft olika illustratörer – Silva och teservisen som fick fötter illustrerades av Sari Airola, Dröm om drakar fick en bildvärld skapad av Jenny Lucander och Lena Frölandr-Ulf står för illustrationerna i Kurre Snobb och popcornen.

Sanna Tahvanainen har medvetet valt att arbeta med olika konstnärer i de olika bokprojekten:

-Sari Airola parades jag ihop med. Jag hade en färdig text som hon gjorde bilder till medan hon bodde i Istanbul, så vi träffades bara ett par gånger under processen. Av en händelse råkade jag sedan lära känna ett gäng illustratörer som jag umgicks med, och då lärde jag också känna Jenny Lucander. Jag tycker mycket om hennes
poetiska stil som är skör och stark på samma gång. Jag hade en text som var rätt färdig så jag tog mod till mig och ”frågade chans” på henne. Jag unnar mig att ”ligga runt” med olika illustratörer eftersom jag är så monogam normalt.

– I Dröm om drakar jobbade jag snabbt och Jenny långsamt men slutresultatet blev fantastiskt fint. Med Kurre Snobb och popcornen har det varit mer av en pingismatch där jag t.ex. har fått beställa en musfamilj eftersom jag är så svag för gnagare, och Lena har kunnat be mig stryka en överflödig replik. Lena har hållit i bildvärlden och jag i textvärlden men samarbetet har varit gränsöverskridande och intensivt – ibland dränerande men roligt.

Lena Frölander-Ulf har gjort illustrationerna till "Kurre Snobb och popcornen". Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf. Bild: Cata Portin Lena Frölander-Ulf (författare)

Lena Frölander-Ulfs illustrationer i Kurre Snobb och popcornen följer Sanna Tahvanainens berättelse, men på samma gång har de en egen integritet – bilderna förtydligar och de bär på en alldeles egen undertext som kan anspela på andra litterära eller bildliga barnboksklassiker som t.ex. Alice i Underlandet.

Hur ser Sanna Tahvanainen på symbiosen mellan bilden och texten í en bilderbok?

- I dagens bilderböcker finns det en trend att bilderna skall berätta något helt annat än texten. Men jag är lite gammaldags på det sättet att jag tycker att det är förvirrande om text och bild skiljer sig åt alltför mycket det är viktigt att det finns en överenskommelse. Visst kan det finnas olika skeenden i bildvärlden och i textvärlden, det kan t.ex. ligga en cigarettfimp på marken i bilden utan att jag behöver kommentera det i texten. Illustratören kan också beskriva Kurre Snobbs illamående i en bild utan att jag behöver beskriva exakt hur illa han mår. Ibland låter jag illustratören måla ut och ibland håller jag mig på min kant.

Enligt Sanna Tahvanainen finns det idag en rädsla för längre texter i bilderböckerna:

- Det finns en trend idag att vilja stryka i texten eftersom man tror att folk inte orkar med så mycket text. Men jag tror inte att man skall vara så rädd och krympa texten alltför mycket. Jag är nog rätt konservativ i det fallet också.

Vad tycker du bäst om att läsa för ditt barn? Har ni favoritförfattare och -illustratörer som ni återkommer till? Vill barnet läsa samma bok om och om igen? Dela gärna med dig av era bästa boktips till #bärtilsbokklubb!

Hiphop-legenden Tupac Shakur var en komplex och motsägelsefull person. Så det borde vara omöjligt att göra en platt och snudd på tråkig fiktionsfilm om honom och hans liv. Men tyvärr är All eyez on me just det.

Tupac "2Pac" Shakur var en person full av motsättningar. Han växte upp med en mamma som var aktiv revolutionär i Svarta pantrarna. Hon gav Tupac gnistan att påverka och förändra samhället och en medvetenhet om den utsatta tillvaro svarta i USA har.

Afeni Shakur (Danai Gurira) är Tupacs mamma och försöker kämpa för både honom och alla andras frihet. Afeni Shakur (Danai Gurira) står och ger ett uttalande till pressen. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Danai Gurira

Han skrev hyllningssånger till sin mamma och svarta kvinnor samtidigt som han också skrev låtar som var direkt kvinnoförnedrande och misogyna.

Kanske var det alla de här motsättningarna som gjorde Tupac Shakur till en slags ikon. Han kom att symbolisera allt vad det betydde att vara en ung, fattig, svart man uppväxt med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa i ett land med en mängd fördomarna om vad en svart man är eller har möjligheter att bli.

Filmen All eyez on me däremot ger ett platt porträtt av en begåvad underdog som lyckades slå igenom, en film som lyfter fram talangen mer än det hårda arbetet för framgång. En film som inte överhuvudtaget vågar problematisera vem Tupac var och vad han gjorde.

Tupac Shakur (Demetrius Shipp Jr) sitter vid ett middagsbord iklädd en grann skjorta och guldsmycken. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Demetrius Shipp, Jr.

Tablåer om hiphop

Filmen startar med en ramberättelse där vi möter Tupac (Demetrius Shipp Jr.) när han sitter i fängelse för ett sexuellt övergrepp och ger en TV-intervju. I återblickar får vi sedan en bild av Tupacs liv, det är fråga om delvis ganska stela tablåer som ibland är direkt dåligt regisserade och skrivna.

Demetrius Shipp Jr. ser ut som Tupac men lyckas aldrig riktigt förmedla samma intensitet som Tupac hade. Den roll som stannar kvar i minnet är hans mamma Afeni Shakur (Danai Gurira).

Filmen får mer styr på berättandet och rytmen då den skildrar tiden efter det att Tupac kommit ut ur fängelset och börjar jobba för Death Row Records.

Här dyker alla kända namn upp, Suge Knight, Biggie, Snoop och så vidare, men är man inte insatt i vem som är vem och hörde till vilket skivbolag och var i strid med vem eller känner till rivaliteten mellan east coast och west coast blir det hela aningen rörigt.

Och trots att det handlar om hiphop får inte ens musiken en särskilt framträdande plats i filmen.

Av nån underlig anledning måste filmen också ägna sig åt slut-shaming vad gäller rättsfallet kring den påstådda våldtäkten som Tupac var indragen i.

All eyez on me är också en onödigt lång film (2h och 20 min) om ett liv som blev alldeles för kort.

Att filmen har världspremiär just den 16. 6. är ingen slump, då skulle Tupac ha fyllt 46 år. Istället blev han bara 25 år gammal och sköts ihjäl 1996 i Las Vegas.

Tupac Shakur (Demetrius Shipp Jr) står på scenen och höjer handen. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Demetrius Shipp, Jr.

Alla ingredienser för en hit

Att mordet på Tupac aldrig blivit löst och att han fortfarande över 20 år efter sin död fortsätter att fascinera sin publik borde betyda att en film om Tupac skulle ha alla chanser att bli en hit. Speciellt som hiphop-filmen Straight Outta Compton (2015) blev en succé.

Det är liksom dukat för konspirationsteorier kring hans död, spekulationer om eventuella gängkopplingar eller rentav en story om Tupac som gav en röst åt de utstötta i USA. För att nu nämna några av de trådar man kunde ha börjat nysta upp.

Istället försöker man få med allt och då blir det hela en klassisk biografisk film som i seg takt betar av alla de större höjd- och vändpunkterna i Tupacs liv.

Det blir för tråkigt och ljummet för alla Tupac fans och totalt intetsägande för eventuella nyfikna, blivande fans.

Jag rekommenderar istället att ni ser nån av de filmer som Tupac spelade i (Poetic Justice, 1993 eller Gridlock'd, 1997) eller den mer experimentella dokumentären Tupac: Resurrection (2003).

All eyez on me lämnar en bara besviken och irriterad.

Ta fem kvinnor, en möhippa, en död snygging och en fästman med blöja. Blanda i hink med sprit, skaka om väl och voilá – ut rinner Rough Night. En riktigt vidrig drink.

Upplägget i Lucia Aniellos film är ungefär detsamma som i Hangover (2009) – ett gäng sinsemellan olika vänner möts för att fira att en av dem skall gifta sig.

Man beger sig ut på en resa, dricker för mycket och sedan går allt åt skogen.

Skillnaden är att det denna gång är kvinnor som roar - och som förväntas bli roade.

Fem på mördande äventyr

Här är det politikerfröet Jess (Scarlett Johansson) som innan bröllopet med torrisen Peter (Paul W. Downs) åker till fuktiga Miami för att fira möhippa med bästisarna från studietiden.

I en lyxig villa sammanstrålar hon således med knubbiga dagistanten Alice (Jillian Bell), lesbiska världsförbättraren Frankie (Ilana Glazer), förmögna skönheten Blair (Zoë Kravitz) och utflippade hippien Pippa (Kate McKinnon).

Och denna glada lilla skara rusar rasande snabbt från att dricka sprit med penis-sugrör till att dra kokain och beställa strippare på nätet.

När snyggingen (Ryan Cooper) anländer lyckas de dessvärre få livet av honom och sedan är det inte särskilt livat längre.

Faktum är att hela filmen i det skedet lagt sig ner och självdött.

Av näringsbrist och akut tråk-chock.

Sexig - men död. Ungefär tre fjärdedelar av filmen ägnas åt dumpningsförsök av död snygging. Tjejerna försöker bära ut den döda stripparen. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 1 - formen

Det första problemet är genreblandningen. Vad är det här egentligen? En actionkomedi? En grabbig komedi för brudar?

En tonårskilles våta dröm?

Situationskomiken är på högstadienivå - men våldet och drogerna höjer åldersgränsen till sexton. Spelet med sex kunde vara riktat till en åldrad Sex & The City-publik – men är inte tillräckligt smart för att tillfredsställa den.

Och ärligt talat – det funkar liksom inte att koka ihop en lättsam komedi av döda kroppar, gruppsex och ett svordomsregn som får vilken raplåt som helst att låta som Sås & Kopp.

Det blir bara konstigt. På fel sätt.

Problem 2 - persongalleriet

När man väl gett upp försöken att definiera genren kan man med fördel ägna sig åt det persongalleri som Aniello målar upp tillsammans med manusförfattaren Paul W. Downs - som för övrigt spelar en av de manliga huvudrollerna.

För om det är svårt att fastställa filmens ramar är det desto enklare att artbestämma karaktärerna. Samtliga är nämligen målade i så granna klichéfärger att man genast vet vad de står för.

Knubbiga Alice kunde fungera som reklampelare för det som går under rubriken ”fat shaming”. Hon är otymplig, klär sig fult, äter ständigt och har ett obefintligt sexliv.

De andra påpekar gärna att hon är alltför kåt för sitt eget bästa.

Lesbiska Frankie klär sig naturligtvis som en grungediggare och har aldrig hört talas om vare sig hårborste eller smink. Vilket är helt naturligt med tanke på att hon är en arbetslös världsförbättrare med vänstervridna åsikter.

Australiensaren Pippa representerar i sin tur det som är exotiskt udda. Hon har en rolig accent, ser ut att ha vuxit upp i ett hippiekollektiv och är allmänt knäpp. På ett charmigt sätt.

Och Jess – hon är förstås den blonda skönheten som dessutom är smart. Och på god väg att ”bli gift”.

Min pizzabit är större än din. Pippa (Kate McKinnon) och Alice (Jillian Bell) lugnar nerverna med mat. Pippa och Alice äter pizza med händerna. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 3 - överdrifterna

Ända sedan Bridesmaides blev en succé 2011 har filmmakare försökt överträffa varandra när det gäller att presentera lössläppta kvinnor som ”vågar vara roliga”.

Vilket alltför ofta innebär kvinnor som beter sig på samma sätt som män brukar göra i motsvarande filmer. Vilket innebär att det sups, svärs och kryddas med kiss & bajs.

För sådant är ju alltid roligt.

Personligen kommer jag aldrig riktigt underfund med varför Peter ser sig tvungen att köra iklädd blöja när han ger sig av mot Miami för att vinna tillbaka Jess?

För så himla roligt är det väl inte att se honom kissa sittande i förarsätet istället för att stiga ur bilen?

Och vem skrattar när Jess lägger ut texten om hur hon inte haft tid att vaxa sig mellan benen - samma skämt drogs i Sex & The City för tio år sedan – men med mera finess.

Problemlösning – stanna hemma

Det hade varit lätt att avfärda Rough Night med en ilsken fnysning och två korta meningar, men eftersom den antagligen kommer att nå en bred publik känns det viktigt att åtminstone försöka namnge problemen.

För det finns de facto ingen bördigare jordmån för fördomar och klichéer än de genrer man avfärdar som ”lättsam underhållning”.

Filmerna man förväntas skratta åt för att inte framstå som en humorlös surpuppa – för att visa att även kvinnor förstår sig på skämt.

Hur dåliga de än är.

Va?! Vi hade faktiskt ingen aning om att filmen skulle bli såhär dålig när vi läste manuset..! Fyra kvinnor spärrar upp ögonen sittande i en bil. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

En av de intressantare frågorna som ställs i Benny Booms nya Tupac-film, All Eyez on Me, handlar om huruvida Tupac Shakur var en svart ledare, en ”black leader”? Tyvärr sjabblar filmen lite grann bort det här ämnet i och med att den förenklar på fel sätt gällande motsättningarna kring rapparen.

Att Tupac var en i grunden kontroversiell karaktär står utom tvivel; han var en miljonsäljande hiphop-artist och en rappare som inte tvekade att skildra svåra ämnen från Amerikas skuggsidor där fattigdom och våld leder till elände, och där ofta just det ena leder till det andra, eller det ena beror på det andra och vice versa.

Det fanns av allt att döma också en tendens till våldsamhet i hans personlighet; en kort stubin och en dragning till vissa mindre hälsosamma eller hedersamma aspekter av hiphop-kulturen. Han bar till exempel skjutvapen och avstod inte från det goda livets lockelser när framgångarna kom.

Döden i Las Vegas

Att han också hade en mer ömsint sida och att han i sina texter alltid ställde sig på den svagares sida, är dock skäl at påpeka och till det här ska jag återkomma.

Men det var den här så kallade gangsta-attityden som han tidvis bejakade, som ådrog sig den mesta uppmärksamheten och som var orsaken till att också hans privatliv kantades av diverse våldsincidenter och fängelsedomar.

Hur det slutligen gick för honom är förstås lika välbekant som det är tragiskt. Händelserna som ledde till attacken på Tupac då han sköts till döds i skivbolagsbossen Suge Knights BMW i september 1996 i Las Vegas efter en Mike Tyson- match, hör till de mörkare kapitlen inom 1990-talets hiphop-historia.

Tupac Shakur bredvid Suge Knight i BMW Tupac Shakur bredvid Suge Knight i BMW Bild: creative commons Tupac Shakur,BMW,Hiphopkultur,1990-talet,Suge Knight

Orsakerna till dödsskjutningarna har sökts i en fejd mellan de rivaliserande öst- och västkustklickarna på USA:s hiphop-scen som hade blossat upp ett par år tidigare. Tupac representerade västkustbolaget Death Row, som alltså drevs av den beryktade Suge Knight, medan Notorious B.I.G. på Puff Daddys Bad Boy Records, brukar lyftas fram som motparten.

Ett tidigare skottdrama i New York

Men senare rön har gjort gällande att det här delvis är en förenkling och endast en del av sanningen. Jag kan exempelvis inflika att Tupac Shakur faktiskt föddes i New York och i början av 1990-talet ännu var på god fot med Biggie Smalls.

Hur som helst har mordgåtan om vem som sköt Tupac förblivit olöst till denna dag och desto vidare spekulationer kring snåriga konspirationsteorier drar jag mig för att här gå in på.

De vi vet är att han redan tidigare varit inblandad i ett skottintermezzo då han besköts på väg till en inspelningsstudio under ett besök i New York i november 1994. Den gången överlevde han och rapporterande kommentarer kring händelsen finns dokumenterade som inledande ljudklipp på hans tredje album, Me Aagainst the World.

Skivomslag - Me Against the World Skivomslag - Me Against the World Bild: creative commons Tupac Shakur,Skivomslag,Hiphopkultur,1990-talet,Me Against the World

Nummer ett på albumlistan i fängelse

Skivan gavs ut i mars 1995 och steg direkt upp i toppen på Billboards albumlista. En merit i sig, men det anmärkningsvärda är att Tupac själv vid dessa tider satt i fängelse för en våldtäktsdom.

Det här var med andra ord första gången det hände att en fängslad artist debuterade som nummer ett.

Vad gäller våldtäkten i sig bedyrade Tupac sin oskuld och hävdade att han blivit ett offer i ett fult spel. Åt en journalist på tidningen Vibe medgav han senare om incidenten, som utspelade sig på hans hotellsvit på Meridian-hotellet i New York, att han borde ha hindrat de andra som var på plats, att göra kvinnan illa.

Men på skivförsäljningen hade fängelsedomen alltså inte någon hämmande effekt då Me Against the World snabbt gick åt i miljontals exemplar. Så det är ingen överdrift att påstå att Tupac kring mitten av 1990-talet hörde till de mest framgångsrika artisterna inom hiphop och musikvärlden över huvud taget.

Tupac på MTV Awards 1996 Tupac på MTV Awards 1996 Bild: creative commons Tupac Shakur,Hiphopkultur,1990-talet,populärkultur,MTV Video Music Awards

En förebild och därför en svart ledare?

Vilket leder oss tillbaka till frågan jag inledningsvis var inne på, om huruvida Tupac var en svart ledare. I den aktuella fiktiva filmbiografin är det Tupacs mamma som i en scen oroar sig för Tupac just när han först börjar få berömmelse. Eller när han börjar bli beryktad, beroende på hur man ser på saken.

Det är USA:s dåvarande vicepresident Dan Quayle, som på TV uttalar sig om hiphopens fördärvlighet och lyfter fram låten Soulja’s Story från Tupacs debutplatta 2Pacalypse Now (1991), som ett exempel på våldsförhärligande texter. För modern, Afeni Shakur är det här ett tecken på att hennes son är under luppen: som känd hiphop-artist vars musik spelas i TV är Tupac nu en förebild för unga afro-amerikaner och därmed en svart ledare.

Militant revolutionär bakgrund

Till saken hör att hon själv tillhörde den militanta Black Panther-rörelsen i början av 1970-talet vid tiderna för Tupacs födelse. Också hennes sambo, Mutulu Shakur, Tupacs styvfar av vilken Tupac fick sitt efternamn, var en svart panter.

Svarta pantrar demonstrerar Svarta pantrar demonstrerar motståndsrörelser,proteströrelser,1960-talet,1971,Svarta pantrarna,Militanter

Redan från början av sin solokarriär i och med debutalbumet 2Pacalypse Now, var Tupac på det klara med att han inte tänkte skygga för att skildra de svåra och mörkare aspekterna av ghetto-livet.

”Allting i livet är inte vackert, det förekommer mycket våld och droger och ond död”, har han sagt i intervjuer.

För honom måste det perfekta albumet skildra både de hårda, karga sidorna så väl som de ömma och glada stunderna i livet.

2Pacalypse Now är inte ett perfekt album, det är knappast heller Me Against The World, som har ansetts vara hans magnum opus och som produktionsmässigt kommer rätt nära.

Revolutionära ambitioner

Men redan på 2Pacalypse Now visar han att han hade ambitionen att bli en revolutionär rappare, som ville lyfta fram orättvisor i samhället och på det sättet öppna upp för nya sätt att se på den afro-amerikanska situationen i USA.

Skivomslag - 2Pacalypse Now Skivomslag - 2Pacalypse Now Bild: creative commons Tupac Shakur,Skivomslag,hip hop,rap,1990-talet,2Pacalypse Now

Socialrealism eller dito pornografi? Ursprungligen krävde skivbolaget att Tupac måste skippa Brenda för att få ett skivkontrakt:

den låten är för deppig, sånt vill ingen höra på.― Skivbolaget Interscope om Brenda's Got a Baby

Chuck D från Public Enemy, en annan revolutionär rappare, har á propos det här sagt att sådana här ämnen hade ingen annan rappare dittills tänkt på eller vågat ta upp; sånt här är gangsta på riktigt, mer gangsta än gangsta. Därför hör Tupac till de största.

En ständig inombords konflikt

Sedan fanns det ju också en annan sida hos honom, som jag har varit inne på, och med sådana oerhörda framgångar han snabbt nådde, kommer förstås allehanda lockelser in i bilden. Som lite på 20 år gammal, med en inte helt lätt bakgrund i livet, är det nog svårt att låta bli att frestas ta den breda vägen.

Att det ständigt pågick en inombords kamp mellan de olika sidorna hos Tupac och att han tidvis var sin egen strängaste kritiker, är också ett återkommande tema i hans hiphop-lyrik. Det här kan man höra i synnerhet på Me Against The World.

I april var Youtube för första gången större än traditionell tv då vi ser till den unga publikens tittarbeteende i Finland (källa: Finnpanel). På radiosidan har inte utvecklingen varit riktigt lika snabb. Det är ändå bara frågan om tid innan webben tar över också audion.

Usa driver utvecklingen

Radiomarknaden i USA är hårt kommersialiserad. Allting handlar om att nå ut till så många som möjligt. Det här har styrt kanalerna mot allt mer nischade musikprofiler och mindre prat.

Det är också förhållandevis billigt att spela musik på radio i USA. Till skillnad från Finland, så betalas upphovsrättsersättning endast till kompositören.

I Finland betalar vi också ersättning till dirigenter, producenter och musiker.

Dessa faktorer samt det faktum att public service, i den form vi är vana vid, saknas i USA har bidragit till att det kvalitativa, pratade, innehållet har fått söka sin publik på webben.

Podcasten Serial storsuccé

I oktober 2014 exploderade podcastmarknaden i USA efter att Serial lanserades. Podcasten, som handlar om mordet på en ung kvinna, hittade en helt ny publik världen över.

I kölvattnet av Serial uppstod flera liknande innehåll. I Sverige startade journalisterna Anton Berg och Martin Johnson en krimpodd kring mordet i Kalamark och i Kanada blev storsuccén Someone Knows Something till.

På Svenska Yle gjorde vi Knapphandlarens hämnd, en poddserie om bomben i Jakobstad.

Publiken växer

I Usa nådde man i april 70% av publiken med podcasts. Och brittiska BBC nådde fler lyssnare i april med sitt podcastutbud än med anrika radiokanalen BBC 4.

I Finland är ändå siffrorna för podcastlyssnandet blygsamma jämfört med traditionell radio. Också i de övriga nordiska länderna är det ännu radio som gäller. Men hur länge?

De försiktiga talar om att radion bibehåller sin storhet ännu i tjugo år. De mera vågade analyserna låter påskina att vi kan se audio på webben gå förbi traditionell radio, speciellt bland de yngre lyssnarna, redan om tre till fem år.

Vad betyder det här för public service?

För public service gäller det att vara relevant för alla er som betalar Yle-skatt. Det här innebär att vi bör finnas på alla de plattformar där ni finns och med den typen av innehåll som fyller era behov.

I dagens värld innebär det också podcasts. Så länge som radion är viktigast för er, så länge gäller det ändå att balansera utbudet som så att radion bibehåller den kvalitet ni förväntar er.

Det här är en balans som är utmanande för en tämligen liten verksamhet som Svenska Yle, men vi jobbar på det, och hoppas kunna uttöka vårt utbud av podcasts inom kort.

I väntan på flera nya poddar kan jag rekommendera Knapphandlaren hämnd, Ted & Kaj-podden samt förstås Vegas sommarpratare. Alla Svenska Yles podcasts hittar du på Arenan.

Nej, det är ingen tidsmaskin ni snubblat över. Det är bara ett kompisgäng på genomresa med passion för veteranbilar.

Ebi Roosens och Hermann Lanfer pysslar med sin Bentley speed six. De berättar entusiastiskt om bilen.

– Den är 80 år gammal och har 180 hästkrafter. Topphastigheten ligger på 160 kilometer i timmen, säger Roosen.

Hermann Lanfer och Ebi Roosen gör de sista justeringarna med sin Bentley inför sista etappen av sin resa. Hermann Lanfer och Ebi Roosen gör de sista justeringarna med sin Bentley inför sista etappen av sin resa. Bild: Yle / Petter Blomqvist Borgå,bilar

Gänget är på en lång "roadtrip". Starten gick från Lübeck och har gått upp längs kusten genom de baltiska länderna till S:t Petersburg och vidare till Finland.

Bilresan har gått genom de baltiska länderna och avslutas i Helsingfors. Plakat bak på veteranbild som visar vilka städer den besökt. Bild: Yle / Petter Blomqvist Borgå,bilar

– Vi har gjort liknande resor tidigare men inget så här omfattande, säger Lanfer.

Borgå är på slutrakan av resan. Nu bär det av till Helsingfors för att ta färjan tillbaka till Lübeck.

Det finns trogna Skamfans både i svenskspråkiga Winellska skolan och i finskspråkiga Kirkkoharjun koulu i Kyrkslätt. Elever och lärare gillar serien eftersom man kan identifiera sig med karaktärerna.

När man frågar lärare och elever om varför de tycker om Skam är orsakerna inte så olika. Dessutom är det en av karaktärerna som verkar gå hem både hos unga och äldre.

Nora är både elevers och lärares favoritkaraktär. Skam-Noora Bild: NRK noora

Så här svarar eleverna

Catarina Korkman blev tipsad om serien av sin syster.

- Nora är min favoritkaraktär eftersom hon är en stark och självständig person. Jag tror att Skam blev populärt för att man lätt kan känna igen sig i karaktärerna och det är jättebra gjort, säger Catarina Korkman som går i åk 8 i Winellska skolan.

Catarina Korkman gillar karaktären Nora för att hon är självständig och stark. Catarina Korkman går i årskurs 8 i Winellska skolan. Elev

Sanni Karkola fick se på Skam under en modersmålslektion.

- Jag tyckte att Skam var roligt. Jag tror att Skam blev populärt för att den berättar om gymnasieelever. Vi tittade på Skam på modersmålstimmen. Mina favoritkaraktärer är Nora, Isak och William, säger Sanni Karkola.

Till vänster Michaela Stenius. Till höger Lotta Linjala. Till vänster Michaela Stenius och till höger Lotta Linjala. Bild: Yle/Sara Bergman högstadieelever

Michaela Stenius är en av dem som inte tittat på serien.

- Jag har hört om skam men inte kollat. Och kommer inte heller börja, säger högstadieeleven Michaela Stenius.

Så här svarar lärarna

Karaktären Nora är också lärarnas favorit. Läraren Riikka Seppälä tycker om att karaktärerna är positiva.

Kollegerna rekommenderade Skam för Riikka Seppälä. Riikka Seppälä är lärare. Bild: Yle/Olivia Taskinen Riikka Seppälä

- Jag tycker att Skam är jättebra. Den var välgjord och förhållanden mellan människorna var realistiska. Jag tror att den blev så populär, för att det var lätt att identifiera sig med karaktärerna. När de uppstod ett problem försökte man lösa dem. Karaktärerna är positiva, säger Riikka Seppälä.

- Mina kolleger rekommenderade Skam för mig. När jag hade tid började jag kolla på det. Jag har ingen favoritkaraktär, men jag tycker om Noras stil. Noras karaktär var trevlig. Hon var helt normal med vanliga bekymmer, fast jag först tänkte att hon är för perfekt, säger Seppälä.

Jaana Lindfors gillar karaktären Nora. Jaana Lindfors jobbar som lärare. Bild: Yle/Olivia Taskinen Jaana Lindfors

Jaana Lindfors tittar gärna på serien eftersom hon själv som lärare jobbar med ungdomar.

- Jag tycker om Skam. Det var bra skådespelat och serien är uppbyggd på ett intressant sätt. Jag jobbar med ungdomar och därför är jag intresserad av vad det händer i ungdomarnas vardag gällande till exempel förälskelse, skam, besvikelse och allt som hör ihop med mänsklighet. Jag tycker att man behandlar mentala problem fint i tredje säsongen, säger Jaana Lindfors.

- Jag tror att serien blev så populär för att den sprider ungdomarnas budskap och har lyckats förena ungdomar. Jag tycker om Noras karaktär. Hon verkar vara en bra människa och hon behöver inga droger för att vara sig själv, säger Lindfors.

Ett bolag i USA köpte rättigheterna till serien år 2016 och nu håller man på filmar en engelskspråkig version av skam "Shame" som kommer ut under år 2017.

Texten är skriven av: Oliva Taskinen, Lotta Linjala, Samuel Berg, Mats Wikstedt och Elias Nurmi. De går alla i högstadiet i Winellska skolan och Kirkkoharjun koulu i Kyrkslätt.

Teaterpjäsen Okänd soldat i Harparskog fyllde läktaren på premiären på torsdag kväll (15.6). Ämnet var tungt men skådespelarna lockade publiken också till skratt.

Läktaren fylldes med omkring 800 personer.

Scenen var byggd specifikt för föreställningen av Okänd soldat i Harparskog. Fullsatt läktare på premiären av Okänd soldat i Harparskog Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Finland 100,harparskog

Pjäsen använder sparsamt med klassisk scenografi. Händelserna utspelar sig på den lilla scenen framför läktaren och på vägen framför scenen.

Mycket händer också bland ris och tallar i Harparskogs natur.

Soldaterna tryckte i skogen. Strid i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,okänd soldat i harparskog

- Det är nästan för realistiskt, säger åskådaren och Ekenäsbon Aino.

Pjäsen väcker känsliga minnen hos henne.

- Jag tänker på min far som var med i kriget. Min pappa var fem år i kriget, därför är det så känsligt säger hon.

Määttä (David Sandqvist) med ett vapen på axeln i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Määttä (David Sandqvist) med ett vapen på axeln i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Määttä,harparskog

Friluftsteatern har satsat på ljud-, ljus- och rökeffekter. Smällare, en pansarvagn, häst och lastbil ingår i pjäsen.

En rysk pansarvagn hörde till scenografin. Pansarvagn i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist stridsvagnar,Raseborg,Friluftsteater,okänd soldat i harparskog

Innan föreställningen körde igång sålde Västra Nylands Marthadistrikt ärtsoppa.

- Soppan kokas på brigaden i Dragsvik så det är äkta militärärtsoppa, säger Inga Mannström som är ordförande för Ekenäs Marthor.

Inga Mannström serverade ärtsoppa och knäckebröd åt hungriga åskådare. Inga Mannström serverade ärtsoppa under Bild: Yle/Anna Björkqvist Finlands svenska Marthaförbund,Raseborg,harparskog

Den här gången var det Ekenäs Marthor som ansvarade för serveringen. De hade kokat ärtsoppa för 300 personer.

Rokka, spelad av Joonas Heikkinen, tuggar i sig av knäckebrödet som serverades. Ett återkommande tema i pjäsen var att soldaterna klagade på maten. Rokka äter knäckebröd i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Antero Rokka,okänd soldat i harparskog

Mats Lindberg spelade Lahtinen och Korpela. Hans repliker och skådespeleri fick många i publiken att skratta. Mats Lindberg gapade stort i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Korpela,lahtinen

En del av skådespelarna bjöd på kraftig västnyländsk dialekt. Åskådaren Per-Erik berömmer deras färdigheter.

- Jag är imponerad av skådespelarna. Tänk att de kan komma ihåg allt, säger han.

Även regissören Erik Pöysti är nöjd med skådespelarnas prestationer.

- Skådespelararbetet lyftes flera steg, konstaterar han när han jämför med repetitionerna.

Allt gick som planerat och de bomber som inte smällde under den sista repetitionen gjorde det under premiären.

Berndt Gottberg och Lena Selén, närmast kameran, hade översatt pjäsen till svenska. Esemblet tackas efter pjäsen Okänd soldat i Harpaskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Finland 100,premiär,okänd soldat i harparskog

På plats fanns även krigsveteraner som mindes kriget både vid fronten och som barn.

- Jag var ute två och ett halvt år vid östgränsen, säger Ekenäsbon Samuel Björklöf.

Han tycker om miljön där pjäsen utspelar sig. Han får medhåll av krigsveteranen och Ekenäs skärgårdsbon Bruno Österlund.

- Den är idealisk. Det har varit krigsfront här också, säger han.

Krigsveteranerna Tor-Erik Lindroos, Bruno Österlund, Samuel Björklöf och Gösta Rosenberg gick på premiären. Krigsveteranerna Tor-Erik Lindroos, Bruno Österlund, Samuel Björklöf och Gösta Rosenberg. Bild: Yle/Anna Björkqvist krigsveteraner,okänd soldat i harparskog

Österlund tjänstgjorde på Åland under två och ett halvt år.

- Pjäsen påminner om det hemska kriget även om jag själv inte var utsatt. Jag kom till ett så bra område som Åland, säger Österlund.

Hans bröder var vid östfronten och en av dem stupade.

Granaterna föll då de tröskade

Österlunds krigsminnen är starkare från tiden före hans tjänstgöring. Hans hem låg nära krigszonen då Hangökriget pågick.

- Vi fick lov att komma hem och bärga våra skördar för vi måste sedan evakuera. När vi tröskade rågen började ryssarna skjuta på oss. Den ena granaten slog ned nedan för vårt bostadshus och den andra tjugo meter från rian där vi var och tröskade, säger han.

Tron viktig i pjäsen men också livet

I Okänd soldat reflekterar soldaterna över sin tro på Gud. För Österlund tron viktig och han är tacksam över att få bo i ett fritt land.

- Jag hade min tro på Gud och det tycker jag att är en underbar styrka som man har inom sig, säger Österlund.

Hietanen tackas för sitt mod. På scenen fanns flera bekanta ansikten, däribland SFP-politikern Henrik Wickström vars rygg syns på bilden. Hietanen tackas för sitt mod i Okänd soldat i Harparskog Bild: Yle/Anna Björkqvist Henrik Wickström,okänd soldat i harparskog

Församlingarna gav tidigare så kallade evighetskontrakt för gravar. Men många gravar har blivit oskötta under många år och sådana tas nu bort efter hand om ingen meddelar sitt intresse. Gravstenarna hamnar sedan på sin egen kyrkogård.

Flera gravar i Pojo borde rustas upp. Oskött grav, övervuxen med gräs. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Gravar kunde tidigare ha så kallade evighetskontrakt. De sista av dem slöts under 1970-talet.

Pentti Raunio, kyrkoherde. Kyrkoherde med prästkrage på en begravningsplats. Bild: Tove Virta / Yle kyrkoherde,Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,pentti raunio

I dag maximalt 50 år

I dag får man göra upp avtal för en gravplats på maximalt 50 år.

- Folk upplever det inte som ett så stort problem, de förstår. Då man själv försöker tänka sig framåt i tiden upp till 50 år, om jag orkar vårda och sköta, så förstår man dilemmat.

Många kan förstå att det är vettigast att ta bort oskötta gravar. Men en del reagerar ändå negativt då man bryter avtalen och tar bort de gamla gravarna som ingen längre vill ha hand om.

Om inget görs övergår säkert också den här graven småningom till Raseborgs kyrkliga samfällighet. Oskött grav. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Också kyrkolagen säger att begravningsplatsen måste skötas på ett värdigt sätt. Att sköta om gravarna betyder också respekt.

Lång process att ta bort gravarna

Orsaken till att gravarna blir oomskötta är ofta att släkten inte bor kvar på orten eller har dött ut.

Grav vid Pojo kyrka. Välskött grav med egen park. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Vad händer med gravstenarna?

Gravstenarna har för många ett stort symbolvärde.

- Stenen är intressant för den är tänkt som evig, säger Raunio.

Då man återtar gravplatsen och ingen anhörig hittas så förvaras stenarna i Raseborg på ett ställe nära gravgården.

- Den som söker sin grav och inte hittar den så hittar i alla fall stenen.

I Karis finns några stenar i syrenbuskarna på "gravstenaranas kyrkogård". Gravstenar huller om buller. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Gravsten

Men det finns alltså något som kan kallas för gravstenarnas kyrkogård.

- Man kan se det ur andlig synvinkel så att om man vill hitta stenen, vill man kanske söka sina rötter, sin själ och en förankring i något större man behöver. Det ska man hysa största respekt för.

På väggen i Pojo kyrka hänger adliga begravingsvapen. Stora utsirade trävapen på en kyrkvägg. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Pojo kyrka

- Det är en svår fråga eftersom gravgårdarna finns till för de levande. Det är vi som behöver komma hit och bearbeta frågor, sorg, saknad, glädje, skratt, tårar.

Då sedan den processen är mer avlägsen så ser Raunio att man måste fundera över vad ändamålet är.

- Hur mycket måste vi bevara något som är någon annans, som inte längre är vår generation och som inte mer är vår tids fråga?

När Pojo kyrka invigdes i slutet av 1400-talet, begravdes de döda under golven. Då det blev ohållbart flyttade man gravarna strax utanför kyrkan. Också adelspersoner brukar vara begravda nära kyrkan. De döda begravs om möjligt med benen mot öster. Pojo kyrka med gravgården framför. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Pojo kyrka

- Vi försöker göra det med stil och värdighet.

Skötselavtal inte samma som gravrätt

Församlingarna avgör från fall till fall hur man löser problemen med gravplatserna. Olika församlingar har också olika lösningar.

Församlingen sköter graven om man gör upp ett skötselkontrakt. Blommor, färggrannt. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,blommor (prydnadsväxter)

- De är maximalt fem års avtal, säger Raunio.

Decibelvarning, decibelvarning: Jukolabröderna är här igen! Ryhmäteatteri uppmärksammar Finlands 100-årsjubileum med en uppsättning av Kivis Sju bröder på Sveaborgs sommarteater - men hur gjuter man nytt liv i en flitigt spelad klassiker?

Det har Ryhmäteatteris regissör Kari Heiskanen av allt att döma inte grubblat alltför länge över. Han spelar frejdigt ut hela packen av beprövade sommarteaterkort.

Det är slagsmål, kiv och fylleslag på ljudlig nivå.

Höbalar, skrindor och spotska grannflickor.

Spektakulära effekter, sångnummer och smågalna anakronismer.

Och speciellt de sistnämnda förfelar ju aldrig sin verkan. När brödraskarans smartskalle, minstingen Eero, överraskar klockaren med sin läsfärdighet kröner han uppvisningen med ett triumferande ”LOL” varefter han näsvist uttyder uttrycket för den oförstående stofilen.

”Laughing Out Loud!”

Och publiken skrattar lika högt och fattar samtidigt att varje brott mot tidsramen också fungerar som en länk mellan då och nu.

Vem tror på oss?

Det här är killar som inte tror på något för att ingen tycks tro på dem. Killar som hellre ställer sig utanför systemet än inordnar sig i något som känns meningslöst. Killar med en revoltanda som när som helst kan slå in på ett destruktivt spår.

Men också killar med potential. Killar som fostrar varandra, växer till sig och förtjänar att bli sedda.

Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen som Tuomas och Aapo. Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen som Tuomas och Aapo i Sju bröder. Bild: Tanja Ahola Sju bröder,Ryhmäteatteri,sveaborgs sommarteater

Det räcker med att vi ser det och upptäcker parallellen. Någon mer genomgripande uppdatering behövs i och för sig inte.

Men samtidigt finns det ju heller ingen anledning att frossa i Sju bröder-traditionens mest slitna klichéer.

Öronbedövande övermod

I Ryhmäteatteris version går hela första hälften av föreställningen på frenetiskt högvarv.

Det är övermod och gapighet för hela slanten och när det spotska Toukolagänget dessutom drar in med en glättig svensktoppslåt (!) i bagaget skjuter ungtupparnas testosteronnivå upp till rent hälsovådliga höjder.

Satir är ingen bristvara här och den slår åt olika håll. Inte minst åt brödernas eget, men det hade onekligen suttit bra med lite volymkontroll också.

Den får vi vänta ett bra tag på.

Uppsättningen går, precis som brödernas socialiseringsprocess, långsamt från kaos till balans. Och visst ligger det en viss logik i det, men en ganska utmattande sådan.

Men det är inte bara upproriskheten och slagsmålen som tar plats.

När bröderna uppför sitt rökpörte i Impivaara går det snabbare än bastubygget i Strömsö och när oxarna från Viertola jagar dem stångar den övriga ensemblen in med upp-och-nedvända pallar som horn.

Tillsammans med uppsättningens visuella team lyckas Heiskanen ofta gestalta de dramatiska höjdpunkterna med förhållandevis enkla medel. Men när allt är överstort försvinner en del av effekten.

Dynamik är inte synonymt med oavbrutet ös.

Se skådespelaren!

Därför dröjer det också ett tag innan den här tröga åskådaren får upp ögonen för finesserna.

Närmare bestämt till det ögonblick då hon bestämmer sig för att följa varje gestalt i den här böljande brödraskaran skilt för sig.

Jukolabröderna representerar ju ett helt folk i koncentrat. Alla karaktärsdrag är representerade.

Somliga är hetlevrade, andra eftersinnande. Somliga trögtänkta, andra vesslesnabba. Och somliga vurmare, andra jordnära.

I Ryhmäteatteris uppsättning agerar de ofta som ett rasande kollektiv där bara de starkaste rösterna kan urskiljas.

Äldst men inte mognast. Sanntu Karvonen som Juhani, i bakgrunden Tommi Rantamäki och Mikko Virtanen som bröderna Tuomasoch Timo. Santtu Karvonen, Tommi Rantamäki och Mikko Virtanen som Juhani, Tuomas och Timo i Ryhmäteatteris Sju bröder. Bild: Tanja Ahola Santtu Karvonen,Ryhmäteatteri,Sju bröder,Mikko Virtanen,sveaborgs sommarteater

Santtu Karvonen har en dominerande roll som den äldsta men inte mognaste i skaran. Hans eldfängda Juhani påminner en hel del om Karvonens förra storroll på Ryhmäteatteri, den som Peer Gynt.

Juhani är också en trotsig storskrävlare, ett evigt barn som mest av allt trängtar efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Tuomas och Aapo är hans raka motsatser, förnuftiga och sansade, och de får i den här uppsättningen också stor plats med Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen i rollerna.

Detsamma gäller yngstingen Eero. I Elias Keränens tolkning är han en fascinerande blandning av rörligt intellekt och barnsligt oförstånd.

Från resan till Tavastehus kommer den här ynglingen hem med raskt uppsnappad stadsslang och två tvivelaktiga fruntimmer i bagaget.

Kunskap ger makt men inte nödvändigtvis förstånd ...

De övriga i skaran får också konturer efterhand men ofta helt ordlöst, med betydligt diskretare markörer.

Mikko Virtanen och Miro Lopperi gestaltar tvillingarna Timo och Lauri och Eero Ojala Simeoni.

Alla fångar sina gestalter på kornet men det är nog Simeonis rödkantade ögon jag kommer att minnas bäst när glömskans damm lagt sig över resten av uppsättningen.

Ett samhälle med plats för alla

I Simeoni ryms nämligen allt vad mänskligt är av såväl stort som smått. Han har upplevt väckelsen men den är inte stark nog att släcka hans törst.

Uppsättningen ger inte gestalten stor plats men Eero Ojala lyckas ändå lyfta fram den i relief.

En skymt av Lucifer. I mitten Eero Ojala som Simeoni. Foto från Ryhmäteatteris uppsättning av Sju bröder på Sveaborgs sommarteater. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,Sju bröder,sveaborgs sommarteater

I hans tolkning framstår Simeoni som en luggsliten, lite strykrädd figur, ansatt av inre demoner men med pluntan vilande närmast hjärtat.

Inte sticka ut, inte märkas, inte fördömas.

Den figuren har många bröder i dagens samhälle. Men den här uppsättningen är noga med att understryka både inkludering, mångfald och samhällsfred.

Ingen ställs utanför.

När ensemblen i finalen samlas för ett flerstämmigt framförande av Sydämeni laulu drar ett lätt stråk av patos över uppsättningen.

Men innebörden ligger samtidigt ljusår från alla finsk-nationella brösttoner.

I den här kören får nämligen alla sjunga med: från Jukolabrödernas brokiga skara till traktens myndighetspersoner, grannbyns svensktoppstrallare och de romska gårdfarihandlarna från Rajamäki.

Ibland får man på bästa filmgangstervis ett erbjudande som inte går att motstå. Detta hände finlandssvenska Annika Sucksdorff för en tid sedan, då hon erbjöds jobbet som filmchef på SF Studios i Sverige.

- Jag har knappt hunnit fatta det här själv, säger Annika Sucksdorff, jag har sjukt många fjärilar i magen.

Business och berättelser

Sucksdorff är utbildad ekonom från Hanken i Helsingfors, men har också studerat i USA. Det var under året i Wisconsin som hon kom på att det kanske skulle gå att kombinera kärleken till berättelser med business och ledarskap.

- Jag kommer från en företagarfamilj. Min morfars morfar hette Victor Ek, mina syskon är båda företagare. Jag blev under studetiden speciellt sugen på att arbeta med att producera film, en mångfacetterad process med många faser och en massa inblandade människor.

Väl hemma från USA kände Sucksdorff inte en enda människa inom den finska filmbranschen. Lösningen blev att skriva en gradu om ett filmrelaterat ämne och samtidigt börja bygga upp ett nätverk.

- Jag intervjuade några producenter för gradun och berättade öppet att jag sökte jobb inom branschen. En av dem nappade och det var så jag fick mitt första filmjobb.

Svenska journalister frågar inte kvinnliga chefer om familjen

De senaste åren har Suckdorff varit vd för Helsinki Film, som bland annat står bakom fjolårets succéfilm om Tom of Finland.

- Jag antar att det var tack vare "Tom of Finland" som mitt namn dök upp på svenskarnas radar. Och det kändes ju fantastiskt, det var en enorm produktion och vi var alla nära att gå in i väggen, men nu känns det ju som att det hårda jobbet lönade sig.

Annika Sucksdorff har redan hunnit notera en del kulturskillnader mellan Finland och Sverige, inte minst bland journalister.

- Det är intressant, ingen av de svenska journalisterna har ens frågat om min familjesituation. I Sverige har jag behandlats precis på samma sätt som en man i samma situation, och det tycker jag känns befriande. I Finland frågar både journalister och vänner ”Ja men hur ska ni lösa det här med barnen?”

Ähum… hur ska ni då lösa det här med barnen?

- Haha, jag kommer att pendla. Det står i mitt kontrakt att jag ska arbeta två dagar i veckan i Stockholm, så jag flyger över på måndag och kommer tillbaka på tisdag och arbetar på distans resten av veckan. Så här till en början, om allt går bra flyttar familjen till Stockholm.

Det blir med andra ord en slags mjukstart med ett års pendlande.

- Det hade varit förhastat att riva upp barnen från vardagen från första början. Vi är dessutom en fusionsfamilj, jag har två biologiska barn och en bonusdotter, så vi är två familjer som måste få allt att fungera inför en flytt.

"Mamma ska göra det som känns roligt"

Stödet från både familjen och kollegerna på Helsinki Film har varit viktigt för Sucksdorff.

- Min man är också filmproducent, så han har stor förståelse för att det hela. Och kollegerna var också överens på att detta var en sådan här grej man absolut ska pröva på om man har chansen. Och så diskuterade jag förstås saken med barnen fast de bara är fem, sex och tio år gamla, och de sade ”Mamma om du tycker det är roligt så ska du göra det”.

Annika Sucksdorff kommer att få kavla upp ärmarna på direkten. Fjolåret såg inte speciellt ljust ut för den svenska filmproduktionen. "En man som heter Ove" var den enda filmen som blev en biosuccé, medan så gott som alla andra filmer floppade.

- Jag är glad för att det är just på SF Studios jag ska arbeta, för det behövs titlar med brett publikpotential. Det var SF Studios som gjorde Ove, "Snabba Cash" och nu har filmen om Björn Borg på gång.

En finländsk oscarsnominering - utopi eller möjlighet?

Vad tror då Sucksdorff om den finländska filmens framtid? Hittills har vi ju blygt fått stå i kulisserna och se svenskar och danskar vandra upp längs med röda mattan på Oscarsgalan, till exempel.

- Vi är väldigt nära det nu. Det går bra för finländska filmer och tv-koncept, till exempel Gigglebug som ska samarbeta med Disney. Och finska filmer har ju faktiskt klarat sig i Cannes på sistone.

Mycket är det också fråga om attityd, redan nu har Annika Sucksdorff börjat notera skillnader mellan Finland och Sverige.

- Svenskarna har ett helt annat självförtroende. Allt är möjligt tycker de. Här i Finland tenderar vi grubbla på allt som kan skita sig innan vi ens kommit igång. Men jag tror vi är på väldigt god väg nu.

Systrarna Hilma och Kaisla Holkko från Pargas har vunnit en internationell teckningstävling.

Tävlingen är den största i sitt slag och bland 700 000 deltagare var det till slut systrarna Holkko som lyckades knipa segrarna i sina individuella serier.

Hilma Holkkos tävlingsbidrag. färgrann teckning som symboliserar vänskap av Hilma Holkko. Bild: OP Ryhma teckningskonst,teckningstävling

Den internationella finalen i tävlingen ”Internationaler Jugendwettbewerb” arrangeras årligen i något av de sju deltagarländer och i år var Finland värd för finalen. Vinnarna utsågs på fredagskvällen i Helsingfors.

Finland lyckades väl i finalen och i tävlingsserien 6-8-åringar gick segern till Hilma Holkko. I tävlingsserien 9-10-åringar segrade systern Kaisla Holkko.

Kaisla Holkkos tävlingsbidrag. Färgrann teckning föreställande två flickor av olika börd symboliserande vänskap av Kaisla Holkko. Bild: OP Ryhma teckningskonst,Teckningstävling,kaisla holkko

I den internationella finalen deltar de nationella tävlingarnas vinnare från sju olika länder. I år arrangerades tävlingen för 47:e gången och närmare 700 000 teckningar lämnades in.

- Hilma Holkko vann sin serie även ifjol så det här är hennes andra seger på raken, säger Andelsbankens brandmanager Petteri Mesikämmen som satt i juryn. Kaisla Holkkos arbete var verkligen fint och stod ut i sin serie. Bidragen höll hög kvalitet och flickorna fick nog ingen hemmafavör trots att finalen gick av stapeln i Helsingfors.

Huvudtemat för årets teckningstävling var ”Vänskap är färggrant”.

En historisk milstolpe är nådd i mikrobloggen Twitters och popstjärnan Katy Perrys gemensamma historia.

Katy Perry är den klarast lysande stjärnan på Twitterhimlen. Hon har redan en tid varit den användare som har flest följare.

Nu kan hon stoltsera med att vara den första användaren som har över 100 miljoner följare.

Twitter firade med en tweet (vad annars?) där företaget gratulerar Perry för bedriften och ser tillbaka på hennes populäraste inlägg på mikrobloggen.

Hoppa över Twitterpostning

Katy Perrys Twitterkonto, @katyperry, skapades i februari 2009. Sedan dess har över 8 500 meddelanden skrivits i hennes namn.

Hoppa över Twitterpostning

Katy Perry skrev sitt första inlägg på Twitter den 21 februari 2009. I inlägget berättar hon att hon har anlänt till Berlin och att hon känner sig bättre efter att ha varit sjuk.

I skrivande stund är popstjärnan Justin Bieber tvåa på listan över personer med flest följare, knappt 97 miljoner, och trea är USA:s tidigare president Barack Obama, nästan 91 miljoner följare.

Flera twitterstjärnor hittar du på listan över de 100 personer, företag och instanser som har flest följare.

Det nya Muminmuseet i Tammerfors invigdes i dag.

De konstverk med muminmotiv som Tove Jansson på 1980- och 90-talen donerade till Tammerfors konstmuseum får nu permanenta utställningslokaler, efter årtionden av ambulerande tillvaro.

Museet är inrymt i kongress- och konsertcentret Tammerforshuset.

I samlingarna ingår 400 av Janssons målningar och teckningar, samt 30 installationer av Tuulikki Pietilä.

Muminmuseet är tänkt att bli ett av Tammerfors stora turistmål, som i bästa fall kunde locka 200 000 besökare årligen.

Muminmuseet i Tammerfors Bild: Lehtikuva Muminmuseet,Tammerfors,mumintroll

Vem behöver en massa grejer? Kaj Arnö kolumniserar om att tänka minimalistiskt kring hur man vill bo.

Nu är det så att jag har flyttat. Ett vuxet barn flyttade ut, ett annat flyttade med mig till en mindre bostad. De sådär 180 kvadratmeter familjen bebodde för över tio år sedan i Grankulla krympte i Münchens innerstad först till 130 och nu till 80. Far och dotter ställdes inför praktiska besvärligheter, som vi valde att angripa estetiskt-filosofiskt.

Facit: Med den nya bostaden är jag nöjdare än någonsin.

Viljan att bo smått

Nu är det inte så att vi fördenskull slapp det praktiska arbetet. Flyttas skulle det, och före det planeras, renoveras, köpas, ordnas och slängas. Länge tog det. I december började vi leta bostad, i januari skedde köpet. Renoveringen började bums. Just efter påsk, långt inne i april, sov vi den första natten i den nya bostaden. Och nu, i slutet av maj, börjar det kännas färdigt.

Tanken på minimalism tilltalade mig redan vid föregående flytt för tio år sedan, den första i riktning färre kvadratmeter. Då hade jag det dåliga omdömet att inför en kollega torgföra krympningen till 130 kvadrat som minimalism.

Att han bodde i Moskva visste jag, att han bodde på 25 kvadrat visste jag inte. Det blev till att fort byta samtalsämne.

Men tanken på minimalism kvarstod. Också tanken på att dela idén med andra, såsom jag gör nu.

Minimalismen är inte snobberi

Minimalism är inte elitism, utan något universellt, som har kunnat tillämpas sedan Hedenhös. Lite så där som man kan leva hälsosamt oavsett inkomstnivå (havregrynsgröt, potatis och rågbröd är billigt; löpning och armpressar är gratis), saknas en entydig korrelation mellan att bo dyrt och att bo trivsamt, praktiskt och estetiskt.

Meningen om vad som är trivsamt, praktiskt och estetiskt är förstås delad, som smaken. I hopp om att lyckas göra det utan att stöta mig med vänner, bekanta och obekanta, vill jag vädra dotterns och mina tankar.

Vi började genom att diskutera några principer för hur vi ville bo, vilket efter drygt tjugo gemensamma levnadsår inte var så svårt. Ledstjärnorna blev konsekvent genomförd minimalism (ordning och reda), estetik och bekvämlighet. Och kontinuerlig förbättring.

Köket. På bilden kyl, frys, tvättmaskin, spis, diskmaskin. Köket. På bilden kyl, frys, tvättmaskin, spis, diskmaskin. Bild: Kaj Arnö Minimalism

Köket krävde mest

Mest tid och pengar satsade vi på köket. Ett rum i den lilla fyran vi köpte delade vi itu, så att den ena lite mindre halvan blev fönsterlöst förråd, den andra en matsal utan vägg till köket.

I det här ljusa rummet tillbringas den mesta gemensamma tiden. Även om vardagsrummet har en liten avdelning som är mitt förkrympta arbetsrum, med skrivbord, bokhyllor och allt, sitter jag vanligen och jobbar just i köket. Det är ljust.

Det uppstår spontan interaktion då dottern ska äta eller dricka, må det så vara ensam, med pojkvännen eller med studiekompisarna.

Kök Bild: Kaj Arnö Minimalism

Minimalismen har i köket givits en estetisk och en praktisk skepnad. Estetiskt sett finns det bara fyra sorters ytmaterial. Arbetsbordets svarta yta, skåpdörrarnas glansiga vita, väggarnas och takets matta vita, och golvets träyta. Diskmaskin, tvättmaskin, kyl och frys är gömda bakom likadana skåpdörrar som porslin, glas och kastruller.

Praktiskt sett håller vi ytorna tomma, och inte heller skåpen är fyllda till brädden. Dels har vi låtit bygga tillräckligt många skåp, dels har vi sålt, givit bort och slängt allt vi inte behöver.

Framme på ett arbetsbord står enbart vattenkokaren, brödrosten och en hushållspappersrulle. Andra köksapparater är inuti skåp, liksom diskborsten och disktrasan. Skärbrädena hänger på väggen. Disken är i skåpet eller i diskmaskinen.

Vattenkokaren, och ett nostalgiskt prydnadsföremål (Teknologföreningens ölstop) ibruktaget som temugg Bild: Kaj Arnö Minimalism

Ytorna är tomma att användas, då de behövs för matlagning eller som avställningsytor efter matinköp och andra ärenden.

En pryl får plats i badrummet

Nästmest tid och pengar satsade vi på duschrummet. Det är rätt litet. Vi flyttade duschen närmast fönstret, vilket gav oss mer ljus och hälften mer plats i duschen än vi hade i förra lägenheten.

Ett stort snäckskal på hyllan ovanför toalettstolen står symboliskt för att vi satsat så mycket på att rensa bort onödigheter ur skåp och lådor, att vi kan kosta på oss lyxen av att ha framme en pryl utan nyttovärde, med enda syfte att vara vacker och påminna oss om vår resa till Burma.

Snäckskalet är den enda prylen i badrummet Duschrummet med snäckskalet Bild: Kaj Arnö Minimalism

Lyckas vi ännu låta koppla om duschhyllornas lampor så de kan utgöra ensam nattbelysning, har vi nått vår duschrumsnirvana.

Visst har vi också satsat på våra respektive sovrum, på vardagsrummet, på tamburen och lite på balkongen. Men vid sidan av köket och duschrummet är det tredje rummet jag vill framhäva något så anspråkslöst som förrådet, i dess egenskap av nyckel till ordning och reda.

Sakernas rätta platser

Var sak har sin plats i bostaden, och vi har för avsikt att kontinuerligt fortsätta ogräsrensandet bland halvnödvändiga prylar, vilket pågått oavbrutet under veckorna efter inflyttningen.

Vänner och bekanta drar säkert igenkännande på smilbanden (eller så skakar de på huvudet) åt att jag satsat på att göra ikoner för att symbolisera innehållen i förrådets tolv nätlådor: löpsaker, cykelsaker, ljus tvätt, mörk tvätt, julprydnader, städgrejor, plastpåsar, tygpåsar, skor, verktyg, elsaker.

Nyckeln sticker ut bland ingenting annat på bordet. Nyckelknippan lyser i ögonen och blir ihågkommen Bild: Kaj Arnö Minimalism

Estetiken må vara huvudorsaken till vår vurm för ett trivsamt boende, med ordning och reda, men utan bohag sparat bara för att vi ej nänts göra oss av med det. Men ekonomin drar åt samma håll.

Kostnaden för att inte slänga är hög. Med mindre bohag kan vi bo på färre kvadratmetrar, och därmed centralare till samma kostnad. Det är nära till restauranger och butiker här i Glockenbachviertel, tjänsteutbudet är brett, S-Bahn, U-Bahn, spårvagnar och bussar är nära.

Vi spar restid och sådan tråkig tid som går åt till att uträtta ärenden.

Minimalism kräver investeringar

I vår jakt på trivsamt boende har vi sökt på nätet, anlitat lokala varuhus, besökt en svensk inredningsgigant med två filialer här i München och beställt i ett nätvaruhus med hemvist i Seattle.

Det mesta har vi löst på ett sätt vi uppfattar som trevligt. Själv saknar jag något så banalt som bekväma lådor för förvaring av snapsglas. Jag snapsar inte varje dag (eller ens månad), så glasen kan gärna förvaras någonstans på en hylla högt uppe.

Men jag vill inte plocka ned till exempel Teknologföreningens snapsglas ett i taget, utan helst i grupper om sex, liksom man kan göra med den svenska möbeljättens dussinsnapsglas. Tji fick jag hur jag än letade på nätet.

Vad sökningen på snapsglasförvaring gav var i stället nätsajten minimalisterna, som lyckats publicera dussinvis med förträffliga blogginlagor om samma tema som jag här berör på ytan. Bloggarna är Fru Minimalist och Herr Minimalist, som verkar nygifta och filosoferar om sitt praktiska liv tillsammans med Baby Minimalist.

Deras fina blogginlagor tar jag som bevis på att vi inte är ensamma om våra värderingar, utan att även andra glädjer sig åt den själsfrid man får av att genast hitta de saker man behöver.

Ordning Nätlådorna i förrådet har foton med heimlaga ikoner Bild: Kaj Arnö Minimalism

Att komma åt tejpen med en hand, utan att behöva leta bakom julklappspapperet, och utan att en sax eller en söndrig ficklampa trillar på tårna. Men alla delar inte vår intolerans mot oordning, utan skulle drivas till vansinne av vår ordningsfascism.

Dejtingsajter brukar testa pars kompatibilitet genom att utreda deras förhållning till ordning; råddstövlar och ordningsfascister bor inte bra ihop.

Vad göra av konsten?

Nästa steg blir att ägna oss åt att välja den konst vi vill ha framme. Vi har hängt upp de käraste tavlorna, men inte varit nådiga ens mot arvegods, om det inte förmedlar mängder av själsro och goda vibrationer.

Vi har valt bort de prydnader som inte båda gillar. Baksidan på bokhyllan som används som avdelare av arbetsrummet väntar nu på att få en 180 cm hög och 160 cm bred fotoplansch, förstorat av något foto någondera av oss tagit. Vi har inte ännu valt det.

Men vi vet att det ska ha med München att göra, för att markera att vi trivs här, och att det ska vara tillräckligt abstrakt för att inte ögat ska tröttna för fort. Mer omsättning får det vara bland de inramade foton som ska stå framme på tre bräden vi skruvat upp på matsalsväggen.

Konst i hallen Tamburen: Byrån och skoskåpets ytor är tomma Bild: Kaj Arnö Minimalism

På ordningsfronten ska vi också gå vidare. Jag ska vittja de sista CD-skivorna och slänga dem. Det redan halverade beståndet av mappar ska jag halvera två gånger till, genom att skörda innehållet, skanna det väsentliga och föra afyrorna till insamlingen.

Jag ska ännu en gång gå igenom bokbeståndet och skilja mig ifrån sådana böcker jag inte behöver som referens, eller inte kommer att läsa på nytt. De övriga för jag till centralbiblioteket i Gasteig i München (om de är på tyska) eller Bok-Malen i Kirjais i Nagu (om de är på svenska). Eller så "lånar" jag dem till vänner och bekanta.

Redan nu kan vi njuta av de tomma ytorna. Tomt golv i tamburen (skorna är i var sitt skoskåp). Förrådet har plats nog för gästernas kläder och skor, eller för postpaket som grannarna ska hämta.

Om något ligger framme lyser det i ögonen, som en påminnelse om att gå till posten, föra böckerna till bibban, ta med vaccineringsbeviset till läkaren, eller minnas papperssoporna nästa gång man går ut. Ordning spar tid.

Minimalismen stöder de dagliga små rutinerna och ger oss själsfrid. Amen.

Text: Kaj Arnö

Minimalism på stugan i Nagu Penibelt eller vackert? Hyllorna på landet i Nagu är beskriftade med typsnitt i jugendstil, liksom huset Bild: Kaj Arnö Minimalism

Att vara med i en sommarteater tar mycket tid och kraft. Är det värt det?

X3M Veckoslut får besök av tre ivriga skådespelare från Raseborgs sommarteater. I år visas musikalen Footloose.

Till en sommarteater hör musik, sång, dans och teater. Att få stå på scenen har länge varit Karin Karlssons dröm.

- Enda sedan jag såg min storasyster på scenen har det varit mitt mål. Nu känns det jätteroligt att få vara med, säger Karin.

Musikalens huvudkaraktär spelas av Helsingforsbördiga Lars M. Huldén. Ironiskt nog är karaktärens situation väldigt lik Lars.

Lars Huldén, Linus Mäkelä och Karin Karlsson gästar X3M Veckoslut Tre skådespelare från Raseborgs sommarteater Bild: Emilia Nyberg

Lars får hitta en balansgång för att skapa en karaktär utan att spela sitt eget liv.

Som en extra familj

Linus Mäkelä står på Raseborgs sommarteaterscen för tredje gången.

- Sommarteatern blir som ett extra hem och en extra familj. Jag är fast och måste komma tillbaka.

Teatergänget har en bra gemenskap och blir som en extra familj.

Det är tur eftersom repetitionerna har börjat redan i december. Övningsschemat är intensivt och det finns inte många lediga kvällar.

- Mina kompisar frågar ibland om jag vill komma ut någon kväll. Endera har jag övning eller så är det min enda lediga kväll den veckan, berättar Karin.

Sommarteatern blir som ett extra hem och en extra familj.

Linus, Lars och Karin fokuserar endast på sommarteatern men visst finns det sådana som jobbar på sidan om.

- Det är utmanande men möjligt, säger Lars.

Raseborgs sommarteater har premiär 29 juni och spelar sedan fram till 5 augusti.

Att vara med i en sommarteater tar mycket tid och kraft. Är det värt det?

- Ibland kan det kännas tungt då man vaknar på morgonen. Direkt man kommer till övningen vet man varför man gör det, säger Lars.

Alla tre är glada över att få vara med i produktionen.

Vad tänker du läsa i sommar? Här kommer en hel del inspiration.

Sommar och semester betyder ofta tid för läsning, men ibland vet man inte vilken bok man skall börja med. Vi frågade våra läsande vänner och här delar de med sig av sina sommarläsplaner.

Janne Strang, mediaföretagare

Största delen av allt jag läser kommer numera i digitalt format, ofta serverat på mindre än 140 tecken, och nyhetstempot i världen har ju varit vansinnigt hela våren. Washington Posts oerhört snyggt layade app erbjuder med sina långa och välskrivna, grävande artiklar en stadig bas och bakgrund till den politiska cirkusen som pågår i USA. Årsprenumeration för några tior, underhållningen garanterad av Vita huset.

Det blir nu tredje gången jag köper danska favoritförfattaren Peter Høegs senaste roman Effekten av Susan. Den första gav jag bort innan jag hunnit öppna den, den andra torde ligga nånstans här hemma i villervallan, men det är inte värt att börja leta. Tills dess rekommenderar jag Høegs debut Föreställning om det 20:e århundradet. Det första kapitlet i den är bland det vackraste som finns i bokstavsform.

Eftersom jag och min sambo över sommaren delar på vårdledigheten av babyn Theo, utgör barnlitteraturen en avsevärd del av bokkonsumtionen. Just nu läser vi genialiska Ulf Starks fina barnböcker. Pappas favorit är lyriska Djur som ingen sett utom vi med illustrationer av Linda Bondestam.

Janne Strang Bild: Janne Strang

Eva Frantz, journalist och författare

Jag kom precis hem från ett nordiskt debutantseminarium på Biskops Arnö i Sverige och där bytte jag till mig böcker av några med-debutanter (som Pokémonkort, men ännu mera intellektuellt). Har en spännande hög nordiska böcker på nattduksbordet, tror jag ska börja med en norsk deckarkollega vid namn Stein Sörensen, som skrivit boken 4.

På arbetsresorna och långpromenaderna får det bli ljudböcker, har precis börjat med Häxan, alltså senaste Camilla Läckberg. Spännande så det förslår.

Tycker också sommaren är en bra tidpunkt för att återvända till säkra kort och läsa om böcker en vet är bra. Hemskt att åka på charter och så visar sig semesterläsningen vara skräp. Överväger starkt att unna mig en tredje omgång med Donna Tartts Den hemliga historien.

Ja, och mot slutet av sommaren kommer ju Kjell Westös Den svavelgula himlen, och den bör en ju läsa så en inte är helt bakom flötet under alla höstens författarsammanhang och bokmingel. Ser fram emot den!

Kvinna i svart t-shirt Bild: Eva Frantz Eva Frantz

Jeanette Öhman, journalist, författare och bloggare

I sommar ser jag fram emot att läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Den har beskrivits som en riktigt bra generationsroman och så utspelar den sig i Stockholm där jag kommer att vistas hela sommaren.

I augusti på deckarfestivalen Crimetime Gotland ska jag intervjua Mikko Porvali som skriver i genren Karelen noir. Hans roman En blå död är den första boken i en trilogi om Finland under mellankrigstiden. Om jag vågar ska jag också ta itu med Mats Strandbergs senaste skräckroman Hemmet.

Jeanette Öhman Bild: Jeanette Öhman

Janne Wass, journalist och chefredaktör på Ny tid

I sommar tänker jag försöka lappa en gapande lucka i min allmänbildning och ta mig an några klassiska finlandssvenska arbetarförfattare som jag hittills har försummat, nämligen Anna Bondestam, Eva Wichman och superbröderna Leo, Gösta och Erik Ågren. Deras böcker är i regel relativt tunna, så man hinner igenom en hel del av dem under en sommar.

Om det blir för mycket vänsterpatos på en gång, så kan jag alltid ta en stund och koppla av med en av mina nördpassioner, det vill säga science fiction. För en tid sen hade någon fyllt hela pappersinsamlingscontainern på Kabelfabriken där jag jobbar med gammal sci-fi och fantasty. Det var mest kioskskräp, men jag lyckades fynda några pärlor, bland annat Harry Harrisons Stainless Steel Rat, James E. Gunns The Listeners och en novellsamling av geniet Larry Niven.

Annorstädes lyckades jag sno åt mig en svensk översättning av Ivan Jefremovs klassiker Andromeda, som jag ska se om jag hinner med. Den filmatiserades för övrigt i Ryssland 1967, och det var från den filmen som George Lucas stal namnet Darth Vader.

Janne Wass Bild: Janne Wass

Ellen Strömberg, bloggare

Jag har som mål att plöja igenom Jernbanan-sviten av Sara Lidman i sommar, den består av sisåsdär sju böcker. Har en misstanke om att jag dock kommer misslyckas med den föresatsen och istället läsa om all mina Lotta-böcker. Igen.

I takt med att temperaturen stiger brukar min kapacitet att ta in text sjunka. Men nytt för i år är att jag upptäckt det fantastiska med ljudboken, så ett par romaner ska jag väl klara av. Just nu lyssnar jag på barnboken Lisbet och Sambakungen av min kompis Emma Karinsdotter. Den är mycket underhållande!

Ellen Strömberg Bild: Ellen Strömberg

Ida Henrikson, frilansjournalist och kulturarbetare

I sommar har jag mindre tid att ligga i parken och läsa en massa långa härliga romaner än tidigare eftersom jag har en nyfödd baby att ta hand om. Därför tänker jag satsa på serieromaner - perfekta att ta till sej även om man bara har en kort stund för sej själv. En strip eller några sidor åt gången. Eller hela albumet!

Om du inte redan har läst Liv Strömquists Uppgång & fall så är den ett måste, likaså nyaste Arne Anka av Charlie Christensen och den träffsäkra generationsskildringen Spleenish av Ulla Donner. Galago och Syster förlag är the places to go för att hitta nya spännande serier.

Ida Henrikson Bild: Ida Henrikson ida henrikson

Vad ser du mest fram emot att läsa i sommar? Tipsa oss gärna om flera bra böcker.

Svenska Yles bokpodd tar en sommarsemester men lämnar er med ett avsnitt som handlar om poesi och The Handmaid's Tale av Margaret Atwood.

Uppdatering klockan 10: Illustratören Linda Bondestams namn rättat, tidigare stod det felaktigt Lena Bondestam.