Quantcast
Channel: Kultur - Nyheter, händelser och aktuellt | Svenska Yle
Viewing all 20165 articles
Browse latest View live

Inte alltför mycket blomsterspråk och inte för rakt på sak – såhär skriver du bra erotik!

$
0
0

Om du vill försöka dig på att skriva en bra erotisk text bör du framför allt undvika två fallgropar: att skriva alltför mycket om blommor och bin eller att skriva en refererande handbok i hur det erotiska förloppet går till, säger författaren Hannele Mikaela Taivassalo som ger Svenska Yles publik skrivtips.

Vad ska man tänka på när man ger sig i kast med att skriva en erotisk text?

- För det första måste man ha någonting att skriva om, någonting man vill säga. Man måste helt enkelt ta fasta på någonting annat än den stora vida och vaga uppgiften att skriva ”en erotisk text”.

Vad har jag på mitt hjärta? Börja med att leta efter det som känns angeläget för just dig och som du vill fundera på och förmedla till någon annan. Därefter kan du fundera på var du vill röra dig, i vilka områden, vem vill du skriva om och för vem.

Vad gör en text erotisk?

- Att skriva erotiskt anses vara väldigt svårt. När man skriver en erotisk text måste man kommunicera någon form av lust till någon annan.

I allmänhet måste en text gå från mig som skriver till en läsare, men en erotisk text måste också förmedlas vidare till kroppen på den som läser. En erotisk text ska tilltala både kroppen och intellektet. En erotisk text måste vara fysisk, den måste kännas i den som skriver och framför allt i den som läser.

Hur gör man det? Framför allt måste man akta sig för fallgroparna: man bör inte halka ner i metaforernas blomsterdike vilket man gärna gör när man omskriver det fysiska och lusten i litterära bilder. Man kan inte helt och hållet undvika bilder, de behövs absolut, men man ska inte överdriva.

Man ska inte heller börja skriva en refererande manual för erotiska händelser och skildra allt som sker. Erotiken i skönlitteraturen finns i språket, i den värld som byggs upp, i situationerna, i händelserna och i spänningarna.

Bild: YLE/Librairie D´art technique erotik

Man skall med andra ord försöka undvika klichéer – annars kanske man belönas med ”Bad Sex in Fiction Award”, ett pris som sedan år 1993 årligen delas ut till en författare som skrivit den sämsta sexskildringen?

- Jo, det är en ständig balansgång. Man måste ge akt på att inte säga för mycket men inte heller för lite. Med erotik är det lätt hänt att man går lite över gränsen mot det som är för mycket – då blir det bara avtändande eller plumpt.

Man får inte förstöra stämningen eftersom erotik i så hög grad handlar om stämning och laddning – till skillnad från en pornografisk text som är mer rakt beskrivande och inte laborerar med olika spänningar på samma sätt.

Hur vet man att man gått för långt eller att man inte gått tillräckligt långt? Måste man känna av egen lust för att kunna skriva lustfyllt?

- Det där är en svår fråga. Jag skulle säga både ja och nej. Folk har olika trösklar för vad som är för mycket och vad som är för lite. Man måste helt enkelt gå till sig själv och känna efter var de egna gränserna går. Men du får inte stanna där. När det gäller att skriva erotik gör man fel om man landar alltför djupt i sig själv och i sina egna känslor. Man ska ju också nå fram till en annan.

För att skriva erotik - som all annan text - handlar det om att skriva ärligt och att sedan bearbeta texten. I bearbetningsskedet filar man sedan bort det som kan vara för mycket, som misslyckade bilder och överdrivna metaforer.

En man kysser en kvinna, svartvit
En man kysser en kvinna, svartvit sex

I allmänhet brukar jag tycka att ”more is enough”. Jag tycker om att ha med lite för mycket, men det kan ju också vara lite känsligt och bli alltför intimt framför allt för den som läser eller lyssnar till en erotisk text. Här finns små fina balansgångar och gränser som det är intressant att balansera på.

Om jag nu sätter mig ner för att skriva en erotisk text, vilka konkreta saker ska jag då tänka på?

- Jag skulle föreslå att man börjar med en enkel skrivuppgift som inte nödvändigtvis blir något som andra ska läsa, utan som man skriver mer för sin egen skull.

När man skriver skönlitteratur måste man tänka bort den visuella erotiken som vi ser på film. I skrivandet är inte det visuella det starkaste elementet, utan det är andra sinnen som är viktigare.

Man kan ta till en enkel och grundläggande skrivövning som går ut på att du t.ex. drar med din hand över din nakna arm: hur känns beröringen, hur känns huden under handen, hur känns handen som du drar över armen? Skriv en halv sida om hur det känns. Det är bra träning för att hitta ett språk för dina sinnen och för det vaga språket. Sedan kan man variera detta, och röra med ett finger mot dina läppar: hur känns dina läppar, hur känns ditt finger?

Sedan kan du fortsätta med att skriva en kort text som utgår från tre ord som du tycker är sensuella och erotiska. Orden behöver inte nödvändigtvis vara benämningar på kön, utan sensuella i sig. Kring dessa tre ord försöker du skapa en händelse, du för in två människor i texten och frågar dig var de möts och vad som händer sedan.

Marmorbyst som föreställer gudinnan Aurora av skulptören Eppe de haan.
Marmorbyst som föreställer gudinnan Aurora av skulptören Eppe de haan. Bild: Wikimedia commons skulpturer (konstverk),marmor,Byst,Torso,Aurora,kropp

Allmänt taget kan man säga om erotiska texter att det måste finnas något hemligt, en dragning och en dynamik mellan det som sägs och det som inte sägs. Det måste finnas en laddning eller en spänning av något slag mellan människor eller i själva situationen. En spänning mellan det sagda och det osagda, mellan det som syns och det som döljs. Det ska vara lite som att klä av sig – att avslöja en liten bit hud och sedan en liten bit till …

Yle Kultur erbjuder författaren Hannele Mikaela Taivassalos skrivtips och i gengäld får du gärna skicka in din erotiska text till oss. Taivassalo väljer dessutom ut en av texterna som hon jobbar lite extra med. Sent i augusti ordnar vi en erotisk kväll i Yle Vega där texterna utgör en viktig del av radio- och webbinnehållet. Yle förbehåller sig alltså rätten att använda och publicera de texter vi får in.

Skicka in din erotiska berättelse

Yle förbehåller sig rätten att använda och publicera de texter vi får in.
Ditt namn kommer inte att publiceras utan ditt tillstånd.
Alla kontaktuppgifter behandlas konfidentiellt av redaktionen och publiceras inte någonstans.

Lyssna på Hannele Mikaela läsa upp sin nyskrivna erotiska novell En midsommardagdröm:

Här kan du också lyssna på henne tala om erotiskt skrivande:


Hannele Mikaela Taivassalo - en midsommardagdröm

$
0
0

en midsommardagdröm

Det är midsommar.

Genast när jag vaknar tittar jag på telefonen och ser att ingen meddelat någonting alls till mig. Jag tänker att inte heller jag meddelat någonting alls till någon, och trycker fram min senaste kontakt och skriver:
drunkna inte!
Det är till en vän som är van med diffusa och plötsliga meddelanden. Jag förväntar mig inget snabbt svar.

Det är midsommar.

Den här lägenheten känns tom. Kanske är det för att staden är tom, för att midsommaren ligger stilla kring staden. Människorna som inte åkt bort finns kvar som om de bar en hemlighet. Den här tystnaden gör mig rastlös, och värmen har kommit och lagt sig tätt över husen, trycker sig mot min kropp som om den ville något, svett bryter fram.

Värmen klär av mig, den drar över min hud, fäller mig snart ned på rygg i sängen.

Jag tänker på dig. Jag tänker att hmmm, dadumdidum, kanske kanske, åååh – men jag kanske borde skicka ett meddelande till dig. Jag tänker på att du säkert är slarvigt klädd som vanligt, några knappar oknäppta i skjortan, eller lite oklart om t-shirten är instoppad eller hänger utanpå, barfota i det fötterna hittade först vid dörren.

Utanför ligger klipphällen naken och bar, höjer sig mjukt som ett bröst. Som mina bröst höjer sig framför mig om jag lägger mig på rygg och ser på min kropp. Mitt eget ansikte ser jag inte, men jag kan se mina små bristningar i huden, vita, sköra linjer som talar om att någonting brustit en gång. Ett minne. Oberoende om huden inte förnyar sig lika snabbt nu längre är den levande och varm, och vill mycket.

Men jag tänker att kanske jag borde skicka ett litet meddelande, om jag ändå har lust? Lust. Att skicka ett meddelande. Vi brukar inte, jag tittar på meddelandehistoriken, den är knapp: hur får man tag på din syster just nu då? / Man får inte, hon är på landsbygden, har stängt av allt. / ok. tack. Och så vidare. Jag kunde till exempel skriva att dina armar är alldeles för vackra när de är sommarbruna under de mjuka håren, men att du klipper dina naglar alldeles för korta, det är inte bra för dem. Ändå såg jag på dina fingertoppar och tänkte, med ord: jag vill att du ska fingra på mig. Vi talade med varandra vid bardisken, båda vred vi våra bankkort, fingrade på dem, och jag tänkte hela tiden de där orden: jag vill att du ska fingra på mig, som en upptäckt, en ny smak i min mun (åh: i – min – mun), jag trummade lätt med mitt bankkort mot underläppen efter att jag märkt att min mun öppnat sig, ibland märker jag att den öppnat sig utan att jag märkt det, och jag såg att din blick vilade just på min mun, blodet rusade runt i kroppen, och jag tänkte att
jag vill att du ska fingra på mig.

Har jag kanske stått ganska länge på samma ställe vid mitt fönster, det hettar så på min arm just där solen faller rakt in, som en enda koncentrerad stråle. Som den där blicken på min mun, som gled ned över mina nyckelben, strök mina bröst, huden började leva, mina bröst knoppade sig, medan jag med en mycket långsam men stadig stämma beställde en Jägermeister, men kom på att jag inte ville ha det, och ändrade mig och pekade och beställde en vacker flaska närbryggt öl och inte ville jag ju ha det heller.

Det fanns så mycket jag ville ha, som vanligt, hela tiden, tänkte jag den gången, höll mina fingrar mjukt kring den hårda flaskan och förde den mot min öppna mun, kände den rundade flasköppningen mot mina läppar och tänkte att ingen märker vad som händer i min mun, ingen märker att jag innan jag börjar dricka drar med min tunga runt den hala mynningen, trycker tungan lätt in i öppningen, känner hur jag trängt mig in och hur tungan formar sig, vippar sedan på flaskan, drar ut tungspetsen och dricker. Det är så mycket som händer i mig som ingen märker.

Det är fortfarande midsommar, brukar folk skicka midsommarhälsningar? Kan jag skriva till dig så där som man gör på nyår eller födelsedagar: trevlig midsommar! jag drömde om dina händer, hur de strök fram mina konturer tills jag lyste och vibrerade, och mitt kön ville vila naket mot ditt kön, och det drömde jag och då hade jag ännu inte ens hunnit somna. När kan man skicka ett sådant meddelande, hur ska man kunna veta det? Jag kastar mig raklång på rygg i min säng. Jag har fortfarande telefonen i handen, tänk att jag hela tiden glömmer den, och att jag aldrig. Jag drar av mitt svettfuktiga linne, torkar min panna med det, slänger det på golvet, placerar telefonen på min mage och sträcker ut armarna. De vilar tungt mot madrassen. Telefonens tyngd mot min mage. Den är nyladdad, varm. Sträcker ut sig över min navel, pekar mot mitt kön, trycker mot mig, tung och väntande. Vill någonting, den med.

Ofta tänker jag på mina bröst, och då knoppar de sig villigt. Mitt i allt det mjuka vaknar de yttersta spetsarna hårt, längtande. Jag tycker om att se på dem, de vill så mycket. En annan mun, en kupad hand, en annan lysten blick än min egen. De sköra, ljusa bristningslinjerna visar vägen: slut dina fingrar om dessa toppar, gör det mjukt, det är bra, jag lovar: allt kan brista.

Jag vill att du ska fingra på mig. Det är svårt när du inte är här, jag har ju inte ens kommit mig för att fråga. Den här heta midsommarfukten har lagt sig i synnerhet i mina trosor, mellan mina ben. Jag känner efter med ett finger: ja, det stämmer. Det är fuktigt. Så fuktigt att det är lätt att halka och glida runt, inte riktigt veta hur man kommer bort från det här stället. Runt, runt i cirklar. Min tunnaste hud, så tunn att du kan komma rakt in till mig här, rakt in i mig, rakt in till mitt hjärta och genomlysa hela huden, få den att vibrera. Telefonens tyngd mot min buk, den trycker precis mot lusten som håller på att svullna och växa ännu djupare in inuti mig.

Ja, det är midsommar. Ja, jag vill att du ska ta mig nu.
Du vet inte ens om det.

Jag ser på telefonen. Jag kan inte röra vid mig själv och hålla i telefonen och skriva någonting samtidigt. Jag rör mig själv, tittar på telefonen, den rör sig på min mage. Det är svårt att sluta just nu, fast det är jag själv som både tänker och rör mig och känner. Det känns som om jag öppnar mig, mot någonting, kanske mig själv, och det kittlar ända ned till mina tår, ändå flyttar jag mina händer från mitt kön och dess vakna flikar, tar telefonen. Den halkar mot mina fingrar, jag torkar av mig på min mage, skälver till när fukten hastigt svalnar, öppnar min telefon och tar fram dig, plockar fram dig, ser din profilbild, den mjuka underläppen och den raka blicken och tänker på att kyssa dig, det skälver till i mitt sköte. Din mun är så kyssbar, till och med bilden ger mig lust att ta dina läppar med mina, bita lätt i den där mjuka underläppen. Jag korsar mina ben, hårt, försöker hålla mig stilla.

Jag tänker att jag inte kan skriva jag tänker på dig och tillfredsställer mig själv. Det är i och för sig sant, men om du inte vill det så är det att trakassera, hur lite det än känns så för mig i det här ögonblicket.
Sedan skriver jag: får jag ha lust på dig? Det känns som en adekvat fråga.
Oberoende av svaret, oberoende av vad du tycker om det, måste jag sära på mina ben i det hårda solljuset – om någon nu ser in genom mitt fönster ser den rakt in i mig – och dra mina fingrar över alla kurvade svullnader, väntande djup och öppningar som skaver i mig och ända från tårna klättrar glittret upp, drar över mina ben och kramar mina innerlår och mina bröst slår ut i blom och det är nästan smärtsamt och min kropp svallar rakt ut i sommarvärmen och hjärnan upplöses i kristaller och rymden händer och blir till och utvidgar sig inuti mig.

Telefonen plingar till, jag rycker till av njutning, som om den spröda signalen resonerade djupt inne i mig; jag trevar efter telefonen, hittar den under mitt lår. Det är du, får jag ha lust på dig. Jag läser dig:

Ja? Kanske?

Jag sluter ögonen, tänker inget om alla frågetecken. Kanske får jag ha lust på dig, kanske inte. Jag känner ett efteråt svalla förbi. Under min navel svallar det, och mjukt nedåt mot min svullna blygd. En rörelse som inte avstannat i mig ännu, jag låter den ha mig. Det är som om mina tankar vandrar över min kropp, över huden, och som om midsommarvärmen rinner in i mig och fyller mig med sin dallrande hetta.

Telefonen låter igen. Ljudet rycker till djupt inne i mig, igen: får jag ha lust på dig. Jag öppnar ögonen, lyfter mobilen, tittar.

Överraskad, men glad. Ja

Jag ler. Jag hör nästan hur du andas i ditt meddelande. Eller håller andan. Jag får ha lust på dig. Att du ska dra dina mjuka, nagellösa fingertoppar över min hud, så att jag otåligt hinner börja vänta på att du ska sära på mina ben medan du kysser mig. Jag vill att du ska klä av dig hos mig, jag vill se dig naken. Och jag vill att du ska fingra på mig. Jag måste kanske formulera det som en fråga? Jag har så många frågor jag vill ställa dig.

Plötsligt ett varmt surrande i mig, i det som är min kropp, jag. Antingen håller jag på att somna eller så håller jag på att vakna till igen.

Redan innan jag hinner svara eller stänga av lägger du till:

Vill du ses?

Och jag tänker att det är midsommar, jag har haft blommor under min dyna och drömt om mig själv, och jag älskar mig, det är sant, jag är min, och jag tänker på dina händer på min kropp istället för mina, och på din hud som man ser så mycket av för att du slarvar med knapparna och som jag alltid har lust att röra vid, och att jag vill att du fingrar på mig och hur dina kortklippta naglar kommer att göra allt outhärdligt mjukt men ofrånkomligt och att din tunga plötsligt kan vara inne i mig och det är klart att jag svarar:

ja.

Yle Kultur erbjuder författaren Hannele Mikaela Taivassalos skrivtips och i gengäld får du gärna skicka in din erotiska text till oss. Taivassalo väljer ut en av texterna som hon jobbar lite extra med. Sent i augusti ordnar vi en erotisk kväll i Yle Vega där era texter utgör en viktig del.

Skicka in din erotiska berättelse

Yle förbehåller sig rätten att använda och publicera de texter vi får in.
Ditt namn kommer inte att publiceras utan ditt tillstånd.
Alla kontaktuppgifter behandlas konfidentiellt av redaktionen och publiceras inte någonstans.

Allsångsaktuella Sanna Nielsen är alltid nervös före direktsändning

$
0
0

Sanna Nielsen är Allsång på Skansens programledare för andra året i rad. I år är hon lite varmare i kläderna och känner sig lite tryggare på scen. Trots det tycker hon det är pirrigt att stå på scen när det är direktsändning. Programmet inleds tisdagen den 27.6.

Sanna Nielsen slog igenom 1996 med låten Till en fågel när hon var endast 11 år gammal. Efter det har hon hunnit med mycket. Hon har bland annat släppt 11 album, turnerat Sverige runt och stått på melodifestivalens scen 7 gånger. 2014 tog hon hem vinsten och representerade Sverige i Eurovision Song Contest med låten Undo.

Sanna Nielsen
Sanna Nielsen har fullt upp hela sommaren med Allsång på Skansen. Sanna Nielsen Bild: Yle/ Sofie Gammals Sanna Nielsen,Allsång på Skansen

Våren 2017 släppte hon låten Inte okej. Låten handlar om näthat och mobbning, som hon själv blev utsatt för under hela sin högstadietid. Hon sjunger om att man ska få vara precis som man vill och om hur mobbarna ville se henne svag. Men hon blev starkare.

Starkare än någonsin står hon nu för andra året i rad på Allsång på Skansen-scenen som programledare.

Allsång på Skansen är under sommaren ett heltidsjobb för Sanna. Hon ska öva in manus och allsångerna och välja kläder inför programmen tillsammans med stylisten Dennis Bröckner. Det är mycket som ska förberedas.

- Det blir att sitta hemma på balkongen och plugga, säger Sanna.

Men hur förbereder man sig mentalt för en så här stor show?

På scen ser hon alltid lugn och avslappnad ut, men i verkligheten är hon alltid nervös före, berättar Sanna och skrattar.

Pojkbandet FO&O
FO&O uppträder i det sjätte programmet, den 1.8. Pojkbandet FO&O Bild: Yle/ Sofie Gammals Allsång på Skansen

Tiden före sändning är väldigt stressig och allt är ett enda stort kaos. Men så fort Sanna kommer ut på scenen och sjunger Stockholm i mitt hjärta och publiken är med från början så släpper nervositeten och det roliga kan börja.

Sanna berättar att hon helst vill ha en stund för sig själv innan sändningen, men det är omöjligt.

- Alla ska piffa på öron och näsa och mun och de ska klä på mig. Jag hinner knappt gå på toaletten.

Johan Hirvi och Daniel Nzinga från Panetoz.
Johan Hirvi och Daniel Nzinga från Panetoz. Gruppen medverkar i det fjärde programmet, den 18.7. Johan Hirvi och Daniel Nzinga från Panetoz. Bild: Yle/ Sofie Gammals Allsång på Skansen,Panetoz

Sanna ser fram emot den här säsongen och tycker att artistutbudet är en mycket bra blandning. Bland årets artister finns både veteraner och nykomligar. På scenen får vi se bland annat Lisa Nilsson, Tomas Ledin, Wiktoria, FO&O och Panetoz.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl.21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.

“Konstvärlden måste börja prata om klass”

$
0
0

Vi blir itutade att det är den som jobbar hårdast och är mest begåvad som når längst, men det mesta avgörs av bakgrund och tur, säger konstkritikern och fotografen Helen Korpak. Hon kritiserar också Helsingfors konstbubbla för att mest vara intresserad av sig själv.

"Ni vanliga människor gillar sådant här. För oss konstnärer är det inte så intressant."

Det fick Helen Korpak - konstkritiker på Hufvudstadsbladet och själv utbildad fotograf - höra på ett pressinfo för en utställning nyligen.

Repliken väckte tankar till liv som hon länge burit på, som utmynnade i en kolumn i söndagens Hbl).

- Jag har märkt hur min egen smak genom åren har utvecklats och präglats av privilegiet att jag har fått studera konst, och försökt tänka självkritiskt kring det. Att höra en konstnär sätta sig över “vanliga” människor väckte de här tankarna igen, och jag började fundera över varför konstvärlden vill skapa den här distinktionen mellan sig själv och andra människor, säger Korpak.

Konst om konst

Den här tankesättet formar också hurudan konst som görs, och vem som blir den mest attraktiva målgruppen.

- Det pratas inte så mycket om det, men det är helt klart att folk har olika inriktningar: vissa gör konst för rika människor, andra för någon slags allmänhet och i den här Helsingforsbubblan av halvunga konstnärer som jag lever i görs det mycket konst för konstvärlden. Mycket metakonst, alltså konst som handlar om konst, vilket jag själv börjar bli mer och mer allergisk mot, säger Korpak.

Tennispalatset i Kampen en solig sommardag
Helsingfors konstmuseum har också valt att lyfta upp ung metakonst. Tennispalatset i Kampen en solig sommardag Bild: YLE finnkino

Som exempel lyfter Korpak upp Kimmo Modigs utställning “Är det därför jag är papper” på Helsingfors konstmuseum tidigare i somras, som jobbade med att vara både ironisk och naivistisk.

- I sig är det ju inget problem att det finns olika sorters konst, var och en ska få ställa precis de frågor den vill. Jag har bara reagerat på att många konstnärer börjat se sig själva som måttstock för vad människor ska känna till och sedan se ner på folk som inte har samma referenser och bakgrundskunskap, säger Korpak.

Abstrakt och stort säljer

Gränsen mellan konst och kommersialism är ofta omdebatterad, och att styra sitt skapande enligt vad som ger pengar ses inte nödvändigtvis som något bra.

Ändå är konstnärer tvungna att försörja sig, och Helen Korpak har full förståelse för att folk försöker göra konst som säljer.

En läderbörs med olika eurosedlar.
Den som vill tjäna pengar på sin konst bör rikta in sig på en viss sorts arbeten. En läderbörs med olika eurosedlar. Bild: Yle/Arja Lento börs,ekonomi,euro,pengar,Sedel,finansiering

- Det är en skitbra deal att göra konst för rika människor, jag vet folk som lever gött tack vare att göra verk som konceptuellt lämpar sig för stora företag som köper konst till sina lobbyn.

Hur ser sådan konst ut just nu, inom fotovärlden?

- Inga porträtt, men gärna abstrakt eller abstraherande konst. Gärna i färg, med glansiga ytor, och i stora storlekar. Kollektivet Helsinki School, vars medlemmar plockas från Aalto-universitetets fotoavdelning, är ett exempel på det här, de har en jättebegåvad curator som verkligen är en business-man. Det är nästan det enda sättet att gå tillväga om man vill tjäna pengar på sin konst, och det är inget fel att hålla på med det, men jag tycker man måste kunna problematisera det utan att bli avvisad som gnällig.

Problemlyftande avfärdas som gnällighet

Enligt Helen Korpak är det en tendens både inom konstvärlden och i Finland generellt att man inte ska påpeka de problem som finns - om det så gäller kön eller klass - utan istället vara tacksam över att man överhuvudtaget får finnas här.

Samtidigt råder en stark tro på meritokrati, det vill säga att det är individens personliga ansträngningar som avgör hur bra det går för en, utan att ta hänsyn till att folk har väldigt olika utgångspunkter.

- Det är groteskt att peppa folk genom att säga att de måste kämpa hårdare, när största delen av världen kämpar på i sitt anletes svett som trälar för att producera det som skapar våra levnadsvillkor. Det är nonchalant också gentemot de klasskillnader som finns i Finland att upprätthålla myten om att man står på egna ben när man alltid står på någon annans axlar, säger Korpak.

Pengar och bakgrund begränsar

I Finland stoltserar man gärna med att vem som helst kan bli vad som helst, men tittar man på vilka människor som syns på konstutbildningarna menar Helen Korpak att det är långtifrån en blandad skara.

- Nej, det är extremt homogent - på Aalto där jag har gått är man både väldigt Finlandsinriktad när personalen rekryteras och dessutom ser man knappt en enda rasifierad student och nästan alla är medelklass. Att komma dit med annan bakgrund måste vara väldigt svårt och konstigt eftersom allting utgår från att folk har vissa förutsättningar.

Aalto-universitetet gör sig av med över 300 anställda.
Aalto-universitets konststudenter är en homogen skara, menar Helen Korpak. Aalto-universitetet gör sig av med över 300 anställda. Bild: Jyrki Lyytikkä /Yle Aalto-universitetet,Universitet och högskolor

Som exempel berättar Korpak att man som student kan få möjlighet att medverka i utställningar, men då förutsätts det att man har tillräckligt många verk att ställa ut, och att framställa verken kostar pengar.

- Att framställa ett inramat verk kan gå på 500-700 euro, så det krävs ofta att man ska skaffa fram pengar från ingenstans, och dessutom ha någonstans att förvara verken när de inte ställs ut. Då blir det tydligt att det förväntas att man ska ha en viss bakgrund att falla tillbaka på. Säger man att man inte har råd går chansen helt enkelt till någon annan. På så vis är ju skrivandet ljuvligt, eftersom det inte kräver dyr utrustning!

Skrivandet möjliggör kompromisslöshet

Utöver att skrivandet i sig är väldigt viktigt för Korpak har hon delvis valt att satsa på konstkritiken just för att ha något annat att stå på, vid sidan av konsten.

- Om jag inte vill kompromissa i mitt skapande är jag tvungen att ägna mig åt annat också. Utbildningen har en så tydlig idé om hurudan konst man ska göra, men nu försöker jag ta ett steg tillbaka och hitta tillbaka till glädjen som jag kände för fotograferandet innan jag började studera det.

kultursidan i tidnignen östnyland
Som kritiker har man ett ansvar både att underhålla och vidga perspektiven, säger Helen Korpak. kultursidan i tidnignen östnyland Bild: Yle/Stefan Härus Östnyland,KSF Media,tidningar,kultur

Som kritiker i dagspressen upplever Helen Korpak också att hon har ett ansvar att vidga tilltalet, så att texterna blir underhållande och intressanta också för läsare som inte är så insatta i konstvärlden.

Hon försöker gå i dialog med verken, snarare än bara bedöma dem.

- Sågningar kan vara roliga och intelligenta, men själv tycker jag faktiskt rätt sällan att konsten jag ser är riktigt dålig. Jag försöker välja utställningar som jag inte bara vill dissa eller beskriva, utan där jag kan problematisera och utforska tematiken. Samtidigt försöker jag hela tiden lära mig mer, för att kunna bemöta olika typer av utställningar, säger Korpak.

Den konceptuella rollen

När hon började studera konst fick Korpak höra att hennes stil var för romantisk, och att hon liksom de flesta andra borde bli mer konceptuell.

- Det gjorde att jag tränade upp min smak till att bli mer hård och dömande, men nu försöker jag bli mer självkritisk gentemot det. Jag tror att många konstnärer inte är medvetna om i vilken mån man blir påprackad den konceptuella rollen, vilket gör att man börjar se ner på folk som inte tycker lika. Det märks till exempel i attityderna gentemot konst som vill verka frigörande, och till exempel stärka unga tjejers självkänsla. Det bemöts med väldigt mycket förakt inom den etablerade konstvärlden.

Det finns ändå undantag: Korpak lyfter upp konstnären Minna Henriksson, som arbetar mycket med frågor kring makt och ras.

Henriksson är aktuell med ett verk om rasbiologi på historiska museet i Stockholm, men har tidigare bland annat gjort ett verk som är en skiss över hur människor inom Helsingfors konstvärld känner varandra: vem är gift med vem, vem äger vilket galleri, vem sitter i vilken styrelse.

Vy från havet mot Skatudden i Helsingfors.
Helsingfors konstvärld bär på många dolda makthierarkier, det har t.ex. konstnären Minna Henrikssons verk (ej bilden) visat. Vy från havet mot Skatudden i Helsingfors. Bild: Johannes Valkama / Alamy Helsingfors,Stadssiluett,Uspenskijkatedralen, Helsingfors,Skatudden, Helsingfors stad

Att på det här sättet försöka blotta konstvärldens osynliga villkor är viktigt om det ska kunna uppstå någon förändring.

- Problemen inom konstvärlden är de samma som i resten av samhället, men det finns en tendens att låtsas som att de inte skulle ha med varandra att göra. Under utbildningen blev jag ofta kritiserad om jag till exempel lyfte upp frågor om kön under någon lektion, det kunde råda rena 1800-talsstämningen.

Varför tror du det finns en ovilja att prata om de här sakerna?

- Dels för att det finns en stark traditionalism, som försvaras av de som just nu sitter på höga poster, och dels för att konstvärlden är så märklig - för att ta sig fram krävs en kombination av tur och “bästa broder”-nätverkande. Folk vågar inte kritisera andra av rädsla för att inte få arbete i framtiden. Jag tänker ofta själv på vilka broar jag bränner: nu har jag varit otacksam, nu har jag varit kvinna, nu har jag varit gnällig. Det känns tydligt att man inte borde få lyfta på locket, och på det viset censurerar konstvärlden sig själv.

Roomalainen patsas Helsingin yliopiston päärakennuksessa.
Konstvärlden må vara ute efter det nya och spännande, men maktförhållandena vill den gärna bevara som tidigare, säger Helen Korpak. Roomalainen patsas Helsingin yliopiston päärakennuksessa. Bild: Yle / Janne Lindroos staty,romersk mytologi,makt

De här komplexa maktförhållandena gör det svårt att veta hur situationen ska kunna motarbetas, och var problemet riktigt ligger.

För att få en brokigare konstvärld krävs brokigare konststudenter, men det förutsätter i sin tur att de uppmuntras att söka in.

Borde konstskolorna börja kvotera in studenter med mer varierande bakgrund?

- Det är snårigt med kvotering, folk blir så hysteriska när man börjar prata om det, men jag tycker verkligen att alla institutioner och konstskolor borde gå en kurs i makt och privilegier. Segregeringen är helt klart ett problem: folk säger gärna att de inte är rasister, men har ändå väldigt homogena vänskapskretsar. Det är svårt att peka ut ansvar här, eftersom orättvisorna inom konstvärlden speglar orättvisorna som finns i resten av samhället, men om vi inte pratar om det kommer ingen förändring att ske, säger Korpak.

Arja tar över etern på måndag

$
0
0

Humlesurr och vågskvalp och så den där välbekanta xylofonslingan, en vänlig röst som inleder sin berättelse, ett varmt välkommen och sedan musik!

På måndag är det premiär för Vegas sommarpratare på Yle Vega och Arenan. Först ut är artisten Arja Saijonmaa, som berättar om sitt liv som brobyggare mellan den finländska och den svenska kulturen. Men hon avslöjar också något om sin bakgrund, som hon aldrig tidigare berättat offentligt.

- Det är nog ett hyllningsprogram för det hundraåriga Finland det här, säger Arja Saijonmaa.

Arja at ease after recording her summer speech
En lättad Arja Saijonmaa efter inspeningen av Vegas sommarpratares premiärprogram Arja at ease after recording her summer speech Bild: Heidi Grandell-Sonck

Något för alla

Varje vardag klockan 10:03 och 18:03 hör du ett sommarprat på Yle Vega. Det vi vill bjuda på med årets lista är en blandning av lättsamt och allvar, sött, surt och salt. I år sommarpratar många författare, skådespelare och musiker - och ingen politiker.

Akademikerna har också en självskriven plats på listan och bland dem hittar du bland annat Erik Bonsdorff, Årets professor, som sommarpratar om sin kärlek till hav och vatten.

Doldisar från världens alla hörn

Bland doldisarna finns bland annat Minna Salami, den finsk-nigerianska feministen, som bloggar och skriver för The Guardian. Elle Magazine har utnämnt henne till en av de tolv kvinnor som kommer att förändra världen.

Minna Salami recording her summer speech
Minna Salami spelar in sitt sommarprat på BBC i London Minna Salami recording her summer speech Bild: Heidi Grandell-Sonck

Apropå världen, så åker vi flera varv runt den i många av årets program. Vi besöker journalisten Saska Saarikoski i Washington DC, vi åker till Australien tillsammans med författaren Merete Mazzarella, och vi landar i Afrika tillsammans med ledarksribenten Jan-Erik Andelin och räddar Indonesiens ekonomi med riksbankschefen Stefan Ingves.

Redaktionen önskar er alla trevliga lyssnarstunder under sommaren!

Här är Vegas sommarpratare 2017

Lyssna på den erotiska novellen "En midsommardagdröm"

$
0
0

Jag vill att du ska fingra på mig. Det är svårt när du inte är här, jag har ju inte ens kommit mig för att fråga. Den här heta midsommarfukten har lagt sig i synnerhet i mina trosor, mellan mina ben. Så skriver Hannele Mikaela Taivassalo.

Svenska Yle erotiksatsar i sommar med en nyskriven novell av författaren Taivassalo. Den handlar om vår längtan, om kropp och att våga känna.

Bland annat.

Taivassalo ger också råd för hur man kan göra om man vill skriva erotiskt - och vi hoppas att ni vill det och skickar era texter, historier, dikter till oss. Hon kommer också att ge extra råd åt någon text.

I slutet av augusti ordnar vi en erotisk radiokväll i vega där de här texterna har en viktig roll.

Så fatta pennan eller datorn och skriv. För inspiration kan du lyssna på Hannele Mikaela som läser upp sin novell En midsommardagdröm.

Här kan du skicka oss din text:

Skicka in din erotiska berättelse

Yle förbehåller sig rätten att använda och publicera de texter vi får in.
Ditt namn kommer inte att publiceras utan ditt tillstånd.
Alla kontaktuppgifter behandlas konfidentiellt av redaktionen och publiceras inte någonstans.

Jag lämnade Facebook, gav upp min smarttelefon, bytte till en gammal - tre berättelser om hur man får bukt på digifrosseriet

$
0
0

Smarttelefonen med sina applikationer får oss att plocka fram mobilen tiotals gånger om dagen. Utbudet på de digitala plattformerna är oändligt - och vi frossar i det. Känns det som om du kunde begränsa den tid du tillbringar med telefonen?

Skådespelaren Pekka Strang, tidigare tandlaboratorieföretagaren Henna Antikainen och journalisten och startupföretagaren Heidi Kähkönen tröttnade på digifrosseriet. De upplevde att smartapparaterna med sina applikationer helt enkelt var för beroendeframkallande. Vad hände då de bestämde sig för att begränsa användningen av apparaterna och deras appar?

Pekka Strang med ett citat som lyder Plötsligt hade jag en massa överlopps tid.
Pekka Strang med ett citat som lyder Plötsligt hade jag en massa överlopps tid. Bild: Rose-Marie Dahlström Pekka Strang

För ett par år sedan tröttnade skådespelaren Pekka Strang på hur mycket tid han slösade på att mobilsurfa.

- Det kändes som ganska meningslös kommunikation. Jag fick knappt något ur det.

Strang bestämde att lägga smarttelefonen på hyllan ett tag. I stället tog han i bruk sin sons gamla telefon som varken hade Twitter eller Instagram. Den enda underhållningen telefonen erbjöd var ormspel. Också kameran var undermålig, bilderna blev ungefär lika stora som frimärken. Pekka Strang märkte direkt vilken effekt telefonbytet hade på honom.

- När jag inte längre hade en så stor distraktion i mitt liv, hade jag plötsligt massor av överlopps tid. Jag kände mig väldigt lugn. Tidigare när jag till exempel väntade på bussen plockade jag genast fram telefonen.

Livet utan smarttelefon kändes till en början väldigt fridfullt. Trots det varade experimentet i ungefär sex månader. Det var svårt att sköta ärenden med den gamla telefonen eftersom allt hördes så dåligt. Det visade sig också att vara utmanade att sköta jobbärenden utan e-post och andra appar.

Frågan är hur vi filtrerar all information som finns på sociala medier.― Pekka Strang

Pekka Strang är ändå säker på att han igen vid något skede tar en timeout från sin smarttelefon. Nu funderar han på vilket exempel han ger åt sina barn.

- Det är svårt att kräva måttlig mobilanvändning av barnen då man själv föregår som ett dåligt exempel.

Strang påminner att man nog får mycket roligt innehåll till sitt liv via smarttelefonen.

- Jag ser till exempel inte sociala medier som en enbart negativ sak. Kommande generationer använder antagligen sociala medier på ett helt annat sätt än vi, som hoppade på tåget mitt i. Det går också att hitta en hel del nyttig information där. Frågan är hur vi filtrerar all den information.

Nyutgiven bok berättar: Därför ska du vara orolig för att vara beroende av din smartapparat

De mest beroendeframkallande fonterna, bakgrundsfärgerna och –ljuden. Otaliga undersökningar om hur man håller uppe en människas uppmärksamhet. Inget lämnas åt slumpen. Det är alltså inget under att vi bara inte förmår sluta glo, klicka och skrolla på våra smartapparater.

Den amerikanska docenten i marknadsföring Adam Alter, som också har disputerat i psykologi, ville förstå vad smarttelefonsberoende går ut på. Därför skrev han boken Irresistable, på svenska ungefär oemotståndlig.

Enligt Adam Alter är det inte underligt att spel och appar får oss att fastna så lätt. Experter utvecklar ständigt nya sätt för hur man får folk att uppehålla sig vid applikationer. Med otaliga test undersöker man vad som fungerar i spel och sociala medier och hurdana bakgrundsfärger, ljudmiljöer och fonter folk inte tröttnar på.

Så här designas applikationer och spel så att du ska fastna:

  • Det slutliga målet flyttar sig för varje steg längre.
  • Användaren får positiv feedback slumpmässigt.
  • Uppgifterna försvåras så småningom.
  • Ofta ingår också att starkt socialt element.

Till exempel får Instagram oss att följa med mängden gillningar på våra bilder och jämföra mängden med tidigare bilder; varför gillade folk inte lika mycket bilden på skumpaglaset som bilden på kattungen? Obemärkt får appen oss att lägga upp nya foton i hopp om flera gillningar. Vi upplever också en plikt att understöda våra kompisar och gilla deras bilder.

”Jag skulle inte kunna leva utan min smarttelefon”

I sin bok Irresistable hänvisar Adam Alter till en undersökning i vilken närmare hälften av deltagarna sade att de inte skulle kunna leva utan sin smarttelefon. En del sade till och med att de hellre lider av fysisk smärta än skadar sin mobil.

Om det är svårt för dig att leva utan din smarttelefon och om din mobilanvändning stör andra delområden i ditt liv, så är det klart att du är beroende av din smartapparat, menar Adam Alter.

En del av deltagarna sade till och med att de hellre lider av fysisk smärta än skadar sin mobil.

Det har alltid funnits olika former av beroende och missbruk. Enligt Alter skiljer sig smarttelefonsberoende från andra sorters beroende på grund av att den berör en så stor grupp människor. Det är också oerhört svårt att hålla sig borta från sin telefon. En som vill bli av med ett alkoholmissbruk går ju inte och bär på en flaska sprit i fickan medan smartapparaterna ständigt är med oss. Den finns alltid där för att tillfredsställa våra behov av frustration, bekräftelse och gemenskap.

Det att Apples grundare Steve Jobs och andra som utvecklat smartapparater vill begränsa sina egna barns tillgång till dessa apparater, berättar enligt Alter om hur medvetna de som experter inom området är om smartapparaternas faror och vanebildning.

Varför ska man oroa sig för vanebildning?

Den tid du använder på sin smartapparat är bort från till exempel direkt kontakt med andra människor, menar Alter. Människor behöver inte anstränga sitt minne längre eftersom all information finns tillgänglig när som helst. Det finns inte heller ett lika stort behov av att komma på nya idéer.

Alter oroar sig också för människors empatiförmåga. Han hänvisar till en forskning av vilken det framgår att människor som ofta använder smartapparater ser mer sällan på saker ur en annan synvinkel än sin egen. Dessutom är de inte lika intresserade av andras ärenden. Människans empatiförmåga utvecklas i samspel med andra människor, då människan ser vilken effekt hennes handlingar har på andra, förklarar Alter.

Vad borde man göra?

Alter medger att vi inte kan gå tillbaka i tiden, vi lever i en värld där teknologiutvecklingen sker snabbare än någonsin. Han poängterar trots det att vi visst kan göra något åt saken.

Om man är beroende av sin smartapparat och är medveten om det ska man se till att ha teknologifri tid med andra människor. Alter använder själv inte telefonen vid matbordet eller då han ska lägga sig. Han försöker också undvika att använda smartapparater på veckoslutet.

Det är också möjligt att göra applikationer som är mindre beroendeframkallande. Arbetsmejlen kan installeras så att den går att använda endast vissa tider och spelen kan byggas upp så att de får ett naturligt slut.

Henna Antikainen med citatet: min pappa ville inte att jag avstår min smarttelefon.
Henna Antikainen med citatet: min pappa ville inte att jag avstår min smarttelefon. Bild: Anu Heikkinen och Rose-Marie Dahlström Henna Antikainen

Henna Antikainen, som tidigare haft ett tandlaboratorieföretag, hade redan en längre tid funderat på att avstå sin smarttelefon. Hon ville leva ett enklare liv och inte vara tillgänglig 24/7. Att sköta det egna företaget höll henne fast i världen av smartapparater.

- I våras måste jag operera nacken och i samband med det sålde jag mitt företag. Det var den rätta tidpunkten också för att avstå både surfplattan och smarttelefonen. Jag använder Facebook på en bordsdator då när det passar mig. Nu är jag tvungen att prioritera min egen hälsa framom allt annat.

Nu försöker jag i stället rikta mina krafter till att gå ut i naturen och förnimma saker med mina egna ögon, inte via en skärm.― Henna Antikainen

Trots att flera faktorer påverkade Hennas nackont, så gjorde nog inte heller mobilanvändande i en oftast väldigt dålig ställning saken bättre.

- Nu koncentrerar jag mig på att rehabilitera nacken. Det är härligt när jag inte behöver stressa över om mobilen har laddning eller att jag genast borde svara på ett meddelande när jag hör en signal.

Henna Antikainen fick kritik för sitt beslut från ett lite överraskande håll. Hennes pappa hade nyligen blivit en ivrig WhatsApp-användare och ville gärna hålla kontakt med sin dotter den vägen.

- Mina föräldrar är inte på Facebook och vill därför gärna dela bilder på stugliv och svampar via WhatsApp. Förutom att jag går miste om mina föräldrars bilder, så går jag också miste om bilder på min systers döttrar och deras uppväxt. Det harmar mig ibland.

En mobil av gammal ihopvikbar modell.
Henna Antikainen säger att batteriet på hennes hopvikbara telefon håller mycket längre än vad det gjorde på hennes smarttelefon. En mobil av gammal ihopvikbar modell. Bild: Anu Heikkinen mobiltelefoner

Det som Antikainen saknar mest är den bättre kameran som hennes smarttelefon hade. Ibland lånar hon sin mans telefon eftersom hon inte kan ta lika bra bilder med sin hopvikbara mobil.

- Jag försöker tänka att jag tidigare också klarat mig utan kamera på telefonen. Nu försöker jag i stället rikta mina krafter till att gå ut i naturen och förnimma saker med mina egna ögon, inte via en skärm.

Hon föreslår att människor i stället för att stirra på mobilen i bussen skulle titta ut genom fönstret. Det kan vara den enda möjligheten du har under dagen att finna lugn. Om du i stället väljer att använda den stunden för att sluka i dig mer information undrar jag när du hinner lugna ner dig, funderar Henna Antikainen.

- Den information som man möter på internet är ganska ensidig. En människa är skapad för att kommunicera, röra på sig och känna med alla sinnen. Det kan inte vara bra för en att stirra på Facebook till och med tio gånger om dagen.

Antikainen har varit nöjd med sitt beslut. Livet känns mycket lugnare. Hon ringer också oftare till kompisar nu när hon inte längre kan skicka meddelanden via olika appar.

- Jag har inte upplevt att jag skulle ha blivit utanför mina kompisgäng, fast det inte går att nå mig genast via sociala medier. Man kan ju fortfarande ringa mig och skicka sms.

Sju tips för hur du får koll över din skärmtid

Ute i världen talas det och skrivs det mycket om Digital detox-fenomenet. Med det syftar man på den tid som en person inte använder elektroniska apparater så som smarttelefoner och datorer.

  • Håll skärm- och appfria tider. Författaren till boken Irresistable, Adam Alter, använder inte sin smarttelefon vid matbordet och försöker undvika att använda telefonen just före han går och lägger sig och under veckosluten.
  • Ersätt mobilsurfandet med något annat. Gå ut, gör handarbeten eller träffa människor.
  • Öva på medveten mobilanvändning. Då du ska plocka upp telefonen, fundera på varför du gör det. Behöver du läsa e-posten just nu?
  • Rensa bland dina appar. Vilka applikationer orkar du följa via telefonen? Ta bort de som blir överlopps. Kan du till exempel övergå till att använda Facebook endast på en bordsdator?
  • Gör din mobil mindre lockande genom att till exempel göra din skärm svartvit.
  • Tysta din telefon genom att slå av notiserna för de olika apparna.
  • Gör din telefon mindre tillgänglig – göm den till exempel på bottnen av din väska.
Heidi Kähkönen med citatet: tio år på Facebook räckte.
Heidi Kähkönen med citatet: tio år på Facebook räckte. Bild: Anu Heikkinen och Rose-Marie Dahlström Heidi Kähkönen

Första gången som journalisten och startupföretagaren Heidi Kähkönen började tänka på att minska på användningen av sociala medier var efter att hon hade läst boken The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains (på svenska: De ytliga, Vad internet gör med våra hjärnor) av Nicholas Carr. Kähkönen blev orolig över hur mycket internet belastar hjärnan och hur internet påverkar vår koncentrationsförmåga.

- Jag fick hela tiden en massa meddelanden via sociala medier och snabbchattar. I sig var meddelandena helt roliga men till största delen helt onödiga.

Idén om att avstå sociala medier fick vatten på kvarnen av fejknyheter på Facebook och så många frågetecken kring vart den information som applikationer samlar om oss egentligen hamnar. Det slutliga beslutet kom efter att Heidi Kähkönen slutade som medieansvarig för Slush, och således inte längre behövde sociala medier för att kunna sköta sitt jobb.

- Efter att jag slutade gav min hjärna order om att kolla Facebook, innan jag ens insåg att jag inte längre har ett konto där.

Det enda Kähkönen saknar från Facebook är inbjudningar till olika evenemang. Hon var trots det villig att ta risken att en del evenemang helt enkelt går henne förbi.

- Mina närmaste vet att jag inte längre är på Facebook så de skickar inbjudningar någon annan väg. Jag använder också en app som heter Meet up för att ha koll på evenemang inom min egen bransch.

Jag har en fantasi om att jag någon dag lämnar smarttelefonen helt och hållet och endast tar emot samtal och sms. Kanske det kunde vara en Konmariaktig handling i en digital värld.― Heidi Kähkönen

Folk har förhållit sig uppmuntrande till Kähkönens beslut. Hon har känt av någon form av digimättnad hos människor. Flera har kommit och berättat hur de själva också skulle vilja dra ner på användningen av sociala medier, men hur de av en eller annan orsak inte kan göra det.

- Sociala medier har blivit en så stark del av folks liv att det känns som om man inte kan göra sig av med dem fastän man skulle vilja. Många förstår inte hur lätt det sist och slutligen är att lämna dem.

Heidi Kähkönen använder chattapplikationen WhatsApp för att kommunicera med vänner och för jobbärenden använder hon appen Slack.

- Fortfarande önskar jag att min kommunikationsmiljö skulle vara enklare. Jag har en fantasi om att jag någon dag lämnar smarttelefonen helt och hållet och endast tar emot samtal och sms. Kanske det kunde vara en Konmariaktig handling i en digital värld.

Alex Fager: Ingen vinner på ett svagt Yle

$
0
0

För ungefär tio år sedan deltog jag i ett seminarium kring musik på radio i rollen som musikchef. Det som kunde ha varit en intressant diskussion visade sig vara en noga orkestrerad tillställning för kommersiell radio att trampa ner Yle i gyttjan.

Under hela seminariet ifrågasattes Yles ungdomskanaler och framförallt musiken som spelades. De kommersiella krafterna ville sätta stopp för det sätt som Yle, enligt dem, förvrängde marknaden på.

X3M fick förlåtelse för den stora andelen svenskspråkig musik men i övrigt var det ord och inga visor, eller rättare sagt nog visor - för sådana skulle ungdomskanalerna spela.

Andra accepterade musikgenrer för public service ansågs bland andra vara: jazz, blues, klassiskt samt folk- och världsmusik.

Yles roll på webben ifrågasätts

Då Medieförbundet nu ber Europeiska kommissionen om ett utlåtande kring Yles verksamhet på webben så är argumenten likartade. Den här gången hänvisar man till EU:s direktiv kring offentlig finansiering.

Enligt Medieförbundet sysslar Yle med webbverksamhet som starkt påminner om det tidningarna gör.

Det här har, enligt förbundet, ingenting med public service att göra.

Medieförbundet förespråkar istället en modell där webbinnehållet alltid bör ha en koppling till radio eller tv.

Idéen har de lånat av grannen i väst. I Sverige ska public services kompletterande verksamheten alltid ha en koppling till kärnverksamheten.

I praktiken tillämpas det som så, att man nog skriver texter på webben, men sällan sådana som enbart publiceras online.

Riksdagen sade sitt

För en tid sedan granskades Yles regionala nättjänster av förvaltningsrådet. Man kom fram till att dessa tjänster inte inverkar negativt på marknaden.

Enligt förvaltningsrådet ingår det också i Yles uppgifter att utnyttja olika tekniker samt bidra till att främja utvecklingen och användningen av webbtjänster

Jag välkomnar diskussionen om public service och Yles roll i samhället. Den får gärna diskuteras ofta och mycket. Allra helst ser jag diskussionen ta avstamp i innehållet och oberoendet.

Just oberoendet är en sak som ofta glöms bort då de kommersiella vill diskutera Yle.

Ändå är det den tydligaste, och i min mening viktigaste, faktorn som skiljer den kommersiella verksamheten från public service.

Hur väl Yle än når ut till publiken, så innebär det ändå inte att vi tuggar av reklamkakan. Det gör däremot i allt större grad jättar såsom Google och Facebook.

Men jag förstår förstås att det kan vara svårt att gå till EU kommissionen med Google och Facebook i fickan.

Fler väljer webben som nyhetskälla

Reuters institutet publicerade nyss sin årliga rapport kring hur folk i hela världen tar till sig nyheter.

Den finländska publikens särdrag är att vi tenderar, att i högre grad än andra, besöka mediehusens egna sidor för att få våra nyheter.

Det här säger mig att vi har starka mediehus i Finland med egen identitet och ett trovärdigt utbud. Det samma gäller övriga Norden.

Gemensamt för alla dessa länder är också stark public service.

I bland annat Chile, Argentina och Ungern konsumerar allt flera nyheter via sociala medier. I dessa länder är public service någonting helt annat än här hemma.

Det som däremot verkar vara gemensamt för alla yngre än 45 år är att webben tagit över rollen som primär nyhetskälla. För den äldre generationen är fortfarande tv etta.

Allt detta talar för att Yle fortsätter att utveckla sina tjänster också online. Utvecklingen ska förstås kryddas med samarbeten och en stor portion lyhördhet.

Däremot tror jag ingen vinner på ett marginaliserat Yle som klamrar sig fast vid gammal teknik.

Alex Fager
Strategichef på Svenska Yle
Den finlandssvenska mediepodden


Har Borgå råd att renovera konstnärshuset?

$
0
0

Konstnärshuset i Borgå borde renoveras, men ingen vet ännu vad det skulle kosta. Ett alternativ är ett konstnärsresidens i stället.

Konstnärshuset vid Skolgränd i Gamla stan har inte renoverats sedan 1980-talet. Huset är idag omodernt och borde absolut målas.

Färgen flagar och panelen är sliten. Stuprännorna har sett sina bättre dagar.

Porten till konstnärshuset i Borgå
Konstnärshuset är en privat bostad för en ung konstnär. Porten till konstnärshuset i Borgå konstnärsresidens,Borgå,konstnärshus,gamla stan i borgå

Huset granskas i höst

Då konstnären Reima Nevalainen flyttar ut i höst ska Lokalitetsledningen som har hand om fastighetsunderhållet i Borgå granska vad som måste göras för att få huset i skick.

Om det visar sig att renoveringen inte blir särskilt kostsam så hoppas chefen för kulturtjänsterna i Borgå, Susann Hartman, att den kan finansieras ur den allmänna investeringsbudgeten.

Om det behövs stora renoveringar i konstnärshuset så måste politikerna besluta varifrån pengarna ska tas. Det blir en budgetfråga för nästa år.

Trappan upp till konstnärshuset i Borgå
Konstnärshuset finns bakom en syrenhäck. Trappan upp till konstnärshuset i Borgå konstnärshus,konstnärsresidens,Borgå,gamla stan i borgå

Residens ett alternativ

Kulturtjänsterna har lyft upp som alternativ att ta i bruk ett konstnärsresidens i Konstfabriken i stället för att låta en ung konstnär bo några år i konstnärshuset.

- Det kommer flera konstnärer till godo och kan anses mera demokratiskt, säger Hartman.

Men Hartman skulle helst inte ställa konstnärshusets framtid mot att öppna ett konstnärsresidens i Konstfabriken. Enligt henne handlar det om två helt olika grejer.

Ett av fönstren vid konstnärshuset i Borgå, målfärgen flagar.
Fönsterkarmarna borde målas i Konstnärshuset i Borgå. Ett av fönstren vid konstnärshuset i Borgå, målfärgen flagar. konstnärshus,konstnärsresidens,Borgå,fönster,gamla stan i borgå

Stort intresse för konstnärshuset

I residenset kunde inte bara konstnärer bo en tid, utan också teatermänniskor eller musiker. De som bor i residenset skulle delta aktivt i kulturlivet i Borgå och till exempel besöka sjukhus och äldreboenden.

Den som bor i konstnärshuset bor där för att ha möjlighet att koncentrera sig helt på sin konst.

- De som har bott där är otroligt tacksamma. Vi har flera av dem som har valts till årets unga konstnär, säger Hartman.

Intresset för att bo i konstnärshuset har av tradition varit stort. Det handlar om unga konstnärer under 30 år som nyligen har lämnat studielivet bakom sig och nu ska klara sig på egen hand.

Gaveln vid konstnärshuset borde målas
Panelen är slutsliten på gavelväggen. Gaveln vid konstnärshuset borde målas konstnärshus,konstnärsresidens,Borgå,väggar,målfärger,gamla stan i borgå

Vill inte ännu ta ställning

Frågan kring konstnärshusets framtid kommer upp i bildningsnämnden i Borgå i höst. Den har inte i sin nuvarande form ännu hunnit ha ett enda möte.

Catharina von Schoultz (SFP) är vald till ordförande i nämnden. Hon har suttit med och beslutat om bildningsfrågor också tidigare.

Hon vill inte i det här skedet ta ställning till konstnärshusets framtid.

- Jag behöver ta reda på mera först, men jag tycker att det är en bra och viktig sak att vi ger konstnärer möjlighet att leva och verka i Borgå, säger von Schoultz.

Hon vill inte heller ta ställning till om det är vettigare att satsa på ett konstnärsresidens eller att fortsätta med konstnärshuset om det är så att det krävs att politikerna väljer det ena framom det andra.

- Jag vill först tala med konstnärskollektivet och fråga vad som ger konstnärerna ett mervärde, säger hon.

"All You Need Is Love" fyller 50

$
0
0

Det har gått ett halvt sekel sedan tv-historiens första globala livesändning via satellit, där The Beatles stod för det mest ihågkomna inslaget. Uruppförandet av "All You Need Is Love" angav tonen för sommaren 1967, Summer of Love.

När vi i dag tar upp mobilen ur fickan för att med några fingerrörelser spela in videofilmer, som vi kan sända i livestream över hela klotet, är det lätt att glömma pionjärinsatserna.

En sådan var den två timmar långa tv-sändningen "Our World" den 25 juni 1967, den första livesändningen med satellit till en global publik.

Fyra satelliter och 10 000 tekniker, översättare och producenter var inblandade i projektet.

Initiativet till "Our World" kom från brittiska BBC, och fjorton andra länders radiobolag bidrog med sina egna inslag.

Ytterligare ett tiotal länder, däribland Finland, sände evenemanget i sina nationella tv-kanaler.

Det behövdes fyra satelliter och cirka 10 000 teknikers, översättares och producenters arbetsinsatser för att genomföra projektet.

Allt som allt sågs sändningen (som, vilket kanske bör framföras, helt och hållet var i svart och vitt) av mellan 400 och 700 miljoner tv-tittare.

Our World sändes med början klockan 19.55 (centraleuropeisk tid). Under ett par timmar kunde tv-tittare i Sydney och Stuttgart, Rio de Janeiro och Rovaniemi följa hur sändningarna från land efter land avlöste varandra.

Det var skildringar av vetenskapliga experiment och cowboylivet i Kanada, det var framträdanden av operadivan Maria Callas, den moderna konstens fadersfigur Pablo Picasso och gosskören Wiener Sängerknaben.

Inga politiker visades i bild - det hade varit mot reglerna.

Erbjudande mottogs med gäspning

Det brittiska bidraget följde allra sist i sändningen. Tv-kamerorna förflyttades till Abbey Road Studios i London, som utsmyckats med blommor, ballonger och skyltar, och där en orkester i vita smokingar ackompanjerade The Beatles' framförande av John Lennons nyskrivna låt All You Need Is Love.

En pressbild på The Beatles klädda i kostymer.
The Beatles En pressbild på The Beatles klädda i kostymer. Bild: Future film/Apple corps The Beatles,John Lennon,Paul McCartney,Ringo Starr,George Harrison

Det hade bara gått en månad sedan BBC underrättat The Fab Four att det brittiska inslaget i satellitsändningen skulle bli en film från inspelningen av gruppens nästa skiva.

Ljudteknikern Geoff Emerick berättar i sin memoarbok Here, There, and Everywhere: My Life Recording the Music of The Beatles att nyheten mottogs med en "kollektiv gäspning" av Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr.

Då - i slutet av maj 1967 - var The Beatles fullt upptagna med arbetet på storverket Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Såväl gruppmedlemmarna själva, Emerick och producenten George Martin var ofta helt utmattade.

Beatles skivomslag har blivit frimärksmotiv i Stobritannien.
Skivomslaget till Stg. Pepper's Lonely Heats Club Band. Beatles skivomslag har blivit frimärksmotiv i Stobritannien. Bild: EPA/ROYAL MAIL sgt. peppers lonely hearts club band

Enligt Emericks skildring utväxlade McCartney och Lennon "en tom blick", varefter Lennon med "påfallande brist på entusiasm" sa: Oh, okay. I'll do something for that.

Så uppstod All You Need Is Love, hippieepokens mest fulländade temalåt - Lennon lär ha skrivit sången med reklamjinglar ringande i skallen.

Av The Beatles' cirka sex minuter långa liveframförande editerades snabbt en knappt fyra minuter lång singelversion, som kom ut i butikerna den 7 juli och under de följande veckorna toppade listorna världen över.

Prideveckan växer så det knakar - men det räcker inte att vara med bara en vecka under året

$
0
0

Det är fint att så många fler föreningar, organisationer och myndigheter vill delta i Prideveckan, säger arrangörerna - men det är viktigt att arbetet för mänskliga rättigheter pågår också under årets alla andra veckor.

Prideveckan i Helsingfors har de senaste åren samlat bara mera och mera deltagare. Prideparaden som ännu år 2013 hade under 10 000 deltagare var i fjol uppe i 35 000. Den stora ökningen kom år 2014 när diskussionen om den könsneutrala äktenskapslagen var som störst.

Det är inte bara paraden som växer: programpunkterna under veckan har ökat i antal och de senaste åren varit mellan 100 och 150 stycken. Fler och fler föreningar, organisationer, myndigheter och företag vill också vara med på något håll.

Hesetas verksamhetsledare Aaro Horsma är glad att intresset ökat så.

- Det är fint, det är förstås önskvärt att alla delar av samhället uppmärksammar frågor om diversitet och mänskliga rättigheter.

Aaro Horsma.
Aaro Horsma, verksamhetsledare för Heseta. Aaro Horsma. Bild: Aaro Horsma aaro horsma

Att intresset ökar innebär förstås en del utmaningar för en medborgarorganisation som Heseta som står som arrangör, men Horsma säger att möjligheterna är ännu fler.

Regnbågsankans verksamhetsledare Fredrika Biström har märkt av att den stora allmänheten känner till Prideveckan mycket bättre i dag.

- Tröskeln är inte alls hög för vem som helst att gå med i Pridetåget. Att gå med där betyder inte rakt något om ens sexuella läggning eller hur man identifierar sitt kön utan det kan också vara att man bara vill vara med och stöda och ta del av den goda stämningen.

Självporträtt på Fredrika Biström.
Fredrika Biström, verksamhetsledare för Regnbågsankan. Självporträtt på Fredrika Biström. Bild: Fredrika Biström fredrika biström

Också på finlandssvenskt håll växer intresset klart, säger Biström.

- Förra årets samarbete med finlandssvenska organisationer har vuxit, fler vill vara med. Jag tror att man kanske börjar se att det här inte bara är en privatfråga utan en samhällsfråga som berör människor när de är på jobbet, när de studerar och är i skolan, och överallt där de rör sig.

Folkhälsan, Finlands Svenska Skolungdomsförbund, Barnavårdsföreningen, Krisjouren för unga, Finlands Svenska Scouter och Luckan är med i Regnbågsankans program under Prideveckan.

Att bara lyfta upp det roliga räcker inte

I år har det varit en hel del tal om vilka myndigheter som deltar i Prideparaden, och att till exempel polisen deltar men inte försvarsmakten.

Diskrimineringsombudsmannen har i år bjudit in myndigheter att delta i prideparaden, och sammanställde före midsommar en lista på vilka myndigheter som officiellt tackat ja.

- Jubileumsåret för Finland är en utmärkt tidpunkt för att för första gången sammankalla myndigheter till att tillsammans på paraden uttrycka sitt stöd för bättre förverkligade mänskliga rättigheter och till att fira Pride. I de övriga nordiska länderna och i flera andra länder har offentliga aktörer varit närvarande på Prideparader sedan många år tillbaka, sade diskrimineringsombudsman Kirsi Pimiä i pressmeddelandet.

I de övriga nordiska länderna och i flera andra länder har offentliga aktörer varit närvarande på Prideparader sedan många år tillbaka.― Diskrimineringsombudsman Kirsi Pimiä

Aaro Horsma poängterar att temat för Pride är frihet och ansvar, att det är en öppen tillställning men att ansvarsbiten i tematiken inte får glömmas bort.

- Man kan inte komma med på Prideveckan och uppmärksamma bara det som är roligt, utan man måste kunna peka på orättvisorna i samhället och det ansvar myndigheterna och företagen har som samhälleliga aktörer - varje dag, säger Horsma.

Fredrika Biström tycker ändå Prideveckan är en viktig del av stödet.

- Det är ju redan en signal att man är med på Priden och gör det väldigt öppet. Åtminstone de organisationer som är med i vårt samarbete visar nog åt sina aktörer att de är med och stöder jämlikheten.

Enskilda privatpersoner ändå viktigast

Det allra viktigaste arbetet sker ändå i de dagliga valen hos enskilda privatpersoner, poängterar Horsma. Dels hos de som stöder genom medlemskap eller donationer, men också de som i sin egen vardag arbetar för jämlikhet. Arbetet för en ny translag har framför allt gjorts av privatpersoner som engagerar sig och är i kontakt med beslutsfattare.

Vi måste framför allt öka på kunskapen om mänskliga rättigheter så att alla och envar kan jobba för dem.― Aaro Horsma, Heseta

- Jag skulle inte räkna bort några individer, samfund eller myndigheter från Pride men vi måste framför allt öka på kunskapen om mänskliga rättigheter så att alla och envar kan jobba för dem, med sina egna resurser och inom sina egna verksamhetsområden.

- Det är jätteroligt att se att också småstäder som Lojo och Nykarleby i år har egna Pridefestivaler, säger Biström.

- De tar bara en dag, men i alla fall. Det är kanske ännu viktigare när en liten ort ordnar och visar att det här är något som finns just där och inte bara är en trend som kommer från stora städer. Mångfalden finns ju överallt.

Arja Saijonmaa: Mikkeli är Mikkeli och Sauna är Sauna

$
0
0

Purfinnen från Savolaxskogarna som tog Sverige med storm inleder Vegas sommarpratssäsong.

- Du förstår, finlandssvenskarna blir ju tokiga och ska genast korrigera mig om jag säger att jag kommer från Mikkeli, men jag tycker att St Michel låter som ett gammalt kloster i Italien eller något.

Så säger artisten och brobyggaren Arja Saijonmaa, som är först ut bland Vegas sommarpratare i år.

Arja Malvaniemi?

Saijonmaa beskriver sig själv som purfinnen från Savolax skogar. Finlandssvensk är hon inte - men det som få känner till är att hennes farfar August Petter Sahlsten var det.

Han hamnade i St Michel (Mikkeli!) där han ville hitta ett finskt namn för sina barn och valde Saijonmaa. Först var det meningen att släkten skulle heta Malvaniemi, men det blev alltså Saijonmaa. Länge letade Arja efter en etymologisk förklaring till sitt eget namn - och hon hittade den också, när hon var mitt uppe i ett hjärteprojekt, sin saunabok.

- Ja - det är samma sak med ordet sauna - Sauna är sauna och inte bastu, ordet förlorar sin själ om man säger bastu, jag vet att många finlandssvenskar blir irriterade på det här.

I gräl med gräddan

Just den här lilla envisheten var anledningen till att Arja förlorade kontakten med en mycket god, och för allmänheten känd finlandssvensk vän en gång i tiderna.

- Sen var det tyvärr för sent att göra upp en dag, för sen var han död, berättar hon i sitt sommarprat.

Brobyggaren

Själv ser Arja att hennes viktigaste uppdrag som artist har varit att ta med sig den finska kulturen till Sverige. Tangon och bastun (saunan!) i första hand. Inspirationen till det kom efter många år av turnerande tillsammans med Mikis Theodorakis.

- Han tog ju med sig det grekiska ut i världen, jag kände att jag måste göra något för mitt eget hemland.

Men Arja tycker att inte bara hon ska bära fanan, utan att vi alla har ett ansvar att stolt föra fram det som är speciellt med den finländska kulturen. Mystiken, naturen, folksagorna.

- Av någon anledning är vi inte så bra på att vara stolta över vår egen kultur här i Finland, det borde vi få ändring på. Jag har gjort mitt, nu är det er tur!

Arja Saijonmaa sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna till musiken i Saijonmaas sommarprat.

Allsången från Skansen ljuder i hela Finland i sommar

$
0
0

Allsång på Skansen är för många lika med sommar. I åratal har allsången varit en del av utbudet på Svenska Yle. I år flyttar Allsång på Skansen till Yle TV1 och finns tillgängligt också på finska. Men man kan förstås också välja att följa sändningen helt på svenska.

- Ur ett Yleperspektiv handlar det om att vi, också efter det att Yle Teema och Yle Fem delar kanalplats, vill kunna erbjuda både de svenskspråkiga tv-tittarna och alla Yles publikgrupper en möjlighet att se de mest önskade SVT-programmen, säger Petri Jauhiainen som är chef för den finska utgivningen på tv och Arenan.

- Allsång på Skansen är ett högklassigt sommarprogram som passar in på Yle TV1, och ett program som vi vill visa för alla finländare.

TV1 är den tv-kanal som har den största räckvidden i Finland och det innebär att Allsång på Skansen sannolikt kommer att nå många fler än programmet gjort tidigare.

Artisterna i Allsång på Skansen
Några av sommarens allsångsartister samlade på Sollidenscenen på Skansen. Artisterna i Allsång på Skansen Bild: Lilian Brunell / Yle Allsång på Skansen,Skansen

Ett musikprogram för alla finländare

Pentti Väliahdet, som är programchef på Yle TV1 är glad över att kunna erbjuda ett stort svenskt underhållningsprogram i sommar.

- Vi har inte haft ett somrigt allsångsprogram på de finskspråkiga tv-kanalerna på åratal, och det är något publiken har saknat och frågat efter. TV1 är hela folkets kanal så ett direktsänt och välkänt musikprogram som Allsång på Skansen passar utmärkt in i tablån.

Yle har som mål att kunna erbjuda högklassiga svenskspråkiga produktioner också på andra kanaler än Yle Fem.― Petri Jauhiainen, chef för utgivningen på de finska tv-kanalerna och Arenan

En del av de finskspråkiga tv-tittarna känner Allsång på Skansen sedan tidigare och har följt med programmet också på Yle Fem. Kunde Allsången då inte ha fortsatt på Yle Fem som är den svenska kanalen?

- Att Allsång på Skansen inte nu sänds på Yle Fem handlar delvis om att tisdagskvällarna på kanalplatsen tillhör Teema, men också om att Yle har som mål att kunna erbjuda högklassiga svenskspråkiga produktioner också på andra kanaler än Yle Fem, konstaterar tv- och Arenachefen Petri Jauhiainen.

Hanna Pakarinen bjuder in dem som inte känner till allsången

Den största förändring som flytten till TV1 i praktiken innebär är att Allsång på Skansen refereras till finska. Det är sångaren Hanna Pakarinen, som själv en gång erbjudits chansen att sjunga på allsångsscenen, som står för den finska tolkningen.

Ruotsalaisten suosittu yhteislaulutapahtuma Allsång på Skansen nähdään tänä kesänä TV1:llä.
Hanna Pakarinen ger de finska tittarna en inblick i Nordens största sommarunderhållning. Ruotsalaisten suosittu yhteislaulutapahtuma Allsång på Skansen nähdään tänä kesänä TV1:llä. Bild: Yle Kuvapalvelu Hanna Pakarinen,Yle TV1

- Jag tror att de tittare som följt med Allsång på Skansen tidigare kommer att titta på programmet på svenska, antingen via Arenan eller genom att välja svenska på sina tv-mottagare, säger Pentti Väliahdet på TV1.

- Hanna Pakarinens roll är att lotsa de finskspråkiga tv-tittare som inte hittat programmet tidigare. Jag ser henne mera som programvärd än referent. Hanna kommer inte att översätta programmet rakt av utan hon kommer att uppleva det. Hon ska ge tittarna gåshud och ett leende på läpparna, och den saken kan hon.

Så här ser och hör du allsången med Sanna eller Hanna

Både på tv och på Arenan går det att titta på Allsång på Skansen på svenska med Sanna Nielsen och på finska med Hanna Pakarinen som värd.

Hur du får in den svenska sändningen på din tv varierar från tv-apparat till tv-apparat. Principen är att om du har svenska inställt som huvudspråk i din tv eller digibox så hör du automatiskt Allsång på Skansen på svenska.

För att hitta Allsång på Skansen på Arenan på svenska gäller adressen arenan.yle.fi och på finska areena.yle.fi.

- Jag vill också påminna om att Allsång på Skansen, precis som tidigare år, endast är en direktsändning. Vi har av upphovsrättsliga skäl inte rätt att spara programmet på Arenan efter sändning, säger Pentti Väliahdet som är programchef på Yle TV1.

Principen är att om du har svenska inställt som huvudspråk i din tv eller digibox så hör du automatiskt Allsången på svenska.

Missar man Allsång på Skansens direktsändning på tisdag kväll klockan 21 finns den att se via SVT Play efter sändning.

Robin Bengtsson får äntligen uppträda på Allsång på Skansen

$
0
0

Robin Bengtsson representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2017 och i sommar står han på Allsång på Skansen-scenen i det första programmet, den 27 juni.

Robin Bengtsson inledde sin musikkarriär år 2008, då han medverkade i tv-programmet Idol. Efter det har han släppt singlar som bland annat I Don’t Like To Wait och Fired. År 2016 medverkade han första gången i melodifestivalen men föll ut i finalen. I år tävlade han med låten I Can’t Go On och tog hem vinsten.

Att få uppleva Eurovision Song Contest medförde många fina minnen. Robin berättar att bland det bästa med upplevelsen var alla nya vänner han träffade och de härliga stunderna mellan scenuppträdandena.

Robin Bengtsson vann Melodifestivalen 2017.
Robin Bengtsson representerade Sverige i Eurovision Song Contest 2017. Robin Bengtsson vann Melodifestivalen 2017. Bild: Stella Pictures/All Over Press Robin Bengtsson,Melodifestivalen 2017,Melodifestivalen,Eurovision Song Contest 2017,Eurovision Song Contest,Friends Arena,I Can't Go On

När han fick frågan om han vill medverka i Allsång på Skansen blev han jätteglad. Programmet har hängt med Robin sedan barndomen och nu är det äntligen hans tur att få stå på scen.

- Det känns väldigt hedrande att få vara med om en så stor och häftig grej, säger Robin.

Han säger att det är stor skillnad mellan att stå på scen på Eurovision Song Contest och på Allsång på Skansen. Allsång på Skansen är ingen tävling och därför är det inte lika stor press.

På Allsång på Skansen kan man mysa på scen och njuta lite mera.― Robin Bengtsson

- På Allsång på Skansen kan man mysa på scen och njuta lite mera, säger Robin.

Utöver att vara med i Allsång på Skansen, ska Robin ut på Digiloo-turné till 22 städer runt om i Sverige.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl.21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.

Ronya Gullichsen vill inte vara en onödig artist

$
0
0

Ronya Gullichsen har konsten i blodet. Men hur lyckades hon få sitt första skivkontrakt redan som 17-åring, hur definierar hon sig som artist och vilka nya utmaningar väntar henne?

Till en av Ronyas favoriter hör R&B artisten Erykah Badu och hennes låt Woo. Badu är feministisk och politisk och har mycket att säga i sin musik, någonting som också Ronya eftersträvar i sin egen musik.

En diva som barn

Ronya har sjungit och uppträtt så länge hon kommer ihåg, med början på daghemmet Bullerbyn i Sjundeå. Uppträdandena fortsatte i skolan och i lågstadiet gav hon sin autograf till en kompis och sade “Den här kommer vara värdefull någon dag.”

- Nog har jag ju varit ganska diva, säger Ronya och skrattar.

Ronya berättar att hon alltid har tyckt om uppmärksamhet och varit den som vill stå i centrum. Hemma planerade och framförde hon ofta olika sketcher och shower för familjen. Det konstnärliga dragen går i släkten och shower och mycket humor har varit vardag hemma hos Ronya.

Lite pretentiöst att säga att man har konsten i blodet, men så är det i vår familj. Alla är konstnärliga på något sätt.― Ronya

- Lite pretentiöst att säga att man har konsten i blodet, men så är det i vår familj. Alla är konstnärliga på något sätt.

Familjens, och inte minst Ronyas pappas kreativitet, har smittat av sig på henne. Hennes pappa har jobbat mycket med musik, bland annat på det tidigare skivbolaget Love Records. Ronya har därför fått växa upp med historier om hur hennes pappa har ätit morgonmål hemma hos John Lennon och träffat Jimi Hendrix.

- Jag borde ju försöka fylla hans skor. Hela livet försöker man vara lika cool som sin pappa.

Som 14-åring sa Ronya att hon tänker skriva skivkontrakt men hennes mamma tyckte inte att det var en lika bra idé. 14 år var allt för ungt.

Drömmen gick i uppfyllelse

Efter många om och men förstod hennes föräldrar att Ronya menade allvar och som 17-åring hade hon möjlighet att skriva ett kontrakt både med skivbolaget EMI och med Warner. Valet föll sedan på Warner. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Men hur fick hon skivkontraktet?

Ronya var endast 17 år när hon skrev sitt första skivkontrakt. Bild: X3M/ Amie Borgar ronya skivsläpp

Ronya berättar att det var på grund av hennes sångprestationer, videoklipp hon hade laddat upp på Youtube och med mycket hjälp av hennes gudfar Klaus Suhonen. Tillsammans skrev de en låt, bandade in en demo och fixade ett snyggt skivkonvolut. Efter det hamnade skrivan i händerna på personer från olika skivbolag.

Det första albumet var en blandning av alla möjliga stilar, lite mörk humor och med en teatralisk aspekt. Ronya hade mycket åsikter vilket hon fick uttrycka i sin musik. Men så här i efterhand konstaterar hon att hon nog var lite för ung.

- Jag hade stor mun men hur mycket kan man veta i den åldern?

Nya utmaningar

Ronya tycker att hon ännu inte har gjort sitt genombrott. Därför har hon sökt sig utomlands för att lära sig mera och utvecklas som artist. Hennes fördel är att hon redan har mycket erfarenhet av musikbranschen och vet vad hon vill.

Jag har en stark identitet och vet vad jag ska göra.― Ronya

- Jag har en stark identitet och jag vet vad jag ska göra.

Efter två album bakom sig jobbar Ronya nu på sitt tredje, den här gången i internationell anda. Hon har paus från spelningar och reser runt till bland annat Berlin, Stockholm och London på låtskrivarsessioner.

Arbetet skiljer sig en hel del från den tidigare låtskrivningen i Finland. Tidigare arbetade hon i mindre team och man slipade länge på en låt. Nuförtiden arbetar hon med flera producenter och skriver låtar på löpande band. En låt kan skrivas klar på en dag. Ronya trivs med den snabba takten.

notpapper på gitarr
Takten på låtskrivning har ökat och Ronya skriver låtar på löpande band. notpapper på gitarr musikproduktion

- Jag behöver en hårdare takt i skrivande och mera produktivitet och kreativitet för att nå diamanterna.

Men hurdan är känslan när man märker att "det här kommer att bli en hit"?

Ronya säger att måste tro på alla låtar man skriver. Om man bara sitter och väntar på den där speciella stunden kan det hända att man snubblar och analyserar för mycket, vilket leder till att man inte kan vara tillräckligt produktiv.

Jag vill inte vara en onödig artist.― Ronya

Det internationella arbetet innebär för Ronya att hitta bra kontakter, hitta sig själv som artist och göra sin musik förstådd. Hon menar ändå att ingen dömer henne på något sätt.

- Man behöver inte be om ursäkt för hurdan musik man vill göra, säger Ronya.

Det är inte bara arbetssättet som har förändrats. Ronya sjunger inte mera om identitetskris och om ex-pojkvänner, vilket hon gjorde på de två första albumen. På hennes nya album sjunger hon om kärlek men också om feminism och politik.

Ronya berättar att hon är lycklig och inte behöver sjunga om onödiga saker utan kan sjunga om sådant som känns viktigt och betydelsefullt.

- Jag vill inte vara en onödig artist.

Hör mera om Ronya i Vår musik i Yle Vega måndag 26.6 kl.21.03.


Konst fyller Stundars under sommaren

$
0
0

Två olika utställningar fyller Stundars vägger hela sommaren med start på tisdag. Konstnärerna Assol Agaideorova, Mic Linder, Mattias Löfqvist, Sylvia Javén och Jo Ann Kronqvist ställer ut.

På tisdag kväll öppnar två utställningar som kommer att vara öppna för allmänheten så gott som hela sommaren. På Hemmersgårdens vind ordnar Assol Agaideorova, Mic Linder och Mattias Löfqvist en gruppuställning fram till 15 augusti.

Assol Agaideorova är född i Almaty i Kazakstan och har studerat konst i Baku och Moskva. Hon har bott i Vasa sedan 2006. Agaideorova målar i olja och akvarell och kallar sin del av utsällningen "Painting Life". Hon finner inspiration i livet självt och avbildar gamla byggnader och båtar och målar helst utomhus i det naturliga ljuset.

Assol Agaideorova står och målar på en strand i skärgården.
Assol Agaideorova står och målar på en strand i skärgården. Bild: Assol Agaideorova

Sundombördige Mic Linder beskriver sitt skapande som avsiktslöst. Han kan utgå från en löst formulerad idé och slutar när han inte har något att tillägga. Om Linder inte är nöjd efter att verket är klart kan han måla över det och börja om. Enligt Linder behöver bilden innehålla en sorts rytm eller musik för att fungera.

Två bildkonstverk av Mic Linder. De lodräta bilderna har en vit bakgrund och fylls av abstrakta former i många olika färger.
Två av Mic Linders verk Två bildkonstverk av Mic Linder. De lodräta bilderna har en vit bakgrund och fylls av abstrakta former i många olika färger. Bild: Mic Linder

Löfqvist beskriver sitt sätt att jobba som intuitivt och en bild kan ofta leda in en i följande bild. Därför bildas det ofta serier av bilder som tematiskt kan hänga ihop utan att Löfqvist själv riktigt vet hur. Vernissagen för grupputställningen börjar klockan 18 på tisdagen på Hemmersgårdens vind. Utställningen håller öppet dagligen fram till den 15 augusti mellan klockan 11 och 16.

Löfqvists  målning i rött, grönt och brunt visar tre pojkar som har klättrat upp på en mur av något slag.
Ett av Mattias Löfqvists verk. Löfqvists målning i rött, grönt och brunt visar tre pojkar som har klättrat upp på en mur av något slag. Bild: Mattias Löfqvist

Österbotten på olika sätt

I Fähuset på Stundars ordnar Sylvia Javén en egen utställning under sommaren. I sin utställning "L a n d s k a p" beskriver hon sin idé av Österbotten i form av installationer, text och måleri.
Javén är född i Åbolands skärgård men har under de senaste åren bott i Österbotten i perioder, och landkskapet har en viktig roll i hennes konstnärskap. Hennes utställning är öppen varje dag mellan klockan 11 och 16 fram tills den 20 juli.

Titta in i en ateljé

Fotokonstnären Jo Ann Kronqvist från Vancouver har varit gäst i Stundars gästateljé och ställer till med öppet hus från och med klockan 19.30 på tisdagen. Kronqvist har släktrötter i Österbotten, och kommer på tisdagskvällen att visa upp bilder från det projekt hon har arbetat med på Stundars.

Ellen Strömberg: Blejk, fejt och fab

$
0
0

- Jag har varit tjock sen puberteten came to town och sen dess har jag lagt ner så sjukt mycket energi på att hata mig själv.

Ellen Strömberg är café- och kulturarbetare i Jakobstad och blev vald till årets bloggare med bloggen Blejk, Fejt och Fab där hon med bitande ironi, humor och allvar skriver ur ett plus size-perspektiv.

Kroppsaktivism

I sommarpratet reflekterar hon över avsaknaden av förebilder för människor i stora storlekar. Ellen har vuxit upp med att hata sin kropp ända tills den dag hon hittade rörelsen kroppsaktivism på internet.

Kroppsaktivismrörelsen är i grunden feministisk och vill enkelt säga att alla kroppar är okej. Hur de än ser ut.

- Jag kanske inte springer maraton. Men faktumet att jag inte längre vill dö tycker jag är jävligt hälsosamt, säger hon i sitt sommarprat i Radio Vega.

Representation är ovärderligt. Att aldrig se sin kroppstyp, sin hudfärg, sitt utseende representerat gör att man till slut tror att man inte har nåt existensberättigande. Och det är det som det sist och slutligen handlar om. Jag har rätt att finnas.― Ellen Strömberg

Färgstark bekantskapskrets

När Ellen var i tonåren drömde hon om att flytta bort, se exotiska platser och träffa spännande mänskor - någon annanstans.

- Har man längtat bort ett helt liv kan det vara svårt att erkänna att man plötsligt trivs. När man tänkt sig vara ämnad för öppna horisonter och exotiska platser, så kan det lätt ses som ett nederlag när man trivs som bäst med fötterna djupt ner i päärolandi.

Efter att ha bott på olika ställen, bland annat i Tyskland, återvände Ellen till Jakobstad och fick jobb på kulturkafét After Eight. Hon skaffade bostad och två katter. Plötsligt märkte hon att mänskorna runtomkring henne var just såna där intressanta typer som hon hade längtat efter att få träffa långt bort i fjärran.

Det som hände var att jag sänkte blicken och nästan yrvaket betraktade det där päärolandi jag stod i och upptäckte en sak. Jag upptäckte att jag hade ett givande jobb och en färgstark, kreativ och otroligt konstig bekantskapskrets. Jag upptäckte att det där livet jag sökt efter, det pågick precis här. Ungefär sju kilometer från mitt barndomshem.

Giftermål definierar mig inte

Ellen berättar hur pirrigt det var att träffa Pär första gången efter att ha haft nätkontakt en längre tid. Giftermål var inte nånting som hörde till Ellens tonårsdrömmar och att vara gift definierar henne inte.

Eftersom hon är skilsmässobarn tycker hon inte att det spelar nån roll vad det står på ett papper. Av praktiska skäl blev det giftermål i alla fall och Ellen märkte att hon gillade läget.

- Jag tycker om att det kommer ta massa pappersjobb och en lång tid om han vill lämna mig. Jag tycker om att jag alltid kommer finnas i Pärs liv, oavsett vad som händer. Jag tycker om att vi båda tror så hårt på det här att vi är villiga att sammanlänka oss på det sättet. Men nån vändpunkt var det inte. Det kändes mera som att såga fram och tillbaka med bilen då man ska fickparkera.

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna till musiken i Ellens sommarprat.

Ellen Strömberg sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03

Tomas Jansson: Nirvana och den farligaste spelningen i Ruisrocks historia

$
0
0

Det är 25 år sedan konserten som har gått till historien som en av rockfestivalFinlands mest legendariska. Tomas Jansson minns Nirvanas enda Finlandsspelning, och historien om 13-åringarna som vadade backstage för att träffa bandet.

En lördag i slutet av juni 1992. Det är varmt, soligt, upp till 24 grader utlovas då grungens stornamn Nirvana och Pearl Jam ska utmana varandra i Åbo, två band som åtminstone i offentligheten inte är goda vänner. Helsingin Sanomat talar om en ”oerhört inflammerad relation”, och media ser fram emot en musikalisk fight nu när grungens slarvigt klädda ångestskildrare blivit de nya ungdomsidolerna.

Själv ser jag mest fram emot att få höra Pearl Jam, men ute på Runsala får jag höra att Eddie Vedder har kollapsat kvällen innan efter bandets spelning i Roskilde. Europaturnén är inhiberad. Inget Ruisrock alltså.

Men Nirvana kommer, och snart kommer trummisen Dave Grohl att ta ett foto där basisten Krist Novoselic och Pargaspojken Sam Sihvonen poserar tillsammans.

Ibland blir en konsert legendarisk

Ruisrock är idag världens nästäldsta rockfestival, men det finns bara några få spelningar under snart 50 år som har gått till historien som legendariska.

1971 var det hela festivalen, för att den med närmast amatörmässiga ramar drog så mycket folk. På lördagen sägs 50.000 människor ha varit på plats, det är fortfarande finländskt rekord.

1979 var det The Clash, för att bandet mitt i en skivinspelning i USA åkte charterplan av och an till Åbo för en enda spelning. Eller U2 1982, för att det var en så tidig spelning med ett band som senare kom att bli ett av världens största.

Och så Nirvana, som har gått till historien som Ruisrocks jobbigaste band som dessutom gjorde festivalens alla tiders farligaste spelning. Legendarisk också för att det handlade om det årets hetaste rockbands första och sista spelning i Finland.

Nirvana, Ruisrock 1992.
Nirvana, Ruisrock 1992. Nirvana, Ruisrock 1992. Bild: Mikaela Weurlander rivet ur mitt arkiv

Ruisrockhistoriens jobbigaste band

Det jobbiga handlade inte om bandet i sig, utan om Courtney Love – frontfiguren från gruppen Hole, och Nirvanavokalisten Kurt Cobains flickvän. Från att hon landade i Helsingfors tills hon lämnade landet sägs hon, enligt otaliga källor, ha klagat på allt, hela tiden.

Det började med att busschauffören som skulle köra Nirvana till Åbo hade fel t-skjorta, hon skulle inte stiga på bussen innan chauffören hade bytt klädsel, och fortsatte med att hon absolut skulle ha bussen att stanna för en pisspaus, på motorvägen. Och så lär det ha fortsatt. Trots att Nirvana hade två läkare med sig på turnén (en för Kurt, en för Courtney) blev humöret aldrig bättre, vilket förstås påverkade Kurts humör.

Efter spelningen försvann de två snabbt från festivalområdet, men trummisen Dave Grohl och basisten Krist Novoselic lät sig inte påverkas av den dåliga stämningen och stannade kvar. Tack vare det kom två 13-åriga Pargaskillar på närhåll åt att se hur lång Krist i verkligheten är.

Men innan Sam Sihvonen får berätta om mötet backstage, och hur han alls lyckades komma dit, några ord om spelningen.

Ruisrockhistoriens farligaste spelning

Sedan de inledande jätteåren hade Ruisrock vant sig vid rätt små publiksiffror. Under femton år hade publiksnittet legat på 9.000, några få gånger hade 15.000 dykt upp. Men nu den 27e juni 1992 är plötsligt 24.000 åskådare på plats, och då Nirvana efter att ha inhiberat tidigare Finlands-spelningar äntligen stiger upp på en finländsk scen är det som om området framför scenen exploderade.

Publikkaos under Nirvanas spelning 1992.
Publikträngsel. Publikkaos under Nirvanas spelning 1992. Bild: Mikaela Weurlander rivet ur mitt arkiv

På youtube finns en video med hela spelningen.. Den ger visserligen bara en antydan av kaoset som jagas fram från minut ett, men där ser man hur Krist redan efter nio minuter ber publiken backa, bandet tar en paus, Krist och Kurt förhandlar en stund, Kurt konstaterar att ”om någon dör kommer jag att känna mej riktigt skyldig”.

Efter en liten stund kommer han med en sammanfattning; ”don’t die okay”. Ids inte dö!

Själv drar jag mig aldrig riktigt riktigt nära scenen, men jag ser det väldiga dammolnet som svävar över den vilt dansande publiken längst framme. Senare pratade jag flera gånger om just den spelningen med huvudarrangören Rainer Koski som alltid upprepade hur han den kvällen var ”riktigt rädd, det fanns ingenting vi kunde göra annat än ha all personal och alla sjukvårdare så nära som möjligt”.

- Det var den farligaste spelningen någonsin, för att ingen hade någon kontroll över någonting alls.

Rainer Koski och ett foto av Nirvana.
Rainer Koski sommaren 1992 inför festivalen, med Nirvanas pressfoto. Rainer Koski och ett foto av Nirvana. Bild: Tomas Jansson rivet ur mitt arkiv

Det var åtta år före tragedin i Roskilde då nio människor trampades ihjäl under en Pearl Jam-konsert, en tragedi som för alltid revolutionerade rockfestivalers säkerhetsplanering.

Vadade backstage

Där i kaoset fanns också tre 13-åriga Pargaskillar, första gången ensamma på en rockfestival.

- Vi stod väl litet utanför det värsta kaoset, minns Sam Sihvonen. Men visst var det tuff meno, och vi var ju så små! Men det fanns alltid nån som tog hand om oss, de tyckte väl att det var coolt att så unga killar är på festival och diggar Nirvana.

Kanske hjälpte det också till då två av dem – den tredje hade försvunnit någonstans i trängseln – efter spelningen promenerade ut i havet och lyckades vada runt staketet som skyddade backstageområdet, och sedan på avstånd fick syn på Dave och Krist.

- Vi våga inte gå in på den där innergården som de hade byggt upp, med baracker omkring, men så ropa vi ”Dave! Krist!” och vinka, och så kom de!

- Vi fatta inte då hur legendarisk dendär spelningen egentligen var och hur stort det var att få prata med dem. Och så var de så kiva, att de orka prata med oss och fixa fram papper och penna för autografer då vi inte hade nånting med oss. Och Krist var som en jätte! Okej han är ju lång, men då vi var såna knattar blev han faktiskt otroligt stor.

Sam och Nirvanas Krist
Sam och Krist, 1992, plåtade av Dave. Sam och Nirvanas Krist Bild: Familjealbum / foto Dave Grohl sam sihvonen

- Vi såg väl en skymt av Kurt också, och fråga om han också kunde komma, men då sa de bara att ”han hinner inte, det går inte att störa honom nu”.

Efter en stund vadade killarna tillbaka och promenerade till mötesplatsen de hade kommit överens om ifall de skulle tappa bort varandra. Där stod den tredje killen och väntade, och frågade litet surt var de andra hade varit.

- Och han blev inte precis gladare då han hörde vad vi hade gjort, och fick se autograferna som bevis.

Nästsista låten: Smells Like Teen Spirit

En legendarisk konsert, men inte för att den hade varit någon musikalisk höjdare. De av mina vänner som var hardcore-Nirvanafans verkade rätt besvikna efteråt, men det var också många som hade sugits in i stämningen, ”och så gick vi och simma i havet bredvid scenen efteråt”, som en facebookvän konstaterar.

Och visst. Då jättehiten Smells Like Teen Spirit kör igång, 68 minuter in i spelningen, som nästsista låt. Det ÄR en kanonlåt. Och i hur risigt skick Kurt Cobain än sägs ha varit då, lyckas han mobilisera den där desperationen och vreden och ett slags total känsla som gjorde Nirvana till ett betydelsefullt band.

En skiva och 20 månader senare lämnar Kurt ett rehabcenter i Kalifornien där han hade tagit in i slutet av mars 1994. En dryg vecka senare hittas han död i sitt hem i Seattle.

Rivet ur mitt arkiv

I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.

I en rotlös Priderörelse räknas inte alla kroppar

$
0
0

Pride fick sitt startskott genom att rasifierade transkvinnor revolterade mot polisvåld men trots paradernas popularitet i dag är dessa grupper fortfarande marginaliserade. Det går inte att slåss för jämställd sexualitet utan att samtidigt slåss mot tvåkönsnormen och rasism, säger poeten Alok Vaid-Menon.

- Do I have to be a woman to matter?

Alok Vaid-Menon ställer frågan från scenen på Manilla-fabriken i Åbo, klädd i högklackade skor, illrosa tajts, magtröja och laxfärgad kavaj.

Inbjuden av Åbo Pride framför hen sin föreställning, som är en hybrid mellan estradpoesi, ståuppkomik och svidande folkbildning med uddar som riktas både ut från HBTQI-gemenskapen och inåt mot densamma.

Alok Vaid-Menon performing.
Alok Vaid-Menon uppträder på Manilla-fabriken i Åbo. Alok Vaid-Menon performing. Bild: Ylva Perera/Yle Hbtq
Måste jag vara en kvinna för att ha betydelse?― Alok Vaid-Menon

Frågan är berättigad i en tid då transpersoner på ytan verkar ha fått mer synlighet och erkännande i samhället. Skådespelerskan Laverne Cox från succéserien “Orange is the New Black” och visselblåsaren Chelsea Manning är två exempel.

Dessa två delar emellertid en egenskap som skiljer dem från flera andra transpersoner i och med att deras uttryck håller sig inom den binära könsdikotomin man-kvinna. Deras kroppar passar in på rådande skönhetsnormer.

Femininitet, inte kvinnor

Indisk-amerikanska Alok Vaid-Menon vägrar gå med på den här uppställningen. Hen identifierar sig varken som man eller kvinna, hen ber inte om ursäkt för sin skäggväxt eller håriga bröst, men hen hyllar femininitet - något som hen saknar i dagens Prideparader.

Alok Vaid-Menon.
Alok Vaid-Menon. Alok Vaid-Menon. Bild: Mukul Bhatia Copyright 2015

- Pride i dag handlar väldigt mycket om att hylla hypermaskulinitet och sexiga män, vilket är långt från vad tanken var när rörelsen startade. Då var det rasifierade transkvinnor som revolterade mot polisen, men idag tycks Pridens huvudsakliga funktion vara att göra vita cis-personer mindre obekväma, säger Vaid-Menon.

Cis-personer betyder personer som kategoriserats som kvinnor vid födseln och också själv identifierar sig så.

Vaid-Menon syftar till Stonewall-upproret 1969, som betraktas som Pride- och HBTQI-rörelsens startskott. Trots att det då var primärt icke-vita transkvinnor som gick i bräschen utgör de fortfarande en marginaliserad grupp, både i HBTQI-sammanhang och i samhället i stort.

- På grund av historielöshet och okunskap har Pride kommit att handla primärt om sexualitet, även om det egentligen handlade kön från första början, säger Vaid-Menon.

I dag löper Pride risk att reproducera de fasta köns- och maskulinitetsnormer som vi från början protesterade mot.― Alok Vaid-Menon

Enligt Vaid-Menon beror det här på att vi lever i en tid då folk gärna iklär sig en progressiv identitet - deltar i Prideparader och kallar sig feminister - men ogärna ger avkall på sina bekvämligheter för att verkligen kämpa för jämlikhet.

- Alla vill festa men ingen vill kämpa! Min poäng är inte att vi inte ska fira det vi kan, men vi måste kämpa minst lika hårt som vi firar. Det är mycket svårare att få folk att bry sig om HBTQI-flyktingar än om parader, och det är farligt, eftersom grundpremissen för Pridekampen är att ingen är fri så länge inte alla är fria, säger Vaid-Menon.

Tror du ändå att solidaritet är möjligt?

- Jo. Det är livsviktigt för mig att emellanåt få omge mig enbart med andra rasifierade icke-binära transpersoner och transkvinnor för att få känna mig sedd och bekräftad, men när det kommer till att förändra världen måste vi göra det alla tillsammans. Det var också ambitionen hos Stonewall-revoltörerna, de kämpade inte bara för sig själva utan för oss alla, säger Vaid-Menon.

Solidaritet utan frälsning

Utmaningen med solidaritet i dag är enligt Vaid-Menon att det så ofta tar sig uttryck i form av frälsar-aktioner, snarare än arbete för det gemensamma goda.

- Jag får ofta intrycket att folk vill engagera sig i transfrågor eftersom det är politiskt korrekt, men i själva verket måste vi engagera oss i transfrågor för att det är ett mer korrekt, mer precist sätt att kämpa emot hur patriarkatet förtrycker människor på basen av kön, säger Vaid-Menon.

Alok Vaid-Menon performing.
Alok Vaid-Menon. Alok Vaid-Menon performing. Bild: Ylva Perera/Yle Hbtq,gay pride

Här uppstår ofta motsättningar eftersom cis-kvinnor ofta är rädda för att gå miste om den jämställdhet som kvinnokampen lett till - men Vaid-Menon påpekar att jämställdhet som inte tar hänsyn till alla människor inte går att lita på.

- Den jämställdhet vi har i dag är ihålig eftersom den vilar på beslut hos regeringar som samtidigt förtrycker människor. Det är bara att lyssna på till exempel svarta kvinnor idag för att inse att jämställdheten inte gäller alla och förrän vi börjar göra det har vi inte sann solidaritet, säger Vaid-Menon.

Vikten av att bli sedd

Vid sidan av transfrågan är det just frågor om rasism som är den tydligaste tråden i Vaid-Menons föreställning. Hen pratar om den rasism som finns också inom HBTQI-kretsar och om hur viktigt det är att få uppleva gemenskap med andra i samma situation.

- Rasifierade transpersoner hamnar lätt i kläm eftersom vår familjebakgrund ofta är väldigt heteronormativ, medan de queera gemenskaper som finns oftas primärt riktar sig till vita. Därför var jag själv tvungen att lämna Texas där jag växte upp. Jag trodde jag var den enda i världen som var som jag, och att sedan - först genom internet, sedan i verkliga livet - upptäcka att jag inte var det var totalt omvälvande och livsviktigt, säger Vaid-Menon.

Det är en avgörande känsla att inse att man inte är ensam i världen.― Alok Vaid-Menon

Som aktivist är det också i första hand för och med just rasifierade transpersoner som Alok Vaid-Menon vill arbeta - helt enkelt för att hen vet hur mycket det hade betytt om hen själv hade fått ha en sådan förebild som barn - men i sin konst vänder hen sig till hela världen.

Alok Vaid-Menon.
Alok Vaid-Menon fotograferas av Mona Eid. Alok Vaid-Menon. Bild: Ylva Perera/Yle Hbtq

- Tidigare hade jag en tydlig idé om vem jag tänkte mig att min publik var, men jag har blivit motbevisad så många gånger av personer jag aldrig trodde skulle uppskatta mina dikter - till och med min farmor. Det är det som är så fantastiskt med konst - vi tror att det är med fakta och lagar som vi förändrar världen, men det är genom att påverka folk emotionellt och kulturellt, vilket konsten kan göra, säger Vaid-Menon.

Lagar mot hatbrott får inte hatbrotten att försvinna, men den förståelse som konst kan förmedla har den potentialen.― Alok Vaid-Menon

Sårbarhet och tillit

Att öppna upp för det emotionella och sårbara är också återkommande i Vaid-Menons arbete.

- Folk är så rädda för att säga fel och få kritik eftersom vi tänker oss att kritik leder till att vi blir övergivna, men i själva verket är det tvärtom: om ingen någonsin kritiserar dig betyder det att de inte bryr sig om din utveckling. Jag önskar att vi kunde forma ett samhälle där vi är tillräckligt engagerade i varandra för att det ska vara okej att kritisera när någon gör något dumt utan att den grundläggande tilliten försvinner. Vi måste kunna ge utrymme för alla sorters känslor, också ilska och såradhet, samtidigt som vi vill varandra väl.

Av samma anledning är Vaid-Menon ointresserad av att stämpla personer som tranfober eller homofober.

- Folk måste hållas ansvariga för sina handlingar, men det betyder inte att de ska förklaras som onda. Dels för att vi alla gör fel och dels för att attityderna formas av erfarenheter vi inte kan styra över. Jag är speciellt trött på att personer med migrationsbakgrund betraktas som homofobiska och sexistiska i västerländska länder, när det är bagaget från de västerländska ländernas kolonialism som ligger bakom de värderingarna, säger Vaid-Menon.

Alok Vaid-Menon.
Alok Vaid-Menon. Alok Vaid-Menon. Bild: Mukul Bhatia Copyright 2015

Precis som med Priden är det alltså historiekunskap som är nyckeln för att personer som hör till utsatta grupper ska förstå sin egen position i världen. Även här handlar det om att inse att man inte är ensam utan en del av en lång historia av sociala rörelser.

- Människor har alltid känt sig obekväma inom det här samhällssystemet, det var en befriande upptäckt som jag gjorde när jag började studera postkolonial historia, säger Vaid-Menon.

Vad skulle du säga till en ung, queer och/eller rasifierad person i Finland idag?

- Det är inte ditt fel att du känner dig ensam, det är strukturernas fel. Du kommer att hitta människor som delar din erfarenhet och det är inte själviskt av dig att behöva de människorna.

Vaid-Menon tillägger att det är viktigt att komma ihåg vad man kämpar för, inte bara vad man kämpar mot.

- Vi ska inte behöva nöja oss med att slippa bli trakasserade eller diskriminerade, vi måste komma ihåg att kämpa för de liv vill ha - liv där vi kan skratta, dansa, äta, festa och älska. Det är därför jag så gärna arbetar med humor. Förmågan att känna glädje kan ingen ta ifrån oss.

Intervjun gjordes tillsammans med Monica Gathuo och Mona Eid från nättidningen Ruskeat Tytöt.

Namnsdagslåtar till Cedrik, Elvis och Monika med c

$
0
0

Den vanliga namnsdagskalendern är gammal, konservativ och orättvis. Därför har Jakob Norrgård skapat skräddarsydda namnsdagslåtar till alla utanför systemet.

X3M Morgon vill ge upprättelse åt dig som inte finns med i den traditionella kalendern. Sedan januari har Jakob skrivit namnsdagslåtar till alla er som aldrig får fira namnsdag.

Här kan du njuta av säsongens bästa alster. Kanske är till och med ditt namn med.

Viewing all 20165 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>