”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, filosofen Antony Fredriksson skriver om vad det är som får oss att känna oss hemma i världen och vad förlust av hem kan betyda:

I en tid då flyktingströmmarna tar sig mot Europa och många nationer sätter upp händerna och påstår att vi inte kan ta det här mera, verkar det konstigt om vi anser att ”vi” inte kan ta det här, medan vi samtidigt anser att ”dom” uppenbarligen nog kan eller är tvungna till att tas med den djupaste förlusten som man kan genomgå, en förlust av ett hem och ett hemland.

Det har fått mig att fundera mycket på det här med att förlora ett hem.

Då jag följer med diskussionen om flyktingar – och här syftar jag uttryckligen på diskussionen om flyktingar, den diskussionen som inte förs med flyktingar, utan pratet som surrar på i medierna som talar om dom som om dom vore omyndiga – verkar det som att de som har ett hem, av någon anledning glömt bort eller misslyckas med att förstå, vad det innebär att förlora hemmet.

Eller är det tvärtom så att vi alla på något mera eller mindre uppenbart sätt är rotlösa och att den samtida avogheten mot flyktingar, sättet på vilket vi talar ovanför deras huvuden, på något sätt är vår gemensamma rotlöshet som spiller över i missunnsamhet och kyla?

Och varför finns de här orden i omlopp: flykting, papperslös flykting, illegal invandrare? Är det något som skiljer åt ”flyktingar” från andra människor som förlorat ett hem?

Flyktingläger, en plats men inte ett hem. Syyrian Kobanesta paennut tyttö piirsi Isisin hirmuteoista kertovan piirroksen. Bild: Yle/Pertti Pesonen Flykting,Grekland

Självklar vet vi vad hemmet betyder?

Jag har inget entydigt svar på de här frågorna, men jag tror att grunden till den här problematiken ligger i vår förståelse av begreppet ”hem”. Då vi gräver i vad det betyder att ha ett hem, blir det samtidigt tydligare vad det betyder att förlora det.

Men det här grävandet är inte helt enkelt eftersom ett hem, för dem som har ett hem, är någonting så grundläggande och självklart att det är svårt att få syn på vad det innebär. Och för dom som förlorat ett hem, får hemmet i sin frånvaro en så fundamental betydelse att det blir svårt att beskriva dess innebörd.

Vad som följer är ett försök att bryta den här polariseringen. Jag kommer att beskriva hur vår förståelse av erfarenheten av hemlöshet direkt hänger ihop med förståelsen av erfarenheter av att vara hemma, och vice versa.

Att vara hemma eller att känna sig hemma någonstans betyder att man i sin kropp känner på sig att man är närvarande på ett ohämmat sätt. Då man är hemma kan man tolka sin omgivning utan friktion, eller rättare sagt man behöver inte ens tolka den, den är begriplig utan ansträngningar.

När jag kommer hem behöver jag inte leta efter knappen för taklampan, min hand hittar osökt till den av vana. Jag behöver inte söka efter ett ställe var jag kan lägga skorna då jag kommer in från ytterdörren, eftersom platsen för skorna redan har etablerats för länge sedan.

Eller i en djupare mening, då jag kommer hem behöver jag inte rationellt tänka efter var jag befinner mig, hemmet är stället där jag inte mera behöver orientera mig, min kropp är redan förtrolig med platsen.

Hem är på det här sättet ett ställe var man upplever en direkt oförmedlad kontakt till sin omgivning. Hem utgör ett nav utifrån vilket man betraktar resten av världen och då man inte är hemma dras tankarna och kroppen ofta tillbaka till det här navet.

Det innebär en plats som man längtar till utan melankoli eftersom melankoli handlar om förlust, medan att hemlängtan (för dem som har ett hem) innebär att man kan återvända till det man längtar efter. Den här känslan av hemlöshet kan ta många uttryck: den kan innebära en känsla av rotlöshet, man kan känna att ens kropp är på fel platts, det kan innebära tungsint nostalgi.

Men hemlöshet kan även förknippas med positiva känslor: frihet, obundenhet, kreativitet och nyfikenhet.

Hemlösheten och exodus

Berättelsen om hemlöshet ligger som grund för vår kultur. I Bibeln börjar mänsklighetens historia med att Adam och Eva drivs ut ur Edens trädgård.

På det här sättet speglar Bibeln den mänskliga upplevelsen mot bakgrunden av en berättelse om exil. Rotlösheten är en känsla som vår kultur väljer att uppmärksamma som tongivande för vår existens, det är en slags utmaning som vi blir tvungna att reflektera över vare sig vi vill eller inte.

Men rotlösheten existerar alltid i förhållande till en upplevelse av att vara hemma, att vi har rötter är en förutsättning för känslan av rotlöshet och vise versa. Upplevelserna av hemlöshet, flyktingskap, rotlöshet, exil och alienation berättar någonting allmänmänskligt om oss.

Hemma behöver man inte så mycket kläder Aatami ja Eeva verhoavat itsensä lehdillä. Bibeln,Homosexualitet i Bibeln

Påtvingad exil

För tillfället ser vi en historiskt sett väldigt påtaglig rotlöshet i vår samtid. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har vi idag den största mängden människor genom historien som är tvungna att förflytta sig från sin hemort.

Upp till 65 miljoner människor lever för tillfället i en icke självvald exil, det vill säga de är fördrivna på grund av tvång från sina hemorter. Man kan se den här utvecklingen som kulmen av en historisk trend.

Antropologen Michael Jackson beskriver 1900-talet som ”ett århundrade av rotlöshet”. Aldrig tidigare har frågan om vår tillhörighet varit så akut som under det senaste århundradet och aldrig tidigare har en så stor del av jordens befolkning levt ut sina liv på en annan ort än den där dom föddes. Frågan om vad begreppet ”hem” innebär i den här förändringen har blivit en central existentiell smärtpunkt.

I skrivande stund är problematiken kring immigration, flyktingskap och fri rörlighet totalt polariserad. Ett skäl till det här, tror jag, är att man förbiser vikten av känslan att höra hemma någonstans.

Vi målar upp en polaritet där det ena alternativet är en nationalistisk konservativ ordning där alla bär på en tydlig identitet som ständigt måste bekräftas och beskyddas, det andra alternativet beskrivs som en postmodern verklighet där individen kan byta ort, hemland, identitet och kultur smärtfritt och friktionslöst.

I den här senare förståelse blir begreppet hem lätt en förlegad konservativ villfarelse och alla som lägger vikt i begreppet ter sig som bakåtsträvande. Ur det nationalistiska perspektivet, blir det kosmopolitiska livet i sin tur, ett rotlöst kringflackande som saknar kontinuitet, självkänsla och nav.

Hur vi än svänger på saken tror jag inte att vi kan (eller bör) skaka av oss känslan av att höra hemma någonstans, lika lite som vi kan radera känslan av rotlöshet eller mal-placering som upplevelser av emigration, flyktingskap eller exil innebär.

De här känslorna vittnar om en inre kompass, i enlighet med vilken vi hittar vår orientering i världen. Kan vi alla hitta hem igen, finns det ett slut på känslan av rotlöshet?

Om att glömma det vi har och sakna det vi förlorat

Författaren och filmregissören Trinh T. Minh-ha återger en anekdot om den palestinska poeten Mahmoud Darwish:

“Hans första reaktion då han flydde explosionen som förstörde hans hus, hans hem, var att bekräfta behovet av kaffe. I stället för att upptas av förlusten, bejakar han genast livet genom hans begär för kaffe och hans längtan efter att skriva. Och i stället för att raljera mot förtrycket av hans folk, de blodiga och våldsamma händelserna som har blivit en del av deras kamp, skrev han så vackert om bröd och vatten, de två livsnödvändiga elementen som nekades hans folk” .

I ögonblicket då Darwish förlorar sitt hem söker hans tankar sig till andra betryggande saker som kaffe och skrivandet, förlusten skapar en hågkomst av de detaljer som bär upp en vardag.

Bröd Bild: Arja Lento/Yle brödbit

Det här är en överlevnadsstrategi som kan ses som anmärkningsvärd. Det är någonting uppbyggligt i att någon kan förhålla sig så framåtblickande i en situation av förlust. Men jag tror att det här exemplet borde läsas som en beskrivning om tyngden av de existentiella utmaningar som vi ställs inför.

Det är en påminnelse om att vår känsla för vad ”hem” innebär infinner sig starkast just då vi står inför en förlust. Det bekanta är någonting som vi är förtroliga med i den grad att vi för det mesta inte noterar det, hemmet är någonting vi inte reflekterar över då vi har tillgång till det, först då vi förlorar det blir vikten påtaglig.

Le Bataclan

Jag mins min väns reaktion efter att Isis utfört attackerna i Paris mot konserthuset Le Bataclan, några barer och caféer i Paris centrum, samt vid fotbollsstadion Stade de France. Han satt hemma och följde med utvecklingen och blev beklämd då mönstret blev tydligt.

”Dom attackerar en rock-konsert, en fotbollsmatch, människor som sitter på barer, det vill säga just de saker som vi gör för att orka med den här skiten!”, skrev han på facebook.

Det kan inte vara en slump att terroristerna valde just de här målen, dom slog till mot det som gör vår vardag uthärdlig.

Det kändes som att terrorismen hade nått det som får mig att känna mig hemma i världen. Och det är klart att min känsla av förlust är väldigt svag i jämförelse med de som förlorade någon nära i attacken, eller i jämförelse med personer som Darwish som lever i ett samhälle där förlust av känslan av hem är vardag.

I det sociala media-flödet, satte många upp den franska trikoloren som bakgrund för profilbilden, jag minns inte om jag gjorde det, men jag kan förstå gesten. I det ögonblicket kändes det faktiskt som att Paris var en del av mig.

Efter dådet på Le Bataclan Mänskor minns de döda i terrordådet i Paris 2015. Bild: EPA/ETIENNE LAURENT Paris,terrorism,Bataclan

Det var inte mera en geografisk plats, utan ett livsmönster som jag kände igen som mitt eget, som hade attackerats. Ångesten inför hotet som terrorismen hade hämtat in i vår värld, blandades med tacksamhet för det som jag hade kvar och en trots inom mig, det här är värt att bevara och beskydda.

Rotlöshet som överlevnadsstrategi

Då man blivit tvungen att förlora känslan av hem tvingas man till att sluta fästa sig vid det materiella och platsbundna, rotlösheten blir en överlevnadsstrategi. Men det här sker alltså inte utan uppoffringar eller slitningar.

Hauke Brunkhorst beskriver filosofen Theodore Adornos utmaningar under exil åren i New York och Los Angeles:

Det var först då han var i exil, eller så här påstår i varje fall Herbert Marcuse, som Adornos ‘rädsla för tillvaron förskansade sig i hans kropp och hans sinne’ i den mån att för honom ‘blev livet och tänkandet samma sak’. Smärtan i ljuset av förlusten av den familjära europeiska omgivningen utlöste en bottenlös sorg i honom. […] Exilen är ’inget’ äventyr, rättare sagt är den Hitlers triumf.

Här blir det tydligt hur tankevärlden blir en tillflyktsort för Adorno efter att han förlorat känslan av hem.

Existentiella kordinater

För att vi skall kunna orientera oss i världen krävs det att det finns ett nav, utan nordpolens magnetiska dragningskraft fungerar inte kompassen, utan riktning tvingas vi ständigt att spekulera och rationalisera, att bedöma omvärlden. Det är det här som tänkandet till en stor del innebär.

Då Adorno flyr in i filosofin är det för att han tappat koordinaten i den materiella världen, platsernas förhållande till varandra och hans eget förhållande till platserna har rubbats och livet blir ett ihärdigt försök att återställa en begriplig ordning.

Adorno blev tvungen att försätta sig i exil på grund av att Hitler kom till makten i Tyskland. Under hans exil i USA blev Adornos alienation själva källan för hans tänkande.

Det här är en slags strategi för dem som förlorat sina koordinater. Det naturliga är, så som filosofen Jakob Meløe uttrycker det, att vi: ”gör oss själva hemmastadda i språket genom att göra oss själva hemmastadda i världen” .

För dem som förlorat sina fästpunkter i världen, blir processen ofta omvänd, man försöker hitta fotfäste i världen genom att söka fotfäste i språket.

Förlust och hemkomst

Antropologen Michael Jackson skriver om de australiensiska aboriginerna och deras strävanden att återuppta de platser i vildmarken som någon gång utgjort deras hem. Genom fruktansvärda statliga ingrepp under hela 1900-talet blev aboriginerna förflyttade omkring i Australien.

Resultatet av det här var en rotlöshet och alienation som mynnade i fattigdom alkoholism och utslagenhet. Det handlade inte enbart om erövring av aboriginernas land, det fans också ett statligt initiativ att radera aboriginernas kultur och identitet. 100 000 barn omhändertogs från föräldrarna och placerades i statliga hem varefter de adopterades av vita föräldrar.

Adoptivföräldrarna uppmanades att dölja allting som de visste om barnens bakgrund, barnen växte upp som vita australiensare utan uppfattning om sina rötter.

Samtidigt bar de här barnen ständigt på en känsla av att inte höra hemma i de omständigheter som de tvingades in i.

Varje omhändertaget barns uppväxt ledde till en punkt då en slags insikt om att någonting är totalt fel, förvridet och malplacerat började anmäla sig.

I kontrast till alla tankar om postmoderna kosmopolitiska livsprojekt där man kan ge upp identiteter och begränsningar, handlar det här om en väldigt konkret förlust av rötter.

Barnen revs från sina släktingar, sin jord och sitt hem. Samtidigt vittnar den här omplacerade generationens erfarenheter om att rotlöshet alltid uppstår just på grund av att vi har rötter, vi kan inte klippa av banden till vår härkomst utan smärta, slitning och trångmål.

Den här smärtan kan inte botas med vare sig nationalism eller kosmopolitiska livsmönster, den går djupare än så.

Återförena barnen

Under 1980-talet uppstod rörelsen Link-up som tog sig an det smärtsamma projektet att återförena barnen med deras biologiska familjer. I många fall utgjorde de här återföreningarna svåra situationer, för vissa var det för sent att återuppta den känslomässiga och kulturella kopplingen med föräldrarna.

För andra skedde övergången smärtfritt, de här barnen upplevde återföreningen som en hemkomst, som ett upphörande av den gnagande känslan av att vara malplacerad. Det uppstod också en rörelse av repatriering till de orter som hade utgjort aboriginernas mark, nya samhällen uppstod på de platser där aboriginernas byar hade stått.

I de här samhällena upphörde ofta symptomen av rotlöshet – alkoholismen, drogberoendet, uppgivenheten. Jackson skriver: ”hemma är där var du känner dig fri att vara dig själv utan ursäkt och tvivel” .

Här handlar det om att hitta hem igen, det innebär att hitta tillbaka till en plats som möjliggör ett friktionsfritt förhållningssätt till tillvaron.

Kartan och platsen

Man kan skönja ett längre historiskt förlopp som sammanhänger med omdefinieringen av begreppen plats och hem som börjar med en filosofisk och vetenskaplig omvandling.

Från 1400-talet framåt började man upprätta ett system som delade upp världen i ett rutnät av meridianer (latitud och longitud).
En startpunkt för den här utvecklingen var då Ptolemaios bok om geografi hämtades till Florence från Bysans. Florens var under den senare medeltiden ett centrum för kartografisk forskning.

Ptolemaios geografi stakade ut riktlinjer för en primitiv version av den världsbild vi har idag. Det här projektet uppstod i och med att man ville utarbeta kartor för att kunna navigera haven.

Man kunde säga att i den här utvecklingen blev rummet eller platsen rationaliserad.

Rutnätet berättar exakt på vilken punkt (plats) du är och hur den punkten förhåller sig till alla andra punkter (platser). Idag kan vi med hjälp av personliga navigatörer i mobiltelefoner, i varje ögonblick, fastställa vilken plats vi befinner oss på i förhållande till alla andra platser.

Ramieza Mahdi Bild: Ramieza Mahdi Somalia,Flykting,kvinnor,vasa,Mogadishu

Det här har sina fördelar, till exempel för flyktingar som måste navigera sig fram på främmande hav och främmande kontinenter kan en mobiltelefon med en navigatör vara en livsviktig ägodel.

Den här exakta definitionen av positioner innebär givetvis inte att flyktingarna kan känna sig hemma på varje plats. Vetskapen om var vi är geografiskt sett i förhållande till alla andra platser, har föga att göra med vårt sätt att etablera ett förhållningssätt till en plats.

Den här kunskapen hjälper oss inte att rota oss.

Upplevd och geografisk plats

Här finns en uppdelning mellan den upplevda platsen och den teoretiserade och rationaliserade geografiska platsen. Om vi tänker oss att platsen definieras av dess position i rutnätet, förbiser vi att platsen i grunden definieras av vårt mångformiga förhållande till platsen.

Att känna sig hemma någonstans har mindre att göra med vilken position eller plats man befinner sig på, mer att göra med hur man etablerar sig, skapar ett förhållande till platsen. Efter att vi etablerat en plats som ett hem glömmer vi ofta bort att den här platsen också någon gång varit främmande för oss, att vi måste nöta in våra fotspår för att göra platsen till vår egen.

Det nav som jag hänvisar till tidigare, finns inte där som givet.

Platsen och ordet

Filosofen Jakob Meløe har undersökt förhållanden mellan vissa kulturspecifika begrepp och platser inom samhällen vid Lofoten i Norge. Han beskriver fiskarsamhället ingående, genom att lyfta fram deras begrepp och verktyg.

Meløe skriver om fiskebåtarna, seglen, skären och fjordarna, han skriver också om begreppet ”naturhamn” på ett sätt som belyser hur språket är fjättrat i världen.

Att tala om en naturhamn innebär någonting grundläggande för de som är förtroliga med dess innebörd.

Hav och klippor på Våtskär Bild: Yle/Fredrika Sundén fsbilder,hav,Skärgård,klippor

Som en som inte tillhör en sjöfarande kultur kan jag givetvis förstå vissa aspekter av innebörden, jag kan skriva in ordet korrekt i en mening, jag vet att det syftar på en hamn som inte är skapad av människohänder och jag förstår att en hamn måste vara tillämpad för båtar och så vidare.

Men för människor vars leverne bygger på fiskeriet har ordet en djupare mening. Begreppets egentliga mening uppstår i förhållande till den praxis som begreppet ingår i.

Man ville kanske säga att det inte bara är ett ord för dem, men den här formuleringen är otydlig.

För sjöfarande folk är en naturhamn en tillflyktsort under dåliga väderförhållanden. För att kunna förstå begreppets innebörd måste man kunna urskilja en naturhamn i landskapet av hav, öar och skär, man måste kunna bedöma hur en kust skall vara formad för att den skall vara tillräckligt djup för en fiskebåt.

Meløe beskriver egenskaperna så här:

"Den måste vara minst 4 meter djup, då det är lågvatten, dess botten måste vara av ett material som håller ett ankare även om vinden pressar mot båten med styrkan av en storm, och dess omgivning av skär och öar måste vara sådan att det är möjligt att närma sig hamnen i alla väder” och ”utan fiskarens livsform och verksamhet går det inte att se sådana formationer, eftersom det inte fins ögon som kan se dem. […]

Om det inte fins några fiskare, eller annat sjöfarande folk som söker skydd mot dåligt väder, då fins det inga skyddshamnar ."

För att förstå en viss plats och ett visst landskap måste vi vara i kontakt med de kulturer och människor som kan uppskatta det här landskapet, för vilka den här platsen har en uppgift, för vilka platsen, som kanske ter sig främmande i våra ögon, är ett hem.

Det finns ingen given gräns för vilken plats som kan bli vårt hem, de nav vi skapar uppstår också tydligt genom vår kontakt med andra människor

Antony Fredriksson är filosof.

Antony Fredriksson Antony Fredriksson Bild: Privat antony fredriksson

Litteratur:

Brunkhorst, Hauke (1999), Adorno and Critical Theory (University of Wales Press).

Jackson, Michael (1995), At Home in the World (Duke University Press).

Meløe, Jakob (1988), “The Two Landscapes of Northern Norway”, Inquiry, vol. 31.

Meløe, Jakob (2005), “Words and Objects”, Publications from the Wittgenstein Archives at the University of Bergen, 17/2005.
http://www.jakobmeloe.com/wp-content/uploads/2015/04/Words-and-Objects1.pdf

I Kalifornien har över 50 jyckar deltagit i den årliga surftävlingen för hundar. Evenemanget ordnades nu för tolfte gången i rad och är världens äldsta i sitt slag.

En del av hundarna och deras ägare reste till Imperial Beach från så avlägsna håll som Arizona och San Francisco.

Evenemanget ordnas för att samla in pengar till förmån för det lokala djurskyddet.

Två hundar deltar i tandemtävlingen på Huntington Beach i Kalifornien, USA, den 28 september 2014. Två hundar med flytvästar på ett surfbräde i vattnet deltar i tandemtävlingen på Huntington Beach i Kalifornien, USA, den 28 september 2014. Bild: EPA/MICHAEL NELSON Hundar,surfing,Hundsurfning

En hund på en surfbräda i vattnet på Huntington Beach i Kalifornien år 2013. En hund på en surfbärda i vattnet på Huntington Beach i Kalifornien, USA, år 2013. Bild: EPA/MICHAEL NELSON Hundar,surfing,Hundsurfning

Ekenäs kryllade av konsertbesökare när det legendariska 80-talsrockbandet Toto intog scenen i Stallörsparken sent på lördag kväll. Allt som allt hade julifestivalen cirka 5 000 besökare.

- Det här är en svenskfinländsk happening! Så konstaterar Martina Blomqvist, som kommit till Ekenäs för konsertens skull.

- Jag ser mest framemot att få se Toto, som är ett band jag lyssnat på i tiderna. Jag har sett dem tidigare också, på 80-talet, när jag var ung, berättar hon.

Helsingforsborna Svante och Jonna Forsbäck, samt Nea Anner kände att stämningen var på topp strax efter Bo Kaspers Orkesters uppträdande. Glada konsertbesökare på Juli festivalen i Ekenäs 2017. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Ekenäs,Toto,stallörsparken

Paul Oxley's Unit var en favorit bland många. Bo Kaspers Orkester äntrade scenen med avslappnad vana. Man kunde se att bandet kände sig som hemma i Stallörsparken.

Bo Sundström kände sig som hemma i Ekenäs. Han drog även en trudelutt på finska, ackompanjerad av ukulele. Bo Kaspers Orkester på juli festivalen i Ekenäs. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Ekenäs,Bo Kaspers orkester,stallörsparken

- Det är fantastiskt! Fiilisen är på topp. Bara att fatta att de är här, det är redan toppen. De har inte varit mitt favoritband, men att höra dem här live, det blir någonting helt annat, berättar en alldeles förtrollad Nea Anner från Helsingfors.

Hela folkets Hector

Hector var i högform. Han gick tillbaka till sina rötter, den psykedeliska 60-talsrocken och den så kallade summer of love 1967.

Det blev delvis en kavalkad av förebildshyllningar. I början spelade han en Beatlescover. Publiken fick också höra en hyllning till den nyligen bortgågna Leonard Cohen, i form av en finsk version av "Hallelujah".

60-talet och Vietnamkriget bor kvar i den erfarna artisten, vars främsta teman fortfarande är fred och kärlek. Ett litet ställningstagande kunde han inte låta bli att göra. En kort stund fick publiken skymta USA:s nuvarande president på scenskärmen.

Hector var i högform under sitt första besök i Ekenäs. Hector uppträdde på Juli Festivalen i Ekenäs. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Ekenäs,Heikki Harma,konserter,stallörsparken

Stämningen var minst sagt kärleksfull då publiken fick höra de efterlängtade balladerna "Mandoliinimies" och "Yhtenä iltana", samt den nygamla klassikern "Kuunnellaan vaan taivasta" från 2004. Avslutningsvis belönades publikens väntan med låten som i bland anses uppnått status som Finlands andra nationalsång, "Lumi teki enkelin eteiseen".

Hector nämnde att han aldrig varit på orten förut. Den första utomhusturnén på 10 år är hans första möte med Ekenäs.

Alla ögon på Toto

Stämningen var elektrisk när kvällens mest väntade band intog scenen. Toto var i högform.

Många par dansade till de romantiska balladen "I'll be over you". En annan igenkänd publikfavorit var "Stop loving you" som bandet spelade ungefär halvvägs in i konserten.

Konserten avslutades med en längre version av monsterhitten "Africa", som innehöll en mängd solopartier av bland annat bongotrummor. 5 000 människors allsång fyllde parken med en otrolig stämning av gemenskap.

Steve Lukather och Joseph Williams från Toto. Toto uppträdde på Juli Festivalen i Ekenäs. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Ekenäs,Toto,stallörsparken

Den finska sommaren visade sin gemytliga sida, inte bara i form av sol och värme. När solen gått ner började scenen fullständigt svärma av ljuskära insekter. Bandmedlemmarna fick kämpa på för att inte helt och hållet drunkna i stormen av mygg och synbart större flygfän.

- Det är som att bo inne i en bikupa, utbrast gitarristen Steve Lukather, samtidigt som hans fluffiga rockfrisyr fullkomligt kryllade av kräk.

Toto lockade fans till Ekenäs från när och fjärran. Toto uppträdde på Juli Festivalen i Ekenäs. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Toto,Ekenäs,stallörsparken

En bit ifrån stranden låg en flotta med båtfarare, som behändigt kunde njuta av konserten på sina däck. Båtfarare som lyssnade på koserten i Ekenäs, juli festivalen 2017. Bild: Yle/Sofia Kajander Västnyland,Ekenäs,Toto,stallörsparken

Julifestivalen i Stallörsparken ordnades av Eastway Live den 29 juli. Andra artister som spelade under dagens lopp var bland annat Jannike och SF Blues.

När programledaren och journalisten Ruben Stiller sommarpratar är det utanförskapet och upprätthållandet, men samtidigt också kampen mot borgerliga fasader som står i fokus.

Stiller beskriver sitt tidiga förhållande till judendomen, och hur han inte förstod de märkliga riter som försiggick i synagogan i Helsingfors då alla runt om honom talade svenska.

- En gammal man ställer en typiskt judisk fråga: Vems son är du? Jag skäms, jag är nio eller tio år gammal, och förstår inte frågan. Jag borde ju kunna svenska, judarnas modersmål men hemma hos oss pratar vi bara tvångsfinska!

Rotlöst

Farfadern talade svenska som modersmål, och pappan likaså, men hemma hos Ruben talades det bara finska.

- Ville pappa månne att vi skulle bli assimilerade och inte höra till två minoriteter?

Efter en tid började Ruben och hans bror självmant tala svenska med pappan, för att komma honom närmare. De hade lärt sig i gymnasiet i Nummis, och sommarjobbat i Sverige. Familjen hade en lång historia av depressioner och det kändes som om det fanns ett avstånd mellan far och söner som delvis berodde på språkförbistring.

Revolutionären

När Ruben Stiller var sexton läste han första delen av Henrik Tikkanens gatutrilogi, Brändövägen 8 och boken förändrade hans liv.

- Jag blev en revolutionär som med sanningens flagga i näven stod och predikade på vardagsrumsbordet. Det var min mammas konservativa åsikter jag revolterade mot.

Mamman, en envis och dominerande kvinna från Evijärvi i Österbotten, var ändå den som Ruben tycker var mest lik sig själv, åtminstone i konfliktsituationer.

- Hon var en gående opera! Och om det sägs att det är lättare att förhandla med en terrorist än med en jiddische mame så kan jag säga att det nog också gällde min österbottniska mamma.

Hovnarren

Ganska tidigt i livet märkte Ruben att han hade lätt för att underhålla, och humorn föll sig naturligt för honom. Han ville ha en publik, och han fick den!

- Narrens roll funkade bra här på Yle också, ända tills Ylegate-skandalen hösten 2016. På Svenska Yle skulle hovnarren ha varit fri som en fågel, men inte på finska nyhets- och aktualitetsredaktionen.

Yles officiella linje kommenterar Stiller “bara poetiskt” i sitt sommarprat:

- Om kejsaren är naken, lönar det sig att bli en konformistisk nudist. Jag är själv ofta naken och vill absolut inte censurera nudister!

Ruben Stiller sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna på musiken i programmet.

Antalet sökande till engelskspråkiga examensprogram var lägre i årets gemensamma ansökan, uppger ett flertal högskolor till FNB.

Vid Helsingfors universitet sjönk antalet sökande till internationella magisterprogram med cirka en tredjedel.

Varierande antagningskrav och undantag

Svenska handelshögskolan Hanken uppger att det totala antalet antagna är lägre i år, men att det är svårt att avgöra vilken effekt terminsavgifterna har haft eftersom Hanken samtidigt har förändrat sina antagningskrav.

- En stor utmaning ligger i att avgöra vilka studenter som de facto är betalningsskyldiga eftersom det finns ett antal undantag i lagen. En och samma persons status kan förändras under antagningsprocessens gång, säger Hanna Donner, marknadsföringschef på Hanken till FNB.

Också Vasa och Jyväskylä universitet, Aalto-universitetet, Åbo Akademi, samt Tammerfors och Villmanstrand tekniska universitet har uppgett att antalet utländska sökande minskat.

De som kommer från länder utanför EU måste betala terminsavgift

Från och med hösten införs terminsavgifter för vissa utländska studerande. Betalningsskyldiga är de studerande som kommer utifrån EU och det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES och som utför sin examen på ett annat språk än svenska eller finska. Detta gäller dock inte schweiziska medborgare.

Stor minskning vid Åbo Akademi

För Åbo Akademi ligger årets siffra vid 270 ansökningar jämfört med fjolårets 550. ÅA understryker dock att antalet internationella program vid högskolan minskat med en tredjedel.

Vid Tammerfors universitet är situationen en annan. Universitetet uppger att antalet ansökningar från utanför EU- och EES-områdena ökade en aning. Av sammanlagt 87 antagna som inleder sina studier vid universitetet är 25 betalningsskyldiga medan 62 beviljats någon slags stipendium.

Ett stipendium kan täcka hela årets avgift

Terminsavgifternas storlek varierar avsevärt från universitet till universitet, men även beroende från utbildning till utbildning.

Vid Helsingfors universitet varierar terminsavgifterna mellan 13 000 och 18 000 euro per år, medan till exempel Lapplands universitet tar 8 000 för alla sina engelskspråkiga magisterprogram. Vid Hanken är årsavgiften för alla inriktningar 12 500 euro.

Vid de flesta universitet FNB talat med rör sig kostnaderna omkring 10 000 euro om året.

Men tack vare olika sorters stipendier behöver en del antagna studerande inte betala fullt pris för läsåret.

Vid Aalto har 174 betalningsskyldiga tagit emot en studieplats vid ett magisterprogram, men av dem har 116 fått ett fullt stipendium, vilket innebär att de inte alls betalar någon avgift.

Vid Tammerfors ligger antalet betalningsskyldiga som fått ett fullt stipendium vid 70 procent. Vid Helsingfors universitet inleder 65 studerande som kommer utifrån EU- och EES- områdena sina studier. Av dem beviljades 26 stipendier. Även Hanken uppger att majoriteten av de betalningsskyldiga beviljats stipendier på någon nivå.

Det finns inte för tillfället exakta uppgifter om hur många betalande studerande som kommer att att inleda sina studier i höst.
(FNB)

Leif Jakobsson ser en stor skillnad mellan svenska och finska artister. Han har en lång och intressant karriär bakom sig inom mediebranschen och är sedan 2012 direktör vid Svenska kulturfonden. Benny Törnroos träffade Leif för att diskutera karriär, betydelsefulla resor i Leifs liv och vad resorna har fört med sig för upplevelser.

Leif Jakobsson är en äkta karriärsman. Han är konsthistoriker, historiker, arkeolog och samhällsvetare. Han har en lång karriär bakom sig inom medievärlden och har haft chansen att resa runt till många av världens metropoler.

Stockholm, New York och Paris är några av Leifs favoriter. Även Grekland ligger honom nära hjärtat, där han i sina unga år spenderade sju år runt om i olika städer.

Sångare är inte enbart sångare i Sverige, de är också artister.

Resorna har hämtat med sig nya kulturer, arbetserfarenheter och många musikupplevelser.

Leif berättar att han har levt med musik sedan han var liten och den har därför en viktig plats i hans hjärta.

- Jag har levt i en väldigt musikalisk familj där vi har spelat och sjungit. Och sedan har livet och livets olika skeden fört in ny musik hela tiden.

Låt oss följa med på några av Leifs intressanta resor.

Nyfiken på medelhavet

Leif var mitt i studierna när han bestämde sig för att söka jobb i Grekland, vilket resulterade i sju år i den grekiska kulturkretsen.

När studierna avslutades flyttade Leif tillbaka till Finland och började jobba på Yle, först som redaktör och sedan som faktachef för Finlands Svenska Television (FST). Det var starten till en framgångsrik karriär inom mediebranschen.

Sverige är långt ett annat samhälle

År 1994 fick Leif jobb på Sveriges television, först som kultur- och musikchef och sedan som programdirektör och vice verkställande direktör, sammanlagt blev det tio år.

- Då man har arbetat i Finland så är det enormt givande att få jobba med samma saker i en betydligt större och resursstarkare miljö.

Under sin arbetstid i Stockholm hade Leif möjlighet att träffa många musiker. Han menar att det finns en stor skillnad mellan svenska och finländska artister.

Leif konstaterar att även om Finland har många bra musiker skulle han gärna se mera av den svenska scenkulturen på den finska scenen.

- Sångare är inte enbart sångare i Sverige, de är också artister. Svenskar har ett publiktänk när de uppträder och det kan jag ibland sakna i ett finländskt framträdande. När svenska artister talar mellan låtarna på en konsert är det välgenomtänkt och inte nonsens som man ofta på hör på finska scener.

En teori bakom fenomenet är revykulturen som var otroligt stor i Sverige under 20, 30 och 40-talet. Revyn präglas av en kombination av musik, dans och sketcher. Musiken är viktig men framför allt är det viktigt att tänka på framträdandet som en artist och inte endast som en musiker.

Då man har arbetat i Finland så är det enormt givande att få jobba med samma saker i en betydligt större och resursstarkare miljö.

I Stockholm jobbade Leif också under många år i Kungliga Operans styrelse och nu är han vice ordförande i styrelsen vid stiftelsen för Finlands Nationalopera.

Opera står honom nära hjärtat och han gillar både att lyssna på och arbeta med opera.

- Det är en enormt kreativ miljö.

New York - en blandning av modernitet och gammaldags

- Det är alltid en upplevelse att komma till New York, säger Leif.

Man möts av en extrem modernitet med någonting som är väldigt gammaldags. Leif berättar att om man går till ett postkontor eller till en bank känns det väldigt gammaldags, samtidigt som staden omges om moderna skyskrapor.

Att gå på opera, teater, konstutställningar, konserter eller bara läsa New York Times är enligt Leif otroliga upplevelser i New York.

Under en kortare tid jobbade han på filmavdelningen vid Metropolitan Museum of Arts.

Paris - någonting utöver det ovanliga

Leif konstaterar att Europa har många fantastiska huvudstäder men att Paris är en huvudstad som är någonting utöver det vanliga.

- Det känns som en riktig utlandsresa. Man går över en kulturgräns. Frankrike har en så synlig kultur som är påtaglig i allt från gatubilden och maten till hur folk går klädda.

Han tycker att det är synd att vi i Finland och Norden hör så lite fransk musik på radion, eftersom det finns en stark musikscen i Frankrike.

Leif har varit med om många intressanta resor och internationella upplevelser. Idag är han direktör vid Svenska kulturfonden.

Men vilka är dina största upplevelser i din karriär?

- Det är väldigt svårt att välja. Det specifika man får uppleva då man får en ny utmaning yrkesmässigt eller i ens privatliv känns alltid då som det största och viktigaste. Men livet går vidare. Det kommer nya utmaningar, både privat och professionellt. Jag hoppas att jag varje gång ska kunna vara lika entusiastisk och tycka att det här är det största som har hänt.

Mera om Leif Jakobsson hör du i Vår musik måndag 31.7.2017 kl. 21.03.

Lisa Nilsson uppträder på Allsång på Skansen i det sjätte programmet den 1 augusti. Ett program och koncept hon tycker är helt fantastiskt och som hon numera ser på med lite andra ögon.

Lisa Nilsson står i sommar på Allsång på Skansen-scenen för fjärde gången. Tror hon i alla fall. Hon har lite svårt att komma ihåg hur många gånger det egentligen är.

Efter att Allsång på Skansen har sänts går Lisa Nilsson över till "Allsångsscenen är din" och spelar i en timme, tillsammans med sitt band, sådana låtar som de brukar spela på konserter (Obs! Visas inte på Yles kanaler men kan ses på SVT Play). Dessutom har hon också några gästartister med sig.

Är det annorlunda att vara med nu eller känns det fortfarande lika häftigt som första gången?

- Jag måste säga att det mesta blir härligare hela tiden. Jag ser på det med lite andra ögon. Jag tycker allsången är någonting helt fantastiskt och jag tycker inte det är ett dugg konstigt att det har blivit så populärt.

Det jag älskar med allsången är att mina barn och andra barn som är lite yngre, kan låtar som är från min barndomshistoria.― Lisa Nilsson

Allsång på Skansens historia går tillbaka ända till 1935. Idag tilltalar programmet både gamla och unga, vilket Lisa tycker är fantastiskt.

- Det jag älskar med allsången är att mina barn och andra unga kan låtar som är från min barndomshistoria, för att de lär sig dem genom allsången. Det håller liv i någon sorts populärmusiktradition som annars lätt försvinner för att den inte uppmärksammas så ofta.

Är det någon av dina låtar som har blivit allsånger?

- Det var en bra fråga. Det vet inte jag. Det är möjligt att det finns någon av mina med. Det ska jag kolla upp.

Lisa tilldelades nyligen Povel Ramels Karamelodiktstipendiet, som årligen delas ut till en person för en framstående gärning inom musik. Därför skulle hon gärna sjunga Povel Ramels låt Underbart är kort på Allsång på Skansen.

Om hon har turen att sjunga den låten återstår att se. Man får inte välja och vraka bland vilka låtar som helst.

- Vi får väl se hur programmet ser ut. Alla får tre val på sig och alla sliter i samma låtar.

Utöver Allsång på Skansen kommer Lisa Nilsson att ta det lite lugnare den här sommaren och ha semester med sina barn och sjunga jazz.

- Jag har turnerat med mina poplåtar nu i två år så jag tar en liten paus från det. Jag är bland annat med i en jazztrio.

Har du någon hälsning till Finland?

- Jag får så fina hälsningar från Finland och de undrar “varför kommer du inte hit?”. Men jag lovar att jag ska återvända. Och tack för understödet, det känns fint att vara efterlängtad.

Lisa Nilsson intervjuades av Lilian Brunell.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl. 21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.

"Allsångsscenen är din" -delen med Lisa Nilsson sänds inte på Yles kanaler men kan ses på SVT Play.

Övriga artister i säsongens sjätte program är FO&O och Icona Pop.

Vi har alla ett ansvar för att försöka påverka det samhälle vi lever i och människorna runt omkring oss på ett positivt sätt. Så kan man sammanfatta den holländska formgivaren Marije Vogelzangs installationer och performancer kring ätandet som handling och ritual.

- Det som gör människan jämlik är att vi alla äter, alla behöver gå på toaletten och att vi sover. Ätandet som sådant är så fascinerande, att maten ibland bara är en ursäkt för att skapa samspel mellan människor, säger Marije Vogelzang.

- Om man använder maten som ett verktyg eller som ett material att förminska klyftor mellan människor och få folk att dela mat med varandra, så är mat ett underbart verktyg för en formgivare.

Marije Vogelzang är formgivare utbildad vid Design Academy Eindhoven i Holland. Hon arbetar utifrån verbet att äta och har alltså specialiserat sig på ätandet som handling och ritual istället för bara mat. Marije Vogelzang är världens första eating designer.

Hon skiljer därför från en traditionell matformgivare (food designer) eller kulinarisk artist som fokuserar på rätters kompositioner, där varje maträtt är små konstverk som är estetiskt vackra, överraskande och läckra.

Ritualer ger mening

Ett återkommande tema i Marije Vogelzangs arbeten är gemenskap och akten i att dela mat med varandra.

Hon funderade bland annat på julens mening och arrangerade en något annorlunda julmiddag för 40 personer.

Bordsduken hängde ner från taket, med hål för huvud och händer. När bordsgästerna slog sig ner kunde de bara se varandras ansikten. Med kroppen och kläderna gömda bakom bordsduken, försvann också identitetsmarkörer, klasskillnader och sociala hierarkier.

Den ena bordshalvan hade melon på sina tallrikar, den andra lufttorkad skinka. Det tog inte många sekunder innan gästerna förstod att de kompletterade varandra och började dela mat med varandra tvärs över bordet.

- När jag betraktar världen eller oss européer, så kan man säga att vi är rika, men väldigt fattiga när det gäller ceremonier eller ritualer kring mat eller ätande. I till exempel Indien ser du att människor använder maten till att skapa ritualer.

- Ritualer ger dig olika perspektiv på ditt eget liv eller ger ditt liv mening eller värde. Många gånger handlar maten om att skapa eller förstärka banden mellan människor, berättar Marije Vogelzang.

Maten är viktig vid bröllop i Indien. Brudparet vid en tamilbrahmanskt bröllop Bild: Public domain / Karthikeyan.pandian hinduism,bröllop,ritualer,tamiler,brahmanism

- När du gifter dig i Indien ger man varandra något sött att äta. Det är små gester där mat fungerar som verktyg för att understryka meningen med livet. Det saknar vi i vår världsända, men formgivning är en bra metod för att utveckla det vidare.

Att dela bröd med varandra är en stark symbol inom till exempel kristendomen. Hur har Marijes holländska uppväxt påverkat hennes syn på detta?

- Att dela bröd eller mat är inte bara en symbol i kristendomen utan finns också i andra religioner. Vi har en rätt fattig matkultur i Holland och den beror till stora delar på kalvinismen, anser Marije Vogelzang. Inom kalvinismen var det inte tillåtet att roa sig, så man skulle inte äta mera mat än den som fick dig mätt. Jag tror att den förstörde en hel del av vår matkultur.

- När man delar mat med varandra i ett religiöst sammanhang, så stiger också matens värde. Du ser Jesu kropp i brödet, du delar det och den upplevelsen är så mycket intensivare än om man bara delade bröd från en plastpåse.

Fresk från Kremitovski kloster Bild: Yle/Public domain nattvard,Bulgarien,Kremikovtsi Monastery,Jesus,Kristi Lärjungar,lärjungar,Jesu sista måltid,måltider,fresker,väggmålningar,1500-talet

Inspireras av barnens fantasi

Marije har tre barn och när ena dottern vägrade äta grönsaker och rotfrukter hittade Marije på att de skulle skapa ätbara smycken av dem, med tänderna som verktyg.

- Barn är väldigt haptika. De behöver röra vid saker. Det är viktigt att använda alla sinnen, att känna, dofta samt att äta utan att använda händerna.

- Jag blir ibland avundsjuk på hur barn omedelbart kan se någonting i ett föremål genom att släppa fri sin fantasi. När man en gång förlorat den förmågan är den svår att få tillbaka.

Som formgivare kan jag inte rädda världen, men nog påverka strukturerna.

Marije Vogelzang kombinerar ofta konstindustriell formgivning med performance. Vid första ögonkastet kan hennes arbeten verka lustiga och till och med något osmakliga, men det finns allting en seriös tanke bakom.

- Det sätt vi äter på just nu kan vi inte upprätthålla en hållbar utveckling. Vårt matsystem är rätt sjukt. Som formgivare kan jag inte rädda världen, men nog påverka strukturerna.

- När man tänker kreativt inom ett stelt system kan man lösa upp och rucka på strukturerna på ett positivt sätt för att förebygga ett mer sunt matsystem och en mer sund matkultur.

- För det handlar också hur vi som konsumenter handskas med mat och matens verkliga värde. Jag tycker att vi har stora problem med det nu för tiden.

Familjen Hassels hönor producerar ljusbruna ägg med tjockt skal Bild: Yle/Sune Bergström svartbäck,hönsäggsproduktion

Självförsörjande äggonomi

The Eggchange var ett projekt som karikerade det engelska ordet exchange, alltså att växla pengar.

The Eggchange är en självförsörjande mikroekonomi med befruktade ägg som startpeng. Valutan är alltså ägg.

Istället för att köpa ägg och en färdigt slaktad höna från butiken köper du istället befruktade ägg och föder upp egna höns. Räntan får du i värpta ägg.

Kort sagt. De befruktade äggen ger kycklingar och höns, som i sin tur ger fler ägg och tillsammans med en tupp fler kycklingar och höns.

En tupp och fyra hönor har fyra hönsgenerationer senare blivit 46 miljoner hönor eller 65 miljoner ton kött.

Den holländska formgivaren Marije Vogelzang Bild: Marije Vogelzang formgivare,industriell formgivare,grafisk formgivare,designer,maträtter,ätande,Nederländerna,marije vogelzang

- Jag är mycket intresserad av varifrån maten kommer ifrån. Min generation är inte van vid att se vad som händer med djuren, till exempel slakten. Det är så enkelt att gå till affären och köpa ett färdigslaktat djur billigt.

- Om du inte själv har upplevt hela processen med att föda upp en höna och se vad den behöver för att växa upp och sedan själv slakta den, så förstår du inte köttets riktiga värde när du äter det, betonar Marije Vogelzang.

Vi tror att marknaden följer någon sorts naturlag. Men vi har skapat den och kan därför påverka den.

- Jag menar inte att alla ska gå omkring med ägg i fickorna som betalningsmedel, men jag uppmanar alla att titta närmare på djuruppfödning, på hur vi äter djur och de ekonomiska aspekterna.

- Vi tror att marknaden följer någon sorts naturlag. Du kan till exempel inte påverka vädret eftersom det följer naturens lagar, utan måste bara acceptera att det regnar. Vi behandlar marknaden på samma sätt, men det är ju vi som har skapat den. Och inte för så värst länge sen, så därför kan vi också förändra och påverka den, tror Marije Vogelzang.

Oumphbugare med tillbehör Oumphburgare med tillbehör Bild: Leo Gammals oumphburgare,sojaprodukter,hamburgare,hummus,Granatäpplen,majonnäs,rödlök,vegetariska rätter,vegan

Projektet Faked meat uppstod efter att Marije Vogelzang blivit upprörd av att alla vegetariska alternativ till köttprodukter bara var sämre kopior av originalen.

- Till exempel soja eller sojaprotein kan du använda i vilket format eller vilken form som helst och inte nödvändigtvis i samma form som burgarbiffen av kött, menar Marije Vogelzang.

- Korven ser ut som den gör för att du har fyllningen i en gristarm. Jag tycker att det är lustigt att en vegetarisk korv fortfarande har formen av en korv, fast där varken finns något djur eller någon tarm kvar. Det är förbryllande att vi har dessa arketyper i våra sinnen, ler Vogelzang.

Korvar i Chef Wotkin's fabriksaffär Bild: Yle/Helena von Alfthan chef wotkins

Därför skapade Marije Vogelzang och en växtslaktare fyra nya vegetariska djur, som en kommentar till utbudet av vegetarisk färdigmat, men också dagens intensiva köttproduktion.

Vegetariska djur för grillen

Herbasten bor i Albaniens södra del. Den påminner om ett får, fast kroppen är fyrkantig. För att skydda sig mot rovdjur har den ett naturligt kamouflage av örter som päls. Eftersom örterna växer ut ur pälsen är den vid slakt färdigt marinerad för grillen.

Pontin är en gnagare som lever i slocknade vulkaner på Hawaij. Den livnär sig på vad den hittar i en miljö av lava och stelnad magma. Köttet har därför en naturlig rökt smak.

Biccion är en japansk plattfisk med vitt och rosa fiskkött samt starka mörkblå och gröna ränder från sjögräset som den så gärna tuggar i sig.

Fågeln Sapicu från Kanada bygger sina bon i lönnträd och konsumerar lönnsirap. Därför är sapicun en söt fågel som fungerar utmärkt som dessert.

Den holländska formgivaren Marije Vogelzang Bild: Marije Vogelzang formgivare,industriell formgivare,grafisk formgivare,designer,maträtter,ätande,Nederländerna,marije vogelzang

Tillbaka till våra rötter

Roots var ett projekt med stark symbolik. Marije höll då en workshop i Sydafrika som kombinerade historia, vetenskap och kultur. Rotfrukter i bakades i lera över öppen eld, efter en uråldrig, kinesisk metod, nu utförd i världsdelen där människan kommer ifrån.

- Metoden med att laga mat i lera finns i många kulturer. Folk täckte in hela djur i lera, med päls och allt, stekte dem över öppen eller på en kolbädd.

- När djuret var färdigt och leran krossades hade pälsen fastnat i leran och det var enkelt att skrapa ur köttet. Leran gör att köttet behåller alla safter, inget rinner ut. Det är mycket gott och smakfullt, bekräftar Vogelzang.

Efter valet 1994 myntade ärkesbiskop Desmond Tutu uttrycket Regnbågsnationen för Sydafrika på basis av den stora variationen av hudfärger som finns där.

Ärkebiskop Desmond Tutu Desmond Tutu Bild: EPA afrika

- Jag såg ett samband mellan hudfärgerna och leran som fanns i samma nyanser, eller världens alla nyanser, från riktigt vit, till olika gula, bruna och svarta färger, mycket lika våra hudfärger.

- Så valde jag rotfrukter för de är tacksamma att tillaga i lera och mänsklighetens rötter finns ju i Afrika.

- Vi gjorde också ansikten i leran, så att du täckte in en rotfrukt i lera och gjorde ett ansikte, som symboliserar den antropomorfiska gestalten Golem, som skapades av lera.

- När rotfrukten var klar och du lyfte den ur eldstaden hade du ett dilemma för du hade en vacker lerstaty som du i normala fall skulle sätta på hyllan där hemma och beundra, men nu var det mat innanför, visserligen anspråkslös, men i alla fall. Efter litet eftertanke söndrade nog alla sin skulptur med en hammare och åt upp innehållet.

Medan de romska kvinnorna matar besökarna berättar de historier ur sina liv. Liv som ofta är fyllda av förtryck och fördomar.

Humor, satir och samhällskritik genomsyrar flera av Vogelzangs arbeten, men minst lika ofta söker hon former där människor får motta kärlek, värme och omsorg.

I performancen Eat Love Budapest möter besökare romska kvinnor, men inte ansikte mot ansikte. Ett vitt skynke skiljer dem åt. Medan de romska kvinnorna moderligt matar besökarna berättar de historier ur sina liv. Liv som ofta är fyllda av förtryck och fördomar.

När besöket är över får gästen en ballong med sig där Vogelzang har fäst en lapp med den romska kvinnans namn.

Hon har också jobbat med projekt inom vården, särskilt med patienter som lider av ätstörningar.

Tillsammans med vårdpersonalen har de försökt ändra namn på rätter och menyer, få föräldrar och närstående att hjälpa personer att äta mera hälsosamt samt skriva och skicka kort till omvärlden för att be folk komma och hälsa på.

Plastmojäng för att magra

Professor i psykologi, Brian Wansink vid Cornell University i New York, har bland annat studerat varför vi ofta lägger upp mera mat på tallriken än vi tänkt oss eller orkar äta upp.

Han har bland annat kommit fram till att vi äter med ögonen för att vår mage inte kan räkna hur mycket vi har ätit.

För att förhindra överätande eller rent matmissbruk gjorde Marije Vogelzang figurer av plast som fyller 20 procent av tallrikens utrymme.

När du lägger upp mat kan du fylla tallriken normalt, men du kommer automatiskt att äta mindre eftersom den oätliga figuren som upptog plats blir kvar.

Inspirerad av finska krigsbarn

Vid sitt föregående besök i Finland ifjol ordnade Marije Vogelzang en sensorisk resa för alla sinnen, A couple of little things.

Den var inspirerad av de finska krigsbarn som fick lämna landet och tillbringa en tid i ovisshet i Sverige under andra världskriget. resan tog vara på känslor av otrygghet, ensamhet samt erfarenheten att bli övergiven och omplacerad.

Krigsbarn reser iväg med tåg. Barn evakueras med tåg 1939 Bild: YLE/Eino Nurmi krigsbarn

Deltagarna blev matade och varsamt smekta över huvudet och ryggen. samtidigt som de fick höra uppläsning ur Topelius Björken och stjärnan och höra sånger om barn som söker efter sina hem.

Ingredienserna till maten som serverades var immigranter från olika delar av världen, men som vi tagit till oss och som så småningom blivit naturliga ingredienser i det finländska köket.

En stor del av maten som när oss varje dag är faktiskt en blandning av ingredienser från hela världen, till exempel potatis från Peru eller smör från Indien.

I år firar vi Finland100 och genom kampanjen Vi äter tillsammans - Syödään yhdessä strävar ett stort antal finländska samfund, företag, föreningar, förbund, fonder, byar och städer att skapa förutsättningar för så många som möjligt att oftare kunna äta tillsammans.

Även du kan vara med och återuppväcka besökskulturen med gamla seder och traditioner eller delta i ett mindre och större evenemang där vänner, grannar, samfundsmedlemmar, by- och stadsbor äter tillsammans.

För mera läsning och fördjupning:

Formgivaren Marije Vogelzangs hemsida med presentation av henne och hennes arbete.

Den amerikanska skådespelaren, manusförfattaren och dramatikern Sam Shepard har avlidit.

Han blev 73 år gammal. Han led av nervsjukdomen ALS, och avled i sitt hem i Kentucky, rapporterar Broadway World

Sam Shepard (egentligen Samuel Shepard Rogers) var verksam som ledande dramatiker sedan slutet av 1960-talet, och gjorde bland annat experimentella pjäser som Simpatico (1994). Till hans berömda dramer hör familjetrilogin The Curse of the Starving Class (1976), Buried Child (1979) och True West (1981).

Han fick Pulitzerpriset i drama år 1979 för pjäsen Buried Child.

Shepard gjorde filmmanus till bland annat ”Paris, Texas” (1984).

Sam Shepard Bild: AOP Sam Shepard

Sam Shepard filmregidebuterade med Far North (1988) efter eget manus.

Jessica Lange och Sam Shepard i filmen Don't come knocking. Jessica Lange och Sam Shepard i filmen Don't come knocking. Bild: AOP Jessica Lange,Sam Shepard filmography

Under åren 1982–2011 levde han tillsammans med Jessica Lange, och de fick två barn tillsammans.

(Källa: Nationalecyklopedin, Broadway World, AP, Reuters)

Författaren Merete Mazzarella tar i sitt sommarprat med oss på en resa till Australien, ett land hon och mannen Lars Hertzberg aldrig någonsin hade drömt om att besöka, och inte ens tänkt på som särskilt intressant.

Öppningen kom då Lars, som är filosof, blev erbjuden sex veckor som gästprofessor vid The University of Queensland i Brisbane.

Merete Mazzarella? Visst var det hon som åkte till Australien och blev uppäten av en haj?

- Det kändes som en möjlighet vi inte fick missa, rentav som ett privilegium med tanke på vår nog så mogna ålder för Lars var trots allt sjutttiotre och jag bara ett och ett halvt år yngre.

Vacker och rolig reseskildring

Mazzarellas sommarprat är en personlig reseskildring som rymmer vackra beskrivningar av jakarandaträd i skymningen och dagar med tropiskt regn, men också roliga anekdoter och funderingar, till exempel om alla farliga djur i Australien.

- På väg till Australien tänkte jag: Om jag blir uppäten av en haj så blir det det enda folk kommer ihåg om mig. Inte mina böcker, inte min roll som universitetslärare - nej, folk skulle säga: Merete Mazzarella? Visst var det hon som åkte till Australien och blev uppäten av en haj?

Vi får också bekanta oss med den australiska skatan - flöjtkråkan, som kan härma både människor och djur kusligt väl (kolla detta på Youtube, det är värt det!).

Australien och flyktingpolitiken

Mazzarella, som här i hemlandet tagit ställning mot Finlands flyktingpolitik låter inte heller den australiska dito gå någon förbi.

- Den är sannerligen inte bättre än vår. Asylsökande spontanflyktingar släpps inte in i landet överhuvudtaget utan har internerats på obestämd tid på två Stillahavsöar, Manus och Nauru.

Merete Mazzarella sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna till musiken i programmet.

Gruvlig död, ondskefulla personer i vår närhet samt människor som långsamt ser pusselbitarna falla på plats och ser till att mördaren hamnar bakom lås och bom. Den första helgen i augusti samlas deckarförfattare och -älskare på Gotland för att frossa i mordmysterier, skrivtips, teater, kriminalteknik och umgänge med likasinnade.

Det är den före detta journalisten, chefredaktören, författaren, förläggaren och blivande förlagschefen Carina Nunstedt som för tredje året i rad ordnar festivalen.

Att ställa till med en festival för över femtio författare och långt över tusen deltagare tar tid och planering.

Nunstedt började jobba med årets festival redan för ett år sedan precis när 2016’s festival var slut. Hon började med att höra av sig till förlagen som var intresserade av att delta, att sätta ihop själva Crimetime-teamet och sedan stöta och blöta seminarieteman tillsammans med bland annat de aktuella författarna och förläggarna.

- På Crimetime vill vi att läsarna ska komma författarna väldigt nära, det blir personliga möten och inte bara reklam för den senaste boken, säger Nunstedt.

Bland dagens deckare finns det både riktigt blodiga historier, Mikko Porvalis berättelser om polisarbetet i 1920-talets Finland, ofrivilliga agenter i Hollywood och deckare som man närmast kan beskriva som feel good eftersom de är lika mycket relationsromaner som mordmysterier.

Nunstedt säger att Crimetime-teamet vill jobba både på djupet och på bredden när de sätter ihop programmet.

Carina Nunstedt ordnar kriminallitterär festival Fyra peroner på en festivalscen, poserande Bild: Karl Melander Carina Nunstedt

Som exempel nämner Nunstedt författaren Jens Lapidus som kommer att berätta om hur han tänker när han skriver, det ordnas författarmiddagar där man äter medan man lyssnar på författare som pratar i bakgrunden, på festivalen finns också en skrivarskola där kända författare berättar om hur de gör när de skapar historier.

- En av de populäraste programpunkterna är ändå att se kriminaltekniker i sitt arbete.

En av de författare som Nunstedt själv ser fram emot att lyssna till är Jane Harper som flugit in ända från Australien. Harpers debut ”Hetta” utspelar sig på den heta, torra, avfolkade australiensiska landsbygden och är, enligt Nunstedt, väldigt suggestiv, med bra karaktärs- och miljöbeskrivningar.

Mindre ensamma författare och läsare

När Carina Nunstedt jobbade som journalist och senare chefredaktör intervjuade hon ofta författare och insåg att det ofta var intressanta personer också utanför sina böcker.

- Jag tyckte att det var spännande att prata med författarna eftersom de tänker så mycket på den kreativa processen. Det var liksom synd att de var så ensamma i sina yrken.

Det ledde till att Nunstedt började ordna stora författarkvällar på en teater i Stockholm. För en liten summa pengar fick publiken ett glas vin, nåt att tugga på och oftast en överraskningspresent. Samt naturligtvis en möjlighet att få en bok signerad.

- Vi blandar olika genrer, kokböcker, träningsböcker och olika sorters skönlitteratur får alla plats på våra författarkvällar. Det är just blandningen som gör det speciellt. Att blanda olika genrer jag väl fått med mig från att jag jobbat med magasin så länge. Vi människor är ju komplexa varelse och kan vara intresserade av många olika saker samtidigt.

När Crimetime Gotland är över för i år kommer Nunstedt att åka till Sardinien för att fira sin och maken Anders Nunstedt tjugonde bröllopsdag, med sig tar hon ”Ett litet liv” av Hanya Yanagiara och den sista delen av Elena Ferrantes Neapel-serie.

Senare i höst tillträder hon som Nordenchef för ett av världens största förlag, Harper Collins.

- I mitt nya jobb kommer jag att få resa en del till Finland och det ser jag verkligen fram emot!”

Text: Peppe Öhman

Det började som ett skämt men nu ser det ut att bli verklighet. I december ska ett band bestående av tusen musiker uppträda i Åbohallen, om allt går som planerat.

Mark Bertenyi från Turku Rock Academy lade för en vecka sedan upp en anmälan på Facebook där han ville samla upp till tusen musiker för att uppträda tillsammans som ett band.

På tisdagen berättade Bertenyi på Facebook att han redan fått 931 anmälningar från intresserade musiker.

Konserten planeras att hållas i december kring självständighetsdagen. Sannolikt ordnas den i Åbohallen.

Bertenyi tänker publicera spellistan den här veckan.

Sommaren börjar lida mot sitt slut, likaså sommarteatersäsongen. Lurens sommarteater i Lovisa har tre föreställningar kvar och de förväntas bli slutsålda.

Har man tänkt se Sällskapsresan på Lurens börjar det vara dags att skaffa biljetter. Det är tre föreställningar kvar den här veckan.

– Vi har bara ströplatser kvar till dagens föreställning (2.8) och tills i morgon. Till den sista föreställningen på fredag finns knappa 200 biljetter kvar. Ska man se pjäsen lönar det sig att börja ringa och beställa biljetter, säger ordförande Kim Svenskberg vid Östra Nylands ungdomsförbund.

Den andra föreställningsveckan i början av juli var lite sämre med tanke på publikmängden, mest på grund av vädret. Men sedan dess har det blivit bättre.

Slutsålda föreställningar

Kim Svenskberg säger att Lurens har haft slutsålda föreställningar de senaste två veckorna. Och på tisdagens föreställning fanns det 500 personer i publiken.

– Vi kommer nog upp till nästan 9 000 besökare, så det är riktigt bra sommar. Vi får vara nöjda.

Sommaren har inte heller bjudit på några större problem. Skådespelarna har varit friska.

– Det är alltid en utmaning då det är mycket folk och det inte finns någon som kan dubblera. Alla borde vara med på varje föreställning, säger Svenskberg.

Idag har han garaget fullt med lyxbilar och i sina bolag har han ett eget kapital på ca 300 miljoner kronor. Faktum är att han lär vara lika förmögen som Björn Ulveaus. Men det har inte alltid varit så. En tid fick han livnära sig som gatumusiker och leva på sin fru.

Gyllene Tider var det största namnet i Sverige i början av 80-talet och deras 2 första skivor var enorma försäljningssuccéer och turnéerna var slutsålda. Men trots framgångarna började bandet känna på sig att man vill utvecklas.

- Vi ville ju inte vara ett tonårsband som vi hade blivit i Sverige och det var mycket 10- och 12 åringar bland publiken och vi var kring 20 år då. Så hade det inte varit förut utan det hade alltid varit jämnåriga som vi spelade för. Vi ville helt enkelt växa upp lite i vår musik också.

Men ingen av oss trodde att det skulle bli något stort av den.― Per Gessle om Sommartider.

En del av materialet på den tredje skivan, Puls, riktade sig också till en litet äldre publik men på albumet fanns också kioskvältare som Sommartider.

- Då vi spelade in den så var den faktiskt inte så kaxig som den sedan blev. Vi lämnade bort en massa grejer som vi hade spelat in och därför blev den litet råare och tuffare också. Men ingen av oss trodde att det skulle bli något stort av den. Och jag tror inte att någon i bandet var särskilt imponerad av uppbyggnaden. Ackordföljden är ju ganska given, berättar Per Gessle.

Skolpsykologen skrev papper

1983 så rykte en del av medlemmarna i bandet in i armén och då passade Per Gessle på att spela in sin första soloskiva. Följande år blev han själv kallad till uppbåd och han hade ingen större lust att göra värnplikten så han gick till sin forna skolpsykolog som själv var pacifist. Han tyckte att idén var bra och han skrev en diagnos som gjorde att Per blev befriad från militärtjänstgörningen.

- Han skrev ut ett intyg att jag inte kan röra mig bland mycket människor och det stämde ju väl överens med mitt jobb, berättar Per och skrattar åt minnet.

Men då den fjärde skivan skulle spelas in så hade det redan uppstått en del frustration inom gruppen. Dels kändes det som om Gyllene Tiders populäraste tid var förbi och dels hade man nått det mesta man kan nå så följande steg blev att försöka slå igenom utomlands så man spelade in en skiva på engelska i stället.

The Heartland Café utkom i februari 1984 och sex låtar från skivan lanserades också i USA . Eftersom man inte kunde använda namnet Gyllene Tider där så kallade man sig i stället för Roxette. Och det namnet värmdes ju upp några år senare men då var det fråga om duon Fredriksson och Gessle.

Misslyckad utlandslansering

Per hade gillat den engelska rytm och blues gruppen Dr Feelgood och idén till namnet kom från en av deras låtar. Men Gessle själv var mycket missnöjd med skivan.

- Jag skrev inga bra låtar då och framför allt inga bra texter och vi borde ha bytt producent, säger han då vi träffas en eftermiddag i Stockholm och pratar om hela hans karriär.

Enligt Gessle blev skivan någon form av svensk middle-of-the-road pop som inte tilltalade någon. När de svenska texterna försvann så försvann också det unika med Gyllene Tider.

- Då de recenserade skivan i Billboard skrev de, not much happening here och precis så kände jag också, säger Gessle.

Jag ville ju fortsätta vara artist men sanningen var ju att ingen köpte mina skivor längre.― Per Gessle om karriären i mitten av 80-talet.

Hitmaskinen började hosta och pengarna sinade

Som 26 åring kände sig Per Gessle plötsligt som en före detta popstjärna och han visste inte riktigt i vilken riktning karriären skulle gå. Gyllene Tider var upplöst och solokarriären ville inte ta fart så i stället försökte han sig på att skriva åt andra artister.

- Jag ville ju fortsätta vara artist men sanningen var ju att ingen köpte mina skivor längre, säger Gessle.

Skivbolaget ville att han skulle gå i en riktning mot Ulf Lundell som var på samma skivbolag men Gessle kände ändå att han inte var riktigt klar med popmusiken ännu. Och det är en last som han fortfarande går och bär på. Så fort han var färdig med den nya Nashville plattan som är mer akustisk och lågmäld så kände han att det skulle vara dags att ge sig ut och spela powerpop med Gyllene Tider. Men i stället blev det nu en kompromiss i form av en soloturné i Norden som avslutas i Vasa och Borgå i augusti.

Men dök det någonsin upp en tanke i mitten av 80-talet när allt var motigt i karriären att han i stället skulle satsa på något annat än musik?
- Nej, så långt har det inte gått, säger Gessle och skrattar till. Men jag levde faktiskt på min fru ett tag som jobbade på resebyrå, tillägger han.

Och för att förtjäna pengar så åkte han tillsammans med Marie Fredriksson (detta var före Roxette-tiden), Lasse Lindbom (producent för Gyllene Tider skivorna) och Mats Persson från GT runt i Sverige och uppträdde akustiskt på gator, torg och i barer. Inkomsterna var inte stora men man hade inte heller så stora utgifter.

Men menar du faktiskt att du efter Gyllene Tider var så barskrapad att du var tvungen att leva på din fru, Vart hade alla pengar som ni hade förtjänat försvunnit, frågar jag rakt på sak.

Gessle skruvar lite obekvämt på sig innan han svarar:

- Ja, men det blev inte så himla mycket pengar på den tiden. Det var ju inte samma pengar som det är nu. Vi var ju fem som skulle dela på inkomsterna från turnéerna och jag fick ju litet mer i och med att jag skrev låtarna men en del av dem hade också Magnus Persson skrivit.

Men efter en stund så kryper sanningen sakta fram.
- Ja och så köpte jag ju bil och lägenhet också naturligtvis, det är dyrt och leva säger han och skrattar.

Och en sak är säker. Då Per Gessle gör musik eller ger sig ut på turné så gör han det inte för att förtjäna pengar men för att få tillfredställelse av musiken och ett bra arbete.

Fokus på Per Gessle del 2 onsdag 2/8kl 20.03. Repris lördag 5/8 kl 13.03 i Yle Vega

Ett välkänt uttryck i Västnyland när man pratar om Karis är att beskriva det som Nordens Paris. Efterforskningar visar att det är rätt gammalt och att det fått en större spridning tack vare en modevisning på 1960-talet.

Lotta Lerviks (till vänster) har funderat på uttryckets ursprung. Karin Svahnström tror hon vet varifrån det kommer. Lotta Lerviks och Karin Svahnström står vid en grön häck. I bakgrunden syns en större byggnad av tegel. Bild: Veronica Montén / Yle Karis,Västnyland,karin svahnström

Hon sade att det bara är K och P som skiljer Karis och Paris.― Karin Svahnström

- Någon drog paralleller till countrykavalkad och truckersfestival. Andra hade hört det i farser och revyer, säger Lotta Lerviks.

En del uppfattar också uttrycket som något pinsamt. Att någon från storstaden skämtar om Karisborna på landet, berättar Lerviks.

Myntades av gymnastikläraren

Karisbon Karin Svahnström tror sig ha lösningen på mysteriet. Orsaken? Hon var själv med när det hände.

I början av 1960-talet ordnades en mannekänguppvisning i Karis där Svahnström var med. Hennes gymnastiklärare Gunvor Lundin var konferencier.

- Hon sade att det bara är K och P som skiljer Karis och Paris och att man inte behöver åka till Paris för att skaffa fina kläder, minns Svahnström.
Skip Facebook iframe

Finlands, inte Nordens Paris

Svahnström minns ändå att Gunvor Lundin pratade om Finlands Paris och inte Nordens Paris.

- Varifrån vi har fått in Nordens Paris här i Karis så är väl för att man fyller på efterhand.

Svahnström konstaterar att Nordens Paris de facto ligger i Tromsö i Nordnorge och inte i Karis.

Varför provocerar överviktiga personer som inte skäms för sina kroppar, och varför triggar det en ändlös räcka av näthat och o-ombedda råd? Prestationshets, kapitalism och ett felaktigt likhetstecken mellan smalhet och hälsa, tror Ellen Strömberg och Monica Ålgars.

I juni sändes bloggaren Ellen Strömbergs sommarprat som handlade om allt från relationer till feminism, politik och motvillig hembygdskärlek.

Ändå var det några få minuter som utlöste en ström av kommentarer på Yles webb: när hon pratade om kroppspositivism. Alltså om att tycka om sig själv fastän ens kropp inte passar in i samhällets snäva smalhetsnorm.

Ellen Strömbergs sommarprat. Bild: Ylva Perera/Yle sommarprat

- Jag har ju sett andra kommentarsfält på nätet, så på så vis blev jag väl inte överraskad, men ändå var det förvånande att det var just kroppsaktivismen som provocerade, inte allt annat som jag pratade om, säger Strömberg.

Normbrott att vara nöjd

Vi träffas på Strömbergs arbetsplats, kulturkafét After Eight i Jakobstad, ungefär en månad efter att sommarpratet sänts, för att fundera vidare på varför det att vara tjock och säga att man är okej med det väcker så starka reaktioner.

- Det handlar om en patriarkal struktur. Att som kvinna säga att man är nöjd med sig själv är problematiskt oberoende av hur man ser ut, och att vara tjock i dagens diet- och smalhetsfokuserade kultur blir rentav ett regelbrott, säger Strömberg.

Det är alltså inte bara det att man har en normavvikande kropp som provocerar, utan också attityden att vägra se sin kropp som ett projekt.

Överviktiga människor associeras omedvetet med lättja och karaktärslöshet. Pojke vilar. Bild: CC0 / Unsplash / Jimmy Bay Pojke,lättja,vila,ungdomar,lugn

- Vi blir inlärda att associera tjocka människor med lättja och karaktärslöshet, och vi har ett samhälle som säger att vi hela tiden måste prestera. Att ha en tjock kropp blir då synonymt med att inte försöka bli en “bättre människa” och det kan folk inte hantera, säger Strömberg.

Däremot är det en radikal missuppfattning att kroppsaktivism skulle handla om att uppmuntra till övervikt.

- Det är en ständigt återkommande och totalt missvisande fråga: “varför vill du att alla ska bli överviktiga?” Det är ju inte det jag vill, jag vill ju bara att jag ska få vara som jag är, säger Strömberg.

Vänja ögat med olika typer av skönhet

Kroppsaktivism, eller kroppspositivitet, är en feministisk rörelse som blivit särskilt framträdande under de senaste åren. Mycket tack vare sociala medier som Instagram.

- Att bygga upp sitt självförtroende och sluta ha ångest över vardagliga situationer - som till exempel att äta - är en ständigt pågående process, men det hjälper att se andra normbrytande kroppar representerade i olika sammanhang. Sociala medier har en avgörande roll eftersom traditionell media och reklam sällan erbjuder något annat än normen, säger Strömberg.

Ellen Strömberg på Instagram. Ellen Strömberg. Bild: privat kroppsaktivism

För Strömberg var det hennes modeintresse som öppnade dörren till kroppsaktivismen då hon för drygt fem år sen upptäckte plus size-modebloggar.

I dag anpassar hon medvetet sitt Instagramflöde för att vänja ögat vid olika typer av skönhet.

- Det handlar inte bara om tjocka kroppsaktivister, utan också rasifierade kroppar och kroppar med olika funktionsvariationer för att på olika sätt bredda idén om vad som är snyggt, säger Strömberg.

Måste alla vara snygga?

Samtidigt är Strömberg kritisk till att just snygghet är så dominerande.

- När man har en kropp som aldrig ses som vacker är det jätteskönt att se bilder på en tjock kvinna som folk betraktar som sexig och snygg, men det är ett problem om resultatet blir att det är okej att vara tjock bara så länge du är snygg, du får inte vara tjock och lite småful, säger Strömberg.

Det blir ofta tydligt när företag försöker profitera på kroppsaktivismen, genom att till exempel ha modeller av olika storlek i sina kampanjer.

Att hitta bilder med modeller av "olika storlekar" visar sig vara en omöjlighet när man letar i Yles arkiv - något som illustrerar problematiken väl. Modeller på en catwalk. Moda Lisboa 2008. Bild: CC/José Goulão modeller

- Det är överlag otroligt unket med företag som profiterar på medborgarrörelser, även om det förstås är bra om det hjälper dem som ser reklamerna att känna sig bättre. Men problemet är ändå att det nästan alltid handlar om att visa upp olika kroppar som sexiga och trendiga, och även om jag tycker att alla kroppar ska få vara allt är frågan om de MÅSTE vara just det för att få synas?

Helst skulle jag vilja att kroppar bara skulle få vara arbetsredskap för att göra saker.― Ellen Strömberg

Att som tjock vara intresserad av mode och trender medför därför vissa utmaningar, inte bara för att det är svårt att hitta kläder i stora storlekar - även i de butiker som använder plus size-modeller, utan också för att stilar bemöts på olika sätt beroende på vilken kropp som bär dem.

Att vara modeintresserad och överviktig har sina utmaningar, Kläder på klädhängare. Bild: Mostphotos kläder,mode,klädesplagg,textilindustri,Klädhängare

- Jag har smala vänner som har en utpräglad “sjabbig” loppisstil, som ser medveten och alternativ ut på dem, men om jag klär mig likadant är jag bara en tjock person som inte har brytt sig. Det samma gäller feministiska uttryck som hår under armarna, sitter det på en normsnygg kropp ses det som ett statement, men inte om det sitter på mig.

Du får bryta en norm, men gunådedig om du bryter två.― Ellen Strömberg

Samhällsförändring, inte identitetsbygge

Ellen Strömberg försöker därför medvetet också lägga ut “osmickrande” bilder på sig själv.

- Folk pratar ofta om selfies som något ytligt, men mig har det hjälpt mycket att inse att jag inte blir snyggare och smalare i verkligheten genom att lägga ut bilder där jag ser snyggare och smalare ut, men jag blir inte heller fulare bara för att någon råkar se en ful bild på mig. Jag tror inte man behöver kunna älska sin kropp helt och hållet, men det är viktigt att kunna äga den och stå för vad den är, säger Strömberg.

Tänker du på det som kroppsaktivism när du lägger ut bilder på dig själv?

- Sällan medvetet, men i dagens samhälle blir det automatiskt kroppsaktivism om du är tjock och lägger ut en bild på dig själv utan att också publicera en “efter”-bild där man gått ner 50 kilo, säger Strömberg.

Ellen Strömberg på Instagram. Ellen Strömberg på Instagram. Bild: Ylva Perera/Yle instagram

Däremot finns det gott om exempel på personer med normsmala kroppar som också lägger ut bilder på sig själv i sociala medier under kategorier som kroppspositivism.

Enligt Strömberg kan det kännas lite irriterande, som om kampen highjackas av dem som redan hör till normen, men samtidigt betonar hon att man aldrig vet andras historia, och att bilden kan vara viktig för personens egna strävan att bli okej med sin kropp.

Att vara en allierad är viktigt, men det gäller att inte överrösta dem vars kamp man vill hjälpa till att föra - om det så gäller kroppsaktivism, rasism eller hbtqi-frågor. Deltagare i prideparaden promenerar i Tallinn med regnbågsflaggor den 11 augusti 2007. Bild: EPA/VALDA KALNINA Tallinn,Estland,Prideparad,HBTQ,pride

- Överlag tänker jag ändå att det är viktigt att också ge plats och lyssna. Man ska vara en allierad, men behöver inte stå längst fram på barrikader som inte är ens egna. Det blir lite som att som straight gå längst fram i Pride-tåget, eller att som vit tro att man vet något om hur det är att bli utsatt för rasism.

I dagens samhälle har vi en tendens att bygga vår identitet genom att visa på hur bra åsikter vi har, men att vara kroppsaktivist handlar ju inte om att få pluspoäng i någon bok, utan om att man vill att samhället ska ändras.― Ellen Strömberg

Hat och skam gör ingen hälsosam

En väldigt stor del av de kommentarer som dök upp i anslutning till Ellen Strömbergs sommarprat bekymrar sig över att kroppsaktivister blundar för den ohälsosamhet som övervikt kan innebära.

Enligt Monica Ålgars, klinisk psykolog och forskare specialiserad på kroppsbild och ätstörningar, vittnar det om en snäv syn på hälsa.

- Även om fetma ökar risken för vissa sjukdomar så är vikt bara en aspekt av hälsa. Där ingår också hur man mår psykiskt, hur man tar hand om sig själv och så vidare, och på så vis går det aldrig att diagnostisera någon på basis av kroppsvikt - speciellt inte i ett kommentarsfält, säger Ålgars.

Monica Ålgars Monica Ålgars. Bild: Ylva Perera/Yle monica ålgars

Naturligtvis förekommer fall där personer med övervikt också lider av en ätstörning eller andra hälsoproblem, men att då o-ombedd komma med goda råd eller skambelägga personers vikt hjälper inte tillfrisknandet, tvärtom.

- Det finns studier som tyder på att ju mer en person diskrimineras på grund av sin vikt, desto större är risken att man fortsätter gå upp i vikt. På så vis kan hälsohetsande kommentarer leda till motsatt resultat, säger Ålgars.

Ellen Strömberg tillägger att man som tjock givetvis inte är omedveten om hälsoriskerna det medför, vilket gör kommentarerna som vill upplysa en om saken ännu mer onödiga.

- Det ger inga aha-upplevelser, utan blir snarare dumförklarande. Lite som när folk berättar för rökare att tobak är farligt.

Ge aldrig råd utan att ha blivit tillfrågad

Ålgars nämner också studier som visar att personer med övervikt behandlas sämre inom hälsovården, eftersom det är svårare att bli tagen på allvar. Många upplever också att det är svårare att gå och träna som överviktig.

Studier visar att det är svårare för överviktiga att bli tagna på allvar inom vården. Läkare Bild: YLE/Chanette Härus Österbotten,Karleby,läkare,vård

- Allt det här är exempel på hur förtrycket mot överviktiga i samhället faktiskt leder till att överviktiga mår sämre. Det går inte att självhata sig sund, det är bara genom att bli varmare mot sig själv och andra som ens mående förbättras, säger Ålgars.

Ellen Strömberg är av samma åsikt, och tycker också det finns en tydlig skevhet i hälsohetsandet i kommentarerna.

Vem får lägga upp bilder på hamburgare utan att bli uppläxad? Tre hamburgare på en köksbänk. Bild: CC0/Stocksnap.io/Alona Kraft/Niklas Rhöse hamburgare

- Om en smal person lägger ut en bild med texten “haha, jag har ätit fem hamburgermåltider” är det bara kul och inte hälsovådligt alls, medan det blir ett problem så fort man som tjock lägger upp en bild där man typ andas.

Grundtanken i allt jag tror på är att man aldrig ska ge råd om man inte blivit tillfrågad, och aldrig anta att någon annan har samma utgångsläge som en själv.― Ellen Strömberg

Sluta värdera kroppar

I sitt arbete som psykolog har Monica Ålgars sett exempel på hur kroppsaktivism kan hjälpa personer som kämpar med sin kroppsbild att må bättre, och hon ser den bredare representationen och uppmärksammandet av problematiken som ett positivt tecken i samtiden.

- Samtidigt är de här negativa reaktionerna som kroppsaktivister väcker ett tecken på hur besatta vi är av egna och andras kroppar i dagens samhälle - det att folk vill polisa varandra tyder på en enorm osäkerhet.

Vad tror du den här kroppsfixeringen beror på?

- Många olika saker. Dels handlar det om kapitalismens mekanism att tuta ut ett svåruppnåeligt ideal tillsammans med produkter och program som vi ska köpa för att uppnå det. Dels kan det bero på att vi är så prestationsinriktade på alla fronter, och jag tror att viljan att kontrollera kroppen kan ha att göra med att mycket annat i världen är så osäkert.

Kapitalismen tutar ut ett snävt kroppsideal tillsammans med produkter som du måste köpa för att försöka nå det. Skyltdockor i klädaffär Bild: Mikael Crawford/Yle mode,skyltdockor,klädaffär,Damkläder

Ett konkret sätt att ägna sig åt kroppsaktivism i vardagen är därför enligt Ålgars att bli uppmärksam på hur man talar om kroppar på, och försöka påverka det.

- Vi slänger ur oss en massa kommentarer om både oss själva och andra, och även om de kan verka harmlösa i sig så bidrar de till en atmosfär där vi hela tiden värderas. En annan sak man kan göra är att gripa in när någon diskrimineras, och vara uppmärksam på hur man själv behandlar människor. Det finns studier som visar att överviktiga personer kan ha svårare att till exempel bli befordrade på jobbet, just för att folk associerar övervikt med lättja och oföretagsamhet. Där har alla ett ansvar att se över sina associationer, och vilka handlingar de leder till.

Vill du ta del av kroppsaktivismens värld? Sök på hashtaggar som #kroppspositiv #sizelycklig #kroppsaktivism #effyourbodystandards #bodypositivity #bodypositivitymovement #bodyactivism och liknande!

Tre tjejer, sju dagar och 2200 kilometer runt hemtrakterna i norra Lappland blir det när sommarprataren och bloggaren Petra Laiti tar oss med på en roadtrip till sina hemtrakter i Sápmi.

Petra Laiti anser att hon har två hem; Ett i Helsingfors där hon vuxit upp och studerar i Svenska Handelshögskolan och ett i Enare - barndomshemmet där hon är född och har sina rötter. Hon talar tre språk till vardags (svenska, finska och nordsamiska) och är också samisk bloggare och aktivist.

FN

Som medlem av en delegation från Sameungdomar i Finland fick Petra möjlighet att åka till New York för att påtala samernas rättigheter i FN. Innan hon åkte blev hon varnad för att det kanske inte bär så mycket frukt och att det kanske inte händer så mycket efteråt.

Därför blev hon desto mer förvånad och glad när hon ett par månader senare såg att arbetet hade landat någonstans. Framför komitteen för mänskliga rättigheter kritiserade FNs specialrapportör finska staten statens förhandlingar med samerna.

- Alltid när de känns jobbigt att våga öppna munnen och säga sin åsikt, så tänker jag på stunden då mitt namn kallades upp i mötessalen. Jag minns att för en liten liten stund hade jag gjort en skillnad.

Varje gång jag känner att ingen vet vad som händer med mitt folk, så påminner jag mig själv om den osynliga världen av urfolk, som lever parallellt med samhället. Jag påminner mig själv om morgonen före talet, då jag klädde gáktin på mig o gjorde mitt “jag” till ett “vi”.― Petra Laiti

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna på musiken som spelas i Petras sommarprat. Den musikfria podcasten kan även lyssnas till utomlands.

Carita Rosenberg-Wolff hör till dem som troget besökt Ekenäs sommarkonserter under närmare 15 år eller nästan från starten.

Frågan varför har ett närmast självskrivet svar.

- Om man tycker om musik så går man ju gärna. Det är en alldeles speciell stämning i Ekenäs, både högtidlig och avspänd. Musiken är alltid högklassig, säger hon.

Intimt och varmt

Under sommarkonserterna kan det bli hett i kyrkan så konsertbesökarna skalar av sig lager efter lager av klädesplagg. Men man sitter där och svettas tillsammans.

- Jag har alltid beundrat dirigenten som aldrig, vad jag kan minnas, har kastat kavajen. En del av musikerna har spelat i skjortärmarna nångång. Det är intimt.

Klädkoden är avslappnad och människor kommer som de är. Det finns också besökare som är väldigt eleganta.

Rosenberg-Wolff tycker om att klä upp sig en aning när hon går på konsert.

Det lönar sig i alla händelser att klä sig lätt och luftigt för att klara värmen. Det går inte att ha korsdrag i kyrkan eftersom instrumenten blir ostämda.

Ekenäs kyrka fylls av musik. Ekenäs kyrktorn Bild: YLE/Malin Valtonen yle,Ekenäs

Stort i en småstad

Att det ordnas konserter av den här kalibern i en småstad är behjärtansvärt, understryker Carita Rosenberg-Wolff.

- Det gör det möjligt för dem som inte åker till Åbo eller Helsingfors för att gå på konsert att höra live klassisk musik här. Det är en jätteviktig sak.

Till konserterna söker sig ortsbor, utsocknes och sommargäster eller deltidsboare. Både unga och gamla möter upp.

Bland de starkaste minnena från Ekenäs sommarkonserter finns kvinnliga solister som är helt enastående.

Rosenberg-Wolff nämner Nathalie Stutzmann och Lilli Paasikivi och beskriver hur fint det är att få höra dem på nära håll och se hur de ser ut när de sjunger.

Hon har liknande förväntningar inför fredagens konsert med solisten Anu Komsi.

Att se en orkester spela ens favoritsymfoni gör att den etsar sig fast i ens sinne.― Carita Rosenberg-Wolff

- Att se en orkester spela ens favoritsymfoni gör att den etsar sig fast i ens sinne på ett helt annat sätt än när man bara lyssnar.

Torsdagens program bjuder på Mozart för hela slanten. Det kan betecknas som mer lättsmält och traditionellt.

På fredag spelas verk av Klami, Tiensuu och Schönberg. Speciellt den sistnämnde ger tuggmotstånd.

- Det är mer avancerat och bjuder på litet flera utmaningar för lyssnarna, säger Rosenberg-Wolff som är bosatt i Helsingfors och Ekenäs.

Inte prassla eller prata

Carita Rosenberg-Wolff har några tips och instruktioner för den ovana konsertbesökaren.

Det handlar om små enkla saker som ändå är viktiga för att alla ska kunna njuta ostört av musiken.

- Man ska absolut inte sitta och viska och prata med grannen medan någonting pågår, då stör man de andra. Man ska inte sitta och prassla med papper eller gräva i sin handväska. Man ska lyssna.

Och så en sak som obönhörligen avslöjar en konsertnovis.

- Man ska inte applådera mellan satserna utan först i slutet. Det är en oskriven regel.

Ekenäs sommarkonserter 3-6.8

Prillan plingar på hos fotbollsproffset Ellen vars coach har blivit uppäten av en hundvalp.

X3M-personligheten Pernilla "Prillan" Karlsson är på sommarturné runt om i Svenskfinland. I det här avsnittet plingar hon på hos fotbollsproffset Ellen i Karleby.

Målvakten Ellen har ett problem. Hennes coach har blivit uppslukad av sin hundvalp. Dags för Prillan att hjälpa till. Visselpipan dras fram och svett och bollar flyger! Klarar Ellen av övningen "Prillans Patroner" och har Prillan en framtid som målvaktscoach?

Varje vecka släpps även ett poddavsnitt från Prillans resa. I det andra avsnittet samtalar hon med Ellen Ahlström. Avsnittet kan du lyssna på här nedan.

Tiden vi lever i präglar också konsten. Enligt bildkonstnären Carin Bengts råder en stillsam stämning till en dov färgskala vid utställningen Art Sibbe 17 i Sibbo än tidigare år.

- Förberedelserna har gått på rutin. Medlemmarna har lämnat in sina verk vid utsatt tid och så har det rullat på, bekräftar bildkonstnären Carin Bengts.

Hon är en av årsutställningens kommissarier tillsammans med Sibbo konstförenings ordförande Nina Sivén.

Det är vernissage på fredag (4.8) och utställningen är sedan öppen för allmänheten i Artborg 35 i Nickby fram till den 3 september.

Interiör från ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

- Helhetsintrycket av det här är annorlunda än vad jag sett tidigare år. Det är en annorlunda färgskala och stämning. Det är en dov färgskala och en stillsam stämning. Rätt mycket mörka bilder och bara få med färger, menar Bengts.

Vy från utställningen ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Det är den 24:e gången föreningen Sibbo konstärer ordnar sin årsutställning i en utställningslokal som är ljus och rymlig. Solen som lyser in genom de stora fönstren i det gamla tvätteriet ger målningarna i olja eller akryl ett nästan levande intryck.

Ett tjugotal konstnärer från olika delar av Sibbo deltar med bildkonst, skulpturer, grafik, keramik och blandteknik.

Pike Kokkonen ställer ut en spirituell triptyk i olja på duk, det vill säga ett konstverk i tre delar. Den största tavlan föreställer en kvinna som påminner om Moder Teresa, med en fågel på axeln. Den andra är ett självporträtt.

Triptyk av Pike Kokkonen Trityk av Pike Kokkonen Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,Triptyk,pike kokkonen

- Tavlan med kvinnan heter Persecuted - De förtrycka och motivet utgår från Alejandro González Iñárritus citat Does God's light guide us or blind us? (Leder eller förblindar Guds ljus oss?). Den försöker berätta om hur religioner genom tiderna varit ett verktyg för förtryck, berättar Pike Kokkonen.

- Den andra tavlan är ett självporträtt och heter Never stop dreaming och ska påminna mig om att fortsätta tro på det jag drömmer om.

Keramikern Gun Tallqvist hör till konstnärerna som har varit medlem i föreningen sedan den grundades 1993. Hon ställer ut tre väggtavlor med plattor i rakuteknik.

Gun Tallqvists tre tavlor med keramikplattor. Gun tallqvist tre verk med keramikplattor. Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,keramik,keramiker,Raku,gun tallqvus

- Den där heter Regnbågen så det är egentligen färger i naturen. Följande är På kvällen när himlen kan ha den färgen och den tredje är På morgonen, det vill säga det intryck som morgonen ger mig, säger Gun Tallqvist.

På grund av en skada i februari har Tallqvist varit förhindrad från att skapa nya verk till årets utställning och, något frustrerad, tillbringat tiden med att läsa i stället.

ArtSibbe 17 är inte en utställning för amatörer som har konsten som hobby, utan bland föreningens 50-tal medlemmar finns också de som livnär sig på konsten. Årsutställningen är därför en viktig tillställning att visa upp sina kunskaper och sin talang.

Vy från utställningen ArtSibbe 17 Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Konstverk på ArtSibbe17 i Nickby Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,sibbo konstnärer

Gun Tallqvist är något pessimistisk över besökares och samlares iver att investera i konstnärer från Sibbo.

- Jag tror att konst säljer ganska dåligt just nu. Jag tror att det är mest lokala människor som vill köpa konst till sina hem. Jag tror inte att det kommer samlare från Helsingfors eller sådana som satsar på konst, konstaterar Tallqvist.

Carin Bengts, som är en av Sibbos mest uppskattade bildkonstnärer, deltar med en oljemålning som föreställer hennes ateljé.

- Den är jättegrådaskig för att vara min tavla. Jag har vanligtvis målat mycket färgrannare. Jag har en längre tid målat trädgårdar och exteriörer i prunkande solsken, men behövde en paus. Jag ville måla en interiör och så blev det den här, berättar Carin Bengts.

Målning av Bengts ateljé Carin Bengts oljemålning av sin ateljé Bild: Leo Gammals konst,konstutställningar,utställningslokaler,Sibbo,carin bengts

Målningen är mycket realistisk med många detaljer och avslöjar flera personliga detaljer, som fotografier av nära och kära.

Som betraktare förs mina tankar till den svenske konstnären Lars Lerin, som bland annat är känd för sina tavlor av fyllda bokhyllor.

- Oj, jag hoppas det för jag beundrar honom stort, säger Bengts och ler. Jag har målat mycket bokhyllor i akvarell i mina dagar, och det här är antagligen den första jag har gjort i olja. Jag har alltid haft en passion för att måla sådant här som står i hyllor.

I Carin Bengts hylla står gamla böcker och mappar. I förgrunden ser vi en vagn och ett serveringsbord med färger och målarverktyg. Men högst upp på hyllan har Carin Bengts lagt till ett par personliga ting.

- Där uppe ser du en sko. Det är min mammas sko. Hon var så där mycket feminin och välvårdad. Bredvid står en staty av en skytt. Det är ett vandringspris som min pappa hade vunnit. Han sköt med miniatyrgevär. Jag har ställt dem där som symboler.

- Om man inte vill berätta hurdan man är så ska man nog inte göra konst, avslutar Carin Bengts.