Kulstötaren Conny Karlsson hade en lovande karriär framför sig då läkaren gav honom beskedet som satte stopp för allt. I slutet av juli i år kammade han ändå hem guld i veteran-EM i Danmark, men vägen tillbaka till friidrottsarenorna var lång och plågsam.
I Karlssons sommarprat kastas vi rakt in i en varm dag på Meilans sjukhus år 2007.
- Läkaren plockar fram pappren och meddelar att provbitarna man tagit visar tydliga tecken på cellförändringar i min tjocktarm och att den måste opereras bort så fort som möjligt.
Diagnosen han får är Colitis Ulcerosa, en av två sjukdomar som går under benämningen IBD, eller inflammatory bowel disease. Det vanligaste symptomet är blodiga diarréer som inte går att få stopp på. En följdsjukdom på det är skleroserande kolangit, som Karlsson också har.
Arbetsoförmögen
En tid tänker han att han ännu ska kunna fortsätta stöta kula, och tävla, men då han efter operationen vaknar och får veta att han nu ska leva med stomi, faller hoppet.
- Jag ska leva med påsen på magen hela mitt liv. Återhämtningen efter operationen går väldigt långsamt och jag börjar tappa tron på allt.
Som idrottare har man inte samma skydd som en vanlig arbetstagare. För Conny betydde det FPA:s grunddagpenning under hela sjukskrivningen.
- Jag borde så fort som möjligt komma tillbaka till arbetslivet, men har ju inget arbete att falla tillbaka på, för det togs ju ifrån mig i och med operationen.
Västvärldssjukdom
I Finland finns ungefär 45 000 IBM-diagnoser. Man känner inte till orsakerna bakom sjukdomen och det finns heller inget direkt bot mot den. Det man vet om IBM är att den förekommer nästan uteslutande i västvärlden, och av någon anledning mest i Finland om man ser till antalet sjuka per invånare.
- Även om sjukdomen blivit så vanlig här i Finland så tycker jag att det pratas väldigt lite om den. Kanske människor tycker att det är pinsamt att prata om den, eller främst symptomen, funderar Karlsson.
Vägen tillbaka
Nu är det redan tio år sedan operationen och trebarnspappan Conny har återhämtat sig såpass att han kan stöta kula igen.
- Visserligen tre meter sämre än tidigrae, men i alla fall!
Han har också börjat träna andra grenar för att uppehålla konditionen, och jobbar numera heltid på sin egen firma inom IT-branschen.
Conny Karlsson sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.
Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!
I vilket band sjöng Chester Bennington som förra månaden tog sitt liv?
Vilken var Totos första hit?
Från vilket land kommer Celine Dion?
Vilken australiensisk sångerska sjöng hitarna I should be so lucky, Can´t get you out of my head, Confide in me och The Loco-Motion?
Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.
Vad hade Stevie Wonder för ärende när han 1984 ringde och sjöng “I just called to say…”?
Vilket sextiotalsband hade hitarna White room och Heart full of soul? Bl.a. Jeff Beck, Jimmy Page och Keith Relf var medlemmar i bandet.
Vilket bands fans fick på sjuttiotalet smeknamnet “Blue army”?
Vem är denna legendariska jazz- och bluessångerska på bilden? Hon var black power-aktivist och känd för sitt vilda temperament och fantastiska röst.
Vad för slags instrument är en “Theremin”?
Gissa skivan – originalpärmen
Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.
Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!
Ingmar Bergmans Höstsonaten sätts upp på Nationaloperan under hösten. Höstsonaten bygger på Bergmans manus, tonsättaren Sebastian Fagerlunds musik och i huvudrollen ses mezzosopranen Anne Sofie von Otter.
– Operan som Nationaloperan beställt av mig är ett mångfacetterat och starkt drama om mänskliga relationer, säger Sebastian Fagerlund.
Operans libretto har skrivits av Gunilla Hemming. Höstsonaten handlar om den ryktbara pianisten Charlotte Andergast som efter flera år i utlandet kommer hem till sin dotter. Så småningom kommer familjens interna motstridigheter upp till ytan.
– Operans underton är ett evigt ämne: att förlåta och att acceptera en annan människa, säger Fagerlund.
Mezzosopranen Anne Sofie Von Otter.Mezzosopranen Anne Sofie Von Otter.Bild: 2015 Ewa-Marie RundquistFinlands nationalopera,opera (konstart),Anne Sofie von Otter,nationaloperan
Verket regisseras av Stéphane Braunschweig och föreställningarna leds av kapellmästaren John Storgårds. I rollerna ses förutom Anne Sofie von Otter också Erika Sunnegårdh, Helena Juntunen, Tommi Hakala och Nicholas Söderlund.
Ingmar Bergmans film Höstsonaten hade premiär 1978.
Tolv författarstudenter ger ut bok, som en del av skrivarutbildningen Litterärt skapande. Litterärt skapande är en vuxenutbildning som ordnas av Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi i samarbete med Novia.
Människohundarna är en samling texter som vuxit fram under den tvååriga författarutbildningen. Boken ges ut av Förlaget.
I boken ger de tolv skribenterna sin syn på de teman och idéer som utgjort ramen för kursen. Boken beskrivs som en kompakt samling litterära stycken som sjuder av liv, rörelse och röster, där skribenterna analyserar sig själva, varandra och sina förväntningar på tillvaron i största allmänhet.
Det här är den sjunde upplagan av utbildningen, som med tiden har blivit mycket efterfrågad. Den här gången deltar Hanna Ylöstalo, Anne Hietanen, Michaela von Kügelgen, Martin Högstrand, Marika Aminoff-Sundell, Christa Nordlund-Hiltunen, Ingrid Weckström, Ia Trapp, Terhi Paukku, Ville Lindholm, Patricia Bruun och Lotta Green.
Finlandssvenskt förnämt folks förträfflighet förkunnas i Sydamerika när borgar core-bandet Bob Malmström åker på turné den 10-20 augusti.
Vill ni följa med “Carl Johan Langenskiöld”, “Carolus Aminoff”, “Olof Palmén” och “Wilhelm Wahlroos” på deras äventyr i Sydamerika så kan ni se fotobevis på rockpolisernas Instagramkonto när bandet instagrammar för Svenska Yle, efter en tung dag vid poolen med välkyld märkeschampagne på hotellets tak.
Finsk punk har traditionellt legat högt i kurs i t.ex. Brasilien där internationellt stora band som Sepultura diggade tidiga 80-talets finska hardcore-band som Rattus, Kaaos och Terveet Kädet.
Frågan är om Bob Malmströms ironiska “bättre folk”-jäklande biter på publiken i Sao Paolos slumkvarter.
@rockpoliserna alltså på Instagram
Bob Malmströms turnéplan:
10.08 Morpheus Club - Sao Paolo BRA
11.08 Ocuparte, Itaim Paulista - Sao Paolo BRA
12.08 Club 92 - Curitiba BRA
13.08 Martize Rock bar - Colombo BRA
17.08 Red Rock Saloon - Samambaia BRA
18.08 Goiania Noise Festival - Goiania BRA
19.08 Centro Cultural Joan D'Arc - Anapolis BRA
20.08 40 Anos De Punk. Teatro Galpaozinho - Gama BRA
Kan plastorkidéer och pokémon föra samman världens folk? Den frågan ställer konstutställningen Canned Laughter i Åbo.
- Vi ville medvetet hålla oss borta från tankar om världens undergång och istället koncentrera oss på fenomen som konsumism och produktionen av varor, säger konstnären David Muth.
Canned Laughter, "burkskratt" är en gemensam utställning av tre erfarna Wien-baserade konstnärer - David Muth, Axel Stockburger och Tomas Ellers - med Muth och Stockburger som eldsjälar.
Enligt utställningens Facebooksida tar konstverken sig an "en värld av ständigt växande kapital som är allt mer beroende av internationella format och protokoll." Presentationen fortsätter med att hävda att våra standardiseringskrav på allt från teknologi till logistik numera också syns till i kulturella och politiska forum.
Likt underhållningsindustrins burkskratt har vi vant oss vid ett protokoll på hur publiken reagerar...― Canned Laughter, Facebook.
I en värld av av filmer baserade på brädspel och en tilltagande oförmåga att särskilja åsikt från fakta låter en sådan tematik högaktuell. Tyvärr är konstnärerna ovilliga att explicit utforska det politiska.
Cosplayers, eterneller och explosioner
Bland konstverken finns Muths bilder på massproducerade eterneller, Stockburgers videoinslag där cosplayers långsamt klär på sig robotkostymer och Ellers inspelning av en bit marmor som långsamt exploderar.
- Det är David som är mästaren här, han har hand om konceptet. Jag är bara konstnär. Men verket består av en 1,30 sekunders explosion som saktats ner till 5 minuter. Det är en lyrisk titt på volym och tid, säger Ellers.
Tomas Ellers till höger och David Muth.Konstnärerna Tomas Ellers till höger, och David Muth.Bild: Yle/Adrian Perera
Muth beskriver Ellers utdragna explosion - kallad Baryogen - som en illustration av hur varor sprids och skapar en likriktad global kultur.
- Jag tror att det är bra att vi har gemensamma kulturella referenspunkter. Men samtidigt skapas denna globala kultur av aktörer med ett ekonomiskt intresse. Vi hoppas utställningen ska placera ett litet frågetecken i samband med detta fenomen, säger Muth.
Ingen kritik av konsumtion eller strömlinjeformad kultur
Canned laughter, eller laugh tracket, är ett gammalt TV knep från mitten av 1900-talet. Ursprungligen användes det inspelade skrattet som ett tekniskt hjälpmedel, men med åren har det blivit en kostnadsfråga: en levande publik kan ersättas av ett ljudspår.
- Vi vill visa att kulturen homogeniseras, men det kan föra folk samman. Det är en glad observation, som titeln antyder, säger Muth.
Ett exempel på denna globala kultur kommer från spelvärlden: Pokémon.
- Axel bad en skådespelare att läsa upp namnen på alla pokémonmonstren. Det är som att mötas av ett nytt språk som skapats av multinationella aktörer. Man har satsat en hel del på att göra dessa varelser attraktiva för hela jordens befolkning, säger Muth.
Muths bidrag till utställningen består bland annat av en triptyk av plastorkidér från den svenska inredningsjätten Ikea.
- Jag gör en inventering av globala föremål som endast är tänkta som prydnader. Identiska plastblommor som säljs runt om i världen. Jag minns orkidéen från min barndom som en levande, svårskött planta. I dag finna samma orkidé överallt.
David Muths konstverk "Ikea plants (artificial) series.David Muths konstverk "Ikea plants (artificial) series". En trio av bilder på IKEAs plastblommor
Plastorkidéen får därmed en dubbelfunktion, menar Muth.
- På ytan så skapar de en känsla av hemtrevlighet, samtidigt som de symboliserar en global ekonomisk process.
Muth besökte Finland som en del av ett konstnärsresidens år 2010 och har velat komma tillbaks sedan dess.
- Utställningen är inte skräddarsydd för Finland, eller för 2017. Den kunde ställas ut var som helst i världen.
Med tanke på att vi i onsdags uppmärksammade Earth Overshot day, som tydligt visar hur rika länder utnyttjar fattiga för att uppnå en hög levnadsstandard, kunde det ha blivit intressant med en utställning som uppmärksammar exempel på detta utnyttjande.
Alex Stockburgers konstverk "white transformer and red transformer".Alex Stockburgers videokonstverk "white transformer and red transformer"Bild: Yle/Adrian Perera
Ändå kan man fråga sig hur globalt Canned Laughters anspråk verkligen är.
Kunde Canned Laughter fungera i ett fattigare land?
- Intressant fråga. Jag tror man kan utvidga denna fråga till hurdan konst kan ställas ut i u-länder. Ärligt talat vet jag inte tillräckligt om konstscenen i u-länder för att ge ett svar på frågan.
Utställningen ordnas på Galleri Titanik i Åbo, från 4.8-27.8.2017.
Få romaner har blivit lika viktiga för Finland som Väinö Linnas Okänd soldat. Den realistiska skildringen av fortsättningskriget hittar sin väg in i det finska medvetandet till varje pris.
Antingen har man läst om Rokka & Co, eller sett deras kulspruteeld blinka svartvitt i TV-rutan, eller så har man helt enkelt fått höra ett citat, möjligtvis om hur någon äter järn och skiter kätting.
Från och med i år kan man också skura lavoaren, städa toaletten eller sopa golvet med soldaterna.
I samband med marknadsföringen av Aku Louhimies nyfilmatisering lanserar bland annat Sini ett antal Okänd soldat-städredskap. Varför? Resonemanget lyder att "städning hör till armén".
Sini lanserar en hel rad städredskap som stoltserar med Okänd soldat.Svartvit bild på disk.Bild: Ylediskborste
Det kan kännas som en självklarhet: alla stora filmsatsningar ackompanjeras av marknadsföringstrudelutter. Tom of Finland sprutade ut över Finlaysons lakan, alla dagisbarn klär sig i Cars-prylar och så vidare.
Men Linnas mästerverk är varken ett sätt att försöka profitera på en tidigare förtryckt grupp, eller en filmserie ämnad att främja kommande generationers intresse för privatbilism: det här är en del av vår folksjäl.
Det kan ligga något i det. Fosterländskhet och nationalism är två ord som lidit massor som ett resultat av den rådande osäkerheten i Finland.
Arkivbild.Åke Lindman (Lehto) och Kosti Klemelä (Koskela)Bild: Yletuntematon sotilas
Numera debatteras det om eller hur nationella symboler ska räddas. Har extremhögern lagt beslag på det finska lejonet eller ska den tas i bruk i kampen mot förtryck och exklusion, som till exempel Suldaan Said Ahmed (V) tycker?
Dagens Finland lider nämligen av problemet att du antingen måste vara ärkenationalist eller ta avstånd från hela idén om vårt gemensamma land. Ingendera av dessa leder till ett inkluderande land där alla känner för varandra och vill varandra väl.
I ett sådant klimat blir det viktigt att värna om enande, men mångtydiga verk som Okänd soldat. Men till vilket pris?
En ensidig diskussion
Det finns redan de som frågat sig om en nyfilmatisering av boken kan undvika att glorifiera krig. Med tanke på hur mycket trailern för Louhimies version påminner om spektakelregissören Michael Bays Transformers-serie verkar svaret vara ett tydligt "nej".
Trots att kriget ligger i det förflutna är det minst lika respektlöst och osmakligt att kränga diskborstar i dess namn. Ändamålet helgar inte medlet, särskilt då medlet går stick i stäv med det ursprungliga ändamålet: att bekämpa krig.
Linnas bok är i grund och botten en kritik av meningslösa krig där mänskor offras utan större orsak. Vill man tjäna på krig ska man vara rik, fattiga dör nämligen alltid, för att parafrasera Henrik Tikkanen.
Därför blir det minst sagt ironiskt att använda sig av en antikrigsroman för att tjäna pengar.
Men kanske det är orsaken till att man valt att köra en så speciell reklamkampanj. Om man lanserar en Bay-inspirerad, Call of Duty-lik Okänd soldat så kan krigsvurmandet mjukas upp av toalettartiklar.
Istället för att vara något skrämmande som exempel på essentiell nationalism så blir kriget ett skämt.
Men vem är det som kan skämta om detta? Vem kan fnysa åt tankar om en nation, ett hem? Svar: alla som ser det som en självklarhet.
För dem som flyttat hit, som lämnat ett hem bakom sig eller känt sig hotade i Finland på grund av sitt utseende eller sina föräldrars utseende kommer toalettborsten för fort.
Science fiction och fantasy har blivit ett globalt fenomen och med det har galaxen börjat utforskas av andra än vita amerikaner. Men hur ska man skriva om en sannolik framtid när nuet domineras av en osannolik Donald Trump, frågar den prisade författaren Walter Jon Williams.
- Vi har svårt att föreställa oss en framtid efter Donald Trump. Det har skrivits en hel del science fiction och jag tror inte någon förutspådde Donald Trump eller någon som påminner om honom. Det blir en utmaning som alla som arbetar med science fiction måste tampas med.
Vad betyder det att en man har en så stor inverkan?
- Det är deprimerande, säger Williams och skrattar. Men jag tror världen kommer att överleva honom. På något sätt.
Williams hör till den moderna science fictionens största namn. Under 80-talet var han med och skapade den hårdkokta cyberpunken tillsammans med storheter som William Gibson. På senare år har Williams romaner, till exempel thrillern The Forth Wall, tagit sig an fenomen som upphöjd verklighet (augmented reality). Han har publicerat över 30 verk, vunnit internationella priser och synts till på Times och New York Times bästsäljarlistor.
Nästa vecka ska han delta i science fiction- och fantasymässan World Science Fiction Convention (förkortat Worldcon) i Helsingfors.
- Det är andra gången jag besöker Finland. Senast var jag här för 45 år sedan. Det har verkligen förändrats. Ekonomin är mycket bättre och det finns en massa nya ansikten, mänskor jag inte kanske skulle uppfatta som etniskt finska. Det är en positiv utveckling.
Finland har en viktig plats i Williams liv. Han är uppvuxen i en finsk del av Minnesota och har talat finska i hemmet. Både hans mor- och farföräldrar kom från Finland.
- Williams är något av ett historiskt misstag. Det riktiga släktnamnet är Kuusikoski.
Första Worldcon i Norden satsar på mångfald
I år blir första gången science fiction- och fantasymässan Worldcon ordnas i Norden. Mässan föddes i slutet på 1930-talet och har slagit upp sina dörrar varje år sedan 1946, främst i USA, men på senare tid också i England och Japan.
Williams har länge hoppats på att den skulle nå Finland, och gjort sitt bästa flytta mässan hit.
- Det ger mig en orsak att få komma på besök. Finland är häftigt. Dessutom är Worldcon en ”world science fiction convention”, och det betyder att vi försöker få så mycket av världen med i evenemanget.
Trots att science fiction som genre funnits i över hundra år och tagit läsare ut på äventyr i tid och rymd har genren ändå varit rätt bekväm av sig, främst på grund av mänskorna som skrivit den.
- Science fiction har utgått från vissa outtalade normer. Till exempel att den amerikanska kulturen skulle dominera i framtiden och att mänskorna som bodde på andra planeter i grund och botten skulle tro och tycka som amerikaner. Nu håller genren på att bli världslitteratur på riktigt och kommer med fler olika alternativ för hur framtiden kan se ut. Om man kan tala om en trend inom science fiction så är det att genren blir allt mer multikulturell. Till det säger jag bara ”hurra”.
Oberoende hur udda science fiction genrens karaktärer verkat under årens lopp har den outtalade världssynen ändå varit rätt likriktadKuva Scifi-aiheisesta maalauksesta.Bild: Mediatheque Quimperlé/Creative Commons
Williams är en av mässans fem hedersgäster, tillsammans med bland annat finska Johanna Sinisalo och jamaikanska Nalo Hopkinson. Alla hedersgäster kommer från olika delar av världen och återspeglar hur viktigt mångfald är för modern sci-fi och fantasy.
- Om vi försöker skriva skönlitteratur som representerar galaxen, så kanske det vore på sin plats att vi representerar lite mer av världen än vi gjort hittills.
Du är själv en vit amerikansk man. Vilken plats har du i denna utveckling?
- Trots att jag är en vit amerikansk kille så har jag vänner runt om i världen från olika kulturer, något som präglat mina verk. Jag skriver inte uteslutande om vita män. Jag försöker föra in drag från andra kulturer, några hittar jag på, andra är plockade ur verkligheten. Vissa av mina verk utforskar alternativa kön och sexualiteter. Men jag gör det bara för att återspegla världen jag ser, inte av någon politisk korrekthet.
Hur tycker du att sci-fi kan hjälpa dig att få syn på din egen position i världen?
- Science fiction utforskar existentiella frågor och ger också svar på en del av dem, helt enkelt för att den finns i världen som en genre. Eftersom genren utspelar sig i framtiden konstaterar den att det finns en framtid och att vi är en del av denna framtid och att vi kommer att hantera nya idéer och situationer. Det är en optimism som vi mår bra av i dag.
Ger sig in på fantasyn på allvar
Enligt Williams har science fiction en dubbel förhållning till verkligheten: dels tittar den framåt, dels återspeglar den nuet.
- Jules Vernes äventyr genom himmel och hav använder sig av teknologiska framsteg som redan kunde anas men inte fanns. I H.G Welles Världarnas krig angriper ett utomjordiskt imperium ett jordiskt imperium - det är Welles kritik av samhället han såg.
För tillfället skriver William en fortsättning på en rymdsaga han började på för 18 år sen, något han beskriver som en “subtil kritik av imperier”.
- Jag antar att det är populärt med anti-imperialistiska tankar nu för min förläggare vill ha mer. Jag ska också ge mig in på fantasy för första gången. Jag har aldrig utforskat genren på allvar tidigare men nu ska det bli en serie som kritiserar vår uppfattning av fantasy.
Enligt Willams är den traditionella fantasyn intimt förknippad med en mytomspunnen guldålder och ett försök att återvända till den tiden. Han nämner J.R.R. Tolkiens Sagan om Ringen där Aragorn går från skogsmulle till storhärskare som ett exempel.
- Vi förväntas tro att den här utvecklingen är positiv. Att man återgår till hur det var förr, en golden past. Trots att det inte finns något fel med det synsättet tror jag inte det är möjligt för mänskan att uppnå det. Mänskor kan inte leva i en guldålder för evigt, allt förändras. Det är en av sakerna jag vill utforska: hur ett traditionsbundet samhälle hanterar en fundamental förändring på grund av teknologi. Det är inte vanligt för fantasy.
Ett urval av Walter Jon Williams verk.Några av Walter Jon Williams verk.Bild: Yle/Private
Trots att Williams inte sysslat med fantasy tidigare har han ändå kopplingar till fältet, bland annat via Game of Thrones-författaren George R.R. Martin.
- Vi har spelat rollspel tillsammans. Det längsta spelet fortsatte i 12-15 år och utspelade sig i den romerska republikens sista dagar. Det var fråga om rika politiker som lyckades bli så pass mäktiga att de kunde skapa privata arméer. Vi såg flera kopplingar till dagens värld.
Ett av rollspelen - Superworld - ledde till den populära science fiction/superhjälte-serien Wild Cards som Martin fortfarande redigerar.
Hurdan spelare är Martin?
- George är mycket listig. Han försöker bryta så många regler som möjligt, och om han får möjligheten så förstör han hela spelet. Det är superkul som spelledare, säger Williams ironiskt och skrattar.
Worldcon ordnas i mässcentret i Helsingfors 9-13.8. Walter Jon Williams diskuterar bland annat militant science fiction under mässan.
Flickan från landet. Så kände sig skådespelaren Lilga Kovanko då hon bodde i ett gammalt trähus med tinnar och torn invid Åggelby station i sin barndom.
Hennes föräldrar hade flytt undan revolutionen i Sovjetunionen och bosatt sig i det gamla patricierhuset, då mestadels omgivet av skog och natur.
- Ursprungligen var det byggt för fem familjer, men när vi bodde där så fanns det uppemot femton matlag i huset, minns Lilga Kovanko, bekant från både Lilla teaterns och Svenska teaterns scener.
Umgänge över språkgränserna
Hemspråket var ryska, men på gården pratades det finska och svenska. Som barn lärde sig Lilga Kovanko tre språk samtidigt.
- Det bodde både finsk- och svenskspråkiga familjer i huset, några av de svenskspråkiga kom från Sibbo- och Lovisatrakten. Och så fanns där några familjer som hade evakuerats från Karelen.
Livet i Tornvillan, som huset kallades, var asketiskt men mysigt.
- Vi hade ju inte rinnande vatten, och det sista året vi bodde där var det förbud på att använda eldstäderna, så det blev en kall vinter, minns Kovanko.
I samma veva som hon fyllde tjugo fick familjen en bostad av staden, och flyttade till ett nybygge i Botby.
- Visst var det fantastiskt med rinnande vatten inomhus, men jag tyckte att det var lite ångestfyllt då det var så kliniskt, beskriver Kovanko flytten.
Kaj Arnö ramlar över taggen #wbf20years och minns sitt besök på en kroppsmålningsfestival och i den här kolumnen slår han ett slag för den konstformen.
Det går kalla kårar på ryggen. På scenen rör sig en gudomlig varelse, en rysk porslinsdocka i vitt och blått. Som om hennes smidiga rörelser och vackert målade kropp inte skulle räcka, dånar Stings stycke "I hope the Russians love their children, too!" ur högtalarna.
Den gudomliga varelsen till toner av StingKvinna kroppsmålad i blåttBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Vi befinner oss i Kärnten i Österrike, en varm högsommardag, på World Bodypainting Festival, tillsammans med 30.000 andra som njuter av sommarvärmen, den avslappnade stämningen, och kombinationen av traditionell europeisk högkultur med liberal europeisk livshållning.
Det är nämligen ett väldigt europeiskt kulturevenemang, på många sätt.
De flesta konstnärer är från Europa, de flesta modeller likaså, och förstås de flesta deltagarna. Ett motsvarande fenomen är svårt att föreställa sig utanför det liberala Europa, ja, rentav utanför de liberalaste länderna i Europa.
Orsaken: Partiell nakenhet. Det syns något för samhällsordningen så omstörtande som bröstvårtor.
Kroppsmålad kvinna i vit perukBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Kroppsmålad kvinna, som geishaBild: Kaj Arnökroppsmålning
I USA skulle folk få dåndimpen och illa kvickt rädda sig till närmaste vapenmässa, för att få trygg, familjevänlig underhållning.
Kroppen som målarduk
Men i Österrike går det bra. Inom bildkonsten har mänskligheten vanligen inte ryggat tillbaka för att använda människokroppen som ett motiv, så steget är inte långt till att utnyttja den också som målarduk. Och den kreativitet som ådagaläggs är hisnande.
Konstnärerna kommer från femtio länder, där förutöver Österrike och Tyskland också länder som Frankrike, Polen, Ryssland och Israel är starkt representerade.
Låt oss börja från slutändan: Catwalken. Där framförs konstverken av modellerna, med dunkande musik i bakgrunden. De första uppträder i dagsljus, och antalet konstverk är stort. Prisutdelningen blir efter mörkrets inbrott.
Glada konstnärerFolk på en scenBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Ett knappt hundratal konstnärer har i fem-sex timmar målat modellerna, antingen med vanliga kroppsfärger eller airbrush – det är olika kategorier på fredag, lördag och söndag.
Den lille, tandlöse Mozart
Arrangörerna har givit ett tema, såsom "musik" eller "seriefigurer", kring vilket konstnärerna får associera. Det finns ett strikt regelverk rörande hur mycket man får förbereda sig; det går inte för sig att ha gjort allt färdigt hemma och sedan bara klistra på det under dagen.
Ett konstverk kan omfatta flere än en person. Speciellt minnesvärt var konstverket "Amadeus", där ögat först fastnade på en kanske sjuårig gosse som just tappat framtänderna och bär en kostym som man associerar med barnvirtuosen Mozart.
Bredvid hans piano, framdragen på ett hjulförsett podium, står en kombination av en harpa och en lampa som helt tydligt förkroppsligas av en modell med lampskärm till hatt. Den lille Amadeus strålar som Nådendals sol med sitt tandfattiga leende.
Lille AmadeusLiten pojke målad till Mozart vid pianoBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Amadeus pianoMänniska kroppsmålad till ett pianoBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Först vid närmare påseende märker man att pianot ingalunda är en attrapp, utan utgörs av modell nummer två.
Konstverken kan också vara rörliga. Det är inte modellerna som är huvudsaken, utan konstnärerna och konstverken, fast balettmässiga dansframföranden beror naturligt nog av modellens talang.
I denna genre finns ofta par. Fred och Wilma Flinta, till exempel.
Fred och Wilma FlintaKroppsmålat par som föreställer FlintstonesBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Hela kroppens finurliga skönhet
De kreativa konstnärerna lyckas använda kroppen som målarduk på ett sådant sätt att konstverkets hela skönhet framstår först då modellen intar en given ställning.
Flere modeller blir som rörliga pusselbitar, som endast på rätt sätt sammanfogade skapar ett konstverk.
De finurligaste konstnärerna visar sin påhittighet i hur de använder kroppens former. Jag drar mig till minnes en bild av en ryggtavla med en vackert målad arabisk trumslagare, vars två anatomiska trummor låg just nedanom ryggtavlan.
På ryggen hittades också Kurt CobainKvinna bakifrån med kroppsmålning av Kurt Cobain på ryggenBild: Kaj Arnökroppsmålning
Fiffig var också konstnären som målade en tukan, lämpligt utplacerad på modellens framsida så att modellens anatomi avgjorde platserna dels för tukanens öga, dels för frukten som tukanen tog i sin näbb.
Vi har väl alla lite olika kriterier för när det konstnärliga övergår i det plumpa och vulgära. Om festivalens publik är någon indikator, lyckas de allra flesta konstnärer hålla sig på den artistiska sidan.
Nakenhet som familjenöje
Könsfördelningen är jämn, och det finns många barnfamiljer. Det är inte en tillställning för gamla flåsande gubbar att stirra sig mätta på unga attraktiva damer.
Samtidigt inspirerar kroppsmålningen till eftertanke. Är detta objektifiering av kvinnokroppen (och av manskroppen, kanske en modell av tio är mansperson)? Är det bara de som motsvarar gängse skönhetsideal som platsar?
Alltså, bör man rynka pannan i djupa veck och bli upprörd?
Mannen som lejonhanneMan kroppsmålad till LeijonkungenBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Visst finns det en överrepresentation av klassiskt vackra kroppar, ja. Men jag lyckas inte se något ondskefullt i det.
De mest begåvade och framstående konstnärerna är också överrepresenterade, vilket väl ingen borde ha något att invända emot.
Konstnärerna har övat på och arbetat hårt innan de blev bra; modellerna har också fått ligga i för att se ut som de gör. Och festivalen inbjuder amatörer att delta, både bland konstnärer och modeller.
Jag kan inte gå i godo för hur varje enskild deltagare upplever stämningen; själv fann jag den inte elitistisk, utan inbjudande för var och en att pröva själv.
Det är riktigt skoj att på landet eller under strandsemestern långt borta pröva sig fram och leka med kroppsfärger. Man behöver ju inte fördenskull visa upp slutresultatet för hela världen.
Nakenhet och feminism
Jag håller på ett filosofiskt plan med skådespelerskan Emma Watson. Endel fann hennes bilder i Vanity Fair oförenliga med hennes feminism. Själv såg hon inget problem.
"Feminism handlar om att ge kvinnor ett val. Det handlar om frihet, frigörelse, likaberättigande."
Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival.
I kroppsmålningscirkusen finns det många roller, och jag gör så gott jag kan för att identifiera mig med var och en av dem. Själv är jag i första hand fotograf, och försöker lära mig av de bästa medfotograferna.
På konstsidan är jag mer konsument än producent, men visst har jag försökt mig på att själv rita kroppsmålningar. Mitt slutresultat: Jag skulle inte duga till konstnär på festivalen.
FestivalscenScen och kroppsmålnigsfestivalBild: Kaj ArnöKroppsmålning
Vad modellrollen beträffar, konstaterar jag att de allra flesta av oss med egen viljestyrka och ett hälsosamt leverne kan påverka vår egen position på omvärldens skönhetsskala med flere snäpp.
En analogi: Man kan skapa glädje inom fotokonsten utan att vara lika bra som Helmut Newton eller Richard Avedon.
Färgernas triumf
Men grubblerierna kring människokroppen och skönhetens etik är ett stickspår. World Bodypainting Festival var det jag ville framföra. En enastående festival, ett färgernas fyrverkeri vars tjugoårsjubileum just gick av stapeln.
Jag bläddrade igenom taggen#wbf20years på Instagram, efter förra veckoslutets festligheter. Nostalgin väcktes, så jag inspirerades till denna betraktelse i ord och bild.
Kroppsmålad kvinna står i en askBild: Kaj Arnökroppsmålning
Kanske en orsak att ha vägarna förbi Klagenfurt am Wörthersee nästa sommar?
Som fotograf behöver man inte mycket framförhållning, men vill man ställa upp som modell eller konstnär är det bra att planera deltagandet redan några månader i förväg.
Och de som bara deltar som allmän åskådare, de kan stövla in oanmälda på festivalens första dag och bara beundra friheten, skönheten och frigörelsen.
Kaj Arnö är it-entrepenör, kolumnist, kulturvän bland annat.
Houseartisten Deadmau5 avslutade sin spelning på den elektroniska musikfestivalen Weekend på Byholmen i Helsingfors i förtid. Han uppger att någon kastade en sten på honom ur publiken.
De franska legendarerna Daft Punk må vara originalet - men den nya generationens musikproducenter gör också ansiktsmasken till sin grej. Är det anonymitet de vill åt, eller är det genomtänkt imagebyggande? Vi träffade den norska maskerade DJ-sensationen Alan Walker på Weekend Festival.
Aldrig mer Weekend Festival. Kanadas största stjärna på den elektroniska musikscenen just nu, Deadmau5, surnade till under sitt Finlandsbesök i helgen, efter att arrangörerna gått ut på Facebook och sagt att han var på dåligt humör.
Stenattack mot mus-DJ:n
Det är i och för sig inget ovanligt att Joel Zimmerman, som han egentligen heter, låter piskan vina på sitt Twitterkonto - det är snarare ett kännetecken för honom som artist. Inte hjälpte det heller att han, som han själv berättade, träffats av en knytnävsstor sten i bröstet i slutet av sin spelning.
"Finland är bättre än så här", meddelade Zimmerman. Han säger sig gärna komma tillbaka, men tänker aldrig sätta sin fot på Weekend Festivals scen igen.
Det gigantiska mushuvudet har talat. För det är Deadmau5 främsta kännetecken. Han uppträder aldrig utan att täcka sitt ansikte.
Zimmerman är mindre nogräknad än andra maskerade musiker när det gäller att bevara sin identitet hemlig. Tvärtom visar han sig offentligt utan sin musmask, förutom på scenen då.
Upprörda känslor över avslöjanden
Annat är det med Daft Punk och deras robothjälmar. En del fans uttryckte besvikelse då bilder på de båda medlemmarna - utan sitt kamouflage - cirkulerade på nätet för några år sedan.
På årets Weekend Festival i Helsingfors, årets avgjort viktigaste veckoslut för fans av elektronisk dansmusik, gick det att se fler tecken på att maskeringstrenden håller i sig.
Är det en hink? Eller en lampskärm? Nej, Marshmellos maskering ska nog föreställa just en marshmallow.Den amerikanska artisten Marshmello uppträder iklädd helvitt och med huvudet täckt av en mask som ska föreställa en stor, vit godisbit.Bild: Yle/Tommy NordlundWeekend Festival,marshmello
Godishuvud sätter igång fantasin
Amerikanska Marshmello har gjort något av en raketkarriär med sina smått galna mixar av musik på scenen. På årets festival kunde man höra honom friskt blanda Bon Jovi och Vengaboys med nyare låtar.
Det som ingen riktigt vet är vem han egentligen är, där under godis-hjälmen. För något år sedan skrev vissa musiksajter att Marshmellos identitet råkat röjas av en vän som ville gratulera honom på födelsedagen. Det skulle i så fall röra sig om amerikanska Chris Comstock, också känd under artistnamnet Dotcom.
Fansen verkar inte ha något emot lite mystik kring sina musikhjältar.
Under fredagen på årets Weekend syntes mer och mindre kreativa tolkningar av marshmallow-masken. Kanske tillför maskeringarna tvärtom något i relationen mellan fans och idoler. Det finns något att spekulera och tvista om, och samtidigt riktas mer fokus mot musiken och mindre på personerna bakom.
Marshmello hade en del kloner ute bland publiken på årets Weekend Festival.Två besökare på Weekend Festival trivs i solskenet. Den ena har klätt sig helt i vitt, precis som idolen Marshmello.Bild: Yle/Tommy NordlundWeekend Festival,fans
En ny Darth Vader
Vi träffar ännu en av de maskerade musikerna bakom scenen på årets festival.
Alan Walker fyller snart 20 men är redan ett av de större namnen på den elektroniska scenen. Han blev tidigt något av en datornörd, började designa grafik och lärde sig göra musik genom att titta på Youtube-videor. Nu turnerar han världen runt som DJ.
Inget dåligt ställe att dansa på - invid strandbrynet på Weekend i Helsingfors.Tre kvinnliga besökare av Weekend-festivalen i Helsingfors sträcker upp sina händer i luften samtidigt som de dansar nära strandkanten. Bakom syns havet och båtar som lagt till invid festivalområdet.Bild: Yle/Tommy NordlundWeekend Festival,dans,festival
Och så har vi det där med maskeringen då. Walker kör med sin egen lätta variant, om han inte gjorde musik så skulle han åtminstone ha kläderna för att göra karriär som bankrånare.
Men varför täcker han halva sitt ansikte?
- Masken har gjort väldigt mycket för att jag ska kunna hålla mig ganska privat. Jag har pushat den offentliga Alan Walker väldigt hårt på sociala medier, men mitt ansikte finns ändå på bild därute.
Masken skapar gemenskap
Han säger att det egentligen inte handlar så mycket om att förbli anonym.
- Att jag maskerar mig symboliserar mer att alla kan vara Alan Walker. Jag tycker det är en väldigt positiv symbol och image att ha. Men samtidigt gör det ju att jag kan köpa mjölk till kaffet i butiken eller hänga i centrum med mina kompisar, som mig själv.
- All framgång har inte påverkat mina vänner och min familj så mycket, även om mitt liv blivit så intensivt. En del av det tror jag har att göra med att jag kört lite på att behålla min anonymitet på sociala medier, och i vanlig media också, säger han.
I en mask-kamp mellan honom, Marshmello och deadmau5 menar Walker att de två andra har en gladare image, inte minst på grund av att deras masker pryds av breda leenden. Själv har han en mörkare framtoning - en ny Darth Vader, säger han skämtsamt.
- Jag antar att jag ser farligast ut av oss tre, skrattar Alan Walker.
Yellowclaw nöjer sig med solglasögon.Den nederländska DJ-duon Yellowclaw sitter i mörka kläder och solglasögon. Mellan dem syns en plastväxt.Bild: Yle/Tommy NordlundWeekend Festival,diskjockey,yellowclaw
Människor vill sugas in i upplevelsen
Att maskera sig är inte vägen framåt för alla nya producenter, långt ifrån.
Den framgångsrika nederländska trap-duon Yellowclaw, som också uppträdde på Weekend, har inga planer på att täcka sina ansikten på scen.
Däremot är de bekanta med trenden.
- Vi har en vän som snart släpper sin första musik. Det kommer bli så grymt bra. Vi kan inte säga vem det är, men hon kommer att dölja sitt ansikte bakom en kaninmask. Det är lite Playboy över det, säger de.
- Jag tror att en stor del av det handlar om att du som publik vill kunna sugas in i en större upplevelse. Så när det står en stor marshmallow på scenen och spelar så känns det som en låtsasvärld. Folk vill ha lite fantasieggande saker.
De båda producenterna återkommer till tanken om att det är ett medvetet drag att låta publiken spekulera om vem artisten egentligen är.
- Det finns något spännande över att inte veta vad som döljer sig bakom masken. Människor målar upp sina egna bilder i sina huvuden. Det är ganska coolt, säger Yellowclaw.
Ibland är livets oförglömliga ögonblick sådana att man först långt senare förstår hur speciella de var. Som att genskjuta Bono backstage efter gruppens Finlandspremiär på Ruisrock för 35 år sedan. Tomas Jansson minns sekunderna då Bono vände sig om, och hittar killen som sjöng i Bonos mikrofon.
U2 måste vara det rockband som flest människor i världen har någon egen personlig historia att berätta om.
Min historia börjar hösten 1981 i en Stockholmslägenhet på Drottninggatan. Jag har nyligen släppts fri från Dragsvik efter månader av värnplikt som fått mig att missa all ny musik. Nu hänger jag ensam i lägenheten under ett par eftermiddagstimmar, och i brist på annan sysselsättning snurrar jag igång singeln som min värd har lämnat efter sig på skivtallriken.
Jag är helt oförberedd. Ett offensivt gitarrintro, en så passionerad röst, ett sound som jag aldrig har hört tidigare. Det slår direkt och totalt för att upplevelsen kommer så oväntat, sologitarren som kompgitarr, rösten så fylld av ungdomens alla stora känslor. If you walk away walk away, walk away walk away, I will follow...
Då jag kollar in texten på singeln ser jag namnet U2 för första gången, och så blir det irländska bandet min första rockupplevelse som är jag på riktigt, inte det minsta influerad av storabrorsans skivhylla utan bara jag, som en första kärlek, och då gruppen ett knappt år senare kommer till Åbo och jag som 20-årig sommarjournalist sänds iväg för att bevaka Ruisrock-festivalen, vet jag att jag måste träffa dem.
Då min arbetsgivare sedan glömmer (!?!) att berätta om U2s presskonferens, återstår bara en chans.
Att genskjuta Bono efter spelningen.
En ung Bono på Ruisrock 1982.U2s Bono på Ruisrockscenen 1982.Bild: Bo StrandénRuisrock,rivet ur mitt arkiv
U2 går från kultband till rockjätte
Det var under 1980-talet som U2 växte från kultband till stort indieband, och med The Joshua Tree (1987) vidare till en av världens största rockgrupper. Skivan sålde snabbare än någon annan skiva i brittisk pophistoria (300.000 på två dygn!), på två år hade den sålt 15 miljoner exemplar, och många ursprungliga fans började beskylla bandet för att ha sålt sin själ för kommersiell framgång.
Jag hörde också till dem som kunde dissa storsäljare av principiella skäl. Det var ett arv från punken, att det som säljer för bra inte kan vara riktigt äkta. Men i fallet U2 måste jag ge mig. Jag vet ingen storsäljare som känslomässigt komprimerar andra halvan av 80-talet så väl som The Joshua Tree, liksom Achtung Baby (1991) komprimerar det tidiga 90-talet. Och då, tänker jag, spelar försäljningssiffror ingen roll.
Tillbaka till Ruisrock
Men nu är det augusti 1982, lördagen den 7e.
Ruisrock det året är ett publikmässigt misslyckande. Det är 25 grader varmt på dagen, kanske för varmt för rockpubliken. Om en Ruisrockdag 2017 lockade 35.000 personer, är det bara 7.000 som dyker upp då U2 gör sin Finlandspremiär. Om jag minns rätt är det första året som arrangörerna väljer att inte bygga upp ett högt stängsel mellan scenen och festivalområdet - publiken hade ju ändå alltid förr eller senare rivit ner det. Däremot är alkoholförsäljning fortfarande strikt förbjuden, och istället försöker många smuggla med sig någonting eller slukar allt för mycket innan de tar sig in till festivalområdet.
I väntan på U2 älskar jag Au Pairs, men jag är helt av samma åsikt som Bono då han vrålar ”Festivalen börjar nu!” då gruppen äntligen stiger upp på scenen. Eller då han ropar ut över havet mot dem som tar en simtur i värmen; ”simma hinner ni på er semester, nu ska ni komma hit!”
Bono och U2 på Runsala 1982.U2 på Ruisrock-scenen 1982.Bild: Tomas Janssonrivet ur mitt arkiv
Gloria öppnar konserten, jag får höra I Will Follow som hade skakat om mig i Stockholmslägenheten, Rejoice spelas live för sista gången (”I can't change the world, but I can change the world in me”). Det blir en konsert som är som en explosion av lust och hopp och energi och vrede och kärlek, ett av 80-talets absolut största Ruisrock-ögonblick. Bono som är så kaxig på scenen, klättrar längs PA-utrustningen upp mot scentaket, så fylld av en 20+pojkig ”nu erövrar vi världen”-attityd. Precis sådär som man ser på videon från spelningen på Roskilde-festivalen några veckor innan Åbo.
Då U2 spelar I Will Follow en andra gång, som encore, söker jag mig backstage och missar sista låten, Neil Youngs Southern Man. Det är då som Bono frågar om någon i publiken kan texten, hissar ner mikrofonen, en Borgåkille hinner först - och börjar sjunga Lou Reeds I'm Waiting for the Man.
35 år senare minns numera åboländska John Paavola att han inte riktigt visste vilken låt bandet spelade, men "I'm waiting for the man måste ju sjungas".
- Efter det blev jag U2-fan omedelbart, berättar han idag.
- Det var energin och det fräscha greppet och den sanslösa gitarren och låtarna och Bonos sång, allt gick hem totalt. Så veckan efter Ruisrock köpte jag alla skivor som fanns.
Men då John sjöng "twentysix dollars in my hand" stod en 20-årig rockjournalist redan backstage, och väntade.
Bono hinner redan försvinna...
I början av 80-talet är det möjligt att med hjälp av något simpelt paffpresskort slinka in backstage, så nu står jag och väntar på att U2s spelning ska ta slut. Då bandet sedan kommer ner från scenen går jag fram, jag hinner säga något, minns inte vad, jag är sannolikt fullproppad av adrenalin och lyckas inte memorera mycket annat än att vi hinner promenera bara några sekunder bredvid varandra.
Sedan lyfts jag upp i luften av två ordningsmän.
Det tar några sekunder, tio kanske, jag hinner redan se Bono försvinna, men så märker han att den där killen som inte ser äldre ut än 16 plötsligt har försvunnit någonstans.
Då ser han sig om, ser mig sprattla med benen i luften, kommer tillbaka till mig och förklarar att man genast efter spelningen alltid går på väldigt höga varv. Men ”om du väntar en halv timme så kan vi prata”.
Bono backstage, Åbo 1982.Bono 1982.Bild: Tomas Janssonrivet ur mitt arkiv
Ordningsmännen släpper taget, och jag är överlycklig. Bono har gett mig tillstånd att stanna.
Jag tvivlar aldrig en sekund på att han faktiskt kommer att hålla sitt löfte, och efter en halvtimme står han där framför mig igen.
Jag har sparat min 35 år gamla artikel som hjälper mig att minnas vad Bono hade att säga, hur han ”vill få kontakt med mänskor”, om kampen mot det hat som fyller världen, kampen mot likgiltighet. ”Likgiltigheten är som en öppen grav. Se på punkgrupperna som kämpade mot allt instängt och all elitism, nu är de likadana själva”.
Uppslaget i Åbo Underrättelser med Bono-intervjun, augusti 1982. Den "finlandssvenska debuten" syftar på Nagugruppen Allright Band som spelade på festivalen samma år.Intervju med Bono från 1982.Bild: Tomas Jansson/YLEtomas jansson
Och så avslutar han med ett ”God bless”. En irländsk 22-årig killes avskedshälsning till en finländsk 20-åring.
Det är min allra första intervju med en utländsk rockartist, och samtidigt den största mest osannolika helt egna rockintervju som jag någonsin har gjort.1982 är jag för ung för att förstå hur stort det är, men jag är förstås nöjd, för att jag har lyckats förverkliga min vansinniga plan och fått femton minuter med min första riktigt egna rockhjälte.
Att U2 skulle finnas och göra en jättelik utsåld stadionturné för nästan tre miljoner personer runtom i världen 35 år senare, 2017, är inte precis något som jag kunde föreställa mig då.
Magisk stund i Stockholm
Tre år efter Ruisrock vet redan hela världen vad U2 är efter gruppens 20 minuter på LiveAid-spelningen, och jag får min nästa oförglömliga U2-upplevelse.
Stockholm. Hösten 1985. En fantastisk spelning som avslutas med det som sägs vara historiens längsta version av 40’.
”How long, to sing this song”. Hela Ishallen sjunger med. Också då Bono lämnar scenen fortsätter vi sjunga. Alla utom trummisen Larry Mullen Jr lämnar scenen men publiken fortsätter sjunga, fortsätter ännu när vi lämnar Ishallen, ännu i tunnelbanans gröna linje hela vägen fram till T-Centralen sjunger vi ”how long, to sing this song” i kör. Tiotals och åter tiotals unga människor som aldrig har sett varandra tidigare och aldrig kommer att träffas igen, men som nu lever tillsammans i en stund vi aldrig kommer att glömma.
Ännu idag kan det suga till i maggropen varje gång jag hör en liveversion av den låten.
Det var åren innan U2 blev ännu mycket större än punkgrupperna som Bono bakom Ruisrockscenen hade beskyllt för att ha glömt sina rötter. Och kanske var det just det som fick honom att efter den jättelika Joshua Tree-turnén (1987) säga att bandet behöver en timeout.
När de sedan kom tillbaka var de bättre än någonsin.
För mig är 90-talets ZooTV-turnéer den ultimata U2-upplevelsen. De tre Ishall-konserterna i Sverige 1992, med ABBAs Björn & Benny som specialgäster under covern Dancing Queen i Stockholm, och Stadionturnén 1993 med den banbrytande multimediashowen i fonden inklusive direkt satellitkontakt till unga människor i krigets Sarajevo.
Men sekunderna backstage i Åbo då Bono vänder sig om, och minuterna med allsång i Stockholms tunnelbana, det är ögonblick som är ovärderliga. Då slumpen stiger fram och ger dig en upplevelse som du aldrig trodde var möjlig.
U2-biljetter.Bild: Tomas Jansson/YLEtomas jansson
Rivet ur mitt arkiv
I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.
Frilansjournalisten Janne Strangs sommarprat är en färggrann livsresa som börjar i ett soligt Göteborg hösten 1995 och slutar i Helsingforsvardagen 22 år senare.
- Jag och min studiekamrat har precis för sista gången stängt dörren bakom oss till hyreslägenheten vi blivit vräkta från. Mitt högra ben är gipsat från tårna upp till knät. Jag tänker på flickvännen som gjort slut helgen innan.
Trots att Strangs motgångar ofta kommit samtidigt, precis som Murphy vill ha det, har han alltid kommit stärkt ut på andra sidan.
Drömjobbet som bleknade
- Jag skulle vilja skriva, sa jag åt en kompis på Café Kafka i Svenska Teatern. Jag skulle vilja skriva en artikel. “Men skriv!” sa han.
Redan tidigt var det klart för Strang att det finaste man kunde bli i Svenskfinland var ledarskribent på Hufvudstadsbladet, och det skulle han också bli, men då hade redan tiderna förändrats och “Husis med dem”.
Hösten 2016 fick Strang besked om uppsägning.
- Att säga något annat än att det var en obehaglig chock vore att ljuga.
Strang bjuder på några funderingar kring mediebranschen och dess utmaningar i dag, men sommarpratet är också samhällskritiskt i vidare bemärkelse.
Vansinne i säkerhetsbranschen
- Tryggheten är en av västerlandets största fetischer i dag. Problemet är att tryggheten är en illusion som kan förstärkas ad absurdum, men aldrig monteras ned.
Strang efterlyser en diskussion om vad som är en rimlig, allmän trygghetsnivå, eftersom säkerhetsbranschen aldrig kommer att avveckla sig själv, utan tvärtom behöver en eskalering av rädsla för en stadig tillväxt.
Enligt Strang inträder mänskligheten kollektiv i sin frivilliga omyndighet och kväver sig själv i sin egen trygghet - här drar han en parallell till Kant och 1700-talets upplysningstid.
Janne Strang sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.
Carro och Aino i Icona Pop har blivit så nära vänner att de känner sig som tvillingar - som älskar att festa. För mycket party gjorde att de fick tänka om, för bandets överlevnad.
Icona Pop har flugit in till Finland för en spelning på Weekend Festival i Helsingfors. Resan började i Spanien, där de spelade natten innan i Valencia. Klockan kvart i tre på morgonen gick de upp på scen.
Tröttheten försvinner på scen
- Man sover väldigt lite på turné. Men så fort vi kommer upp på scenen så förvinner det. Man får så mycket energi av människorna som kommit för att se oss, säger Carro.
Ungefär en gång om året är de i Finland.
- Jag brukar alltid fylla år när vi är här. Carro brukar överraska mig, två gånger har det hänt, säger Aino.
Proffs på fest
Den här gången har de inte lyckats pricka in någon födelsedag, men fest blir det ändå. Dagen efter spelningen är de lediga, för en gångs skull.
- Vi är bra på att hitta tillfällen för att fira. Om en stökar så gör den andra det också. Vi är synkade, säger de.
Tar hand om sig
I ett skede höll firandet på att ta över, och de fick tänka om.
- I början festade vi jämt. Men vi insåg att om det här ska hålla så går inte det. Nu är vi bra på att ta hand om oss, säger Carro.
Det är bra balans mellan jobb och party nu, menar de.
- Ibland måste man vara smart, om man har fem spelningar i rad, säger Aino.
Har blivit som tvillingar
Som Icona Pop har de två vännerna kommit varandra inpå skinnet. De vet allt om varandra.
- Jag tror att Aino känner mig bättre än jag känner mig själv. När man bor så här nära varandra finns det inga sidor vi kan dölja. Vi har stor repsekt för varandra och jag tror att det är det som gör att vi trivs så bra tillsammans, säger Carro.
- Vi är som tvillingar, fyller Aino i.
Nu blir det mer dans
Efter en lugnare period hemma i studion är de nu redo att släppa nya låtar - och det är klubbigare än förr.
- Vi har tagit tid att skapa något som vi inte gjort förut. Vi är väldigt fria i det vi gör, säger Aino.
Väninnorna Katja Aalto, Sanna Vartiainen och Hanna Vänskä har besökt Faces ända sedan starten för 20 år sedan.
Festivalen är speciell i sitt slag och liknar ingen annan, menar de.
- Det är människorna och den kulturella mångfalden som är viktig, inte bara musiken. Nu börjar vi vara så gamla att det kan hända att en dag räcker för oss, men vi kommer ändå hit, säger Åbobon Katja Aalto.
Under årens lopp har de speciellt uppskattat att kunna besöka festivalen med familj, barn och husdjur.
- Fiskars som festivalplats kan inte riktigt mäta sig med tidigare Billnäs och Pojo. Festivalen söker ännu sin form här.
Musikalisk mångfald på mindre område
Etnofestivalen Faces i Fiskars 4-6.8 hölls i år på ett mindre och inhägnat område.
Musikaliskt bjöd årets festival på många olika stilar.
Zambia Vocal Ensemble uppträdde a capellasångare på scenBild: Monica Slotte/YleFaces,Fiskars, Raseborg,zambia vocal collection
Los Pan Pan spelade på oljefat.musikgrupp på scenBild: Monica Slotte/YleFaces,Fiskars, Raseborg,steel pan lovers
Ekologiskt och mänskligt engagemang
Flera aktörer och organisationer presenterade sitt engagemang för miljön, en sundare livsstil och asylsökandes möjligheter.
Mira Teräväinen och sonen Olli Ekblad vill uppmuntra och inspirera andra.två personer framför cafeståndBild: Monica Slotte/YleFaces,Fiskars, Raseborg,Elämänitu
Fair Start är ett varumärke som hjälper flyktingar att föra ut sitt hantverkskunnande.skylt och människorBild: Monica Slotte/YleFaces,Fiskars, Raseborg,etnofestivalen faces
Etnofestivalen Faces i Fiskars 2017
Etnofestivalen Faces i Fiskars bjöd på musikalisk och mänsklig färgprakt.
I fanfiction låter anonyma skribenter sina favoritkaraktärer från existerande verk uppleva nya scenarier - de flesta av dem sexuella. Till stor del är det kvinnor som skriver homoerotiskt om män, eftersom de manliga karaktärerna är mest utvecklade, säger folkloristen Charlotta Rosenberg.
Yle Kulturs erotiksatsning pågår som bäst, och vi önskar fortsättningsvis att så många som möjligt vill hjälpa oss med vår erotiska kväll i slutet av augusti genom att skicka in egna erotiska alster.
Om det känns svårt att hitta på en helt egen värld att skriva om går det bra att ta inspiration från det globala fenomenet fanfiction: Att skriva egna berättelser utgående från ett redan existerande verk, om det så är en bok, en film, ett spel, en tv-serie eller någon verklig person.
Här svämmar det nämligen över av erotiska skildringar, berättar Charlotta Rosenberg, som studerar folkloristik vid Åbo Akademi och skrev sin kandidatuppsats om fanfiction.
- Det finns berättelser som markeras med “gen” som i “general” - vilket betyder att de inte behöver vara sexuella, men en övervägande majoritet innehåller sex.
Varför det?
- Eftersom berättelserna utgår från existerande verk finns där redan alla bakgrundshistorier och eventuell romantik, så fanfiction kan användas för att fylla ut luckor eller fundera på vad som hände sen eller lägga till sådant som man tycker saknas i originalet - till exempel sexskildringar. Man kan ta fasta på spänningar som finns i originalverket och fundera på vad som händer bakom kulisserna, säger Rosenberg.
Hon jämför fanfictionskrivandet med att vara liten och leka med Barbiedockor.
Att skriva fanfiction kan liknas med att leka med Barbiedockor.neljä barbie nukkeaBild: MattelBarbie
- Eftersom det är fans som skriver för fans så känner alla karaktärerna väldigt bra, så det handlar helt enkelt om att leka runt med dem. Som när man var liten och lekte att ens Barbiedockor hade sex! säger Rosenberg.
Från Sherlock via Kirk och Spock
I dag skrivs majoriteten av all fanfiction på nätet, men själva fenomenet är äldre än så. Redan Arthur Conan Doyle hade fans som skrev egna versioner av Sherlock Holmes-mysterierna.
- Det blev uppror när Doyle lät Sherlock genomgå något som fansen inte tyckte om - de fick honom till och med att återuppliva karaktären vid något tillfälle, säger Rosenberg.
Detektiven Sherlock Holmes både är och har varit en populär fanfictionkaraktär.Basil Rathbone ja Nigel Bruce elokuvassa Sherlock Holmesin seikkailut (1939)
Den nuvarande formen av fanfiction har sitt ursprung i fankulturen kring tv-serien Star Trek på 60-talet. Genom kongresser och fanzines skapade fansen egna berättelser om karaktärerna.
Det var också här som trenden att skriva homoerotisk fanfiction - även kallat slash - fick sin början.
- Folk ville skriva om huvudpersonen Kirk, men eftersom det inte fanns så intressanta kvinnliga karaktärer i serien parade man istället ihop honom med Spock. Berättelserna rubricerades med K/S, så beteckningen slash kommer från det engelska ordet för snedstreck, säger Rosenberg.
Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att skriva homoerotik endast på grund av ens egen sexuella preferens - enligt studier är de flesta som skriver fanfiction de facto heterosexuella kvinnor - utan om att vilja använda sig av de mest utvecklade karaktärerna i originalverken.
Star Trek-fans möter Blues Brothers-fans.Klingon and Blues Brothers cosplayers at the 2016 Phoenix Comicon at the Phoenix Convention Center in Phoenix, Arizona.Bild: Gage Skidmore / FlickKlingon,Blues Brothers 2000,Cosplay,Supporter,Star Trek
I dag finns en uppsjö av slash både om kvinnor och män - men främst om män. Till de kändaste parningarna hör till exempel Harry Potter och hans antagonist Draco Malfoy, Twilight-karaktärerna Edward och Jacob, samt Sherlock Holmes och doktor Watson.
Homoerotiskt men inte normbrytande
Homoerotiken gör att fanfiction på ytan framstår som en väldigt normbrytande genre, men vid närmare efterforskningar finns det många strukturer som inte nödvändigtvis utmanas bara för att man skriver om samkönade par.
Det märkte Roseberg när hon skrev sin kandidatuppsats om den omfattande fanfictionberättelsen “Harry Potter and the Children of the Future” (https://www.fanfiction.net/s/2022903/1/Harry-Potter-and-the-Children-of-the-Future). I den förälskar sig Harry Potter och Draco Malfoy och får barn.
Harry Potter-böcker.Harry Potter-böckerBild: YLE/Jan-Ulrik Lindbergjulia wickholm
- Utöver att den handlar om två män är det en väldigt normativ berättelse med många traditionella antaganden om sexualitet och kön. Till exempel genomsyras den av tanken att manlighet är bra och kvinnlighet är dåligt, båda karaktärerna är upprörda över att till exempel behöva vara den underordnade i sexakten, säger Rosenberg.
Det säger sig självt att eftersom facfictionberättelserna skrivs på fritiden av människor som kan vara vem som helst behöver det inte nödvändigtvis finnas några normbrytande ambitioner.
Ändå är det intressant att fundera över vad det gör att så många av texterna är skrivna av kvinnor, till skillnad från största delen av porrindustrin som drivs av män.
Hur påverkas erotiken av vem som sitter vid tangeterna?Bloggskribent.Bild: Creative Commons / LEEROY Agencyskribent
Generellt säger Rosenberg att slash-genren bäddar för goda sexskildringar, just för att den samkönade utgångspunkten gör det lättare att undvika klichéer.
- Det finns ofta mindre hierarki mellan karaktärerna och färre förutfattade meningar om hur sexet ska gå till, vem som ska penetrera vem till exempel. Då finns det mer spelrum, och karaktärernas personligheter kan komma bättre fram, säger Rosenberg.
En stor del av slash-berättelserna är cisnormativa, det vill säga tänker sig att personerna identifierar sig med den könsidentitet som de tilldelats vid födseln, men eftersom utbudet av fanfictiontexter är så otroligt stort finns det också mängder av mer radikalt queera texter.
Vanliga fanfiction-förkortningar
Fanfiction, fanfic, fic - En berättelse skriven av fans för fans, utgående från ett existerande verk.
Shipping/Ship - Romantiskt ihopparande av karaktärer.
Pairing - Anger vilka karaktärer som parats ihop.
Canon - Fakta som kommer från det ursprungliga verkets värld.
Fanon - Fakta som inte finns i originalverket, men som stämmer enligt fansen.
Crossover - Berättelser där karaktärer från olika verk möts - t.ex. Sherlock Holmes och Harry Potter.
AU, Alternate Universe - berättelse som avviker från canon.
OOC, Out of Character - karaktär som beter sig annorlunda än i canon.
OC, Original Character (även OFM/OMC – Original Female/Male Character) - karaktär som fanfictionskribenten själv hittat på.
POV, Point of View - anger ur vilket perspektiv texten berättas.
Men hur ska man hitta rätt i den myllrande värld som fanfiction på internet innefattar? Enligt Charlotta Rosenberg gäller det att veta man är ute efter, och använda sig av de taggar och filter som sidorna erbjuder.
- Redan på en enda sida, under en enda kategori, på ett enda språk kan det finnas hundratusentals berättelser, så det lönar sig att vara ganska specifik. Texterna är noggrant varudeklararade och avslöjar mycket av vad de går ut på.
Texter på fanfiction.net.Texter på fanfiction.netBild: Yle/Ylva Pererafanfiction
Kategorierna och taggarna kan till exempel snäva in hur lång texten ska vara, vilken karaktär man vill läsa om, vilken stämning texten ska ha, och hur explicit erotiken ska vara. Det är också viktigt att texterna är tydliga med om de håller sig kanon (alltså originalverket), eller skapar ett alternativt universum (AU).
Stör det inte läsupplevelsen att veta vad som ska hända?
- Nej, jag tycker det är bra att kunna gå in och välja exakt en sådan berättelse jag vill ha just i den stunden, annars blir man lätt överväldigad av mängden, säger Rosenberg.
Men hjälp av taggar hittar man exakt en sådan berättelse som man vill läsa just nu.Taggar på fanfiction.net.Bild: Yle/Ylva Pererafanfiction
Hon menar att det rör sig om en annan sorts läsande än när man läser böcker - då handlar det om helhet, medan fanfictionläsandet är av mer tillfällig karaktär. Det beror delvis på att många av berättelserna är väldigt korta, även om det också finns långa sagas som spänner över hundratals sidor.
Taggarna underlättar också om man är på jakt efter något specifikt inom det erotiska.
Termer på archiveofourown.orgBild: Yle/Ylva Pererafanfiction
- Om det är pornografi man är ute efter går det väldigt bra att med hjälp av taggarna hitta berättelser som struntar i bakgrundshistoria och intrig, och istället går rakt på sak, säger Rosenberg.
Explicit utan att bli töntigt
Eftersom vem som helst kan skriva och lägga ut en fanfictionberättelse anonymt finns det i sig ingen garanti för att texterna är välskrivna, men tack vare att de etablerade sidorna har funktioner som gör att läsare kan kommentera och ge betyg åt texterna är det lite lättare att sålla fram guldkornen.
Charlotta Rosenberg tror att det också har betydelse för sexskildringarnas kvalitet.
- Texterna läggs ut kapitel för kapitel i takt med att det skrivs, och skribenterna får genast höra om läsarna tycker att något fungerar eller inte. Dessutom gör säkert anonymiteten att folk vågar skriva friare än de annars skulle göra.
Akademisk litteratur om fanfiction.Böckerna "Fan Fiction and Fan Communities in the Age of the Internet" och "The Fan Fiction Studies Reader".Bild: Yle/Ylva Pererafanfiction,böcker,folkloristik
Forskaren Joanna Russ har också konstaterat att erotiken i fanfiction utmärker sig genom att den skrivs helt utan kommersiella intressen.
Förstås finns undantag - bokserien Fifty Shades of Grey blev en kommersiell succé efter att först ha publicerats som Twilight-fanfiction, men det hör till ovanligheterna.
- Och det finns definitivt mer välskriven fanfiction än Fifty Shades of Grey, säger Rosenberg.
Fifty Shades of Grey började som fanfiction.Filmplansh för Fifty shades of GreyBild: Filmplansh från Finnkinofifty shades of grey
Hur skulle du karakterisera en bra sexscen?
- Svår fråga! Jag tänker att det ska vara en scen som är trogen karaktärernas personlighet, så att det blir trovärdigt samtidigt som det uppfyller behoven, så att säga. Men det beror ju helt på vad man är ute efter - ska det i första hand vara superupphetsande, eller ska det passa in på karaktärerna?
Termer relaterade till erotik
Slash - Homoerotik.
M/M, F/F - homoerotik med män respektive homoerotik med kvinnor.
Gen - Berättelse som inte behöver innehålla sex eller romantik.
Het - Berättelse med heterosexuella relationer.
Fluff - Söta och icke-ångestladdade berättelser.
Dark, Angst - Mörker och ångest.
Hurt/Comfort - Smärta och tröst.
Ficlet, Flashfic, Oneshot – Olika typer av korta fics.
PWP, Plot, What Plot? Eller Porn Without Plot - Pornografi utan intrig.
NSFW - Not Safe For Work - berättelser du inte vill att folk ska se dig läsa på jobbet.
UST – Unresolved Sexual Tension - Sexuell spänning som inte får något utlopp.
Lemon - Grafisk sexskildring.
MPreg/Male Pregnancy - Berättelser där en manlig karaktär blir gravid.
M (mature), Explicit, NC-17 - Olika graderingar för fics som innehåller sexuellt innehåll.
Finns det scener som är explicita utan att för den skull bli töntiga?
- Absolut, jag har läst många sådana berättelser. Det går bra att vara specifik så länge man inte bryter flödet eller kommer med konstiga ordval.
Är det erotik man är ute efter ska man definitivt söka sig till fanfictionvärlden för det finns hur mycket som helst!― Charlotta Rosenberg
Fanfiction skrivs på en mängd olika språk, även svenska och finska, men vill man ha ett så brett urval som möjligt lönar det sig att söka sig till det engelskspråkiga fältet.
Kolla på fanficens recensioner, kommentarer och favoriter, populariteten ger ofta en hänvisning till hur bra innehållet är
Längden på berättelsen kan vara avgörande – korta berättelser är under 1000 ord (endast ett fåtal kapitel), långa kan vara upp till 100 000 ord (20+ kapitel). Långa berättelser är ofta bra om man har tålamod att läsa mycket bakgrundsstory förutom det erotiska – korta fics kan vara väldigt dåligt eller ensidigt skrivna.
Om du hittat nåt du gillar, klicka dig vidare på skribentens profil och kolla om hen skrivit flera berättelser, eller vilka som är hens egna favoriter.
Faces gick på minus igen - nu ser man över festivalkonceptet
Kring 2 000 besökare av vilka ungefär 1 300 betalade inträde var inte tillräckligt.
Det dubbla antalet besökare eller 3 000 till 4 000 hade krävts för att ekonomin skulle gå ihop.
Enligt festivaldirektör Börje Mattsson kommer man nu att se över konceptet, festivalens placering och biljettpriserna.
- Det är en besvikelse att lokala människor inte hittar hit. Faces attraherar heller inte ungdomar på samma sätt som tidigare, säger Mattsson.
Konkurrens från andra festivaler
Stora konserter som ordnades samma helg i Helsingfors under Weekend Festival gjorde att många unga sannolikt valde att stanna i huvudstadsregionen.
Att utbudet av konserter idag är så mycket större gör också att konkurrensen om besökarna hårdnar.
Ett sätt att synas mera i Helsingfors kunde vara att ordna Faces-klubbar.
- Det kan hända att Fiskars inte är rätta platsen i Västnyland för vår festival. Det är nu redan andra året som den ordnades här och det borde ha fungerat bättre, säger Börje Mattsson.
Nytt koncept tas fram
Nu ska festivalledningen fundera på hur koncept och upplägg kunde förnyas. Man ska också se över biljettpriserna och möjligen erbjuda gratis inträde på söndag.
Börje Mattsson är besviken över publikbortfallet men mycket nöjd med Faces i övrigt.
- Festivalen lyckades till hundra procent när det gäller musikutbud och innehåll och stämningen var god.
Etnofestivalen Faces ordnades i år för tjugonde gången. Det var andra gången Faces ordnades i Fiskars. Innan dess har festivalen ordnats vid Raseborgs slottsruin samt i Gumnäs och i Billnäs i Pojo.
Studerande - förra veckan frågade vi er hur studiestödets förändring påverkar er ekonomi. Den överväldigande majoriteten svarade att ni förlorar pengar.
Vinner du eller förlorar du pengar på förändringen i studiestödet?
Jag förlorar pengar.
71% (268 röster)
Jag vinner pengar.
29% (107 röster)
Antal avgivna röster: 375
Enligt FPA:s uppskattning kommer 67 000 studerande att få mindre bostadsstöd än förut eller gå miste om det helt och hållet, medan 100 000 studerande kommer att få mera stöd än förut.
FPA menar att förändringen säkerställer att fler av dem som är i störst behov av stöd kommer att få det.
Så här reagerade ni
Omröstningen utlöste också en diskussion i kommentarsfältet.
Flera av er förundrar sig över resonemanget att den ena ska försörja den andra. En del befarar också att förändringen kommer att öka på efterfrågan på små hyreslägenheter och bidra till den existerande bostadsbristen.
I andra änden finns de som tycker att förändringen tar stödet åt ett rättvisare håll och att vi borde vara tacksamma för hur bra ställt vi har det. Det finns också de som tycker att rädslan för att ta ut studielån är omotiverad.
Ofattbart hur man i samboförhållande förväntas försörja varann, när man ändå inte har några rättigheter (jämfört med t.ex. äktenskap). Är det bättre att man flyttar isär och därmed ökar bostadsbristen i bl.a. huvudstadsregionen? ― Signatur "Bubbel"
Eftersom vi nyligen flyttat ihop är det inte ett alternativ med gemensam ekonomi, vem tror egentligen att studernade sambon har en gemensam ekonomi?! Jag känner minst 20 studernade par som bor tillsammans och ingen har gemensam ekonomi för något annat än mat. Detta kommer leda till högre efterfrågan på ettor i studiestäderna, vilket det redan nu är stor brist på!― Signatur "Studerande"
Om man delar kostnaderna (vilket sambon, gifta, registrerade eller vänner gör) så kan/skall stödet vara lägre. Det är väl självklart och rättvist. Att dyl. tidigare varit i särställning är väl det konstiga. Studeranden i Finland har det jättebra i förhållande till största delen av världen. Att få pengar av staten för att studera är absurt egentligen. Men bra så. Jag skulle ha vunnit på nya systemet, men sen så lyfte jag inte så länge stöd i o.m. att jag arbetade brevid studierna (2 examina) hela tiden. Var det arbetssamt, jovisst, men värt det!― Signatur "Poeten"
Problemet är vår absurda rädsla för studielånet. Räntan är statsgaranterat låg och det är inte ens värst stora summor det handlar om fast man lånar maxbelopp. Jag kan inte förstå mina medstuderanden ibland... inse nu redan att staten int kan betala allt åt er!― Signatur "Stud"
Plura, känd från bandet Eldkvarn men också för sin matlagning, uppträder på Allsång på Skansen i det sjunde programmet, den 8 augusti.
Plura uppträder på Allsång på Skansen för tredje gången. Tidigare somrar har han stått på scenen med sitt band Eldkvarn men i år står han ensam på Allsång-scenen.
- Jag ska stå på egna ben för första gången, i 65 års ålder, säger Plura och skrattar.
Plura är låtskrivare, sångare, gitarrist och författare. Han är inte endast känd för sin musik utan också för sin matlagning, och har bland annat gett ut boken Pluras kokbok.
Just nu ligger allt med matlagning på is och jag koncentrerar mig på musik.― Plura
- Men just nu ligger allt med matlagning på is och jag koncentrerar mig på musik. I höst ska jag göra en grej på Scalateatern som är varvat med musik och prat.
Ska du ut på turné i sommar?
- Nej det ska jag inte, för första gången på herrans många år. I stort sett ska jag vara ledig hela sommaren. Men jag sitter och skriver på det som vi ska göra i höst på Scalateatern. Och så kommer jag att vara på landet och odla grönsaker och ha det skönt.
Vilken är din favoritallsång?
- Det är kanske Lasse Berghagens låt En kväll i juni som Sanna sjunger innan. Men den får jag säkert inte sjunga. Man får välja fyra eller fem låtar och sedan har jag inte någonting att säga till om, de säger bara vilken man ska sjunga.
I sommar står Plura för första gången ensam på Allsång på Skansen-scenen.porten till SkansenBild: Yle/Camilla Kivivuoriyle fem
Plura berättar att det är ett Cornelis Vreeswijk tema i programmet och att han kommer att sjunga hans låt Somliga går med trasiga skor.
Är du lite Cornelis fan?
- Absolut, vem är inte det?
Till den finländska publiken hälsar Plura att man ska titta på Allsång på Skansen den 8 augusti då han är med, och så avslutar han med “kiitos”.
Plura intervjuades av Lilian Brunell.
Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan
Säsongens sjunde och nästsista program sänds undantagsvis på Yle Teema. Klockslaget är dock det samma, tisdag 8.8 kl. 21.00. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.
Programmets övriga artister är Jack Vreeswijk, Janice, The Sounds samt Lisa Ekdahl & Adam Pålsson.
