Här kan du se forskarnas show! Svenska Yle sänder 24 timmar liveföredrag från Svenska Teaterns stora scen.

Det handlar om Finlands hundraåriga historia ur otaliga perspektiv, från fredag klockan 17.30 fram till i morgon lördag klockan 17.30.

Du kan också chatta om föredragens retoriska kvaliteter och ställa frågor till föredragshållarna. Peter Lüttge håller i chatten:

Du hittar också info på på Facebook under @Föredragsmaraton, och på andra sociala medier under hashtaggen #föredragsmaraton.

Det här är hela programmet på Föredragsmaraton 8-9.9

Samlad kunskap

Forskningen och bildningen står i centrum när 58 forskare från olika discipliner berättar om Finlands 100-åriga historia ur en mängd olika synvinklar. Det hela börjar och slutar ändå med en historieprofessor.

Först ut är Henrik Meinander och Nils Erik Villstrand får äran att avsluta. Det gäller för alla att fatta sig kort - femton minuter har var och en på sig.

Henrik Meinander håller öppningsföredraget och deltar också i en paneldiskussion om Finlands storkvinnor. En bok - en författare Bild: UR 6158 3008 000

Därför utgår många från en detalj, såsom babylådan eller soffan, men också större skeenden syns i föredragsrubrikerna, såsom Nokias uppgång och fall.

- Man ska vara fokuserad och veta vad man vill ha sagt, säger lingvisten Fred Karlsson.

Han säger sig vara både morgonpigg och nattuggla och vill uttryckligen tala i vargtimmen. Hans föredrag handlar om stereotypier som ofta upplevs på finskt håll gentemot finlandssvenskar.

Spännande paneldiskussioner

Maratonet leds av fyra taggade konferencierer, Johanna Koljonen, Wivan Nygård-Fagerudd, Marcus Rosenlund och Axel Åhman. De ska också leda varsin paneldiskussion.

Ett exempel på lördag klockan 14.10 är panelen om litteratur som historieskrivning, med Sirpa Kähkönen, Kjell Westö och Lars Sund.

Sirpa Kähkönen deltar i en panel om att skriva historiska romaner. Sirpa Kähkönen Helsingin kirjamessuilla 2015 Bild: YLE

Unikt samarbete med Svenska Litteratursällskapet

Nina Edgren-Henrichson vid Svenska Litteratursällskapet var den som kläckte idén till Föredragsmaraton. Det är hon som ansvarar för innehållet och som ska se till att allting klaffar både före och under evenemanget.

Hon är entusiastisk över att kunna lyfta fram en så bred palett av olika ämnen som belyser Finlands historia, det finländska samhället och den finländska kulturen ur olika synvinklar.

- Föredragsmaraton är forskarnas show, vilket känns naturligt eftersom SLS är ett vetenskapligt samfund som jobbar med forskare. Ibland glömmer man kanske bort den enorma kunskap som finns eller så har man svårt att hitta den, tillägger hon.

Under hösten kommer Vetamix att publicera föredragen i separata helheter på webben och programmet Kvanthopp sänder valda delar ur Föredragsmaraton i Yle Vega.

Läs mera:

Föredragsmaraton 8-9 september - här hittar du hela programmet

Föredragsmaraton – 24 timmar live om Finland - här är tidsblocken och listan på alla föredragshållare och paneldeltagare!

Den nya frågeshowen är underhållning förklädd till frågesport. Vem, vad, när? tar avstamp i årtal, men söker händelser, personer och fenomen via bilder och kreativa förklaringar. Poäng ges både för rätt svar och för roliga eller knasiga resonemang.

- Det mest intressanta har varit att få med en lämplig blandning av humor, nostalgi, lek och tävling. Det känns som att det lyckades ganska bra, säger ståuppkomikern Anders Helenius.

Komikerna Anders Helenius och Alfred Backa har båda varit med och jobbat fram olika element för den nya frågeshowen.

- Den största utmaningen har varit att få folk att förstå mina ordskämt, säger Alfred Backa, som är född och uppvuxen i Österbotten.

Alfred har en passion för att hitta humor i det mesta han skriver. Han har fördjupat sig i historiska händelser med knorr i sin bok Finland hundranånting 1917–2017.

Skådespelaren Pekka Strang och Axel Åhman, känd som en av profilerna i humorgruppen KAJ. Pekka Strang och Axel Åhman som deltar i Yle Teema & Fems frågesport frågesport,Yle Teema & Fem

Återkommande lagkaptener och unika gäster

I varje program tävlar två tvåpersonerslag som leds av en lagkapten. De återkommande lagkaptensparen är regissör och skådespelare Maria Sid och Kasper Ramström från Fork – och skådespelaren Pekka Strang och Aftonbladet tv:s side-kick Janne Grönroos.

Den största utmaningen har varit att få folk att förstå mina ordskämt― Alfred Backa, komiker

Skådespelarna Maria Sid och Christoffer Strandberg. Maria Sida och Christoffer Strandberg, två av deltagarna i Yle Teema & Fems nya frågesport Bild: Yle/ Parad Media frågesport,Yle Teema & Fem

Lagkaptenerna får besök av två nya gäster i varje avsnitt. I säsongens sista avsnitt möts lagledarparen i en giganternas kamp.

Programledare och enväldiga domare är Sonja Kailassaari, till vardags programledare för Efter Nio.

- Det har varit roligt att ta mig an en helt ny roll, en annan än jag är van vid. Om jag har varit osäker? Ja! Nervös? Verkligen! Det gör en gott att gå utanför sin bekvämlighetszon när en länge har suttit i samma bekväma och trygga roll, säger Sonja Kailassaari. Vem, vad, när? oljar geniknölarna och aktiverar hjärncellerna.

Sonja Kailasaari, känd från bl.a. tv-programmet Efter Nio, är enväldig domare och programledare. Sonja Kailassaari, domare i frågesporten Vem, vad, när på Yle Teema & Fem Bild: Yle/ Parad Media Sonja Kailassaari,frågesport,Yle Teema & Fem

Det mest intressanta har varit att få med en lämplig blandning av humor, nostalgi, lek och tävling― Anders Helenius, ståuppkomiker

Höstens gäster är Sonja Ahlfors, Nicke Aldén, Jens Berg, Mikael Crawford, Elli Flén, Anne Hietanen, Anna Hultin, Jonna Järnefelt, Eva Kela, Kaj Kunnas, Fredi Lilius, Fredrika Lindholm, Magnus Londén, Sixten Lundberg, Dennis Nylund, Marica Rosengård, Stan Saanila, Krista Siegfrids, Christoffer Strandberg, Kasper Strömman, Mårten Svartström, Sanna Tahvanainen, Hannele Mikaela Taivassalo, Petski Westerholm, Hellen Willberg och Axel Åhman.

Vem, vad, när? på Yle Arenan varje fredag kl.19 från och med den 8 september. På Yle Fem på söndag kvällar kl.19 med start den 10 september.

Text: Jessica Jensen
Produktion: Parad Media 2017

I gång- och cykeltunneln i centrala Umeå finns ett glaskonstverk som kallas för ”Sara Lidmans tankegång”. I ändan av gången lyser författaren Sara Lidmans uppmaning till sina läsare i neonblått på väggen: ”Lev!”

Sara Lidman hade nämligen för vana att signera sina böcker med denna kraftfulla hälsning.

Sara Lidmans uppmaning till sina läsare i gångtunneln i Umeå. "Sara Lidmans tankegång" i Umeå. Bild: YLE/Marit Lindqvist Sara Lidman,Umeå,Sara Lidmans tankegång

Det första ordet i Sinéad Obreys debutdiktsamling Fågeltanken är också ”Lev”. Ett ”lev” som avslutas med en konstaterande punkt istället för ett uppfodrande utropstecken.

Lev.

Som i att våga och vilja välja livet mot, eller trots, alla odds. Även om döden ständigt finns där som en frestande och tröstande tanke.

Dikterna i Fågeltanken är laddade med mörker – ett slags gotisk svärta som genomsyrar den poetiska bildvärlden där död, blod, gravar, demoner och fåglar är återkommande element.

koltrastar på ljusa dagen
bådar aldrig gott,
men jag vågar inte
gå ut i mörkret
för att möta dem

I dikterna förs en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, om herraväldet över en ung människas skälvande och sköra själ.

Pärmbilden till Sinéad Obreys diktsamling "Fågeltanken". Bild: Förlaget M Sinéad Obrey

I Sinéad Obreys dikter möter vi ett jag/en hon som sörjer och rasar över ett kraschat förhållande, ett du som förgäves söker svar hos en envist stum och frånvänd högre makt, och ett vi som delar meningslösheten i tillvaron.

Obrey skriver poesi som vibrerar av ilska och indignation, som bränner av självförtärande ångest över ett liv fyllt av smärta och lidande, som pulserar av längtan och lidelse, som inte väjer för vare sig det brutala eller det våldsamma.

I all (själv)destruktivitet kan man dock skönja ett motstånd, ett trots och en obändig vilja att övervinna och att överleva.

Dikterna i Fågeltanken är sprängfyllda av känslor, och ibland kan de stora känslorna ta alltför mycket plats på bekostnad av själva gestaltningen. Men samtidigt finns här en omisskännlig drivkraft och en vilja att kommunicera.

Under läsningens gång går mina tankar ofta till Edith Södergran – här finns en del formuleringar och en ton som ger genklang. Man kanske rentav kunde karakterisera Sinéad Obrey som Södergrans gotiska skrivarsyster.

En debut som ger såväl blodsmak som mersmak.

Nationalmuseets café. Ovanför oss rum fyllda med berättelser om Finland då, nu och i framtiden. Här träffar jag Radioteaterns dramaturg Janina Jansson, som efter trettio år på Yle nu går i pension.

För några år sedan såg jag en utställning just i den här cafékällaren som handlade om de finländska krigsbarnen som skickades till Sverige under andra världskriget. Den berättade också om flyktingar som kom till Finland under och efter andra världskriget.

Om hur de togs emot, vad det tänkte och hur det gått för dem.

Dagen innan vi ska mötas läser jag Janssons text ABC för ett land i mental förändring som hon 2016 skrev i samband med radioteaterföreställningen Vid gränsen med text och regi av Jarno Kuosa.

I sitt ABC säger hon bland annat så här:

”N
NATIONALISM
O
ODINSOLDATER
P
POLARISERING. POPULISM.
R
RASISM
Vem hade för bara något år sedan tänkt sig att vi skulle behöva de här orden så ofta?”

Artikeln är skriven för ett år sen och på den korta tid som förflutit har retoriken, språket, rasismen blivit ännu hårdare.

- Vid gränsen är en metapjäs som tar upp det svåra i att göra en pjäs - eller konst överhuvudtaget - om det som vi kallar flyktingsituationen. På ett par år har hela det finländska konsensussamhället smulats sönder och ersatts av ett oerhört polariserat samhälle. Det är klart att det påverkar konsten, säger Janina Jansson.

- Jag känner inte längre igen det här landet, som det är nu. Saker som man för några år sen ALDRIG skulle ha kunnat säga offentligt säger våra politiker numera öppet och utan att skämmas.

Flyktingberättelse blev Svenska Yles första webbok

Hörspelet Vid gränsen har en förhistoria som började redan 2015, då flyktingkatastrofen var ett faktum.

- Jag ville att vi skulle samla olika flyktingars berättelser, som sedan skulle sändas varje dag under ett år. Det gick tyvärr inte att genomföra av praktiska skäl men istället gjordes Vid gränsen och den bygger delvis på dokumentärt material, berättar Jansson.

Skådespelarna Marco Luponero och Iida Kuningas under inspelningarna av Vid gränsen. Marco Luponero och Iida Kuningas diskuterar trovärdigheten i Jarno Kuosas hörspel Vid gränsen Bild: Yle bildtjänst 2016 vid gränsen, marco luponero, iida kuningas

Ett halvår senare fick Jansson möjlighet att ge synlighet åt ännu en flykting. Då bearbetade hon irakiska Omars berättelse i Fredrik Långs översättning och tog initiativet till Svenska Yles första webbok Flykten från Mosul.

Grafik för webboken Flykten från Mosul. Rubriken skriven på ett gammalt kartbotten. Bild: Svenska Yle flykten från mosul,Mosul,flyktingar

Trettio år i Radioteaterns tjänst

Janina Jansson började som dramaturg på Radioteatern i mitten av 1980-talet och har varit Yle trogen sedan dess.

Före det var hon verksam som bland annat teaterrecensent för Hufvudstadsbladet. Det innebär att hon har ovanligt lång erfarenhet av det finlandssvenska teaterfältets olika aspekter.

- Jag har tänkt på hur ovanligt det i dag är att jobba så här länge på ett och samma ställe. Ibland har jag tänkt att jag kanske sitter som en propp på Radioteatern, men å andra sidan har det gett kontinuitet, bred erfarenhet. Jag har också kunnat förhålla mig till förändringar inom Radioteatern och inom public service, säger Jansson.

- Jag fått ett fantastiskt nätverk av författare och teaterarbetare. Jag kommer sakna dem alla våldsamt. Det har varit ett sant nöje att jobba med dem alla.

- Sedan 1990-talet har Radioteatern nästan enbart gjort nyskriven finlandssvensk dramatik. Jag är mycket stolt över att ha kunnat främja och lyfta fram den finlandssvenska dramatiken i mitt yrkesliv.

Georgsgatans simhall, i vilket det prisade hörspelet Och om bettlare och vägmän utspelar sig. Georgsgatans simhall Bild: Jussi Tiainen georgsgatans simhall

Ett av de prisbelönta, finlandssvenska hörspelen, Och om bettlare och vägmän kan du höra här.

Minskat antal sändningar genom åren

Radioteatern har en anrik historia. Den allra första sändningen gick av stapeln år 1926. Då sändes Strindbergs Paria, men hur det lät kan vi bara fantisera om.

Det var direktsändning som gällde ända fram till slutet av 40-talet och ljudet sparades inte.

Hörspelsinspelningar á la 50-talet och av idag. Axel Slangus, Kajsa Ek och Sara Soulié. Bild: Yle Axel Slangus,Sara Soulié,hörspel,Yle Radioteatern,kajsa ek

Vilken är Radioteaterns roll och status idag?

- Numera har Radioteatern full kontroll över varje föreställning. I mitt arbete som dramaturg jobbar jag länge och intensivt med författaren tills vi är nöjda med en version, säger Jansson.

- En stor skillnad är att Radioteatern förr gjorde betydligt fler uppsättningar. Vi hade 52 sändningar per år plus repriser. Nu gör vi 6-7 nya föreställningar per år. Jag förstår faktiskt inte hur det gick ihop med så många produktioner.

Radioteaterns nya estetik tog form i en lägenhet på Kalevalagatan

På 1980-talet fanns det också helt andra ekonomiska och tidsmässiga resurser. Exempelvis hyrde hela Radioteaterns personal en höst in sig i en lägenhet på Kalevalagatan.

Där arbetade chefen Erik Ohls, regissören Solveig Mattson och Janina Jansson ostört i tre månader. De tittade på film, skrev och diskuterade.

Det här skulle vara helt omöjligt idag.

- Vi lärde oss massor och det var en oerhört viktig tid för mig och för Radioteatern. Den ledde till ett slags revolution där vi utarbetade Radioteaterns nya estetik och lyfte fram den som en egen konstform utan de bindningar till scenteatern som tidigare varit väldigt starka.

Efter det här började Radioteatern uppmärksammas också utomlands.

Här kan du lyssna på några av de hörspel som blev resultatet av månaderna på Kalevagatan och som kammade hem internationella pris.

- Idag finns ingen tid eller resurser för att arbeta på det här sättet. Det är synd, för det är viktigt med tid för reflektion och fördjupning.

- Arbetstakten har blivit mycket tuffare de sista åren. Överlag är samhället hårdare. Jag undrar vart det kommer att leda.

Jansson är ändå lycklig över den frihet som hennes arbetsplats har unnat henne.

- Jag är tacksam för att jag aldrig behövt ta några större strider i mitt jobb. Vi har varit fria att göra vad vi vill och fått förverkliga våra drömmar, experimentera och vara en plantskola, påpekar hon.

Radioteater för framtidens lyssnare

Radioteatern har en helt annan roll och position än för bara tio eller tjugo år sedan. En av de största utmaningarna är att få unga människor att lyssna på radioteater.

- Vi jobbar hela tiden för att nå framtidens lyssnare. Jag är hoppfull, för det finns väldigt bra möjligheter i och med podcasts, säger Jansson.

- Radion, det auditiva, har överlevt mycket bättre än tv:n. Idag är unga människor vana lyssnare så steget är inte långt till att lyssna på radioteater. Därför känns Radioteaterns framtid ganska ljus.

Vikten av att komma ut i samhället

Ett särskilt kärt minne är ljudinstallationen Lappviken - Röster ur själarnas rum (2016).

På det före detta mentalsjukhusets vind och i en av sjukhusflyglarna hade Radioteatern byggt upp scener där man kunde vandra omkring och höra röster berätta om sina liv på Lappviken.

- Det var helt magiskt att vandra runt i de skumma rummen och ta del av rösterna som steg från sängarna, viskade från väggarna. Det var en föreställning som kröp in under skinnet.

Från ljudinstallationen på Lappvikens mentalsjukhus. Personer står i mörkt rum intill sjukhussäng och elbehandlingsapparat. Bild: Yle/Eva Pursiainen lappviken röster ur själarnas rum

- Radioteatern är en konstform som kryper inpå en mer än någon annan. Det är en fysisk konstform för mig, säger Jansson.

- I Lappviken mötte vi också publiken på ett helt annat sätt än vad vi vanligtvis gör. Det kommer bli mer av sådana här projekt framöver. Radioteatern behöver komma bort från radion så att säga, ut från Yle, och bli en del av samhället.

Läs Maria Lindh-Hindsbergs recension av ljudinstallationen på Lappviken.

Radioteaterns framtid stavas podcast

Jag ber Jansson sia om Radioteatern och framtiden.

- Radioteatern har mer att ge men kräver också mer av sin lyssnare. Det innebär att radioteater är en konstform som helt enkelt inte passar i flödesradion. Det är därför jag tror på poddar.

- Det som står på spel är kampen mot det alltför snabba, förflackningen, det alltför ytliga. Jag är jätteglad att jag fått en oerhört bra efterträdare, Eva-Maria Koskinen. I och med att hon jobbat som grävande journalist kan det leda till mera dokumentärteater. Det är bra. Det ligger i tiden.

Bara njuta av livet

Livet som inte längre yrkesarbetande då? Att inte längre ha en vardag på Yle?

- Häromdagen åt jag lunch med en väninna på ett café och såg folk stressa förbi utanför. Då slog det mig att jag inte behöver springa runt mer. Ordet pensionär är dock förfärligt. Jag vidkänns det inte alls.

- Det som ska bli spännande är att närma mig själv som privatperson. Jag har jobbat och satsat mycket – särskilt de senaste åren, då arbetstakten har ökat. Det ska bli roligt att upptäcka annat inom mig själv och i världen. Bara njuta av livet.

- Det är absolut inte med sorg i hjärtat jag slutar, men jag kommer naturligtvis också att sakna jobbet. Jag har trivts otroligt bra, med mina fantastiska kollegor. Jag har haft det bästa tänkbara jobbet, säger Jansson utan tvekan.

De sägs bajsa varannan minut när de äter och äter gör de mitt på våra finaste gräsmattor. De vitkindade gässen väcker ilska hos många stadsbor - men inte alla. Just nu pågår en fotoutställning på Tölö bibliotek i Helsingfors där arrangörerna vill visa gåsen som en sympatisk individ.

Susanne Jacobson och Veli-Matti Järvinen är det som har fotograferat gässen. Jacobson berättar att de ville ge en motpol åt det ständiga negativa flödet om gåsen.

Susanne Jacobsen vill visa för Helsingforsborna att gässen har en sympatisk sida. Susanne Jacobson rättar till fotografier på väggen. Bild: Yle/ Karin Filén Susanne Jacobson

Gässen på fotografierna ser vid första anblick nästan identiska ut, men efter att ha tittat en stund börjar man se skillnader i hur släta eller rufsiga fjädrarna är, näbbens form och färg och fjäderskrudens färgteckning.

Ser de identiska ut? Titta igen! De vitkindade gässen är individer precis som människor, menar fotografen Susanne Jacobson. Fyra porträtt på vitkindade gäss. Bild: Yle/ Karin Filén vitkindad gås,vitkindade gäss

- De är lustiga och ibland komiska fåglar. Beteendet är nästan lite mänskligt: de är pratsamma, nyfikna och sociala djur.

Kan också själv bli irriterad

Jacobson förstår nog varför folk blir irriterade på gässen.

- Ibland när jag joggar runt Tölöviken är också jag irriterad på deras avföring, måste de nu finnas här? Men å andra sidan handlar det om en gräsätande fågel, så "lämningarna" försvinner efter ett ordentligt regn.

Hur ska helsingforsarna klara av att leva i harmoni med gässen? Susanne Jacobson tycker att det skulle hjälpa om alla visste lite mera om gåsen och dess sympatiska sidor - som ju faktiskt finns.

- Gässen kan leva upp till trettio år, och de håller sig till samma partner hela livet, precis som svanen som ju många beundrar. I huvudstadsregionen talar man också ofta om att gässens antal bara stiger, men det stämmer inte.

Störande bajsmaskiner eller ett sympatiskt inslag i stadsbilden? Vitkindade gäss. Bild: Yle/Jonas Blomqvist vitkindade gäss

Utställningen Hanhen muotokuva fortgår till och med 22.9 på Tölö bibliotek.

Forskaren Benjamin Katzeff Silberstein målar upp bilden av en diktatur som lägger hårda straff på dem som bryter mot reglerna, men där de sydkoreanska och västerländska influenserna ändå blir allt större.

Västerländsk musik som smugglas in på usb-pinnar. Handplockade artister som besjunger regimens storhet. Nyheter om arkebuserade musiker.

Att skapa sig en sanningsenlig bild av det nordkoreanska musiklivet är en uppgift som heter duga. Mängden tvivelaktig information på webben är påtaglig och på Spotify lyser den nordkoreanska musiken helt med sin frånvaro.

Yles skivarkiv ger endast 37 träffar då man gräver efter nordkoreansk musik, vilket kan jämföras mot furstliga 67760 träffar om musik från Sverige.

Youtube däremot svämmar över av videoklipp med bland annat de relativt nygrundade nordkoreanska popgrupperna Moranbong Band och Chongbong Band, där de kvinnliga medlemmarna lär vara handplockade av Kim Jong un för att tillgodose elitens behov av underhållning.

Uppslagsverk, nyheter och experter målar upp en bild av ett land där musiken - och all kultur - är starkt styrd av staten och där all musik i teorin som antingen framförs eller avlyssnas måste godkännas av regimen.

I praktiken blir influenserna från både Sydkorea och västvärlden ändå allt starkare.

Politiska budskap genomsyrar musiken

Efter andra världskriget då de japanska styrkorna hade kapitulerat delades Korea 1948 upp i två republiker, det nationalistiska Sydkorea och det kommunistiska Nordkorea. Båda ville representera det koreanska folket, vilket ledde till Koreakriget 1950-1953, som i teorin fortfarande pågår.

Också kulturen och musiken påverkades av tudelningen. Både film och musik i Nordkorea är väldigt politiska och starkt uppbundna vid de politiska händelserna, berättar Benjamin Katzeff Silberstein, associerad forskare vid Foreign Policy Research Institute och doktorand i nordkoreansk historia vid University of Pennsylvania.

- När det gäller nordkoreansk film så är det även i dag vanligt med filmer som går tillbaka till Koreakriget och som är väldigt starkt anti-amerikanska. Lyssnar man på nordkoreansk pop så har nästan varenda låt någon typ av politiskt budskap.

Benjamin Katzeff Silberstein, doktorand i nordkoreansk historia Benjamin Katzeff Silberstein, doktorand i nordkoreansk historia Bild: Benjamin Katzeff Silberstein benjamin katzeff silberstein

Katzeff Silberstein berättar om en kärlekslåt som handlar om en man som försöker uppvakta en kvinna. I sista versen kommer han fram till att kärleken till partiet ändå är det viktigaste för honom och det är det som de båda två måste leva för.

Katzeff Silberstein beskriver ett efterkrigstida Nordkorea där propagandan och kulturen har gått i vågor. På 1950-talet var litteraturen, musiken och kulturen i allmänhet ännu rätt fri, men efter det har man gradvis gått mot ett allt större fokuserande på framförallt ledaren och familjen Kim.

- Läser man publikationer från 50-talet är det mycket lösare former och bredare teman. Men mot slutet av 60-talet blir det extremt snävt fokus på ledarfamiljen och Kim Il-sung och senare på hans son Kim Jong-il.

En svåråtkomlig vardag

Nordkorea är ett land där folk sjunger och spelar mycket, sången är ett vanligt uttryckssätt. I parker är det vanligt att folk sitter och sjunger och har med sig sina egna instrument.

Koreansk kultur är väldigt kollektivistisk och till exempel karakoke är vanligt.

I Nationalencyklopedien läser man att “musiken, liksom all kultur i Nordkorea, är styrd av Kimregimens personkult och kommunistiska ideologi”. Vidare läser man hur all musik som spelas, framförs eller lyssnas på måste godkännas av regimen och att de som inte följer dessa regler straffas hårt.

Att lyssna på till exempel utländsk radio är även det förbjudet.

Kim Jong-un omgiven av sin fru Ri Sol-ju och medlemmar ur Moranbong Band. Kim Jong-un omgiven av sin fru Ri Sol-ju (t.v.) och medlemmar från Moranbong Band 2015 Bild: Rodong Sinmun / EPA via All Over Press Kim Jong-un,Moranbong Band

Ändå finns det de som menar att uppskattningsvis mer än hälften av Nordkoreas befolkning har tagit del av utländsk underhållning. Att lyssna på imperialistisk kultur är fortfarande ett brott och en last, skriver Yles utrikeskorrespondent Mika Mäkeläinen, men det är allt färre som åker fast för det.

All musik är inte heller genomsyrad av regimen.

- Det är ett vanligt missförstånd att all kultur i Nordkorea har politiska undertoner, berättar Katzeff Silberstein. En väldigt stor del av kulturen genomsyras av landets politik, men inte allt.

I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där är allt som inte är förbjudet är tillåtet― Benjamin Katzeff Silberstein

- Det har blivit vanligare med musik och kultur från väst och framför allt från Sydkorea sedan mitten av 1990-talet. Då drabbades Nordkorea av en stor svältkatastrof och den planerade ekonomin bröt samman. Det här ledde till smuggling som i sin tur ledde till ett mycket större flöde av både varor men även kultur utifrån.

Att kunna säga något allmänt om hur befolkningen lever sin vardag och vad de eventuellt lyssnar på för musik hemma i sitt vardagsrum om kvällarna i ett land där det bor 25 miljoner människor är svårt, menar Katzeff Silberstein.

- Ser man på intervjuer med nordkoreaner som har flytt till Sydkorea, så är det en ganska stor andel som säger att de dels lyssnade på sydkoreanska radiosändningar då de bodde i Nordkorea men att de också tittade på sydkoreanska tv-serier och lyssnade på sydkoreansk musik.

Han berättar också att det finns folk som arbetar med att smuggla in kultur via usb-stickor och dvd till Nordkorea idag.

Chongbong Band uppträder i Pyongyang i oktober 2015 då man firade grundadet av arbetarpartiet i Nordkorea Nordkoreanska Chongbong Band Bild: KCNA / EPA via All Over Press Chongbong Band

Katzeff Silberstein undrar hur mycket nordkoreanerna de facto lyssnar på den statliga musiken. De nordkoreaner han har pratat med i Sydkorea verkar ändå känna till de vanligaste låtarna, och speciella hits som är kända också i Sydkorea.

- Det är svängigt, men det finns ju bättre musik i världen?

Lyssnar nordkoreaner verkligen på den här statliga musiken?― Benjamin Katzeff Silberstein

Vissa källor påstår att Nordkorea inte egentligen har några subkulturer. Katzeff Silberstein är skeptisk till sådana uttalanden och menar att den uppfattning vi har om landet baserar sig på det man ser då man reser till landet på officiella turistturer.

Han tycker att man ska akta sig för att säga vad som inte finns i Nordkorea.

- Vi vet ju inte om det finns subkulturer i nordkoreansk musik, det är inget vi kan belägga eller avskriva. Det är något man får fråga folk från Nordkorea. Med tanke på hur hårt styrt det nordkoreanska systemet är det inte ingenting vi kan belägga idag.

- Det är fortfarande känsligt med västerländska influenser eftersom de helt enkelt inte är tillåtna. Om det skulle finnas människor som i hemlighet spelar västerländsk musik är det inget man vill skylta med.

Den västerländska musikens inflytande sipprar ändå in här och där i det nordkoreanska samhället. I Felix Abts bok A Capitalist in North Korea: My Seven Years in the Hermit Kingdom (2014) kan man läsa hur Celine Dions My Heart Will Go On från filmen Titanic sjungs på karaokebarerna i Pyongyang, men att låten då är koreanized där texten har ersatts med en koreansk text och med en bakgrundsfilm som inte hade mycket med originalet att göra.

Att just My Heart Will Go On är en populär låt påstås ha att göra med att Titanic sjönk samma natt som president Kim Il Sung föddes, den 15 april 1912.

En liten pojke med sin leksaksgitarr i Nordkoreas huvudstad Pyongyang 2011. En liten pojke med leksaksgitarr i Pyongyang i Nordkorea Bild: Eric Lafforgue / Barcroft Media/ All Over Press Nordkorea

Katzeff Silberstein låter ändå skeptisk och menar att han skulle bli extremt förvånad om han hörde Celine Dion i till exempel en affär i Nordkorea.

- Det låter som ett väldigt officiellt nordkoreanskt narrativ. När man pratar med folk som är anställda av regimen är det inte konstigt att de drar kopplingar mellan populärmusik och kulten av ledaren.

Han konstaterar ändå att det ju finns västerländsk musik som inte är speciellt känslig ur ett politiskt perspektiv och att Celine Dion kanske passar bra in i den kategorin. Hon har inget politiskt budskap, menar han, men konstaterar att det nog då i så fall handlar om ett undantag eftersom musiken trots allt är väldigt hårt reglerad.

Regimen hänger inte med

Det har blivit mer och mer avslappnat när det gäller förbud och hur hårt regimen bryr sig om att söka efter människor som lyssnar på fel sorts musik. Det är en tidskrävande process och det finns större problem i samhället att ta itu med.

- Man kan inte riktigt hitta alla som ser på sydkoreansk film och lyssnar på sydkoreansk musik. Det är inte sagt att det inte sker, det är fortfarande olagligt och det straffas hårt då det upptäcks men jag är inte säkert på att det är en hög prioritering längre.

Att exakt kunna redogöra för vad man får för straff om man blir påkommen med att lyssna på förbjuden musik är mer eller mindre omöjligt.

- I totalitära stater är i princip allt som inte är tillåtet förbjudet. Det är skillnaden mellan en västerländsk demokrati som Finland, där allt som inte är förbjudet är tillåtet.

Katzeff Silberstein berättar hur staten vill att man ska lyssna på patriotisk musik som hyllar fosterlandet och som sprider ett vettigt politiskt budskap.

Kim Jong il har publicerat böcker om filmkonst, som handlar om hur viktig film är för att fostra ett socialistiskt tänkande och rättrogna medborgare.

- Så är det i kommunistiska länder, allt måste ha ett syfte. Att bara njuta för sakens skull är problematiskt eftersom det riktar uppmärksamheten från den politiska kampen. Idealiskt sett ska all kultur och all musik fokusera på det politiska, men i praktiken är det ju inte alltid det folk väljer.

Fake news och skrämselpropaganda

Enligt en artikel i New York Post skulle Kim Jong-un ha låtit skjuta musiker - bland andra ex-flickvännen Hyon Song-wol - som hade medverkat på pornografiska videor som såldes till Kina. Huruvida det ligger någon sanning i detta - eller i andra liknande historier - är omöjligt att veta, enligt Katzeff Silberstein.

- Det är det ingen som vet. Det är väldigt vanligt med sådana här historier om Nordkorea som inte går att belägga. Det går inte att bevisa att det inte har hänt, men det går inte heller att bevisa att det har hänt. Det händer rätt ofta att den och den har blivit skjuten i Nordkorea men så dyker de upp några år senare.

Nordkorea är en totalitär diktatur och om Om Kim Jong-un vill avrätta någon så kan han göra det, säger Katzeff Silberstein.

- Man ska vara väldigt försiktig med den typen av rykten. Vissa är mer välbelagda än andra, men i allmänhet ska man vara försiktig. Också sydkoreanska underrättelsetjänsten brukar sprida en del nyheter och sen visar det sig senare att de hade fel.

De har naturligtvis ett politiskt syfte med det för att framställa Nordkorea i dålig dager, menar Katzeff Silberstein.

Kim Jong-un och elitens behov av underhållning

Under Kim Jong-uns styre har man satsat mer på kultur och musik som ligger mer i tiden, berättar Katzeff Silberstein. Kim Jong-un har betydligt mer än sina företrädare understrykt sådant som är trevligt i livet.

- Under Kim Jong-il handlade det väldigt mycket om kamp och att man skulle överleva för dagen för att kämpa mot de amerikanska imperialisterna, men under Kim Jong-un har det skiftat till att handla mera om att ha ett bra liv. En en del av det har varit att satsa mycket hårdare på bättre musik och bättre kultur.

Moranbong Band 2015. Moranbong Band Bild: KCNA / EPA via All Over Press Moranbong Band

2012 grundades den helt kvinnliga musikensemblen Moranbong Band. Medlemmarna i bandet är unga och musikaliskt begåvade kvinnor som har handplockats av Kim Jong-un i hans försök att tillgodose den nordkoreanska elitens behov av modernitet och underhållning. I en artikel i Fortune Magazine 2015 kallar skribenten Valentina Zarya bandet Nordkoreas version av Spice Girls.

Katzeff Silberstein nämner som exempel en låt som framförs av Moranbong Band på ett jubileum för arbetarpartiets grundande i Nordkorea.

- Det är en gammal klassisk låt som jag tidigare har hört framföras bara med hårda manskörer, men nu är där ett gäng relativt lättklädda kvinnor som sjunger något som låter som pop. Det är så bisarrt att höra den typen av låtar. Det låter som en musikal, som slutet på Jesus Christ Superstar.

Han berättar att han brukar visa videon för sina studenter för att belysa hur man i Nordkorea tar det politiska budskapet och paketerar om det i en, som han säger, glassig musikalmässig skrud.

De östtyska gymnasterna som drillades så hårt att de blödde är fortfarande i färskt minne. Kommunistländerna satsar mycket på framträdande.

- Vi kan ju jämföra med kärnvapnen. När de satsar hårt på det, när staten lägger sin fulla kraft bakom det, då kan man nå rätt långt. Sedan är det kanske inte alltid det folk vill ha men det är en annan fråga.

Det talas mycket om ett infekterat debattklimat där åsikt står mot åsikt. Mio Lindman skriver i den här kolumnen om hur vi riskerar att trivialisera oenigheter och diskussioner genom att betrakta allt som åsikter istället för att tala med varandra.

För ett tag sedan rapporterade jag en kommentar på Facebook som jag upplevde som uppenbart rasistisk. Facebook svarade att kommentaren inte brutit mot något regelverk, men att de “förstår att den kan vara stötande för dig och andra”.

Facebook tillägger att ingen ska behöva se kommentarer de uppfattar som hatiska.

Det här fick mig att fundera på hur ofta jag stött på liknande svar.

Att i tid och otid försvara rätten att “ha en åsikt” kan uttrycka en sorts slapphet

Den mest klassiska formen av att be om ursäkt, men ändå inte, har numera blivit: “vi ber om ursäkt om x uppfattades som sårande.”

Det är som om man säger att det att jag blivit sårad inte har något att göra med det som jag sårats av.

Man beklagar att jag blivit sårad, inte att vissa tankar är sårande.

Nu tänkte jag inte skriva om halvtaskiga ursäkter. Det jag istället grubblar på är hur det blivit vanligt att behandla precis allt som åsikter.

För jag tror det är vad som ligger i bakgrunden här. Man skiljer mellan inlägget och de som sårats.

Nämligen: man vill i olika sammanhang, inte bara på Facebook, försvara rätten att uttrycka åsikter, samtidigt som man beklagar om folk tar illa upp.

Det här har tror jag att göra med en oförmåga att ta det andra säger på allvar. Att i tid och otid försvara rätten att “ha en åsikt” kan uttrycka en sorts slapphet där vi inte befattar oss med vad det som sägs i ett visst sammanhang betyder.

Till intet förpliktigande åsikter

Jag grubblar över varför vi så lätt beskriver nästan allt folk säger och skriver som just “åsikter”.

En längre tid har jag tänkt att samhällsdiskussioner - och kanske också diskussioner om moral överlag - blir mycket mera trubbiga än de kunde vara när vi betraktar det som andra och vi själva säger enbart som åsikter.

Jag ska försöka förklara vad jag menar.

För det första. Jag skulle säga att det tillhör det vi menar med åsikter, att sådana kan vi ha om snart sagt vad som helst.

Fast jag inte vet något om tennis, husbygge eller sjukskötares vardag, kan jag ändå ha en åsikt.

Alla kan ha en åsikt om vad som helst, oavsett ämne.

En åsikt förpliktigar nämligen till intet. Därför är det så lätt att tala om att var och en har rätt att ha åsikter, också om någon tar illa upp, som i mitt inledande exempel.

Lyhördhet för samtalets nyanser

Det är en sak att det vi kallar åsikter kan berättiga den mycket tveksamma rätten att hävda saker fastän man inte är insatt i en viss fråga, och att åsikter på just det sättet kan vara till intet förpliktigande.

Men det är också viktigt att se hur vi kanske alltför ofta betraktar det som andra säger just som åsikter, istället för att lägga märke till de specifika sätt på vilka folk förhåller sig - vad de försöker uttrycka, varifrån deras ord kommer, så att säga.

Jag tror det är väldigt viktigt för samhällsdiskussionen överlag att ibland stanna upp och påminna sig om den anda i vilken folk ger uttryck för tankar.

En åsikt förpliktigar nämligen till intet

Eller kort sagt: att vi gör så mycket mer när vi uttrycker vad vi tror på än att bara “har åsikter”.

Någon är övertygad om att kärnkraft är rätt väg att gå, någon prövar tanken att det egna politiska partiet kört in på fel spår, någon backar upp det den sagt om brottsstatistik, någon försvarar ett sparbeslut i politiken med många reservationer.

Är vi lyhörda för dessa nyanser, förstår vi oss bättre på varandra när vi diskuterar - det är en otrolig skillnad mellan att lättsamt kasta ut en krok i diskussionen, och att bekänna sig till en ståndpunkt.

Lyhördhet inför skillnaden mellan dessa uttrycker ett engagemang för att på riktigt förstå det den andra säger.

Provocerar du, är du otålig, eller är det här ditt alldeles egna sätt att berätta för mig vad du står för?

Synpunkterna bakom orden

I de allra flesta situationer reagerar jag på dina ord inte genom att betrakta det du säger som en “åsikt” vilken som helst, utan som ett uttryck för vem du är.

Att du säger något på ett kärleksfullt eller hatiskt sätt, att ditt perspektiv uttrycker förakt eller omsorg, oro eller hopp.

Svartvitt foto på debatterande män. Man 1: Jag hatar att diskutera ekonomi med hankeiter. Resten av männen: Men LOL Edvin. Du kan ju inte möta våra argument genom att dissa vår utbildning. Bild: Foto: © Keystone Pictures USA / Alamy Stock Photo Montage: Yle politiker,debatt,retorik,Svenska handelshögskolan

Om jag känner dig väl vet jag t.ex. när du retas, har en glimt i ögat, eller när du blivit så förbannad att det inte längre går att diskutera.

Rätten att hävda en åsikt - vad är det för en rätt?

Jag talar alltså här om ett förhållningssätt - jag menar alltså att det är långt ifrån självklart att en viss utsaga ska räknas som en “åsikt”.

Om man betraktar allt som “åsikter” är det som om det som sägs skiljs från den som yttrat något.

Det sagda görs oantastligt: jag har rätt att hävda min åsikt, punkt slut. Men varför är detta nu något att hänga upp sig på?

Vilken skillnad gör det?

Den här lilla kolumnen skulle svälla till något helt ohanterligt om jag skulle gå in på ämnet åsiktsfrihet. Ändå är det omöjligt att låta bli att nämna det.

Det sätt på vilket åsikter kopplas från personen och skyddas kan också ha en viktig funktion då de i olika bemärkelser hotas av makten.

Det kan verka galet, men jag skulle faktiskt säga att det inte kan finnas en självklar rätt att “ha åsikter”.

Men att överhuvudtaget säga att det vi är måna om att uttrycka och föra fram hotas av makten kräver att vi inte bara ser något som “åsikter”, vilka som helst, utan att vi också har förmågan att se vad det är som förtrycks.

Frågan om åsiktsfrihet kan alltså inte vara formell. Det är därför så besvärligt när “åsiktsfrihet” blir ett slags kort man alltid kan vifta med, oavsett sammanhang - som om vi redan genom att kalla något en åsikt måste ta den på allvar.

Det är där jag ser den stora faran, en ovilja att vara lyhörd för en diskussions nyanser.

Det kan verka galet, men jag skulle faktiskt säga att det inte kan finnas en självklar rätt att “ha åsikter”.

Ofta skyller man på pk-kulturen när man säger att det finns mycket man inte idag får säga.

Men hela idén om att det finns saker vi inte “får” säga vilar, tror jag, i rätt stor utsträckning på föreställningen om att vi åtminstone ska tillåtas ha - vi ska ha rätt att ha - åsikter.

Till exempel.: “Jag får tycka att kristendomen är bara sagor om jag vill; det är min åsikt och den måste ni respektera”. Eller: “Jag får tycka att kvinnor är mindre intelligenta än män. Det är min ÅSIKT!”

Åsikter som maktkamp

När allt framträder som “åsikter” ser allt ut som en enda grå, urskillningslös och fragmentarisk maktkamp.

Lätt hamnar man i en form av relativism: alla har ju sin egen åsikt och så måste det få vara. Det stämmer förstås att oenigheter är viktiga.

Dock: en åsiktsoenighet gör att oenigheter aldrig blir verkliga - verkliga konfrontationer i bemärkelsen meningsfulla, såriga och ibland fruktbara möten.

Gyllene grynings ledamöter Yannis Lagos och Ilias Panagiotaros under en debatt i det grekiska parlamentet. Bild: PA/PANTELIS SAITAS ilias panagiotaros,Grekland,Gyllene gryning,debatt,diskussioner,parlament

Om man behandlar olika uppfattningar om köttindustrin, konsumtion eller löneskillnader som olika åsikter ligger det nära till hands att se det som smakfrågor, man kan tycka lite hit och dit.

Då tunnas oenigheten ut och det finns aldrig något som egentligen möts.

Att tala om att åsikter befinner sig på ett torg och möts är något helt annat än vad det är att i en vardaglig diskussion diskutera med någon (oavsett om jag känner den andra eller inte) som tänker väldigt annorlunda än jag gör.

Ibland förtvivlar jag, eller känner sorg, över att inte nå fram till en annan människa - vilket inte är samma sak som att kräva att den andra “ska tycka som jag”.

Det senare vore igen att halka tillbaka till åsikternas plan.

I de situationerna, när jag känner sorg, frustration eller förtvivlan över att vi inte förstår varandra, kan jag inte bara avmätt konstatera att “vi helt enkelt tycker olika”.

Visst finns det situationer där det är riktigt att konstatera att vi “helt enkelt tycker olika” - om vi två tvistar om gardinmönster eller ananas på pizza, exempelvis.

Att sätta sig själv på spel i samtal

“Jag respekterar din åsikt”. Det kan betyda många saker. Men att det gör det skulle jag säga att hänger på att jag inte behandlar det du säger bara som en åsikt i mängden.

Jag kan ta din synpunkt på allvar som ett synsätt jag sakta måste smälta. Eller jag kan säga att jag verkligen inte håller med dig, men att jag förstår någotsånär varifrån du kommer.

Men det är som om allt-är-åsikter-perspektivet bortser från allt det där - nyanserna som gör våra oenigheter på en och samma gång svåra och meningsbärande.

Det är därför så besvärligt när “åsiktsfrihet” blir ett slags kort man alltid kan vifta med

Bortser från att det gör en skillnad att sätta sig själv på spel och diskutera, sätta sig in i hur den andra tänker.

Att påminna sig om det kan ses som ett led i en form av personlig självrannsakan: har jag själv bemödat mig om att nå fram till den andra, att bry mig om hur mina ord tas emot?

Eller är jag dogmatisk, hävdar jag arrogant att det jag säger får tas emot hur som helst, jag bryr mig inte, bara jag får uttrycka min egen åsikt?

Jag diskuterar ofta med vänner som berättar om hur svårt det kan vara att stå ut med att inte nå fram till en förälder, en nära vän - men också att diskutera på nätet då diskussionen urartar till påhopp och ställningskrig.

Med andra ord: avståndet mellan människor är väldigt sällan bara en fråga om åsikter.

I själva verket är det ofta svårt att sätta fingret på varför det kan vara så svårt att hitta fram till varandra. Så är det i varje fall i mitt eget liv.

Debatt om svenskan i riksdagen Bild: Yle debatt

Som sagt: om allt ses som åsikter återstår en naken och isolerad maktkamp. Att verkligen behandla något som “bara en åsikt” är helt enkelt - igen - till intet förpliktigande.

Att respektera din åsikt kan då göras på samma gång som jag ger fullständigt fan i vad du verkligen tänker eller vad som ligger bakom hur du tänker.

Det jag försöker säga: att respektera det som betraktas som ingenting mer än en åsikt kan vara samma sak som att inte alls befatta sig med dig och det du står för. En åsikt är nämligen lätt att avfärda.

Det är svårare att avfärda en människa.

Åsikter och relativism

Att reducera det du säger till en åsikt kan alltså vara ett sätt för mig att hålla dig på avstånd. Att inte låta det du vill ha sagt beröra mig.

Det jag menar med att man varken kan eller ska behandla allt folk säger och skriver som åsikter är också att det kan komma en gräns där jag inte längre kan betrakta något som en åsikt överhuvudtaget.

Om någon säger att förintelsen inte existerat, eller, för att ta ett annat exempel, att våldtäkt är en kvinnas eget fel, är min reaktion att personen inte förstår det hen säger.

Eller: att det är så fruktansvärt, att jag befinner mig så långt ifrån personen ifråga att jag knappt vet hur jag ens ska beskriva avståndet mellan oss.

Det vore inte bara missvisande, utan också groteskt att säga att vi “är av olika åsikt”.

Och då har jag kanske inte ens nämnt det som kanske idag är det mest oroväckande med att reducera allt till åsikter.

Nämligen: om debattinlägg beskrivs som “åsikter” förlorar vi lätt sikten för att det en person säger också måste kunna bedömas i termer av sant och falskt.

Stenskulpturer från antikens grekland ser förfasade ut Bild: Wikimedia Commons antiken

Åsikter befinner sig, skulle jag våga påstå, per definition bortom sant och falskt. Och nu talar jag igen om vad vi menar med “åsikter”, i kontrast till att resonera, argumentera, bekänna, föreslå, pröva en tanke.

Om du påstår exempelvis att Malmö är en no-go-zon, att inkomstklyftorna inte växer i Finland, eller att vaccin är farliga, väcker detta frågor om vad som är sant.

Och vad som är sant och falskt har riktiga konsekvenser för hur vi bedömer, prioriterar, handlar. Därför är det farligt att se allt som åsikter.

Om vi slutar bry oss om sant och falskt, och tänker att var och en har sin egen åsikt, är vi ute på en riktigt farlig väg.

Mio Lindman är filosof.

Fyra av hans låtar toppade listorna i USA, skivorna sålde i 60 miljoner exemplar och fyrtio år senare sjungs hans sånger i våra skolor. Ändå har många svårt att koppla ihop hans namn med hitlåtarna.

En c-kassett med John Denver hör till mina tidiga dyrgripar. Året var 1982 och med hjälp av ”play” och ”rewind” surfade jag mellan Annies Song, Fly Away, och Take Me Home, Country Roads.

Om och om igen.

Så när Annies song 2017 dyker upp i actionkomedin Free Fire kan jag inte bara identifiera Denvers röst utan också känna en nostalgisk värme lägga sig runt hjärtat.

Försjunken i mig själv kan jag nästan oberörd ta del av den blodiga gänguppgörelsen på duken. För inga kulor i världen kan rå på textrader som:

You fill up my senses
like a night in a forest
like the mountains in springtime
like a walk in the rain

Nej, det är nog inte jag som är Annie, tänker Brie Larson i den av krutrök disiga Free Fire. Två av huvudkaraktärerna tittar ut genom bilfönstren. Bild: Snapper Films Oy Free Fire, Brie Larson

Det kommer mera

Jag trodde det här var en tillfällig nostalgitripp, men sedan dök Denvers musik plötsligt upp i ytterligare två premiärfilmer - och i höst lär det vara dags för ytterligare en.

Men när jag lyriskt berättat för alla och envar att Denver minsann är högaktuell på bio i år har jag förvånansvärt ofta mötts av frågan: vem är det?

Vad kan jag då annat göra än vända mig till dem som har musik som sitt specialområde för att fråga: hur stor var han egentligen? Är det rätt att beskriva honom som en personifiering av begreppet "All-American"?

Och hur är det möjligt att hans namn i så hög grad fallit i glömska?

Vart tog han vägen? Nej, teamet i Alien Covenant letar inte efter Denver trots att hans musik är deras ledstjärna. Daniels (Katherine Waterstone) och en annan man står i mörker och siktar med sina vapen. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox Alien: Covenant,Katherine Waterston

Kjell Ekholm – Denver var genreöverskridande

Kjell Ekholm har sysslat med musik större delen av sitt liv och kan datera sina första möten med Denvers musik till 1970-talet.

- När jag stötte på hans namn i mitten av 1970-talet så fick man en bild av honom som en lite hippieaktig person med runda glasögon, men som samtidigt hade flanellskjorta – vilket underströk att han stod med det ena benet i den traditionella countrymusiken och det andra i popmusiken, säger Kjell Ekholm och placerar snabbt in Denver i ett sammanhang.

- Han blev ju på sätt och vis en fortsättning på det som Glenn Campbell hade börjat med på 60-talet; starka melodier och arrangemang som gick utanför den vanliga countrystilen.

Kjell Ekholm - för evigt förtjust i Annies Song. Profilbild på Kjell Ekholm Bild: Yle/Barbro Ahlstedt kjell ekholm

- Man kan säga att Denver blev en ambassadör för countrymusiken och tog in den i en popvärld som i det skedet var starkt discodominerad, berättar Ekholm som konstaterar att Denver krossade barriärerna mellan de listor som finns för olika musikgenrer - country, rock och pop.

- Det faktum att han lyckades få in fyra låtar som nummer 1 i USA – det är ganska häftigt, säger Ekholm och syftar på Sunshine On My Shoulders, Annies Song, Thank God I´m A Country Boy och I´m Sorry.

Pasi Hiihtola – Denvers röst var en av de finaste

Om Kjell Ekholm är imponerad så är Pasi Hiihtola detsamma. Han kom första gången i kontakt med Denver via Peter, Paul & Mary´s tolkning av Leaving On A Jet Plane. Det var den som placerade in Denver på den musikaliska kartan - och resten är historia.

- John Denver var ju en singer-songwriter och i mitt tycke en av de stora. Jag skulle sätta honom i klass med Don McLean och James Taylor - kanske till och med Simon & Garfunkel, säger Pasi Hiihtola som talar varmt om Denvers kännspaka stämma.

- Han har en av de finaste rösterna ever - i den genren. Texterna kan man ju kritisera för att vara lite naiva, men de genomsyras ändå av en viss värme och en stark kärlek till naturen, konstaterar Hiihtola som har svårt att plocka ut bara en favorit.

- Annies song, Take me Home, Country Roads, Starwood in Aspen... han har många låtar som är lika bra – och helt klart klassiker.

Pasi Hiihtola påpekar att "All-American" Denver egentligen hette Deutschendorf och hade österrikiskt påbrå. Pasi Hiihtola sjunger en av låtarna i Strumphittarna 2017 Bild: Yle/Jussi Nahkuri BUU-klubben,buuklubben

- Det är jätteintressant att de nu dyker upp på bio, men det måste ju vara så att filmskaparna har föräldrar som har lyssnat på Denver och nu kommer barnen ihåg att ok - de var ju jätte bra sånger!

- Det finns så fina stämningar i hans låtar - de är enkla, vackra, stämningsfulla - och det kan kanske vara en orsak till att de spelas igen. Och det är jag jätte glad för, säger Hiihtola.

like a storm in the desert,
like a sleepy blue ocean.
You fill up my senses,
come fill me again.

Monica Eklund – Denver förmedlar bilden av den Amerikanska drömmen

Talande bilder och intensiva stämningar finns det gott om i den Denver-låt som oftast använts på film: Country Roads, Take Me Home.

Nu senast aktuell i Steven Soderberghs Logan Lucky som utspelar sig i en sydstatsmiljö präglad av arbetarklass, countrymusik och boots.

Thank God they´re country boys! Bröderna Bang under ledning av Daniel Craig i Logan Lucky. Bröderna Bang poserar vid en snärtig bil. Bild: © Fingerprint Releasing, Logan Lucky, Jack Quaid, Brian Gleeson, Daniel Craig

Almost heaven, West Virginia
Blue Ridge Mountains
Shenandoah River,
Life is old there
Older than the trees
Younger than the mountains
Blowin' like the breeze

Många förknippar alltså Denver med begrepp som "All-American" och "Den amerikanska drömmen" och det gör även Monica Eklund som påpekar att Leaving on A Jet Plane faktiskt spelade en viktig roll i filmen Armageddon - där den kom att symbolisera hur hela världen skulle räddas.

Monica Eklunds första Denver-minne är en televiserad julshow från slutet av 1980-talet. Monica Eklund Bild: Yle Kuvapalvelu/Heli Sorjonen monica eklund

- Jag har varit en enda gång i USA, men när jag lyssnar på Denvers musik får jag en jätte stark bild i huvudet av "The American Dream". Ett stråk av vemod och hemlängtan – det är lite "Lucky Luke rider över prärien i solnedgången"-känsla över det hela, säger Eklund som hänför känslan till någon form av nostalgi.

– En vemodig längtan till något som varit, till det förgångna. En mental bild av en värld som inte längre finns, säger Eklund som i likhet med Ekholm och Hiihtola är förtjust i Denvers sätt att tolka sina låtar.

– Hans sätt att sjunga är så fint. Enkelt, inget onödigt tjafs, inget wailande. Visst kan man säga att hans texter är lite naiva, men de har också en renhet som känns fräsch i dagens läge.

- Denver erbjuder helt enkelt en klar och ren musik där texten och det budskap han vill framföra får stå i centrum - vilket är skönt, säger Eklund.

Allas vår hemlängtan

Nu har vi alltså kunnat etablera att Denver faktiskt var en av de riktigt stora. En omtyckt "All-American"-grabb som stod med fötterna stadigt på jorden medan han sjöng om naturen, kärleken och behovet av att höra hemma någonstans.

Det är inte svårt att se symboliken i att det är just hans musik som teamet i Alien-filmen fångar upp ute i rymden - på väg mot en ny hemplanet.

Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, mountain momma
Take me home, country roads

Den ultimata bilden av en mänsklighet på drift i tillvaron? Var hör vi hemma och hur skall vi kunna ta oss dit?

Baksidan av ett konvolut till en Denver-skiva Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad John Denver,

Slutet på historien

Så vad hände med John Denver? Han som skrev klassikern Annies Song på tio minuter efter ett gräl med sin hustru?

I likhet med så många andra artister gick han en alltför tidig död till mötes - endast 53 år gammal. Utan att någonsin uppnå den legendstatus som förlänats så många andra idoler. Var han inte tillräckligt mycket rockstjärna?

- Den uteblivna legendstatusen beror kanske just på det här "All American boy"- syndromet, funderar Kjell Ekholm och går in på den ödesdigra flygolyckan 1997.

- Han var ju en erfaren pilot med 3500 flygtimmar bakom sig, men han hade halkat in på fel vägar under 90-talet och blev dömd för rattfylleri ett antal gånger så hans licens var faktiskt indragen.

- Det är oklart vad som hände den där sista gången, men man har hävdat att det rent tekniskt var hans eget fel. Oberoende av hur det var med det så har han inte riktigt uppnått den status som många andra för tidigt döda stjärnor brukar få. Men låtarna - de lever vidare, säger Ekholm.

Närbild av LP-skiva med Denver-låtar. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad John Denver,

De glömda folksångarna

Visst lever låtarna vidare, men Pasi Hiihtola har en teori om varför folk inte längre minns upphovsmannens namn.

- Hans sånger har blivit lite som folksånger, ta till exempel Blowing in the Wind - alla vet inte att det är Bob Dylans låt, konstaterar Hiihtola om det faktum att många sånger som i tiderna varit stora småningom blir folksånger som får nöja sig med att det bara står "trad" under titeln.

- I något skede har artisten fallit i bakgrunden, man minns inte vem som skrev de fina sångerna - de bara finns, säger Hiihtola och Monica Eklund är inne på samma spår.

- Jag sjöng mycket i kör som ung och till exempel Leaving on A Jet Plane dök ofta upp på repertoaren, men jag tror inte att någon någonsin reflekterade över att det var John Denvers låt. Och så är det säkert ännu idag när den dyker upp på scoutläger och andra happenings.

Pasi Hiihtola och Monica Eklund har en gång uppträtt med Annies Song på ett bröllop. Hon sjöng, han spelade flöjt. Pasi Hiihtola och Monica Eklund poserar i radiostudion. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad Pasi Hiihtola, Monica Eklund

Minns Du Denver?

Så nu är jag nyfiken på hur det är med dig - har du använt Annies Song på ditt bröllop, sjungit Leaving on A Jet Plane på scoutlägret eller lotsats genom Take Me Home, Country Roads av högstadiets entusiastiska musiklärare?

But it's a long way from this place to Denver
It's a long time to hang in the sky
It's a long way home to Starwood in Aspen
A sweet Rocky Mountain paradise

After ski i juletid? En bild av John, hustrun Annie och sonen Zak på en av hans julskivor. En tecknad bild på Denvers familj från insidan av konvolutet till en julskiva. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad John Denver,

Ingvar! En musikalisk möbelsaga är en berättelse om kapitalism, men också om att tro på sin förmåga och minnas var man kommer ifrån.

Redan som barn bedriver Ingvar Kamprad affärer. Ibland får han ett sämre pris än överenskommet av leverantören och går på minus.

Nu har du lärt dig en läxa, sjunger de övriga skådespelarna i kör. Nu har du lärt dig hur kapitalismen fungerar.

Vi får inte veta så mycket om Ingvar Kamprad som privatperson. Det här är en berättelse om Ingvars yrkesliv och om företaget IKEA:s framväxt och utveckling.

Snabba penseldrag

I början får vi en snabb skiss över hur familj och släktingar format den unge blivande entreprenören.

De övriga skådespelarna tar gemensamt de roller som behövs för att berätta historien, till en början med hjälp av en svart, bibelliknande bok.

Vi får höra att Ingvar som ung företagare blir utarbetad, börjar dricka och skiljer sig från sin första hustru. Olika teman betas av, som vinst och konkurs.

Demokratisk design, kartell och bojkott

Senare, när det är Ingvar själv som bestämmer, handlar det om begrepp som demokratisk design, miljö och skälig lön för arbetarna.

Också kartell och bojkott avhandlas - motgångar som Ingvar möter under sin karriär.

Här finns inga talade repliker. Allt berättas med sång, till tonerna av folkmusik. Och det är ett grepp som publiken accepterar och tar till sig.

Tro på dig själv

På scenen har vi, utöver Ingvar (Erik-André Hvidsten), fem skådespelare/sångare, en skådespelare/violinist och en musiker. Alla iklädda grå kostymer.

Alla är med på lika villkor under hela föreställningen. Skådespelarna trakterar instrument, medan musikern (Richard Mitts) deltar i händelseförloppet.

Istället för att handla med allt möjligt uppmanas Ingvar att istället bli bäst på någonting. Tro på dig själv om ingen annan törs, uppmanar skådespelarkören.

Ingvar får en vision om att han ska satsa på möbler i lätt och graciös svensk design. Redan där får vi en känsla av att det finns en religiös anstrykning eller ett frälsartema i historien.

Skådespelare som möbler

Det är hög takt och mycket som ska avhandlas. Ingvar! En musikalisk möbelsaga är i Markus Virtas regi är också en humoristisk uppsättning.

Ingvar beger sig ut i världen för att finna sina anställda. Är du ekonomiskt lagd och noggrann? Ja, då får du bli en del av IKEA-familjen.

Möbelproduktionen kommer igång, och in på scenen kommer en blyg Tove Qvickström iklädd en röd länstol.

Efter henne följer en blomsterlik Maria Udd, iklädd en lampa med flera skärmar. Ingvar blir betagen.

Anna-Maria Hallgarn som matta, Thomas Lundin med boken om Ingvars liv, Erik-André Hvidsten som Ingvar, Tove Qvickström som fåtölj, Maria Udd som lampa och violinisten/skådespelaren Saara Lehtonen. Anna-Maria Hallgarn som matta, Thomas Lundin med boken om Ingvars liv, Erik-André Hvidsten som Ingvar, Tove Qvickström som fåtölj och violinisten/skådespelaren Saara Lehtonen. Bild: Wasa Teater / Frank A. Unger Ingvar! – en musikalisk möbelsaga,Wasa teater,musikaler

Möblerna ska inte ha namn bestående av sifferkombinationer. Istället döper Ingvar möblerna med öppen hand mot pannan, till bibliska namn som Lukas, Johannes, Judith och Ester.

Och vi får höra en kärlekssång med Ingvar och möblerna.

Ingvar återuppstår

Men livet som företagare är inte lätt. Ingvar möter på motgångar. Möblerna är av dålig kvalitet. Han hamnar i bojkott och får inte tag på råvaror i Sverige.

Till och med möblerna vänder sig mot honom och blir sura när armstödet faller av den röda fåtöljen. Skåpet slår igen dörrarna och visar långfingret.

Men Ingvar kommer igen, gång på gång. Med sin småländska seghet och företagsamhet. Han till och med återuppstår likt en Kristusgestalt, med svensk midsommarkrans på sitt huvud.

Han har lösningen, frälsningen.

Johan Aspelin, Maria Udd, Anna-Maria Hallgarn, Tove Qvickström, Thomas Lundin, Saara Lehtonen, Erik-André Hvidsten. Bild: Wasa Teater / Frank A. Unger Ingvar! – en musikalisk möbelsaga,Wasa teater,musikal

Det svenska inredningsidealet exporteras över världen. Kunden hämtar varorna från lagret och skruvar själva ihop innehållet från de platta paketen. Häri ligger vinsten.

Varför på finländsk scen?

Ingvar! En musikalisk möbelsaga kommer också in på de mindre smickrande sidorna av Ingvar Kamprad, som hans gamla fascistsympatier och stora egendomar i Sverige och utomlands.

Men framför allt berättar den om att inte ge upp, utan att ständigt hitta nya vägar – och att tro på sig själv också när ingen annan törs.

Man kan hysa sina tvivel inför föreställningen. Varför berätta Ingvar Kamprads historia? Varför berätta den i musikalform? Varför sätta upp föreställningen på en finländsk scen?

Det är som om självaste Ingvar Kamprad låg bakom musikalen.

Men redan tidigt under första akten kommer tvivlen på skam. Det är välgjort, medryckande och en glädje att se och höra alla i ensemblen.

Tanken slår att det är som om självaste Ingvar Kamprad låg bakom musikalen.

Den svenska underhållaren, författaren och regissören Hans "Hasse" Alfredson är död, rapporterar svenska medier.

Alfredson avled på söndagen på Danderyds sjukhus utanför Stockholm, bekräftar hans familj.

Han var mest känd som den ena medlemmen i den folkkära humorduon Hasse och Tage tillsammans med Tage Danielsson.

Hasseåtage Hans Alfredsson och Tage Danielsson Bild: Knäppupps arkiv via Wikimedia Commons hans alfredsson tage danielsson

Hasse och Tage blev kända för sina revyer redan på 60-talet och duon var verksam ändå fram till Tage Danielssons död år 1985.

Hasse Alfredson blev 86 år gammal.

Vilka personer eller program från Yle Vega önskar du höra under lördagen den 30 september? Vi firar att kanalen går in ett nytt decennium, bjuder in gäster till studion och firar hela dagen tillsammans.

Jubileumssändningen ska fyllas med intressanta inslag från arkiven, intervjuer med kända Vega-röster och lyssnarna ska självklart vara med.

Vi ser tillbaka på Vegas 20 år men tittar också framåt på vad radio i framtiden är. Du möjlighet att påverka innehållet i sändningen.

Berätta vilka program och röster du gärna hör på nytt!

I sin nya pjäs Tro tar Julian Garner avstamp i ett av de mest omstridda kapitlen i Finlands närhistoria, fortsättningskriget. Vad innebar det att vara judisk flykting i Finland under den här tiden - och hur ekar tongångarna från den tiden i dagens samhällsdebatt och flyktingpolitik?

Parallellerna är uppenbara. Likgiltighet, rädsla och demonisering av det okända sitter djupt i vår mänskliga arvsmassa. Genom att åberopa lagar och regler tenderar vi också att förse dem med skenbar legitimitet.

Men Tro är inte bara en påminnelse om de destruktiva krafternas rundgång. Den är framför allt en pjäs om tilliten som förlösande kraft.

Två flyktingar söker husrum

En regnig kväll i juni år 1941 får bonden Johannes Lehikoinen (Mikael Andersson) oväntat besök. Utanför dörren står en åldrande kvinna och hennes vuxna son.

Edith och Hermann Fischer (Janina Berman och Kristofer Möller ) är österrikiska judar. De har flytt till Finland efter Tysklands annektering av Österrike. I Helsingfors har de fått en fristad men när fortsättningskriget bryter ut förvisas de i likhet med de flesta judiska flyktingar till den tavastländska landsbygden.

Och där står de nu, med några sedlar från den judiska församlingen i fickan och lite proviant som ”farbror Stiller” skaffat dem.

Modern är bräcklig men stolt, oförmögen att ta emot en utsträckt hand. Förnedringen har gjort henne bitsk, oron och vreden sjuk.

Sonen är hennes raka motsats, en tålmodig passopp med bristande tilltro till sitt eget värde.

Två vingklippta gestalter som ödet nu för samman med en tredje.

Märkt av en skottskada han fått i vinterkriget framhärdar nämligen Lehikoinen sitt enstöringsliv i en by han inte heller känner sig hemma i.

Konstellationen är klassisk.

Ingendera parten vill ha någonting med den andra att göra och alla har byggt upp ett pansar för att dölja sin egen sårbarhet.

Men när främlingarna upphör att vara främlingar för varandra vågar de försiktigt fälla garden.

Det gäller också Abraham Stiller, den enda i persongalleriet som har en historisk förlaga.

Stiller var oförtröttlig i sin kamp för de judiska flyktingarna och genom hans agerande blev också statspolisens planer på en storskalig utlämning av de judiska flyktingarna känd.

Men i pjäsens och skådespelaren Riko Eklundhs hantering blir Stiller framför allt en människa med mänskliga mått.

En boren problemlösare. Riko Eklundh som Abraham Stiller. Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Riko Eklundh,tro

När han kommer på sitt första besök till den tavastländska byn är han en storleende fixare som knappt kan stava till ordet omöjligt. Men hans förtvivlan över läget blir småningom lika stor som hans inledande hybris. Och det enda han har att ty sig till då är det lilla kollektivets sköra gemenskap.

Ingen är sig själv nog, inte ens den stridbaraste.

En historielektion förklädd till dialog

Att diskutera Finlands förhållande till Nazityskland är fortfarande eldfängt. Garner ger sig inte in i det terminologiska käbblet kring fortsättningskrigets art, däremot skymtar ständigt frågor om antisemitismens utbredning och Finlands andel i Förintelsen fram.

Stöd för dem har han bland annat i de senaste årtiondenas forskningsrön. Historien är solkigare än vi velat tillstå.

Men angelägna frågor resulterar inte nödvändigtvis i en fungerande pjäs. Som drama är Tro problematisk på många sätt.

Ett problem ligger uttryckligen i hanteringen av den historiska ramen.

Det är inte mycket som händer i den vardag som gestaltas men det vi inte ser inlemmas i stället i dialogen. Och där har devisen uppenbarligen varit att inte ta någon förkunskap för given.

Resultatet är ofta som en historielektion förklädd till samtal i ett drama där konstruktionen ständigt gör sig påmind.

Det gäller också det som inte återberättas utan gestaltas i det här kammardramat där frågor kring identitet, tro och tilltro varieras på olika sätt.

Purimfest på den tavastländska landsbygden. På bilden Riko Eklundh, Janina Berman, Kristofer Möller och Mikael Andersson. Foto från Svenska Teaterns uppsättning av Tro. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Riko Eklundh,Janina Berman,Mikael Andersson,kristofer möller

Blunda för understrykningarna

Alla i den här kvartetten har skapat sig någon form av självbild som de efterhand tvingas ompröva. Och det är förstås både smärtsamt och befriande.

Rollbesättningen är perfekt. Janina Berman, Kristofer Möller, Mikael Andersson och Riko Eklundh axlar sina roller enkelt och självklart, utan skorrande patos.

Ändå är resultatet ibland Teater med stort T.

Lika litet som författaren Garner vågat lita på våra förkunskaper vågar regissören Garner lita på vår slutledningsförmåga.

Och då är devisen förstås att det som inte uttalas måste synliggöras, med avslöjande gester, dröjande tonfall, förstulna blickar. För hur ska vi annars fatta den gradvisa storstädning som äger rum där i de mentala rummen?

Faktum är att vi har fattat och förutsett den från allra första stund. Upplägget är som sagt både klassiskt och minutiöst konstruerat.

Som publik gör man därför klokast i att blunda för understrykningarna och fokusera på frågeställningarna.

Det är i dem den här pjäsens styrka ligger.

Ishockeyligaklubben TPS vill utveckla sin läktarservice och har valt att avstå från att anlita dansgruppen HC TPS Cheerleaders under hemmamatcher.

När TPS i säsongens hemmapremiär besegrade Tappara med 6–2 saknades de kvinnliga dansarna som uppträtt i Åbohallen i snart två decennier.

Beslutet är enligt TPS vd Mika Eskola ett led i utvecklingen av läktarservicen under matcherna. Man satsar i stället allt mer på en mobilapplikation som möjliggör för åskådare att beställa mat och dryck direkt till läktaren.

– Vi hade velat att dansflickorna hade gjort också annat än dansat, men kom inte överens om ett avtal, berättar Eskola till Turun Sanomat.

– Problemet är att det börjar vara för mycket trafik på läktargångarna om också dansflickorna finns där. Vi funderade om det kunde ha kombinerats, så flickorna hade dansat lite mindre och serverat vid sidan om.

Då dansgruppen inte gick med på den förnyade arbetsbeskrivningen ska klubben nu i stället ta in ett antal tonåringar för att sköta serveringen till läktarna.

”Vädjar till svartvita hjärtan”

Eskola säger att beslutet gäller denna säsong och att man tar en ny titt på ärendet på våren. Satu Sarparanta, medlem i dansgruppen HC TPS Cheerleaders, hoppas på en fortsättning.

– Jag är ledsen över TPS beslut och vädjar nu till svartvita hjärtan, skriver Sarparanta i ett inlägg på Facebook och ber bland annat människor att skicka besviken respons till TPS.

– Förhoppningsvis lyssnar man på Åboborna och dagen igen kommer då barn blir inspirerat av dans när de ser de svartvita dansarnas energiska exempel i hallen.

Edit 12.9 kl. 8.56: Dansgruppens namn ändrat från TPS Kissat till HC TPS Cheerleaders, som tog över efter Kissat inför förra säsongen.

Vill du blir Finlands Lucia 2017? Eller känner du den perfekta luciakandidaten? Uppropet efter luciakandidater har kört igång och ansökan skall skickas till Folkhälsan senast den 13 oktober.

Anmälningen sker på Folkhälsans webbplats senast på onsdag den 13 oktober 2017.

För att kunna nomineras bör du uppfylla vissa krav: du ska vara 18 år, tala svenska, tycka om att uppträda och kunna sjunga. Vi behöver också en rekommendation från någon närstående, ett foto och en ljudfil med valfri sång.

Du ska också ha möjlighet att delta i de tios dag onsdagen den 25 oktober i Helsingfors då alla luciakandidater träffas. Luciauppdraget pågår från början av december till mitten av januari.

Det går också bra att anmäla en person som du anser vara lämplig som Finlands Lucia. Men då är det viktigt att du fått kandidatens medgivande.

Lucia är en symbol för luciainsamlingen, för ljus och glädje. Under uppdragstiden gör lucia, luciakören och tärnorna mer än 100 olika besök på sjukhus, daghem, äldreboenden och fester. Det blir långa och bråda dagar men också minnen för livet.

Luciainsamlingen hjälper utsatta barnfamiljer

Precis som under de senaste åren kommer också årets luciainsamling att gå till förmån för barnfamiljer som har det svårt i vardagen. I fjol inbringade insamlingen cirka 140 000 euro.

Orsakerna till att en del familjer har det svårt är många. Bl.a. sjukdom, fattigdom eller brist på närstående stödjande relationer är vanliga orsaker till att föräldrar blir utmattade och behöver extra hjälp, och då är luciainsamlingen till stor nytta.

En familj som fick hjälp av luciainsamlingen för några år sedan kan du bekanta dig med här:

Luciaval i november

Luciavalet och insamlingen inleds söndagen den 29 oktober. Sista röstningsdagen är den 29 november.

Finlands Lucia kröns på luciadagen den 13 december kl. 17. Svenska Yle direktsänder kröningen från Helsingfors domkyrka på Arenan och i Yle Fem.

Luciainsamlingen till förmån för utsatta barn och familjer pågår till slutet av januari 2018.

Om du är du intresserad av att vara tärna och sjunga med i luciakören i år hittar du mera info via Folkhälsans webbplats.

Har du vad som krävs för att bli en riktig lucia? Se årets luciauppropsvideo av Yle X3M:

Finlands Lucia är ett samarbete mellan Folkhälsan, Svenska Yle och Hufvudstadsbladet.

Nöjesparken har fått klagomål om reklamen som används för att marknadsföra den så kallade skräckveckan. Nu ska de skrämmande reklamaffischerna bort från spårvagnar och busshållplatser.

– Vi beklagar att reklamen har upplevts som skrämmande. Skräckveckan är betydligt mera skrämmande än förra året men avsikten var aldrig att skrämma små barn, säger Borgbackens vd Pia Adlivankin i ett pressmeddelande.

Reklamen har funnits på spårvagnar och busshållplatser där barn inte kan undgå att se den. Omkring 20 klagomål har ramlat in sedan reklamen sattes upp för ungefär en vecka sedan.

– Det här är förhållandevis få klagomål men ändå tillräckligt för att vi ska avlägsna reklamen.

Adlivankin säger att Borgbacken vill lyssna på sina kunder och försäkra sig om att kunderna också i fortsättningen upplever Borgbacken som barnvänligt och säkert.

Reklamen har främst varit riktad till vuxna och unga vuxna. De har varit nöjda med skräcktemat, uppger Adlivankin.

– Skräcktemaveckor är mycket populära i nöjesparker runt om i världen. Borgbacken har skräcktema bara två veckor om året, säger Adlivankin.

Bara en del av nöjesparkens attraktioner och utbud anknyter till skräcktema, och enligt Borgbacken är de tydligt utmärkta. Med andra ord ska det inte finnas någon risk för att barn av misstag går på en skräckattraktion menar Borgbacken.

Det finns information om skräckveckan på Borgbackens webbplats, vid nöjesparkens ingångar, i broschyrer som delas ut på nöjesfältet och utanför de attraktioner som har skräcktema.

Trots att reklamaffischerna nu har tagits ner fortsätter skräcktemat fram till söndag den 17.9.

Svenska Yles egen retorikexpert Peter Lüttge besökte helgens Föredragsmaraton på Svenska Teatern i Helsingfors för att ta reda på retorikens vara eller inte vara i Svenskfinland.

Ganska mör var man nog efter att man hade bevittnat femtioåtta tal på tjugofyra timmar under helgens Föredragsmaraton på Svenska Teatern i Helsingfors. Mör i hjärnan och i rumpan.

Femtioåtta föreläsningar gånger femton minuter är lika med hela fjorton och en halv timme ren taltid. En maffig bit att svälja och smälta.

Och så allt det där man lärde sig och inte hade en aning om. Listan på de föredragande var ju som en who's who över den akademiska, humanvetenskapliga forskningseliten i Svenskfinland.

Professor Ebba Witt-Brattström var en av de många talarna. Ebba Witt-Brattström talade vid Föredragsmaraton på Svenska Teatern i Helsingfors den 8 september 2017. Bild: Yle / Peter Lüttge Ebba Witt-Brattström,Svenska Teatern

I ett helt dygn talades det om än det ena och än det andra i en salig blandning. Ledande akademiker och yngre förmågor om vartannat.

Jag var där under hela dygnet och lyssnade och tittade på alla tal med en retorikers öron och ögon. Hur var det, vill du kanske veta? Hur står det till med talarkonsten i Svenskfinland?

Så där, vågar jag påstå.

En artikel är inget tal

Jag börjar kanske med det som inte var så där värst bra i många tal. Och slutar med det som var bättre.

Ett av de större problemen var föredrag som inte var något föredrag. En del föredragshållare hade helt enkelt tagit en artikel med sig för att läsa upp den för publiken.

Många föreläste som på Svinhufvuds tid. Presidentti Pehr Evind Svinhufvud radiotalon kolmosstudiossa Fabianinkatu 15:ta pitämässä radiopuhetta 1930-luvulla. Bild: Yle P. E. Svinhufvud,presidenter,Tal (Retorik),mikrofoner,1930-talet,radioprogram

Det här fungerar förstås inte. En artikel är inget tal. Och den blir inte heller till ett tal när man läser upp den.

När man vet att man skall hålla ett muntligt föredrag måste man också skriva ett sådant.

Artiklarna som lästes upp var dessutom ofta tänkta för en vetenskaplig publik. De var kanske skrivna för en facktidning eller en akademisk artikelsamling.

Föredragsmaraton riktade sig dock till en intresserad allmänhet.

Talarna hade alltså en publik framför sig som bestod av både akademiker och lekmän och då är det lekmännen som bestämmer föredragets svårighetsgrad.

Vad är det för en publik jag har framför mig? Många ville lyssna på Fork på Österbottens stormässa. Bild: Yle/Joni Kyheröinen publik,österbottens stormässa 2017

PowerPointHelvetet

PowerPoint uppfanns någon gång i tiden för att underlätta föredragens visuella framtoning. Och visst var vi lyckliga när overheadprojektorerna förpassades till teknikmuseernas hylla bredvid bärbara kassettspelare och brödmaskiner?

Men vad hände sen? Från att vara ett hjälpmedel som skulle underlätta användandet av grafik, bilder och andra visuella element har det blivit till en manick som man tydligen skall använda i sitt föredrag, även om man inte behöver det överhuvudtaget.

Den här känslan hade jag vid många PowerPoint. Kansikuva video 15 Käänny vasemmalle Bild: Yle / Mira Gartz språkkunskap

För många föredragshållare var det ett hjälpmedel som mera stjälpte än hjälpte.

Intressant nog fanns det bland de bättre talarna flera som inte använde sig av PowerPoint, medan alla de sämre talarna använde sig av det, utan undantag.

Till dem vill jag bara säga att ett dåligt föredrag inte blir bättre genom att använda sig av en ännu sämre PowerPoint-presentation.

När man pekar på sin PowerPoint förlorar man kontakten med publiken. En konsult pekar på en ritning över en skola, med röda prickar. Bild: Yle/Tove Virta Finnish Consulting Group (FCG),Föreläsning,Sjundeå,Västnyland,harri nyman

Var fanns elokvensen?

Det som slog mig under dygnet med alla dessa föredrag var att språket som användes kändes ganska torftigt. Ja, näst intill fattigt.

Varför vågade man inte mera rent språkligt sett? Varför smyckade man inte ut sina tal med språkliga finesser? Är det så att ett vetenskapligt föredrag måste vara snustorrt för att duga?

Jag tror inte det, och jag hoppas att det inte är så. Men nu var det tyvärr ofta på det viset. Många otroligt intressanta ämnen presenterades i en snarare fattig än festlig språkdräkt.

Det finns ju så mycket att välja på. Stämplar med bokstäber och siffror Bild: Stocksnap.io/Amador Loureiro stämplar

Här kunde man gärna ha tagit ut svängarna lite mera. Nu kändes det lite som att gå in i en kalvinistisk kyrka där man har tagit bort all utsmyckning.

Förvisso fanns väggarna och pelarna kring retorikbygget kvar och förvisso höll de också ensamma upp bygget, men lite mera bilder och figurer skulle många gånger har givit det där lilla extra som förvandlar ett gediget tal till ett mycket bra tal.

Det var en lisa för hjärnan och själen att titta och höra på till exempel Mia Österlund, Maren Jonasson, Maïmouna Jagne-Soreau, Fred Karlsson, Sture Lindholm eller Ann-Catrin Östman, för att nämna några som vågade klä sina tal i mera festliga språkdräkter.

Låsta händer

Ännu några ord om kroppsspråket. Många talare valde att låsa sina händer.

Det finns många sätt att låsa sina händer och därmed sitt kroppsspråk. Alla är lika dåliga i talsammanhang. Att stå med fingertoppar mot varandra är den ultimata ställningen. Bild: Lucas Dahlström/Yle rikdagsvalet 2015

Att sätta händerna i byxfickan är ett verkligt no no. Det fanns till exempel en föredragshållare som hade båda händerna i byxfickorna och tog ut dem bara ett par tre gånger för att vända blad i sitt manuskript.

Det är främst män som har det här problemet. Kvinnliga föreläsare låser gärna händerna genom att ha dem på ryggen. Det fanns ett flertal talare som gjorde så.

Händerna är det enda medlet jag har för att till exempel peka på någonting, visa någonting, mäta upp någonting. Försök göra det med till exempel fötterna eller huvudet.

Det går ju inte.

Öppna handflator ger ett intryck av trovärdighet och öppenhet. Bild: Lucas Dahlström/Yle kroppsspråk

Många bra tal

Til syvende og sist fanns det ändå en hel drös med riktigt bra tal efter att dygnet var slut. Kvinnorna var här väl representerade.

Det fanns mycket fler kvinnor bland de som talade väl än bland de som talade dåligt. Vad beror det på? Kan det vara så att männen tror att de talar bättre än de gör och därför ägnar färre tankar åt sitt föredrag? Kan det vara så enkelt?

Det talades om både ditt och datt på Föredragsmaraton. taggmoln med idéer Bild: Lisa Forss föredragsmaraton

En annan iakttagelse är att Åboforskarna var väl representerade bland de som talade väl. Det är nästan så att man kunde tala om Åboskolan. Vad beror det på?

Är det så att forskarna där får undervisning inom retoriken? Eller är det därför att det funnits bra talare på Åbo Akademi som har dragit de andra med sig? Att ribban ligger lite högre där?

Att man lär sig genom att ta efter?

De bästa talen

Nu vill du kanske veta vem som var bäst på retorik i forskarklassen? Jag som enväldig retorikdomare har korat tre vinnare.

Tredje priset går till ... Maren Jonasson, forskare i historia vid Åbo Akademi för föredraget med den "omöjliga" rubriken Den "hårfina skillnaden mellan humbug och vetenskap - om François Guénons metod att bedöma mjölkkor på 1800-talet.

Maren Jonasson Maren Jonasson Bild: YLE/Ida-Maria Björkqvist chydenius samlade skrifter

Hon får priset för att hon visade att vetenskapen kan vara hur rolig som helst när man hittar guldkorn och vågar tala om dem.

Andra priset går till ... Sture Lindholm, författare och lärare i historia (utbildad vid Åbo Akademi) för föredraget Fånglägerhelvetet Dragsvik 1918.

Sture Lindholm man framför tegelbyggnad och militärer Bild: Yle/Monica Slotte Ekenäs fångläger,Dragsvik, Raseborg,1918,Sture Lindholm,historiker (forskare),massgravar,garnisonen i dragsvik

Han får priset för att man, som Olof Palme sade, bör kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Och första pris går till ... Mia Österlund, universitetslärare och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi för hennes föredrag Omfångsrika mammor. Barndomen berättad i bild.

Mia Österlund Mia Österlund Bild: Yle/Ylva Perera litteraturvetenskap

Hon får priset för att hon var bäst på det mesta. Bra PowerPoint med fina exempel, ett uppfinningsrikt och härligt språk (fettpositivt!) och ett lysande kroppsspråk.

Åboskolan! Vad var det jag sa?

Det är stark teater när kvinnan från inbördeskrigets fångläger, upprättat av de vita, träder fram på scenen. Ett subtilt rött sken på händerna, men annars är det orden som verkar. De drabbar och skakar om. Det känns viktigt att just den här kvinnorollen ges plats på scen, skriver Svenska Yles recensent Maria Lindh-Hindsberg.

Kvinnoödet är hämtat ur Kjell Westös roman Hägring 38, som har blivit en gråstram och brännande uppsättning på Nationalteaterns lilla scen. Det har blivit teater med många olika trådar. Här kommer politiska åsikter på tröskeln till andra världskriget till uttryck, medan nationens förflutna skildras via den kvinnliga karaktären Milja Matilda Wiik.

Romanen börjar den 16 november 1938 för att nästan genast hoppa åtta månader bakåt i tiden. Så gör också Michael Barans dramatisering av romanen.

Det är alltså en dramatisering som följer romanens kronologi och är romanen trogen. Kanske lite för trogen i vissa fall, eftersom det visar sig att några få scener blir mer transportsträckor än medryckande teater.

Det är framför allt romanens huvudperson, advokat Claes Thunes, redovisning kring sin skilsmässa och en fiskarscen då idéer luftas, som har svårt att göra sig gällande på scenen. Men det är sist och slutligen petitesser, för däremellan är det hur dramatiskt och intresseväckande som helst.

Oroande säng bakom galler

Scenbilden är mångfasetterad. Här finns en trappa som för tankarna till Stadiontornet, här finns advokatkontoret och en säng bakom galler.

På väggarna projiceras mestadels svartvita bilder – en del arkivbilder från Helsingfors och själva Havis Amanda tronar också i fonden. Just sängen bakom galler blir speciellt betydelsemättad med tanke på den kvinnliga rollfigurens förflutna och hennes söndertrasade förhållande till män.

De flesta har antagligen läst romanen Hägring 38, som fick Nordiska rådets litteraturpris år 2014. Men låt oss ändå säga att huvudpersonen, den liberala och lite osäkra advokaten Claes Thune, lider med tidens anda av allt starkare nationalism och Tysklands förhållningssätt till det judiska folket.

På sitt kontor har han hjälp av precisa fru Milja Matilda Wiik. Hon som har ett traumatiskt förflutet som ung i de röda fånglägren – något som hon är mån om att hålla hemligt.

Tre personer är en roll

Westö skriver in kluvenheten hos fru Wiik genom att dela upp henne i två personer, fröken Milja och fru Matilda Wiik. På Nationalteatern har regissören Mikaela Hasán delat upp Milja Matilda Wiik i tre personer.

Den unga Milja, som drabbades så hårt, spelas av Noora Dadu, medan Edith Holmström tolkar den mest balanserade Matilda och Cécile Orblin spelar den tillknäppta och precisa kontoristen fru Wiik. Det fungerar utmärkt.

De tre kvinnorna blir faktiskt en så stark scenskapelse att de brädar advokat Thune (Timo Tuominen) som huvudrollsinnehavare. Alla tre finns hela tiden med när Milja Matilda Wiik agerar. Ibland talar de unisont, ibland var för sig. De är tre olika sidor av samma person. Tre, men ändå ett.

I romanen – liksom på teatern – möter Milja Matilda Wiik en person ur sitt förflutna i Thunes umgängeskrets, Onsdagsklubben. Det är ”Kaptenen” vars rätta identitet hålls hemlig ända till slutet.

Scenversionen löser det utmärkt genom att låta Thunes tre vänner ur Onsdagsklubben dela på rollen som ”Kaptenen”. På så sätt bibehålls spänningen för den som inte läst romanen och dramatiken hålls levande på scenen när tre gånger Wiik möter tre gånger ”Kapten”.

Cécile Orblin, Noora Dadu och Edith Holmström spelar olika sidor av rollfiguren Milja Matilda Wiik. Tre av rollfiguren Milja Matilda Wiik Bild: Mitro Härkönen Hägring 38,kangastus 38

Milja Matilda Wiiks öde är förkrossande och gruvligt. Det blir inte lättare av vetskapen att de riktiga fånglägren kunde vara just så grymma och skoningslösa som det framställs i romanen och på scenen.

Det är en gärning i sig att lyfta fram dessa öden och det är stort att få se det på scenen. Men man kan också känna en sorg över utgången och det faktum att här inte finns det minsta öppning mot någon möjlig försoning, inte ens som en flyktig tanke.

Alternativ sanning

En annan som, på ett sätt, går under är advokat Thunes judiske vän Joachim ”Jogi” Jary, som spelas av Kristo Salminen. En lufsig och rufsig, men klarseende poet och skådespelare som blir alltmer uppriven av det som händer på kontinenten.

Han är den som visar fotografier från Österrike där judar tvingas tvätta gator med tandborste medan andra hånleende tittar på. Han är också den som starkast försöker skipa rättvisa för sin brorson när denne placeras på fjärde plats i en löptävling i Helsingfors, trots att han kom först i mål.

Linjedomarna lever i en alternativ verklighet där det är viktigare att behaga tyska dignitärer än att agera utifrån sanningen – att en judisk man vann tävlingen. En hemsk scen som också har bäring på dagens falska nyheter och alternativa fakta.

En lätt obehagskänsla uppstår av att den tidigare uppburne judiske poeten och skådespelaren återfinns inom mentalsjukvården. Teater är en så koncentrerad och mättad konstform att jag misstänker att det är känsligare hur man framställer folkgrupper på scenen än i en roman.

På teatern undrar jag i mitt stilla sinne vad det tillför att juden är drabbad av psykisk ohälsa och min välvilliga tolkning är att samtiden och vännerna, som brister i sitt sätt att hantera de alltmer grova övertrampen mot det judiska folket, har drivit honom dit.

Timo Tuominen, som tolkar Thune, gör en nervig figur som önskar att han skulle ha lyssnat bättre och som önskar att han skulle kunna hjälpa mer än han kunnat. Han tappar nerverna med sin judiske vän, men är ändå på det hela taget sympatisk. Han är den som både inleder och avslutar uppsättningen. Just precis som i romanen.

Unga Teaterns nya produktion är en vidunderlig upplevelse för alla som älskar klassiska äventyrsberättelser. I Mördarens apa får vi följa med på en spännande resa i jakten på sanningen, skriver teaterrecensenten Ylva Larsdotter.

Efter en rafflande resumé av gorillan Sally Jones tidiga äventyr runt om i världen hamnar vi direkt in i berättelsen. En berättelse som handlar om upprättelse och sanning - sanningen om mordet på Alphonse Morro.

Vi möter Sally (Ylva Edlund) och hennes bästa vän sjömannen Henry Koskela (Kristian Thulesius) i Lissabons ruffiga hamnkvarter på 1930-talet. Därifrån får vi följa med en vindlande äventyrsresa över världshaven till maharadjornas Indien och tillbaka igen för att få Koskela rentvådd från anklagelserna om att han är en mördare.

Trumpetuppvaktning Trupmetuppvaktning Bild: Tani Simberg Mördarens apa,teater,unga teatern

En hyllning till vänskapen och mångfalden

”Mördarens apa” är den fristående fortsättningen på den populära och prisbelönta ”Legenden om Sally Jones” och är inget mindre än en klassisk äventyrsberättelse för 2010-talet.

Dramatisering och regi står Arn-Henrik Blomqvist för, nu när Unga Teatern för första gången sätter upp Jakob Wegelius makalösa berättelse som teater. Det är en föreställning som är gjord med stor kärlek till bokens stil, men också en hyllning till vänskapen och mångfalden - och fadon som musikgenre.

Sally kan visserligen inte prata men hon är allt annat än stum. Skådespelare Ylva Edlund är helt otrolig på att förmedla Sallys känslor och åsikter genom mimik och kroppsspråk. Dessutom får vi följa hennes tankar genom bandade inspelningar, vilket inte alls stör utan fördjupar förståelsen för Sally. För även om hon inte har något tal så tänker och skriver hon desto mer.

Blomqvists föreställning är en noggrann, genomarbetad och fördjupad version av Mördarens apa.― Ylva Larsdotter

Spännande utan att vara skrämmande

Om boken benämns som en allåldersbok så är det här är en allålderspjäs som passar perfekt för sjuåringar och uppåt. Den är spännande utan att vara skrämmande, underhållande utan att vara tramsig, vemodig utan att bli tårdrypande. Men det som trots allt ändå känns allra mest är hur viktigt det är med vänskap och framförallt att ingen - varken människor eller apor - är isolerade öar.

Lägg därtill det normkritiska och inkluderade perspektivet som säger att alla ska få vara sig själva och att alla är lika mycket värda - och att vi ska inte döma hunden efter håren eller i det här fallet apan.

Det jag uppskattar med Sally Jones är hennes stora hjärta, rättspatos, att hon är en jäkel till maskinist och schackspelare. Hon är gäckande, varken barn eller vuxen, en världsmedborgare, där människors handlingar är det viktiga - inte varifrån de kommer, ser ut eller hur mycket pengar de har i börsen.

Wegelius fantastiska och omsorgsfullt detaljrika illustrationer har i pjäsen tonats ned av scenograf Mimmi Resman. Kvar finns essensen i form av detaljer: ett trasigt dragspel i en instrumentverkstad, de myllrande gränderna i Cochin, kafferep hos vännen Ana Molina för att nämna några.

Sally Jones och Henry Koskela. Sally Jones och Henry Koskela, karaktärer i pjäsen Mördarens apa Bild: Tani Simberg Mördarens apa,ungdomsteatrar,unga teatern

Höjdpunkterna Ana Molinas och Maharadjan av Bhapur

Föreställningen har flera höjdpunkter, men här vill jag fokusera på två. Den första är Daniela Fogelholms Ana Molina, som tar sig an och beskyddar Sally. Ja här kan vi säga att hon gömmer en papperslös. Hon lyckas förmedla fadons kraft och innerlighet från scenen, hon förmår fånga Sallys längtan och ensamhet. Hon sjunger för att sia, för att skydda och för att stödja när det ser som mörkast ut för Sally och Koskela.

En annan eloge går till Mika Fagerudd som Maharadjan av Bhapur, som spelar fram en rätt löjlig maktfullkomlig härskare, som förväntar sig att var och en ska lyda hans minsta vink men som ändå till slut förstår att Sally är ingen man kan äga. Sally i sin tur bär hans turban med stolthet.

En pjäs om vår tids viktiga frågor

Blomqvists föreställning är en noggrann, genomarbetad och fördjupad version av Mördarens apa, som visar att Unga Teatern igen gör aktuella, viktiga, gränsöverskridande föreställningar som sätter fingret rakt på vår tids viktiga frågor. Jag rekommenderar verkligen detta familjeäventyr, som dessutom visar Unga Teatern att de tar barn- och ungdomsteater på djupaste allvar.

För ja hjältinnan Sally Jones är en gorilla som hamnat i människornas värld. Hon är också ensam och utanför. Hon blir slagen, inburad, förhånad och förföljd. På ett sätt en flykting, ett ensamkommet barn ute på en resa, där slutdestinationen är oklar.

”Mördarens apa” en äventyrsberättelse med slutet gott. Samtidigt så möter och hör vi dagligen olika versioner av Sally Jones, Ana Molinas, Henry Koskelas med fleras resor varje dag, resor och berättelser som inte slutar lika lyckligt utan stavas flykt undan krig.

Måste man leva konstnärligt för att bli konstnär? Den frågan ställer sig författarjaget i Bosse Hellstens debutroman Jökel.

Frågan är central i Hellstens text som är ett slags expedition till en inre sumpmark där jaget blottlägger och blötlägger sig själv i ett försök att ta reda på varför författaren supit under stora delar av sitt liv.

Bosse Hellsten debuterade som poet år 2005 med diktsamlingen Tango för babianer, året efter att han tilldelades första pris i Arvid Mörne-tävlingen för sina dikter.

Debutdiktsamlingen bjöd på dikter som pyrde av ras och rus, leda och ångest, civilisationskritik och sanningstörst. Här fanns också en stark vilja att ta avstånd och att ställa sig utanför och bortom olika förväntningar och sammanhang.

Bosse Hellsten har gett ut tre diktsamlingar. Bosse Hellstens tre diktsamlingar. Bild: Schildts & Söderströms förlag Bosse Hellsten

Drömmen om det bohema konstnärslivet blir verklighet i de två syskondiktsamlingarna Solen dånar på (2011) och Eldorado (2013) där författarjaget drar sig tillbaka för att leva och skriva dels i en fallfärdig stationsbyggnad vid bangården i Orivesi, dels i en fjällstuga vid trädgränsen i Inari.

Dikterna skildrar ett liv i gränslandet mellan dikt och verklighet, mellan människa och natur där diktjaget liksom alla han möter befinner sig i olika stadier av onykterhet.

Konstnärskap kräver dessa drycker

I den nu aktuella debutromanen Jökel konstaterar Bosse Hellstens författarjag/alter ego att litteraturen gjorde honom till alkoholist:

”Det var genom litteraturen som jag fann alkoholen. Man kan säga att jag läste mig till alkoholist.”

Myten om det stora författargeniet som skriver på grund av eller på trots av alltför stort alkoholintag är seglivad.

Hellsten citerar Henrik Tikkanen som skrivit att man måste supa sig till konstnär – något som Hellsten och hans alter ego tagit till sitt hjärta:

”Jag har alltid trott på det – supandet som en visdom som gått i arv från konstnär till konstnär.”

Alkoholen i liv och text

Under senare år har ett flertal forskare och författare skrivit om kopplingen mellan skrivande och supande.

Det är ingen hemlighet eller någon direkt överraskning att många författare och skribenter är storkonsumenter av alkohol. De bakomliggande orsakerna kan säkert sökas i såväl personliga erfarenheter och upplevelser som i yrkets karaktär.

Enligt en undersökning som den amerikanska professorn i psykiatri Nancy J. Andreasen utförde år 1987 led 30 % av författarna av grava alkoholproblem, medan antalet alkoholister i övriga yrkesgrupper uppgick till 7 %.

I boken The trip to Echo Spring (2013) skriver den engelska författaren Olivia Laing om sex uppburna manliga amerikanska författare och deras förhållande till alkohol, bland dem Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald och Raymond Carver.

Pärmbilden till Olivia Laings bok "The trip to Echo Spring". Bild: Canongate Books Olivia Laing

Det som framför allt intresserar Laing är förhållandet mellan liv och dikt, och i hur hög grad alkoholen kommit att sätta konkreta spår i författarnas verk. Alkohol och alkoholism är nämligen ett återkommande tema i många av dessa författares böcker – även om de själva gärna förminskade eller till och med förnekade sitt eget alkoholberoende.

Ernest Hemingway är en författare som Bosse Hellsten ofta nämner i sina texter, vid sidan av de omhuldade beatpoeterna Jack Kerouac och Gary Snyder, Charles Bukowski och inte minst våra inhemska Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen – alla hyllade och storartade författare samt tillika djupt alkoholiserade.

I Jökel rannsakar författarjaget sitt eget mångåriga beroende av alkohol – ett beroende som i bästa fall fungerat fantasieggande och stimulerat skrivandet. I sämsta fall förorsakat hallucinationer och skrivkramp, skam och förnedring.

Jakten på ruset

I somras läste jag den brittiska författaren Amy Liptrots berörande skildring av hennes väg ut ur ett eskalerande alkoholberoende i boken Utvägen: dagarna på Orkney.

När Amy var 18 år gammal lämnade hon hemmet på den vindpinade ön Mainland som är Orkneyöarnas huvudö för att huvudstupa kasta sig in i de hippa rock- och modekretsarna i London.

Tolv år senare sitter Amy på AA-möten för att på allvar ta itu med ett eskalerande alkoholberoende som gått överstyr. Hon är ensam och övergiven, och hon känner en stor sorg och smärta över att livet verkar glida henne ur händerna.

För att hon ska lyckas avstå från alkoholen återvänder hon till sina hemtrakter där hon bl.a. engagerar sig i ett fågelskyddsprojekt med uppdrag att inventera antalet kornknarrar på Orkney.

Under två vintrar hyr hon också en enslig stuga på ön Papa Westray där hon tillbringar dagarna med att göra långa promenader, fotografera och skriva.

Och inte minst att simma i det iskalla vattnet. Hon går med i föreningen Orkney Polar Bears där medlemmarna varje lördag året om simmar i havet vid olika stränder runtom på öarna:

”Det kalla vattnet är renande. Det är uppfriskande som det första glaset; det erbjuder omvandling och flykt precis som ruset, som drunkningen.”

Amy Liptrot skriver om vägen ut ur ett alkoholberoende i boken "Utvägen: dagarna på Orkney". Den brittiska författaren Amy Liptrot. Bild: Lisa Swarna Khanna Amy Liptrot

Amy Liptrot skriver om sitt omättliga behov av ett förhöjt sinnestillstånd. Som ung utmanar hon sina gränser genom att kasta sig ner, ut och in i olika saker - hon klättrar upp på stenmurar och skjultak, hon slänger sig ner i höet från höga takbjälkar.

Som äldre kastar hon sig in i ett hejvilt kaos av fester, sprit, droger och sex där den befriande gränslösheten snart övergår i vårdslöshet och dumdristighet.

En dröm om friheten i det vilda

I sin bok återkommer Amy Liptrot ständigt till en okuvlig längtan efter det extrema, ruset, kicken, extasen, euforin, friheten, vildheten, det gränslösa.

Också Bosse Hellstens alter ego vittnar om en konstant längtan efter den gränslösa friheten i det vilda – och då framför allt i det vilda och otuktade landskapet.

Hos Hellsten korrelerar det yttre landskapet ofta med det inre landskapet.

I Hellstens dikter liksom i prosaverket Jökel finns en medvetet romantiserad föreställning om att kunna lämna civilisationen bakom sig och flytta ut i naturen i en förhoppning om att förmå bli ett med naturen, att kunna leva i samklang med de vilda djuren och därmed uppnå ett slags existentiellt frirum.

Författarjaget studerar kartor och drömmer om gamla gruvstäder uppe i bergen, han när en förkärlek för de norra territorierna i Amerika.

Pärmbild till Bosse Hellstens roman Jökel. Bild: Schildts & Söderströms förlag Bosse Hellsten

Hellsten hänvisar upprepade gånger till polarfarare och äventyrare som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott liksom filosofer, naturvurmare och -skildrare som Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau, Friedrich Nietzsche och John Muir - äventyrare, tänkare och författare som gjort ett outplånligt intryck på författaren redan som ung och som under årens lopp närt den romantiska och kanske också utopistiska drömmen om frihet, andlighet och fördjupning i ett enkelt liv i samklang med djur och natur.

Drömmen om att utmana de egna begränsningarna. Drömmen om det öde landet. Om tomhet, stillhet, tystnad.

När jag läser Jökel tänker jag ofta på den unge äventyraren Christopher McCandless som lämnade allt för ett naturnära liv i Alaskas vildmark. Han påträffades sedermera död i en kombination av matförgiftning och svält.

Eller Timothy Threadwell som tillbringade ett flertal somrar i en nationalpark i Alaska där han levde och umgicks med grizzlybjörnar – ända tills den trettonde sommaren då Timothy och hans flickvän blev anfallna och dödade av en björn.

Såväl Christopher McCandless som Timothy Threadwells livsöden finns dokumenterade i böcker och på film. År 2005 stod Werner Herzogs dokumentärfilm om björnentusiasten Threadwell klar, och två år senare var det premiärdags för Sean Penns film "Into the Wild" som baserar sig på Jon Krakauers bok om McCandless livsöde.

Varken Bosse Hellsten eller hans författarjag gick under de år han försökte leva ett naturnära liv vid järnvägen i Orivesi eller fjällstugan i Inari.

Men det var nära ögat – ensamhet och alkohol är ingen bra kombination.

Man brukar ju säga att det som inte dödar dig gör dig starkare - men det som både Amy Liptrot och Bosse Hellsten konstaterar är att alkoholen bryter ner dig både psykiskt och fysiskt.

”Mitt liv på bangården var ohållbart. Den stora romanen var död. Den döda staden höll på att döda mig. Jag tänkte mycket på döden. Jag sjönk ner i spriten. Jag skrev dikter. Dikterna var en oändlig väderjournal med uppräkningar av öl och sprit som jag druckit.”

En dråplig roadmovie

Expeditionen till själens sumpmarker är en både tragisk och dråplig roadmovie där läsaren (med hjärtat i halsgropen och med risk för liv och hälsa) får hänga med i passagerarsätet när författarjaget ”med blodet tunt av brännvin” rattar runt med sin skraltiga Lada 2104 Combi.

Bosse Hellsten skriver både självrannsakande och självironiskt om hur alkoholen går från att vara en bra dräng till att bli en dålig husbonde.

Där alkoholen till en början fick diktarådran att rinna till hade den nu lyckats förtvina kärlen.

ölflaska Bild: Yle ölflaska

På samma sätt som Amy Liptrot sökte och hittade andra vägar till ruset och extasen i långa promenader och kallbad inleder Bosse Hellstens alter ego dagen med att hälla en dunk iskallt vatten över huvudet som en andlig start på dagen. Han har också grävt fram löparskorna för att göra timslånga löparrundor i skogen:

”Löpningen var det enda som tycktes hålla mig nykter – och krävde samma envishet som supandet, att dagligen fortsätta trots att allt talade emot det.”

Kukens konkurs – en opera om kulturmannen

Nu ska ingen missta Jökel för att vara en självhjälpsbok för alkoholiserade konstnärer eller en handbok i hur man vänjer sig av med ett osunt beroende.

Förutom att Jökel är en berättelse om den problematiska treenigheten konstnärskap, sprit och gränslöshet består boken av något som författaren kallat för ”anteckningar för en opera”.

Samtidigt som författarjaget tampas med tankar kring sitt författarskap och konstnärens roll skriver jaget på en opera som tangerar dessa frågor.

Operan går under arbetsnamnet ”Kukens konkurs, en uppgörelse med det finlandssvenska kulturlivet” och ska utspela sig på Islands fallologiska museum (jo, det finns faktiskt på riktigt) där man förevisar ett stort antal penisar av såväl vattenlevande däggdjur som landdäggdjur, människan inte att förglömma.

Konserverade fallosar utställda på Islands fallologimuseum. Konserverade fallosar utställda på Islands fallologimuseum. Bild: Wikimedia commons/CGP Grey Island,penisen,fallologimuseum

Handlingen i operan är tänkt att kretsa kring kulturmännens pånyttfödelse i skepnaden av hamstrar med ett stort intresse för sina egna könsdelar – en tunn och två millimeter lång penis som endast kan studeras med förstoringsglas eller mikroskop.

Givetvis kan man utläsa en vilja att chockera läsaren med detta tilltag, eller åtminstone en önskan om att överraska läsaren med en överdriven och karikerad bild av den självupptagna kulturmannen som har en sticka istället för en stake att leka med.

Kulturmannen bär drag av författarjaget själv som tampas med skrivkramp och förstockning i röret, det rinner varken till i penisen eller i pennan, så att säga.

Förhoppningen är att den vulkaniska jorden på Island ska få orden att resa sig igen och tränga igenom glaciären.

Det här med humor och ironi är svårt och för egen del hade jag klarat mig bra utan allt detta kukskådande, men samtidigt inser jag att det säkert finns läsare som uppskattar den här formen av könshumor.

En kamp med och mot myter

I sin bok Utvägar: dagar på Orkney konstaterar Amy Liptrot att hon genomför ett semivetenskapligt studium av sig själv, en själens barymetri.

På samma sätt är Bosse Hellstens Jökel en studie i skapandets villkor samt i de inre och yttre förväntningar som vidhäftar ett konstnärskap.

Boken är på många sätt en berörande skildring av en författares kamp med och mot seglivade myter och cementerade föreställningar – en kamp som också innefattar ett skifte i den egna identitetsuppfattningen:

”Jag hade glidit in i spriten genom litteraturen. Jag skulle försöka krypa ut ur den sugande sumpmarken längs mina egna spår. Jag var död. Hjärtat slog, men jag var död. Död men kanske på väg mot uppståndelsen.”

Anna-Karin Siegfrids och Jontti Granbacka får i år en ny kollega då trettonåriga Antonia Holmberg från Sibbo ställer sig på MGP-scenen med dem.

- Jag har alltid tittat på MGP och tänkt att jag vill vara med och tävla. Men jag skickade aldrig in någon låt. När jag fick höra att det söktes efter en programledare tänkte jag att det skulle vara roligt att prova på, säger Antonia Holmberg.

Hon säger att hon var på Stafettkarnevalen då hon fick höra att Yle letade efter en ny programledare för MGP-finalen.

Antonia Holmberg bor i Box i Sibbo. Antonia Holmberg. Bild: Yle / Hanna Othman MGP Finland,Antonia Holmberg

- Ju längre processen höll på med provfilmningar och möten märkte jag att jag verkligen vill testa på det här med att vara programledare, säger Holmberg.

Hon skulle vilja jobba med tv också i framtiden.

Hon beskriver sig själv som ganska glad, öppen och rolig. Hon känner sig bekväm framför nya människor och kameror.

Antonia Holmberg sitter på en sten. Bild: Yle / Hanna Othman MGP Finland,Antonia Holmberg

Antonia Holmberg har inte tidigare varit programledare, så MGP-finalen kommer att vara en spännande stund.

- Jag tror det är bra att vara avslappnad, spontan, modig, rolig och öppen i den stunden.

MGP-finalen sänds direkt i Yle Fem klockan 18 den 23 september. Hittills har Antonia Holmberg mest förberett sig genom att läsa på manuset.

Antonia Holmberg har redan fått testa en del alternativ till vad hon ska ha på sig till finalen. Men den slutgiltiga garderoben är ännu inte fastspikad. Antonia Holmberg tittar på en klänning. Bild: Yle / Hanna Othman MGP Finland,Antonia Holmberg

- Jag tycker manuset är jätteroligt, så jag är riktigt taggad inför showen.

Hittills har Holmberg endast träffat kollegan Anna-Karin Siegfrids, som verkade snäll och positiv. Hon ser fram emot att jobba både med A-K och Jontti Granbacka.

- Allra mest ser jag ändå fram emot att vara en del av MGP. Det har alltid verkat vara en så kiva grej.

Som åttaåring försökte Antonia sig på att skriva en låt för MGP, men det blev aldrig av att skicka in den till tävlingen. Antonia Holmberg. Bild: Yle / Hanna Othman MGP Finland,Antonia Holmberg

Läs mera:

13-åriga Antonia - ny tredje programledare i MGP

MGP lanserar i år en sprillans ny tv-stjärna då 13-åriga Antonia Holmberg blir tredje programledaren tillsammans med Anna-Karin Siegfrids och Jonathan “Jontti” Granbacka.