MGP lanserar i år en sprillans ny tv-stjärna då 13-åriga Antonia Holmberg blir tredje programledare tillsammans med Anna-Karin Siegfrids och Jonathan “Jontti” Granbacka.

I finalen som går av stapeln lördagen 23.9 på Yle Fem och Yle Arenan står alltså i år tre programledare och lotsar oss igenom showen.

Anna-Karin Siegfrids och Jonathan “Jontti” Granbacka får förstärkning av Antonia som är helt ny i tv-branschen och hittades via casting som skedde på Stafettkarnevalen och under sommaren.

Antonia Holmberg har aldrig varit med på tv förut, så en och en halv timme i direktsändning är nog en stor utmaning. Men Antonia verkar inte vara den som knycker sig i första taget.
Hon är inte ett dugg nervös ännu två veckor före final, men efter att hon sagt det låter hon som om hon kanske faktiskt är lite nervös för när den känslan månne kommer att slå in med full kraft.

“Hoppas det inte är först i direktsändningen och jag går i lås!”, funderar hon.

Hon har dock en del scenvana för hon gillar att sjunga och har deltagit i talangjakter, uppträtt på bröllop och på skolans julfester.

Kunde hon kanske ha stått på MGP-scenen som artist då också?

“Jag började faktiskt skriva på en låt till MGP också, men det blev inte klar, så jag skickade aldrig in. Men jag brukar titta på MGP med mina systrar”, berättar Antonia.

Antonia bor i Box i Sibbo med mamma, pappa och sina två systrar Victoria (18) och Angelica (20).

MGP:s artister har i sina videopresentationer fått berätta om 1. en dold talang, 2. vad som gör dem glada, 3. vad de är rädda för och 4. vad de skulle göra om de en dag fick vara osynlig.

Såhär svarar Antonia på samma frågor:

1. Jag kan läsa supersnabbt.
2. Jag blir glad av riktigt bra skämt.
3. Jag är rädd för ormar, att tappa bort saker och för clowner.
4. Jag skulle springa runt och lyssna på allas konversationer om jag var osynlig en dag.

Två blir tre i MGP

MGP-programledarna Anna-Karin Siegfrids och Jonathan “Jontti” Granbacka är en garvad duo som stått på MGP-scenen i hela 5 år.
De tycker det känns jätte fräscht och spännande att få Antonia med sig.

“Det känns mycket roligt och spännande. Bra att någon kommer och skakar om vår trygga duo. Det är alltid bra med ny och glad energi, vilket Antonia tillför”, säger Anna-Karin.

“Vi har blivit lite bekväma med Anna-Karin”, kompar Jontti, som ett bevis på just det de säger.

Anna-Karin har alltid tyckt det roligaste med MGP har varit att se alla finalister och dansare utvecklas som artister under MGP-resan. Det svåraste är att hålla våra speakar korta så att vi inte går över vår sändningstid. Jontti igen avslöjar att han har lite svårt att minnas namn, så den största utmaningen för honom har varit att få alla artister och dansare rätt.

Anna-Karin ger också ett tips till Antonia.

“Öva på manuset framför en spegel så att du kan det. Sen är det bara att njuta av direktsändningen.”

Jontti håller med om det där med att passa på att njuta, för annars drar sändningen bara iväg med en och så är det plötsligt förbi.

“Andas med jämna mellanrum.”, säger han också. Och det låter ju inte som ett så dåligt tips.

MGP
är en låtskrivartävling för 8-15-åringar som produceras i samarbete mellan Finlands Svenska Ungdomsförbund FSU, produktionsbolaget Five Corners och Yle.

I år tävlar nio solister och ett band i MGP och alla artister är mellan 9 och 15 år.

Nio låtar är på svenska, en sjungs på finska.

Hela Svenskfinland är representerat.

Alla musikstilar finns med.

Vinnaren i MGP 2017 får, förutom pokal, ära och berömmelse, en egen musikvideo till sin låt.

Instagram: @mgpfinland och #mgpfinland
Facebook: MGP.Finland

Läs mera:

MGP-aktuella Antonia: Jag har alltid velat vara programledare

Anna-Karin Siegfrids och Jontti Granbacka får i år en ny kollega då trettonåriga Antonia Holmberg från Sibbo ställer sig på MGP-scenen med dem.

En journalist ska inte bara ha näsa för nyheter utan också kunna plöja sig igenom och begripa svåra texter och dessutom undvika falska vänner, skriver språkvårdaren Minna Levälahti.

Berörande bilder, klickvänliga rubriker, snabba tweetar, djuplodande intervjuer, avslöjanden som citeras i andra medier. Det önskar nyhetscheferna av medarbetarna. Men den som drömmer om att bli en driven journalist måste också klara av att analysera och översätta texter för att komma så långt.

Journalisten är också översättare

Fyra av fem finlandssvenska journalister översätter från finska dagligen eller ofta, enligt en undersökning som språkvårdaren Anna Maria Gustafsson vid Institutet för de inhemska språken gjort.

Alla journalister stöter på texter och intervjusvar som behöver bearbetas från ett finskinspirerat språk till en mer idiomatisk svenska. Den publik som väljer nyheter på svenska vill få dem på korrekt svenska. Därför är det befogat att till exempel putsa språket i uttalanden av politiker eller myndigheter.

Synnytystalkoot blev barnfödartalko

När orden blir en nyhet i sig, som synnytystalkoot, går det inte att putsa språket. Då gäller det att formulera en svensk motsvarighet med samma innebörd och stilvärde.

Språkvården föreslog barnfödartalko för detta ord som SDP:s ordförande Rinne myntade. En mer ordagrann översättning hade varit förlossningstalko, men det leder tankarna till förlossningssalen. Babytalko, som förekom i någon artikel, är för gulligt i sammanhanget.

Goda kunskaper i finska kan ge bättre svenska texter

För att uppfatta substansen rätt i det som sägs eller skrivs krävs det kunskaper i finska, finsk kultur och finsk debattkultur som ligger högt över vardagsnivå, skriver Gustafsson. Hennes undersökning av de finlandssvenska journalisternas språkliga vardag presenteras i boken Språk i prosa och press.

I de flesta oredigerade texter skrivna på svenska i Finland syns någon form av finsk påverkan. Det är rätt lätt att sätta fingret på enskilda ord som är finlandismer. Det som är svårare i tidspressen är att kontrollera om stilen, ordföljden och ordvalet är genomtänkt.

Första bästa ord är inte alltid det lämpligaste

Kannattaa blir oftast löna sig, jo översätts med redan och vielä blir ännu. Ja visst stämmer det, men inte alltid.

För att lära sig när kannattaa är löna sig och jo är redan eller något helt annat underlättar det om man kan använda ett av översättarens viktigaste redskap rätt, nämligen ordboken.

I Stora finsk-svenska ordboken, som numera är fritt tillgänglig på nätet, står det att en fras som asiaa kannattaa harkita kan översättas med saken tål att tänka på och att anna nyt jo! motsvaras av ge hit den då!

Hevonen on häst-syndromet ger falska vänner

I närbesläktade språk finns det ord som ser nästan likadana ut men som har olika betydelse. Mellan finskan och svenskan finns det inte så många sådana så kallade falska vänner.

Däremot kryllar det av andra typer av falska vänner: tanken att ett ord alltid motsvaras av ett visst ord i det andra språket, hevonen on häst-principen. Ett finskt jo blir då så lätt ett redan, eftersom det ligger närmast till hands och ändå oftast fungerar.

Brändi och bändi påverkar finlandssvenskan

Engelska lånord kan också bli falska vänner. Brändi har tagits in i det finska ordförrådet, och det leder till att brand dyker upp i finlandssvenska texter. Men varumärke är det enda ord som rekommenderas på svenska för engelskans brand.

Falska vänner kan även gälla uttalet. Engelskans band har lånats in i båda språken. På finska skrivs och uttalas det bändi, på svenska skrivs och uttalas det band, medan många finlandssvenskar uttalar det bänd. Man kan se det som ett direktlån från engelskan, men jag ser det som påverkan från finskan.

Språkkolumnen skrivs turvis av mediespråkvårdarna Charlotta Svenskberg och Minna Levälahti vid Svensk presstjänst. Den publiceras andra tisdagen varje månad under 2017 på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.

Föreningen Svensk presstjänst har två mediespråkvårdare som jobbar för KSF Media, HSS Media, Svenska Yle och Nyhetsbyrån FNB. De publicerar också språkråd på sajten Mediespråk.fi.

Yle Östnyland fortsätter fira sitt 50-årsjubileum med en turnerande fotoutställning under hösten. Första anhalten är Almska Gården i Lovisa. Därifrån fortsätter den till Borgå, Sibbo och Lappträsk.

Jubileumsutställningen Mitt, ditt, vårt visas i Borgå, Sibbo, Lovisa och Lappträsk under hösten.

Först ut är Almska Gården i Lovisa, där utställningen pågår mellan den 13 och 27 september. Sedan bär det av till Borgå huvudbibliotek.

Affischen har förverkligats i samarbete med yrkesinstitutet Inveon. Affisch för fotoutställning Bild: Inveon/Outi Karikivi fotoutställningar,yle östnyland 50 år

Reporter Mikael Kokkola vid Yle Östnyland har haft huvudansvaret för att sätta ihop utställningen.

– Man kan säga att fotografierna är små fönster till en berättelse.

Utställningen består av 15 förstorade kopior av nyhets- och reportagebilder från de senaste tio åren.

Tusentals publicerade bilder

Vi bjuder också på ett bildspel med fler fotografier.

– I bildspelet ser man mer av östra Nyland och de människor vi har fått träffa och som har velat dela med sig av sina berättelser till oss, säger Kokkola.

Mikael Kokkola konstaterar att det kanske kommer som en överraskning för många att Yle Östnylands redaktion också jobbar väldigt mycket med bild i dagens läge.

– Vi publicerar tusentals bilder om året.

Utställningen bjuder också på gulliga djur. Mjölkning på Ånäs gård i Strömfors Bild: Yle/Carmela Walder Getter,Strömfors,getmjölk,kungsböle

Den stora utmaningen är att fotografera samtidigt som man ska göra bra radio och teve.

Men Kokkola har märkt att det är många på redaktionen som gärna tar en kamera i handen och tycker om att fotografera.

– För mig är det en skojig ny del av jobbet att få jobba med bilder. Flera på redaktionen har gått på fotokurser.

Välkommen på vernissage!

Lovisautställningens vernissage går av stapeln på Almska Gården onsdagen den 13 september, mellan klockan 17 och 19. Dit är alla välkomna.

Under vernissagen får man också träffa delar av redaktionen, bland annat programvärd Frida Frankenhaeuser och regionchef Mikael Crawford.

Ett större sammanhang

Reportrarna på plats berättar gärna mer om sina bilder.

Dessutom kan man ta del av de webbartiklar som fotografierna har publicerats i samband med för att få ett större sammanhang.

– Vi vill gärna följa med våra bilder ut till dem som vi gör public service för, säger Mikael Kokkola.

Jubileumsutställningen visas dessutom vid Borgå huvudbibliotek 2.10–14.10.2017, vid Sibbo huvudbibliotek 1.11–22.11.2017 samt vid Lappträsk bibliotek den 28.12.2017–13.1.2018.

Yle Östnyland bjuder på vernissage på alla orter.

Esther Kazen kämpar för HBTIQ-rättigheter och pratar gärna om sex. Hon är också feminist och troende. Esther Kazen är Feministpastorn.

- För mig som kristen tycker jag det är självklart att vara feminist. Jag tror på alla människors lika värde, säger Esther Kazen.

Esther är pastor i en kyrka i Göteborg som heter Flatåskyrkan. Hon driver Instagramkontot Feministpastorn och där kombinerar hon feminismen med sin tro.

- Jag skriver om hur feminismen och kristendomen hänger ihop, var det kan skära sig, om bibelläsning och bibelberättelser och hur vi tänker kring ämnen som sex, mens, vår roll i samhället och social rättvisa.

Kristendom och feminism hänger ihop

Feminismen handlar enligt Esther om att sätta ord på att det finns en skillnad i hur vi behandlar varandra beroende på vilket kön, vilken hudfärg och vilken sexuell läggning vi har.

För Esther Kazen hör feminism och kristendom ihop. Esther Kazen tittar in i kameran. På bilden står det "Religiösa härskartekniker". Bild: Privat Feministpastorn

Feminismen är också ett verktyg för att hitta sätt att skapa ett samhälle där alla behandlas jämställt.

- Så för mig är det jättetydligt att det hänger ihop. Sedan tycker så klart inte alla feminister att det är självklart att vara troende, säger hon.

”En del oroar sig över min tro”

Kyrkan är kanske inte känd för att vara den mest liberala rörelsen, och Esther får ta emot en del kritik.

- En del oroar sig över min tro och hur det egentligen ligger till. De oroar sig över att jag leder folk åt fel håll.

Men Esther får också mycket positiv respons, främst från människor som kanske inte vågar besöka kyrkan eftersom de tror att de inte är välkomna.

- För mig så väger den saken över. Att några blir provocerade är helt okej. Det kan jag ta, säger hon.

Sex är inget populärt ämne

De som kritiserar Esther är mest upprörda när hon pratar om sex.

- Någonstans har vi kristna gjort sex till den största synden, säger hon.

Att ha sex på fel sätt och med fel person anses vara något farligt, och många blir provocerade när Esther till exempel pratar om samkönade relationer.

Någonstans har vi kristna gjort sex till den största synden.

En annan åsikt som kan uppröra är när Esther säger att man kanske inte måste vänta med sex tills man gifter sig.

- Sex så som det pratas om i Bibeln handlade mycket mer om trygghet. Kvinnor då var väldigt utsatta i samhället, på ett annat sätt än vi är i dag.

Därför tycker Esther att kyrkan kunde lätta upp lite på hur de tänker kring sex. Förr handlade sex mer om maktstrukturer, nu är det något annat.

- Det finns en del som verkligen ser sex som tabu och som tycker att jag förleder folk, men det finns också många andra som känner en befrielse av att få prata om det, säger hon.

Att tolka Bibeln

Esther kallar sig själv bibelnörd och Bibeln är väldigt viktig för henne. Med tanke på att Bibeln kanske inte är den mest nyskapande och liberala boken, undrar vi hur det egentligen går ihop.

- I och med att jag är kristen och pastor är Bibeln ett viktigt verktyg i mitt liv, mitt jobb och i min tro. Jag behöver alltid förhålla mig till Bibeln och jag tycker det är intressant att fundera på hur vi läser den.

Esther Kazen vill inte ändra om i Bibeln, men påminner oss om att den skrevs för väldigt länge sedan, när tiderna var annorlunda. Esther Kazen håller i en bibel och på ovanpå bilden står det: Bibeln & Kärlek. Bild: Privat Feministpastorn

Esther berättar att en del personer tror att hon vill ändra om i Bibeln, men så är det inte.

- För mig handlar det om att försöka förstå vad de här människorna ville ha sagt. Varför skrev de ner det här? Varför berättades det? Jag tycker det är spännande att läsa Bibeln, säger hon.

Plockar russinen ur kakan?

Esther har också fått höra att hon med sin bibelläsning bara plockar russinen ur kakan och väljer ut det som låter bra, men det håller hon inte med om.

- Det handlar om en helhetssyn kring hur vi förstår vad Bibeln är. Tror vi att varje citat kan copypastas in i den här dagen just i dag, eller måste vi tänka kring vem det var som skrev ner det här?

Måste ta den historiska aspekten i beaktande

Bibeln kan användas på olika sätt och många använder den för att trycka ner exempelvis homosexuella. Men då tar de inte in den historiska aspekten i det hela.

- Det som är viktigt att få in här är att homosexualitet som vi pratar om i dag, inte var närvarande i samhället på samma sätt. Sex mellan två män handlade om förnedring och maktutövning.

Sex mellan två män handlade om förnedring och maktutövning.

Det var alltså en form av krigsföring och handlade ofta om att den ena utnyttjade den andra.

- Att ha sex med någon mot den personens vilja eller för att kontrollera den är aldrig okej. När vi pratar om homosexualitet i dag pratar vi om den sexuella läggningen - att älska eller attraheras av en annan människa.

Esther säger att det absolut inte är samma sak som nämns i Bibeln. Nu pratar vi om två personer som är med varandra på lika villkor, inte om någon som utövar makt på den andra.

Rädslan är stark

Varför har då kyrkan så svårt att acceptera ett äktenskap som gäller något annat än ett klassiskt par bestående av man och kvinna? Nå, det handlar fortfarande om Bibeln.

- Som kyrka är det viktigt att basera sina beslut och det man gör på Bibeln. Men vi är ändå många i kyrkan som tänker annorlunda och då måste vi också jobba för det inifrån.

Esther Kazen tror att mycket handlar om rädsla. Esther Kazen iklädd en regnsbågsrandig tröja. Formar händerna som ett hjärta. Bild: Privat Feministpastorn

Esther säger att mycket handlar om rädsla från de troendes sida.

- Man känner sig hotad och tänker att nu försöker samhället bestämma vad vi ska göra, och så försöker man skydda sig själv och blir därför ännu mer instängd.

Finland kommer att förändras

I Sverige har man kommit ganska långt när det gäller lika rättigheter, i alla fall om vi jämför med Finland.

Där har par av samma kön redan fått gifta sig i många år, och i år får också det första samkönade paret göra en internationell adoption.

I Finland kan präster fortfarande bli straffade om de viger par av samma kön, men Esther tror att Finland snart följer efter Sverige.

- För några år sedan trodde ingen att det skulle ske i Sverige men nu ser vi kyrka efter kyrka som öppnar upp sig, så jag tror inte att det går att komma ifrån. Jag hoppas att det inte går att komma ifrån.

Esther tror att vi hela tiden lär oss mer och förstår att vi inte kan utestänga vissa grupper.

Då hade jag en snävare syn på de här frågorna. Nu har jag lärt mig.

Hon säger att mycket handlar om kunskap. Det finns många fördomar om HBTQI-frågor inom kyrkan, och fördomar gör alltid att man blir rädd, så kunskap är en viktig nyckel.

- Jag tänker på min egen uppväxt och hur lite jag visste om det här när jag var tonåring. Då hade jag en snävare syn på de här frågorna. Nu har jag lärt mig. Vi måste låta både hjärtat och hjärnan utvecklas i de här frågorna.

Läskunskaperna varierar kraftigt på olika håll i Svenskfinland, men det finns uppmuntrande exempel på hur skolor och föräldrar kan åtgärda eventuella problem.

I tre års tid har projektet Den finlandssvenska läsambassadören pågått. Under den tiden har läraren och författaren Katarina von Numers-Ekman jobbat för att stärka läsandet bland barn och unga.

Samtidigt har hon analyserat hurdana möjligheter finlandssvenska barn har att bli goda läsare, och vad som kan förbättras.

Läsambassadören Katarina von Numers-Ekman. Katarina von Numers-Ekman är läsambassadör. Bild: Yle / Hannah Norrena katarina von numers-ekman

En av gnistorna som fick i gång projektet var en rapport om att finlandssvenska unga är betydligt sämre läsare än jämngamla finskspråkiga unga.

Läskunskaper en demokratifråga

I de finlandssvenska skolorna finns det stora skillnader i hur mycket pengar det finns för böcker.

Vissa skolor har endast en bokhylla med begagnade böcker som lärarna själva sätter i hyllan.

Andra skolor har tillgång till egna välutrustade bibliotek och ett kommunalt bibliotek med svenskspråkig service.

Interiör från bokhandel Bild: Yle/Stefan Härus böcker,barnböcker,ungdomsböcker,Bokhandel

Skillnaderna kommunerna emellan oroar von Numers-Ekman så till den grad att hon kallar dem en ”demokratifråga”.

Ett problem är att det inte finns några lagar om hurdant bokutbud skolelever ska få ha tillgång till.

Läsning påverkar skolframgången

I slutrapporten för Läsambassadörsprojektet skriver von Numers-Ekman att högläsning under de tidiga barndomsåren har en gynnsam effekt på barnets språkutveckling och skolframgång.

Enligt modern forskning finns det också ett behov av att lära sig lässtrategier, läsförståelse och genrekunskap.

Två högar med böcker, i den främre högen är böckerna öppna. Bild: Mostphotos Böcker,book,books,Bok

Därför anser man i rapporten att det är bekymrande att det finns stora variationer i hur mycket man läser eller uppmuntrar till läsning i hem, dagvård, skolor och eftisar.

Som exempel satsar föräldrar i tvåspråkiga hem mycket mer på högläsning än enspråkigt svenskspråkiga föräldrar, eftersom de tidigare nämnda vill stimulera båda språken.

Goda resultat av läsprojekt

Trots att resurserna är små finns det gott om goda exempel på hur man kan väcka läslusten hos barn.

Många skolor har tagit till sig konceptet En kvart om dagen, för att nämna ett exempel på hur skolorna kan få barnen att läsa.

Böcker i hylla Bild: Mikael Crawford/yle romaner

Det finns också tecken på att läsprojekten faktiskt ger resultat. Lärare i Borgå gymnasium har vittnat om en stigande trend i resultaten i läsförståelsetester.

Dessutom har barn- och ungdomslitteratur fått mer synlighet de senaste åren, till exempel i och med Estrids bokklubb, Bärtils bokklubb och de nyinstiftade priserna Vanessapriset och Runeberg Junior.

Samarbete, samarbete, samarbete

von Numers-Ekman har inte enbart sett på nuläget, i egenskap av läsambassadör ger hon även några förbättringsförslag för att ge alla barn jämlika förutsättningar att utvecklas som läsare.

En av de viktigaste punkterna är att det inte enbart ligger på modersmålsundervisningen att barnet lär sig läsa. Inom skolan ska alla ämnen bygga upp läsförmågan.

Barn bör få möjligheten att besöka bibliotek eller bokbuss, tycker läsambassadören Katarina von Numers-Ekman. Sibbos bokbuss innifrån. Bild: Yle / Hanna Othman bokbussar,bokbuss,böcker,bibliotek,biblioteksservice,sibbos bokbuss

Samtidigt borde skolan och föräldrarna samarbeta kring läsandet, medan utomstående aktörer bidrar med resurser, information och inspiration.

När en skola har goda erfarenheter av ett projekt borde det dessutom kunna spridas, exempelvis genom att lärare och rektorer delar med sig av sina idéer.

Pedagoger borde också få relevant fortbildning om läskunskap.

Varifrån ska resurserna komma?

Mycket står eller faller på resurserna. von Numers-Ekman hoppas att skolor och kommuner kunde få stöd till exempel av olika fonder.

En detalj som alla förbättringsförslag har gemensamt är att det är de vuxna som har ansvar för att barnen får goda kunskaper i läsning.

Du kan läsa Katarina von Numers-Ekmans hela rapport på läsambassadörens webbplats.

En öppen bok med ett rött pappershjärta mellan sidorna. Bild: Yle/Louise Lindberg boktips

Projektet Den finlandssvenska läsambassadören har finansierats av Svenska kulturfonden och Sydkustens landskapsförbund. Läsambassadörer finns på fler olika håll i världen.

Pernilla "Prillan" Karlsson plingar på hos Matias Anthoni och drar i väg mot Noux för en utmaning.

Dörrklockan ringer i Helsingfors, men Prillans nya kompis Matias vill inte stanna hemma. Rinkorna packas och duon startar sitt äventyr i Noux djupa skogar. Den största utmaningen ligger i att simma över en sjö, med all packning och att skräma bort myggorna med hjälp av parfym! Att övernatta i tält finns heller inte på Prillans önskelista. Frågan återstår: kommer Prillan att överleva?

Varje vecka släpps även ett poddavsnitt från Prillans resa. I det här avsnittet samtalar hon med Matias Anthoni. Avsnittet kan du lyssna på här nedan.

”Vattnet från …… är gudomligt för strupen, bättre än både ölen och supen!” Ni röstade, en kommun segrade. Vem tror du vann?

Att det är skillnad på vatten och vatten det vet vi.

Har du befunnit dig ute på det ljuva landet någonstans och återvänder till civilisationen tar det en god stund innan du vänjer dig vid det vanliga stadsvattnet.

I Österbotten kan ”stassvattni” till och med vara något av ett skällsord.

Men vilken kommun har egentligen det bästa vattnet?

Nu har ni fått nominera, rösta och skriva säljande sloganer för ert favoritvatten. Här är resultatet.

Vinnaren är ...

... Björkö i Korsholm, som tar en klar seger med 24 procent av rösterna. En poetisk slogan går väl ihop med skärgårdsidyllen.

En bild på vatten med texten: Vattnet från Björkö är gudomligt för strupen, bättre än både ölen och supen! Bild: YLE Kommunvatten

På andra och tredje plats hittar vi Ekenäs (9 %) och Närpes (8 %). De har så bra vatten att sloganer antagligen anses onödiga.

På en stolt men blygsam sjätte plats befinner sig Esse i Pedersöre.

Bild med vatten där det står: I Essi veit vi att vi ha bäst, så vi böv int skryt na, fö vi vill int ha hiid na folk." Bild: YLE Kommunvatten

I Malax som ligger på tolfte plats vet man när det är viktigt att fylla på vattenreserverna. Vilken tur att kommunen ligger nära studiestaden Vasa.

Bild på vatten där det står: Malaxvattnet, när krapulan slår till. Bild: YLE Kommunvatten

Den gamla staden Åbo, på plats nummer 14, kör med ett historiskt kort.

Bild på vatten där det står: Mannerheimvatten, Åbos kristallklara nektar, rikligt ned kalk, det självklara vattnet, även för vår marshalk. Bild: YLE Kommunvatten

Så trillar vi ner till plats 22 och Jeppo. Eller Jepo, om du ska vara riktigt down with the chill locals. I Jeppo är man så stressfri att man till och med skippar bokstäver.

Bild på vatten där det står: Vill do va riktit lepo, hämt ditt vattn från Jepo. Bild: YLE Kommunvatten

Vi närmar oss slutet på listan. På plats 24 hittar vi Liljendal, som har ett mycket trösterikt vatten.

Bild på vatten där det står: Liljendals vatu e så gått, då stör de int att du på läng int fått. Bild: YLE Kommunvatten

Och så sist men inte minst! På sista plats står Kyrkslätt och tronar. Mer än så behöver vi nog inte säga.

En bild på vatten med texten: "Kyrkslätts vatten e så bra att din kropp inte vill släppa ut det. Gratis förstoppning på köpet!" Bild: YLE Kommunvatten

Vilket vatten blir du mest sugen på att dricka?

På fredag är det premiär för pjäsen Det sista fartyget (Viimeinen laiva) på Åbo stadsteater.

Det är samtidigt europeisk urpremiär för musikalen, som är skriven av artisten Sting. Pjäsen uppfördes allra första gången 2014 i Chicago.

Det sista fartyget handlar om den lilla engelska småstaden Wallsend, där varvet hotas att läggas ner. Det sista fartyget ska byggas.

Varvet är bekant för Sting, eftersom han tillbringade sin barndom vid varvet och växte upp där.

"Många kan känna igen sig"

Pjäsen är aktuell särskilt för Åbo, där man har en mer än 300 år lång obruten tradition av fartygsbygge. Just nu går det bra för Åbovarvet, men det har varit nedläggningshotat och arbetare har i flera repriser varit permitterade.

- Vi har på teatern pratat mycket om hurdan samhörighet ett varv eller en fabrik kan ge, och hur mycket det påverkar samhället om det läggs ner, säger Anna Victoria Eriksson, som spelar den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Meg. Jag tror nog att många kan känna igen sig.

Anna Victoria Eriksson. Anna Victoria Eriksson som Meg Dawson i musikalen "Det sista fartyget". Bild: Åbo stadsteater Åbo Stadsteater,Sting,The Last Ship,anna victoria eriksson

Scenografin med bland annat ett stort fartygsskrov och svetsloppor är gjord av Jani Uljas.

- Vi bekantade oss med varv i England för att hitta den råa stämningen, berättar Uljas. Meyervarvet i Åbo är tyvärr alltför hightech.

Sting i publiken

En stor sak för ensemblen och publiken är att Sting planerar att själv komma och se pjäsen. Det finns ett preliminärt datum, men teatern har inte offentligt berättat när det är.

- Det är jättespännande och nervöst, och samtidigt en jättestor ära, säger Eriksson. Vi vet hur mycket pjäsen betytt för honom. Därför vill vi berätta den här storyn så bra som möjligt.

Sting Sting på scenen med sin elbas Bild: AOP Sting

Förutom om varvets framtid handlar pjäsen om de val man gör i livet.

Huvudpersonen Gideon lämnar Wallsend, varvet och sin flickvän, men han lovar att återvända. Då han efter 15 år kommer tillbaka är varvet nedläggningshotat, flickvännen har en 15-årig son och hon är förlovad med en annan.

- Det är en jättehärlig roll att spela, säger Eriksson om sin rollkaraktär, för hon är helt vanlig. Oftast i musikaler är den kvinnliga huvudrollen någon som är hemskt snygg eller väldigt sexig, men Meg är helt vanlig. Det finns hemskt mycket att känna igen sig i.

Det sista fartyget är först ut

Premiären för musikalen är på fredag, och då blir det premiär också för det nyrenoverade teaterhuset vid Aura å.

Huset har i renoverats i nästan fem år, och de sista delarna av teatern flyttade tillbaka in i huset först denna vecka.

- Det har borrats och byggts ända fram till sista dagen, så vi har fått ett naturligt bakgrundsljud till varvet, skrattar regissören Mikko Kouki.

Skådespelaren Riitta Salminen-Kujala i sin nyrenoverade loge. Skådespelaren Riitta Salminen-Kujala syns i spegeln i sin loge på Åbo stadsteater. Bild: Yle/Linus Hoffman Åbo Stadsteater,Riitta Salminen,Riitta Salminen-Kujala

Renoveringen blev mycket dyrare än det ursprungligen var meningen, främst på grund av oväntade asbestfynd och att huset var i sämre skick än man trott. Men också på grund av planeringsmissar.

- Nu är allting fint. Inte lyxigt, men funktionellt, säger tekniska chefen Juhani Koski. Alla tre scener och verkstäderna finns på samma plan, så det är lättare att flytta sig och dekorer.

Det är alltså främst bakom scenen som förändringarna syns. Publiken ser närmast att foajén och teatersalongerna har återfått sin glans från 1962, då huset blev färdigt.

- Jag tycker här ser jättefint ut, säger Eriksson och tittar sig omkring. Det är väldigt likt hur det var innan, men det är snyggt.

Utsikten från Åbo stadsteaters foajé ut över Aura å. Bild: Yle/Linus Hoffman Åbo Stadsteater,teatrar,Aura å,Åbo,Foajé,teaterfoajé

I höst har "Läsväskan" introducerats i grundskolorna i Pargas. Läsväskan är en digital läsdagbok som väcker fascination runt om i landet.

I Pargas har man utvecklat en modell för att följa med vad skoleleverna läser. Läsväskan är en slags läsdagbok på datorn, där eleven själv för bok över sitt läsande.

Det var då Lotta Dammert, lektor i modersmål och litteratur, märkte att hon inte har koll på vad hennes elever har läst eller vad hon ska tipsa dem om att läsa som hon började utveckla dataprogrammet Läsväskan tillsammans med skolans it-experter.

Lotta Dammert är hjärnan bakom Läsväskan. Modersmålslärare Lotta Dammert Bild: Yle/Andy Ödman Pargas,modersmålslärare,skolan (fenomen),skola

I höst blev Läsväskan verklighet och det är tänkt att Pargas samtliga grundskoleelever ska ha nytta av den.

Redan i årskurs ett börjar man med att fylla i författarnas namn och titeln på den bok man läst i Läsväskan. I de högre årskurserna börjar man sedan skriva in bokrecensioner i verktyget.

Tanken är att både eleven och läraren ska kunna följa med vad eleven läser och via det kan eleven lättare skapa ett så brett utbud som möjligt på sitt läsande.

Flera skolor och kommuner har hört av sig till Dammert och är nyfikna på hur Läsväskan fungerar och även Utbildningsstyrelsen håller på att bekanta sig med fenomenet.

Se inslaget om Läsväskan i Tv-nytt:

- Då man står där på kyrktrappan eller i samboskapets flyttdamm är ambitionen förstås ett lyckligt slut. Vissa relationer har dock bättre förutsättningar än andra.

Så säger Ingrid Tollgerdt-Andersson som är doktor i ekonomisk psykologi, forskare, föreläsare och författare, och nu aktuell med boken ”Relationer – himmel eller helvete”.

I boken presenteras inte bara Tollgerdt-Anderssons egna studier utan även annan forskning som gjorts i ämnet.

- Det är inte enbart fråga om kärleksrelationer, alla som inte lever som eremiter ute i skogen har människorelationer. De är ju det mest spännande som finns.

Ingrid Tollgerdt-Andersson. Ingrid Tollgerdt Andersson är forskare och författare. Bild: Lars G Andersson Ingrid Tollgerdt-Andersson

Tollgerdt-Andersson berättar att en av de vanligaste konflikterna beror på att man har olika åsikter om hur relationen ska vara.

Om den ena gärna vill ha hobbyer och uppleva saker med andra människor medan den andra partens huvudintresse är relationen kan det uppstå problem.

- Det viktigaste är att man har lika värderingar och samma syn på hur ett förhållande ska vara.

Spegelneuroner styr din empatiska förmåga

En klassiska kärlekssaga målas ofta upp som ett passionerat drama där ödet styr relationens framfart. I själva verket kan det istället handla om gener och hjärnans funktioner.

Många studier har gjorts i ämnet och Tollgerdt-Andersson tar speciellt upp italienska professorn Giacomo Rizolatti som 1994 gjorde en spännande upptäckt på universitet i Parma.

- Spegelneuronerna är olika utvecklade hos olika personer. Vissa har lätt att läsa av situationer och känslor medan andra är mer avtrubbade och inte lägger märke till subtila signaler.

Även tyska forskaren Joachim Bauer har undersökt detta och funnit att par som levt länge tillsammans har en god förmåga att läsa av varandra. De kan se hur den andra tänker utan att den behöver säga något.

I en bra relation kan man läsa av varandra medan man i en dålig relation lätt misstolkar eller inte ser signalerna överhuvudtaget.

De vanligaste fallgroparna

Som nyförälskad är det lätt att se en ljus framtid tillsammans. Enligt Ingrid Tollgerdt-Andersson brukar förälskelse rent kemiskt vara upp till två år. Sen övergår den i en djupare kärlek eller ebbar ut.

Man är dock inget viljelöst kolli då det kommer till den egna kärleksrelationen. Det gäller bara att undvika de vanligaste tre fallgropar som Tollgerdt-Anderssons studier visade på:

1. Man har en idealistisk men orealistisk förväntning på relationen och att man alltid ska känna sig nyförälskad. Det är svårt att leva upp till.
2. Man tillbringar för lite tid tillsammans och blir till sist som främlingar för varandra. Lyckliga par berättar att de ser sin partner som sin bästa vän.
3. Man slutar tala och undviker konflikter. Konflikter uppstår alltid men kan man prata kan man reda upp det mesta.

Om man slutar tala med varandra tappar man snabbt kontakten. Ett par sitter långt ifrån varandra på en parkbänk. Bild: imago/blickwinkel/ All Over Press parförhållande,sällskapande,kärlek

Få skutan på rätt köl

Hur får man då en relation med slagsida på rätt köl? Tollgerdt-Andersson poängterar att om viljan finns där hos bägge parter så har man alla förutsättningar att göra något åt saken.

Styrkan måste dock komma från en själv, omgivningens åsikter motiverar sällan mer än tillfälligt.

Först och främst måste man lägga ifrån sig sina älskade mobiler och lyssna aktivt.

- Du kan aldrig ändra en annan människa. Utgå från dig själv och samtala öppet utan att anklaga din partner.

Vidare uppmuntrar Tollgerdt-Andersson till att vid behov skriva ner något för sig själv för att bättre kunna kartlägga läget.

Vad är bra? Vad är dåligt? Varför har vi hamnat där vi är? Varför har vi glömt bort att kramas och skratta tillsammans? Det viktigaste är ju att man har kul tillsammans och att man känner sig trygg.

Det är viktigt att våga vara ärlig med sig själv och våga ta upp konflikter. Bara för att man är ett par tycker man inte samma om allting och det är helt okej.

Finns det acceptans och öppenhet så är man tillräckligt trygg att våga säga vad man tycker.

- Ett annat vanligt fel är att man problematiserar hela relationen trots att det kanske bara är vissa delar som skaver.

Ibland kanske man behöver ta till olika knep för att komma ihåg varför man blev kära i varandra i första början.

- Vänlighet föder vänlighet. Om jag är snäll och hygglig blir människor runt mig snälla och hyggliga tillbaka. Då kommer man i en positiv spiral istället för att snurra runt i en negativ.

Hångel på stranden. Bild: Creative Commons / Moni Sertel hångel

Ingen relation är perfekt men hur mycket dåligt är normalt?

Tollgerdt-Andersson lyfter upp självklara alarmklockor som psykisk eller fysisk misshandel.

Men hon poängterar att även så kallad lindrigare förminskningar av partnern, det att man till exempel förlöjligar den andra i en social situation, är tecken på obalans.

- Om man hamnar göra avkall på sig själv och den man är som människa så är det en varningssignal.

- Man formas med åren och livet formar relationen. Samtidigt bör man komma ihåg att en relation inte behöver hållas ihop till varje pris.

Vad kan jag göra idag?

Ett vanligt misstag som folk gör är att använda sin partner som en slasktratt, någon man dumpar sin trötthet, frustration och sitt dåliga humör på.

Tollgerdt-Andersson önskar att alla vågar se sig själv i spegeln och ta ansvar för sin del av stämningen i relationen.

Det bästa du kan göra är att idag gå hem med ett leende på läpparna och en öppen famn och visa att du är glad att vara just där du är.

Läs mera:

Man ska inte behöva jobba för sitt parförhållande

Men tre ganska enkla tips kan man rätt långt förhindra att man växer ifrån varandra, menar familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. Allt bygger på respekt.

Att skämta om rasism och sexism har länge varit gångbart, men då publiken själv väljer vad de tittar på problematiseras dessa ämnen i en våg av dramatisk komedi. I den här kolumnen skriver Axel Brink om dagens nya komediserier.

Scen: En medelålders familjefar i en amerikansk förort sitter på soffan med sin son i yngre tonåren. Pappan har knäppt upp sin skjorta liksom en ölburk och är tvungen att ge sin son lite rådgivning inför framtiden.

Pappan säger: ”Gör vad du än vill med vem du än vill, bara du inte gör det i en klänning”.

Scenen är hämtad ur sitcomen ”Married …With Children” som var en stor serie på 80- och 90-talen. Det är en komediserie bland en mängd andra som red på en humorvåg där det var fullständigt okej att skämta på bekostnad av olika utsatta minoriteter.

”Friends” är en annan prisad komediserie från 90-talet. Den har bland annat kritiserats för att skuldbelägga människor som lider av fetma, eftersom karaktären Monica beskrevs som överviktig som barn och tonåring.

Det blir ett återkommande skämt i serien.

Man och kvinna i tv-serie från 1990-talet Bild: All over press /Everett Collection Jennifer Aniston,Vänner,David Schwimmer

Karaktären Ross vägrar gå med på att hans son leker med ”flickleksaker”, och serien är fylld av homofobiska skämt, bland annat om karaktären Chandlers homosexuella pappa.

Den sortens humor finns förstås fortfarande.

Charlie Sheens stolthet ”Two And A Half Men” är ett utmärkt exempel på att sexistisk humor fortfarande är ekonomiskt hållbar för bolagen.

Den nu över tio år gamla serien ”How I Met Your Mother” är kanske inte lika uttalat stygg, men karaktären Barneys kvinnosyn är, om än överdriven, inte en förebild för någon.

Visst lyfter HIMYM fram sexuella minoriteter och andra hudfärger än den vi brukar kalla vit, men de karaktärerna har oftast en biroll som inte leder handlingen vidare.

Charlie håller hov Charlie Sheen charlie sheen

Utbudet breddas, tittarna påverkar

Sedan Netflix fullkomligt förändrade takten och mängden serier som vi betar av har mycket hänt.

Eftersom tittarna i dag själva väljer vilka serie man vill se har bolaget dels haft friheten, men även plikten att producera innehåll som verkligen riktas åt alla.

Det i kombination med att attityder förändras.

I Aziz Ansaris skrivna och producerade serie ”Master of None” får vi följa Dev Shaw (Ansari) och hans vardag som andragenerationsamerikan.

Hans föräldrar kom från Indien till USA i 20-årsåldern och har byggt upp ett medelklassliv för sig och deras son.

Serien tar upp ämnen som rasism och vardagssexism med ett finurligt och fräscht grepp.

Huvudkaraktären Dev kan verka som en sprallig typ som ser med lätthet på livet, men om han stöter på rasism så påpekas det i serien - alltid utan humor.

Ett exempel som dyker upp i huvudet är introt till avsnittet ”Ladies and Gentlemen”, där tittaren får ta del av hur olika hemfärden från samma bar kan vara för män och kvinnor under en lördagsnatt.

Dev går hem med sin vän Arnold och råkar trampa i hundbajs på vägen hem. Det förstör hans kväll eftersom det var hans favoritskor, och det går inte heller att köpa sig ett nytt par för de är slut i nätbutiken.

Foto från sidan på en gråsvart katt som tittar på en gammal liten tv med antenn. Man ser inte vad som syns på skärmen. Bild: Lorentz Gullachsen / Alamy tv-antenn

Dev vägrar dessutom besöka en fysik affär för att köpa ett nytt par, för det är för omständligt.

En kvinna på samma bar blir i en parallell handling tvungen att gå hem på egen hand och blir förföljd av en man som hon har träffat på baren.

Hon lyckas låsa dörren i tid och tvingas ringa polisen för att få någon att schasa iväg den fulla och oförstående manskaraktären.

Det är en scen där kontrasterna är kraftiga, och de blir inte mindre kraftiga av att Dev dessutom träffar kvinnan på jobbet och berättar om hur jobbig hans lördagskväll var.

Scenen lyfter fram vardagssexism på ett sätt som gör sexismen absurd.

Sättet som HBTIQ-frågor tas upp i Master of None är också fräscha.

Vi får följa Devs vän Denise och hennes kamp med att inte våga berätta åt sin mor att hon är lesbisk.

Mamman tycker att det är hemskt att hennes dotter inte enbart är afroamerikan och på så sätt redan stöter på utmaningar i sin vardag.

Depression och beroende

”Master of None” får mest utrymme i den här texten eftersom det är den serie jag har sett nyligen, men det finns en uppsjö av komediserier som svävar lite i gränslandet mellan komedi och drama, där människors utmaningar och brister är en del av tematiken.

Australiska ”Please Like Me” är ett exempel på det.

Huvudkaraktären Josh (Josh Thomas) är homosexuell och har skilda föräldrar. Hans mamma tampas med en depression och har försökt ta livet av sig.

Det kan te sig som tunga ämnen för en komediserie att tampas med. Samtidigt har komedin alltid varit ett bra verktyg för att lyfta fram samhällskritik och tunga ämnen.

Det är ett känt faktum att många tar till humor för att distansera sig från sina egna tillkortakommanden, men det kan också vara ett verktyg för att presentera svåra ämnen för en stor publik.
Det är helt enkelt lättare att ta del av ett budskap om man samtidigt får skratta lite.

Saliven Gustafsson skämtade som Jesus på 90-talet Jesus i himlaköket Bild: Yle humor

Någonting håller alltså definitivt på att hända i komedin.

Om det tidigare var gångbart att skämta om allt på lika villkor, så är de villkoren i förändring.

Antagligen är det bara människor i min egen filterbubbla som ser på dessa serier. Många skrattar fortfarande gott åt skämt som tar upp hur en man ska bete sig eller åt vilka egenskaper en viss etnicitet har.

Åtminstone finns det valmöjligheter i dag, något som industrin bakom underhållningen också håller på att förstå.

Att Finland i år firar 100-årsjubileum har satt sitt tydliga avtryck också på teaterutbudet. Sällan har det blickats tillbaka så flitigt som nu. Och mera är att vänta. Att det nästa år också har förflutit etthundra år sedan inbördeskriget uppmärksammas på olika sätt under spelåret, i Tammerfors rentav med tre stora uppsättningar. Men bland de första att ta sig an temat är Avoimet Ovet. I Erottaja 1917-18 står Helsingfors i fokus.

Ett Helsingfors där den röda lyktan tändes i tornet på Folkets hus som ett tecken på att revolutionen hade börjat.

Det var i slutet av januari 1918. I april var revolutionsförsöket över.

I Erottaja 1917-18 skildras det röda Helsingfors uppgång och fall som en blandning av fiktion och dokumentär.

I fokus står Ida Redsven, en ung kvinna som anländer till storstaden för att ta anställning som piga hos herrskapsfamiljen Rosenqvist.

Till en början löper samarbetet bra, inte minst för att Ida inte ens kommer på tanken att ifrågasätta sina arbetsvillkor.

”Harakka ei ole lintu, eikä piika ihminen” lyder ett finskt talesätt - skatan är ingen fågel och pigan ingen människa.

Ida står till tjänst dygnet runt och kan bara drömma om att någon gång få ett eget hem och en egen familj.

Drömmen får konturer när hon möter den politiskt aktiva arbetaren Juho Koskelainen. Han är inte bara en man hon gärna vill dela framtiden med. Han har också visioner som öppnar upp för helt nya framtidsperspektiv.

Åtta timmars arbetsvecka? För en piga som knappt räknas som människa ...?

Ida är inte den enda som har svårt att smälta tanken. Det har också hennes arbetsgivare Oskar Rosenqvist, rektor och kommunalpolitiker.

En fiktiv historia baserad på verkligheten

Erottaja 1917-18 är skriven av Anneli Kanto och Heini Tola, som också svarar för regin. Inspiration till sin pjäs har de hämtat ur olika slag av dokumentärmaterial.

Karaktärerna Redsven, Koskelainen och Rosenqvist har till exempel allesammans historiska förlagor.

I Tuomas Hoppus bok Vallatkaa Helsinki återges trions historia i korthet. Rosenqvist, som bland annat arbetade för den underjordiska tidningen Fria Ord, tillfångatogs av de röda och blev skjuten. Angivaren var Redsven, på uppdrag av Koskelainen.

Maija Andersson omgiven av Outi Vuoriranta, Miika Laakso, Paavo Kerosuo, Jukka Pitkänen och Karoliina Kudjoi. Foto från Erottaja 1917-18 på Teater Avoimet Ovet. Bild: Mitro Härkönen Jukka Pitkänen,Outi Vuoriranta,Paavo Kerosuo,Karoliina Kudjoi,Miika Laakso

Ida Redsven avrättades kort efter det röda Helsingfors fall. Om hon fått sin sak prövad i en av de statsförbrytelsedomstolar som upprättades senare hade utgången sannolikt varit en annan, skriver Hoppu.

Men Kanto och Tola är inte i första hand ute efter att rekonstruera historien. De använder materialet för att åskådliggöra hur konflikter tillspetsas och spårar ur.

Att sympatierna finns på den Idas sida som de själva skapat är klart. Maija Andersson gestaltar en intelligent kvinna med utpräglad rättskänsla. Men idealen grumlas snart av den oförsonlighet och brutalitet hon möter från alla håll.

Koskelainen (Miika Laakso) är snart beredd att ta till allt hänsynslösare vapen för att befästa de rödas makt medan arbetsgivaren Rosenqvist öser galla både över ”det röda patrasket” och en piga som tror sig kunna tänka.

Konstellationen är förstås schematisk på gränsen till det övertydliga. Men samtidigt blottlägger uppsättningen effektivt hur lätt hat och ömsesidig svartmålning får fotfäste när de sociala och ideologiska klyftorna delat samhället itu.

Först skriker och hotar man, därefter slår och smädar man – och slutligen skjuter man, lyder det ungefär i en av slutreplikerna.

Och plötsligt kommer historien väldigt nära.

Men inte bara för att hatretoriken igen fyller det offentliga rummet.

Avoimet Ovet har också med åren finslipat förmågan att ringa in stora berättelser med små medel.

Helsingfors i huvudrollen

Skådespelarna är bara sex men i Heini Tolas regi känns det som om de hann överallt.

Två lyktstolpar vid Skillnaden och Dianaparken ( Paavo Kerosuo och Karoliina Kudjoi) fungerar som våra ciceroner. De har sett allt och hört allt och lotsar oss vant genom tidens krogliv och demonstrationer, livsmedelsköer och gatustrider.

Lokalfärgen är påtaglig, så påtaglig att den verkliga huvudrollsinnehavaren är Helsingfors.

Ett Helsingfors där det råder skillnad mellan människor och där Skillnaden också utgör ett av de centrala naven.

När Avoimet Ovet för ett par år sedan satte upp en pjäs om fortsättningskriget var handlingen också förlagd till teaterns egna kvarter och mycket av tidsfärgen återskapades med hjälp av fotografier från den tiden.

Bilderna av de sönderbombade husen kring Dianaparken förankrade den fiktiva handlingen väldigt konkret i sitt historiska sammanhang.

Den här gången är scenen i det närmaste tom men ljudeffekterna, de musikaliska vinjetterna, beskrivningarna och skådespelarnas stiliserade snabbskisser av de olika miljöerna väcker de inre bilderna till liv.

Resultatet är både stämningsfullt och kusligt.

Dags för två nya utmanare att utmana vegatoppen. Utmanarna den här veckan heter Winter & Cleo och Johnny Söderback. Vem röstar du på den här veckan?

Du kan påverka listan

Vegatoppen är den finlandssvenska musiklistan där just du kan påverka hur listan ser ut.

I varje program presenteras tio låtar, två av dessa är veckans utmanare. Varje vecka presenteras två nya utmanare, som kommer in på listan ifall de får mera röster än någon av de övriga låtarna.

Gillar du någon viss låt och vill att den skall hänga kvar på listan och spelas i programmet så är det bara att använda din röst.

Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 36:

Erik-André Hvidsten fortsätter regera på Vegatoppens första plats med låten Skymning gryning. Däremot räckte inte rösterna till för Stella Jonasson och Christer Nordström, vilket betyder att de inte längre finns med på listan.

Erik-André Hvidsten / Skymning gryning: 56.5 %
Jonzons / För att vi ska få ha varann: 8.5 %
Tomas Fantz / Inget mer att hämta: 7 %
Risto Tammilehto / En clown i mina kläder: 6.5 %
Elna Samuel Ljungblahd / Never leave my side: 6 %
Siri & Speech / Damn: 6 %
Patricia Bergroth / Älskade vännen min: 4.5 %
Peter Nordwall & Johanna Grüssner kvartett / Om du undrar: 3.5 %
--------------------------------------------
Stella Jonasson / Din ängel: 1 %
Christer Nordström / Spela: 0.5 %

Rösta på Vegatoppen nr 37 här!

 Erik-André Hvidsten / Skymning gryning 

 Jonzons / För att vi ska få ha varann 

 Tomas Fantz / Inget mer att hämta 

 Risto Tammilehto / En clown i mina kläder 

 Elna Samuel Ljungblahd / Never leave my side 

 Siri & Speech / Damn 

 Patricia Bergroth / Älskade vännen min 

 Peter Nordwall & Johanna Grüssner kvartett / Om du undrar 

 Winter & Cleo / The moon is a harsh mistress 

 Johnny Söderback / Låt en morgon vakna 

Skicka

Resultaten från Vegatoppen nummer 37 presenteras torsdag 21.9.2017 kl. 20.03 med repris lördag 23.9.2017 kl. 21.03. Då får du veta om utmanarna Winter & Cleo och Johnny Söderback tar sig upp på Vegatoppen och hur det går för listans övriga låtar och artister.

Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.

Vegatoppen i Yle Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.

Alla är vi beroende av någonting – om det så är kaffe, tv-serier eller sötsaker. För journalisten Jens Berg är det så gott som omöjligt att leva utan att följa med sport. Hur gick det då han skulle ta sig igenom en hel vecka utan sport?

Suck, nu får man inte kontakt med pappa förrän måndagen, för nu är det golf.

Se Jens Berg berätta om sina känslor första dagen av utmaningsveckan:

Det visade sig snabbt att undvika sport helt och hållet var lättare sagt än gjort. Dels har Jens Berg en telefon som konstant plingar med en nya sportresultat, dels är det så gott som omöjligt att helt undvika sportresultat i gatubilden. Det svåraste var ändå att undgå sport i sociala medier, eftersom så många av hans vänner postar nyheter om sport och diskuterar sportresultat.

– Jag diskuterar sport med en så stor del av mitt sociala nätverk. Det blir ju som en följetong som är svår att bryta, eftersom det hela tiden kommer nya kapitel i den här berättelsen som jag hållit på med i 40 år nu.

Forskaren Matilda Hellman är expert på beroendets mekanismer, och hon har följt med Jens Berg under sportbantningen. Enligt henne är skalan mellan vana och beroende glidande, men klart är att Jens Berg är väldigt innästlad i sport. Svårigheten med att undvika sport i de sociala flödena är hon välbekant med.

– Det är jättemycket ett socialt beroende – det säger ju också folk som är beroende av alkohol. När det till exempel är terasstider så sitter folk där med sin alkohol, och vill man själv försöka sluta så är det svårt, kommenterar forskaren Matilda Hellman, som är expert på beroendets mekanismer.

Se vilken taktik journalisten Jens Berg använder sig av för att inte fundera så mycket på sport:

Både Jens Berg och hans familj lade märke till förändringar i hans beteende under veckans gång. Men medan hans fru gärna skulle förlänga experimentet, säger Jens Berg själv att han aldrig skulle göra det på nytt.

– Veckan har nog lärt mig mycket, bland annat att vara mer initiativrik hemma. Det har hållit i sig, skulle jag våga påstå. Det handlar mycket om den här tillfredsställelsen, när jag märkte att jag fått någonting gjort som jag skjutit upp länge.

Klarade Jens Berg att hålla sig från sport en hel vecka? Lyssna på Efter nio på lördag 16.8.2017 kl. 9.03 i Radio Vega.

Radioteatern har ny​ligen​ påbörjat ett samarbete med den feministiska och normkritiska teatergruppen Blaue Frau. Vårt mål är en komediserie som du kommer att få ta del av hösten 2018.

Manuset skrivs av den svenska dramatikern och serietecknaren Karolina Bång​.​

Huvudtemat för komediserien är vänskap och relationer och det är här vi behöver din hjälp. Vi skulle vara evigt tacksamma om du ville svara på våra 5 frågor om vänskap och relationer.

Dina svar kommer endast att fungera som referensmaterial, det vill säga vi kommer inte att citera d​ig ​direkt. Du är också helt anonym.

Radioteatern, Karolina Bång , Joanna Wingren och Sonja Ahlfors från Blaue Frau tackar dej på förhand!

Den svenske komikern Henrik Schyffert besöker Jakobstad och Vasa i februari.

Efter en paus på nästan tio år återvänder Schyffert till Österbotten med sin nya soloshow ”Var inte rädda”.

Schyfferts nya show hade Sverigepremiär i februari i år. I den nya standup-showen gör han upp med sina egna brister och rädslor i ett Sverige där oron ökar.

"Både smart och grov humor behövs

Henrik Schyffert tycker att humor behöver vara både smart och grov – och att komiker har ett ansvar att gå över gränsen ibland.

– Det finns en oro i samhället idag för att gå för långt, att säga saker som är för grova. Jag tänker att vi behöver det. Vi måste våga stirra ner i den där obehagliga avgrunden ibland och skratta åt allt det hemska och oss själva, säger Schyffert i ett pressmeddelande.

Besöker flera orter i Svenskfinland

Under Finlandsturnén besöker Schyffert också Ekenäs, Helsingfors och Mariehamn.

- Väldigt sällan gör svenska komiker av denna kaliber så här lång turné i Svenskfinland. Det är verkligen unikt för mindre städer såsom Jakobstad och Ekenäs, säger Finlandsproducenten Daniel Lindholm.

Henrik Schyffert uppträder i Schaumansalen i Jakobstad fredagen den 9 februari och på Ritz i Vasa lördagen den 10 februari.

Biljetterna släpps fredagen den 15 september.

- Att jobba med Susanne Ringells lekfullt dystopiska pjäs, De langerhanska öarna med Ulrika Bengts som regissör har varit en spännande resa.

Det är skådespelarsystrarna Stina och Ylva Ekblad överens om när de nu för första gången möts i en finlandssvensk produktion.

- Vi är två riktiga människor som möts och leker med situationerna och orden och på så sätt uppstår identifikationen med rollerna. Det krävs en öppenhet för texten och för varandra, berättar systrarna.

Nu håller de på med de sista repetitionerna för Klockriketeaterns urpremiär på Esbo stadsteater den 27 september.

Katastrof efter katastrof

Inför premiären berättar författaren Susanne Ringell hur De langerhanska öarna egentligen kom till.

Susanne Ringell tillbringade tre vintrar på en ö mitt i Atlanten för ungefär sex år sedan. Där skulle hon få ro att skriva och njuta av sitt författarskap.

Så blev det inte. Första vintern blev hon färdig med en pjäs som blev en total katastrof och hon hotades med åtal.

Andra vintern skrev hon en roman som också den blev en katastrof.

Tredje vintern kom äntligen pjäsen, De langerhanska öarna till. Men det skulle ännu räcka sex år tills pjäsen kom att sättas upp.

Nu har Klockriketeatern tagit pjäsen under sina vingar och efter urpremiären på Esbo stadteater kommer den också att spelas på Åbo Svenska Teater, Finlands nationalteater, Wasa Teater och slutligen på Dramaten i Stockholm.

Det är värt att notera att det är första gången som en svenskspråkig produktion från Finland spelas på Finlands nationalteater.

Språket som vapen

I De langerhanska öarna möter vi två systrar på ett hotellrum. De fördriver tiden med minnen och leker med ord.

Susanne Ringell berättar om sin pjäs De langerhanska öarna Författaren Susanne Ringell Bild: Svenska Yle Susanne Ringell

Susanne Ringell ser pjäsen som en lekfull dystopi, där huvudtemat är förlust, framför allt förlust av mening och sammanhang. Texten är poetisk och bjuder på starka språkliga associationer. Man kunde nästan tala om språkliga metamorfoser.

- Pjäsen är ett slags motståndsrörelse mot fördumning, språket är ett vapen i kampen mot en verklighet som bli mer och mer omöjlig att leva i, förklarar Ringell.

Regissören Ulrika Bengts har också tidigare jobbat tillsammans med Susanne Ringell. Hon menar att hon knappast skulle ha börjat regissera för teaterscenen om inte Susanne hade tjatat på henne.

Det senaste samarbetet var Simma näck 2009 – också då med Ylva Ekblad i rollen. Den här gången får publiken en unik chans att se båda systrarna Ekblad på scenen.

Systerpjäs till Idlaflickorna

Hur känns det då för två systrar att jobba i samma produktion?

- Det känns lite extra roligt eftersom vi kan varandras rytm och tajming. Vi ser varandras tankar och vet att vi har samma bakgrund och samma ryggsäck att hämta inspiration från, nämligen vår barndom, förklarar systrarna Ekblad glatt.

2011 spelade Stina och Ylva Ekblad i pjäsen Idlaflickorna på Dramaten – med ett gästspel också i Finland. De langerhanska öarna är ett slags systerpjäs till Idlaflickorna.

- De är båda syskonpjäser. Men de är förstås präglade av två helt olika författartemperament, förklarar Stina.

- Susanne Ringell hade ju skrivit De langerhanska öarna för oss när vi höll på med Idlaflickorna men det var otänkbart att göra den då eftersom de påminde så starkt om varandra, berättar Ylva.

Eftersom Stina Ekblad jobbat i Danmark och Sverige medan Ylva jobbat i Finland har de inte haft möjligheten att jobba tillsammans. Men några pjäser på Dramaten har de ändå gjort tillsammans.

- Efter produktionen med Idlaflickorna fick vi blodad tand och efter det har det alltid varit roligt att sammanstråla, menar Ylva.

Svårare att göra realistiska pjäser

De langerhanska öarna präglas av starka språkliga associationer och metamorfoser, men Stina och Ylva Ekblad anser inte att det försvårat arbetet. Tvärtom kan det ge mera möjligheter menar de.

- Det har gått ganska lätt, vi är ju vana vid att spela poetiska, lösryckta och fragmentariska pjäser. Man kan hitta allt möjligt annat där under och mellan raderna än det som just precis står där.

- Jag tycker nästan det är svårare att göra oerhört realistiska pjäser, tillägger Stina Ekblad.

De konstaterar att man trots allt måste hitta en dramatisk linje i pjäsen.

- Tillsammans med Ulrika Bengts har vi jobbat oss fram till vilka kvinnor det är frågan om och vad det är som egentligen händer medan de talar på det här, till synes, obegripliga sättet.

Stina och Ylva Ekblad anser att lekfullheten är viktig som skådespelare. Stina och Ylva Ekblad skådespelar tillsammans Bild: Julia Erginöz/ Yle Stina Ekblad,Ylva Ekblad

De betonar att pjäsen är lekfull samtidigt som den är en dystopi. Lekfullheten är oerhört viktig både för dem och för teatern överlag, förklarar de.

Att hitta de rena tonerna

- Vi har skapat de här kvinnorna och rollkaraktärerna utifrån dem vi är. Det har varit intressant och inte särskilt självklart, tycker systrarna.

Som skådespelare kan man identifiera sig med alla toner, man måste hitta de toner som klingar sant och rent i sig själv, menar de.

- Vi är två riktiga människor som möts och leker med situationerna och orden och på så sätt uppstår identifikationen med rollerna. Det krävs en öppenhet för texten och för varandra.

Systrar och kollegor

Varken Stina eller Ylva tycker det varit särskilt svårt att vara systrar och kollegor på samma gång. Stina tillägger ändå att det kanske varit jobbigare för Ylva.

- Ylva är ju lillasystern så hon har kanske varit tvungen att knöla sig fram lite mer eftersom hon så tydligt gått i mina fotspår.

Ylva instämmer och betonar att det geografiska avståndet varit viktigt för hennes utveckling.

- Vi har inte studerat varandra för nära eller för ofta. Jag har alltid fått höra att jag liknar Stina och att vi har så lika röster, fortsätter hon.

- Men med åren har jag också blivit tvungen att höra att jag liknar Ylva så det har väl jämnat ut sig, skrattar Stina.

Trots det tycker de båda att det är väldigt roligt att ha en syster med samma yrke eftersom de kunnat dela så mycket.

1 200 konstböcker har donerats till Borgå konstskola. En enorm bokskatt för såväl elever som konstintresserade.

För en vecka sedan fick Borgå konstskolas rektor Leena Stolzmann ett viktigt samtal. Hon informerades om att det fanns 30 lådor konstlitteratur att hämta från ett hem i Borgå.

Leena Stolzmann bland de donerade böckerna. Leena Stolzmann bland konstböcker. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,leena stolzmann

Donator är den framlidne filosofen Jaakko Hintikkas familj. Han bodde i Borgå åren efter en lång karriär vid bland annat Stanford och Boston University i USA.

Litteraturen omfattar bland annat bildkonst, konsthistoria, arkitektur, forskning och konstlära. Titlarna omfattar allt från antiken till modern konst.

- Jag har jobbat i branschen i 40 år, men här finns mycket nytt för mig också. Det är en mycket allmänbildad man som har samlat den här litteraturen, säger rektor Leena Stolzmann.

Bokryggar i närbild. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,konstskolan i borgå

Nu finns böckerna i skolans ateljé. De ska inspirera eleverna och fungera som stöd i undervisningen.

Bilderna väcker intresse

- Våra äldsta elever är kring 17-18 år och då är det bilder som i första hand väcker intresse. Och här finns många bildböcker, säger Stolzmann.

Bilderna öppnar för att förstå färger, former och tekniker.

Konstböcker om modern konst Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,konstskolan i borgå

- Barn är väldigt konservativa och säger lätt att det här är ingen konst, att det här kan ju vem som helst, berättar Stolzmann.

- Då är det roligt att sedan berätta och visa hur till exempel Picasso har börjat. De såg först ut så här och så blev de till sist så här.

Från realism till surrealism

Leena Stolzmann säger att elever i de yngre tonåren ofta är kritiska mot abstrakt och modern konst. De söker det som är på riktigt, som ser ut som ett foto.

- Det är helt logiskt. För att lära sig att förenkla måste man först kunna göra det realistiska, menar Stolzmann.

Bokryggar av konstböcker i närbild. Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,böcker,konstskolan i borgå

Elever som redan gått i konstskola i några år är i sin tur öppna för allt. Vissa visar stort intresse för det naiva, det surrealistiska eller målningar med perspektiv.

Bokkafé för allmänheten

Leena Stolzmann har en dröm om att konstskolans ateljé i Borgågården ska vara öppen för allmänheten en dag i veckan.

Skoland har ingen undervisning på fredagarna. Då ser Stolzmann framför sig ett bokkafé där människor i olika åldrar samlas för att låta sig inspireras av litteraturen.

Konstböcker om Leonardo da Vinci Bild: Leo Gammals konst,litteratur,facklitteratur,Leonardo da Vinci,Borgå,donationer,Jaakko Hintikka,konstskolan i borgå

Där ska man kunna dricka kaffe, bläddra i klassiska verk, rita en skiss eller göra anteckningar för ett pågående slutarbete.

Stolzmann önskar också temakvällar då man samlas för att diskutera eller se konstdokumentärer.

Sångaren och artisten Jari Sillanpää kommenterade på torsdagskvällen de drogmisstankar som riktas mot honom. Han ska enligt uppgifterna vara misstänkt för att ha kört bil påverkad av narkotika.

I ett inlägg på Facebook medger Sillanpää att han kört bil under påverkan av rusmedel.

- Tidningar har skrivit att jag är misstänkt för att ha kört bil drogpåverkad. Det stämmer, trots att det var fråga om en mycket liten mängd. Det var tanklöst att jag gav mig ut i trafiken, även om jag upplevde att jag var i skick att köra. Jag ber om ursäkt för det, skriver Sillanpää.

Jag är verkligt ledsen att jag har orsakat så många oro och obehag.― Jari Sillanpää på Facebook

Det var på onsdagen som tidningar först rapporterade att polisen hade stoppat Sillanpää i trafiken och att ett drogtest hade gett utslag.

Polisen ska enligt uppgifterna ha genomsökt hans bil och hittat metamfetamin som är en starkare variant av amfetamin.

Sillanpää skriver att han som en passionerad människa lätt lockas till nya erfarenheter.

Vill fortsätta sitt jobb

Jari Sillanpää skriver också att han kommer att fortsätta sitt arbete som vanligt.

Sillanpää slog igenom i mitten av 1990-talet då han utsågs till tangokung vid tangomarknaden i Seinäjoki. Sedan dess har han nått stora framgångar och blivit en folkkär artist.

Han uppträder främst på finska, men också på svenska.

Han hör till de finländska artister som har sålt allra flest skivor.

Lapporörelsens skjutsningar till östgränsen, drömmen om att skapa en ”idealstat” i Sovjet, Stalinterrorns blinda raseri – det är inga enkla teman man radar upp i höstens kanske mest engagerande inhemska film.

Vi inleder i en lantlig idyll av det slag som får dagens urbana trendsättare att kasta sig över gamla torp för att sedan fläka ut dem i glassiga inredningsmagasin. Under rubriker som talar om det ”äkta” och ”jordnära”.

Gärdsgården avtecknar sig mot vajande sädesfält och man kan nästan röra vid hästens varma andedräkt där den skrittar runt i hagen.

Den Jussi (Tommi Korpela) vi möter på denna gård behöver visserligen inte kämpa med att få bukt med något kärr – men det råder inga tvivel om att han är en hårt arbetande familjefar.

Hustrun Sofia (Irina Björklund) och de två barnen utgör navet i hans vardag – det är för dem han lever.

Hemma på vår gård. Jussi och Sara innan tillvaron slås sönder. Jussi med hustrun framför det egna huset. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Tommi Korpela, Irina Björklund

Från ett liv till ett annat

Men just denna dag kommer denna del av hans liv att ta slut. Klippas av, punkteras, upphöra. För i skydd av nattens mörker anländer en svart bil och under hot och slag förs Jussi mot det som är tänkt att bli hans sista färd – den som Lapporörelsens medlemmar stakat ut åt alla potentiella kommunistsympatisörer.

Den eviga vägen. Den som går från tryggheten i Finland till ovissheten bortom östgränsen.

Men just denna dag förlöper skjutsningen inte som den borde och slutligen är Jussis enda chans att överleva att han faktiskt lyckas ta sig över gränsen. Hitta någon som kan hjälpa.

Och det gör han. Till ett pris. Och när dammet lagt sig är han inte längre Jussi Ketola – han har en ny identitet och ett uppdrag; att hjälpa till att bygga upp kolhosen Hopea – och samtidigt agera informatör åt sovjetmakten.

För annars…

Det gäller att inte blicka bakåt när tillvaron slås i spillror. Tommi Korpelas Jussi förs bort i bil. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Tommi Korpela

Snyggt berättat

Låt det genast vara sagt; regissören AJ Annila håller genomgående filmens beståndsdelar i ett säkert grepp. Utan att darra på manschetten kastar han sig ut i den karga, finska historieskrivningen med penseldrag som närmast för tankarna till Hollywood.

I positiv bemärkelse. Visuellt är det lätt att associera till allt från Amishbyn i Peter Weirs Vittnet (1985) till västernfilmer som Open Range (2003).

Det är storslaget, utan att bli överdrivet. Tydligt berättat, utan att sakna udd. Emotionellt engagerande, utan att bli smörigt.

Och allt detta framdrivet av en dynamik som uppstår i mötet mellan den personliga kampen och det politiska skeendet. Vad händer med en människa vars ideal smulas sönder av ett statsmaskineri som gett sig ut för att bygga på just dessa?

Kort sagt: Den eviga vägen är en filmmässigt snygg historia.

Full fart framåt. Sampo Sarkola gör en strong insats som Jussis gamle vän Strang. Strang och Jussi åker på genom staden hängande på en bil. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Sampo Sarkola, Tommi Korpela

Korpela förkroppsligar kampen

Den som läst Antti Tuuris bok vet mer än väl att Ikitie onekligen är Jussis berättelse – från början till slut. En lineär och ganska lakoniskt skildrad historia om mannen som mister allt, men reser sig.

Om och om igen.

Det må vara gripande rent tematiskt, men frågan är om det inte krävs just en Tommi Korpela för att verkligen blåsa liv i Jussi. Förse honom med ett djup, en riktning och en drivkraft.

För det är Korpelas Jussi som är filmens lungor, som får den att andas. Han är med i så gott som varje scen och behöver många gånger inte ens tala för att vi skall uppfatta undertonerna.

En stark skådespelare. Tommi Korpelas Jussi bär hela filmbygget på starka armar. Jussi leder alla kolhosens invånare framåt. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen

Knudsen förgyller duken

Och så har vi Sara (Sidse Babett Knudsen) – en kvinna som anlänt från Amerika i hopp om att på sovjetisk mark kunna förverkliga det som blev på hälft ”over there”.

Om Korpelas Jussi är filmens lungor så är Knudsens Sara dess hjärna – den som medvetet sökt sig till den plats där hon är. En kvinna som vet vad hon vill. Som med oblyg blick och bred accent vakar över det gemensamma riket och sina egna ideal.

Som rollkaraktärer framstår Jussi och Sara som två sargade själar som förstår varandra utan större åthävor. Och som skådespelare bevisar Korpela och Knudsen (känd från bland annat tv-serien Borgen) att Norden har lyskraftiga, proffsiga stjärnor som står sig i konkurrensen med vem som helst.

Den starka kvinnan. Sidse Babett Knudsens Sara håller ett fast tag om såväl filmen som unga Mary (Eedit Patrakka). Sara och dottern Mary i varm omfamning. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Eedit Patrakka, Sidse Babett Knudsen

Inte bara huvudroller

Även om Korpela och Knudsen är de givna stjärnorna i denna historia så skall man inte heller glömma myllret av färgstarka biroller.

Sampo Sarkola gör en fin insats som Jussis forne Amerikakompis Strang - en fixare som lärt sig att ta sig fram med hjälp av ett vinnande leende och en slängig jargong.

Ler gör även Hannu-Pekka Björkman i rollen som stenhård representant för Stalinstyret - men i hans fall ger både leendet och det hårda fnittret från första stund upphov till en känsla av oberäknelig hotfullhet.

Det man möjligen kan värja sig mot när det gäller persongalleriet är förpassandet av Jussis hustru ut i periferin. Irina Björklunds tolkning av Sofia kunde gott ha getts lite mera utrymme.

Den förlorade hustrun. Irina Björklund spelar Jussis hustru Sofia. Sofia vandrar över en grönskande sommaräng. Bild: Andres Teiss Den eviga vägen, Irina Björklund

All världens hemskheter - i en och samma scen

Även om Annila i viss mån håller sig till ett Hollywoodgrepp så innebär det inte att han ger avkall på ett eget tonfall.

I slutskedet kastas åskådaren in i en evighetslång scen som unikt nog filmats i en enda tagning. Fyra långa minuter under vilka flera av rollkaraktärerna ställs inför ett dramatiskt avgörande – en scen där allting både stannar upp och rusar framåt i en och samma utdragna rörelse.

Effektfullt utan att kantra över i effektsökeri. Vilket man också kan säga om sättet att skildra brutaliteten.

Våldet kastas visserligen rakt i ansiktet på en, men utan onödigt frossande i blodigheter. Däremot bör det sägas att själva laddningen i dessa scener gör att man känner sig illa berörd till både kropp och själ.

Ingen lättsam popcornsunderhållning alltså, men en film som både berör och upprör. För att den är bra - och för att dess tematik är förankrad i en verklighet vi inte talat särskilt högt om.

Inte förrän nu.