- Meningen med utställningen är att Vårdö ska få publik. Vi behöver inga nya hus här. Vårdö är bäst som det är just nu, säger en av drivkrafterna bakom miljökonstutställningen som just nu hålls på Vårdö.

Vårdö som ligger strax nordväst om Degerö i Helsingfors kommer i framtiden att bli hem för upp till sjutusen helsingforsare, enligt stadens planer.

Där ska också finnas rekreationsområden för stadsborna. Fågelvägen är avståndet till Helsingfors centrum sju kilometer. Staden äger cirka 90 procent av öns markyta.

Vårdö en naturskön ö med klippor och skog, en handfull sommarstugor och ett tjugotal fast boende invånare.

Søren Lose (DK) / “Halkopino (Cathedral)” Konstruktion av ved lutar mot tegelvägg i husruin. Bild: Petri Ruikka miljökonst

En sten i taget

Den tyska konstnären Herwig Kemmerichs verk är en kommentar i diskussionen om Vårdö. Det består av en stor håv eller tratt gjord av grenar som ramlat från träd under den senaste stormen. Håven står en bit ut i vattnet och tanken är att besökare ska kasta stenar från stranden och försöka träffa den.

Den tyska konstnären Herwig Kemmerich byggde en håv av nedfallna grenar utanför Vårdö. Dit får publiken försöka kasta stenar från stranden "för att skapa en ny holme när Vårdö blivit förstört" som Rita Leppiniemi säger. Konstverk av grenar i havet. Bild: Yle/ Karin Filén konstverk,Vårdö, Helsingfors

En sten i taget. Det är inte lätt att bygga upp något som man förlorat, det är tanken, funderar Leppiniemi.

"Magisk ö"

Konstnärerna som kommer från flera olika länder bodde på Vårdö i tio dagar. Under den tiden hölls också ett symposium om konsten i miljön, och konstnärerna byggde sina verk.

- Vi diskuterade Vårdö och dess situation mycket medan konstnärerna var här, säger Anu Miettinen som har koordinerat projektet.

Miettinen jobbar också själv som miljökonstnär och är länskonstnär för miljökonst i Nyland.

Anu Miettinen är länskonstnär i Nyland. Anu Miettinen med ryggväska på ryggen, i bakgrunden träd och lite hav. En roddbåt uppdragen på land skymtar också. Bild: Yle/ Karin Filén Anu Miettinen

- De har hört av sig efteråt och ordet många använder för Vårdö är "magiskt". Jag fick ett sådant e-postmeddelande senast igår. De har tyckt att det var en unik upplevelse att tillbringa tid här.

Degeröbor hjälpte till

En del av miljökonstverken är svåra att få syn på då de smälter in i naturen. Andra är omöjliga att missa, som ett konstverk som består av neonfärgade luftmadrasser på en klippa på Degerö-sidan. Det ser nästan vulgärt ut med de starka färgerna mitt i allt det milda gråa, bruna och murrigt gröna.

- Det är den lettiska konstnären Agita Šteinbergas verk. Det är en kommentar för att påminna om naturskydd, säger Anu Miettinen.

Miettinen berättar att invånare på Degerö spontant hjälpte Šteinberga att pumpa upp luftmadrasserna. Till och med när hon gick på lunch fortsatte de.

Från bryggan på Vårdö ser man Degerö, där det i framtiden kan komma att bo till och med 40 000 invånare - dubbelt så många som idag. På Vårdö planeras bostäder för sjutusen invånare. Hus på degerö från Vårdö sett. Bild: Yle/ Karin Filén degerö

Förståelse för planerna?

Finns det förståelse hos miljökonstnärerna för att Helsingfors behöver markyta och att Vårdö ligger bra till för det? Anu Miettinen skakar på huvudet.

- Jag tycker att vi måste ha naturen nära staden. När vi rör oss i naturen går pulsen ner och man mår bättre. Det är inte meningen att vi ska behöva ta bilen och köra trettio kilometer för att hitta natur.

Žilvinas Višinskas (LT) / ‘Survival’ Miljökonstverk i skogen med långa grenar hoptvinnade. Bild: Petri Ruikka Žilvinas Višinskas

Till Vårdö kan man ta sig med båt som går mellan Hagnäs och Nordsjö och gör nedslag på öar vid rutten.

Söndagen 17.9 ordnas gratis transport med roddbåt mellan Degerö och Vårdö klockan 11-12 och 15-16, och söndagen 8.10 klockan 12-13 och 16-17.

Det är inte långt mellan Degerö och Vårdö. Ingen bro finns, så det gäller att ta båt. Båtbrygga på Degerö; på andra sidan ett smalt sund syns det skogtäckta Vårdö. Bild: Yle/ Karin Filén Vårdö, Helsingfors,Degerö,båtar,brygga

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng!

Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi.

Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Vad heter den finlandssvenska artisten Ronya i efternamn?

 Lindqvist 

 von Alfthan 

 Gullichsen 

 Skrifvars 

The Police gav mellan 1978 och 1983 ut fem album och hade flera hitlåtar. Men vilken var The Police första listetta i Storbritannien?

 Can´t Stand Losing You 

 Message in a Bottle 

 Roxanne 

 Every Breath You take 

Vilken sångare har sjungit i Deep Purple, Black Sabbath, Trapeze och Black Country Communion? Han kallas “The Voice of Rock”.

 David Coverdale 

 Glenn Hughes 

 Ronnie James Dio 

 Joe Lynn Turner 

Vem sjöng låten If I Could Turn Back Time 1989? I videon är sångerskan klädd i nätstrumpor och läderrock och sjunger omgiven av sjömän på däcket av ett stort slagskepp.

 Tina Turner 

 Kylie Minogue 

 Cher 

 Diana Ross 

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 5 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

 Anthrax: For All Kings 

 Metallica: Ride the lightning 

 Megadeth: Rust in Peace 

 Jean-Michel Jarre: Équinoxe 

Ultra Bra som nu gjort comeback var aktiva 1994-2001 och de gav ut fyra studioalbum. Minns du vilken som var bandets sista skiva?

 Kalifornia 

 Vesireittejä 

 Kroketti 

 Vapaaherran elämää 

Var ordnades den finlandssvenska rockfestivalen Lidstock åren 1997 - 2012? På scen genom åren sågs bl.a. 1G3B, Lasse Eriksson, Peace Florén och Sturm und Drang.

 I Stallörsparken i Ekenäs 

 På parkeringsplatsen i Närpes centrum 

 På en golfbana nära Solf 

 På en åker utanför Kristinestad 

På vilket album av Queen finns klassikern Bohemian Rhapsody?

 Sheer Heart Attack 

 Queen 

 A Night at the Opera 

 A Day at the Races 

Vem rappade 1993 “Vart tog den söta lilla flickan vägen?”

 Angne & Svullo 

 Pumpa På 

 Markoolio 

 Just D 

Dödskallen är en av de flitigast använda symbolerna inom rockmusiken. Vilket band hittar du INTE bland dessa skallar?

 Mercyful Fate 

 Social Distortion 

 The Grateful Dead 

 Avenged Sevenfold 

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos

Mollys vinyler finns samlade på Yle Arenan.

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst!

Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken!

De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Varför är musikdiggare ofta så tvärsäkra på sin smak? Sebastian Bergholms kolumn handlar om hans egna musikdissar.

Vi låg som en flock lata lejon vid floden Salzach, det hade precis blivit nittiotal och jag hade blivit skickad till Salzburg på språkkurs för att lära mig tyska.

Kanske var det så att ungdomar låg omkring på den tiden, eller så hade vi debuterat på inländsk rom, den lokala varianten, och behövde ta igen oss.

Jag minns allt det här, värmen i luften, lyxhotellet vid floden och turistströmmarna eftersom jag dissade Depeche Mode.

Mycket senare har jag förstått hur korkat det var eftersom:

a) Depeche Mode är bra

b) Det är enfaldigt att dissa andras musiksmak, det gör folk ledsna.

c) Det att man själv råkar uppleva vissa band som livsnödvändiga leder inte logiskt till att andra band är dåliga.

Jag låg där i en Guns n´ Roses t-skjorta, världens bästa band tyckte jag, och halva världen med mig på den tiden.

Nära mig låg en sjysst och cool tjej som var ett år äldre och hade en Violator-skjorta, Depeche Modes ypperliga album, som jag lyssnade på förra veckan..

- Bara skit, konstaterade jag om plattan.

Synthare/hårdrockare roten till allt ont

Mitt omdöme baserade jag på att jag i tidningen Okej hade förstått att om man gillar hårdrock, då gillar man inte synth. På 80-talet pågick en strid mellan de här stilarna.

Min identitet som hårdrockare ledde automatiskt till mitt omdöme.

På något sätt skäms jag ännu över det här minnet.

Vägen till skammen har ändå varit lång.

Ett uselt gäng tyckte en ung Bergholm Depeche Mode O2 World -areenalla Berliinissä.

Jag övergav hårdrocken för punken och den alternativa rocken. De här stilarna är som sjökort, hur man ska tycka och tänka i förhållande till storbolag, kommersiell radio och mainstream är välutstakat.

Det är bara att segla med.

Det hela drabbade mig själv hårt 1992 då jag inte gick på Nirvanas spelning på Ruisrock eftersom jag i enlighet med punketiken avfärdade dem som ett Mtv-band.

Nirvana är ett av mina favoritband någonsin och jag besserwissrade bort min chans att se dem.

Nå, i många år satt jag och tyckte att än den ena människans musiksmak är dålig eller att det andra bandet suger.

Musik som gav folk fina upplevelser som jag svepande avfärdade.

Det finns få mera dogmatiska sammanhang än kretsar som är tvärsäkra på sin position och sitt goda omdöme. Det är en sak som verkar gälla dagens politiska klimat också.

Genialt tyckte Bergholm då det begav sig. Logo Bild: Guns N' Roses guns n roses

Stolt över att inte veta något om Beatles

Jag höll alltså sällan mina åsikter för mig själv och lät den ena som den andra veta vad som inte var bra nog musik och allt det här kom jag att tänka på då jag i en diskussion som följde efter att jag delat Svenska Yles musiktest konstaterade att jag är stolt över att inte veta just något om Beatles.

Nå, det här väckte ett par reaktioner och lite diskussion och jag fick igen fundera över mitt besserwisserskap som jag redan trodde att jag lämnat bakom mig.

Det finns sällan någon anledning att dissa, men jag kom då jag tänkte efter fram till att det finns något i rockens historiemedvetenhet som också gör ett privat avfärdande av viss musik begriplig.

I rockmusikens nollpunkt uppfattade den sig som oavhängig historia, den behövde inte luta tillbaka mot något arv.

Rocken var fri och upprorisk.

Många gillar den här fyrväpplingen och absolut inget ont i det The Beatles Bild: EMI specialonsdag

Den inställningen har jag på något sätt alltid sympatiserat med och det är därför jag ännu tycker att det inte finns någon personlig anledning att ägna Elvis eller Beatles någon större uppmärksamhet.

Chuck D i rapgruppen Public Enemy konstaterade att Elvis aldrig betytt något för honom, och då gjorde han en viktig poäng om etnicitet och musik.

Vem som är auktoritet, en legend eller ens bra beror på sammanhanget och utgångspunkten.

Om musikens historia inte betyder något desto mera för mig så betyder min egen musikhistoria precis allt i mitt liv.

Jag minns var jag köpt de flesta album och hur de lät då jag lyssnade in dem, var jag var och hur många låtar kom in i händelser som visade sig bli de viktigaste i livet.

Public Enemy Public Enemy -kokoonpano metroasemalla. Bild: Glen E. Friedman/Yle Kuvapalvelu.

Att lyssna på Massive Attack med den som jag älskat sedan vi satt på Kåren i Åbo och lyssnade och tittade upp mot observatoriebacken gör fortfarande skivan Protection till en av de bästa någonsin – i mina böcker.

Men de upplevelserna gör inte det till ett argument för att tvåla till någon som gillar andra band.

Det är klart att jag fortfarande tycker att det mesta suger, men än sen? Behöver jag deklarera det offentligt?

Det är vår personliga musikhistoria som gör musiken magisk.

Tjejen vid floden hette Satu, jag hoppas att hon lyssnar på Violator och minns låtarna som en del av när hon rumlade omkring i Mozarts gränder och hur varm sensommaren var och att allting var öppet och kändes i varje cell.

Inte att någon spoling ansåg att hennes favoritband sög.

Ändå kan jag inte låta bli att undrar över varför just musiken drar fram besserwissern i folk.

Ett folkmord ur ett barns perspektiv, återgett på basen av verkliga händelser och med många personliga kopplingar till landet och temat. Det är utgångspunkterna i regissören Angelina Jolies nya film.

Filmen First They Killed My Father har premiär på streamingtjänsten Netflix fredagen den 15 september.

I en intervju för Yles Aamu-TV i Hollywood berättar Jolie och manusförfattaren Loung Ung att filmens fokus ligger på en liten flicka och hur ett barn snappar upp vad som sker omkring henne.

Jolie säger att filmen både till dramaturgi och stilistiska grepp i kameraanvändning är modigare och modernare än hennes tidigare filmer. En stor utmaning var också att återge storyn genom ett barns ögon.

- Berättandet måste ske via det som ett barn kunnat uppfatta och återge det för publiken. Vi måste hålla oss i hennes värld inom hennes referensram. Jag visste inte om vi skulle lyckas, men jag tror och hoppas att filmen har hjälpt mig att bli en bättre regissör.

Jolie, Ung samt skådespelare på filmpremiären 2017 Angelina Jolie, Loung Ung samt manlig skådespelare på premiären för filmen First they killed my father Angelina Jolie,First They Killed My Father

Filmen baserar sig på verkliga händelser, på Loung Ungs egen barndom i Kambodja under den ökända diktatorn Pol Pots skräckvälde.

Händelserna inleds 1975, samma år som Jolie föddes.

Filmplansch för filmen First they killed my father av Angelina Jolie Bild: Copyright � �Netflix/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/All Over Press affischkonst,TV-film,Angelina Jolie,Kambodja,The Movies,Röda khmererna

Lara Croft förde samman kvinnorna

First They Killed My Father är den femte filmen som Angelina Jolie regisserat. Från hennes bakgrund i rollen som den sexiga actionhjälten Lara Croft är steget till ett autentiskt ruskigt kapitel i världshistorien ganska stort.

Men det var just Lara Croft i djungeln som förenade Angelina Jolie med människorättsaktivisten Loung Ung.

De två kvinnorna träffades nämligen i Kambodja i samband med inspelningen av filmen Lara Croft: Tomb Raider (2001).

Dödens fält där Röda khmererna avrättade folk Bild: YLE/Linus Hoffman dödens fält

Personliga band till Kambodja

Loung Ungs historia var gripande för action-skådespelaren Jolie och de två blev goda vänner. Det fanns med andra ord flera personliga band mellan regissören och filmens värld och tema.

- Vi har känt varandra i sexton år och våra barn är bästa kompisar. Hemma hos oss kallar barnen henne “tant Loung”, berättar Jolie.

Filmen gjordes direkt för Netflix, för tittare i Kambodja som primär målgrupp, vilket möjliggjorde anlitandet av lokala khmeriska skådespelare.

Angelina Jolie har också ett annat personligt band till landet: hennes 16-åriga adoptivson Maddox kommer ursprungligen från Kambodja.

En turist fotograferar kvarlevorna av de som dog under de Röda khmerernas skräckvälde. Bild: EPA / Mak Remissa de röda khmererna

Länge sedan Kambodjas historia lyfts upp

Loung Ung konstaterar att berättelsen om Kambodjas mörka bakgrund inte ofta har lyfts upp.

- Den senaste stora Hollywood-filmen om händelserna är från 1984. Så den här filmen var en möjlighet att visa landet inte bara med fokus på Röda khmererna utan också familjer och kulturen och vackra händelser i historien.

Jolie säger att filmer är ett sätt att tala om skamliga händelser som krig och tyranni.

- Förr kunde folk skylla ifrån sig med att vi inte visste vad som sker i världen, men nuförtiden vet vi vad som sker. Men trots det är vi inte kapabla att undvika krig och lidande. Det vi kan göra är att tala om det som skett tidigare.

Jolie fungerade i tio år som FN:s flyktingorgan UNHCR:s goodwill-ambassadör och Kambodja var ett av länderna som fick henne att vilja jobba med humanitärt arbete.

Hon fungerar idag som organisationens särskilda sändebud.

Hon har också riktat skarp kritik mot FN:s säkerhetsråd för det fortsatta kriget i Syrien.

Artikeln är en bearbetad version av Sanna Vilkmans artikel på finska.

Diktatorn Pol Pot. Foto: EPA Röda khmerernas ledare Pol Pot med barn Bild: EPA röda khmererna

Finlands svenska biblioteksförening har utsett årets biblioteksbok. I år går titeln till Sibboförfattaren Hanna Lundströms poesibok Rassel prassel puss.

Hanna Lundströms poesibok, med illustrationer av Maija Hurme, Rassel prassel puss - Poesi för nybörjare från 2015 är årets finlandssvenska biblioteksbok.

Boken röstades fram bland fem nominerade böcker.

Hanna Lundström gav också ut uppföljaren "Rassel prassel promenad". Pärmbild till Hanna Lundströms och Maija Hurmes babypoesiböcker. Bild: Schildts & Söderströms förlag bilderböcker,lyrik,ordkonst,babypoesi

Enligt Finlands svenska biblioteksförening används boken flitigt i bibliotekens babypoesigrupper och med andra barngrupper som besöker biblioteken.

Boken har publicerats tillsammans med ett pedagogiskt material som kan laddas ner gratis på nätet.

Priset för årets biblioteksbok delades ut under Finlands svenska biblioteksdagar i Närpes.

Darren Aronofskys Mother! har utmålats som den film publiken kommer att hata allra mest 2017. Det må vara sant – men det är också en film man kommer att diskutera. Hett och hetsigt.

Låt mig skippa de inledande, symbolladdade bilderna och gå direkt på intrigen. Eller det som åtminstone till en början verkar vara intrigen.

Alltså. Vi befinner oss i ett enormt hus ute på landet. Det är högt till tak och fullt med luftiga rum som förenas av vindlande vackra gångar och trappor. Genom stora fönster strömmar ljus in över idel rustika möblemang.

Det finns visserligen även en mörk källarvåning – men den håller vi oss undan.

Till en början.

I detta vackra hus bor en ung kvinna (Jennifer Lawrence) och hennes betydligt äldre make (Javier Bardem). De har tillsammans dragit sig undan omvärlden för att kunna skapa – han i egenskap av författare, hon i egenskap av den som förväntas skapa förutsättningar för hans skapande.

De verkar vara mycket lyckliga i sin tvåsamhet. Trots att han drabbats av skrivkramp. Och trots att huset verkar leva ett eget liv.

Det vackra huset i Mother. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

En oinbjuden gäst

Så en mörk kväll knackar det plötsligt på dörren och en främling stiger in. Han (Ed Harris) har fått för sig att de driver ett resandehem och beter sig snart som om han vore hemma.

Kort därpå dyker hans kyligt sexiga hustru (Michelle Pfeiffer) upp. Och sedan dröjer det inte länge innan sönerna (de verkliga bröderna Brian och Domhnall Gleeson) gör entré - och likt Kain och Abel är de uppenbarligen på krigsstigen mot varandra.

Bit för bit, rum för rum invaderas huset av främlingar och i takt med att ljudnivån stiger ökar den unga kvinnans förvirring.

Vilka är dessa människor? Varför tränger de sig in i hennes hem och vart skall hon själv ta vägen?

Och hur kommer det sig att väggarna plötsligt pulserar medan golvet blöder och kaminen i källaren tänds av sig själv?

Hon närmar sig nyfiket en mystisk tunnel i källaren. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Från skräck till förvirring

Mother! börjar som ett konstverk för att övergå i en saga som därefter ger vika för renodlad skräck - som småningom urartar i groteska symbolorgier.

För att därefter återgå till begynnelsen.

Allt detta i en konstig loop under vilken man som åskådare kastas hit och dit mellan potentiella tolkningsmöjligheter. Handlar det om skaparvånda, ett mentalt sönderfall, kampen mellan gott och ont, en visuell lek med filmen som konstform?

Inledningsvis sitter jag på helspänn för att försöka uppfatta vad som sägs och vad som sker i bild, men när infernot bryter ut på allvar lutar jag mig resignerat tillbaka och låter bilderna skölja över mig.

Inkapabel att smälta händelserna på den brinnande duken.

Det må vara frustrerande och stundvis frånstötande – men ointressant är det inte. Inte för ett ögonblick.

Kvinnan står skräckslagen mitt i rummet. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Snyggt och välspelat

I sämre händer hade Mother!antagligen varit en outhärdlig upplevelse - men tack vare Aronofskys visuella fyrverkeri och ett sanslöst skickligt spel av Jennifer Lawrence hålls man alert.

Lawrence är i bild nästan hela tiden - påfallande ofta i närbild, enligt uppgift hela 66 minuter - utan att ens för ett ögonblick tappa kontakten med sin rollkaraktär.

Med minituös säkerhet pendlar hon mellan förvirring, rädsla, ömhet, längtan, skräck, förvåning, kärlek och ilska.

Utan att egentligen byta en min. Nåja, nästan åtminstone. Skiftningarna är små, men påtagliga. Och just därför så effektfulla.

Javier Bardem är också bra - men det här är Lawrences show. Från den första bilden till den sista.

Han ser glad ut - hon förtvivlad. I närbild. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Javier Bardem, Jennifer Lawrence

Slutet gott, allting kaotiskt?

Så vad vill Aronofsky säga med sin film?

I intervjuer har han talat om en koppling till Moder Jord - och filmen som en allegori för vår värld. En värld som skövlas och förstörs.

Om jag såg den kopplingen? Nja - egentligen inte.

Och ärligt talat undrar jag om inte Aronofsky sitter och småler åt alla filmkritiker världen över som i skrivande stund sitter och vänder ut och in på sina verktygsbackar av filmreferenser, psykoanalytiska begrepp och religiösa symboler.

Länge föreställde jag mig att huset är Kvinnans inre - en plats där hon försöker bringa ordning bland känslor och tankar.

En plats där Mannen efterhand tar alltför mycket utrymme medan oinbjudna tankar allt mer frekvent tränger sig på. Skapar oreda genom att pocka på uppmärksamhet.

Får henne att vilja krypa ut ur sitt skinn. För att komma åt lugnet och tystnaden.

Hon med händerna på väggen. Bild: © 2017 Paramount Pictures. Mother!, Jennifer Lawrence

Bildens makt

I slutskedet är jag inte alls så säker på min tolkning. Eller på något annat heller för den delen.

Men en sak är däremot säker; precis som Requiem for a Dream(2000), The Fountain (2006) och Black Swan (2010) kommer Mother!att hänga kvar i något skrymsle i mitt inre.

Som en störande men fascinerande påminnelse om hur svårt det är att undgå att påverkas av starka bilders suggestiva kraft.

Vare sig man vill det eller inte.

Många nätdiskussioner präglas av generaliseringar, ologiska slutsatser och lat argumentation. Debattörerna upprepar varandras fel och driver in diskussionen i en återvändsgränd. Lär dig undvika de vanligaste felen och för en bättre diskussion!

Ologiska argumentationsfel för bort diskussionen från det egentliga ämnet, ofta så att sakfrågor blir personliga frågor. Fördomar och egna uppfattningar förvandlas till sakargument, många gånger oavsiktligt men ibland med avsikt.

1. Ad populum eller folkets argument

"Alla vet att det inte är svårt att magra, man ska bara äta mindre än man förbrukar. Vissa människor har helt enkelt ingen självdisciplin."

Här vädjar man till vad man tror är en allmän åsikt, man antar att argumentet stämmer eftersom många tänker på ett sätt - det kallas folkets argument eller argumentum ad populum på latin.

En sak blir inte sann bara för att en stor grupp människor tycker det:

"Nio av tio tycker att solen rör sig runt jorden, alltså rör sig solen runt jorden". Fel!

En sak blir inte sann bara för att en stor grupp människor tycker det.

Fråga dig själv: vem tycker så här? Vilka "alla" är av den här åsikten, och spelar det sist och slutligen någon roll för påståendets äkthet? Popularitet är inte en indikation på sanningshalten i ett påstående.

2. Snöbollseffekten eller ge någon lillfingret ...

"Om homosexuella får gifta sig, får vi väl snart gifta oss med djur."

"Ge någon lillfingret och han tar hela handen."

Argumentet insinuerar att en viss sak leder till en snöbollseffekt, att en händelse oundvikligen måste följa från en annan. Effekterna är underförstått oåterkalleliga och negativa.

Samtidigt vädjar man till allmänhetens känslor och rädslor. Däremot erbjuder man inget som helst stöd för varför den ena saken skulle leda till den andra - det finns ingen påvisbar mekanism som knyter samman sakerna.

Den som tror på argumentet upplever att man inte kan tillåta en viss sak att ske, eftersom följerna kan vara oanade. Men följderna kan också vara positiva.

Snöbollseffekten kallas också sluttande planet eller på engelska slippery slope.

3. Avledning eller red herring

Tes 1: "Ishockeyvåld är ett problem som borde tas upp till allvarlig diskussion."
Tes 2: "Nå, om vi diskuterar våldsamma sporter så hur är det med rugby eller amerikansk fotboll? Där är det först vanligt med huvudskador och om man tänker på antalet utövare jämfört med hockey så förstår man att problemet är mycket större."

Avledningens syfte är att vilseleda den andra parten från det ursprungliga ämnet.

Fördomar och egna uppfattningar förvandlas till sakargument.

Avledaren inför ett argument i diskussionen som kan låta sakligt, men som i själva verket inte har något att göra med problemet man vill debattera. Diskussionen går in på sidospår och den ursprungliga frågan förblir obehandlad.

Ibland används avledning avsiktligt för att undvika att det verkliga problemet diskuteras. Då gäller att påpeka att argumentet må vara sant, men att det är helt irrelevant för sakfrågan.

På engelska kallas avledning för red herring, rökt sill. Uttrycket kan ha sitt ursprung i att man någon gång har avlett jakthundar med hjälp av starkt luktande fisk, när de egentligen har varit på jakt efter något annat.

4. Svartvit argumentation eller falsk dikotomi

"Att ha vegetarisk mat en gång i veckan i skolan - det är en idiotisk idé. Eleverna vill inte äta vegemat! Antingen äter man ett ordentligt mål i skolan eller så går man till butiken och köper bullar och godis, så enkelt är det."

"Antingen är du med oss eller så är du emot oss."

De här argumenten utgår från ett väldigt snävt synsätt. De ställer två alternativ mot varandra som om de vore antingen - eller, även om det i själva verket finns flera olika möjligheter.

Till exempel: man kan ju äta skolmat och köpa godis trots det?

Om man inte är van att tackla svartvitt tänkande kan man missledas att tro att det inte finns fler alternativ i en fråga. Tvärtom kan det finnas flera olika åsikter i en fråga, och de kan alla vara helt befogade.

5. Anekdoten

"Min vän har tre barn som alla är ovaccinerade, och alla är kärnfriska."

En anekdot är när man i en sakdebatt hänvisar till ett enskilt fall. Men anekdoten berättar egentligen inget mer än om det specifika fallet och exemplet kan inte generaliseras.

Enskilda fall och rykten är inte jämförbara med statistik och forskning.

Det samma gäller till exempel lungcancer: alla som röker blir inte sjuka även om många undersökningar visar att rökning innebär en signifikant större risk att bli sjuk.

Enskilda fall och rykten är inte jämförbara med statistik och forskning.

Bild på gräl. Bild: Mostphotos gräl,argumentation,Streckgubbe

Alla gör vi oss skyldiga till argumentationsfel

Argumentationsfelen är övertygande och det är lätt hänt att man använder dem eftersom de ofta fungerar psykologiskt. Vem blir inte berörd av en anekdot om en bekants barn, jämfört med ansiktslös statistik?

I en vardaglig diskussion kan det hända att man drar snabba slutsatser eller tappar bort själva ämnet, även om det inte alls är meningen. Argumentationsfel är nära besläktade med kognitiv bias, den psykologiska benämningen för att någon har en felaktig bild av verkligheten.

Alla gånger är det inte lätt att definiera när ett argument är fel. Vissa argumentationsfel liknar retoriska grepp, liksom till exempel hyperbolen som innebär en demonstrativ överdrift.

Alla gånger är det inte lätt att definiera när ett argument är fel.

En skicklig debattör vet hur den vädjar till motpartens känslor. Ibland gör sammanhanget att man inser argumentationsfelet. Kan man säga att rubriken "Alla gör vi oss skyldiga till argumentationsfel" är felaktig på något plan?

Utgångspunkten är att lägga märke till ett felaktigt påstående. Men diskussionen går inte framåt av att man enbart jagar andras fel och påpekar dem.

Man bör kunna förvänta sig hållbar argumentation i synnerhet från politiker och andra beslutsfattare. Om man märker att någon går fram med felaktiga argument, oavsiktligt eller med avsikt, kan man be den personen specificera sitt budskap.

För att vi ska förstå varandra bättre

När man debatterar konstruktivt utbyter man sakliga synpunkter och vidgar varandras vyer. Avslutningsvis försöker man nå samförstånd - även om det betyder att man accepterar att man kanske är av olika åsikter.

Det säger också retorik- och argumentationsexpert Juhana Torkki:

- Vi i Finland behöver lyssna på varandra i välvillig anda. Bygg broar och försök förstå den som tänker annorlunda. Om man har en förstående attityd klarar man av felen i argumentationen. Men om man är stridslysten kan man få till stånd en konflikt av den bästa argumentationen. (Länk till artikel med Torkki på finska)

I en debatt ligger bevisbördan hos den som går fram med ett argument.

Men argumentationsfelen tar inte slut här ...

Ytterligare några benämningar på vanliga argumentationsfel:

6. Halmdocka

Tes 1: "Vi borde äta mindra kött, både för vår egen och miljöns skull."
Tes 2: "Vad konstigt att du bryr dig så lite om de finländska svinfarmarna och alla som arbetar med djuruppfödning, och struntar i landsbygdens vitalitet. Ska farmarna vara arbetslösa och sitta och rulla tummar tycker du?"

Halmdockan (halmgubben, halmfiguren) är ett fel där man lägger ord i motpartens mun och låtsas att man på så vis fäller det ursprungliga argumentet.

Vanligen vill man blanda bort motparten med sitt påstående när man använder sig av en "halmdocka". Man förvränger den andra partens argument tills den är tvungen att säga emot: "Nej,det tycker jag inte alls ..." De förvrängda argumenten blir en absurd nidbild.

Diskussionen går inte framåt av att man enbart jagar andras fel och påpekar dem.

På engelska heter argumentatonsfelet straw man och syftar på en riktig docka fylld med halm, som man förr använde när man övade kampteknik.

7. Ad hominem eller personangrepp

"Det är klart du är emot könskvotering, du är ju man."

"Så mycket som du kör med egen bil ska du nog inte uttala dig om miljöförstöring."

Bild på gräl. Bild: Mostphotos män,bli arg,gräl,feminism,Streckgubbe

Här vänder man diskussionen emot den som uttalar sig och kommenterar den människans egenskaper. Man svartmålar och förlöjligar motparten genom att lyfta fram en egenskap: du är ju man/kvinna/feminist/arbetslös/finlandssvensk.

Debattörernas egenskaper spelar ingen roll så länge de har sakliga grunder för sina argument.

8. Medelvägen eller middle ground

Man gör en felaktig slutsats av olika teser:
Tes 1: "Vaccin orsakar autism."
Tes 2: "Vaccin orsakar inte autism."
Slutsats: "Vaccin orsakar en del autism." Fel!

Man försöker dra en slutsats som representerar ett mellanting mellan de två argumenten, en medelväg. Men i alla frågor finns det inte en mellanväg, alltid kan man inte få rätt med att göra en kompromiss.

I alla frågor finns det inte en mellanväg.

9. Ingen riktig skotte

"Ingen riktig finländare föredrar utländska bär framom inhemska."
"Min faster gillar faktiskt spanska jordgubbar bättre än finländska."
"Din faster är ingen finländare!"

Den första debattören gör upp en grupp baserat på egenskaper som hen själv definierar och utgående från sina egna uppfattningar om hurudana finländare är. Hen åberopar något i grunden finländskt, som hen själv har målat upp.

Namnet är en direkt översättning från engelskans no true scotsman som identifierades av den engelska filosofen Antony Flew. Det klassiska exemplet gäller skottar och gröt:

"Ingen skotte strör socker på gröten."
"Men min vän Angus gillar socker på sin gröt."
"Ah, jovisst, men ingen riktig skotte skulle strö socker på gröten."

9. Bevisbörda eller burden of proof

"Huu vad var det? Måste ha varit ett spöke!"
"Nej, det finns inga bevis för att spöken existerar."
"Nå kan du bevisa att de inte existerar?"

Här försöker den första debattören överföra bevisbördan på de andra. Hen grundar sitt påstående på att det inte finns några motbevis och att det egna påståendet därför stämmer.

Men i en debatt ligger bevisbördan hos den som går fram med ett argument. Varför påstår hen det? Det är inte motdebattörernas sak att fälla ett ogrundat arguement - ett sådant argument är helt enkelt dåligt. Brist på motbevis betyder inte att något existerar.

Samma argumentationsfel används också i följande sammanhang: "Kan du påstå att inga invandrare har gjort sig skyldiga till brott i den staden?" Påståendet är ensamt inget argument för att brott skulle ha skett.

Det finns tiotals olika ologiska argumentationsfel, en omfattande lista finns bland annat på Wikipedia samt på engelska på sajten Yourlogicalfallacyis.

Ursprungstexten av Hannamari Hoikkala på Yle.fi/oppiminen

Nationalteaterns jubileumsuppsättning Koivu ja tähti bjuder på en mångfasetterad mosaik över Finland. En tokrolig, mytisk men också allvarlig bild av nationen målas upp i rasande takt. Tre teatertimmar flyger fram i historiska och samtida tecken, skriver Svenska Yles recensent Maria Lindh-Hindsberg.

Det blir skruvade och överraskande scener så gott som igenom hela uppsättningen av Koivu ja tähti på Nationalteatern. Det kryllar av infall och teatral lekfullhet, som ändå bottnar i en intelligent och egensinnig tolkning av historien och samtiden. Författaren och dramatikern Pirkko Saisios text är härlig teater skriven med en precis fingertoppskänsla för teaterkonsten. Det är galet och klokt på en och samma gång. Det är teater där den finska spetshunden och en staty av Lenin passerar i samma konglomerat av berättelsen om Finland.

Det samtida gänget på sommartorpet möter allt möjligt oväntat i skogen. Till exempel en staty av Lenin. scen ur pjäsen Tähti ja Koivu Bild: Stefan Bremer Pirkko Saisio,Tähti ja koivu

Det heter i förhandsuppgifterna att Saisio tar vid där Zacharias Topelius slutade sin saga Björken och stjärnan. Topelius skriver om bror och syster, som blivit bortförda från sitt hem, och som nu beger sig iväg för att söka sitt fosterland. Björken och stjärnan på hemgården är deras enda ledtrådar tillsammans med Guds ledning.

I Saisios version heter pojken Kristoffer (efter Topelius förfader) och systern heter Hagar. De spelas av Jukka Puotila och Tiina Weckström. Weckström gör en Hagar som ligger långt ifrån Topelius beskedliga flickebarn. Hon är naturbarnet med en vargtand som smycke. Hon skjuter med pilbössa och är påstridig till gränsen för aggressiv.

Kristoffer och Hagar är uppsättningen nav. De återkommer som syskon i olika tidsperioder när Finlands historia sprängs in i uppsättningen.

Historiska scener varvar nutid

När svenska tiden avhandlas i pjäsen är det tidigt 1800-tal och svensk militär försöker värva Kristoffer till kriget. Det blir en skruvad scen i en stockstuga. Ett möte och en krock mellan skogsfinnarna och den svenska överheten. Medan Hagar, strax efter självständigheten, ska giftas bort med en nybliven riksdagsman och flytta till Berghäll i Helsingfors.

Mestadels är det ändå någon form av samtid på scenen och Kristoffer och Hagar är medelålders syskon. De har en kräftfest i det gamla torpet, som numera är en sommarstuga.

Samtiden känns visserligen lika bökig och gräll som de kläder rollfigurerna bär. Det är förresten loppmarknadskläder, återvunna enligt ekologiska principer. Och sådana är nutidens människor hos Saisio. Medvetna om vissa problem i samhället och de är vänliga mot sin utländska arbetskraft. De kan analysera film och konst. De äter barkbröd för att hylla sin historia och de vet mycket om utländska ostar. De kommer också med träffande repliker som exempelvis: Att granska sina åsikter är en undervärderad sysselsättning i Finland.

Vart är samtiden på väg?

Men personerna ur samtiden är också självupptagna och dåliga på att lyssna. De talar snabbt och nästan i munnen på varandra. Skådespelarna är ibland rentav skrikiga. Men det är kanske regissören Laura Jänttis avsikt, som en kontrast till naturens lugna tempo.

Det som händer på samtidsplanet ska inte avslöjas mer än att sommarstugeidyllen slås sönder genom aktuella händelser som visar att personerna ändå lever i en bubbla och inte begriper vart de är på väg. Men så har de också till sin navigationshjälp en kompass som inte längre stämmer...

Ett gäng bildade personer från Helsingfors håller kräftfest i sitt sommartorp. Thailändarna sköter hushållet. scen ur pjäsen Tähti ja Koivu Bild: Stefan Bremer pirkko saisio

Björken blev en hel skog

Scenbilden, signerad Kati Lukka, är som ett konstverk i sig. I mitten en stor rundel med björkstammar som hänger från taket tillsammans med något som påminner om metallrör och därtill små lampor i vertikala rader. Det för tankarna till skog och till Sibeliusmonumentet och till stjärnhimlen på en och samma gång.
Skogen är hjärtat i den finländska folksjälen. I motsats till kontinentens skrämmande skogar är skogen i finsk tappning ofta en trygg plats dit man kan fly – som till exempel i Kivis Sju bröder. Också hos Saisio och Jäntti är skogen en vacker plats. Och den är besjälad. Björken (Karin Pacius), tallen (Heikki Pitkänen) och granen (Riku Nieminen) talar och filosoferar. Deras rytm är långsam och språket poetiskt.

Skogens poesi

Det är en njutning att ta del av skogens lugna repliker som sträcker sig över tid och rum. Träden konstaterar att krig uppstår, fred ingås. Återuppbyggnaden för med sig nya barn, som dör och dödas. Men det är kanske inte lika viktigt som jordglobens rörelser och fallande stjärnor. Intressant är också järvens och illerns spår i snön. Men det enda som är värt att vänta på är tranornas återkomst. Ungefär så filosoferar skogen.

Naturen är ett starkt scenelement. Det ger klangbotten och ram åt mosaiken av scener och påhitt. Det är en fast punkt i mitten när tiden, torpen och människorna snurrar runt framför skogen på den stora vridscenen. Det är en punkt som andas av en större tidlöshet än människornas snabbt framryckande historia.

MGP har i år tre busiga programledare som lotsar er genom MGP-showen 23.9.2017, nämligen de garvade Anna-Karin Siegfrids och Jonathan "Jontti"
Granbacka, och dessutom den nya stjärnan 13-åriga Antonia Holmberg.

Anna-Karin och Jontti har varit en stark programledarduo för MGP i hela fem år. Antonia (läs mer om henne här) är helt ny i tv-branschen och hittades via casting som skedde på Stafettkarnevalen och under sommaren.

“Det känns mycket roligt och spännande. Bra att någon kommer och skakar om vår trygga duo. Det är alltid bra med ny och glad energi, vilket Antonia tillför”, säger Anna-Karin.

“Vi har blivit lite bekväma med Anna-Karin”, kompar Jontti, som ett bevis på just det de säger.

Här kommer Jontti och A-K med lite tips till sin nya kollega.

Detta lades ut på instagram story @mgpfinland och Hajbooo snapchat veckan före final.

Ett av tipsen Anna-Karin ger till Antonia i snap-storyn är att öva på manuset framför spegeln. Men hon har en extra hälsning också.

“Sen är det bara att njuta av direktsändningen.”

Jontti håller med om det där med att passa på att njuta, för annars drar sändningen bara iväg med en och så är det plötsligt förbi.

“Andas med jämna mellanrum.”, säger han också.
Och det låter ju inte som ett så dåligt tips.

Anna-Karin har alltid tyckt det roligaste med MGP har varit att se alla finalister och dansare utvecklas som artister under MGP-resan. Det svåraste är att hålla våra speakar korta så att vi inte går över vår sändningstid.

Jontti igen avslöjar att han har lite svårt att minnas namn, så den största utmaningen för honom har varit att få alla artister och dansare rätt.

Kolla in årets musikvideo M.G.P. med A-K, Jontti och alla artister och dansare.

Korta fakta om programledarna

MGP:s artister har i sina videopresentationer fått berätta om 1. en dold talang, 2. vad som gör dem glada, 3. vad de är rädda för och 4. vad de skulle göra om de en dag fick vara osynlig.

Vi frågade det samma av programledarna.

Programledare Anna-Karin MGP 2017 Bild: Kimmo Räisänen / Yle MGP Finland,anna-karin

ANNA-KARIN SIEGFRIDS

Anna-Karin Siegfrids har lång erfarenhet av radio och tv och specifikt av barn- och ungdomsprogram, som Utmanad och SicSac. Anna-Karin är dessutom utbildad personal trainer och har senaste åren jobbat med att stöda folk i deras träning och att hålla igång.

Själv håller hon igång med att dansa varje dag och hennes snart 6 månaders lilla flicka håller minsann igång henne hon också.

Ålder: 36
Bor i: Helsingfors
Familj: Mannen Samuli, dottern Jackie 5 mån, katten Francesco Totti

1. Dold talang
Vet inte hur dold den är, men jag är rätt bra på att gå på händerna.
2. Vad gör dig glad
Jag blir glad av att dansa. Jag dansar hemma för mej själv varje dag.
3. Vad är du rädd för
Jag har alltid varit lite mörkrädd. Jag gillar inte att gå ensam ute i mörker.
4. Vad göra som osynlig
Då skulle jag nog hänga med Lady Gaga, för hon är ju rätt galen så det skulle vara kul att veta vad hon gör om dagarna.

Programledare Jontti MGP 2017 Bild: Kimmo Räisänen / Yle MGP Finland,jonathan jontti granbacka

JONATHAN "JONTTI" GRANBACKA

Ålder: 31 (blir 32 dagen efter finalen!)
Bor i: Vasa
Familj: Frun Jannica, sonen Charlie 2,5 år

Jonathan “Jontti” Granbacka är känd från tv-program som Strömsö och BUU-klubbens BUUs fredag. Han har en galen energi som han kan riva fram så han alltid verkar glad, men han säger att han nog kan vara allvarlig också.

Han är hemma från Kronoby, men bor nuförtiden i Vasa med sin fru och sin 2-årige pojke.

Häromveckan deltog han i ett halvmaraton i Tallinn, på tiden 1 timme 49 minuter!
Och han är händig också. För några år sen helrenoverade han huset med sin fru.

1. Dold talang
Dold talang... super duktig på befolkningsmängd i alla finska städer och befolkningstäthet. Rätt så bra på att imitera.
2. Vad gör dig glad
Glada hurtiga människor. Och när Vaasa Sport vinner matcher. Och förstås min 2-åriga son Charlie!!
3. Vad är du rädd för
Ormar. Och leverpastej.
4. Vad göra som osynlig
Om jag var osynlig en dag skulle jag kolla vad svenska Kungen gör en helt vanlig dag.

Antonia Holmberg MGP-programledare 2017 Bild: Marcus Rosenlund / Yle MGP Finland,barnprogramledare

ANTONIA HOLMBERG

Ålder: 13
Bor i: Box
Familj: mamma Mona, pappa Jörgen, stora systrarna Victoria 18 år och Angelica 20 år

1. Dold talang
Jag kan läsa supersnabbt.
2. Vad gör dig glad
Riktigt bra skämt.
3. Vad är du rädd för
Ormar, att tappa bort saker och clowner.
4. Vad göra som osynlig
Jag skulle springa runt och lyssna på allas konversationer.

Varför tre programledare i år?

“Vi ville ge ännu mer plats för barnen, för dem som hela MGP ju är till för. Vi ser ju redan att barn i åldern 8-15 är otroligt duktiga på att skriva låtar, jobba ihärdigt, fila på sina sånger och uppträda på scenen, så vi ville låta ännu ett talangfullt barn komma fram och visa att barn kan och vill”, säger Yles projektledare Elvira Törnqvist-Raikaa.

Det passar ju också väldigt bra i Finland 100 års-tema “Tillsammans” att på alla sätt och vis ta in barnen och göra det här tillsammans.

MGP har också jobbat med en whatsapp-grupp i år och har där fört värdefull diskussion direkt med barnen och fått tips och idéer på vad de vill ha och försökt se till att ännu fler än de som står på scenen kan få ta del av MGP. De har fått och får designa hejaskyltar, föreslå gästartist, får komma på plats i studion och följa finalen live och de som tittar hemma får en party box hemskickad och får hjälp med att ordna ett MGP-party tillsammans med kompisar och familj.

MGP är en låtskrivartävling för 8-15-åringar som produceras i samarbete mellan Finlands Svenska Ungdomsförbund FSU, produktionsbolaget Five Corners och Yle.

I år tävlar nio solister och ett band i MGP och alla artister är mellan 9 och 15 år.

Nio låtar är på svenska, en sjungs på finska.

Hela Svenskfinland är representerat.

Alla musikstilar finns med.

Skivan med alla låtar kan köpas via fsu.fi, och finns också på de flesta digitala tjänster som Spotify och iTunes.

Där finns också nyskrivna låten M.G.P., skapad av Erik Nyholm. I den sjunger Anna-Karin Siegfrids, Jonathan Granbacka och alla årets artister.

Vinnaren i MGP 2017 får, förutom pokal, ära och berömmelse, en egen musikvideo till sin låt.

Facebook: MGP.Finland
Instagram: #mgpfinland

Läs mera:

MGP-aktuella Antonia: Jag har alltid velat vara programledare

Anna-Karin Siegfrids och Jontti Granbacka får i år en ny kollega då trettonåriga Antonia Holmberg från Sibbo ställer sig på MGP-scenen med dem.

Åbo Svenska Teaters storsatsning Piaf - jag ångrar ingenting är en pjäs som berör, skakar om och bjuder på grandiosa musikaliska uppträdanden. Ibland är det närapå skrämmande hur väl Emma Klingenberg tar sig an rollen som Edith Piaf, skriver Svenska Yles recensent Lotta Green.

Det sägs att de fem första sekunderna är avgörande vid mötet med en ny människa, och att man efter det egentligen inte har så mycket mer att komma med. Kort sagt: Om Åbo Svenska Teaters föreställning Piaf – jag ångrar ingenting hade varit en människa, så hade jag fallit för den direkt.

Det är alldeles i början som det händer, under den första gripande scenen då en gammal Edith Piaf stapplar fram. Orkestern får spela om introt flera gånger innan åldringen äntligen förmår att börja sjunga och när hon gör det, så händer det direkt – Emma Klingenberg nästlar sin publik kring ett krokigt pekfinger och behåller den där under resten av föreställningen.

Om Åbo Svenska Teaters föreställning Piaf – jag ångrar ingenting hade varit en människa, så hade jag fallit för den direkt.

Priset för att vara stjärna

Historierna och myterna kring Piaf är många, och man kan fråga sig hur man gör en teaterpjäs kring en människa som är så vida känd. ÅST har närmat sig pjäsen med en gammal och snart döende Piaf som utgångspunkt.

Vi får följa med stjärnan på en tillbakablickande resa i minnet, bland sorger och glädjestunder, främst i sällskap av olika älskare och med sin vän Momone (Daniela Franzell) vid sin sida.

En fråga som har gått som en röd tråd genom projektet är vilket pris man betalar för att vara stjärna. Frågan kan betraktas som högaktuell i en tid då kändisskap är högaktat och respekterat, och letar man efter svaret i den här föreställningen är det brutna relationer och övergivna människor.

Klingenberg lever Piaf

Emma Klingenberg fullkomligt lever Piaf, det är ibland närapå skrämmande hur väl hon har tagit in essensen av det som den verkliga Piaf en gång utstrålade.

I centrum står, förutom Klingenbergs uttrycksfulla skådespel, hennes magnifika röst som innehar precis den självsäkerhet och det vibrato som man förväntar sig att någon som vågar sig på rollen som Piaf ska ha.

Pjäsen innehåller många sångprestationer som inte kan beskrivas som annat än storslagna – till exempel L’Accordeoniste i slutet av första akten, vilken åtföljs av andra aktens inledningsnummer, Milord, en precis lika stark uppföljning då Klingenberg också stiger ner från scenen och interagerar med publiken.

När Klingenberg står där ensam i rampljuset med ögon blixtrande av uttryck, är jag där, på 1940-talet, i Paris. Det är det som gör det så skönt att se på Klingenberg – man har känslan av att man i egenskap av åskådare är omhändertagen, att hon inte kommer att göra en besviken.

Övriga rollfigurer flyktiga skuggor

Daniela Franzell gör en avväpnande roll som Piafs barndomsvän och följeslagare, Momone. Ibland fungerar Franzell som ett komiskt inslag med sina förnumstiga förklaringar och kommentarer, och det är något med Franzells västnyländska accent som också gifter sig särskilt väl med rollfiguren.

Övriga rollfigurer bleknar dessvärre vid Klingenbergs sida – allting kretsar kring Piaf. Manskaraktärerna ter sig som flyktiga skuggor som kommer och går och jag frågar mig om det inte rentav är så det ska vara när det handlar om Piaf.

Daniela Franzell, Peter Ahlqvist, Sarah Nedergård, Emma Klingenberg, Amanda Nyman och Jerry Wahlforss på scenen i ÅST:s storsatsning Piaf - jag ångrar ingenting. Edith Piaf på ÅST-scenen Bild: Pette Rissanen Edith Piaff,Emma Klingenberg

Att de andra karaktärerna inte syns lika mycket som Klingenberg och Franzell beror antagligen också på att de pendlar mellan att spela mellan fyra och sex olika roller per man – något som absolut måste lyftas på hatten för.

Rollbytena är smidiga, även Lassi Sairelas, Eeva Soinis och Dansteater ERI:s minimalistiska koreografi utgör en fungerande helhet.

Även scenografen Markus Tsokkinen och kostymdesignern Heidi Tsokkinen förtjänar ett omnämnande för sina träffsäkra kombinationer av kläder, tidsanda, stämning och användande av rekvisita.

Ett speciellt plus får scenen då ett scendraperi faller och därefter används som ett sänglakan som Piaf och hennes älskare sveper in sig i.

Det går snabbt i början

Louis Dupont, spelad av Jerry Wahlforss, var en av den unga Piafs första förälskelser som hon också fick ett barn tillsammans med. Det går snabbt här, från att de träffas via en förlossning och sedan – en obehaglig och kanske till och med helt onödig scen då Piaf säljer sig själv på gatan.

Direkt därpå följer en begravning av det avlidna barnet. Här går det litet för snabbt för att jag helt och hållet ska kunna ta till mig tyngden av det som sker.

Aningen mer tid, djup och engagemang hade krävts för att komma ifrån tanken på att man enbart rullar sig i eländet utan att det tillför pjäsen något extra.

Nämnas skall, att det ändå är bilderna av just dessa fruktansvärda scener som jag efteråt minns extra väl, vilket betyder att de trots sin flyktighet ändå lämnade spår.

Mångsidig orkester

En otroligt suggestiv scen är uppförandet av Mon Dieu i slutet av föreställningen, då en ensam och krälande Piaf sjunger i sällskap av tomflaskor och en nedfallen kristallkrona.

Här vill jag även lyfta fram den alldeles förträffliga sexmannaorkestern som förutom de låtar som Piaf gjorde kända, även uppför ny musik som enkom är komponerad för den här pjäsen.

Orkestern, under ledning av Marko Autio, binder skickligt ihop föreställningen genom att hela tiden finnas där som ett extra stämningslager, ibland i bakgrunden, ibland framme på scenen. Övergångarna från de mer lågmälda, laddade tongångarna till de bekanta låtarna är särskilt effektfulla.

Överlag inger föreställningen en känsla av lyx och att man är inbjuden till ett exklusivt sällskap som överöser en med det ena musikinslaget mer överväldigande än det andra.

Rätta mig om jag har fel men nog är det väl just det man är ute efter när man går och ser musikdrama på stora scen.

Text: Lotta Green

Tatueringar har under de senaste decennierna blivit allt vanligare och tagit sig helt nya uttryck och former. På Gallen-Kallela Museet har man tagit fasta på fenomenet från en lite annorlunda vinkel när man lyfter fram konstverk som tatueringar eller vice versa.

Det här har resulterat i den nyöppnade utställningen, Tatuerade konstverk, som kommit till i samarbete med fotografen och mediekonstnären Harri Larjosto.

Han höll på med ett projekt om ämnet och det visade sig att just Akseli Gallen-Kallelas konst hör till de vanligaste konstverken som folk har låtit tatuera på sin hud. Så när han vände sig till museet med sin idé väcktes ett omedelbart intresse.

Är tatuering konst?

En fråga som ställer sig i det här sammanhanget är om tatuering kan ses som konst? En annan är hur man ställer ut det här på museum?

Rent konkret är det alltså fråga om en dokumenterande fotoutställning med bilder på människorna och deras tatuerade kroppar tagna av nämnda Harri Larjosto. Varje människa har dessutom sin egen berättelse och allt det här finns också med i boken, Kuva ihollani (Bilden på min hud), som Larjosto gett ut i samband med projektet.

Harris Larjostos bok, Kuva ihollani om tatueringskonst Harris Larjostos bok, Kuva ihollani om tatueringskonst Bild: Ralf Sandell böcker,konst,konsthistoria,Harri Larjosto,tatueringar

Vad gäller frågan om tatuering som konstverk, har han åtminstone sin klara syn på de hantverkare som utövar yrket, tatuerarna själva:

- Hantverket har utvecklats väldigt på senare tid och som en tatuerare kunde konstatera, så har folk först nu börjat bli medvetna om vad allt det är möjligt att låta göra, berättar Harri Larjosto.

Så även om det finns en viss försiktighet inom tatuerarkåren mot att kalla sig konstnärer, råder det för Larjostos del ingen tvekan om att det är just konstnärer vi har att göra med.

Annorlunda koncept för konstutställning

Utställningschef Anne Pelin från Gallen-Kallela Museet hakar för sin del på kring frågan om tatueringar som konst:

- Jo, det är en intressant fråga och det är lite roligt när man tänker på, att många av de här tatuerade människorna också ser tatueringarna som konstverk.

Enligt Anne Pelin finns här vidare en tanke om den egna kroppen som en målad duk där man samlar konstverk, vilket är en intressant syn på den egna kroppen likväl.

Tatuering som konst är också ett koncept som skiljer sig från en sådan där typisk, mer traditionell konstutställning som kanske också publiken på Gallen-Kallela vant sig att se. Så jag frågar om det här känns nytt och spännande?

- Visst känns det nytt och spännande, svarar Anne Pelin, men det var också lite roligt hur hela projektet kom till.

- Vi höll nämligen på med att samla in uppgifter om folk som hade Gallen-Kallelas konst som tatueringar och sen fick vi höra om att Harri Larjosto också höll på med ett projekt kring konsttatueringar. Så det hela blev av lite av en tillfällighet, säger Pelin.

Gallen-Kallela dominerar

Det visade sig alltså att det fanns mest av Akseli Gallen-Kallelas verk bland de tatuerade konstverken som Harri Larjosto via sina kontakter fick tag på. Som sig bör har Gallen-Kallela därför fått en egen avdelning i ateljén direkt i början av utställningen.

Försvaret av Sampo som ryggtatuering Försvaret av Sampo som ryggtatuering Bild: Harri Larjosto Akseli Gallen-Kallela,Väinämöinen,tatuering,Gallen-Kallelamuseet,konstutställningar,Sampo

Ett av de mer spektakulära verken är exempelvis Försvaret av Sampo som helbild över en ryggtavla. Till de vanligare hör också Ad Astra och Döden och blomman, liksom olika variationer av Väinämöinen, som han förekommer i Gallen-Kallelas konst.

Men alla har inte låtit avbilda konstverken rakt av som kopior av originalet. Ofta har den tatuerade istället lagt till en detalj som ytterligare avspeglar den personliga kopplingen till verket.

Så som till exempel burleskkonstnären Minna Rahikka, som på ena vaden låtit tatuera Aino ur den berömda triptyken där hon försöker dränka sig för att komma undan en trånsjuk Väinämöinen:

Aino som burleskkonstnär på tatuering Aino som burleskkonstnär på tatuering Bild: Ralf Sandell Akseli Gallen-Kallela,tatuering,burlesk,Gallen-Kallelamuseet,konstutställningar,Aino

- Jo, men jag lämnade bort Väinämöinen, honom ville jag inte ha med, berättar Minna Rahikka, och alla som sett triptyken på Ateneum vet vem det är som Aino kastar skräckslagna blickar på.

Men min Aino-tatuering har alltså fått tofsar på brösten och dessutom en rödfärgad slinga i håret, som en hommage till burleskkonsten.― Minna Rahikka

Minna Rahikka har faktiskt också gjort en burleskperformans där Aino blir heavyrockare, skippar kantelen och hittar Amorphis musik i stället.

Gyllene ålderns konst

Av våra egna konstnärer från den gyllene åldern hör också Hugo Simberg till de vanligare och representeras bland andra av både Dödens trädgård och Sårad ängel i olika varianter. Välkända och storslagna konstverk båda två.

Ett mera ovanligt motiv på utställningen är Magnus von Wrights Blåkråkor, som förekommer på en tatuering som går längs hela ena sidan av överkroppen på Maria Kajaste.

Magnus von Wrights Blåkrokor som tatuering Magnus von Wrights Blåkrokor som tatuering Bild: Ralf Sandell tatuering,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet,Magnus von Wright,Blåkråkor

- Originalet tillhör en privatsamling och har mycket sällan visats på någon utställning, vet Anne Pelin berätta, och Maria här har alltså inte sett målningen i verkligheten utan plockade den från någon konstbok.

En inblick i hela konsthistorien

Men det är inte bara den inhemska gyllene ålderns konstnärer som är med på Gallen-Kallela Museet. Det är i själva verket ett rätt så brett urval konstverk ur hela den västerländska konsthistorien – med några japanska inslag dessutom – som visas på utställningen.

Namn som Rubens, Da Vinci, Goya, Picasso, Klimt, både Emma af och Gustav hör till konsthistoriens mest älskade konstnärer och deras verk finns alla som tatueringar.

Ett Salvador Dali-kollage tatuerat längs armen Ett Salvador Dali-kollage tatuerat längs armen Bild: Harri Larjosto Salvador Dalí,tatuering,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet

En stor favorit är för övrigt Salvador Dalí.

Att Edward Munchs Skriet visar sig vara en annan favorit, kommer knappast som någon överraskning med tanke på alla de pastischer och varianter man sett på den i olika sammanhang. Bland de tatuerade konstverken kan till exempel nämnas en version där den välbekanta figuren fått sällskap av en karelsk spets och på huvudet bär det skrikande ansiktet en brandhjälm.

Edvard Munchs Skriet tatuerad med brandhjälm och Karelsk spets Edvard Munchs Skriet tatuerad med brandhjälm och Karelsk spets Bild: Harri Larjosto tatuering,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet,Edvard Munch,Skriet,brandhjälm

Hunden finns där som ett minne till den tatuerades, Hannu Kiurus far, som hade en kennel. Brandmansyrket ville Hannu lyfta fram för att han själv är brandman.

Ett grisvapen på ryggen

Bland sådana här anslående, klassiskt ikoniska bilder, som därför också kan ses som lite förutsägbara som tatueringar, är det uppfriskande ett stöta på en och annan överraskning som skiljer sig ur mängden.

Ett av de mer otippade motiven är utan vidare Harro Koskinens berömda, för att inte säga beryktade svinmålning, en egensinnig variant av Finlands vapen med lejonet som Harri Holppi låtit tatuera på sin rygg. Anne Pelin berättar:

- Den är ju faktiskt annorlunda och när den ställdes ut på De ungas utställning år 1969, blev Harro Koskinen och utställningsnämnden ställda inför rätta. Det var den tidens konstskandal.

Harro Koskinens Svinvapen som återvinningskonst Harro Koskinens Svinvapen som återvinningskonst Bild: Ralf Sandell tatuering,konstutställningar,Gallen-Kallelamuseet,Harro Koskinen,Svinvapen

I helheten med svinvapnet ingår också symbolen för återvinning och det är en tanke som ligger bakom, att återvinna konst.
― Anne Pelin

En lite sorglig pendang till Harri Holppis berättelse är att han faktiskt råkar känna Harro Koskinen och när männen träffades på en krog visade Harri sin tatuering för konstnären. Det dröjde inte länge förrän han tog bort Harri Holppi bland sina vänner på Facebook…

Abstrakt konst i tornet

En Harro Koskinen-tatuering får väl till och med i det här sammanhanget ändå ses som ganska speciell. Vad gäller några andra modernare namn ur den abstrakta konsten, lyfter Anne Pelin fram till exempel några Paul Klee-tatueringar och Wassilij Kandisnky, som finns i de övre rummen i tornet på Tarvaspää.

Också Kazimir Malevitj abstrakta figurer gör sig bra som tatueringar. Fast Mikko Myöhänen, som har en Svart kvadrat tatuerad i nacken, brukar oftast få frågor av folk om vad det är han har försökt täcka med den:

Är det någonting snuskigt eller kanske ett hakkors som döljer sig där under?

Kazimir Malevitjs Svart kvadrat som tatuering Kazimir Malevitjs Svart kvadrat som tatuering Bild: Ralf Sandell Kazimir Malevitj,tatuering,konstutställningar,konsthistoria,Gallen-Kallelamuseet,Svart kvadrat

Tatueringar som ett kroppsprojekt

Att tatueringar i alla fall inte längre har den där stigmatiserade prägeln över sig från tiderna då bara sjömän och fängelsefåglar hade dem, det har på senare år blivit allt tydligare.

Numera har det blivit som ett slags projekt för somliga att låta tatuera sin kropp och då är ju sådana här kroppskonstverk som jag gett exempel på och som utställningen visar också ett uttryck av detta.

Jag talar med Jani Helle och Tuukka Ahonen, både tatuerare och tatuerade med på utställningen båda två. Janis vardera vad pryds av ett Väinämöinen-motiv av Gallen-Kallela respektive Leonardo Da Vincis Damen med hermelinen:

Da Vincis Damen med hermelinen som tatuering Da Vincis Damen med hermelinen som tatuering Bild: Ralf Sandell Leonardo da Vinci,tatuering,konstutställningar,konsthistoria,Gallen-Kallelamuseet,Damen med hermelinen

- Vid sidan om Dalí är da Vinci min alla tiders favorit bland konstnärer – han går rent av lite förbi Dalí – och av de inhemska är Gallen-Kallela bäst, kommenterar Jani Helle.

Jag har Finlands bästa och världens bästa konstnärs verk som tatuering på benen.― Jani Helle

Mindre svart gör mindre ont

Tuukka Ahonen i sin tur har en bild av Hugo Simbergs Dödens trädgård tatuerad över sin rygg.

- Min mor som är lärare i konsthistoria visade bilden för mig när jag var riktigt liten. Senare åkte vi också på någon semesterresa till Tammerfors för att se originalfresken i domkyrkan där, och jag har alltid tyckt att den ger en trösterik bild av döden, förklarar Tuukka.

Hugo Simbergs Dödens trädgård som tatuering Hugo Simbergs Dödens trädgård som tatuering Bild: Harri Larjosto Hugo Simberg,tatuering,konstutställningar,konsthistoria,Gallen-Kallelamuseet,Dödens trädgård

Men när jag ställer dem frågan om vad det som driver människor till att göra sina kroppar till konstverk, tvekar de:

- Ja-a… det är svårt att säga, inleder Jani Helle och Tuukka Ahonen hakar på:

- Som alternativ till Dödens trädgård hade jag ett Tove Janssonskt muminmotiv, men Simberg valde jag helt enkelt för att den hade mindre svart och därför kunde tänkas vara mindre smärtsam att ta på sin hud.

Med andra ord en rätt pragmatisk inställning till det egna tatueringsprojektet.

Utställningen med tatuerade konstverk pågår till den 14 januari 2018.

I Marina Meinanders och Kirsi Porkkas revy Det ordnar sig, Sapiens! på Lilla Teatern ställs samtidssatiren i framtidsorons tjänst. Är människan en lika invasiv art på jorden som mördarsnigeln i det finska landskapet?

Ja, det är åtminstone något man misstänker på en planet utanför vårt eget solsystem.

På planeten där någonstans i fjärran bedrivs business med lika hårda nypor som på vårt eget klot men i betydligt större skala. Nu har lilla Tellus dykt upp bland spekulationsobjekten men investerarna tvekar.

Priset är visserligen lågt men klotet säljs i befintligt skick och det är ju, ärligt talat, uselt.

Av allt att döma finns det en art som brett ut sig okontrollerat, med idel kaos som följd. En art som visst går under namnet Homo sapiens ...

En av storspekulanterna väljer därför att ta det säkra före det osäkra. Han sänder ut en underhuggare för att kolla läget.

Och den utsända spionen landar förstås i Finland, en utkikspunkt som ger Meinander och Porkka möjligheten att granska både lokala och globala förhållanden.

Utgångsläget är läckert.

Den utomjordiska observatören iakttar storögt hur människorna sprattlar runt i ett ekorrhjul där lönsamhet och cynisk politik dikterar takten överallt.

Men samtidigt avtecknar sig bilden av ett folk – och i förlängningen en hel mänsklighet – som hellre blundar än ifrågasätter. För att det är enklast så.

Vart är vi på väg?

I Det ordnar sig, Sapiens! flirtar Porkka och Meinander med Lillans revytradition men binder samtidigt ihop alla nummer till en helhet där oron för framtiden tydligt avtecknar sig under satiren över samtiden.

Nya teman i typisk Lillan-dräkt. Från vänster Linda Zilliacus, Joachim Wigelius, Christoffer Strandberg och Sanna Majuri. Foto från Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens! Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Linda Zilliacus,Christoffer Strandberg,Sanna Majuri,joachim wigelius

Frågeställningarna är både ärliga och befogade men den politiska satiren känns ofta lite sliten.

De stora grabbarnas självtillräckliga gubbvälde blir väldigt tydligt i nummer där till exempel paret Trump och Putin eller trion Sipilä, Orpo och Soini tar mått av varandra.

Men för att verkligen blåsa liv i satiren räcker det inte riktigt med att bara exponera Trumps okontrollerbara twitterfinger eller de finska ministrarnas fixering vid sina respektive käpphästar.

Lika lite som folkets hyllning av den självutnämnda drottningen Laura Huhtasaari känns riktigt relevant.

En drottning gör entré. Linda Zilliacus som Laura Huhtasaari. Foto från Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens! Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Linda Zilliacus,Det ordnar sig, Sapiens!

”Jag ska ta hand om er, jag ska beskydda, ketchup ska vara vår enda krydda.”

Henrik Huldén står för revyns läckra sångtexter och Sofia Finnilä för musiken. I scenen med Huhtasaari skrider det nationalistiskt sinnade folkets drottning ner för Domkyrkans trappa till takterna av en glättig gospel.

Folket jublar men entusiasmen avtar när de församlade småningom varseblir vidden av ljusbringarens manifest.

Satiren är påtaglig men en satir som knappt nuddar vid publiken ens är ganska lättköpt.

Det ordnar sig, Sapiens! frossar i parodiska snabbporträtt men udden riktas genomgående mot gestalter som de flesta av åskådarna sannolikt förhåller sig lika avvaktande till som ensemblen.

Ibland känns det rentav som om de parodiska porträtten fanns med enbart för att skådespelarna gör dem så bra.

Mycket av charmen ligger nämligen i den uppenbara lustfylldheten. Meinanders och Porkkas regi håller tempot uppe och skådespelarna ger järnet.

Förlorarnas framtid i köttkonserv

Pia Runnakko trollar fram en förbluffande porträttlik Trump, Christoffer Strandberg glänser som Anne Berner, Ole Øwre förvandlar Putin till en skinande bringa och Linda Zilliacus Huhtasaari till en Lucia med tvivelaktig krona.

Ole Øwre och Pia Runnakko som Putin och Trump. Foto från Lilla Teaterns revy Det ordnar sig, Sapiens! Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Ole Øwre

Och Joachim Wigelius låter Björn Wahlroos byta kön när de stora pojkarna Gates, Ortega och Buffett kommer fram till att det kanske är en kvinnas tur att upptas i den globala guldgriseklubben.

Vad gör man inte för att slå sig fram ...?

Den utsända utomjordingen, gestaltad av Sanna Majuri, har mycket att förundra sig över.

Men allra bäst fungerar uppsättningen nog när den struntar i de kända koryféerna och slår in på ett självständigt spår.

De makabra glimtarna från tankesmedjan som fått i uppgift att lösa framtidens livsmedelsbrist blottlägger den globala ekonomins hänsynslöshet långt effektivare än nidporträtten av kända figurer.

Om tankesmedjan får bestämma sitter alla som kostat samhället pengar snart i köttkonserver.

Och om hyggliga Olof får råda blir samhället också en plats där man aldrig förväntas ta ställning.

Hellre sticka under stol eller sticka helt än sticka ut hakan.

Kannibalism och eskapism, alltså. Vår tid i ett nötskal.

Ändå kan jag inte värja mig för känslan att också Det ordnar sig, Sapiens! faller offer för lite eskapism.

Uppsättningen sätter själv fingret på dilemmat.

Inte kan vi sluta så här, utropar ensemblen när den sista elegiska balladen tonat ut med raderna ”människans tid är förbi.”

Nej, en revy som landar i undergångsstämningar är inte möjlig.

Men det alternativ som antyds är inte heller särdeles sannolikt.

Visionen om en lycklig utgång trots allt känns mest som en lugnande vaggsång minuterna före katastrofen.

Det har igen blivit sommar, och i dramaserien Badhotellet öppnar Molly Andersen för ännu en säsong . Året är 1930 och kraschen på Wall Street och den stora depressionen kastar ett mörkt moln över Europa. Gästerna på badhotellet i vackra Nordjylland har också helt andra bekymmer – inte minst i det fördolda.

Grossist Madsen har svårt att komma på fötter efter förra höstens konkurs och lever på lånade pengar. Han försöker finansiera ett nytt byggprojekt vilket kräver drastiska åtgärder. På badhotellet hittar han dock oväntad hjälp i advokat Kvist.

Greve Ditmar kommer i år till hotellet tillsammans med sin mamma och Amanda. Ditmars far har precis gått bort och förutom att bearbeta sorgen måste han kämpar för att upprätthålla äktenskapet som en täckmantel för sin homosexualitet.

Amandas långa promenader på sanddynerna, där Max tillbringar sin sommar i en liten stuga, väcker emellertid snart misstänksamheter.

Rosalinde Mynster som Fie i dramaserien Badhotellet Rosalinde Mynster som Fie i dramaserien Badhotellet. Bild: Mike Kollöffel Yle Fem,Badhotellet,Rosalinde Mynster,rosalinde mynster som fie

Fabrikör Frigh anländer traditionsenligt också denna sommar med sin familj, fru Alice och tvillingarna. Den här sommaren verkar dock Frigh bli allt mer distanserad till sin familj och fattar i stället tycke för den unga skådespelaren Kitty.

Kitty har kommit till hotellet med Edward Weyse. Hon verkar till en början uppriktig och oskyldig, men det är inte riktigt hela sanningen.

Edward Weyse får inte heller han en problemfri sommar, anklagad både för sin relation till den unga skådespelerskan samtidigt som det är lite kyligt i relationen till fröken Aurland.

För att addera till en redan riklig palett av sommargäster får badhotellet dessutom besök av prominenta danska politiker och ett filmteam. Något som väcker förhoppningar om både goda affärer och romanser.

Molly Andersen, Fie och kökspigorna gör i alla fall sitt bästa för att leverera den höga standard som gästerna vant sig vid. Men omständigheterna, inte minst de ekonomiskt tuffare tiderna, gör det allt svårare.

Fies pappa har tvingats sälja sin kvarn och det lilla jordbruket, tillika Mortens barndomshem, som förser hotellet med färska grönsaker är plötsligt till salu.

Edward Weyse och Kitty vid pianot. Edward Weyse och Kitty vid pianot i dramaserien Badhotellet. Bild: Mike Kollöffel Yle Fem,Badhotellet,Jens Jacob Tychsen,Andrea Øst Birkkjær som Kitty

Historiebeskrivning i mode och musik

Badhotellet har blivit en mycket populär dramaserie, kanske främst på grund av miljön och karaktärerna. I pressmaterialet till tredje säsongen kan man också läsa att stor vikt har lagts vid musiken och kläderna som karaktärerna bär.

I sluttexten kan man läsa att musiken är gjord av Prater Danseorkester, och bakom det namnet döljer sig två framstående danska kompositörer: Halfdan E (som också gjort musiken till exempelvis Borgen) och Jeppe Kaas.

- Att få jobba med jazz till en tv-serie år 2015 är abvsolut inte normen, men vi glädjer oss varje dag åt möjligheten, berättar Halfdan E och fortsätter.

- 1930 är starten på ett mörkt årtionde, men det märkte man inte ännu på musiken. Det är fest och glada dagar och orkestrarna hade hittat sitt eget sving som man inte höll tillbaka med. Dansk jazz var på väg att bli vuxen under den tiden.

Från den utgångspunkten har man sedan jobbat vidare.

- Vi startade med jazz och det har varit grunden. Med tiden har sedan de olika karaktärerna, historien och omgivningen inspirerat oss i många riktningar. Vi har gått genom både tango, vaudeville och den tidens populära toner från revy och teater, berättar Kaas.

Amanda, Ella, Frederik och Ditmar på stranden. Amanda, Ella, Frederik och Ditmar på stranden i dramaserien Badhotellet. Bild: Mike Kollöffel Yle Fem,Badhotellet,Amalie Dollerup,Emma Sehested Høeg,Anders Heinrichsen,Mads Wille,Mads Wille som Ditmar

Också i de kläder som bärs i säsongen kan man se spår av börskraschen - främst i dammodet. Man hade inte längre råd med extravaganta pärlkjolar och diamanter ersattes av imitationer. Samtidigt blev det populärt att sy om och förlänga.

Under 30-talet blev kjolarna också mer eleganta och längre, först under knät och senare ända ner under vaderna.

- Jag får inspiration från manuskriptet som berättar om de olika karaktärerna. På nätet finns också mycket bildmaterial och så tittar jag på historiska personers stil. Jag ser också på gamla filmer, går på museer och böcker om modehistorik, berättar kostymören Margarethe Rasmussen som jobbat med Badhotellet flera säsonger.

I rollerna: Rosalinde Mynster, Amalie Dollerup, Bodil Jørgensen, Lars Ranthe, Jens Jacob Tychsen, Bjarne Henriksen, Mads Wille, Anders Juul & Andrea Øst Birkkjær.
Regi: Fabian Wullenweber.
Produktion: SP Filmproduction / Samproduktion

Var redo för uppförsbackar. Kom ihåg att ta hand om huvudet och kroppen. Var inte rädd för att ställa frågor. Och sök inspiration genom andra människor och deras musik. Det är några av de råd som världsberömda basisten Divinity Roxx gav unga musiker i Vasa på lördagen.

Det kunde ha blivit en helt annan livsstig för Divinity Roxx, 41, hemma från delstaten Georgia i USA.

- Jag föddes inte med basen i hand. Tills jag var 14 spelade jag klarinett och sedan spelade jag inte något alls på flera år, säger Roxx om sin uppväxt i Atlanta.

Roxx berättar att det var först senare när hon på universitetsnivå studerade för att bli journalist som hon snubblade in i musikerkretsar igen.

- Det fanns en kille, en basist, som jag snackade med. Jag sa till honom att jag funderar på att köpa en gitarr. Men han sa "nä, köp en bas istället, du ser ut som en basist."

Roxx river ner skrattsalvor i publiken på Doo-Bop Club i Vasa, här sitter ett gäng som kan sina basistskämt. Ett trettiotal deltagare har betalat för den mästarklass som Roxx är här för att hålla under årets upplaga av Musik och Talang.

- Och så blev det. Jag åkte hem på sommarlov och köpte min första elbas.

Några av deltagarna i Divinity Roxx mästarklass. Deltagarna på en av work-shopparna vid Musik och talang 2017. Bild: Johan Hagström Vasa,Österbotten,musik och talang

Inspiration är nyckeln

Divinity Roxx både pratar och spelar under sin mästarklass. Hennes bas vibrerar genom väggar och golv i salen, och applåderna efteråt är rungande. Samtidigt lockar hon även tidigt sin publik till att ställa frågor.

- Det var så jag själv gjorde som ung musiker. Jag ställde frågor, många frågor. Jag var nog ofta en riktig plåga för alla musiker jag mötte, men det tror jag att man måste våga vara, säger Roxx.

Hon väljer även att prata allvar med de unga talangerna på mästarklassen.

- Man orkar inte som musiker om man inte också tar hand om sin kropp och sitt huvud, att välja att vara artist är samtidigt att välja att det även kommer uppförsbackar i livet.

Basgitarrer. Basgitarrer Bild: Mikael Crawford/Yle basgitarr,musikinstrument

En av dem som kommit för att höra Roxx spela och berätta är 21 år gamla basisten Emilia Lindblom, bland annat aktuell med bandet F0NT.

- Jag tycker Divinity är så bra för att hon också snackar om stressen och pressen. Det är jättebra att någon nämner den biten. Det är klart det mentala är viktigt när man ger så mycket av sig själv i det konstnärliga och motgångarna oundvikligen kommer, säger Lindblom.

Jobba tillsammans

Dagens musikindustri kan verka skrämmande för både unga talanger och garvade artister. Det gäller, enligt Divinity Roxx, att hitta några viktiga nycklar. En nyckel heter inspiration och en annan är att jobba tillsammans med bra människor.

- Också här i lilla Vasa vet alla musiker vilka som är de bästa, vilka som är bra och dessutom schyssta. Så sök dig till de kretsarna, nätverka, gå ut och träffa folk och lyssna och lär av de som är bättre än du själv, då får du också inspiration, säger Roxx.

Emilia Lindblom har hittat den biten i Jakobstad, där hon studerar för tredje året på linjen för musikpedagogik.

- Vi musiker har en bra sammanhållning i Jakobstad trots att staden är så liten.

Något att säga

Lindblom satsar hårt på sin dröm, att kunna livnära sig på musiken.

- Då betyder det mycket att det ordnas något sånt som Musik och Talang, det var verkligen jätteinspirerande att få höra Divinity Roxx idag, säger Lindblom.

Divinity Roxx medger för sin del att hon kanske inte tidigare hade kunnat föreställa sig att hon skulle vakna upp i Vasa, Finland, en mulen och regnkall septemberdag. Men när hon fick frågan om hon vill gå med i ett nätverk som stöttar unga rocktjejer var svaret självklart ja och på den vägen är det.

Divinity Roxx var på gott humör under sin workshop i Vasa och lockade även ofta publiken till skratt. Divinity Roxx spelar bas på Doo-Bop club i Vasa. Bild: Johan Hagström Österbotten,Vasa,basister,elbas,basist,Doo-Bop club

Tre basister på rad. Jonathan Bäckström, Divinity Roxx och Emilia Lindblom. Tre basister. Jonathan Bäckström, Divinity Roxx och Emilia Lindblom möttes på Musik och Talang 2017. Bild: Privat / Emilia Lindblom. österbotten

- Det är en av de coolaste grejerna med Divinity, hennes aktivism, säger Emilia Lindblom.

I musikalen Billy Elliot lyfter regissören och koreografen Jakob Höglund fram unga dansförmågor från olika håll i Österbotten.

I det lilla gruvsamhället i norra England hör det till att pojkar boxas och flickor dansar balett.

Unge Billy Elliot är en usel boxare. När han kommer för sent till boxningslektionen hamnar han av en händelse in på Mrs Wilkinsons balettlektion.

Billy Elliot (Kalle Lorenz) tillsamman med balettlärarinnan spelad av Emmi Kangas och pianisten spelad av Ville Seivo. Billy Elliot (Kalle Lorenz) tillsamman med balettlärarinnan spelad av Emmi Kangas och pianisten spelad av Ville Seivo. Bild: Vaasan kaupunginteatteri/Linus Lindholm Billy Elliot the Musical,Vasa,teater,jakob höglund

Den sarkastiska Mrs Wilkinson (Emmi Kangas) ser snart att Billy har en naturlig fallenhet för dans, till skillnad från de flesta av hennes övriga elever.

Hon blir, något motsträvigt, en modersfigur för den moderlöse Billy.

Trots faderns och den vuxna broderns motstånd fortsätter Billy och Mrs Wilkinson i hemlighet med balettlektionerna.

Förlorad framtid

Samtidigt rasar en gruvstrejk i samhället. Det är 1980-tal och Margaret Thatchers politik hotar göra hundratusentals gruvarbetare arbetslösa.

Mrs Wilkinson har gett upp hoppet när det gäller henne själv och resten av invånarna. Gruvsamhället har förlorat sin framtid.

Men Billy har en chans till ett annat liv, han har hittat en väg som bär framåt.

Musikalen Billy Elliot hade urpremiär i London år 2005 och är baserad på filmen med samma namn. Den är skriven av Lee Hall och tonsatt av Elton John.

Kalle Lorenz som Billy Elliot i ett nummer med dansande poliser. Kalle Lorenz som Billy Elliot i ett nummer med dansande poliser. Bild: Vaasan kaupunginteatteri/Linus Lindholm Billy Elliot the Musical,Vasa,musikal,jakob höglund

Musikaler betraktas ibland med skepsis, men Billy Elliot baserar sig på ett innehållsrikt manus med tilltalande musik.

Jakob Höglund och hans team har dessutom gjort en fantastisk iscensättning.

Redan i våras började repetitionerna inför denna höstens storsatsning. I den här uppsättningen finns allt. Det är glitter och glamour, det är gruvdamm och superi.

Storslaget, visuellt, berörande och humoristiskt

Det är storslaget, som i scener där gruvarbetarna sjunger om solidaritet, samtidigt som de blandas med poliser i steppskor och piruetterande balettelever. Ibland far tankarna ända till Moulin Rouge.

Det är visuellt tilltalande, som när gruvarbetarna återvänder till gruvan och framkanten på scenen sänks ner. Skenet från arbetarnas pannlampor blandas med scenröken när skådespelarna försvinner.

Eller när Billy och - vad jag tolkar som - den framtida, vuxne balettdansören Billy dansar likt spegelbilder av varandra.

Det roterande scengolvet används till fullo och bidrar till att skapa de vackra bilderna.

Glitter och glamour, balettkjolar och gruvarbetare. I mitten Robin Asukas, som delar rollen som Billy Elliot med Silas Lorenz och Kalle Lorenz. Gliiter och glamour, balettkjolar och gruvarbetare. I mitten Robin Asukas, som delar rollen som Billy Elliot med Silas Lorenz och Kalle Lorenz. Bild: Vaasan kaupunginteatteri/Linus Lindholm Billy Elliot the Musical,Vasa,teater,jakob höglund

Det är berörande, som i Billys stilla möten och duetter med sin döda mamma.

Humor finns också med som ett underliggande lager. Exempelvis den neurotiske boxningsläraren som slår ner sin elev i misstag.

Eller flickan som dansar balett som en groda och hennes kompis som har vinterstövlarna på under balettövningen, för ”mamma har sagt…”.

Tro och förmåga

Med valet av musikalen Billy Elliot väljer regissör Jakob Höglund att än en gång sända publiken sitt budskap om tolerans och kärlek.

Det är okej att gå emot strömmen och det är viktigt att tro på sin förmåga. Han visar och påminner också publiken om hur nödvändigt det är med vuxna stöttepelare som tror på de unga.

Jakob Höglund hittade själv dansen som tioåring, uppmanad att pröva på av sina föräldrar. Han skriver i programbladet att dansen blev hans räddning.

I dansen fick Jakob Höglund fritt förverkliga sin kreativitet. Billy Elliot säger ungefär samma sak i pjäsen och att han känner sig hel när han dansar.

Unga förmågor

Kalle Lorenz, som spelar Billy Elliot på presspremiären, har själv dansat bland annat balett. Han är i trettonårsåldern och det är ett storslaget jobb han utför på scenen.

Under två och en halv timme sjunger och agerar han. Han förmedlar känslor som desperation och hopplöshet, stark vilja och tro på sig själv. Och som han dansar! Han intar naturligt rollen som huvudperson.

Också Willy Wulff imponerar. Wulff spelar Billys homosexuelle kompis Michael. Wulff själv talar finska som om det vore hans modersmål och han har anlag för att få fram det humoristiska.

Det är väl inget konstigt att klä sig i klänning.

Hans rollfigur Michael älskar att klä sig i klänning. ”Det är väl inget konstigt. Det gör pappa hela tiden”.

My Långfors som Debbie Wilkinson, dotter till dansläraren, är stursk och har vassa armbågar. Kanske ser hon Billy som en konkurrent. Hon ger honom en del tjuvnyp, tills hon förstår att han faktiskt är duktig.

I uppsättningen på Vaasan Kaupunginteatteri delar bröderna Kalle och Silas Lorenz samt Robin Asukas på rollen som Billy Elliot. De övriga barnrollerna sköts av två uppsättningar.

Språklig aspekt på föreställningen

Det här är också en uppsättning som ger många ringar på vattnet. Hit har dansintresserade barn och tonåringar kommit ända från Seinäjoki och Jakobstadstrakten för att delta.

Tillsammans med skådespelarna har de lärt sig mer om dans, teater och det andra inhemska språket. Föreställningen är också textad till svenska med hjälp av en textruta ovanför scenen.

Billy står för hoppet

När gruvarbetarna förlorar kampen efter ett års strejk blir det Billy som står för framtidshoppet. Alla, även de föraktade strejkbrytarna, bidrar så att Billy kan söka till balettskolan.

Billys far, spelad av Timo Luoma, gör en helomvändning när han förstår att dansen är viktig för Billy.

Han tänker till och med gå emot sina principer och bli strejkbrytare, för att få ihop pengar till Billys dansutbildning, och hamnar i slagsmål med äldste sonen.

Och trots sin mentala arbetarklassryggsäck följer han Billy till auditionen på Kungliga balettakademin, klädd i sina orange gruvarbetarbyxor.

East End nästa?

Det här är en stor och storslagen föreställning där allting fungerar och där allting andas en Jakob Höglund i toppform. Han är en regissör som förmår ta fram det bästa i skådespelarna.

Han samarbetar än en gång framgångsrikt med Heidi Wikar, som skapat dräkterna och Sven Haraldsson som står för den avskalade scenbilden.

Tillsamman med Ida Jousmäki har han skapat koreografin och Sauli Perälä är kapellmästare.

Silas Lorenz som Billy Elliot. Silas Lorenz som Billy Elliot. Bild: Vaasan kaupunginteatteri/Linus Lindholm Billy Elliot the Musical,Vasa,teater,jakob höglund

Efter att ha sett ännu en välgjord musikal av Jakob Höglund, känns det som ett naturligt steg om han och hans entourage småningom provade på Broadway eller West End.

Ingenting är omöjligt om man tror på sig själv.

Sveriges kronprinsessa Victoria befinner sig på besök i Finland.

Besöket utgör ett led i firandet av Finlands hundraårsjubileum.

Kronprinsessan besöker på lördag kväll Nationaloperan i Helsingfors för att se operan Höstsonaten. Hon återvänder till Stockholm på söndag morgon.

Det är Hanaholmens kulturcentrum för Finland och Sverige samt Svenska Kulturfonden som har bjudit in kronprinsessan och prins Daniel. Prinsen är dock inte med denna gång.

Höstsonaten uruppfördes förra veckan

Texten till operan Höstsonaten, som hade sitt uruppförande förra veckan, baserar sig på svensken Ingmar Bergmans film med samma namn.

Höstsonaten för samman Sebastian Fagerlunds musik, Ingmar Bergmans text och Gunilla Hemmings libretto.

Huvudrollen spelas av den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter.

Kronprinsessan Victoria Bild: Lehtikuva Kronprinsessan Victoria,Sverige,victoria

Jessica Andersin väljer årets bästa finlandssvenska bok. Andersin är enväldig domare för Svenska Yles Litteraturpris som delas ut under bokmässan i Helsingfors i oktober.

Det var kanske inte det allra smartaste beslutet att axla rollen som enväldig domare för Svenska Yles litteraturpris med en ettåring hemma. Egentiden som krympt till ett minimum, mängden sömntimmar som är klart godkänd men ändå avsevärt mindre än före juli 2016. Inga bussresor till och från jobbet – ni som jobbar, jag hoppas ni förstår att ta vara på den här gratistiden! – inga lunchpauser. Ni fattar. Fast vad vet jag, det sägs ju att småbarnsföräldrar är de allra mest tidseffektiva. Här ska inte scrollas Instagram eller slösurfas, här ska läsas!

Och det är ju lyxigt också. Inte bara att jag med någorlunda gott samvete kan strunta i tvättmaskinen när barnet sover sin dagsömn för att snabbt kasta mig ner i soffan med årets bokskörd, utan helt enkelt att jag får ägna mig åt min käraste hobby (passion/nördighet/besatthet) och kalla det jobb.

Fler redaktörer

I en kolumn skrev förra årets enväldiga litteraturdomare, journalisten Magnus Londen, om hur han upplevt uppdraget. Han efterlyste fler redaktörer, för även om den finlandssvenska litteraturen och dess författare frodas, krävs det även kunniga redaktörer som med vänlig men stadig hand lotsar författaren från råmanuset till den färdiga och väl genomarbetade boken.

Jag kan naturligtvis inte annat än hålla med Londen, men vill dessutom slå ett slag för förlagens marknadsföring. Eller mer specifikt: förlagens självförtroende. Att även om Svenskfinland är den primära målgruppen våga rikta blicken även mot den rikssvenska marknaden.

Förbättring önskas

Självklart är också detta en kostnadsfråga, men - måhända naivt - ser jag några konkreta punkter där det finns stort utrymme för förbättring. Ett exempel är bokmässan i Göteborg, där de finlandssvenska förlagen delar en stor men tyvärr intetsägande monter där dekorationen utgörs av små tavlor på de kritvita väggarna.

I stället för att interagera med värdlandets författare om gemensamma teman, kurar de finlandssvenska författarna ihop sig tillsammans på scenen och för så gott som samma diskussioner som på Helsingfors bokmässa en månad senare.

I myllret av scen- och monterprogram som pågår på denna Nordens största bokmässa, är det inte självklart att besökarna hittar till de mindre kända författarna när grannmontrarna brölar ut den nyaste
svenska deckardrottningen. Dessa personliga mässupplevelser har förvisso några år på nacken, kanske blir jag positivt överraskad när jag efter några års paus besöker mässan i år igen?

Lillebrorskomplexet gentemot Sverige genomsyrar även andra delar av litteraturvärlden. I sin recension av Eva Frantz Blå villan skriver Johanna Lemström för Västra Nyland att hon under läsningen stundvis glömmer bort att hon faktiskt läser en finlandssvensk bok eftersom boken är så bra (!). Vadan detta nedvärderande, en sorgligt nog inte alls ovanlig uppfattning?

Brokig trädgård

Även om åren på litteraturvetenskapen borde ha hårdtränat mig, kan det vara lite trist att inte få välja vad jag plockar fram för ny bok när den senaste är utläst. I stället väntar en rigorös läslista och postlådan skramlar av bokpaket var och varannan dag så
här i början av hösten.

Till min glädje är den finlandssvenska litteraturfloran en fantastiskt brokig trädgård; här finns allt från mörka poesidebuter till ordlekande bilderböcker. Deckare, chick lit och episka släktromaner. Jag får (det vill säga hinner) kanske inte läsa precis vad som helst ur min bokhylla, men paletten som erbjuds är rik och mångsidig. Gå inte miste om den!

Text: Jessica Andersin

Vinimportörer kan eller vill inte berätta vad allt vinet innehåller. Viner tillverkas mycket långt industriellt och får innehålla flera tillsatsämnen men det behöver inte redovisas på etiketten.

Vintillverkarna tillsätter sötningsmedel, industrijäst och andra tillsatsämnen. Vinet kan sötas och få olika smaker med hjälp av olika jäststammar.

Ekchips tillsättas för att vinet ska få en smak av ek utan att vinet varit i närheten av ett ekfat. Processhjälpmedel används för att klarna vinet och för att klara av långa transporter.

Andra livsmedel har en innehållsförteckning

För andra livsmedel måste det stå på förpackningen vilka ingredienser varan innehåller. Men vinet är ett undantag.

Det finns 63 tillåtna tillsatsämnen och processhjälpmedel som enligt EU:s lagstiftning inte behöver deklareras. Vinimportörer i Sverige och Finland vill eller kan inte redogöra för vinets alla beståndsdelar.

Sveriges televisions Uppdrag granskning bad de tio största leverantörerna till Systembolaget om en redogörelse över vad deras viner innehåller.

Nio av tio ville inte eller kunde inte ge information om deras viner.

Ett vanligt svar var att vinproducenterna inte vill svara på frågan. Det är mycket långt fråga om vintillverkarens hemliga recept för hur ett bra vin ska smaka.

Det finns flera tillsatsämnen i viner som inte redovisas. Det finns flera tillsatsämnen i viner som inte rdovisas. Bild: YLE viner

- I någon mån används svaveldioxid för att förhindra oxidation. På så sätt kan man garantera vinets kvalitet och behålla den goda smaken ända fram till konsumenten, förklarar Hanna Jatila kvalitetschef på Altia.

Viner kommer med tankfartyg

Altia importerar viner till både Sverige och Finland. Det mesta kommer via tankfartyg från Chile, Australien och USA. Sedan förpackas vinerna i Rajamäki. Främst är det fråga om lådviner.

Enligt Hanna Jatila är det bolagets inköpare i Sverige som gör upp köpkontrakt med vinproducenterna och kommer då överens om vinernas kvalitet och vad som får ingå i dem.

Men hon vill inte svara på vilka tillsatsämnen som man använder utan hänvisar till EU:s bestämmelser. Först när bestämmelserna ändras så kan Altia ändra sin policy.

Konsumenter bör veta vad de dricker

Frågan om skärpta regler för vinproducenterna har redan länge diskuterats inom EU. Nu jämställs viner inte med andra livsmedel som ska ha en innehållsförteckning.

Det beror enligt Jan Bertoft, generalsekreterare för Sveriges konsumenter, på att vintillverkarna har ett stort intresse för att inte behöva redogöra för vinets alla beståndsdelar.

- Det är en självklar rättighet för alla konsumenter att få veta vad man stoppar i kroppen. Det ska gälla alla livsmedel - även sådana som innehåller alkohol, slår Jan Bertoft fast.

Den europeiska konsumentorganisationen Beuc driver också kravet att alla livsmedel också alkoholprodukter ska ha en innehållsförteckning.

Alko påverkar inköpen av viner

Systembolaget och Alko påverkar också vad för slags viner som ska importeras. I bolagens offertförfrågningar till vinimportörer framgår detaljerade krav på hurudana viner som eftersöks.

- ”Vi söker ett ungdomligt, fruktigt och smakrikt vin med inslag av mörka körsbär, örtkryddor och sötlakrits”. Citatet är från Systembolagets offertförfrågning i januari 2017.

I Alko:s offertförfrågningar, som finns på nätet, kan det till exempel efterfrågas ett ”ungt, modernt vitt vin eller ett vin med smak av ek”.

Vingårdar har problem med arbetsförhållanden

Men det är inte bara fråga om vad vinet ska innehålla utan det är också fråga om förhållandena på vingården.

Arbetsförhållandena på vingårdar kan vara mycket dåliga. Arbetsförhållandena på vingårdar kan vara mycket dåliga. Bild: SVT arbetsförhållande (anställning),viner

De nordiska vinmonopolen har gemensamma etiska regler för vintillverkning.
Det är regler om drägliga arbetsförhållanden och löner.

Alko påverkar vinets pris

Men Alko:s offertförfrågningar fastställer också vad vinet får kosta i butiken
Det kan enligt vinimportörer bli ett problem.

Till exempel om ett vin i butiken ska få kosta högst 7 euro, betyder det att inköpspriset, alltså det som tillverkaren och importören ska dela på, blir lite över en euro.

Det är det som blir kvar när alla omskostnader, som alkoholskatter, transporter och Alkos förtjänst dragits bort från försäljningspriset.

Billiga viner kan vara ett problem

Vinimportörer har för Spotlight förklarat att det kan bli problematiskt att tillverka ett så billigt vin och samtidigt uppfylla de etiska reglerna för vintillverkningen.

Minna Alitalo inköpsdirektör vid Alko, säger att de etiska reglerna måste uppfyllas. Om det inte gör det så blir det inget inköp.

Men det finns billiga viner på Alkos hyllor och de vingårdarna behöver inte ha granskats på plats.

Minna Alitalo inköpsdirektör vid Alko Minna Alitalo inköpsdirektör vid Alko Bild: YLE Alko,vin

- Vi klarar inte av att granska alla viner som kommer från hela världen. Om det är fråga ett riskland vidtar vi flera åtgärder för att garantera att allt har gått rätt till.

Alko:s princip är att arbetsförhållandena ska förbättras. En plan görs upp med vintillverkaren för hur missförhållandena ska förbättras. Sedan kontrolleras det om åtgärdsprogrammet har följts.

För att Alko ska plocka ned vinerna från hyllorna så ska vingårdarna ha använt barnarbetskraft eller tvångsarbete.

Missförhållandena fortsätter

Men Sydafrikanska vingårdar, framför allt från Western cape provinsen, får i flera rapporter anmärkningar för att de behandlar arbetarna illa och att de inte betalar löner enligt gällande avtal.

Ett bra exempel är Robertson Winerys viner från Syd-Afrika.
För ett år sedan avslöjade Uppdrag granskning att arbetsförhållandena på Robertsson Winery var mycket dåliga.

Problemviner säljs fortsättningsvis

Men vinerna säljs fortsättningsvis. Detta trots att Vinmonopolet i Norge i en rapport så sent som i våras visar att missförhållandena fortsätter.

Minna Alitalo inköpsdirektör vid Alko, vill inte kommentera ett enskilt fall, men säger att man följer med och kontrollerar att det sker en förändring.

Varför är vi så aggressiva på nätet? Filosofen Stina Bäckström ser stora likheter mellan nätaggression och en urspårande lek.

- Diskussioner på nätet blir ofta oproportionerligt aggressiva, det blir ett slags njutning att leka med aggressiva uttryck.

Det här säger filosofen, Stina Bäckström som forskat kring känslouttryck på sociala medier.

Stina Bäckström talar om ämnet tillsammans med sin opponent och kollega, Martin Gustafsson, under Filosofins natt på konstmuseet, Kiasma i Helsingfors.

Hur kan man se på aggression på sociala medier ur ett filosofiskt perspektiv? Varför uppstår den här typen av aggression, är det något vi dras till och kommer vi att få ett slut på det?

Stina Bäckström reagerade starkt på de otroligt aggressiva uttrycken hon såg på sociala medier, såsom på Facebook. Det här fick henne att börja fundera över varför dessa kraftiga känslouttryck uppstår.

-Jag har tidigare funderat på filosofiska teorier kring känslouttryck och ville se om de kunde hjälpa mig begripa den digitala kommunikationen på sociala medier.

När leken blir farlig

Bäckström har främst funderat över vad man kan tänkas göra med aggressiva uttryck i sociala medier. Vad händer med uttrycken och orden när man använder dem? Vad betyder orden i det här sammanhanget?

- Det kanske inte är så mycket aggression som uppstår utan snarare en sorts njutning i att leka med aggressiva uttryck.

Hon menar att man inte använder aggressionen som känslouttryck utan mer som ett slags lek. Det finns en dragningskraft i att leka och föra fram otrevliga karaktärer och hitta olika slags identiteter.

Opponenten och kollegan Martin Gustafsson Martin Gustafsson Bild: Yle/Ylva Perera filosofi vid åbo akademi

- Men är det verkligen så att folk inte känner aggression på sociala medier? Frågar sig hennes kollega, Martin Gustafsson.

Bäckström förklarar att aggressiviteten på sociala medier bildar onaturliga former.

- Många diskussioner på nätet blir oproportionerligt aggressiva, känslonivån är inte rimlig i förhållande till ämnet eller vad personerna i diskussionen betyder för varandra.

I det verkliga livet uppstår så starka känslouttryck endast när det handlar om relationer vi har till varandra. Där står viktiga faktorer på spel, som svek eller känslan av otillräcklighet.

På sociala medier kan relationer mellan människor vara väldigt ytliga vilket gör det lättare att ge uttryck för aggressiva uttryck. Stina Bäckström tror att aggressionen på nätet snabbt tynar bort när den blir ifrågasatt.

- Ifall någon skulle fråga personen vad det var som tedde sig så upprörande skulle personen i fråga antagligen inte kunna svara på det eller känna samma upprördhet längre.

Längtan efter ondskefulla skapelser

Martin Gustafsson frågar sig om inte de aggressiva uttrycken handlar om projicering, att vi projicerar en ilska på en annan oberoende av vem det är.

Stina Bäckström håller till en viss grad med.

På nätet får människor möjligheten att uttrycka känslor som de har men som de inte vågar visa i det vardagliga livet. Det handlar om känslouttryck som inte är socialt acceptabla i vår alldagliga interaktion.

Men det kan knappast vara hela förklaringen enligt Bäckström.

- Det skulle vara en överdrivet pessimistisk syn på oss människor. Vi kan inte tro att alla människor bär på en så stark aggression inom sig. Men det finns kanske också en pessimism i det att så många finner njutning i att agera ut otrevliga karaktärer.

Det är ett faktum att människan njuter av det aggressiva, det uppstår ett slags spänning i det. Populärkulturen svämmar över av serier och filmer som till exempel Breaking Bad där det korrupta tillfredsställer oss.

Vi får testa våra gränser och skapa otrevliga karaktärer på sociala medier sociala mediebolags logor med smarttelefonanvändande flicka i backgrunden Bild: Yle/Linus Lång jodel

Det finns också en sorts barnslighet i allt detta. Den otroliga spänningen och njutningen i att få leka med olika karaktärer. Vi får möjlighet att testa gränser, leva farligt.

Var allting bara en lek?

Vad händer när människor gränslöst får agera ut sina dåliga karaktärer? Vad kommer konsekvenserna att bli?

Stina Bäckström refererar till Platon som menar att det leder till att hela samhället korrumperas. Kapaciteten att samarbeta på ett hederligt och rationellt sätt försämras.

En annan teori är att sociala medier befinner sig i ett så nytt stadium att vi kanske i framtiden kommer att tröttna på de aggressiva känslouttrycken. Vi inser småningom att allting bara var en lek, vi genomskådar oss själva.

Från industrisamhället till vår digitala era

Kommer tonen i sociala medier att förändras? Hur ser framtiden ut?

- Det här fenomenet kommer antagligen alltid att finnas men det kanske får mindre utrymme i sociala medier. Det uppstår mer innehåll och mindre lek med hemska karaktärer, funderar Stina Bäckström.

Martin Gustafsson nämner den amerikanske säkerhetsexperten, författaren och kryptologen, Bruce Schneier. I sin bok om övervakning jämför Schneier 1800- talets industrisamhälle med vår tids digitalsamhälle.

- När industrialiseringen satte igång hade man ingen tanke på att konsekvenserna skulle bli bland annat miljöförstörning. På ett liknande sätt vet vi inte vad konsekvenserna av vårt digitalsamhälle kommer att bli.

- Det här är en del av omogenheten på sociala medier inflikar Bäckström.

Vi förstår inte konsekvenserna av det och njutningen får således fritt spelrum.

Filosoferna tror på förändring

Aggressionen på nätet kommer antagligen att regleras både juridiskt och i mer informella former, till exempel i skolundervisningen, tror båda två.

- En viktig förändring skulle vara att stora monopolledda bolag som Google skulle brytas ner, påpekar Gustafsson.

Efter samtalet med de två filosoferna funderar jag vidare kring frågeställningarna.

Har aggressionen på nätet normaliserats? Hur påverkas vi av det faktum att USA:s president, Donald Trump och övriga politiker runtom i världen får yttra sig hur som helst?

Vad tror du? Kommentera gärna.

Läs mera:

Har du usla argument? Så diskuterar du bättre

Många nätdiskussioner präglas av generaliseringar, ologiska slutsatser och lat argumentation. Lär dig undvika de vanligaste felen och för en bättre diskussion!

Kaj Arnö skriver i den här kolumnen om sin förvandling från relativ landkrabba till motorbåtskapten och hur vänligt skärgårdsfolk gjorde det här möjligt.

Tanken sinar och reservkanistern är ännu oköpt, liksom faktiskt reservnyckeln. Brandsläckaren är ostämplad och båten obesiktigad. Den nyköpta dunderficklampan lyser inte.

Sjökortet flög bort i fartvinden, och sjönk i Bredviken, innan jag hann rädda det.

För att inte tala om att sonen fick grundstötning och kvaddade drevet så illa att båten var obruklig i två veckor mitt under högsäsong.

Det är inte lätt att vara nybliven motorbåtsägare.

Hjälplöshet gör inte de snabba situationerna enklare

Frågorna hopar sig: Hur ska man på bråkdelen av en sekund minnas hur man skiljer en öst- från en västremmare?

Vad ska man göra då ackun laddat ur sig, sedan senaste utflykt för bara två veckor sedan?

Hur får man plottern (som jag äntligen lärt mig säga i stället för "GPS") att igen, av sig själv, följa med båten då man i 35 knop fräser över Mattnäsfjärden?

Vad i friden är en targabåge?

Targabågen kajaktransport med båt Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Hur farligt är det om "en vän till mig" av misstag vrider om startnyckeln till motorn innan han kommit ihåg att fälla ned motorn i vattnet?

Och vilken knop ska man använda då man förtöjer i de där runda metallringarna på bryggan i Brännskär? Är det nu jag får straffet för att pålsteken inte lyckas i en handvändning?

Sommaren 2017 blev min första båtsäsong som ägare till en motorbåt.

Efter 1200 avverkade körkilometer, förlåt 650 navigerade sjömil, räknar jag mig nu till den stolta skaran av finlandssvenskar som kan skilja en milkshake från en båtshake.

Sjömansanor hjälper inte automatiskt

All vår början varder svår.

Jag har visserligen en del baskunskap att bygga på. Farfar var sjökapten i jägaröverste Nordströms rederi, det är alltid något att falla tillbaka på åtminstone då det ska skrävlas.

Mer praktiskt relevant är att jag tillbringat en stor del av varenda sommar sedan sju års ålder i Nagu, och dit kom jag sim- och roddkunnig efter sju somrar i skärgården i Lovisatrakten.

Paddlat har jag sedan tonåren, också längre sträckor, från Utö via Jurmo till Nötö, runt Kökar och Föglö.

Kompletterat med en god bit över hundra utflykter i Nagu ger detta en viss sjö- och navigationsvana, men båtar föga då det gäller manövrering av flytetyget jag skaffade i våras: ett 175 hästars vidunder med yttre skal av aluminium och innanmäte av glasfiber, 6,5 meter långt, plats för sju personer, maxfart enligt säljaren en god bit över 40 knop.

Vad skall jag då med motorbåt till, om jag klarat mig så länge utan?

Jo, för att ytterskärgården kallar.

Mot horisonten, och vidare Man i båt på öppet hav Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Allt detta kajakande gör att jag en vacker dag gärna vore en lycklig ägare till en holme i Åbolands yttre skärgård.

Där kunde jag både paddla och segla katamaran, eller bara njuta av havsutsikten och umgänget, eller varför inte en god bok.

Och då måste man förstås kunna ta sig ut till holmen.

Ännu är den egna holmen bara en dröm, och båten som tar mig till drömholmen fick bli första steget mot förverkligandet. Sagt och gjort. Men vilken båt?

God råd är ibland gratis

Råd kom från väster och öster, och beslutet fattades av en mångårig åländsk bekant som vid sidan av sin egentliga verksamhet också driver ett båtmäkleri med familjen, låt oss kalla honom Lennart.

"Kaj, du som vill nå havsbandet säkert i alla väder, vet du, jag vet vad du behöver. Något bättre än en ribbåt. Aluminium utanpå, glasfiber inuti. Jag har en på lager som också dina barn klarar att hantera.

Tillverkad i riket, årsmodell 2012. Gamla ägaren har flyttat till Japan och behöver den inga längre."

Jahaja. Vad kostar den? Hur långt kör man på en full tank? Vilket väder klarar den? Hur hårt går den?

Måste man bli kustskeppare? Vilka försäkringar behöver man? Hur lär man sig manövrera den?

Fler frågor än sju vise kan besvara. Men fördelar man frågorna på sitt kustnära nätverk av släkt, vänner och bekanta, får man en viss trygghet. Japp, skadeva så skadeva.

Jag beslöt mig slå till enligt Lennarts förslag.

Iväg bar det, med sonen, först hemifrån München till Finland, sedan med färjan från Åbo till Mariehamn.

I april med snöyra.

Båt som klyver hav Bild: Kaj Arnö båtar

Vid grannbordet sitter en teknologkompis jag inte pratat med sedan 1980-talet, låt oss kalla honom Alec.

Han är på väg att sjösätta sin båt vid sommarstället på Lemland.

Vi språkas vid och det visar sig att den som ska vara vår skeppare från Åland till Nagu, nämligen Lennarts son (låt oss kalla honom Kristoffer), tidigare hyrt segelbåt till Alec.

Kaj: Jaja, alla känner alla, jojo, fast vår katamaran har vi inte riggat på några somrar.

Alec: Katamaran? Du har en katamaran? Den kunde vi chartra för en sommar eller tre!

Mejladresser växlas, här ska det lånas båt!

Kristoffer har just varit med ett statsägt fartyg och utbildat blivande sjökaptener på Gotland, och det tar länge innan han hinner köra oss till Lumparland, där vidundret finns.

Först ska det ätas och pratas, vi rör ju oss bland trevliga och sociala ålänningar – med långväga gäster från Sverige till på köpet.

Det drar ut på tiden och iväg kommer vi först kvart över sex på kvällen från Lumparland.

Det är ganska sent med tanke på att vi skriver 29:e april, det är 13 m/s och lite till i byarna, och snöslasket vräker ned.

I detta oherrans väder vill inte ens en åländsk sjöbjörn åka raka spåret över Skiftet och Delet, utan så inomskärs det nu går.

3 personer på havet Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Torrdräkten är på, inte bara av säkerhetsskäl, utan för att någotsånär hålla värmen.

Kristoffer har lånat ett varmt ytterplagg till sonen, och det behövs, eftersom vi måste ta ned kapellet för att ha acceptabel sikt.

Cabriolet i snömodd är ingen höjdare, så inlärningen av finesser kring plottern eller hantering av babords och styrbords trimplan hoppar vi över denna gång.

Efter en och trekvart tar vi i land på Lappo, naturen kallar. Lite över åtta startar vi igen, och det börjar bli tajt att hinna till Nagu före mörkrets inbrott.

Vi stannar i Verkan i Korpo, åker taxi hem till Nagu, och tinar upp oss i bastun efter snöstormen på Skiftet och Delet.

Glada vappen

Morgonen därpå, på Valborgsmässoafton, lyckas Kristoffer ändå lära oss någonting, åkandes i maklig takt från Verkan till den temporära kajplatsen kommodoren (låt oss kalla honom Bjarne) anvisat vid Nagu Segelsällskaps brygga i Nagu hamn.

Snart, snart ska Bjarne dela ut de slutliga platserna för sommaren.

Arbetet i München kallade åter och enda chansen att njuta av båten blev att diskutera den på avstånd med nätverket, över mejl och Facebook.

Och aldrig får jag så säkert napp på frågor över Facebook, som då det gäller båtliv.

Namnförslag inkom. Båten kan ju för bövelen inte fortsätta att heta "Kimi". En språkligt begåvad vän (låt oss kalla honom Mårten) föreslog att namnet skulle få en mer åboländsk framtoning om jag lägger till "-to".

Milda vindar Man i båt utanför gästhamn Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Finurligt, jo, men den förlösande frågan kom av en annan språkvän med grepp om det lokala åboländska (låt oss kalla honom Niclas): Vad heter Bertel Nagubos hustru?

Då stod det klart att båten ska heta Selma.

Jag frågar hur jag kan transportera kajaker: på "pakethållare", i släp, fastsurrade vid sidan av båten? Nix nix, det godkänner ingen sjövan vän (låt oss kalla honom Peppe).

Targabågar ska det vara, sa en paddelkompis från Nagu (låt oss kalla honom Johan). Targabågar, vad är det?

Det visar sig vara ett slags ställningar som används för att fästa saker på, fiskespön, radarutrustning. Varför inte en kajak eller två?

Erfaret skärifolk som moraliskt stöd

Att hitta i Nagu skärgård är inte så svårt efter åtskilliga hundra paddelkilometer, men manövrerandet är pirrigt.

Skam till sägandes: Fram och bak, vänster och höger är förvånansvärt svåra att skilja åt. Men bra går det.

Erfaret skärifolk som är med som moraliskt stöd på jungfruresan som skeppare (låt oss kalla henne Matilda) kompletterar sina tidigare mejlråd och gjuter råg i ryggen.

Brännskär och Living Archipelago får därmed sitt första av sommarens fem besök, i sällskap av en engelsman som jag hade tagit för finlandssvensk, om han inte presenterat sig som James.

Vi himlar oss över att Finland som enda nation av landkrabbor anger hastighetsbegränsningar till sjöss i km/h.

Plotterkarta av Skärgårdshavet Bild: Kaj Arnö Plotter

Jag tillägger att Tyskland underligt nog inte mäter vindhastighet som vi, inte m/s utan km/h. I England kör vi "bjufårt" (betoning på bju), upplyser mig James.

Jovisst talade man om "båfår" då jag var liten (betoning på får).

Underligt nog krävs det i Finland inget körkort för båt, något som förvånar alla tyska vänner som frågor huruvida jag tagit Bootsführerschein. Nej.

Men för att bli lite varmare i båtkläderna går jag på seglingskurs med Nagu Segelsällskap, där en erfaren lokal sjöbjörn (låt oss kalla honom Fred) hjälper att reda ut begrepp som kan bli aktuella också i motordrivna båtar.

En viss överraskning blir också den första tankningen. Betydligt besvärligare än att tanka bil. Att 98E kostar avsevärt mer i hamnen än hundra meter upp vid Nagu bensinstation, det kan jag ändå förstå, för båtbensin är så mycket roligare än bilbensin.

Mera klåp/oerfarenhet

Arbetet i München kallar igen och midsommar är nästa chans att dejta Selma.

Återresan med dottern från Berghamn håller på att sluta snöpligt.

Just vid infarten till Nagu hamn börjar motorn gå långsammare då någon automatik stryper bränsletillförseln vid annalkande soppatorsk (som rikssvensken skulle säga).

Jag lyckas tanka 119,6 liter i min 120 liters tank; reservkanistern hade jag ju ännu inte hunnit skaffa, men nu ökade motivationen kraftigt.

Klåpare.

Täcks jag ens berätta för den gode vännen med båt sedan många år (låt oss kalla honom Ralf)?

Dagen därpå lyckas jag hämta reservnyckeln från båtmotorns serviceverkstad, och blir bekant med innehavaren (låt oss kalla honom Tom), som förresten ber hälsa till Alec.

Att ha bara en nyckel kändes inte rätt, så den biten fixade jag i varje fall i tid.

Men så ska det vara nystämplad brandsläckare. Och besiktning av båten på NSS (jag måste ringa Bjarne). Samt plats till vinterupplägg (om inte Lennart fixar, Lumparland är ju lite avlägset, så kanske Tom i Korpo?).

En massa praktiska saker att betänka. Enklare är det med kajaker.

I början av juli var det dags för nästa missöde. Ackun var tom. Men en båterfaren vän (låt oss kalla henne Nina) hade en extra ackuladdare på lager, och morgonen därpå startade båten.

Båt på väg in i kanal Bild: Kaj Arnö båtar

Och äntligen blev det premiär med en av mina favoritpaddelkompisar, låt oss kalla henne Ullis.

Vi åkte till Brännskär, förtöjde Selma, och paddlade runt Stenskär.

Vilken lyx att få paddla i ytterskärgården utan att först behöva kajka en evighet genom bekanta sträckor i innerskärgården!

Peppe och Johan är inte de enda som klickar "gilla" på Facebook-bilderna av kajakerna ovanpå Selma, inte heller bara Mårten, Nina, Matilda, Lennart och Annina, utan också vänner längre upp på landbacken.

Det stora äventyret

Sommarens längsta nautiska äventyr blev Operation Skiftet. Alec, teknologkompisen på Ålandsfärjan, han gjorde slag i saken och hyrde min sexton fots katamaran – och då behövs ju Selma som följebåt över Skiftet, samt stöd av en annan Nagu-teknologkompis med katamaranerfarenhet (låt oss kalla honom Erik).

Den här gången i juli utan snöslask och mindre än 13 m/s, alltså kunde vi åka raka spåret. Korpoström till Jungfruskär, sedan byte av besättning, så jag fick glädjen att segla katamaranen från Jungfruskär till Sottunga.

Katamaransegling, två män Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Eldprovet i modernt sjömanskap kom just före Korpoström. Oljelampan började blinka. Teknologer födda på 1960-talet känner givetvis till att det finns en oljesticka, med vars hjälp man mäter oljenivån.

Vi öppnade motorhuven, oljenivån var mittemellan mitten och maximum. Inget fel på oljemänden, alltså. Erik (den klokare ingenjören av oss båda) menade att det nog knappast är något verkligt fel, snarare en elektronisk åkomma.

Med telefonackuns sista andetag guglade jag på "DF140 blinking oil light", varpå jag lärde mig den regndans som återställer systemet: Vrid tändnyckeln. Drag ut handtaget till dödmansgreppet.

Drag ut knoppen för dödmansgreppet tre gånger inom sju sekunder. Vrid tillbaka tändnyckeln.

Hoppa två varv motsols på ett ben på durken och knacka i bryggan med vänster hand, så slutar lampan lysa. Jaha jaha.

Tydligen är det kolla-vänligen-Google-kunskap som är dagens grundkunskap till sjöss, framom pålstek och dubbelt halvslag kring egen part.

Olyckan var framme

I början av augusti var olyckan framme.

Sonen, som framgångsrikt uthärdat snögloppet över Skiftet och Delet, körde drevet in i en sten vid tunneln mellan Sommarö och Kirjais.

Han hade tagit alla remmare på rätt sida, men kommit aningen för långt mot styrbord. Duns.

Motorn började vicka på sig, kanske propellern fick sig en stöt?

Vid Kirjais Bystrand efter några hundra meter råkade min trognaste paddelkompis (låt oss kalla honom Jocke) stå med sin kajak, och han menade bums att jag skulle tala med Kalle. Vilken då Kalle?

Innan jag hunnit gå iland för att inte längre behöva skrika till Jocke, hade ifrågavarande Kalle redan dykt upp.

Då jag beskrev tillbudet konstaterade Kalle att båten nog inte ska åka vidare förrän den är ordentligt undersökt.

Och det blev maximal otur. Inte propellern, utan drevet behövde fixas, sa Kalle efter att ha tagit sig en titt på båten följande morgon.

Och rekommenderade transport till Tom.

Försäkringsbolaget betalade ett fyrsiffrigt belopp; bolaget fixade utlåtandena bums och Tom tog sig an öppnandet av drevet och beställandet av reservdelar från centrallagret i Belgien.

Men i hela två veckor var båten ur bruk, mitt under högsäsongen.

I medlet av augusti var Selma åter i skick och redo för nya utflykter.

Tänka sig att åka genom Pargas och under Rävsundsbron med egen båt!

Dit hade kajakerna inte nått förut.

Och ända in i Aura å! Höjdpunkten på sensommaren blev då dottern körde mig till tåget i Åbo, direkt från Nagu hamn.

Femtioen minuter hemifrån ända till Dombron vid Åbo domkyrka, det är snabbare än med bil.

Kvinna åker båt Bild: Kaj Arnö båtar

Och dottern fixade Selma helskinnad hem, utan faderlig hjälp. Sammanlagt fick hon aningen fler sjömil under kragen i somras, än kilometer under hela sin karriär som bilchaufför.

En levande båtkultur

Saldot blev tjugo dagsutflykter, men ännu ingen ankring och ännu ingen övernattningsexpedition.

Det får bli till nästa år, liksom den ambitiösa föresatsen att 2018 klara sig utan bottenkänning, och de mindre ärelystna målen att få fart på dunderficklampan och hitta ett ersättande plastsjökort för Nagu innerskärgård.

Min huvudiakttagelse blir att den finlandssvenska båtkulturen visat sig kraftig och levande.

Våra båtnätverk är täta och har överseende med en sådan som mig, som nog vill, men inte riktigt kan.

Alla Matildor och Erikar och Ninor och Jocken är hjälpsamma med nybörjare som ännu behöver minnesregeln "I Borgå är det mörkt" som orsak varför svart-vit-svarta remmare är just östremmare.

För paddlare kan strunta i sådana världsliga ting.

Seglande man som tar selfie Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Kaj Arnö är it-entrepenör och bor i München och Nagu.