En fornnordisk kung som titelfigur i en pekingopera på svenska – visst låter det konstigt. Men i Wusheng Companys Sigurd Ring faller de till synes udda pusselbitarna rätt snabbt på plats. Resultatet är en universell och tidlös betraktelse över makt som förblindar och förgör.
Ung man älskar ung kvinna men lyckan hotas av en maktfullkomlig härskare som till varje pris vill göra kvinnan till sin. Blind passion och makt är emellertid en farlig kombination. Den leder ofta till felsteg med oundviklig katastrof som följd.
I Wusheng Companys Sigurd Ring gestaltas en klassisk tragedi i gränsöverskridande nytappning. Som textunderlag har regissören Elias Edström använt Erik Johan Stagnelius pjäs om den mytiske sveakungens erövringsförsök men av Stagnelius högstämt romantiska versdrama finns inte mycket kvar.
I stället serveras publiken på Gamlasgården i Helsingfors en stramt stiliserad, ordknapp uppsättning där de fyra karaktärerna på scenen smälter ihop med de arketypiska rollerna i en pekingopera.
Det fungerar faktiskt ofta förbluffande bra.
Fusionsopera à la Edström
Någon renodlad pekingopera är Sigurd Ring naturligtvis inte. Men precis på samma sätt som pekingoperan i tiderna uppstod som en fusion av äldre kinesiska teaterformer kunde den här uppsättningen kanske kallas ett slags ’Edströms fusionsopera’.
I sin regi har han utgått från den traditionella kinesiska teaterns raffinerade estetik men samtidigt omsatt den till ett symbolspråk som utan problem öppnar sig för en finsk publik. I det konceptet ligger också ett mervärde.
Den strama stiliseringen tillåter till exempel melodramatiska effekter som sannolikt hade framstått som besvärande töntiga i en mer realistisk sättning samtidigt som det frejdiga crossover-greppet också gör det möjligt att leka med olika stilar och överraskande korskopplingar.
I den här uppsättningen känns det inte alls märkligt att Wusheng Companys erfarna slagverkare Pekka Saarikorpi fått sällskap av Senni Eskelinen på elförstärkt kantele i musiksektionen. Och efter ett tag känns det också helt naturligt att den eftertraktade Hilma framför en aria som i själva verket är en finsk folkmelodi medan de kinesiska krigargestalterna lystrar till urnordiska mansnamn och utmanar varandra på svenska.
Tre akrobatiska krigare och en stridbar kvinna
Saku Mäkelä och Niko Arola gestaltar de trogna vapenbröderna Ragnar och Alf medan Edström själv gör Sigurd Ring, uppsättningens enda så kallade ’målade ansikte’.
De akrobatiska stridsscenerna är naturligtvis uppsättningens clou men Sigurd Ring är inte bara männens show. I Talvikki Eerolas tolkning framstår också Hilma som en exceptionellt självständig kvinna med mycket attityd när uppsättningen korskör Stagnelius veka mö med en stridbar kvinnotyp ur den klassiska pekingoperan.
Attityd är överlag något som den här uppsättningen använder på ett fruktbart sätt.
I ensemblen på scenen är Edström den enda som studerat traditionell kinesisk teater i Peking. För de övriga har repetitionstiden inneburit en intensivkurs i krävande gestik och tekniker som det tar år att fullända.
Att allt inte löper helt prickfritt säger alltså sig självt. Men samtidigt har alla i ensemblen en solid bakgrund i någon form av dans eller fysisk teater och det utnyttjas också, med både humor och god smak.
Saku Mäkelä och Talvikki Eerola bjuder t.ex. på en festlig frieriscen där parterna tar mått av varandra med inlån både från västerländsk mim och klassisk balett. Plus en god portion modernt genustänk.
Det är uttryckligen i kombinationer av det slaget uppsättningen också pekar mot framtiden.
Gammalt blir nytt
Under sin femåriga historia har Wusheng Company med Antti Silvennoinen och Elias Edström i spetsen inte bara fört pekingoperans estetik närmare publiken. Med olika projekt har de också byggt broar till det inhemska scenkonstfältet.
Och när alla bidrar med något eget uppstår ofta spännande möten som öppnar för nya möjligheter, i ständigt nya kombinationer.
Med sin breda palett av uttrycksformer är pekingoperan inte bara en fascinerande konstform i formalin. Hos oss kan den också fungera som en spark i riktning mot ett mycket rikare teaterspråk.
