Figurnoterna är utvecklade för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna lära sig att spela musik. Men det är fritt fram för alla som de traditionella noterna inte passar för att använda figurnoter i stället.

För några veckor sedan besökte jag Resonaari, en musikskola för alla som inte hänger med i undervisningen i en ”vanlig” musikskola. Resonaari har en hel del elever med funktionsnedsättningar, inlärningssvårigheter och koncentrationsproblem. Men också elever som bara aldrig hade trott att de skulle klara av att börja spela ett instrument – musikskolan har två seniorband som består av elever som fattade tag i gitarren och basen efter att de uppnått pensionsålder.

Figurnoterna funkar som helhet

Musikerna jag träffade använde sig av ett helt annat notsystem än jag som spelat tvärflöjt på ett traditionellt musikinstitut fått lära mig. Jag blev grymt nyfiken och ville också prova på att spela utgående från figurnoter.

Figurnoterna utvecklades av en av Resonaaris grundare, Kaarlo Uusitalo.

Kaarlo Uusitalo Kaarlo Uusitalo, mannen som hittade på figurnoterna. Bild: Yle/Eero Poskela

Figurnoterna är simpla: De har färg, form och längd som system.

Då jag sätter mig ner för att lära mig spela elpiano utgående från figurnoter har jag två stora fördelar, berättar Uusitalo: Jag kan redan läsa musik. Och så har jag inga problem med att behärska min motorik.

Här kan ni själva se hur det går till:

Om det ännu förblev oklart får ni en till förklaring här:

Varje ton har en egen färg. C är alltid röd, D är brun, E är grå. Med hjälp av formen vet man på vilken höjd man ska spela: Den ”vanliga” oktaven, det vill säga tonhöjden man oftast sjunger ifrån är skriven med bollar. Högre toner, som man spelar längre till höger på elpianot, är skrivna med trekanter (tvåstrukna oktaven för den som är bevandrad i traditionell notskrift) och lägre toner (lilla oktaven) med fyrkanter. Bastonerna ligger längst till vänster på pianot. Deras figurnoter ser ut som ett slags fyrklöver.

Pianotangenter med olika färger för varje ton. Bild: Creative commons

Här har jag skrivit ut början på Gubben Noak med hjälp av figurnoter.

Gubben Noak skriven med figurnoter Bild: Yle/Eva Pursiainen

De svarta tangenterna på pianot då?

Jo, de märks ut med en pil. Pilen visar på vilken sida av den vita tangenten den svarta du ska trycka ner ligger: höger eller vänster.

Blinka lilla stjärna där i D-dur. Blinka lilla stjärna där skriven med figurnoter i D-dur. Bild: Yle/Eva Pursiainen

År 2006 förändrades livet totalt för musikern Riki Sorsa. Han diagnosticerades med strupcancer, genomgick behandling, slutade röka och blev frisk. Idag kämpar han mot lungcancer. I en video som sprids som en löpeld på sociala medier frågar han: "Slutade jag röka för sent?"

Det vara bara en liten fläck i halsen som han bad läkaren kolla på, när han ändå var på hälsostationen med sin ålderstigna mamma. Fläcken visade sig vara cancer, och månaderna som följde blev ett virrvarr av sjukhusvistelse, operation, stålbehandlingar, cytostatika och rehabilitering. Efter kampen tillbaka till livet har Riki Sorsa varit i sitt livs form, fortsatt med musikkarriären och njutit av livet. I november i fjol var det dags igen. Den här gången löd diagnosen: Lungcancer.

– Jag tänkte, vad har jag gjort för fel som måste gå igenom det här igen? Jag måste börja om hela cirkusen från början igen.

Massiv respons

Med videon ville Riki Sorsa väcka upp människor som röker och få dem att tänka till. Responsen har varit massiv, han har fått hundratals brev och e-postmeddelanden. Människor vill uttrycka sitt stöd och tacka för väckarklockan.

– Jag har gråtit så mycket och varit så rädd för döden. I den situationen betyder stödet från andra människor, både kända och okända, väldigt mycket.

Bild ur videon: Riki Sorsa innan behandlingarna mot lungcancern. Riki Sorsa. Bild: Cancerorganisationerna.

Vården får beröm

Det är en 20 kilo magrare och avsevärt skalligare Riki Sorsa som ger en intervju idag, jämfört med vid tiden för det nya cancerbeskedet. Det konstiga är att det också är en man med större tillförsikt och glädje. Framförallt vårdkedjan och personalen får mycket beröm.

– Det måste jag säga, att under hela den här tiden har jag fått en otroligt bra vård. Vården i Finland är av högsta kvalitet, och människorna som har skött om mig har varit fina. Ni måste komma ihåg att man spyr och man blöder i en sådan här situation, och hela tiden finns det vänliga människor omkring som tvättar och torkar upp. Det är människor som vill ens bästa, som gör ett mycket bra jobb för en mycket dålig lön.

Kan drabba vem som helst

På frågan hur han mår idag svarar Riki Sorsa: Hur bra som helst. Han har precis fått besked om en sista operation, där "resterna skrapas bort". Han är märkbart lättad över beslutet och han är väldigt ödmjuk inför sina medmänniskor.

– Det finns en massa människor som har en mycket svårare cancer och en mycket allvarligare situation. När ni möter dem, försök stöda dem. Arbetskamrater, syskon, vänner – det här kan drabba vem som helst – finns där för dem. Ju mera man ger, desto mer får man tillbaka.

Efter Nio om vård och omsorg, torsdagen den 17 mars i Yle fem samt på Arenan.

Den här musiken låter så träffsäkert tidstypisk att man nästan kan känna doften av gammal vinyl.

I några år redan har man kunnat höra mer eller mindre tydliga 1980-tals influenser i ett flertal poplåtar, men det är få som lyckas få det att låta så äkta som Axel Brink alias Disco I Mitt Hjärta (D.I.M.H.).

Och då menar jag inte att han enbart skulle apa efter hur det lät på den tiden och försöka komma så nära originalsoundena som möjligt.

Nej, det jag pratar om är den alltid lika svårfångade känslan av sorglöst vemod.

Konvolutet till skivan No Hit Singles med Disco I Mitt Hjärta. Bild: Axel Brink

Man mår rätt bra, men är av någon underlig orsak litet missnöjd ändå. Livet är ganska lätt, men det känns ändå aningen komplicerat. I alla fall ibland. I alla fall som ung på 80-talet.

Ruggigt autentisk

Första gången jag hörde skivan No Hit Singles (lysande titel) slogs jag genast av hur ruggigt autentisk den låter. Instrumenteringen, soundet, melodierna, sången, känslan – allt låter som om skivan hade kommit 1986 och inte 2016. Eller nästan, i alla fall.

På något underligt vis lyckas D.I.M.H. med sin musik förvånansvärt träffsäkert skapa musik som påminner om 80-talsband som Flash & The Pan från Australien, Visitors från Sverige, Double från Schweiz och Fra Lippo Lippi från Norge.

Skillnaden är att No Hit Singles har litet bättre sound än dylik musik hade då.

Det är intressant hur en 25-årig finlandssvensk kille lyckas med konststycket att skapa 80-tals nostalgi utan att själv ha upplevt de tiderna.

Stiliga första singeln Dynamo för tankarna till On My Way In L.A. med Phil Carmen och det stämningsfulla instrumentala slutstycket Anthem låter ungefär som om Björn J:son Lindh och Janne Schaffer hade gjort den tillsammans med Hansson de Wolfe United. Vackert och lagom mäktigt utan att bli svulstig. En värdig avslutning på en skiva som lovar gott inför framtiden.

Då får vi se om Axel Brink och D.I.M.H. fortfarande rör sig i 80-talet eller om han tagit klivet in i 90-talet. Bägge går, men jag hoppas han håller sig kvar i 80-talet ett litet tag till.

Axel Brink. Axel Brink alias Disco I Mitt Hjärta. Bild: Axel Brink

Läs även:
Disco i mitt hjärta ute med ny låt

Undergångstemat är framträdande på Svenska Teatern i vår när Titanic nu dyker upp på repertoaren parallellt med Sånger vid randen av ett grått hav. Men glöm filmsnyftaren. I den här versionen av Titanic förvandlas också vi som publik till rätt löjliga passagerare på ett sjunkande skepp.

Eller för att uttrycka det exakt, passagerare på ett sjunkande kulturskepp där vi själva dikterat kursen.

Men Akse Pettersson är inte en regissör som läxar upp sin publik. Vägen går via skådespelarnas självironiska drift med teatern som konst och konstnärens ambitioner.

Titanic är ett samarbete mellan Svenska Teatern och Teaterhögskolan och i föreställningen blir samarbetet också en del av fiktionen.

De blivande skådisarna kommer för att göra sitt slutarbete i en produktion som ska bli något i stil med den berömda kioskvältaren med Winslett och DiCaprio som kärleksparet Rose och Jack.

Men den får vi ju aldrig se - däremot nog mycket annat. Som till exempel sexton hejdlösa parodier på rätt darriga konstnärsegon som alla lånat namn och drag av skådespelarna själva.

Drömmen om Hamlet och Hollywood

I den här versionen av Titanic kan katastrofen anas genast från början. Nykomlingarna stiger tveksamt upp på scenen, river av sin egen 'Närmare Gud till dig' och sjunker därefter direkt ner i teaterns inre där de garvade skådespelarna kastar sig över sina unga kolleger med förmyndaraktig välvilja och ett starkt behov av att markera sin egen överlägsenhet.

Klädda i kostymer som på sin höjd signalerar ett par djurroller i nästa barnpjäs brassar Marcus Groth och Anders Slotte på om sina samlade och högst osannolika stordåd från hela det förra seklet ungefär, samtidigt som Groth erbjuder en lätt generad Dennis Nylund en snabblektion i kundalinienergi och ’andlig orgasm’ .

I ett annat rum låter Anna Hultin med utstuderad nedlåtenhet Amanda Nyman förstå att hon kan glömma rollen som Rose.

Och någonstans i ett skrymsle sitter också Riko Eklundh i ett badkar och leker med sina plastskallar.

Att vara eller inte vara, det är frågan ... Än är det kanske inte för sent att få göra den stora klassikerrollen.

Det är inte lätt att få ung konkurrens.

Vad gamylerna emellertid inte vet är att Hamlet nog bara duger om han kommer som zombie i en påkostad Hollywoodproduktion. De unga skådisarnas referenser kommer från filmen och i deras drömmar hägrar en enkelbiljett direkt till de internationella arenorna.

Det enda allesammans, oavsett ålder, har gemensamt är ungefär noll intresse för det som sker här och nu.

Och medan kameran följer hela gänget på slingriga turer som utspelar sig lika mycket i teaterns korridorer som på scenen börjar hela teaterhuset allt mer likna atlantångaren som i teorin var osänkbar.

Kaos råder genomgående i kulisserna samtidigt som nivåerna i den här metateatern blir allt fler.

Vad vill ni ha, egentligen?

På den finlandssvenska nationalscenens sjunkande teaterskepp står Johan Storgård själv vid rodret. I högstämda tongångar drömmer han om sitt eget tusenårsrike, vilande på alla de solida betongpålar som stöttar teaterhuset efter den senaste renoveringen.

Men innan kvällen är slut har vi både sett honom dansa den döende svanen och hört honom i hans egen version av ’det ska fan vara teaterdirektör.’

Eller för att citera rollfiguren själv:

’Här står man i och aldrig är det bra. När man gör konst kommer det inga mänskor och när man gör musikal är det kommersiellt skit. Vad vill ni ha?!’

Och samtidigt som den här åskådaren skrattar halvt ihjäl sig både över brösttonerna och det återkommande dilemmat har hon inga problem med svaret.

Lejonkungen nästa? Teaterchefen Johan Storgård i rollen som fiktiv teaterchef. Foto från Titanic på Svenska Teatern. Bild: Yoshi Omori

Jag vill ha det här. Men kanske inte riktigt i den här omfattningen. Och då avser jag uttryckligen Titanic som enskild uppsättning, inte som genre.

Tilltalet och innehållet relaterar nämligen stadigt till den samtid jag ofta har saknat i Svenska Teaterns uppsättningar. Men helheten hade nog mått bra av ett par resoluta klipp och förkortningar.

Små och stora katastrofer

Uppsättningen har vuxit fram som en arbetsprocess där alla i ensemblen bidragit med egna infallsvinklar. Under det stora katastrofparaplyet ryms många små men alla bär inte lika bra eller lika länge.

Det gäller framför allt den första hälften av föreställningen som efter ett tag får karaktären av en smått utdragen prolog där samma infallsvinkel varieras gång på gång, men för varje gång också med allt mer avmattad kraft.

Andra akten fungerar betydligt bättre. Inte minst för att associationerna i den här katastrofhappeningen också får helt ny riktning.

Give or give up?

Akse Pettersson är bra på att skapa mångtydiga bilder, skärvor som kalejdoskopiskt glider in i varandra, kompletterar och utmanar.

Ur förankringen i det förflutna och drömmarna om framtiden växer småningom en hel tidsanda fram, en tidsanda som bland annat excellerar i en rent förbluffande förmåga att värna om det egna reviret och blunda för resten av världen.

Det sista vi ser av det sjunkande skeppet är en frackklädd skara som sorglöst fortsätter sin samvaro på cocktaildäcket trots att vattnet högst sannolikt redan trängt in i tredjeklasshytterna.

Vilka är de under sina skinande vita frackbröst? En skara européer, finländare – eller finlandssvenskar ...?

Aldrig ge upp, ge upp, eller ge? Foto från Titanic på Svenska Teatern. Bild: Yoshi Omori

På en ljusskylt lyser texten NEVER GIVE UP i versaler. Sedan slocknar NEVER. Därefter UP.

Kvar blir bara ett uppfordrande GIVE.

Ennio Morricone skrev sina första musikstycken som sexåring. 81 år senare fick han en Oscar för soundtracket till Quentin Tarantino - filmen The Hateful Eight. Däremellan har meriterna och priserna varit många. Grammy, Golden Globe, BAFTA och Nastro d'Argento är bara några av priserna som nu får puffas litet inåt på hyllan för att ge plats åt Oscarn. Efter 70 miljoner sålda skivor torde det ju också hänga en hel del guld- och andra ädelmetallskivor på väggen. För att inte tala om Polarpriset år 2010.

Ennio Morricone inledde sin karriär vid unga år genom att gå i sin fars fotspår. Mario Morricone var yrkesmusiker och spelade trumpet i diverse grupper. Han lärde sonen Ennio att läsa noter och lät honom pröva på olika instrument. I likhet med fadern valde också Ennio Morricone trumpeten som sitt huvudinstrument. Sina officiella musikstudier inledde han som 12-åring. Förutom trumpet studerade han också komposition och arrangemang. Sina första musikstycken skrev Ennio Morricone redan vid 6 års ålder.

Vid sidan om studierna förtjänade han pengar som trumpetist i jazz-grupper och genom att komponera poplåtar för dagens populära artister som Mina, Rita Pavone och Françoise Hardy.

Samtidigt som han skrev poplåtar skrev Morricone också renodlad klassisk musik, musik för TV och hörspel och arrangemang för diverse artister som Chet Baker och Helen Merrill.

Filmmusik

Filmmusiken var redan tidigt en viktig del av Ennio Morricones karriär. Han började skriva musik för filmer redan på 50-talet, ibland som "spökskrivare" åt kändare kompositörer, ibland under eget namn och ibland under pseudonymer som Dan Savio och Leo Nichols.

Il Federale regisserad av Luciano Salce från år 1961 brukar räknas som Morricones första kompletta filmsoundtrack.

Internationellt genombrott

Den stora vändpunkten i Ennio Morricones karriär kom år 1964 då hans gamla klasskompis från skolan, Sergio Leone bad honom skriva musik till sitt filmprojekt.

Clint Eastwood Bild: Creative Commons/Sergio Leone

Leones budget var inte speciellt stor vilket betydde att Morricone inte hade tillgång till stora orkestrar. I stället skapade han ett ofta ganska minimalistiskt soundtrack där också tystnaden spelade en stor roll. Instrument som munharmonika, mungiga och elgitarr användes flitigt.

Det speciella med musiken till filmerna i dollartrilogin är att den skrevs på basis av Sergio Leones manus och var färdig redan då själva filmandet inleddes. Skådisarna fick ofta lyssna på musiken inför tagningarna vilket ledde till att de lättare kunde leva in sig i stämningen. Många av musikstyckena i Leones Spaghettivästernfilmer hör till Morricones kändaste verk och han förknippas oftast med denna genre.

Själv ville Morricone undvika att fastna i en så begränsad roll och vägrade under en lång period med början på 80-talet att skriva musik för westerns.

Musik för varje budget

Ennio Morricone har komponerat musik till över 500 filmer i olika genrer, allt från stora Hollywood-produktioner till ganska obskyra filmer med minimal budget. Med sin bakgrund som musiker och låtskrivare inom popen och jazzen har han många färger på sin palett. Han kan skriva bombastisk musik för en hel symfoniorkester eller en bossanova-instrumental för en instrumentaltrio.

Det här är Ennio Morricones styrka och det som skiljer honom från majoriteten av sina kolleger.

Vi 87 års ålder blev Ennio Morricone äntligen belönad med en Oscar. Många tycker att han borde blivit det tidigare, han har ju varit nominerad ett antal gånger. Hur som helst kan man kanske se Oscarn som kronan på verket, en värdig avslutning på en lång karriär.

Å andra sidan var det säkert många som såg Morricones heders-Oscar år 2007 som en sådan.

Och det är ju helt möjligt att maestron ännu överraskar oss med nya mästerverk. Han verkar ju vara i bra form.

Det hoppas jag åtminstone.

The Hateful Eight Bild: Davidian Skitzou

Fokus på Ennio Morricone med Michael Cronström och Johanna Grönqvist torsdag 17.3 kl. 18.03 i Radio Vega och på Arenan.

På torsdag publiceras filmen om Ekenäs IF:s fjolårssäsong i herrarnas division 1 i fotboll. Filmen är sammanställd av klubbens medieteam.

Den omkring 30 minuter långa filmen berättar om förberedelserna inför säsongen, om segeryra och om de bittra förlusterna.

Filmen inleds med hur EIF:s fotbollsherrar tog sig till landets näst högsta serie i fotboll.

Tusen människor hurrade

Kjell Svenskberg är en av filmmakarna. Trots att han är mera känd som stillbildsfotograf ville han medverka i filmprojektet.

Patric Westerlund, Kjell Svenskberg och Linus Westerlund har gjort ett digert jobb med filmen. Patric Westerlund, Kjell Svenskberg och Linus Westerlund har gjort filmen som handlar om EIF-fotbollens säsong 2015. Bild: Yle/ Bubi Asplund

- Patric och jag stod och fotograferade matchen mellan EIF och TPS på Centrumplan då Benjamin Källman gör 4-1 till EIF. Då stiger tusen människor upp och hurrar, berättar Svenskberg.

- Vi tittade på varandra och konstaterade att det här måste dokumenteras ordentligt. På så sätt föddes tanken om att göra en film om hela säsongen, fortsätter han.

Många timmar och inget manus

Det har varit ett arbetsdrygt projekt att sammanställa filmen. Kjell Svenskberg säger att teamet inte hade något manuskript.

- Vi fick idén ganska långt in i säsongen, så vi fick börja beta av det material vi hade från tidigare, säger han.

EIF:s medieteam som i det här projektet består av Svenskberg, Patric Westerlund och Linus Westerlund har jobbat otaliga timmar med projektet.

- Jag vet inte riktigt hur många timmar material vi hade, men många timmar var det, säger Linus Westerlund.

Han konstaterar att teamet hade filmmaterial från samtliga hemmamatcher och den sista bortamatchen som spelades i S:t Michel i oktober.

- Vi gick igenom allt material och jobbade oss sakta framåt, säger Linus Westerlund.

Inte bara matchbilder

Patric Westerlund berättar att teamet bland annat hade sju filmkameror på en match. Men filmen har även andra ingredienser.

- Den består av mycket annat än bara matchbilder, säger Patric Westerlund.

Linus Westerlund säger att filmen kan intressera alla dem som vill veta mera om vad som sker inom EIF:s fotbollssektion.

Kjell Svenskberg tror och hoppas att filmen kan väcka intresse för EIF:s fotbollsmatcher.

- Stämningen på matcherna i fjol var väldigt fin. Jag hoppas den här filmen kan bidra till att ännu flera människor blir intresserade att komma och se på matcherna, säger Svenskberg.

Ny film kommer säkert

EIF:s medieteam fick blodad tand tack vare filmen.

- Vi kommer nog att göra en film om säsongen 2016 också, säger Patric Westerlund.

- Förutom herrlaget, kan filmen också presentera sektionens arbete lite djupare. Vi har inte ännu något manuskript för vår följande film, men det blir nog en ny film, lovar han.

EIF:s dokumentär på YouTube hittar du här.

Alla dagar utom söndag pågår repetitionerna inför påskvandringen genom Borgå. Den här gången går det inte att undvika världshändelserna.

I den klassiskt vackra festsalen i Akan vandrar Petrus, Kaifas, Jesus och de andra bibliska personerna omkring och bläddrar i sina manuskript. Om en liten stund är det dags för ännu en repetition. Passionsspelet övas nu in så gott som varje kväll.

- Det är ju en ganska hemsk berättelse, säger Kim Gustafsson, som svarar för regin. Men där vår berättelse slutar tar det positiva vid med uppståndelsen och glädjebudskapet.

Simon Häger gör rollen som Jesus. skådespelare Bild: Yle/Mikael Kokkola

- Vi har ju att göra med ett gäng män som varken har mat eller husrum, som vandrar land och rike runt, som förföljs, som får hjälp.

I sin regi vill han mer än tidigare få till stånd ett medeltida renässansaktigt passionsspel där publiken och skådespelarna blandas med varandra.

Regissör Kim Gustafsson med Simon Häger. Två skådespelare Bild: Yle/Mikael Kokkola

Lidande och glädje

Skådespelaren Simon Häger axlar den stora rollen som Jesus. Han jobbar vanligtvis på Svenska Teatern. Som österbottning är han lite nervös inför den tvåspråkiga produktionen.

- Att få det helt rätt på finska är nog en liten utmaning för mig, säger Häger.

Att var med om Via Crucis sätter spår i själen.

- I våra liv utsätts vi nu och då för lidande och också för glädjeämnen. Så är det även för Jesus i den här pjäsen. Jag kan fundera på hans lidande genom mitt eget liv och de saker som har hänt i mitt liv.

En av de hetaste trenderna under modeveckorna är rockmantismen. Puderrosa chiffongklänningar sydda av fransiga kvadrater ger ett rockigt och romantiskt intryck.

Ett tidningduppslag med modebilder. Bild: Yle/Petri Heikkilä

- Det är fräscht till våren. Det är historiskt men inte dammigt.

Carolina Forss har följt med modeveckorna och är själv förtjust i streetlooken.

- De som gör den stilen heter Vetements, som betyder kläder på franska.

Carolina berättar att modet har börjat få mer kollektiva, demokratiska drag. Efter att flera modehus bytt chefsdesigners på grund av en alltför turbulent modeindustri med allt fler kollektioner måste man tänka om.

- Man kan inte vara kreativ om man är utbränd.

Carolina Forss. Bild: Yle/Petri Heikkilä

Modehuset Chloé för speciellt starkt fram det romantiska med en touch av rock. Med hjälp av tuffare accessoarer såsom svarta läderskärp och stövletter blir den damiga stilen mer edgy.

- Jag tycker om streetmode där det finns mycket huvor i år.

Det franska modehuset Dior har lyft upp den lilla svartas roll. Åtsittande klänningar i svart spets, sammet och crépetyg är hetare än någonsin.

Puderrosa spetshalsduk. Bild: Yle/Petri Heikkilä

Mode är ett flyktigt fenomen som snabbt påverkas av tidens tand. I dag visas de läckra skapelserna genast i instagramflödet och redan följande dag tröttnar betraktaren. Modeindustrins cykler tål att tittas på med kritisk blick.

Det brittiska modehuset Burberry har försökt tänka om när det gäller säsonger.

- På modeveckorna visas nu höstens och vinterns mode 2016/2017. Burberry visade nu vårens och sommarens mode. Få se vad det har för effekter.

Carolina Forss är min gäst i Belle Epoque i Yle Fem fredagen den 18.3. kl.19.55. och på Arenan.

Carolina Forss och Pia-Maria Lehtola sitter på ett café och diskuterar mode. Bild: Yle/Petri Heikkilä

De sockerbitsformade, ljusa husen blev populära i Karis på 1930-1940-talet. Det byggdes så många hus att det i dag finns fler funkishus i Karis än på något annat ställe i Finland.

Ett typiskt funkishus är kubformat med ett platt eller svagt sluttande tak. Byggnaden har en ursprungligen ljus, rappad yta. Senare har en del hus belagts med brädfodring eller skivor.

Stilen uppkom i Europa på 1920-1930-talet. Funkisstilen blev väldigt populär i Karis och på andra håll i landet i slutet av 1930-talet när depressionen hade släppt och också efter kriget när Finland återuppbyggdes.

Historikern Kim Björklund har tittat närmare på funkishusen i Karis. Kim Björklund i Karis. Bild: Yle/Malin Valtonen

- Antagligen har det gått till så att någon har sett att grannen bygger modernt och fint i den nya, internationella funkisstilen och så ville man ha ett motsvarande, berättar historiker Kim Björklund.

Verk av lokala byggmästare

Han har inventerat funkishusen i Karis genom att gå gata upp och gata ner. Han har också dykt ner i stadens arkiv för att få reda på när husen är byggda och vilken byggmästare som står bakom byggnaderna.

Det är inga arkitekter som står bakom de så kallade sockerbitarna i Karis. I stället har en handfull lokala byggmästare byggt husen, varav ett 40-tal står kvar ännu i dag.

- I dagens läge är 40 hus inte så mycket men på den tiden då de uppfördes så var det en stor del.

Dessutom finns det ett tiotal byggnader till som ungefär passar in på funkisdefinitionen.

- De är ofta lite längre, rektangulärformade. De ser ut som små flervåningshus. Det finns sådana hus bland annat på Landsbrovägen, säger Kim Björklund.

Husen blir utställning och bok

Björklund har tillsammans med arkitekten Kristiina Mäntynen från Helsingfors samlat ihop material för en utställning om funkisarkitekturen i Karis.

Utställningen produceras av Karis musei- och hembygdsförening i samarbete med Västnyländska kultursamfundet. Utställningen finns på Galleri Fokus mellan 18 mars och 8 april.

- Tanken är att vi senare ska göra en bok, en utställningskatalog där vi lyfter fram funkishusen i Karis, säger Björklund.

Sajten kansanfunkis.fi är också en del av utställningen. Den har skapats av Kristiina Mäntynen och där finns det samlat bilder och information om funkisbyggnader på olika håll i Finland.

Djur med Tarja erbjuder ett fräscht perspektiv på samhälleliga och kulturella fenomen. Fru president är orolig över vår planet. Vi har bara en. Alla andra i studion är oroliga över sitt enda liv, eftersom Tarja har med sig en 3,5 meters burmesisk pytonorm.

Det är viktigt att genast meddela att Janne Grönroos är vid liv. Efter att du lyssnat på Djur med Tarja kan du nämligen vara osäker på det. Vårt ekonomiska system bygger på ständig tillväxt, där tillväxt skapar tillväxt och pengar multiplicerar sig själva. Också den livsfarliga pytonormen kan reproducera sig själv. Vår blåa planet och dess resurser däremot är begränsade, utbrister en orolig Halonen.

Djur med Tarja

Djur kan berätta mycket om oss och samtiden vi lever i. Därför tar Tarja varje torsdag med sig ett djur till studion i X3M:s morgonprogram Succémorgon.

Vi kan storyn, Pippi Långstrump flyttar in i Villa Villekulla med apa, häst och kappsäck full med pengar. Mamman är i himlen och pappan har försvunnit i en storm på havet. Men Pippi klarar sig på egen hand.

Astrid Lindgren har ju, förutom att hon gett Pippi kappsäcken med pengar, gjort henne till världens starkaste tjej. Hon är snäll också, och det upptäcker grannbarnen Tommy och Annika snart. Med Pippi får de in fart och fläkt i sina välordnade liv.

Att bita sig själv i näsan

Även om Pippi är snäll så tycker hon om att dra helt galna historier. Som när hon lurar poliserna Kling och Klang att när hennes morfar blir arg, då blir han så arg att han biter sig själv i näsan. Varpå poliserna får huvudbry med att försöka förstå och testa hur det kunde lyckas – till publikens stora nöje.

Det är en lekfull föreställning som Agneta Lindroos regisserat på Wasa Teater, där Susanne Marins Pippi drar in alla i omgivningen i sin tolkning av hur saker och ting ligger till eller borde vara.

För att citerar huvudrollinnehavaren Susanne Marins ur en intervju jag gjort med henne, så bemöter Pippi också de hot hon utsätts för (om det så är tjuvar på besök eller Prussiluskan som försöker tvinga henne till barnhemmet) med lek – en lek som ofta börjar med någon av Pippis fabulösa ljugarhistorier.

Och det ges tid för publiken att ta in och förstå vad Pippi gör i sina lekar, hur hon glatt och smart dribblar bort de vuxna och deras förstockade uppfattning om hur en barndom ska levas.

Prussiluskan kommer! (Jonas Begqvist) Prussiluskan kommer! (Jonas Begqvist) Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Varför inte sova med fötterna på dynan?

Och varför skulle Pippi behöva göra som de vuxna tycker? Låt vara att hon sover med fötterna på dynan och inte går och lägger sig förrän tredje gången hon säger till. Att hon inte steker plättar som man borde eller att hon inte kan pluttifikationstabellen. Vad gör väl det när hon ändå får saker gjorda? Det här är i sanning inspirerande, för att än en gång citera Susanne Marins.

För de flesta av oss är det antagligen Inger Nilssons Pippi från tv-serien, som är den äkta Pippi Långstrump. Också Susanne Marins Pippitolkning har mycket av Inger Nilssons Pippi över sig. Hennes röda flätor spretar som de ska, Heidi Wikar har skapat en kostym med orange förkläde och långa strumpor i olika färger och med stora läderskor på fötterna. Också kroppsspråket påminner mycket om Inger Nilssons.

Utöver det slås jag gång på gång av den vänlighet hon utstrålar. Hennes Pippi är inte överdriven, utan självklar. Hädanefter tror jag att det är Susanne Marins som jag kommer att se framför mig när jag hör talas om Pippi Långstrump.

Det är Pippi som håller i taktpinnen

Uppsättningen är långt Pippis show. Det är hon som leder och för. Som bjuder sina besökare upp till en lustig dans. Vännerna Tommy (Markus Lytts) och Annika (Carla Fri) är mera med som iakttagare, som förundrat och storögt sakteliga börjar förstå sig på Pippi. Deras roll är lite som Bill och Bull, fast på ett snällt sätt.

Dunder-Karlsson (Dennis Hansson) och Blom (Jakob Johansson) sitter uppe på en hylla efter att Pippi tagit ett nappatag med dem. Dunder-Karlsson (Dennis Hansson) och Blom (Jakob Johansson) sitter uppe på en hylla efter att Pippi tagit ett nappatag med dem.

Övriga figurer får mer utrymme, men så är deras karaktärer också roligare och därmed lättare att skruva till. Jonas Begqvists manhaftiga Prussiluska med hatt, blårutig dräkt och vinglande cykel är obetalbar. Liv Nordman, som gör den försiktigt tjattrande apan Herr Nilsson, ger publiken en rejäl dos fysisk teater. Hon hänger i knävecken, stå på huvudet och går aldrig på så raka ben att inte svansen skulle släpa i marken.

Också för poliserna Kling och Klang, spelade av Dennis Hansson och Jakob Johansson som också gör tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom, är det fysiska uttrycket viktigt. Redan att de storleksmässigt är stöpta i olika former öppnar upp för det humoristiska.

Också hästen Lilla Gubben (Jonas Bergqvist/Dennis Hansson) får, trots sitt tysta sätt, ganska stort utrymme. Här är det upp till betraktaren att vara uppmärksam och notera vad hästen gör på scenen. Än läser den en bok med bakbenen skönt vilande på en pall, än gör musikern Eero Paalanen den sällskap och ställer sig i något hörn och spelar trombon.

Intressant är också att statistrollerna görs av studerande från scenkonstlinjen vid Yrkeshögskolan Novia.

Hur sprida höjdskräck?

Scenografin, gjord av Heidi Wikar och teaterns snickarmästare Jeremy Crotts, består av ett Villa Villekulla uppdelat i olika bitar. På en scenkant finns verandan, på en annan sovrummet. I mitten visas olika delar av villan vid olika tillfällen.

Mest fascinerande ur scenografins synvinkel är scenen då Pippi lurar upp de höjdrädda poliserna på villans tak. Taket ligger på scengolvet, men för att komma dit klättrar de på en rörlig stege som far upp och ner genom scengolvet. Väl uppe på taket känns polisernas skakiga ben trovärdiga och Pippis mod förunderligt. Scenografin har också fristående delar som tas in när det behövs, som ett fönster att kika in genom eller en dörr som plockas fram när tjuvarna ska ta sig in hos Pippi.

Mera djup i berättelsen

Wasa Teaters Pippi Långstrump bjuder oss i salongen på många fniss och barnpubliken håller koncentrationen på topp hela vägen. Det är livfullt och ibland kommer ett annat tempo in, när saker börjar ske i slowmotion. Under första akten känns vägen och målet dock lite oklart. Händelser radas upp efter varandra, när karaktärer ska introduceras och mötas.

Pappa, du kom! (Susanne Marins och Dennis Hansson) Pappa, du kom! (Susanne Marins och Dennis Hansson) Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Men så småningom får vi fler dimensioner. Vi märker att Pippi inte bara är drivande och stark, hon är också ganska ensam. Även om hon litar på att hennes pappa kommer att söka upp henne, så finns där en saknad och kanske också ett litet tvivel. Med det når vi ett annat djup. Och när Pippis pappa till sist anländer orsakar det inte bara glädje. Pippi har två liv. Vilket ska hon välja?

En kakform som läcker gör ingen glad, men om man använder det som bas för vårligt kollage känns det så mycket bättre.

Kakformar med löstagbar botten är basen för denna vårliga konstellation och förutom några kakformar i olika storlekar behöver du:

• decoupage lack
• sax
• mönstrade papper
• gamla veckotidningar
• glansbilder
• foton
• kalkfärg
• penslar

Börja med att torka av kakformarna så de är rena och fina. Ta loss bottnarna.

Välj en mönstrad bakgrund till vardera botten, gärna i helt olika uttryck men kanske med ett färgtema som passar ihop med varandra.

Rita av bottnarna på de mönstrade pappren och klipp ut.

Pensla decoupage i botten och pressa sen fast bottenmönstret i bottenformen. Pensla igen, låt torka.

Välj ut figurer, personer, blommor, kanske några påskmotiv som passar fint in i säsongen, klipp ut dem och börja sortera vilka bilder som ska till vilken mönsterbotten. På samma sätt som du valde mönstret kan du välja ett tema eller ”röd tråd” som gör att de olika bilderna hör ihop.

Pensla fast dem med decoupage lack.

Själva kakformskanten kan du välja att vara i originalfärg eller så testar du att måla med kalkfärg. Kalkfärgen fäster på alla slags material och även på teflon. Två varv behövs för att det ska täcka ordentligt. Låt torka.

Enklaste sättet att få upp kakformarna på väggen är att slå en spik genom bottnen, högst upp precis bredvid kanten. Koppla ihop bottnarna med respektive kanter och häng upp. Kanten är dessutom perfekt för att ställa små prydnadsföremål på!

Kakformstavlor.

Bea Uusma skrev en passionerad bok om Andrée-expeditionen och för det belönades hon med Augustpriset i kategorin bästa fackbok år 2013. Se henne prata om Expeditionen - Min kärlekshistoria med Anne Hietanen på Helsingfors Arbis.

Sändningen börjar klockan 18:05 och kommer att finnas i sin helhet på Arenan på måndag 21.3. Samtalsserien Möt författaren görs av Helsingfors Arbis och strömmas av Svenska Yle.

Konstverk värda 15 miljoner euro stals i november från ett museum i Verona. Den italienska polisen har nu publicerat en film från övervakningskamerorna som visar hur rånarna plockar med sig stöldgodset.

Det var i november förra året som konstmuseet Castelvecchio i Verona i norra Italien bestals på 17 konstverk till ett värde av cirka 15 miljoner euro. Bland annat försvann verk av de italienska konstnärerna Tintoretto och Mantegna och verk av flamländaren Rubens.

Polisen har gripit 12 personer misstänkta för brottet i både Italien och Moldavien. En av de anhållna är enligt uppgift en av museets vakter. Polisen lyckades komma tjuvarna på spåren tack vare bilder från övervakningskameror och telefonavlyssning.

Castelvecchio i Verona. Castelvecchio i Verona, Italien. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press

De värdefulla konstverken har inte återfunnits men italiensk polis tror att målningarna har transporterats till Moldavien.

Tjuvarna bröt sig in i museet precis efter stängningstid men innan larmet hade kopplats på. En stor del av personalen hade också hunnit lämna byggnaden.

Efter miljonstölden i Verona har kritiken mot säkerhetsnivån vid de italienska museerna varit stark.

Sen hon var tonåring har Anni Täckman rört sig med hjälp av rullstol. Unde de sjutton åren har Helsingfors blivit märkbart mer tillgängligt. Och människorna hjälpsammare.

- Stora köpcentra är bra. De har stora, jämna ytor på samma plan, och så har de hissar. Oftast har de dessutom parkering.

Anni Täckman är föreningssekreterare vid de ryggmärgsskadades förening Akson rf, och har varit rullstolsburen i sjutton år, sen hon som tonåring blev ryggmärgsskadad efter en ovanlig sjukdom.

Om jag har med mig starka vänner så kan de nog hjälpa mig upp för trappor.

Hon har lärt sig precis vilka ställen i stan som är lättillgängliga. Hon vet var det går bra att parkera utan att riskera att bli påkörd när man lyfter rullstolen ur bilen, i vilka butiker det finns hissar och var i favoritcafét det finns den där jobbiga kanten i golvet som gör att stolen tvärstannar abrupt om man har bråttom till bakelserna.

De unga hör till en generation som är vana vid att folk med handikapp finns mitt ibland dem. Därför ser de oss som individer, som vem som helst.

På tal om cafér. Det är ofta trångt i dem - hur går det att röra sig i dem med rullstol?

- De brukar nog vara bra, för personalen flyttar i allmänhet på stolar och bord om de är i vägen. Men ser du disken? Den är jättehögt uppe.

Nej, det hade jag inte märkt. Allt sitter i detaljerna.

Unga är mer hjälpsamma än äldre

- Att åka buss är krångligt, för det är inte alltid chauffören har lust att stiga ut för att hjälpa till med att fälla ut rampen. Ofta är det andra passagerare som ställer upp, och det känns inte så bra.

Överhuvudtaget är människor i huvudstadsregionen hjälpsamma, tycker Täckman. Särskilt ungdomar och unga vuxna.

Anni Täckman har en tes om vad det här beror på.

- De unga hör till en generation som är vana vid att folk med handikapp finns mitt ibland dem. Därför ser de oss som individer, som vem som helst. De äldre växte upp med att man gömde undan dem som var annorlunda.

I ett köpcentrum är det lätt att röra sig också med rullstol. Anni Täckman sitter i en rullstol i ett köpcentrum Bild: Yle/ Karin Filén

Andra våningen utan hiss - är det värt besväret?

Att attityderna förändras syns också på hur man tar personer med rörelsehinder i beaktande när man bygger. Musikhuset och Kiasma nämner Täckman som exempel på tillgängliga byggnader. I gamla hus brukar det däremot vara problematiskt att röra sig.

Även om mycket har blivit bättre under de sjutton år Anni Täckman har rört sig med rullstol finns det platser i staden hon inte når. Det där cafét med den mysiga övre våningen med utsikt över folkvimlet, till exempel. Dit det bara går smala trappor och ingen hiss.

- Om jag har med mig starka vänner så kan de nog hjälpa mig upp för trappor. Men ofta väljer vi ändå att bli kvar i nedre våningen. Det blir mindre svettigt så.

Läs mera:

Du kommer inte till hjälpmedelscentralen utan hjälp

Till hjälpmedelscentralen vid Dals sjukhus kommer man bara med hjälp eller gående. Den upptäckten gjorde Riitta Skytt då hon behövde låna en rullstol i vintras.
Då saknades ännu information om att hjälpmedelscentralen inte är tillgänglig. Tipsa du också

Viktigare än att museer är gratis är att de är tillgängliga. Men det går inte att tvinga ointresserade att komma till museerna, säger Leif Jakobsson, Svenska Kulturfondens direktör.

Radiohuset frågar den här veckan: vad får ett museibesök kosta? Eller borde det rentav vara gratis, åtminstone på de statliga museerna?

Leif Jakobsson är Svenska Kulturfondens direktör och har en lång erfarenhet av kulturlivet i både Sverige och Finland. Han har bland annat varit kulturchef vid SVT och chef för konststiftelsen Pro Artibus.

- Ett museibesök kan kosta eller det kan vara gratis. Det viktigaste är tillgängligheten, att tröskeln för museibesök är så låg som möjligt. Men jag är inte övertygad om att varje museibesök ska vara gratis, säger han.

"Man kan inte tvångsrekrytera museibesökare"

Sverige har sedan februari i år återinfört fri entré till 18 statliga museer, de flesta av dem belägna i Stockholmsområdet. Med det vill man försöka locka de grupper som i dagsläget inte besöker museer. I Sverige är det främst högutbildade, och fler kvinnor än män som besöker museer. Utanför blir lågutbildade, män och utlandsfödda.

- Jag kan föreställa mig att det finns en sorts kulturpolitisk ambition att alla ska kunna gå på museum. Men nu är det så att alla inte besöker museer och jag tror inte att man genom att ta bort inträdet kan tvångsrekrytera människor till att bli museibesökare. De som vill besöka museer gör det, och det är för dem som tröskeln ska vara låg.

Enligt vår kartläggning kostar ett museibesök för en familj på fyra personer i Åbo, Helsingfors och Vasa mellan 15 och 35 euro.

- 30 euro för en hel familj… Jämfört med många andra aktiviteter tycker jag inte att det är särskilt dyrt.

Alternativ till fritt inträde

Fördelen med att ha fritt inträde är att besökarmängden automatiskt ökar, säger Jakobsson. Men i övrigt är han inte särdeles positivt inställd. Frågan diskuteras enligt Jakobsson också flitigt bland museifolket i Finland, och enligt honom är de flesta överens om att museerna måste kunna ta inträde. Det kostar att ställa ut sådant som inte hör de permanenta samlingarna till.

Ett levande museum skall kunna visa varierande utställningar.

- Dyra inlån från utländska museer och samlare, transportkostnader och försäkringskostnader. Det skulle vara omöjligt om man inte kan ta en avgift. Jag anser att ett levande museum skall kunna visa varierande utställningar, det är en del av attraktionen.

Men det finns andra alternativ, säger Jakobsson. De permanenta samlingarna kunde till exempel vara gratis eller mycket förmånliga, medan specialutställningar kostade mera. Tröskeln sänks också ytterligare med rabatter för specialgrupper och gratisdagar eller -kvällar. Dessutom har många museer redan nu gratisdagar några gånger om året, vissa en gång i månaden och vissa ännu oftare än så, påpekar han.

Låg tröskel i Finland

Men om gratis inte lockar nya grupper av besökare, hur gör man då? Enligt Jakobsson jobbar många finska museer redan hårt med ett aktivt publikarbete, men det finns mycket som kan förbättras.

- Många av våra museer är gamla institutioner med en bakgrund i det tidiga 1900-talets stadskultur och borgerliga kultur. Formen för hur museerna ser ut idag är kanske inte den bästa för att attrahera vissa grupper. Där har museifolket en viktig uppgift: hitta de nya grupperna och också ordna aktiviteter utanför museerna, säger Jakobsson.

Många av våra museer är gamla institutioner med en bakgrund i det tidiga 1900-talets stadskultur och borgerliga kultur.

Och den där tröskeln vi pratar om, som måste vara låg, var ligger den i Finland?

- Jag tror att vi har rätt låga trösklar. Åker man runt i vårt land så fascineras åtminstone jag av det stora antalet museer vi har. Det finns mejerimuseer, bilmuseer, trädgårdsmuseer, historiska museer och konstmuseer. De skulle inte finnas om inte det också fanns besökare.

Läs mera:

Radiohuset frågar: Vad får ett museibesök kosta?

Vi gjorde en kartläggning över vad det kostar för en familj att gå på museum i Helsingfors, Åbo och Vasa.

Som museum är Kurala bybacke i Åbo för det mesta stängt under vinterhalvåret. Men verksamheten i försöksverkstaden sjuder av liv året om.

Kurala bybacke i Åbo drar folk året om och ifjol uppgick besökarantalet till nästan 50 000 personer.

Under vintersäsongen ordnas tre olika evenemang på hösten och tre på våren då många skolklasser också hittar till museet.

Inför påsken ordnades olika pysseldagar och i vår ordnas O ljuva maj, då det satsas på trädgård, blommor och allt som hör våren till.

Förutom de olika evenemangen ordnas här hela tiden kurser i massor, säger Tea Langh som jobbar på Kurala bybcke.

Fågelholkar engagerade hundratals

Varje månad hålls en öppen verkstad i Kurala och då det ordnades kurs i att bygga fågelholkar och blomlådor ett veckoslut i februari dök ett stort antal intresserade upp. På lördagen kom 130 byggare och på söndagen ungefär 60.

Tea Langh berättar att de på Kurala har vackert gammalt virke från Kuralas staket med mossa och lavar på, som gör sig väldigt vackert just i fågelholkar och blomlådor.

Hon säger att det var ett öronbedövande dån i försöksverkstaden då alla spikade sina fågelholkar.

Det är populärt att bygga fågelholkar på Kurala bybacke. Fågelholk och blomlådor Bild: Yle/Maud Stolpe

Tack och lov kom alla holkbyggare inte på en och samma gång utan folk droppade in under dagen så allt gick sist och slutligen ganska bra.

De öppna verkstäderna brukar vara öppna mellan 12 och 16 och flera hundra personer ryms inte in samtidigt.

Textilkurser

Just nu är det högaktuellt med textilinsamling på många olika håll och det har man sysslat med på Kurala ganska länge.

Här ordnas bland annat en syföreningskurs där de tar upp olika traditionella hantverksmetoder, allt från nålbindning, vantar, sockor, gaffelvirkning, sidenmåleri och växtfärgning.

Nu på våren har de jobbat med återanvändning av kläder och textil. Här finns tre vävstolar där deltagarna kan väva sin egen matta och dessutom har de tillverkat dörrmattor som är sydda av gamla tyglappar.

Textiler har återanvänts till mattor. Dörrmatta av gamla tyglappar Bild: Yle/Maud Stolpe

Av gamla kläder kan man göra många fina nya saker säger Tea Langh och som exempel nämner hon tygtryck och lapptäcken och det här upplever folk som väldigt givande.

Då det gäller metoder håller man sig till traditionellt hantverk och ordentligt handarbete, så att den här traditionen hålls vid liv.

Visserligen kan metoderna variera beroende på deltagarnas ålder och Tea Langh påpekar att åldersgaffeln här går mellan 3 år och 90, så det är klart att det blir en del pyssel bland de allra yngsta.

För ett par år sedan hölls här kurs i att sy vintagekläder, som just då var väldigt populära och det passade bra ihop men Kurala som 1950-tals museum
och ett rejält handarbete.

Det här har gått vidare, så nu har man sytt "den lilla svarta" på hösten då man behöver ett fint plagg till julen och på våren "fladdrande kjolar och klassiska klänningar".

Men visst kan man komma och sy någonting annat också säger Tea Langh.

Kurserna drar både unga och vuxna och är så gott som alltid fullsatta. För att delta behöver man inte kunna sy från förr, det får gå långsamt men resultatet blir alltid fint.

Tea Langh jobbar på Kurala bybacke. Tea Langh Bild: Yle/Maud Stolpe

Teater och tygtryck nästa

I försöksverkstaden håller man öppna tisdagar och tisdagen efter påsk pågår ännu tygtryck så då kan man komma med något plagg som man vill piffa upp med något tryck.

I april är temat teater och då kan man tillverka masker, handdockor och allt möjligt som har med teater att göra.

I maj blir det sedan mera att jobba ute med naturmaterial och det sista veckoslutet av maj infaller veckoslutet Ljuva maj.

Då byggs det upp en gammaldags studio med porträttfotografering och då kan man komma och ta ett familjeporträtt med kulisser och allt som hör till.

Själva museet öppnar sedan första juni och då kommer förmodligen också djuren att finnas på plats om det finns tillräckligt att äta ute och museet är sedan öppet till sista augusti.

Under sommaren ordnas traditionella kurser för barn med ganska mycket Bullerby-stämmning och pyssel och allt som gör att man kan njuta av sommaren.

Försöksverkstaden i Kurala bybacke Försöksverkstaden i Kurala bybacke Bild: Yle/Maud Stolpe

Kurala, Qwensel och Klosterbacken i samma team

Nu mera hör Kurala bybacke till samma team inom Museicentralen som Apoteksmuseet Qwensel och Klosterbacken och de har ett visst samarbete med varandra.

Kurala har redan klarat av sin påsk i och med äggmålarverkstäderna och en påskäggsutställning inför påsk, men på Klosterbacken är det öppet och här kan man under påsken se hur äggen målas.

Det är den 30-åriga äggmålarföreningen Ovo Decor i Åbo som står för den uppvisningen.

Tea Langh vet berätta att Apoteksmuseet kommer att ha Qwensel after work-kultur 18 maj då våren är som härligast och håller då öppet hela kvällen.

Där kan man avnjuta afternoon tea i den härliga 1700-tals miljön mitt inne i stan.

På Klosterbacken ordnas det sedan 18 - 19 juni lärlingsdagar för fem till tolvåringar hos olika hantverkare.

I slutet av juni hålls där Traditionen lever där olika företagare presenterar sig på Klosterbacken. Det handlar då om konservering, restaureringsmålning och kakeltillverkning bara för att nämna några.

I slutet av sommaren firas sedan de traditionella hantverksdagarna på Klosterbacken och samtidigt håller Kurala sina forntekniksdagar så då kan man bekanta sig med mycket olika sorts hantverk från olika tidsperioder i Åbo.

Spinnrockar Bild: Yle/Maud Stolpe

Anna Francks fotoutställning Inga vanliga dödliga har många dimensioner. Utställningen pågår på Brinkkalagalleriet i Åbo.

Anna Franck är en professionell fotograf uppvuxen i Pargas och numera bosatt i Stockholm. Hon har fotografutbildning från Barcelona och är filosofiemagister i etnologi. Hon har tidigare ställt ut i Pargas och Barcelona.

Hennes aktuella utställning på Brinkkalagalleriet är mycket mer än fotografier. Historiska starka kvinnor som har intresserat Anna Franck har på bilderna fått kläder av designern Ina Nordberg och frisyrer och maskering av maskeraren och frisören Sabina Segerström. Anna Franck har också till sina egna visioner av kvinnorna beställt och fått texter av sin svägerska, författaren Mia Franck. Texter som provocerar och inspirerar och för in de historiska kvinnoödena i vår egen tid. Texterna fungerar som ett slags illustrationer till bilderna.

Inga vanliga dödliga är Anna Francks fotoutställning på Brinkkala i Åbo Inga vanliga dödliga är Anna Francks fotoutställning på Brinkkala i Åbo Bild: Anna Franck

Anna Francks tema är kvinnor och makt och det diskuterar hon på många plan. Vi får veta bakgrundsfakta kring personerna som lever vidare i Anna Francks version av dem, i kostym, modell, fotografi och litterär text. Kvinnorna bär alla korsett i någon form. De är fångna av sin korsett som Anna Franck tror är ett manligt påhitt, det här att binda in kvinnor i sin egen kropp.

En av kvinnorna på utställningen blev avrättad för häxeri på 1600-talet, en blev inspärrad som psykopat på Själö hospital. Balettdansösen Giovanna Bassi är en anmoder till fotografen själv. Hon är alltså Anna Francks mormors farmors morfars syster. Hon var syster till den inte minst i Åbo välkända arkitekten Carlo Bassi.

Till de mäktigaste kvinnorna på utställningen hör Katarina den stora som är avporträtterad vid Kustös ruiner. Och Vaddmamman Aline Grönberg som var en av de första kvinnorna som blev utnämnd till kommerseråd. På egen hand lyfte hon upp ett enmansföretag till ett stort företag med 250 anställda och en omsättning på flera miljoner.

Fotografen Anna Franck på utställningen Inga vanliga dödliga Fotografen Anna Franck på utställningen Inga vanliga dödliga Bild: Pablo Dalence

Den som vill kan delta i ett samtal om kvinnor, makt och genus den sista söndagen utställningen är öppen den 18.4. kl 14 i Brinkkalagalleriet. Då samtalar Anna Franck med historikern Ann-Catrin Östman.

Originalnoterna till Jean Sibelius välkända sång Fridolins dårskap har förvärvats av Svenska Kulturfonden i Björneborg.

Sången är mycket populär i manskörskretsar och har en intressant koppling till Björneborg.

År 1917 var en orolig tid i Finland och många svalt. Det sägs att arkitekten Torkel Nordman från Björneborg, som var Jean Sibelius goda vän, skickade en rökt fårbog till Sibelius per post för att hjälpa honom.

För att inte riskera att någon hungrig posttjänsteman skulle upptäcka fårbogen och lägga vantarna på den så gömde Nordman fårbogen i en fiollåda.

Som ett tack skrev Sibelius en sång till sin vän, som fick namnet Fridolins dårskap. Dikten är skriven av Erik Axel Karlfeldt och handlar om bonden och diktaren Fridolin.

Den uppmärksamma lyssnaren hittar flera anspelningar på både fioler och får och stor tacksamhet.

Bland annat sjunger man i sången att Fridolin ska "gå hem och gnid ditt fåralår". Fårlår har här betydelsen fiol, alltså "gå hem och spela på din fiol", eftersom ett annat ord för fårbog är fårfiol.

Det var Karlfeldts dikt om Fridolins dårskap som fick Svenska Akademien att ta med ordet fårfiol i bemärkelsen fårbog. Den stora tacksamheten kan märkas i att Sibelius melodi rätt mycket liknar psalmen "Jag lyfter ögat mot himmelen".

Nordman var aktiv manskörssångare och lät uruppföra stycket i Björneborg.

För några år sedan instiftade Svenska Kulturfonden i Björneborg ett musikstipendium som kallas "Fridolins dårskap".

Stipendiet kan inte ansökas, utan tilldelas av styrelsen till en person eller sammanslutning som på ett betydelsefullt sätt arbetat för musikkulturen i Björneborg med dess omnejd.

När vet man att man verkligen har passion för något? Kanske då man förvarar ett revben från 1800-talet bland sina strumpor. Eller då man utbildar sig till läkare för att bättre förstå sig på dödsorsaker. Det här, och många fler avgörande och dråpliga händelser, beskrev Bea Uusma när hon besökte Arbis i Helsingfors för att berätta om hur hon blev förälskad i Andréexpeditionen.

Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg skulle åka vätgasballong från Stockholm till Nordpolen och tillbaka. De startade en dag i juli år 1897 och skulle återvända fem dygn senare som hjältar. De kom aldrig tillbaka. Man hittade deras kvarlevor på Vitön, en extremt svårtillgänglig ö i yttersta Svalbard, på 1930-talet.

Ett sekel efter den misslyckade polarfärden var Bea Uusma en tvåbarnsmamma som jobbade som författare och illustratör. Hon var bjuden på en fest, som visade sig vara rätt tråkig, så hon slog sig ner i en fåtölj och tog en bok ur en hylla på måfå. Boken handlade om Andréexpeditionen.

Närmare 20 år senare sitter hon inför ett fullsatt rum med hänförd publik på Helsingfors Arbis och berättar om hur det kom sig att hon totalt grävde ner sig i Andréexpeditionen. Hur hon samlade på sig allt mer material, till den grad att snöbollen hon satt i rullning blivit så stor att den inte längre kunde stoppas. För att få reda på vad som egentligen hände de tre männen, varför de dog, utbildade hon sig till läkare, och kunde sedan ifrågasätta den rådande teorin om dödsorsaken.

Kolla klippet där Bea Uusma berättar om hur läkare kan komma undan med knäppa idéer!

Bea Uusmas intensiva intresse för Andréexpeditionen ledde till att hon skrev en bok. Expeditionen - min kärlekshistoria belönades med Augustpriset i kategorin fackböcker år 2013. Men egentligen skrev hon boken bara för sig själv. Att så många slukats in i samma värld, och gillat den, kom som en chockartad överraskning för henne.

– Jag har inte läst en enda recension, säger hon. Jag förbjöd förlaget att skicka dem till mig. Jag skrev inte den här boken för någon annan än mig själv, så jag vill inte veta.

Tvivel gör gott för den som skriver

Många som sysslar med att skriva vet att det är en vindlande, ofta ångestfylld process. När Uusma skriver lägger hon upp en skylt framför sig där det står "Jag vet att det går upp och ner med boken".

– Att tvivla på sin egen förmåga gör att man blir bra. Man måste tvivla lagom, är det för mycket blir man förlamad. Det man kan tycka är jättebra skrivet ena dagen, kan nästa dag kännas jättepinsamt. Det är en svajig process, och för mig en långsam process.

Ja, det tog 17 år för henne att färdigställa boken.

Uusma berättar att boken vid ett tillfälle var 700 sidor lång, men hon insåg att hon inte kan berätta allt hon vet.

– Jag kan ju inte bjuda in folk i mitt huvud, alla kan inte intressera sig för varje pennstump jag hittat. Jag fick fråga mig hur mycket man orkar med, vad är det bästa sättet att presentera det jag kan.

Det har kommit flera upplagor av boken, och till varje version har Uusma lagt till och ändrat lite. För det tar inte slut, hennes fascination för Andréexpeditionen.

– Jag kommer att hålla på så länge det är roligt.

Revbenet bland strumporna då?

Jo, så här var det: Uusma skulle undersöka ifall ett revben som hittats på Vitön verkligen var Knut Frænkels revben. I samband med det uppstod ett... förvaringsproblem:

23.3 kl 8.01: Fel version av samtalet med Bea Uusma har hamnat på Arenan, vi utreder och lägger ut hela intervjun så fort som möjligt.

23.3 kl 15:21: Problemet åtgärdat.