2016 har det gått 200 år sedan Joseph Mohr skrev texten till Stilla natt, dikten som skulle komma att bli en av våra mest älskade julsånger.

Sången Stilla natt framfördes första gången på julafton den 24 december 1818 i St. Nikolaus-kyrkan i Oberndorf, som ligger nära Salzburg i Österrike.

Berättelserna om hur Stilla natt egentligen kom till varierar. Exakt vem som gjorde vad och i vilken ordning förtäljer inte historien och Stilla Natts tillblivelse omges på många håll av en del mer eller mindre romantiskt skimmer och diverse legender och anekdoter.

St. Nikolaus-kyrkan i Oberndorf. Stille Nacht-kapellet i Oberndorf Bild: Benutzer:Rex250. CC-BY-SA-3.0; CC-BY-SA-3.0-DE; BILD-GFDL-NEU; Licensed under the GFDL by the author. Oberndorf,stilla natt

Man tror att den unga katolska prästen Joseph Mohr (1792-1848) redan 1816 skrev en dikt som han kallade Stille Nacht, Heilige Nacht. Varför dikten blev en sång två år senare finns det flera teorier om.

En tes är att orgeln i kyrkan var i så dåligt skick att det inte längre gick att spela på den och att Joseph Mohr då inför julafton tillsammans med kyrkans organist Franz Gruber (1787-1863) skulle ha skrivit en a cappellaversion för tenor, sopran och kör. Andra källor menar att sången var tvåstämmig och framfördes till gitarrackompanjemang, en annan att sången skrevs för kör och gitarr. Det finns också de som påstår att låten skrevs för två solostämmor, kör och gitarr.

Franz Gruber tonsatte Stilla Natt 1818. Franz Gruber tonsatte julpsalmen Stilla Natt 1818. Bild: CC 0. Sebastian Stief (1811-1889). Franz Gruber,Stilla natt

En lite mer fantasifull legend angående orgeln kan berätta att man på självaste julafton 1818 märkte att mössen hade gnagat sönder bälgen och att orgeln därmed inte gick att använda. Mohr gav då sin text till organisten Gruber och bad honom att snabbt komponera en melodi till den. Tillsammans framförde Mohr och Gruber så den tvåstämmiga Stilla Natt till gitarrackompanjemang vid midnattsmässan samma kväll.

Och så spred sig Stilla natt över världen

Det sägs att orgelreparatören Karl Mauracher kom till Oberndorf några veckor efter jul för att reparera orgeln. När orgeln var åtgärdad lät han Gruber testa instrumentet. Gruber satte sig ner vid orgeln och spelade melodin till Stilla Natt.

Mauracher blev så djupt imponerad av den vackra melodin att han kopierade både noter och sångtexter och tog dem med sig till sin hemby, där de två välkända musikerfamiljerna Rainer och Strasser övade in sången och spred den via Tyrolen till Leipzig och därifrån vidare till New York.

Då katolska och protestantiska missionärer vid sekelskiftet reste runt i världen hade de sången med sig. Resten är historia och idag har Stilla Natt översatts till mer än trehundra språk. Det finns flera svenska översättningar av Stilla Natt, den kändaste är skriven av Carl Oscar Mannström 1915.

Vilken är din favorit bland julsångerna?

Stilla natt är den sjunde julsången i en serie som Svenska Yles musikredaktion presenterar varje dag ända fram till och med julafton.

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kontrollera att det är en bild som vi har rätt att publicera! Skicka era historier och eventuella bilder per e-post till adressen vega.musik@yle.fi, eller använd formuläret nedan.

Vasamusikern Nellie Fors släppte sin debutsingel You're a Star förra året. Den singeln har i skrivande stund nästan 400 000 lyssningar på Spotify.

Nu är Nellie ute med två nya singlar som heter Wonderful Boy och YOU. Den sistnämnda skapades genom ett samarbete med den svenska Dj:n Oliver Lindgårde. Det var Oliver som upptäckte Nellie online.

- Jag använde mig mycket av livestreaming-appen Periscope tidigare. Jag lade upp många videor där ja musicerade. En dag så kontaktade Oliver mig och sade att han hittat mig via Periscope. Jag trodde först att det var något lurt med det hela men det visade sig att Oliver ville att jag skulle sjunga på en av hans låtar. Han skickade texten till mig, jag ändrade på några saker och mitt i allt hade vi tillsammans skapat låten YOU.

Främmande låt under hennes namn

Nellie har tillverkat sammanlagt tre låtar hittills, men tittar man på hennes namn på Spotify så dyker det upp en fjärde låt. Denna låt heter You Wake Me Up och Nellie vet absolut ingenting om denna låt.

- Det är så störande. En dag då jag tittade på mitt Spotifykonto så märkte jag att där fanns en främmande låt. Jag har ingenting med den att göra och jag har ingen aning hur den har hamnat dit. Jag har fyllt i ett formulär och skickat det till Spotify, nu får jag hoppas att låten försvinner. Sjukt att det kan hända, att någon annans låt dyker upp under ens namn.

Framtiden finns i grannlandet

Nellie går för tillfället i gymnasiet och skriver studentexamen våren 2018. Efter att hon blir klar från skolan så kommer hon att fortsätta satsa på musiken, men på annan ort.

- Jag kommer nog att flytta från Vasa och Finland. Jag har alltid älskat Stockholm och jag siktar på att flytta dit när jag blir klar i skolan.

Nellie kommer att fortsätta producera egna låtar, redan nu har hon några nya på gång. På en av dem kommer Nellie att utmana sig själv.

- Jag kommer att rappa. Jag har skrivit rap tidigare, men jag har aldrig uppträtt med det. Men det passar mig bra för att det är en utmaning och jag älskar att utmana mig själv.

Enligt Nellie så tar det tid att komma någonstans inom musiken.

- Jag skulle bara vilja producera musik direkt och uppträda på flera olika scener så snabbt som möjligt, men man måste acceptera att detta inte händer över en natt. Det tar tid och det kommer att ta tid att komma dit man vill inom musiken.

Bildkonstnären Isabella Chydenius vill förstå vad gränser betyder. Med det finska passet har hon alltid varit fri att resa nästan vart som helst. I sitt aktuella verk låser hon in sej i ett galleri i en veckas tid.

Kvinnan ligger på mage i en vit säng under vita täcken i ett vitt rum. Hon skriver något i en anteckningsbok, lutar hakan mot handflatan. Jag vrider runt på bilden i olika vinklar och märker att väggarna inte alls är bara vita - delar av dem är täckta av pastelliga skisser, mer eller mindre halvfärdiga målningar, kvinnokroppar i olika positioner. Jag klickar bort fliken ett tag och försöker jobba med annat, men är snart tvungen att återvända till livestreamen. Nu ser hon ut att ha somnat, bara det blåa håret sticker ut under det fluffiga täcket.

Bildkonstnären Isabella Chydeniys är mitt inne i en performans.

Verket Lock In går ut på att hon just nu sitter instängd i galleriet Creat Space i Helsingfors i en veckas tid, för att leva och arbeta och sova - och helt enkelt se vad som händer. På söndag den 11 december avslutas performansen med en utställning eller installation, där publiken får komma in i galleriet för att ta del av vad hon skapat under veckan. Allt streamas direkt på nätet i 360 grader.

Chydenius har en internationell karriär, hon bor stora delar av året i Kapstaden i Sydafrika. Tidigara studerade och jobbade hon inom modebranscen både i Paris och London, men bytte bana då modevärlden kändes för ytlig och utseendefixerad. Idag jobbar hon med teman som fred och hållbarhet. Hon blandar oljemålning och blandteknik med collage och stora installationer, och har under det senaste året haft utställningar på fyra kontinenter.

Då jag intervjuade henne inför performansen sa hon att hon funderat mycket på hur omgivningen påverkar oss.

- Det är jättelyxigt att jag har möjlighet att åka runt världen med mitt finska pass, jag kan komma nästan överallt.

isabella chydenius Bild: Isabella Chydenius isabella chydenius

I Sydafrika är skillnaderna människor emellan påtagliga. Apartheidlagarna innebar en massa gränser och påverkar fortfarande folks liv. Chydenius har vänner i Kapsataden som inte har nån orsak att nekas visum till Finland, för att komma och hälsa på henne, men ändå har det hänt.

- Det är orättvist. Ju mer jag reser, desto mer förstår jag hur lyckligt lottad jag är som inte behöver tänka på gränser.

I galleriet finns endast ett stort fönster ut till den vintriga Albertsgatan. Bilar och bussar susar förbi, mänskogestalter skyndar åt olika håll, ljuset förändras längs med eftermiddagen. Med jämna mellanrum stannar någon utanför och tittar försiktigt in. Kvinnan ligger ovanpå täcket och tittar upp i taket, undersöker sina egna händer. Långsamt rullar hon över från ena sidan till den andra.

Undrar hur kosmopoliten Chydenius påverkas av att plötsligt vara instängd inom så tighta gränser. Hon är inte uppkopplad på nätet och har ingen telefon. Däremot får hon lyssna på musik och läsa böcker. Och arbeta såklart, måla. Sådant som kan ta en till andra ställen, även om en fysiskt är instängd, begränsad.

- Jag hoppas att vi nån dag kan leva i en värld där alla kan vara tillsammans. Men jag förstår att det är en lång väg dit, säger Chydenius.

Allt börjar från var och en själv, menar hon. För att kunna påverka ojämlijkheten i världen och sprida positiva tankar, är det viktigt att vara okej med sina egna funderingar.

isabella chydenius Bild: Isabella Chydenius isabella chydenius

Ändå är det rätt extremt att låsa in sej i en hel vecka. Men Chydenius menar att det känns svårt att veta vad mer hon kan göra, om hon inte först utforskar vad gränserna gör med henne.

- Jag har varit så privilegierad att jag inte riktigt fått känna av vad gränser egentligen är eller betyder. Därför vill jag börja från det här extrema utrymmet med strikta fysiska gränser.

Jag dras till videolänken flera gånger under dagen, fastnar i långa stunder framför min skärm. Nu sitter kvinnan på sängkanten, hon är helt klädd i vitt. Hon dricker grön juice ur ett glas, långsamt långsamt. Ställer glaset på en bordsyta. Stiger upp och promenerar ett varv runt rummet. Stannar, tittar ut genom fönstret, sträcker på sej. Sedan plockar hon upp en pensel.

Isabella Chydenius verk Lock In pågår till den 11 december på galleriet Creat Space på Albertsgatan i Helsingfors.
Det går att följa med performansen i realtid på isabellachydenius.com.

Lovisanejdens lucia, Ina Mickos från Lappträsk, med följe fick på onsdag eftermiddag högklassig sångträning i Lovisa kyrka av operasångerskan och numera Lovisabon Cecilia von Haartman.

En knapp vecka före luciakröningen vimlade det av tomtar och stjärngossar i Lovisa kyrka. Tillsammans med luciaföljet övade de inför kröningen av Lovisanejdens lucia den 13 december.

Cecilia von Haartman har studerat sångpedagogik vid Åbo Konstakademi och i Bratislava tagit Magister of Arts inom operasång. Numera bor hon med sin familj i Lovisa.

Hon har också egna erfarenheter av lucia. I Pargas, därifrån Cecilia är hemma, var hon luciatärna. Hon har också varit kandidat till Finlands lucia.

Sjung med hjärtat!

Cecilia von Haartman vill ge följande tips till alla lucior i Östnyland:

- Se glad ut när du sjunger, sjung med hjärtat! Öva in din text väl och texta så att publiken hör dig!

Cecilia von Haartman tipsar också hur lucias och tärnornas röster ska klara av de många uppträdandena:

- Vila mellan varven, prata inte onödigt mycket i telefonen. Drick varmt och gott, kanske en kopp glögg per dag och slutligen, klä er varmt.

Kanske vårkonsert

Cecilia von Haartman hoppas få elever i klassisk musik i sin nya hemstad Lovisa. På frågan om det blir några konserter svarar hon:

- Det skulle vara jätteroligt. Det kanske blir till våren någonting. Nu under vintern ligger jag säkert ganska lågt i den här trakten.

Här ser du några nationalromantiskt svulstiga stormar och vackra landskap. Men kan du gissa var de är målade?

Under romantiken sökte bildkonstnärerna ofta inspiration i naturen. Svulstiga landskap, mäktiga väder och historiska händelser fick stå modell när man målade. I många länder gick romantiken, nationalromantiken och den nyvakna nationalismen hand i hand.

Hur enkelt är det då att känna igen var tavlorna är målade? Ser du skillnaden mellan polska och norska landskap?

 Italien 

 Norge 

 Finland 

 USA 

 Chile 

 Schweiz 

 Frankrike 

 USA 

 England 

 Danmark 

 Tyskland 

 Sverige 

 Finland 

 Storbritannien 

 Frankrike 

 Turkiet 

 Österrike 

 Ryssland 

 Frankrike 

 Storbritannien 

 Spanien 

 Sverige 

 Tyskland 

 Tjeckien 

 Polen 

 Frankrike 

 Tjeckien 

 Finland 

 Danmark 

 Sverige 

Vad är han på jakt efter, mannen som trampar 800 km från San Francisco till Los Angeles med solen ”som en knytnäve i skyn”? Försiggår hans resa i nutid eller i det förflutnas flyktiga landskap, eller både och?

Sedan debuten 1961 har Nalle Valtiala gett ut drygt tjugo verk, allt från noveller och essäer till barnböcker och romaner. Under senare år har Valtiala i hög grad skrivit om sin barndom i såväl ett idylliskt Tavastland som i ett upptågsrikt Helsingfors.

Den aktuella boken Rid söderut med vinden är för sin del en kombination av reseskildring och minnesanteckningar, och inte minst ett slags sorgesång över en högt saknad hustru.

Nalle Valtiala är känd som en hängiven cyklist. Våren 2014 beger han sig till San Francisco för att företa sig sitt livs längsta cykelfärd - en färd på två hjul längs Highway 1 ner till Los Angeles. En tur på 800 km som han avverkar på knappt en månad.

I cykelväskan har den erfarna cyklisten en kamera, anteckningsblock och penna, en karta från början av 1960-talet och guideboken Bicycling the Pacific Coast som visar sig vara oumbärlig.

Landskapet en öppen bok

”The great pleasure in life is doing what people say you cannot do” – texten i en kinesisk lyckokaka får stå som motto för berättelsen som bjuder på en vindlande resa där vi än stretar oss uppför sugande backar med solen ”som en knytnäve i skyn”, än susar nerför slänter med långtradare som dundrar förbi och river upp moln av damm.

Cykeltramp för cykeltramp avverkar landsvägens vagabond mil efter mil med havet på höger hand och vinden än i ansiktet, än i ryggen.

Cykelfärden bjuder på många hisnande landskap, uppfriskande simturer i Stilla havet och åsynen av knölvalar som tumlar runt utanför Manresa State Beach. Möten med tillfälliga förbipasserande och medcyklister, andningspauser vid mytomspunna och legendariska sevärdheter som Haight Ashbury, tidningsmagnaten William Randolph Hearsts palatsliknande residens nära San Simeon och det artisttäta Carmel som familjen Valtiala besökte under en roadtrip i kleinbuss när barnen var små i början av 1980-talet.

”Landskapet är en öppen bok, jag upplever det med alla sinnen, med varje muskel i min kropp. Havets oändliga vidd, den höga rymden, solens glödande knytnäve ovanför mitt huvud, cypressernas lek med formen, de hisnande stupen, trafikens aldrig sinande ström, vallmorna som nickar i vinden. Landskapet är en öppen bok. Ändå färdas jag ständigt i en bubbla. Nuet som rinner genom mig är mängt med minnena från det förflutna, talrika som himmelens stjärnor, tända och släckta enligt dunkla mekanismer bortom min medvetenhet.”

Pärmbilden till Nalle Valtialas bok "Rid söderut med vinden". Bild: Litorale förlag Nalle Valtiala

Vid avfärden är Nalle Valtiala 75 år gammal, och han inser att denna resa är något han måste företa sig innan kroppen säger ifrån. Alltför många av hans vänner har försvunnit ur sikte eller drabbats av stroke, blivit förlamade eller fått ty sig till rullator.

Systrarnas oro över att brodern Nalle skulle bli rånad och/eller påkörd kom på skam, och den enda motgången inträffar först i slutet av resan när cykeln får punktering – också den incidenten blir till ett osannolikt äventyr i bästa hollywoodfilmsstil.

Tidtabellen håller och de stränga reglerna, uppgjorda av Nalle själv, följes till punkt och pricka: ”Pauser och klunkar ur vattenflaskan tillåts enligt reglementet (---). Pauser men inte en fot till fots.”

Det är intressant att ta del av hur och var cykelfärden framskrider och för att hänga med i topografin plockar jag fram en karta över den amerikanska västkusten. Det skulle kanske ha varit värt att bifoga en karta över cykelrutten i boken tänker jag, liksom fotografier eller andra illustrationer från olika anhalter längs vägen. Något för läsaren att fästa texten vid.

Allt tar slut eller ändrar form

Texten växlar mellan nutid och dåtid, mellan å ena sidan nedslag i det konkreta landskapet och hållpunkter för cykelfärden, å andra sidan flyktiga och förbiglidande minnesbilder och snapshots från en tid i början av 1960-talet då Nalle och hans C som unga och i början av ett livslångt äktenskap tillbringade ett år i Claremont i Kalifornien.

Boken är tillägnad minnet av C, som sin fysiska frånvaro till trots är synnerligen närvarande i berättelsen – vi ser hennes gestalt i vita shorts och vit blus röra sig framför oss med ponnysvansen gungande från höger till vänster, vi hör hennes välvilliga förmaningar, vi känner hur hennes ande/medvetande vakar över den ensamma cyklisten som färdas genom såväl minnets som nuets vindlande landskap.

”Det förflutna. En film som brister, matas in i projektorn och brister igen. I mörkret skymtar ett och annat ansikte, de flesta har plånats ut, också namnen är för det mesta borta.”

Nalle Valtiala bläddrar i sin gamla adressbok där ett flertal namn från året i Claremont finns upptagna med telefonnummer och adresser som i de flesta fall är föråldrade, namn på personer som inte längre finns i denna världen, namn på människor som inte lyckas få ett skarpt ansikte genom minnets dimridåer.

En del gestalter träder dock fram ur det förflutnas landskap och blir ett slags följeslagare på resan ”down the memory lane”: paret Sussman som bjöd på en oförglömlig leverlåda tillredd enligt ett recept de hittat i sin internationella kokbok, paret Starr som inrett sitt hem med mängder av plastblommor eller Bernie med blåsvart skäggstubb som älskade att diskutera politik över ett glas vin.

Författaren Nalle Valtiala. Författaren Nalle Valtiala. Bild: Yle/Annika Rautoma nalle valtiala

Frågan som författaren ständigt återkommer till i denna mycket sympatiska bok är: hittar du det du letar efter, och vad är det egentligen du hoppas finna under din färd?

Det som driver den - enligt egen utsago - sentimentalt lagda författaren är en oro och en längtan efter något som inte går att fånga:

”(---) längtan efter något, töckenlikt och oåtkomligt, gäckande bakom nästa krök av vägen, utom räckhåll, vilken växel jag än lägger i, för det finns inte framför mig, det finns i det förflutna, alltmer avlägset för varje pedalvarv. Medan dagarna krymper ihop. Allt tar slut, eller ändrar form.”

Maiko Nishino-Ekebergs öde var förutbestämt. Hennes namn betyder "dansande barn" och med hård träning och disciplin har hon lyckats ta sig till toppen som prima ballerina på norska nationalbaletten.

Hon var bara en liten flicka när hon lämnade sin familj och sitt hemland Japan för Europa. Målet var att bli en professionell dansare.

Hennes mamma är en drivande kraft bakom hennes karriär och familjen sålde i tiderna både sitt hus och sin bil för att Maiko skulle kunna utbilda sig på de finaste dansskolorna. Att misslyckas och återvända till Japan var aldrig ett alternativ.

När Maiko nu står på toppen av sin karriär har hon redan hunnit bli 32 år. Hon är inte ung längre men är i fin form och tycker själv att hon ännu kan utvecklas.

Men hon har också nått ett skede i livet när hon börjat drömma om en egen familj.

Direktören för baletten vill expandera och för det måste man anställa fler kända solodansare. För Maiko betyder detta att hon nu, ännu mer än tidigare, måste förtjäna sin plats på baletten samtidigt som drömmen om att bli mamma växer sig allt starkare.

Se dokumentärens trailer på Youtube.

En dokumentär av Åse Svenheim Drivenes.

År 1959 frågade Göran Stubb om Pirkko Mannola ville gå ut på dejt. År 2015 tackade hon ja. Idag är de förlovade, men tiger om bröllopsplanerna i sin första intervju tillsammans.

– Det här är ju ingen ny grej, trots att vi varit tillsammans i ett år, poängterar Göran Stubb.

Paret kände till varandra från förut. De möttes första gången år 1959, en berättelse som ishockeyprofilen Stubb säger att hans fästmö, artisten Pirkko Mannola, fått höra till lust och leda. Han bad ut henne, men det var först år 2015 som hon tackade ja.

– Jag hade just då blivit Miss Finland och hade inte tid med karlar och var mest full av mig själv, förklarar Mannola.

Det sade “klick” i matbutiken

De blev inte ett par då, men deras vägar skulle komma att korsas med jämna mellanrum genom gemensamma bekanta och på olika evenemang. Mannola bodde också länge i Hagalund i Esbo, där Stubb också hade ett litet kontor. Deras vägar korsades nu som då när de skötte sina ärenden och till slut sade det “klick” nära de stötte på varandra i matbutiken.

– Vi stannade och pratade med varandra och där började det, berättar Mannola.

Sedan skottdagen är de förlovade och folk kommer nu som då fram till dem på gatan för att framföra sina gratulationer, kanske mest för att de är ett levande exempel på att åldern bara är en siffra. De själva intygar också att åldern gör ingen skillnad.

– Det känns på samma sätt som då man var ung. Det där pirret behövs och det finns nog där fortfarande, säger Stubb.

Både Mannola och Stubb var på många sätt i samma skede i livet då de träffades. Båda hade varit ensamma i många år. Mannolas make dog år 2009 och Stubbs fru år 2008.

Gemensamt för dem båda var också att de under lång tid tog hand om sina sjuka partner innan de själv blev ensamma.

Nya upplevelser

Parförhållandet har fört med sig nya upplevelser för både Mannola och Stubb. Hon är van med artistlivet och estraderna medan han andas och lever ishockey. För båda är den andras värld obekant sedan tidigare. Mannola var bland annat på sina första ishockeyresa tillsammans med Stubb.

– Vi åkte till Buffalo i USA. Världens tråkigaste stad, men där ordnades den där kraften, berättar Mannola.

– Draften, rättar Stubb.

Mannola tyckte det var spännande att få autograf av både Jesse Puljujärvi och Patrik Laine. Annars är hon kanske inte något inbitet fan av ishockey.

– Jag tror hon har sett en match i sitt liv. Men vi har en ganska bra fördelning. Jag ser på ishockey och hon sjunger. Jag sjunger inte och hon ser inte på ishockey, förklarar Stubb.

Stubb upplevde också sitt livs första operaföreställning tillsammans med Mannola.

Inte aktuellt med pensionärsliv

Båda tycker om att jobba och hålla på med det de gillar och ger också varandra utrymme för det. De har heller inga planer på att leva ett stillsamt pensionärsliv. Mannola tänker uppträda så länge benen och huvudet håller och för Stubb har ishockeyn inte varit ett jobb på tiotals år. Det är en livsstil.

Båda intygar ändå att de hittar gemensam tid för varandra. Men när man frågar dem om bröllopsplaner så är de förtegna.

– Naturligtvis finns det planer, men det är tyvärr vår privatsak, säger Stubb.

– Nej, planerna avslöjar vi inte åt någon. Och när vi gifter oss så hoppas vi att det sker i smyg, försäkrar Mannola.

Pirkko Mannola och Göran Stubb i Efter Nio, torsdagen den 8 december, kl. 21.00 i Yle Fem och Yle Arenan.

Om du befinner dig i närheten av Senatstorget i Helsingfors klockan 12 kan du få höra hundratals sångare stämma upp i Jean Sibelius kända sånger. Tillställningen ordnas med anledning av Jean Sibelius födelsedag och den finländska musikens dag som firas i dag, torsdag.

Tillställningen börjar klockan 12 och det är fritt fram för vem som helst att ansluta sig till kören.

Helsingfors församlingar står bakom tillställningen och körerna sjunger tre sånger: Julvisa (Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt), Soi kunniaksi Luojan och Finlandia. Kören leds av Seppo Murto.

Sibelius föddes för 151 år sedan, den 8 december 1865. Sibelius-Akademin ordnade ett likände evenemang i fjol då Sibelius 100-årsjubileum firades.

Ungefär 200 personer har anmält sig till evenemang på Facebook, men 800 personer är intresserade.

(Yle Uutiset/Esa Koivuranta)

En av de populäraste julsångerna var ursprungligen en protest mot kriget i Vietnam. Dessutom lånade John Lennon melodin från en engelsk folksång som handlade om en kapplöpningshäst.

Det var den 8 december 1980 som John Lennon blev mördad utanför bostaden i New York. 1971 skrev han tillsammans med livspartnern Yoko Ono, Happy Xmas (War is over) på ett hotellrum i den nya hemstaden.

Lånad melodi

Redan 1963 hade folktrion Peter, Paul and Mary gjort sin egen version av folksången Stewball (ursprungligen Skewball) och några år senare var det The Hollies tur.

Vilken version som sist och slutligen inspirerade Lennon är oklart men det är möjligt att han hade båda två men eftersom det ursprungligen var en folksång så kunde man göra egna versioner av den.

Demonproducenten kallades in

På kvällen den 28 oktober 1971 började inspelningen i Record Plant studion i New York. Man jobbade fram till morgonen då bakgrunderna till låten var klar.

Lennon hade kallat in Phil Spector som producent för låten. De kände varann från tidigare för det var också Spector som fick i uppdrag att försöka få något vettigt av de mängder av studiotimmar som fanns efter Let it be-sessionerna.

Spector blev på 60-talet känd för att skapa enormt stora sound på låtarna. För den här sessionen fyllde han också studion med en massa musiker. Det fanns fyra gitarrister, av vilka en spelade bas i stället för Klaus Voorman som satt fast i ett försenat flyg från Tyskland. Vem av gitarristerna som spelade bas är fortfarande oklart.

Men Lennon tog alltså melodin från Stewball-låten och gjorde tillsammans med Yoko Ono en ny text till den melodin.

Låten utkom den 1 december samma år i USA men det dröjde till följande år innan den publicerades i England på grund av bråk mellan Lennons förlag och det förlag som i tiderna representerade The Beatles.

Mer om låten kan du höra i Vega kväll torsdag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Ur sammanlagt 250 böcker har urvalsjuryn för det tvåspråkiga och genreöverskridande Runebergspriset vaskat fram sju romaner och en diktsamling. Bland de åtta kandidaterna finns två finlandssvenska romaner.

Peter Sandströms Laudatur, som också var nominerad för Finlandiapriset och Henrika Ringboms resebok Elden leende finns med bland kandidaterna. Här är förvalsjuryns motiveringar.

Henrika Ringbom: Elden leende

En essä och resebok om tunga erfarenheter och hur man ibland kan lägga bördan av dem i från sig och vila ett tag. Författaren tyngs av sina närståendes död och av sin egen sjukdom så mycket att hon tror sig ha förlorat förmågan att arbeta, att skriva. Hon reser till Japan och upplever saker som är bekanta för alla resenärer, hon lyckas och misslyckas. Vandringsleden är ömsom ful och ömsom vacker, hon är lugn och öppen men ibland också ängslig. Resan blir en upplevelse av läkedom och återhämtning. När författaren Henrika Ringbom (f. 1962) i slutet av boken återfår tron på sin arbetsförmåga, är det lätt för läsaren lätt att instämma. Beviset är den här vackra, intelligenta och milda boken.

Peter Sandström: Laudatur

I Peter Sandströms (f. 1963) fiktiva värld är männen inte så bekväma i sina maskuliniteter. I Laudatur har huvudpersonen som medelålders familjefar accepterat sin plats i livet och hemmet – inte för långt från tvättmaskinen – just när resten av familjen är beredd att gå vidare. Medan han väntar på att någon ändå skall komma tillbaka minns ha en ungdomssommar när hans far skulle lära honom skjuta fast ingen egentligen ville det, och mor slog far med en gräfta i huvudet. På ett språk som är både känsligt och konkret ringar Sandström in sina personers rörande egenart och underliga förehavanden, ofta i ett österbottniskt landskap som är realistiskt och ibland också lite surrealistiskt och kusligt.

Henrika Ringbom och Peter Sandström i Runebergs bibliotek efter att nomineringen tillkännagavs. Författarna Henrika Ringbom och Peter Sandström är nominerade till Runebergspriset 2016. Här står de i Runebergs bibliotek i Borgå. Bild: Yle/Robin Halttunen Henrika Ringbom,nominerade till runebergspriset 2016,Peter Sandström (författare),runebergs hem,runebergspriset,runebergspriset 2016

Vesa Haapala: Karhunkivi

Poeten Vesa Haapala (f. 1971) skildrar i sin första roman vardagen i en familj i Vanda och faderns förhållande till en son som prövar alla gränser och utmanar sina föräldrar nästan till bristningspunkten. Faderns kärlek till sonen är både djup och tung. Bygget på en skogstomt blir hans tillflyktsort och andningshål. Familjelivets svårigheter sätts i romanen in i ett större sammanhang, som en samhällsfråga om villkoren för barn med specialbehov. Faderns arbetsplats, biblioteket, erbjuder en utsiktsplats mot barnfamiljernas svårigheter och utarmningen av skolan. Haapalas bok är spänstig och välskriven. Den är vacker på ett sätt som gör det möjligt för läsaren att ta till sig dess allvarliga, rentav ångestskapande innehåll.

Pauliina Haasjoki: Planeetta

I sin sjunde diktbok Planeetta återvänder Pauliina Haasjoki (f. 1976) än en gång till världsalltets stora tema som hon egentligen utforskat i hela sin produktion. Nu riktar hon blicken mot Jorden och dess stora Idé, livet. Livets diversitet på olika kontinenter får henne att brista ut i lovsång. Men samtidigt ser hon klart vad förnekelsen av det innebär: försvinnande, utplåning, förlust genom döden. Kring detta ändlighetens och oändlighetens tema har Pauliina Haasjoki skrivit sin kanske vackraste diktsamling; ”Planeetta” är till uttrycksmedel och tankeinnehåll något av det bästa inom finsk lyrik just nu.

Riitta Jalonen: Kirkkaus

Janet Frame (1924-2004) var en nyzeeländsk författare vars självbiografiska romaner handlar om hennes på olika vis traumatiska livshistoria där skrivandet innebar befrielse. I sin tolfte roman tar sig Riitta Jalonen (f. 1954) an detta författaröde och visar på ett imponerande sätt vad det innebär att leva sig in i en annan människas medvetande. Kirkkaus är en personhistorisk roman, men framförallt en roman om en skrivande människa, Författaren vars arbetsplats alltid finns inne i hennes eget huvud. Genom sin fina retrospektiva monolog berättar Jalonen den här historien så att den kommer läsaren nära.

Helmi Kekkonen: Vieraat

Samtidslitteraturens återkommande motiv är familjelivet och dess stora krav i vår tid. Helmi Kekkonens (f. 1982) tredje roman Vieraat granskar de intima aspekterna av äktenskapet, föräldraskapet och barnlösheten. Kekkonens lilla, täta roman avviker från familjeskildringens huvudström genom sin ambitiösa stil, vars litterära gudmödrar är Virginia Woolf och andra modernistiska berättarstjärnor. Vieraat för berättelsen framåt genom växlande perspektiv, i en cirkulär studie av gästerna på en liten bjudning. I synnerhet när hon undersöker moderskapstemat är den unga författaren ovanligt modig och klok.

Minna Rytisalo: Lempi

Passionerad kärlek, avund och skuld är teman för Minna Rytisalos (f. 1974) debutroman som utspelar sig i Lappland. Här berättas parallellt om tre människors liv från kriget till våra dagar. I början av boken får vi veta att Lempi, en ung hustru och mor, är försvunnen. Var finns hon nu? Mannen, pigan och tvillingsystern har alla väldigt olika minnen av Lempi. Romanen inleds med en brevväxling vars spänning håller läsaren i sitt grepp till bokens sista rader. Stilen ligger nära epokens språkbruk och levandegör såväl romanens personer som den lappländska naturen. Lempi är en kärv och vacker roman, och en hisnande bedrift av en debutant.

Sinikka Vuola: Replika

I Sinikka Vuolas (f. 1972) debutroman Replika syns författarens poetbakgrund på ett vackert sätt: myter, sagor och allegoriska berättelser utgör den värld där även hennes tre diktböcker rör sig. Replika betyder kopia, och den här aspekten av upprepning och omtagning i människans liv växer fram också i hennes lilla roman. Den utspelar sig i en egendomlig värld, en sydlig dal, vars invånare levandegör människolivets stora berättelser – barndomen, sexualiteten, döden. Romanen undersöker de här fixmotiven genom att fördjupa sig i det lilla, obetydliga, vardagliga. Genom sin utomordentligt rörliga, rytmiska prosa inbjuder Replika till flera olika läsarter, men återvänder alltid till samma arketypiska vy: människan som, ständigt förundrad, ordnar och ordnar om bilderna av sitt liv.

Trängsel kring de nominerade i Runebergshemmets salong. Trängsel i salongen i Runebergs hem efter att de nominerade till Runebergspriset 2016 tillkännagetts. Bild: Yle/Robin Halttunen nominerade till runebergspriset 2016,runebergs hem,runebergspriset,runebergspriset 2016

Ett exeptionellt litteraturår

Kandidaterna valdes av en förvalsjury bestående av litteraturredaktör Pia Ingström, kritiker Mervi Kantokorpi och författaren Marja-Leena Tiainen. Enligt den här juryn var det lätt att hitta åtta strålande kandidater och de kunde med lätthet ha samlat ihop ytterligare åtta.

Utdrag ur urvalsjuryns tal: ”Vi fick läsa många böcker som på ett kraftfullt sätt tog sig an familjen, äktenskapet och föräldraskapet. Särskilt det sistnämnda visade sig ofta i all sin skönhet, grymhet och sårbarhet som ett tema av stor komplexitet. Familjeliv är ingenting trivialt. Att längta efter barn, att få barn och att uppfostra barn är upplevelser som skakar grundvalarna för vår existens, och ibland är de förbundna också med extrema handlingar och känslor.
Familjelivet i finländsk litteratur är förresten inte längre en uteslutande heteronormativ mamma-pappa-barn-historia. Regnbågsfamiljerna är familjer bland andra, på samma sätt skådeplatser för känsloladdningar, explosioner och ögonblick av idyll.”

Nu blir det prisjuryns uppgift att välja vem som får Runebergspriset 2017. Det gör författaren Tero Liukkonen, poeten Tommi Parkko och litteraturforskaren Maili Öst. Vinnaren utses på Runebergsdagen den femte februari 2017. Priset uppgår till 10 000 euro.

Rättelse 8.12.2016 kl. 13.12: Vi skrev felaktigt att Minna Rytisalos debutroman heter Vieraat, den heter alltså Lempi. Svenska Yle beklagar felet.

Ett forskningsprojekt om gårdfarihandlare hör till de största vetenskapliga forskningsstöden som Konestiftelsen delar ut 2016. Projektet leds av docent Ann-Catrin Östman vid Åbo Akademi.

Forskningen om handel med främlingar: gårdfarihandlare, kunder och handelsmöten i Finland, 1840–1940 får ett understöd på 383 000 euro. I arbetsgruppen ingår Ann-Catrin Östman, Eija Stark, Hanna Lindberg, Johanna Wassholm, Jutta Ahlbeck, Niklas Huldén och Anna Sundelin.

Gruppen undersöker den växelverkan mellan olika språkliga och etniska grupper som utökad transnationell handel medförde. Bland gårdfarihandlarna i Finland fanns förutom svensk- och finskspråkiga även personer med romsk, rysk, karelsk eller judisk bakgrund. De förmedlade nya konsumtionsvaror till olika sociala grupper, främst på landsbygden.

Katarina Jungars arbetsgrupp får fyraårigt understöd

Ett annat större understöd från Konestiftelsen går till ett projekt om kön, klass och ras i barnböcker och bibliotek. Projektet leds av Katarina Jungar vid Åbo Akademi.

Det fyraåriga projektet "The Childrens' Library project" får 474 000 euro. I arbetsgruppen ingår Katarina Jungar, Faith Mkwesha, Christopher Wessels, Ahmed Al-Nawas, Kattis Honkanen, Pauline Hortelano, Mia Österlund, Tracey Rose, Camilla Hellberg-Mushonga, Amina Maluka och Marika Elmeranta.

Gruppen tittar på den finländska rasifierade barndomen, på fördomar, rasism och på det finländska samhället i förändring. Med olika konstnärliga metoder skapar man motberättelser, där man har tänkt över kön, ras och klass på nytt.

Understöd för modiga initiativ inom vetenskap och konst

Konestiftelsen tillkännagav på torsdagen sina understöd för 2016. Sammanlagt delades 41,6 miljoner euro ut till modigt nytänkande inom konst och vetenskap. 615 personer eller arbetsgrupper fick stipendier.

Övriga projekt vid Åbo Akademi som fick understöd var Ingrida Grigaityte 66 000 euro (Comparison of Conflict Management Styles and Attitudes about Peace among Native Swedish-speakers and Immigrants in Närpiö, Finland), Ylva Gustafsson 64 800 euro (Critical perspectives on empathy in medicine: the rise of cognitive science and the loss of narrative medicine), Patrik Hettula 68 300 euro (Euroafrikkalaiset sosiaaliset, taloudelliset ja poliittiset tilat Kultarannikolla aikavälillä 1850–1950), Markus Kortesmäki 56 640 euro (Merkitykset perusteina: Käytännöllinen päättely ja merkityksen normatiivisuus), Tomas Lehecka 35 200 euro (The Effects of Grammatical Categories on Cognition: Probabilistic vs. Categorical Predictors), Katri Vuola 58 600 euro (Maalatut puuveistokset Turun keskiaikaisessa hiippakunnassa 1250–1400: veistosten valmistus, hankinta ja käyttö).

Vid Åbo universitet fick Kirsi Sonck-Rautio 40 660 för forskning kring skärgårdens framtid (The past, the present and the future of the Archipelago of South).

Konestiftelsen är en självständig och obunden organisation som vill skapa förutsättningar för modiga initiativ inom vetenskap och konst. Stiftelsen stöder vetenskaplig forskning och dess popularisering, kultur och konst genom stipendier. Den förvaltar också konstnärs- och forskarresidenset Saari gård i Mietois, utanför Åbo.

Fredagen den 9.12 släpps biljetterna till (delvis) återförenade Guns n’ Roses spelning lördagen den 1.7 i Kantola-parken i Tavastehus.

Dyrare s.k. “golden circle”-biljetter och VIP-paket med sillsmörgås och ljusrött toapapper i Bajamajan har redan funnits till salu i några dagar.

I väntan på sommarens hetaste biljetter vill vi veta hur det gick till när bandet spelade i Finland för första gången 1991.

Handen upp om du såg Gn'R 1991 Rockpolisernas Playmobil-gubbe gillar Guns and Roses Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos guns and roses,guns n roses,rockpoliserna

Såg du Gn'R back in the day?

Vi skulle vilja höra anekdoter och minnen av er som såg Guns n’ Roses när de spelade i Finland för första gången den 13 och 14 augusti 1991 i Helsingfors ishall!

- Sov du i sovsäck utanför biljettjänsten när biljetterna släpptes?
- Bongade du Gn’R-medlemmarna när de anlände aspackade med flyget?
- Vad hände på hotellet?
- Festade du med bandet när en del av dem var på Tavastia för att se Black Crowes som spelade i Helsingfors dagen innan?

"Inte under denna livstid"

“Världens farligaste band” kallades de i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Spillror av den sanningen lever kvar än idag men risken för inhiberade eller avbrutna konserter, massförstörelse och dåligt tajmade överdoseringar på hotellrum är nuförtiden väldigt liten.

Axl W. Rose har t.o.m. dykt upp i tid på jobb under återföreningsturnén och han skötte exemplariskt sina inhopp i AC/DC när Brian Johnson fick problem med hörseln. Och vi lyfter på cylinderhatten för Axl som skötte det och G’nR:s turnéstart sittande på Dave “Foo Fighters” Grohls tron efter att han bröt benet efter allra första reunion-giget på Whiskey A GoGo. "Not in this lifetime" syftar på Axls gamla svar på frågor om en reunion med Slash.

"Axl/Dc" axl rose och angus young Bild: © www.splashnews.com/ All Over Press axl rose,guns n roses

Men även om vi säkert kan se fram emot en bra show och en lång varierande setlista med material ända från Appetite for destruction till Chinese democracy så är allt det där ju ändå litet tråkigt jämfört med hur det var då när det begav sig och Gn’R ännu var farligast i världen.

Bandets lineup i Finland 1991 bestod av Axl Rose, Slash, Duff McKagan, kompgitarristen Izzy Stradlin, trummisen Matt Sorum och keyboardisten Dizzy Reed.

Utgivningsdatumet av albumen Use your illusion I och II hade skjutits fram gång på gång och när dagen för konserterna kom hade skivorna ännu inte synats till i affären så en stor del av de nya låtarna var obekanta för publiken.

Setlistan från första kvällen 1991 kan ni se här.

Den första av de två slutsålda konserterna bjöd också på en klassisk Axl-incident när sångaren mitt i allt lämnade scenen när de skulle spela Welcome to the jungle. Bandet fortsatte instrumentalt och jammade och drog trummsolon och Izzy sjöng 14 Years tills Axl behagade komma tillbaka 20 minuter senare. Efteråt kom det fram att Axl blev sur på Slash & co. som drog för länge på introt till låten.

Så här lät det i ishallen när Axl Rose tappade nerverna på Slash som drog ut på introt till Welcome to the jungle. Videon och fotona är uppenbarligen från något annat gig.

Här ett till klipp.

En riktigt redlöst berusad Duff McKagan blev intervjuad av Heli Nevakare för musikmagasinet "Rockstop" och den intervjun kan du se i arkivet nedan:

Hör av dig och dela dina Gn'R-minnen!

Såg du Gn’R då i Finland eller någon annanstans under bandets storhetstid? Berätta för oss hur det var i kommentarsfältet nedan eller maila direkt till lasse.gronroos@yle.fi.

Maila gärna foton om du har sparat din biljett eller plåtade bandet back in the day!

Fredagen den 9.12 snackar vi mera om Guns n’ Roses i Vega Dag.

Guns n’ Roses kommande konsert och tidigare bravader kan diskuteras i vår egen facebook-grupp “rockpoliserna” så gå med om du inte redan gjort det!

Not in this lifetime? Logo Bild: Guns N' Roses guns n roses

Fredrik Furu är nostalgisk och färdas tillbaka till barndomen i sin nya singel För alla änglar. Duon Sam Zimon skruvar upp tempot och lockar till fest och dans via eget aktiebolag.

Efter fem år i Stockholm har Fredrik Furu sedan ett par månader tillbaka sitt högkvarter i Helsingfors. Till en början var det kärleken som fick honom att flytta.

- Det var ju en kvinna som fick mig hit. Men det gick som det brukar gå med kvinnorna för min del, det sket sig, säger Furu med glimten i ögat. Men jag fick jobb här också. Jag arbetar deltid som evenemangsproducent och styr upp små turnéer för nordiska artister.

Nostalgi - med ålderns rätt

För tillfället har Furu även fullt upp med att lansera sin nya singel där han tillåter sig bli nostalgisk.

- I låten För alla änglar färdas jag egentligen tillbaka till barndomen där jag lekte med min min farmor och farfar på deras gård i Jakobstad. Jag minns hur vi byggde sandslott och slog rännor i isen för att våren skulle komma snabbare. Där är essensen i själva texten.

Furu, som fyllde 38 i somras, medger att han också själv funderar på det här med att åldras.

- Man blir ju äldre på något sätt. Ibland funderar man ju på om man ska skaffa egna barn. Det är väl ett sådant skede jag är i livet just nu.

För alla änglar är förhoppningsvis startskottet på en ny skiva. Nytt material ska spelas in i Stockholm i början av nästa år.

- Fem-sex låtar är nästan klara och så har jag mängder av fragment i min telefon. Sedan vet jag inte om det ska bli en skiva eller gör jag tio låtar och släpper en låt i taget, men jag är en vän av helheter, säger Furu.

Sam Sonntag och Simon Sid är barndomsvännerna som numera satsar på musiken tillsammans. Duon Sam Zimon med Sam Sonntag och Simon Sid. sam sonntag och simon sid,sam zimon

Sam Zimon drömmer om en proffskarriär

Veckans andra utmanare på Vegatoppen är duon Sam Zimon som består av barndomsvännerna Sam Sonntag och Simon Sid, båda hemma från Ingå. Duon har nyligen släppt sin första EP-skiva med sex dansanta låtar som gjorda för klubbscenen.

För tillfället är killarna bosatt i Åbo där de studerar ekonomi. Sitt ekonomiska kunnande drar de nytta av i sitt musicerande.

- Vi är ekonomiskt tänkande artister och vi försöker planera saker och ting så bra och proffsigt som möjligt via vårt eget aktiebolag. Om vi lyckas bygga ett bra team runt Sam Zimon och lyckas involvera rätt personer, är oddsen mycket högre att vi lyckas i branschen, resonerar killarna.

Konkurrensen i musikbranschen är stenhård - Hur ska ni sticka ut?

- Vi tror att vi har samma möjlighet att lyckas som i alla andra branscher. Vi försöker jobba med våra styrkor för att skilja oss från mängden. Simon är absolut den bästa showmannen jag känner. Därför försöker vi lyfta fram den sidan under våra shower medan jag mera sköter det tekniska, säger Sonntag.

Guns Rosor fortfarande etta på Vegatoppen

Dansbandet Guns Rosor håller ett stadigt grepp om Vegatoppens första plats även den här veckan. Däremot räckte rösterna inte till för Sofie Lundell och hennes låt Trygghetens stad eller Tomas & Izabella Fant med låten Där julen är som bäst, vilket betyder att de inte längre finns med på listan.

Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 48:

Guns Rosor / Ein flickå från lande: 21.77 %
The Rime / Pictures: 17.31 %
Sven / Where Will I Go: 11.69 %
Tom Håkans / Terese: 10.46 %
Pappas Eget Band / Vad e de för fel på mig: 9.85 %
Susann Sonntag / Änglar som ser: 9.23 %
Carolina Wendelin / George : 6.77 %
Lee Angel / Open Road: 5.23 %
- - - - -
Sofie Lundell / Trygghetens stad: 4 %
Tomas & Izabella Fant / Där julen är som bäst: 3.69 %

Rösta på Vegatoppen nr 49 här!

Vegatoppen nr 49

Du kan rösta på en låt. Röstningen avslutas på onsdag 14.12 kl.12.00.

 Guns Rosor / Ein flickå från lande 

 The Rime / Pictures  

 Sven / Where Will I Go 

 Tom Håkans / Terese 

 Pappas Eget Band / Vad e de för fel på mig 

 Susann Sonntag / Änglar som ser 

 Carolina Wendelin / George  

 Lee Angel / Open Road 

 Sam Zimon / Never 

 Fredrik Furu / För alla änglar  

Skicka

Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.

Vegatoppen i Radio Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.

Programledare är Nina Sederlöf.

Inom ramen för projektet Stop! Möt din historia har Hangö museum undersökt industriella produktionsanläggningar. Det är platser som rymmer både nutidshistoria och personliga erfarenheter.

Proffsmuseerna som verkar i västra Nyland har nappat på Museiverkets och Finlands Museiförbunds uppmaning att tillsammans dokumentera viktiga platser i regionen.

Tanken är också att få medborgarna att i högre grad närma sig museerna och förstå varför de finns och vad de gör.

Laura-Lotta Andersson är museichef i Hangö. kvinna i röd tröja i cafeutrymme Bild: Yle/Monica Slotte Hangö,hangö museum,laura-lotta andersson,museisamarbete,stop! möt din historia,västnyland

Garnisonen i Ekenäs viktig för många

Till sin mötesplats valde Västra Nylands landskapsmuseum/EKTA Dragsviks garnisonsområde och dess mångskiftande historia.

Stabschefen för Nylands brigad, kommendör Jörgen Engroos är glad för att man valt att uppmärksamma garnisonen som viktig för landets historia.

Kommendör Jörgen Engroos är glad att man minns garnisonen. militär person i festsal Bild: Yle/Monica Slotte garnisonen i dragsvik,jörgen engroos,kommodor jörgen engroos, stabschef vid nylands brigad i dragsvik,museisamarbete,stop! möt din historia,Västnyland

Industri förr och nu

Hangö museum har undersökt industriella produktionsanläggningar medan Fiskars museum valde att presentera byns kvarn. Lojo museum och Högfors bruksmuseum fördjupade sig i torgens öde medan Vichtis museum tog fasta på de stora omvälvningarna i byn Vanjärvi.

Det handlar om platser som bär på både privata och kollektiva minnen. Lojo torg har anor som marknadsplats sedan 1500-talet. I dag är det fortfarande en viktig social mötesplats.

Jarmo Kuningas leder guiderna i Lojo. man med färggrann fresk i bakgrunden Bild: Yle/Monica Slotte guider,jarmo kuningas,Lojo,museisamarbete,stop! möt din historia,Västnyland

Samarbete kring dokumentationen

Projektet Stop! Möt din historia utgör en del av programmet för Finlands självständighets hundraårsjubileum.

Museerna dök in i arkivens gömmor och sammanställde fakta. Vissa museer avlönade forskare som intervjuade människor och samlade in berättelser om objekten.

Regionens museichefer samarbetar en grupp människor med böcker i händerna Bild: Yle/Monica Slotte Hangö,museisamarbete,stop! möt din historia,Västnyland

Projektet genomförs som publikation, utställningar och i form av en mobilguide.

tarinasoitin.fi/stop

För ett tag sedan bad vi om era småstadsberättelser och fick in många svar. De gav olika bilder av de små städerna i Svenskfinland och det som händer under ytan i dem. Vi sammanställde delar ur berättelserna här.

Berättelserna kunde såväl gå långt tillbaka i tiden som vara dagsaktuella.

Esbo är Finlands näst största stad men var en gång en lantlig idyll nära Helsingfors. Känslan för hemtrakten påminner, lite som i Väinö Linnas trilogi ”Här under polstjärnan” också om tiden är en annan, om familjen som drömde om ett hus och jobbade för drömmen:

Som så många andra byggde Pappa ett egnahemshus efter kriget... Det var på 1950-talet... vi sparade först till tomten... sedan sparade vi och byggde sockeln... sedan sparade vi igen och byggde till vattentak... Mamma ritade huset... och vi gick till en känd arkitekt och bad honom rita enligt detta... han sköt dock Mammas papper åt sidan... så vi tackade för oss och sedan slängde vi arkitektens ritning... och gick till en snäll byggmästare... och han gjorde som Mamma ville...Inredningen gjorde Pappa så långt som möjligt själv... minns att min syster och jag målade bräderna innan de restes upp... bygget tog sju år...

I en berättelse om Kristinestad uttrycker en skribent en längtan efter ett sammanhang med andra människor:

Min berättelse handlar inte riktigt om att faktiskt bo i en småstad. Men att känna sig hemma i en sådan. Att varje ledighet; sommar som höst, få komma dit hjärtat alltid längtar. Att jag faktiskt bara hinner köra till stugan, inte ens parkera, innan jag nås av ett meddelande på mobilen där det står "tror jag såg din bil köra förbi, är du här?!". Tänk, en stad där till och med jag blir igenkänd och känner igen vart och vartannat ansikte då man bara skall köpa mjölk i butiken.

Is i Vasa Vintersol över istäcke. Bild: Yle/Markku Hautala fruset,is,snö,vasa,vinter,österbotten

Österbotten är kanske inte en plats men har en gemensam historia i att människor rört på sig. För hundra år sedan åkte många människor till Amerika, idag är många österbottniska kommuner mottagare av människor i rörelse och på flykt:

I Malax hör jag flera språk varje dag, en relativt stor procent av befolkningen är invandrare och det har gått utan de vanliga integrationsproblemen man får höra om i städerna. I Helsingfors hör jag mest finska bara. Det känns mera multi-kulti här på laande än i stan.Jag vill inte flytta igen.

Och

Något jag verkligen uppskattar med Kristinestad är hur mycket mera levande staden blivit sedan det kom asylsökande och att det finns ett fint frivilligengagemang för dem. Det är något att vara stolt över. Den levande tvåspråkigheten i staden och nu det allt mer internationella inslaget ger en stämning som jag tycker om och det fungerar bra för olika kulturer att leva tillsammans och sida vid sida.

Språket i vardagen och kärleken till språk är också något viktigt:

Bor i Jakobstad. i en mångkulturell miljö där jag trivs väldigt bra. Här finns all den basservice man behöver. Får svensk service överallt. Det jag kan sakna är en större variation i utbud och ett folkvimmel att få inspiration av. Trots att kulturutbudet är stort så blir de lite enformigt i längden.

Samt

Jag e kokkolabo, talar grundspråtsi o älskar min stad!

Ca Bäck och Birger i dramaserien Lola uppochner Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2002 000,avsnitt 2,Carl-Kristian Rundman,carl-kristian rundman som birger stenqvist,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem

En anledning till att vi just nu frågade om småstaden är att Svenska Yle på mellandagarna visar en splitterny tv-serie, Lola uppochner som utspelar sig i staden Flatnäs, inspelningarna gjordes i Ekenäs.

I serien förekommer det en hel del mygel, slitsamma människorelationer och utnyttjande. Vi fick också in berättelser som påminner om att småstadens litenhet för vissa är himmel och för andra ett helvete:

Min ort som jag kommer ifrån är en liten by i Närpes som är fylld med bybor som skvallrar och är väldigt nyfikna och framförallt är väldigt snälla på ytan när man träffas. När de kommer hem spyr de upp ord om hur konstiga och hemska de personerna de just pratade med är. Om man inte är som alla andra i den byn, då är man konstigt, ful o äcklig.

Min historia är att jag blev mobbad i lågstadiet o jag kände mig aldrig som de andra. Till skillnad från de vuxna sa de andra barnen vad det var fel på mej. Jag luktade ko. De andra föräldrarna hade för de mesta växthus som de skötte om o var mycket bättre än de andra. Var man annorlunda fick man inte vara med. Det finns mycket förnedrande saker jag har varit med om. Idag lever jag på ett annat ställe men jag lever ändå med de sår jag fick av deras ondska.

Frågan om klass och positioner i samhället kan vara avgörande för känslan för hembygden:

Har bott i min ungdom i Grankulla, och det är en håla utan like. Det enda positiva är närheten till Helsingfors, egentligen är Grankulla en sovstad för förmögna och inget annat. Några arbetsplatser av betydelse finns inte, och staden kan inte växa på grund av sin lilla yta, det är egentligen en sluten "klubb", som tar nya medlemmar bara om någon annan dör eller flyttar bort, och medlemsskapet förutsätter en tjock plånbok.

De svar vi fick in påminner om att Jakobstad och Ekenäs på många sätt fungerar som ett slag av urtyp för den finlandssvenska småstaden. Städerna är vackra, som ”sommarstäder” är de populära besöksmål för turister, de är havsnära, evenemangstäta, mysiga, familjer drömmer om att flytta in och på ytan finns det inte mycket att anmärka.

Jag är hemma från Ekenäs. Jag tog för några år sen steget ut i studielivet och flyttade bort från småstaden. Varje gång jag besöker Ekenäs är det som om tiden stått stilla och inget förändrats. Samma inavlade befolkning bor kvar, klagar på småstadslivet och besöker Santa Fe på fredag och lördag. Pensionärerna klagar på att mopederna låter för mycket och tonåringarna kontrar med att dricka mer energidryck och köra ÄNNU hårdare och ÄNNU mera vårdslöst.
Välkommen till Ekenäs, staden där tiden står still men det ändå var bättre förr.

Och

Hemma från Ekenäs, många kan säga att staden är för liten och att det är ett helvete när alla känner varandra. Inte jag, jag älskar det, vill flytta hem så fort jag är klar med studierna. I Ekenäs finns min familj, mina vänner och allt jag älskar. En säker stad med fina människor som tar hand om varandra.

Ur Lola uppochner Anna Svanbäck och Henrik Pettersson i dramaserien Lola uppochner. Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2003 000,avsnitt 3,julia hellén,julia hellén som anna svanbäck,lola uppochner,patrik kumpulainen,patrik kumpulainen som henrik pettersson,Yle Fem

Men här lite småortsaktivitet att ägna sig åt:

Svenska Yles premiär för Lola uppochner i Yle fem och Arenan närmar sig.

Ninette Bahnes son fick höra att en av hans favoritböcker var en bok för flickor. Nu vill hon lyfta frågan om hur man delar in litteratur i typiska flick- och pojkböcker.

Trebarnsmamman Ninette Bahne i Pargas är väldigt mån om att väcka en läslust hos sina barn. Den äldsta sonen beskriver hon som något av en bokmal, medan läsningen varit en utmaning för de två yngsta som båda har någon form av läs- och skrivsvårigheter. För dottern blev Ninettes gamla Fantomentidningar en nyckel till att väcka intresset för att läsa.

Favoritboken klassades som en "flickbok"

Ninette besöker ofta biblioteket i Pargas tillsammans med barnen och uppmuntrar också barnen att själva låna böcker. Ofta går det bra, men för en tid sedan blev hon mycket förvånad över vad sonen hade att berätta då han kom hem.

- Han hade varit till biblioteket med klassen och bibliotekarien hade då förklarat vilka böcker som var flickböcker och vilka som var pojkböcker. Han blev upprörd för en av våra favoritböcker här hemma som handlar om en liten prinsessa hade blivit kategoriserad som en flickbok. Vi hade en lång diskussion om det hemma och kom fram till att det var struntprat att dela in böcker på det här sättet.

Ninette Bahne tycker inte man ska dela in böcker i typiska flick- och pojkböcker. Ninette Bahne lånar gärna böcker från biblioteket. Bild: Yle/Johanna Ventus bibliotek,böcker,ninette bahne

Efter det har Ninette och hennes familj också fått tips från skolan om vilka böcker de ska satsa på i julklapp i år.

- I lågstadiet har det mest handlat om tips på böcker som passar barnens nivå och det är ju bra. Men för en tid sedan fick vi ett mejl från högstadiet med julklappstips och böckerna var indelade i flick- och pojkböcker. Bland tipsen fanns flera böcker som min son läser och de påstods vara flickböcker och massor av böcker jag läser kategoriserades som pojkböcker. Jag tycker högstadieelever är så stora att de själv kan välja vilka böcker de är intresserade av.

"Man borde utgå från barnens intressen"

Ninette Bahne ser många problem med att dela in böcker i böcker som passar för flickor och böcker som passar för pojkar.

- Att bunta ihop alla pojkar och flickor på det här sättet är helt idiotiskt. Man borde utgå från barnen och deras önskemål och fråga vad de är intresserade av för böcker, säger Ninette.

En undersökning visade nyligen att pojkar i Kimitoön har sämre vitsord än flickor i modersmål. Bild: Vita Thomsen/norden.org bok,läsa,pojke

Nyligen visade en undersökning som Svenska kulturfonden sponsrat att pojkar får lägre vitsord i modersmål än flickor i Kimitoön.

En del av problemet tror Ninette Bahne är att det är lättare för flickor att läsa typiska pojkböcker än för pojkar att läsa böcker som marknadsförs till flickor, vilket gör att flickor läser fler olika böcker än vad pojkar gör.

- Att det är mer okej för flickor att läsa olika typer av böcker gör att en större värld öppnas för flickorna än för pojkarna. Flickor övar också upp sin empati då de läser vilket också pojkar borde få göra.

Flickor som läser övar upp sin empati, det borde också pojkar göra tycker Ninette Bahne. Barn läser bok med klassiska sagor. Bild: Yle/Rolf Granqvist barnbok,barnböcker,inlärning,läsande,läsning,sagoläsning,sagor

Ingen indelning av flick- och pojkböcker i bokhyllan - men man tipsar om folk frågar

Vid biblioteket i Pargas centrum delar man inte in böckerna i bokhyllan enligt kategorierna böcker för flickor och böcker för pojkar. Planen är att börja dela in böckerna enligt olika ämnen, som till exempel böcker om äventyr och böcker som handlar om familjer, men tillsvidare är det bokstavsordning som gäller i bokhyllorna. Att dela in böckerna i typiska flick- och pojkböcker är inget man strävar efter berättar bibliotekschef Karolina Zilliacus.

- Man kan ju fråga sig hur en sådan indelning skulle se ut. Jag tycker inte man kan dela in böcker i typiska flick- och pojkböcker, säger Zilliacus.

Bibliotekschef Karolina Zilliacus tycker inte man ska dela in litteraturen i flick- och pojkböcker i bokhyllorna, vilket man heller inte gör i Pargas. Bibliotekschef Karolina Zilliacus i Pargas. Bild: Yle/Johanna Ventus bibliotek,böcker,karolina zilliacus

Däremot händer det att man tipsar om böcker som passar bra för flickor respektive pojkar eftersom det ofta är det folk som kommer till biblioteket frågar om.

- Det händer att folk kommer in utan barn och då berättar de ofta att de söker en bok till en till exempel 10-årig flicka eller en 15-årig pojke och ber om tips. Det verkar finnas en viss automatik i det hela, säger Zilliacus.

Att folk ber om tips är speciellt vanligt då frågan om hur man ska få pojkar att läsa mera är på tapeten. Då frågar många som har pojkar hemma vilka böcker de ska välja för att väcka en läslust hos barnet.

Men om någon kommer in och ber om en bok som passar till en sjuåring, frågar ni då om det är till en pojke eller till en flicka?

- Visst, jag misstänker att det också händer.

Indelning i pojk- och flickböcker hör till historien

Karolina Zilliacus lyfter ändå fram att utvecklingen då det gäller utbudet av barn- och ungdomsböcker går åt rätt håll.

- Om jag jämför med då mina barn var små så finns det idag flera titlar och böcker som inte kan kategoriseras som varken flick- eller pojkböcker.

Mia Österlund som är docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och specialiserad på barn- och ungdomslitteratur förkastar indelningen av pojk- och flickböcker till historien.

- Pojk- och flickböcker är något man förknippar med B. Wahlströms gröna och röda pärmar. Men de begreppen avskaffades redan på 1960-talet. På finska lever begreppet tyttökirja kvar, men inte på svenska, säger Österlund.

Mia Österlund tycker indelningen av flick- och pojkböcker hör till historien. Mia Österlund. Bild: Yle/Linus Hoffman mia österlund

Om man konsekvent från bibliotek eller skolor går in för att markera vad som är flickläsning och vad som är pojkläsning, då är man ute på hal is.

Enligt Österlund talar man hellre om ungdomsromaner och ungdomslitteratur. Där gestaltar man pojkar och flickor tillsammans, och de flesta ungdomsböcker placerar sig där.

- Att tala om pojk- och flickböcker går emot trenderna på biblioteken, säger Österlund. Snarare har vi sett arbete för att göra ett bibliotek för alla, med regnbågsmärkta böcker, queerhyllor och flera böcker i Sverige denna höst vilka handlar om transpersoner.

Österlund tycker det är okej att någon gång föreslå litteratur som man har sett att lånas mer av en viss målgrupp.

- Men om man konsekvent från bibliotek eller skolor går in för att markera vad som är flickläsning och vad som är pojkläsning, då är man ute på hal is. Då börjar det vara farligt, säger Österlund.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. I vilket band sjöng Michael Stipe?

 The Dream Syndicate 

 The Feelies 

 Violent Femmes 

 R.E.M. 

2. Vems hit var “Pretty Fly (for a White Guy)”?

 The Offspring 

 Bad Religion 

 Blink 182 

 Good Charlotte 

3. Vilken låt slog Natalie Imbruglia igenom med?

 Torn 

 Thorn 

 Corn 

 Born 

4. Vilket band hade 80-talshittarna ”Spy In The House Of Love” och ”Walk The Dinosaur”?

 Brand New Heavies 

 Was (Not Was) 

 The S.O.S. Band 

 Dazz Band 

5. Vem är sångerskan på bilden?

 Imogen Heap 

 Sinéad O'Connor 

 Joan Armatrading 

 Sarah Brightman 

6. År 2003 gav ett visst brittiskt band ut den hyllade debutplattan “Permission to Land”. Den stora hitten hette ”I Believe in a Thing Called Love”, men vad hette bandet?

 Coldplay 

 Goldfrapp 

 Westlife 

 The Darkness 

7. Vilken rockklassiker börjar med orden: “We all came out to Montreux / On the Lake Geneva shoreline / To make records with a mobile / We didn't have much time / Frank Zappa and the Mothers / Were at the best place around / But some stupid with a flare gun / Burned the place to the ground”?

 Paranoid 

 Smoke On The Water 

 Stairway To Heaven 

 Born To Be Wild 

8. År 1969 fick låten ”Je t'aime... moi non plus” en hel värld att rodna. Det var en het duett mellan Serge Gainsbourg och en viss skådespelerska – vem då?

 Brigitte Bardot 

 Jane Birkin 

 Claudia Cardinale 

 Jeanne Moreau 

9. The Idle Race, The Move, Electric Light Orchestra och Traveling Wilburys. Vilken musiker har dessa band gemensamt?

 George Harrison 

 Roy Wood 

 Jeff Lynne 

 Roy Harper 

10. Vilket svenskt indierockband har bl.a. gett ut skivorna ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!”, ”Stenåldern kan börja” och ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”?

 bob hund 

 Broder Daniel 

 Komeda 

 Shout Out Louds 

Lidande och smärta är synonymt med Lucias levnadshistoria. Hon fick utstå en rejäl dos av den här varan under sitt korta liv. Men hon lever i högsta grad kvar hos oss.

Lucia är latin för "den lysande" eller "ljusbärerskan". Lucia föddes cirka år 283 e.kr. i Syrakusa på Sicilien och dog en fasansfull död 20 år senare. Hon var jungfru och blev senare martyr och helgon. Lucia vördas inom den romersk-katolska och ortodoxa kyrkan och hennes stora dag är ju den 13 december.

Lucia avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller dolk och med ett öppet sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat vilket syftar till legenden om att hon före sin död skulle ha rivit ut sina ögon och sänt dem till sin trolovade.

Men Guds moder skulle då ha givit henne ett par nya och ännu vackrare ögon. Övriga attribut som tillskrivs henne är en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen. Jungfrun Lucia sägs ha lidit martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse.

Kyskhetslöftet som bara hon själv visste om ställde till det

Lucia föddes i en rik familj. Men fadern dog när hon var liten, och hon uppfostrades av sin mor Eutychia. Hon skall redan som liten ha avlagt kyskhetseden, dock utan att berätta om det för någon.

Modern, som alltså inte visste om löftet, lovade bort henne i tidiga år. Lucia stretade emot så gott det gick och lyckades försena förlovningen genom att be till Gud att han skulle hjälpa henne.

Domenico Beccafumis målning av Sankta Lucia. Bild: Wikimedia Commons lucia

Lucia blir varse sina "himmelska krafter"

Så insjuknade modern i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Då övertalade Lucia henne att de skulle vallfärda till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Väl där uppenbarade sig Agata för henne och skall ha sagt: "Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder?" Och Lucias tro skall ha varit så stark att modern tillfrisknade. På stående fot lovade modern att inte gifta bort dottern till någon man. Men, det skulle hon inte ha lovat, för friaren blev kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, en härskare som förföljde de kristna.

Ögon Bild: CC ögon

Fick utså tortyr och fasansfulla smärtor

Lucia arresterades och genomled tortyr, men förlorade inte sin tro. När inte det här hade någon verkan dömdes hon till att bli prostituerad på bordell. Lucia skall då ha sagt att hennes kyskhet nu är dubbelt värd, eftersom hon inte gav efter. Legenden säger att när hon åkte mot bordellen genom staden i öppen oxvagn, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. Då hälldes kokande olja över henne, men det rann mirakulöst bara av henne som vatten på en gås. Hon fick ännu ett svärd genom halsen, men hon dog inte av det heller. Hon skall ha levt ända tills hon fick sista smörjelsen, enligt sägnen.

Satte ljus på huvudet för att bära mat ner i fängelsehålorna

När det gäller vårt moderna Luciafirande, alltså den med ljus i håret, så lär det vara inspirerat av en berättelse om att Lucia bar ner mat till fångar i mörka fängelsehålor. Legenden säger att hon satte ljus på huvudet för att kunna få med sig så mycket mat som möjligt.

Lucia i domkyrkan Bild: YLE ellen husberg,husberg ellen,krona,kröna lucia,kröns,lucia,lucia 2009,lucia krönt,luciakrona,lucias krona

Se hennes ena arm i Syrakusas katedral

Lucias reliker förvarades länge i basilikan Santa Lucia i Venedig. Den kyrkan revs 1861 för att bereda plats för järnvägsstationen, och relikerna flyttades då till den närbelägna basilikan San Geremia där de fortfarande finns att beskåda.Venedigs järnvägsstation bär idag helgonets namn: Venezia Santa Lucia.

Lucias reliker i Venedig Lucias reliker i Venedig Bild: Yle/Peter Fahllund helgponet lucias reliker

Om man är lagd åt det morbida hållet, kan man i hennes hemstad Syrakusa titta på en av hennes underarmar. Lucia är skyddshelgon för bland andra synskadade, sjuka barn, botfärdiga prostituerade och en aning otippat kanske, vävare.

Harriet Ahlnäs håller luciatalet. Bild: Yle / Hanna Othman anna-julia stråhlmann,borgå,gamla rådhuset,gamla rådhuset i borgå,harriet ahlnäs,lucia,lucia 2015,prakticums rektor harriet ahlnäs,östnylands lucia 2015

Vårt nordiska Luciafirande har litet att göra med helgonet

I Sverige och Svenskfinland markerar luciadagen tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Vår Lucia är en blandning av både förkristna och kristna figurer och denna tradition har i viss mån också spridit sig utanför Norden. Dagens nordiska luciafirande har dock inte mycket gemensamt med helgonkulten.
Noteras skall också att på 1700- och 1800-talen var det vanligt att män uppträdde som Lucia! Orsaken var att det i skolor, men främst vid universiteten, rådde brist på kvinnor helt enkelt.

På 1800-talet kunde t.o.m. lektor Långbacka vara Lucia Karl-David Långbacka visar hur det kunde gå till ännu på 1800-talet Bild: Yle/Peter Fahllund manlig lucia var vanligt ännu på 1800-talet

Historiens vingslag, Yle Vega lördag, kl 12.07

Med anledning av republikens 100-årsjubileum utdelas ett antal bidrag för kulturverksamhet i Kimitoön.

Det största bidraget går till Dalsbruks föräldraförening som får 700 euro. Kimitoöns guider r.f. får 600 euro. Pensionärsföreningen Eläkeliiton Kemiönsaaren yhdistys ry och Saga Finland rf får 500 euro vardera.

Saga Finland är en förening som arbetar med kultur och minoritetsfrågor, särskilt för unga.

Kultur- och fritidsnämnden i Kimitoön ger bidrag i tre omgångar, där understöden nu gavs för projekt som arrangeras i januari, februari och mars.