Black Ingvars har gjort en version, likaså Christer Sjögren, Kalle Moraeus och många fler. Ett tecken på att en jullåt är bra är att den kan göras i många olika stilar.

Efter andra världkriget började handelssjöfarten igen komma igång och det var kanske det som gav inspiration till låten. Det var Ynge Stoor som 1945 spelade in Sjömansjul på Hawaii och trots dess säsongsmässiga karaktär så blev den en av de populäraste låtarna i Sverige under de närmaste åren.

Hemlängtan

Och redan första textraden ger oss bilden av en person som trots värmen längtar hem till vår kalla nord.

Jag en ensam sjöman är,
långt från svenska kustens skär,
skall jag fira julen här uppå Hawaii.

Texten skrevs av Helge Roundquist (under signaturen Miguel Torres). Hans egentliga jobb var skivproducent på det populära bolaget Sonora och senare Cupol. Men vid sidan om så hann han skriva en hel del låttexter åt olika artister.

Nytt instrument

Yngve Stoor var en av de riktigt stora artisterna i Sverige under 40- och 50-talet och det var också han som introducerade hawaii-gitarren i Sverige.

Under samma period började också Onni Gideon göra namn om sig i Finland. Långt före det ens var möjligt att köpa el-gitarrer i landet så utvecklade han och byggde, tillsammans med några andra, sina egna instrument.

Stoor hade också en finlandskoppling i och med att han under 50-talet samarbetade en hel del med trion Harmony Sisters.

Produktiv

Efter skivdebuten 1934 så spelade Yngve Stoor in totalt 500 låtar av vilka 400 var egna kompositioner.

Trots att Sjömansjul på Hawaii, i texten tar oss tillbaka till en tid då kommunikationerna var helt annorlunda, så finns det en form av härlig nostalgi där musiken stöder texten på ett naturligt sätt. Till det lyckade slutresultatetet bidrog naturligtvis Stoors utmärkta spel på hawaii-gitarr.

Mer om låten kan du höra i Vega kväll fredag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Den ståtliga herrgårdsbyggnaden har sett århundraden komma och gå. Vem har bott där? Hur har huset förändrats?

På 1400-talet var den en frälsegård, och de som bodde där fram till 1700-talet tog hand om ägarens djur. Till gårdens ägor hörde det område som idag är Katrinedal. Från 1700-talet har där stått en herrgårdsbyggnad. Från 1723 ägdes den av lagmannen Simon Lilliegren. Historikern Svante Dahlström anser att namnet Katrinedal inte har något med Katarina Jagellonica att göra utan att området har fått namn efter Lilliegrens hustru Katarina von Berg. Också den följande ägaren, Henrik Hassel, hade en hustru som hette Katarina!

Utsikt från ett fönster i Ispois herrgård Utsikt från ett fönster i Ispois herrgård Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

1783 köptes Ispois frälsesäteri av kammarrådet Arndt Winter. Då konstaterades att huset var i ett bedrövligt skick på grund av sitt dåliga läge i fuktig sumpmark. Den nya karaktärsbyggnaden byggdes i stället på berget intill. Och där står det fortfarande. Om man går 500 meter mot söder från det nuvarande huset hittar man den gamla husgrunden.

Ispois herrgård Ispois herrgård Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

1784 var det nya två våningar höga herrgårdshuset färdigt. Det hade då mansardtak och två källare med valvtak.

Ispois herrgårds fönster och spröjsar Ispois herrgårds fönster och spröjsar Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Sitt nuvarande utseende, med höjt tak och utvidgning åt nordväst, fick huset år 1915 under dåvarande ägaren Erik Ahlströms tid. Det var också han som lät bygga de många fina kakelugnar och väggpaneler som fortfarande finns i huset.

Detalj från gammal takmålning på Ispois herrgård Detalj från gammal takmålning på Ispois herrgård Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Interiör från Ispois herrgård idag Interiör från Ispois herrgård idag Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Efter att en samling olika affärsmän hade ägt huset efter Ahlström köpte Åbo stad huset med tillhörande ägor år 1951. Men år 1957 byttes huset mot en villa på Runsala och Frälsningsarmén blev den nya ägaren. De drev ett åldringshem fram till 2012 och sålde huset till de nuvarande ägarna som beslöt att hyra ut huset till daghemsverksamhet.

Interiör från Ispois herrgård idag Interiör från Ispois herrgård idag Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Interiör från Ispois herrgård idag Interiör från Ispois herrgård idag Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Från 2015 verkar det privata daghemmet Vilske i det vackra gamla huset.

Interiör från Ispois herrgård idag Interiör från Ispois herrgård idag Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Interiör från Ispois herrgård idag Interiör från Ispois herrgård idag Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Ägarna och företagarna bakom daghemmet har tillsammans funderat ut renoveringslösningar som både är funktionella och tar till vara det gamla i huset.

Gammal kakelugn på Ispois herrgård Gammal kakelugn på Ispois herrgård Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Gammal kakelugn på Ispois herrgård Gammal kakelugn på Ispois herrgård Bild: Yle/Nilla Hansson ispois herrgård

Sanna Kupila är forskare vid Åbo Museicentral. Ispois herrgård är ett av hennes forskningsobjekt.

Sanna Kupila forskar i gamla hus. Ispois herrgård är ett forskningsobjekt Sanna Kupila forskar i gamla hus. Ispois herrgård är ett forskningsobjekt Bild: yle/Nilla Hansson sanna kupila

Douglas Pashley är en riktig mångsysslare inom finländsk underhållning. Han skriver låtar, producerar och uppträder och jobbar på ett stort musikalprojekt som ska hjälpa fattiga familjer. Den här veckan framför han två eurovisionsklassiker som gästartist i På resande not.

Douglas Pashley är född och uppvuxen i Kanada och hade ingen som helst aning om Eurovision Song Contest innan han kom till Europa.

- Jag visste inget. Noll. Inget.

- Om du vill vinna Eurovisionen ska du gärna ska ha stora bröst och en orm runt halsen. Det är väldigt mycket show och det handlar väldigt lite om musiken. Förr, när det fanns en riktig orkester och man var tvungen att sjunga ordentligt, uppskattade jag det mera. Då handlade det mycket mer om de tävlande låtarna.

- Jag hade förresten inte hört Abba förrän jag flyttade hit. Jag sysslade med klassisk musik och jazz och upptäckte inte pop och rock förrän senare. Jag bodde i Japan när jag träffade min blivande fru, och så flyttade jag till Finland och hörde humppa och konstiga eurovisionslåtar. Det var lite av en kulturkrock.

- Men Eurovision Song Contest är en häftig show. För ett par år sedan producerade jag låtar åt Osmo Ikonen och han tävlade i den finska finalen. Det var en intressant upplevelse att se hur det hela går till.

- Det är så mycket kameraarbete och rörelse och ljus. Om man har anlag för migrän kan man knappt se programmet, det händer så mycket i bild hela tiden. Men hysterin runt tävlingen är kul.

En av få utlänningar som finska musiklivet har omfamnat

När Douglas Pashley kom till Finland skulle det visa sig att det inte var helt enkelt för en utländsk musiker att hitta sin plats i den finländska musikbranschen.

- Innan jag kom hit hade jag arbetat i London, där budgeterna var betydligt större. Här i Finland spelade folk in skivor för tio procent av de budgetar jag var van att arbeta med. Jag producerade Tomi Metsäketos två första skivor. Båda sålde platina och med ens var jag accepterad här.

- Så har jag skrivit två musikaler för Svenska Teatern och producerat ett par andra artister och skrivit ett par låtar som legat etta på den finska topplistan. Så jag har lyckats bra men jobbar hårt och har haft tur. Jag är en av få utlänningar som det finska musiklivet faktiskt har omfamnat.

- För några år sedan träffade jag Riki Sorsa och vi blev bästa vänner. Vi uppträdde tillsammans i tv och turnerade i Finland och hade så roligt tillsammans. Han var en fantastisk artist. Vi kunde alltid improvisera tillsammans och vi visste aldrig helt på förhand hur en konsert skulle bli.

- Så jag har haft det väldigt bra i Finland och Finland har varit en bra plats att bilda familj på.

Douglas Pashley uppträder i På resande not. Douglas Pashley uppträder i På resande not. Bild: Parad Media 6277 6615 000,avsnitt 15,douglas pashley,på resande not,säsong 3,Yle Fem

Välgörare som gärna kallar sig kompositör

Om en mångsysslare som du bara fick ha en titel på ditt visitkort, vilken skulle du välja?

- Jag började komponera när jag var tjugo men började spela när jag var tre. Jag har gjort allt inom musikbranschen. Jag har drivit studio, jag har uppträtt i tv, jag har skrivit filmmusik och musikaler, jag skriver manus och berättelser, jag skriver poesi och sångtexter, jag är producent och tekniker. Så det är svårt att välja bara en sak.

- När jag reser runt och människor frågar vad jag gör säger jag att jag är kompositör. Det är enklast och möts med mest respekt. Om man säger att man är producent eller musiker tycker inte folk att det låter lika bra.

- Men det fina med konst är att man inte behöver stoppa sig själv i ett fack eller välja vad man vill göra. Livet är åtminstone hyfsat långt och man kan göra massor av olika saker. I musikbranschen är det dessutom så att ju fler saker du behärskar, desto lättare är det att livnära sig.

För närvarande jobbar Douglas Pashley hårt med ”Snowball” – ett musikalprojekt som blandar Kalevala med berättelsen om jultomten. Om allt går enligt planerna blir det premiär om ett år.

- Poängen med ”Snowball” är att det i Finland finns så många familjer som är fattiga. Jag har varit med på många välgörenhetsgalor men pengarna skickas alltid någon annanstans. Jag tänkte att man kunde kombinera underhållning med näringslivet för att understödja det jobb som borde göras här.

- Jag tänkte att Tomten var ett bra verktyg eftersom alla redan är i en givmild sinnesstämning när julen närmar sig. Det handlar om kärlek och om att ge. Så jag använder de idéerna och grundar en stiftelse som ska hjälpa behövande familjer runt jul. Det handlar inte om julklappar, utan om mat och alla de saker man faktiskt behöver på riktigt.

- Tanken är att musikalen ska bli en framgångsrik affärsmodell där investerarna får tillbaka sina pengar, men där det också blir ett överskott som kan gå till välgörenhet. Det är tanken. Vår värld är så koncentrerad på jaget, på vad jag vill och vad jag ska. Jag tror helt enkelt att det är dags att sluta tänka på ”mig” och istället tänka på ”oss”.

Intervju: Tobias Larsson

Observera att Yle Fem ger plats för sändningar från SVT World och Nobelbanketten. På resande not sänds därför undantagsvis först på söndag.

Saara Aalto ska sjunga Tears for Fears gamla hit Everybody wants to rule the world i X Factor-finalen på lördag.

Låten är från år 1985 och är bandets största hit genom tiderna. Låten fick pris på London BMI Awards för att ha spelats över sex miljoner gånger på radio.

Aalto kommer också att sjunga en duett med den amerikanska artisten Adam Lambert. De kommer att sjunga Queens legendariska hit Bohemian Rhapsody.

De andra finalisterna i X Factor sjunger modernare låtar. Gruppen 5 After Midnight uppträder med Beyoncés stora hit Crazy in love som utkom för 13 år sedan, och Matt Terry ska sjunga Jess Glynnes låt från ifjol, Take me home.

Vadslagningsbyråerna tror på seger för Aalto

De stora vadslagningsbyråerna tror att Saara Aalto ska vinna tävlingen. Till exempel webbplatserna Betsson och Betsafe ger de som satsar på Saara Aalto ett odds på 1,5. Unibet ger oddsen 1,55 för seger för Saara. Liknande odds ger också Ladbrokes och William Hill.

Enligt vadslagningsbyråerna är den minst sannolika vinnaren 5 After Midnight som har högst odds hos alla byråer.

Finalen direktsänds på Sub tv och i Katsomo på lördag kväll med start kl. 22. Resultatet av finalen kommer på söndag kväll efter kl. 22.

Många rymdfans blev genuint ledsna då de hörde häromdagen att slutet nu är nära för rymdsonden Cassini, min personliga favorit bland de många obemannade expeditionerna ut till solsystemets bakgård. Rymden blir ännu lite tommare utan Cassini.

Saturnus är alltså planeten som rymdsonden Cassini-Huygens (som dess hela namn lyder) har ägnat de senaste tolv åren åt att utforska. Och inte bara utforska, utan här finns en genuint folklig och nästan konstnärlig aspekt av det hela. Cassini är nämligen något av solsystemets mästerfotograf.

Cassini är ju förstås utrustad med alla de sedvanliga vetenskapliga mätinstrumenten, men det är dess kamera som har gjort den till någonting man minns.

Jo, pricken som den lilla pilen nere till höger pekar på är jorden. Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Rymdens Cartier-Bresson

Det är ju förstås människor som bestämmer vad den ska fotografera, men jag har kommit att tänka på Cassini lite som en Henri Cartier-Bresson i yttre rymden, så häftiga och slående är bilderna som sonden har levererat under årens lopp, bilder av Saturnus och dess månar. Många av dem kunde när som helst platsa på Moderna museet.

Det beror ju förstås till en stor del på att Saturnus är en så oerhört fotogenisk planet. Saturnus, jätteplaneten med de slående ringarna och de många månarna, inalles sextiotvå stycken (varav Cassini har upptäckt sju), gör sig helt enkelt exceptionellt väl på bild. Det är lätt att glömma bort att vi har att göra med en jättelik gasplanet, nästan hundra gånger större än jorden. Den kunde vara ett örhänge.

Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Och i tolv års tid har Cassini alltså kretsat kring Saturnus, sedan 2004 då den anlände dit efter en färd på sju år. På vägen passerade den också Jupiter, som den passade på att studera och fotografera.

Saturnus: Ringarnas härskare

Cassini är ett gemensamt projekt för NASA, ESA och den italienska rymdstyrelsen ASI, och den har fått sitt namn efter den italienska astronomen Giovanni Domenico Cassini som på 1600-studerade Saturnus ringar och upptäckte bland annat hur de är indelade i olika segment.

Just att studera Saturnus ringar har varit ett av de huvudsakliga vetenskapliga målen med Cassinisonden.

Men Cassini skrev ju också historia 2005 då dess landare, Huygens, blev det första föremål tillverkat av människohänder som landade på en himlakropp i det yttre solsystemet, Saturnus största måne Titan, den enda månen i solsystemet med en egen atmosfär. Sjöar av flytande metan finns där också! Huygens levererade massvis med unika bilder, för att inte tala om värdefulla mätdata från Titan.

Saturnus måne Titan ur tre olika bildvinklar. Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Till Cassinis framgångar hör också studierna av månen Enceladus med sina gejsrar som sprutar ut vattenånga hundratals kilometer ut i rymden. Vi vet nu att Enceladus sannolikt har en djup ocean av vatten under sitt tjocka istäcke, vatten som hålls flytande tack vare månens geologiska aktivitet. Det är gejsrarna på Enceladus som tros ha skapat en av de breda ringarna runt Saturnus, den så kallade E-ringen.

Tack och godnatt!

Men nu ska Cassini alltså slutligen, efter tolv ytterst produktiva år, gå sitt öde till mötes, och det ska ske i september nästa år, då kommer man att låta sonden störta in i själva Saturnus.

Orsaken till det är helt enkelt att Cassini börjar ha slut på bränsle. De ombordvarande plutoniumbatterierna börjar vara tomma, och så länge sonden har någon sorts manövreringsförmåga kvar så vill man störta in den i Saturnus.

Man vill inte ta risken att Cassini störtar till exempel på månen Enceladus, som enligt vissa experter är en tänkbar hemvist för liv, för där finns som sagt flytande vatten. Och då finns risken för att man förorenar miljön där med skrot från jorden som dessutom kan innehålla mikrober som har åkt snålskjuts hela vägen från jorden.

Gejsrarna på Enceladus. Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Ett sista kamikazeuppdrag

Men innan Cassini slutgiltigt biter i gräset så ska den alltså utföra ett sista uppdrag, något av ett kamikazeuppdrag faktiskt, vilket antagligen är orsaken till att man har lämnat det till sist. Cassini ska göra våghalsiga dykningar förbi och till och med genom de yttre ringarna. Först klättrar den högt upp ovanför Saturnus nordpol och sedan störtar den ned mot ringarna. Magnifika bilder är att vänta också från de här förbiflygningarna, tjugo stycken flygningar inalles, varje varv tar en vecka att fullborda.

Vi har redan fått in de första bilderna från varvet som inleddes den 30 november. Där kan vi se den fascinerande hexagonformade permanenta stormen kring Saturnus nordpol, en storm på åtta tusen kilometer i genomskärning.

Men som sagt, sedan är Cassinis saga all. Som Cassiniprogrammets chef Carolyn Porco sade i ett pressmeddelande, ”This is it, början på slutet för vår historiska utforskning av Saturnus.”

Slutet är nära för solsystemets mästerfotograf. Tack för allt visuellt godis under de gångna åren, Cassini!

Fler bilder från Cassini hittar du genom att klicka här!

Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,Saturnus (planeter)

Saturnus måne Dion. Saturnus ringar och månar. Bild: NASA / ESA rymden,saturnus

På söndag klarnar det vem som vinner sångtävlingen X Factor i Storbritannien. De övriga finalisterna i tävlingen berömmer Saara Aalto i kapp.

- Vi har blivit väldigt goda vänner. Jag har hjälpt henne med att bära resväskor i trapporna och med det engelska språket. Hon lär mig finska, men jag har redan glömt allt, säger 23-åriga singer-songwritern Matt Terry i en intervju till Yles finskspråkiga nyheter i London.

- Hon är otrolig och jag är så lycklig över att jag har träffat henne.

Trots att finalisterna blivit goda vänner sinsemellan säger Matt Terry att alla finalister är ute efter att vinna tävlingen.

- Självklart vill vi vinna. Vi är alla här för att vinna. Det enda jag kan säga är att jag vet att vi alla kommer att ge vårt allt, säger Terry.

"Vem som helst kan vinna"

Den tredje finalisten, pojkbandet 5 After Midnight, säger att de senaste veckornas tävlingsruljans har varit tung, eftersom det varit så mycket jobb. Alla bandmedlemmar är väldigt trötta, men ändå ivriga över upplevelsen.

Bandet, som består av tre killar i 20-årsåldern, har enbart gott att säga om de andra finalisterna. Det är väldigt svårt att tippa vinnaren, tycker de.

- Saara är en fantastisk sångerska, säger bandmedlemmen Kieran Alleyne.

- Jag skulle vilja säga att vi vinner, men det kan vara vem som helst av oss, säger i sin tur Jordan Lee.

Pojkbandet 5 After Midnight tog sig till finalen i X Factor. Pojkbandet 5 After Midnight, finalister i brittiska sångtävlingen X Factor. Bild: Brett Cove / Barcroft Media/ All Over Press 5 after midnight,pojkband,Saara Aalto,Storbritannien,sångtävlingar,X-factor

Iida Vanttaja firar sitt tjugofemårsjubileum som dockteaterkonstnär med en uppsättning om vår tids samhällssjukdom. Ensamhet och marginalisering är det bärande temat i en vackert visualiserad föreställning som fått namnet Kohtauspaikkoja kadonneille.

En strandsatt kvinna sänder i väg sina nödrop som irrande pappersbåtar över mörka vatten.

En man som tappat räkningen över dagarnas gång sugs ner i ett sandhav.

En ensam åldring klär sig i pärlhalsband och hatt för att göra sin sista sorti.

- Det enda jag ångrar är att jag väntade så många år, säger hon.

I mörkret på Nationalteaterns lilla Omapohja-scen avlöser tablåerna varandra som upplysta luckor i en julkalender. Men i den här kalendern dominerar inte hoppets budskap utan inblickarna i ensamhetens och utstötthetens olika former.

Utan skyddsnät och sociala kontakter är det lätt att bli osynlig och bortglömd i dagens samhälle.

Ett Själö i samhällets centrum

I ett par gallsprängda tablåer ironiserar uppsättningen till exempel över situationen på dagens arbetsmarknad.

Toivo hos arbetsförmedlaren. I bakgrunden animeraren Mila Nirhamo och Iida Vanttaja som arbetsförmedlare. Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater. Bild: Saara Mansikkamäki Finlands nationalteater,iida vanttaja,kohtauspaikkoja kadonneille,mila nirhamo

Den välutbildade Toivo, gestaltad av en cirka trettio centimeter hög dockfigur, knackar på hos det som tidigare kallades arbetskraftsbyrå. Där möts han av en gigantisk byråkrat med huvudet instucket i ett hus. Huset har otaliga dörrar som alla leder in mot ett allt snårigare system av krympande samhällstjänster.

Något arbete får Toivo förstås inte.

Men kanske ett kallelsebrev till ett statligt ’morotsprojekt’ där långtidsarbetslösa lär sig att bygga små boendemoduler som med lätthet kan förvandlas till likkistor ...

För manuset till Kohtauspaikkoja kadonneille står Iida Vanttaja tillsammans med Antti Kaski och i de svartaste scenerna drar de tydliga paralleller mellan ustötningsmekanismerna i dagens samhälle och forna tiders förvisning till Själö i Åbo skärgård.

På den tid när Själö fungerade som isoleringsplats för leprasjuka ålades patienterna bland annat att ta med sig virke till den egna kistan.

I Kohtauspaikkoja kadonneille gestaltas ett samhälle som inte längre behöver någon ö för att gömma undan människor. Att kollektivt blunda blir billigare medan kistorna byggs på en sysselsättningskurs.

Tillspetsat? Visst, men samtidigt sorgligt klarsynt.

Och i de ironiskt formulerade iakttagelserna är också texten ett måste. Kallelsebrevet till den absurda sysselsättningskursen leker till exempel fyndigt med alla de byråkratiska språktrick som får en ren och skär förlustsituation att framstå som idel vinst för den stackars mottagaren.

Men samtidigt är texten också den största svagheten i föreställningen. Mycket av det som sägs är både överflödigt och övertydligt.

Flytande gräns mellan dockor och människor

Ibland känns det nämligen som om Iida Vanttaja inte hade litat tillräckligt på den visuella kraften i de tablåer hon skapar på scenen.

Kortslutning i samhällsmaskineriet? På bilden Iida Vanttaja. Foto från Kohtauspaikkoja kadonneille på Finlands nationalteater. Bild: Saara Mansikkamäki Finlands nationalteater,iida vanttaja,kohtauspaikkoja kadonneille

Och ändå är det uttryckligen där styrkan ligger, i de magiska ögonblick då hennes uttrycksfulla dockor vaknar till liv med hjälp av henne själv, Mila Nirhamo och Maria-Elina Koivula.

I dockteater finns inga fysiska begränsningar. I Kohtauspaikkoja kadonneille agerar dessutom dockan och människan på ett fascinerande sätt sida vid sida, i samma berättelse.

Skådespelarna axlar uppgiften som diskreta animerare och självständiga rollfigurer parallellt. Resultatet är en intressant lek, både med gestalternas magiska förvandlingar och skillnaderna i dimensionering.

Och mer än så behövs inte. Visuellt är Kohtauspaikkoja kadonneille en fascinerande och berörande helhet – men det talade ordet?

Nja, det bekräftar nog bara det som Vanttaja & co själva skriver i programbladet:

Många är orden i världen men tänk om man ibland måste tiga för att bli hörd?

I Kohtauspaikkoja kadonneille är bilderna ofta nog för att göra de osynliga synliga igen.

Åtminstone för ett ögonblick.

Teaterstockholm lockar finlandssvenska skådespelare som aldrig förr. Tomas Jansson träffar en kvartett som söker nya utmaningar och miljöer.

Det är ingen nyhet längre med finlandssvenska skådespelare i svenska tv-serier, men på teaterscenerna har det sett annorlunda ut.

Tills nu. När jag besöker Stockholm i slutet av november stöter jag på fler namn än någonsin tidigare, och stämmer träff med den kvartett som senast har slagit sig ner i staden. Tre frilansare – Johan Fagerudd, Andrea Björkholm och Birthe Wingren – som mitt i den stenhårda konkurrensen försöker hitta sin plats. Och Alma Pöysti som har ett kontrakt på Stockholms stadsteater, där hon nu spelar Romeos kusin Benvolio i Shakespeare-klassikern Romeo och Julia.

För Almas del ser det ut som resultatet av en konsekvent genomförd plan, att hon nu spelar teater på Nordens största teaters stora scen.

Vi spolar bakåt några år till 2009. Då är Alma 28 år, anställd på Svenska Teatern i Helsingfors, och spelar i klassiker som Fröken Julie och Körsbärsträdgården. Men när jag träffar henne för en intervju och som sista fråga undrar var hon ser sig om tio år, svarar hon att ”det sku vara roligt att åka utomlands, studera litet, kanske jobba, nya sammanhang och nya mänskor så man inte bara går på i samma spår.”

Alma Pöysti i Körsbärsträdgården, 2009. Alma Pöysti i Körsbärsträdgården, 2009. Bild: Valtteri Kantanen alma pöysti

Inte långt senare säger hon upp sig från Svenskis, blir frilans, och dras in i ett överambitiöst arbetstempo där egna projekt varvas med spännande uppdrag både på finska och svenska; allt från Laura Ruohonens Luolasto på Nationalteaterns stora scen (på finska!) till Andriy Zholdaks mytomspunna Morbror Vanja-regi på Klockriketeatern.

Alma Pöysti 2011 i Klockriketeaterns Morbror Vanja. På bilden också Anders Slotte och Jussi Johnsson. Scen ur föreställningen Onkel Vanja. Bild: Klockriketeatern/Christoffer Allén alma pöysti,klockriketeatern

Tills hon sex år efter den tidiga intervjun faktiskt flyttar utomlands, tillsammans med ett drygt två-årigt kontrakt på Stockholms stadsteater.

Ett medvetet karriärsteg?

Alma Pöysti suckar högt i stadsteaterns personalcafé. Temat karriär hör uppenbart inte till hennes favoritsamtalsämnen.

- Nej men, det handlar om sammanhang, mänskor man jobbar med. Att tänka karriär, att nu ska jag... Nej, då är man ute och cyklar, då är det ett ego som ska bekräftas, och det är ett gift som lätt smyger sej på.

Men i en stad som Stockholm där en stor del av TeaterSverige samlas, där måste man väl också slåss litet för att få plats?

- Ja men det är just det som jag är så ointresserad av, att röja plats och göra karriär och armbåga och hålla på med jag jag jag. Kanske man borde göra så här, för det är en hård stad, speciellt i den här branschen. Men jag tror inte det gör mänskor särskilt gott, och jag mår inte bra av det så varför sku jag ställa upp på det? Jag vill koncentrera mej på det som gör mej glad, på jobbet och inte på det andra runtomkring, och jag vet inte om det är dumt eller klokt men det är så som jag fungerar bäst.

- Och jag tänker också att, om man gör ett gott arbete så genererar det mer arbete, om nån uppskattar det man gör så får det räcka, istället för att jag skulle låta framgång mätas i tidningsspalter. Det är en farlig väg i det långa loppet.

Teaterns fasad. Bild: YLE/Tomas Jansson stockholms stadsteater

Att Alma jobbar i Stockholm nu verkar alltså inte alls ha med någon genomtänkt karriärplan att göra, istället har faktiskt också slumpen spelat en stor roll i sammanhanget. Alma spelade med i det jättelika finländska/svenska samarbetsprojektet Fosterlandet i regi av Anna Takanen, och när Anna sedan blev chef för Stockholms Stadsteater ville hon ta uppsättningen med sig och erbjöd samtidigt Alma ett 27 månader långt kontrakt.

Det är som en annan nystockholmare Johan Fagerudd formulerar det; ”kontakter, slumpen, och sen att man gör ett bra jobb förstås”. Allt det behövs för att man ska få in en fot i branschen.

Görel Crona och Johan Fagerudd i Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater. Scen ur föreställningen Fordringsägare. Bild: Elisabeth Ohlson Wallin Görel Crona,johan fagerudd

Johan spelar som bäst i Strindbergs triangeldrama Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater, och för att få det jobbet hjälpte det att han i flera tidigare sammanhang hade samarbetat med regissören Görel Crona. När han i fjol spelade på Dramatens stora scen (Maria Stuart) handlade det dessutom om slumpen, att det uppstod en lucka när en person ur ensemblen hoppade av – eventuellt kanske också huvudrollsinnehavarna Ylva och Stina Ekblad hade något med saken att göra.

Andrea Björkholm flyttade till Stockholm genast efter teaterhögskolan och hoppades att hennes praktik på Uppsala Stadsteater skulle fungera som en inträdesbiljett till branschen. Så lätt gick det ändå inte, så hon satsade allt på att bli en del av teamet bakom operan Magnus-Maria (regi: Susanne Osten), ”jag erbjöd mej att fast koka kaffe bara jag fick vara med på ett hörn”, skrattar hon idag, ”men så slutade det med att jag stod på scenen”.

Det jobbet ledde till andra jobb, och under hösten har hon turnerat med jättestora Riksteatern i produktionen Tjärdalen.

Andrea Björkholm i mitten, omgiven av Lisette Pagler, Nina Rudawski, Elin Skarin och Paula Sundberg i Riksteaterns Tjärdalen. Scen ur föreställningen Tjärdalen. Bild: Markus Gårder. andrea björkholm,riksteatern

Birthe Wingren flyttade till Sverige som en del av Kristina från Duvemåla-ensemblen, först till Göteborg och sedan till Stockholm. Men inte ens den produktionen garanterade några nya jobb. Duvemåla-musikalen lades ner i januari, sedan dess har Birthe sökt nya jobb, och först nu har hon något nytt på kommande i Stockholm: Kammarmusikalen Fun Home, som får sin premiär i april på Stockholms stadsteater.

- Det jobbet fick jag via en audition, berättar hon.

- Jag har märkt att det inte alls är någon självklarhet att ens få komma på en audition. Så jag var jätteglad att jag fick chansen, och nu för ett par månader sedan blev det klart att jag får jobbet.

Och vad tänkte du då?

- Ja jag blev så glad, att få jobba igen, det känns litet som att jag nu kan ta ett steg in, och så får jag hoppas att det ska leda till något annat.

Skådespelarkvartetten som är nämnd här är inte de enda finlandssvenskarna som syns på Stockholms scener just nu, det finns några som redan länge har bottt i staden. Men jag är intresserad av att få veta vad som har fått så många att nästan samtidigt söka sig västerut.

- Den finlandssvenska teatern kändes ganska tråkig och dammig, och som att det jag hade att ge inte passade in, svarar Andrea Björkholm.

- Jag behövde ett luftombyte för att få litet andra perspektiv, och för att få kontakt med sådana som kanske vill samma sak som jag.

Och det är?

- Att jobba normkritiskt och genusmedvetet, och feministiskt. För det gör man här, det märks i allt, i repertoarval och rollbesättningar och kommunikationen. Det finns en vokabulär här som alla känner till, man behöver inte ta allt från början och det gör de här frågeställningarna litet mindre komplicerade än i Finland.

För Birthe Wingren handlade det om att helt enkelt göra något annat än det hon alltid gjort.

Birthe Wingren. Porträtt av Birthe Wingren. Bild: Jimmy Eriksson birthe wingren

- Jag har jobbat på mer eller mindre alla finlandssvenska teatrar, och inget dåligt med det men jag kom på mej själv med att känna mej litet som en soffa i det finlandssvenska vardagsrummet, jag blev litet trött på mej själv. Så jag ville pröva på att jobba med andra mänskor, utmana mej själv både personligt och konstnärligt, jag kände att jag behöver en spark i baken för att få en nytändning.

- Jag vill verkligen försöka, så därför har jag sagt nej till jobb i Finland för att kunna söka jobb här.

Nya impulser, det talar också Johan Fagerudd om.

- Jag har trivts bra med det jag har gjort i Finland, men i det här yrket behöver man röra på sej och jobba med andra mänskor. Och så är det språket förstås. Att få vila i svenskan och inte hela tiden behöva känna att det är ett hotat språk. För det har jag upplevt de senaste åren i Finland, att svenskan är ifrågasatt.

- Och så var det kanske också hungern efter impulser och nya människor som drev mej hit. Just nu tycker jag verkligen om att vara i en miljö där jag kan hoppa på cykeln och se teater på svenska, nästan varje kväll.

Perspektiv, distans, nya människor...

- Just det, säger också Alma Pöysti.

- Det att man får perspektiv på sej själv och sin tillvaro, det händer bra saker bara genom det.

Och så får man se vad det leder till, och hur länge man väljer att stanna.

- Jag och min familj kom överens om att ta det som en utfärd som vi sedan har förlängt vartefter, berättar Johan Fagerudd.

- Det var tal om att stanna så länge som vår dotter går i högstadiet, men nu planerar hon redan för gymnasiet. Så jag fortsätter gärna med att jobba både i Finland och i Sverige, men med Stockholm som bas.

Och Andrea Björkholm?

- Min finska är så dålig så det känns som att det finns större möjligheter för mej i Stockholm. Och just nu har jag bostad och flickvän och jobb här, så när det nu äntligen känns som att det har lossnat tänker jag inte ge upp.

Birthe Wingren?

- Vi tänkte att vi stannar tills vår dotter har gått ut skolan, och det handlar väl om tio år eller så...

Alma Pöysti?

- När jag flyttade kändes det mest som ett äventyr, och nu vill jag låta bli att planera för mycket. För mej är det här en enastående möjlighet att nolla litet, litet som att börja på nytt från rent bord, och det ska jag ta vara på.

Nej, några karriärplaner lyckas man inte få henne att slå fast.

- Om du vill att jag ska tala framtid så, ja, jag hoppas väl att jag alltid ska svara som den där unga Alma, att jag ska hållas öppen och nyfiken för världen och för nya mänskor och nya former. Meningsfulla sammanhang, det är det jag söker.

Och så får slumpen fortsätta spela in. Vilket den också gör.

Mitt i arbetet med rollen som Benvolio dök ett erbjudande från Finland upp, något hon inte kunde säga nej till. Nästa vår tar Alma därför tjänstledigt från Stockholms stadsteater för att kunna återvända till Svenska Teatern, där hon ska spela en ung Tove Jansson.

Det är sällan en artist gör en ny version av en egen låt. Men det gjorde Ulf Lundell och tur var det för annors skulle det antagligen finnas en svensk julklassiker mindre.

Ulf Lundell var 30 år då första versionen av Snart kommer änglarna att landa utkom 1979. Han hade debuterat fyra år tidigare med skivan Vargmåne och tre år tidigare med boken Jack som blev en enorm succe´.

Skivbolagets julskiva

Samtidigt som Lundells popularitet som artist var på stigande var det en person som blev grundpelare i skivbolaget EMI:s framgångar i Sverige. Lasse Lindbom blev husproducent och tog hand om Lundell, Gyllene Tider, X-Models, Niklas Strömstedt och många fler.

Hösten 1979 bestämde Lindbom tillsammans med Kjell Andersson, som gjorde konvoluten till de flesta av skivorna på bolaget, att man skulle försöka göra en julskiva med de artister man då hade kontrakt med.

Det räckte inte riktigt till så det blev också att låna några personer som fanns på andra bolag.

Men skivan blev en stor succé och speciellt öppningslåten med gruppen TRIAD, Tänd ett ljus, och sista låten, Snart kommer änglarna att landa, blev låtar som fortfarande spelas varje jul.

Ny version

Den version som Lundell gjorde på Glitter, Glögg och Rock´n´Roll, som albumet hette, var ganska långt en modell som man kan höra vid lägerelden då någon plockar fram en akustik gitarr. Ganska sent på kvällen dessutom.

Men Lundell måste ha insett att den var värd en lite bättre inramning för 2 år senare gjorde han en ny version av stycket. Och man kan tydligt höra att producenten Lasse Lindbom hade blivit en hel del influerad av Phil Spectors julskiva från 1963. På skivan spelar Niklas Strömstedt piano och det är Rutger Gunnarsson som har gjort stråkarrangemanget.

Genombrott följande år

År 1982 fick sedan Lundell sitt definitiva genombrott med albumet Kär och galen som sålde fyra gånger platina och låten Öppna landskap från skivan blev någon form av inofficiell nationalhymn för svenskarna.

Mer om låten kan du höra i Vega dag lördag med start kl 10

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Efter att ha blivit kallad för “crazy” och fått stämpeln evig tvåa i finska nöjespressen har Saara Aalto gjort succé och hittat vägen till det finska tv-folkets hjärtan. Aaltos hisnande uppträdanden i brittiska X-Factor har utmanat jantelagen och fått åtminstone en del finländare att tänka om. Det här är berättelsen om Saara Aaltos genombrott.

Hur många tjejer drömde inte om att bli Disneyprinsessor på 90-talet? Saara Aalto (f. 1987) var en av dem och det var inte så många som tog henne på allvar. Trots att hon vann barnens sångtävling på Kotkan meripäivät med en självskriven låt som elvaåring och gjorde tv-debut redan tio år tidigare när hon var ett:

- Saara har en saklig linje typisk för samtida ungdom, hon är en eftertänksam typ som det inte är lätt att dra vid näsan, beskriver Saara Aaltos farfar, dokumentaristen Eeli Aalto, sitt barnbarn.

Den kåseriaktiga dokumentären, Huippukokous mummolassa (Toppmöte hos farmor) från 1988 handlar om Saara Aalto och hennes kusiner som leker på farmors gräsmatta i Kempele.

Dokumentären sändes i repris flera gånger, men ingen i tv-publiken kunde veta att den sandätande bebisen 28 år senare skulle bli hela folkets favorit - att dokumentären skulle grävas fram och ses av tiotusentals tittare 2016.

Saara Aalto i X Factor 26.11.2016. Bild: All Over Press Saara Aalto

Trodde Simon Cowell skulle vara elak

När Saara Aaltos farfar spelade in klippet var Finland en håla på gränsen till Sovjetunionen. MTV3 hade ingen egen kanalplats och hela begreppet reality-tv skulle uppfinnas först långt senare.

Ingen i den finska tv-publiken kunde i sin vildaste fantasi tänka att den här finska flickan från Uleåsalo i Uleåborg skulle sjunga i brittisk tv och överösas med superlativer av exalterade internationella musikprofiler sexton år in i nästa millennium.

Och av allt att döma var det inte så många som heller i år trodde på större framgångar för Saara Aalto i brittiska X-Factor. Men Aalto är känd för att inte ge upp.

- Den första provsjungningen var säkert den mest minnesvärda stunden för mig eftersom jag kom direkt från Finland och var så rädd för att sjunga framför Simon Cowell. Jag trodde han skulle vara elak, säger hon till brittiska Maximumpop.

Saara Aalto var rädd för att uppträda för domaren Simon Cowell som är ökänd för sin vassa kritik. Simon Cowell är domare i brittiska X-Factor. Simon Cowell

Varifrån kommer du? - Finland

Men då det är dags för provsjungning ställer sig Saara självsäkert i stjärnmärket framför juryn och gör sin första provsjungning för brittiska X-Factor.

Saara säger att hon har sjungit en del men att hon behöver hjälp och domaren Simon Cowell ser uttråkad ut. Ända tills Saara börjar sjunga.

Hon uppträder med en känslofylld tolkning av Sias låt Chandelier och domarna är ifrån sig. Nicole Scherzinger är så imponerad att hon säger att hennes rumpa vill klappa för Saara Aalto: “my arse wants to clap for you”, (Hänvisar tydligen till lust att twerka, skaka på rumpan i takt till musiken. Red. anm.). Nicole är rörd till tårar:

- Where did you come from?, undrar Nicole. Varifrån kom du?
- Finland, svarar den tredje domaren Louis Walsh.
- Finland, upprepar Saara.

Alla brister ut i skratt.

Det här är antagligen första gången som många britter ser en finländare i brittisk nöjes-tv och Saara får beröm och grönt kort också av den mest kritiska domaren Simon Cowell.

Saara Aalto får veta att hon går vidare. Saara Aalto får veta att hon går vidare. Bild: ITV/All Over Press Saara Aalto

Domarna i tävlingen X-factor. Domarna i x-factor X-factor

Saara Aalto är utvald att gå vidare bland hundratusentals andra sökande. Hon säger att hon vet att tävlingen kan förändra hennes liv.

- Jag sjöng Chandelier och alla älskade det! Det var så emotionellt för det kändes som om någon för första gången uppskattade mig och det arbete jag har gjort. Det var den bästa stunden, säger Saara till brittiska Maximumpop.

Saara Aalto framför discohiten No More Tears (Enough is Enough) i brittiska sångtävlingen X Factor den 12 november 2016. Bild: / All Over Press No More Tears,Saara Aalto,sångtävlingar,X-factor

Veteran i musiktävlingar

När Saara Aalto blir uttagen till brittiska X-Factor har hon visserligen en tio år lång karriär bakom sig här i hemlandet och en del utomlands där hon har livnärt sig som musiker. Hon är utbildad musikpedagog från Sibelius-Akademin och har varit med i flera av Stadsteaterns musikaler i Helsingfors.

Hon har uppträtt med världskända operasångare som katalanska José Carreras och italienska Andrea Bocelli.

Men när Saara Aalto har försökt slå igenom med sina egna engelskspråkiga låtar, i en egen stil som hon kallar epic love pop, har inga skivbolag varit intresserade. Saara Aalto har gett ut alla sina fem skivor på eget förlag och kämpat för ett genomslag i diverse musiktävlingar här - men stämplats som evig tvåa av den finska nöjespressen.

Saara Aalto uppträder med sin självskrivna låt Blessed with Love i den finska uttagningen till eurovisionen 2011 och placerar sig andra efter finlandssvenska Paradise Oskar.

Innan det har Saara Aalto blivit andra i Talent Finland 2007. Och efter det andra i The Voice of Finland 2012 och andra i Finlands eurovisionsuttagning UMK 2016. Då uppträdde Saara också med sin självskrivna låt No Fear.

Varför har Aalto aldrig vunnit i Finland?

Det kan man inte låta bli att undra när man läser om hennes karriär. Visst har hon klarat sig okej, men aldrig riktigt bra, aldrig som nu i brittiska X-Factor.

Johan Lindroos är musikchef på Radio X3M och Radio Vega. Han tror att det handlar om tillfället och den finska musikmarknaden.

- Men för det första är det absurt att tävla i musik. Det går att mäta hur långt man hoppar i längdhopp, men det finns inget i musik som går att mäta, säger Lindroos.

Nu sjunger Saara Aalto stora kända hits medan hon i uttagningarna till Eurovisionen uppträdde med en egen låt. I Eurovisionen måste publiken tycka om både artisten och den nyskrivna låten.

- Det är helt enkelt lättare att gilla henne i X-Factor, säger Lindroos.

Dessutom är uttagningarna till Eurovisionen kortare.

- I X-factor får du faktiskt visa vad du går för. Det är ett bättre format med tanke på att föra fram artisten, säger Lindroos.

Saara Aalto uppträder på Domkyrkans trappa. Saara Aalto uppträder på domkyrkans trappa. Bild: KIMMO BRANDT/COMPIC/All Over Press Saara Aalto

För crazy?

Saara Aalto har fått en del kritik för sina uppträdanden här i Finland. Hon har ansetts vara för teatralisk, för ambitiös, falsk och tillgjord, för crazy helt enkelt.

När Aalto deltog i Voice of Finland gjorde Iltalehtis Poppoliser ett helt program kring frågan om Saara Aalto är störande.

Och så fort du googlar hennes namn dyker gamla kritiska diskussionstrådar upp.

En diskussion på Vauva.fi gör sitt bästa för att hacka ner på henne: “Ingen karisma och verkligt konstgjord/påklistrad, inget äkta och ingen kontaktyta.” “Störande framfusig" och "En evig tvåa." "Känns på något sätt överlägsen, näsvis och uppkäftig (ser kanske ut så också)" skriver en annan på Vauva.fi i tråden "Vi som tycker att Saara Aalto är störande."

Saara Aalto i X3M-tv 2013. Bild: X3M / Linnéa Sjöholm saara aalto,x3m-tv,x3m-tv 21.5.2013

“Finns det någon annan som är så full av sig själv på samma sjuka sätt”, skriver en i en hattråden "Saara Aalto är en verkligt störande kärring."

Trots en hel del tappra försök till försvar av mindre och större fans fortsätter de kritiska kommentarerna sida upp och sida ner. Många undrar varför Aalto än en gång ska orka försöka, och att ta sig ända till Storbritannien för att göra det.

Kanske är det just på grund av sådana som dem.

- I Finland har jag alltid fått klagomål över att jag är för mycket. I princip har jag hållit fast vid det, men här har jag kunnat göra saker och ting ännu ett steg större, säger Saara Aalto till Helsingin Sanomat.

Saara Aalto i X-factor Bild: Syco / Thames / Dymond / AOP Saara Aalto,X-factor

Har inte sjungit schlager på finska

“Alla älskar fighters. Och det finns ingen häftigare fighter än Saara Aalto”, skriver brittiska nättidningen Maximumpop.

Och det ligger något i det. Svenska Yles musikchef Johan Lindroos tror att det är just Saara Aaltos kaxiga utstrålning som har fått henne att slå igenom i Storbritannien. Tillsammans med den otroliga rösten då, som är av “jättejättehög kvalitet”.

- Saara Aalto bjuder på sig själv till hundra procent och det är inte vanligt i Finland. Tvärtom, det är typiskt ofinskt. En del tycker att det är galet. Men det handlar om hur man tolkar det, säger Lindroos.

Aalto har också envist fortsatt gå mot strömmen med sin egen epic love pop på engelska.

- Om hon hade sjungit schlagers på finska, hade hon varit en jättestor artist här. Hon har gått sin egen väg och det här med att kasta sig ut i okänt vatten finns inte riktigt i den finska folksjälen, säger Lindroos.

Saara Aalto Bild: All Over Press /Syco / Thames / Dymond musik,musiker,Saara Aalto,sångerska,X-factor

Nischad musik klarar sig inte

Han tycker att Aalto är ett strålande exempel för andra i musikbranschen.

- Saara har jobbat vidare och det är roligt att se att det kan vända så totalt.

En annan orsak är att den finländska musikmarknaden är liten och det är svårt att klara sig med nischad musik.

- I stora länder som USA han du leva på en nisch - i Finland går det inte, säger Johan Lindroos

- Det kan hända att någon som har supertalang men gör nischad musik måste söka sin framgång andra vägar, till exempel i X-Factor.

En stjärna av världsklass

Och tji har de finländska kritikerna fått sig. För trots att Saara Aalto hörde till de artister som klarade sig sämst i början av X-Factors livesändningar, har hon nu jobbat upp sig och blivit vadslagningsbyråernas favorit att vinna hela tävlingen.

Domarna har kallat henne för en stjärna av världsklass och överöst henne med komplimanger.

Saara Aalto uppträdde för tusentals fans på Senatstorget. Folkvimlet på Senatstorget den 5.12 som lyssnade på Saara Aaltos konsert Bild: Jonas Forsbacka, Yle Saara Aalto,Senatstorget

Saara Aalto har aldrig tidigare haft så många fans i Finland Saara Aalto-fansen Eerika Salmikannas och Jenna Kauppinen Bild: Jonas Forsbacka, Yle fans,Fans,Saara Aalto,Senatstorget,X-factor

Framgången utomlands ser också ut att ha ändrat de finländska åsikterna om henne. Tusentals jublande fans följde Saara Aaltos spelning på Senatstorget i måndags och hennes framfart i X-Factor har rapporterats på första plats i landets nyhetsmedier.

Också på Svenska Yle har artiklarna om Saara Aalto hört till de mest lästa under hösten. Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat har redan utlyst Saara Aalto till stjärna, oberoende av hur tävlingen slutar.

Yles diskussionsprogram A-studio undrar om Saara Aalto är Finlands första megastjärna utomlands.

Artikeln fortsätter under klippet.

Talar till finländarnas självkänsla

Men hur kunde det vända så plötsligt? Hur förändrades åsikterna om Saara Aalto efter framgångarna i Storbritannien? En av förklaringarna har kopplats direkt till finländarnas självkänsla.

- Finland är ett litet folk och därför har det traditionellt varit viktigt för finländarna att understryka sin säregenhet. När man talar om Finland utomlands är det ett slags bevis på att man erkänner Finlands existens, säger politikforskaren Emilia Palonen vid Helsingfors universitet i Helsingin Sanomat.

När Saara Aalto kämpar och klarar sig bra känns det på något sätt som om Finland skulle göra det. Som om någon skulle tala till oss: “Du är så begåvad. Du är så otroligt mångsidig”.

När brittiska nöjesmagasin och internationella musikhöjdare öser superlativer över den finska flickan från Uleåsalo i Uleåborg får Finland sin beskärda del av berömmet.

- För en liten stund sätts ögonen på Finland. Det är inte bort från någon, tvärtom är det en möjlighet. Kanske är det någon britt som börjar kika oj, här är en intressant finsk artist, vad mer finns i Finland? säger Johan Lindroos.

Alla vill intervjua Saara Aalto när hon kommer på Finlandsbesök. Saara Aalto på Helsingfors-Vanda flygplats Bild: Yle Saara Aalto,X-factor

Och Saara Aalto är inte den första som åker utomlands och frotterar den finländska identiteten. Redan under nationalromantiska 1800-talet åkte den finländska kultureliten till Paris och andra stora städer i Europa för att definiera finländsk identitet.

Uttrycket "Suomi mainittu" (Finland nämnt) beskriver också fenomenet: Finländsk media rapporterar gärna om någon utomlands säger något om oss. När en finländare klarar sig bra i internationella tävlingar kan hen lyftas upp som en nationalhjälte. Tänk bara på uppståndelsen då Lordi vann Eurovisionen. Eller då vi vann VM i ishockey.

Medlemmarna i musikgruppen Lordi hyllades som nationalhjältar då de vann Eurovisionen år 2006. Lordi uppträder i Hartwall Arenan 2007. Bild: Yle Kuvapalvelu 2000-talet,2007,Hartwall Areena,Hartwall Arena,Lordi,mr lordi

När någon tycker något om Finland utomlands får det finländarna att diskutera finskhet och se nya dimensioner av den. Kanske Saara Aaltos framgångar utmanar den finländska konformismen.

Även om man inte är precis som alla andra, kan man vara strålande bra ändå. Eller kanske just därför.

Se Saara Aaltos uppträdande på Domkyrkans trappor:

Vill inspirera människor att vara sig själva

Det är kanske inte så många som vet att Saara Aalto på sätt och vis redan har uppfyllt sin dröm från barndomen. Den lilla 90-talstjejens dröm om att bli prinsessa. Hon spelade nämligen prinsessan Annas röst i den finska versionen av Frozen, långt innan X-Factor. Du kan lyssna på Aaltos tolkning av låten Let it go här.

Kanske kröns Saara Aalto till X-Factors drottning under veckoslutet, eller så inte. Stjärna är hon redan och man kan väl säga att Aalto har ett viktigt budskap.

- Jag vill inspirera människor till att vara sig själva och dela med sig av sin kärlek, för det behövs i den här världen.

Stödföreningen för Lovisa konstcentrum har igen öppnat ett artotek i Almska gården i Lovisa efter en paus på ett par år. Konstnärerna är entusiastiska.

Aino Ulmanen och Aarne Kyröläinen jobbar med att hänga upp sina tavlor. De blir de första att pryda kaféväggarna.

På disken står redan Tuppen och Tanten, två keramikkonstverk av Elina Sorainen. Snart dyker också Christer Åberg upp med flera tavlor.

- Det är jättebra att artoteket öppnar igen, det är tur att vi får vara här, säger Aino Ulmanen som bor och verkar i Mörskom.

Aarne Kyröläinen och Aino Ulmanen hjälps åt med att hänga upp. artotek Bild: Yle/Robin Halttunen aarne kyröläinen,aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Aino Ulmanen besluter att hänga upp sina tavlor på stockväggen, de mörka tavlorna ser bra ut mot den bakgrunden. Mörkheten i tavlorna kommer från färgen, hon målar med sot och aska från den egna spisen.

Aino Ulmanen använder sot som målfärg. artotek Bild: Yle/Robin Halttunen aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Skämtsamt säger hon att hon först eldar på sin vedspis för att laga mat och sedan målar med det som blir kvar.

- Den svartaste färgen kommer från skorstenen, berättar Ulmanen.

På den motsatta väggen hänger Aarne Kyröläinen upp en oljemålning som nästan blir tredimensionell. Ytan lever och skapar vackra skuggor.

Närbild av Aarne Kyröläinens tavla artotek aarne kyröläinen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Christer Åberg bidrar med en orangefärgad elefant, ett tygkollage i vackra färger och så grafik med ett annat av hans favoritteman fåglar.

- Artotek är ett bra koncept, säger han.

Elina Sorainen har också haft sin keramik på artoteket Konsta i Borgå. Den har gått bra åt enligt henne.

- Men mina koppar och kärl tycker jag inte att hör hemma i ett artotek, säger hon.

Hon talar varmt för möjligheten att kunna låna ett konstverk hem för en månad och se hur det passar i sin rätta miljö. Som konstnär är det här också ett ypperligt sätt att placera ut sina verk utan att ordna en egen utställning.

- Alltid har konstnärerna någonting hemma i knutarna att ta med sig hit, säger hon.

Elina Sorainens tant och tupp i keramik artotek Bild: Yle/Robin Halttunen artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Sorainen konstaterar att ett artotek är en helhet som ständigt lever. Det gäller för konstnärerna att komma till artoteket med sina tavlor och se om det finns plats för dem och om de passar in i helheten.

Stödföreningen har fått stöd från Silmu för att starta upp artoteket. Lovisa stad kommer också emot genom att inte kräva hyra för de första två månaderna.

Föreningens projektsekreterare Nina Björkman-Nystén ser med tillförsikt mot framtiden och räknar med att föreningen framöver ska klara av att betala den blygsamma hyran för artoteket.

Artoteket håller öppet tisdag till söndag mellan klockan 12 och 17.

artotek aarne kyröläinen,aino ulmanen,artotek,artoteket i lovisa,stödföreningen för lovisa konstcentrum rf

Saara Aalto sjöng Tears for Fears gamla hit Everybody wants to rule the world i X Factor-finalen på lördag kväll. Alla domare överöste henne med beröm, och hon gick vidare i tävlingen.

Gruppen 5 After Midnight föll ut efter kvällens uppträdanden. Utöver Aalto är det Matt Terry som fortsätter i finalen. Resultatet blev klart efter publikens omröstning i direktsändning på lördag kväll.

Saara fick stort beröm av alla domare efter sitt framträdande:

- Du är en otrolig artist! Briljant! Vilken röst!

- Du blir stor på en stor scen. Allt var otrolig!

- Du blir större och större. Det finns ingen sång som du inte kan göra något av.

Det finns ingen sång som du inte kan göra något av.

Det varma välkomnande som Saara nyligen fick under sin blixtvisit i Finland visades för X Factors publik innan Saara uppträdde i X Factor på lördag kväll. . Domarna var imponerade av det emottagande Saara Aaalto fick på Senatstorget där tusentals människor hade samlats för att hylla henne. Ett stort tv-team från Storbritannien följde henne i Helsingfors.

Aalto uppträdde på lördag kväll med ytterligare en sång; en duett med den amerikanska artisten Adam Lambert. Sången var Queens legendariska hit Bohemian Rhapsody.

De andra finalisterna i X Factor på lördag kväll sjöng modernare låtar. Gruppen 5 After Midnight uppträdde med Beyoncés stora hit Crazy in love som utkom för 13 år sedan, och Matt Terry sjöng Jess Glynnes låt från ifjol, Take me home.

Slutresultatet blir klart på söndag kväll efter kl. 22.

Poesi delar Svenska Yles läsare. För många kan den betyda inspiration, något man gör tillsammans med barnen, nostalgi, medan andra inte skulle ta i poesin med tång. Vi frågade vad poesi betyder, ni svarade och vi gjorde några vackra videor av svaren.

Poesi läser man i ensamhet, man läser den absolut inte alls och den får en att minnas ens ungdom. Man läser den också tillsammans med sina barn som gillar lekfullheten i språket.

Vi fick in många svar och valde att göra någonting vackert och spännande av dem.

En grej med hela serien var att få syn på vad poesi kan betyda: ögonblick i vardagen, en naturhändelse, texter, musik, ett själsligt behov - så vi gick ut och filmade lite skönhet och grävde ner oss i Yles arkiv där vi hittade en hel del inspirerande filmmaterial från gångna tider. Bilderna lade vi ihop med era texter.

Vi delade upp svaren i fyra kategorier: besvikelse, inspiration, "mot döden" och poesi som en egen värld.

Hoppas ni gillar våra korta poesifilmer.

Inspiration ger både poettips och så letade vi upp något som ser ut att ha varit ett nöje förr i tiden – då verkar man ha roat sig med att mata varandra. Den filmen hänger, på något sätt, samman med en av berättelserna vi fick in:

Barndomens ormutställning från den svartvita tv:ns tid visar upp ett osannolikt klipp med ett litet barn och en stor orm.

Mot döden bygger ändå på svar om hur poesin finns med i en bland annat som starka ungdomsminnen:

I besvikelse får man ta del av vad dikter är (för negativa) och borde vara (positivare). De borde till exempel handla om nyfödda barn, fick vi veta. Vi letade fram när undantaget till elitismen, Tove Jansson, får pris mitt i ett hav av gubbar.

Poesin som rakblad visar upp ett vansinnigt vackert snöfall och en fantastisk scen ur regissören Luis Bunuels ”Den andalusiska hunden”. Nyckelord i den scenen är rakblad och öga.

Tack för alla era svar.

En av musikhistoriens största låtar är Irving Berlins White Christmas. I en omröstning om ”tidernas största låt” placerade sig White Christmas med Bing Crosby på andra plats efter Judy Garlands ”Over the rainbow”.

White Christmas påstås fortfarande inneha rekordet av sålda singlar: 100.000 ex plus minst lika mycket till med andra artister. Som nothäfte lär upplagan överstiga 5 miljoner.

Bästa låten

Historien berättar att Irving Berlin genast visste att han hade gjort sin bästa låt. White Christmas framfördes första gången av Bing Crosby i en radioshow på juldagen 1941.

Den stora succén uteblev, så låten blev inte ens inspelad. Ett halvt år senare, den 29 maj 1942 sjöng Bing Crosby in sin berömda version. White Christmas släpptes i oktober samma år men inte heller då fick låten det väntade lyftet och Irving Berlin började själv tvivla på sångens framgång.

Filmen om hotellet

Någon vecka senare blev det premiär på filmen Holiday inn i vilken sången ingick. Och då började det hända.

Filmen handlade om ett hotell, som höll öppet endast under större helger och där ensamstående kunde fira med andra i samma situation. Varje högtid kopplades ihop med en låt. Julen och White Christmas var ju ett självskrivet par.

I krigets skugga

Vi levde i skuggan av andra världskriget och sången med sin nostalgiska stämning och känslan av hemlängtan spred sig nu som en löpeld såväl i Amerika som bland de allierade soldaterna i Europa.

Och succe’n bara tilltog ju närmare julen kom. Irving Berlin hade fått sin största hit. Bing Crosby likaså.

Mer om låten kan du höra i Vega kväll torsdag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Radio- och tv-profilen Tor Ahlstrand har gått bort. Han avled lördagen den tionde december vid en ålder av 89 år.

Ahlstrands familj uppger att han somnade stilla in på lördag eftermiddag svag efter en lång tids sjukdom.

Tor Ahlstrand började frilansa på radion i Vasa 1961 under dåvarande chefen Harald Wiik. Ahlstrand fick en fast tjänst 1970 och i pension gick han 1992.

Man minns Ahlstrand kanske främst för hans dokumentärer och personporträtt. Bland annat gjorde han filmerna om Ida Lundberg på Mickelsörarna och porträtten av Elly Sigfrids och Gunnar Rosenholm.

Ahlstrands dokumentär om de två dövblinda systrarna i Maxmo prisbelönades på en tv-festival i Brighton och finns än i dag tillgänglig på Yle arenan.

Tor Ahlstrand arbetade på radion och tv:n när mycket utveckling skedde. Det handlar om teknisk, innehållsmässig, administrativ och geografisk utveckling.

Långt före dagens kockprogram på tv gjorde Ahlstrand serier med matprogram i tv. Han arbetade också med musikprogram som profilerade den finlandssvenska radio- och tv-verksamheten gentemot den finska.

Hans röst kom att personifiera Österbottnisk journal i radion och de österbottniska inslagen i tv-programmet Regionalen. Från 1968 och framåt arbetade Ahlstrand med olika genrer, nyheter, underhållning, fakta och skol-tv.

Mutor, smuggling och Kekkonen är några av ingredienserna i historien om hur en tavla av Kristus landade i Snappertuna kyrka. Frågan om tavlans ursprung väcktes ifjol då Henrik Ekberg jobbade med en historik över kyrkan.

"Tavlan är egentligen mer intressant av andra orsaker än dess konstnärliga egenskaper", säger Heikki Hanka, professor i konsthistoria vid Jyväskylä universitet, i ett utlåtande. Han är en av två experter som har uttalat sig om tavlan.

Donerades av tidigare spritlangare

Hanka uppger att tavlan doneras till kyrkan kring 1950 av affärsmannen Ernst Willberg från Snappertuna. Willberg hade en färggrann bakgrund.

"Willberg hade så vitt jag kan förstå haft framgång som spritlangare och åtminstone visar hans senare karriär som affärsman att businessetik inte var hans starkaste område", säger Hanka.

Efter krigen var ekonomin strikt reglerad och då försökte en grupp affärsmän få fördelar genom mutor till bland annat politiker och tjänstemän, uppger Hanka och säger att Willberg var en av dessa affärsmän.

Den omdiskuterade tavlan i närbild. En tavla av Kristus. Bild: Raseborgs kyrkliga samfällighet. konstverk,Snappertuna,Snappertuna församling,Snappertuna kyrka,Västnyland

"Min vilda gissning är att donationen till kyrkan hör ihop med detta", säger Hanka.

Affärsmännen hade tänkt smuggla ut värdeföremål, men de stoppades i tullen.

"Willberg hade kanske tänkt ta tavlan till konstmarknaden i Stockholm, men när smuggelkanalerna började strypas ansåg han det bäst att bli av med det heta föremålet genom att skänka det till kyrkan", uppger Hanka.

Han säger att det är fint att tavlan har fått en så synlig plats i kyrkan i och med att den har en så intressant bakgrund.

Konstnär och ålder öppna frågor

Den ursprungliga frågan inom Raseborgs kyrkliga samfällighet var ändå vem som har målat tavlan.

Ledamoten Torolf Grünn i det gemensamma kyrkofullmäktige lämnade i somras in en motion om att man borde vända sig till konstexpertis för att få veta vem som har målat tavlan.

Kyrkostyrelsens kulturarvsexpert Saana Tammisto begärde sedan in utlåtandena av experter.

En fråga var om tavlan skulle ha en koppling till den flamländska konstnären Frans Floris (1517-1570) på grund av en anteckning på baksidan av tavlan.

Förutom professor Heikki Hanka har också filosofie licentiat Tiina Koivulahti från Recenart - European Research Center for Art uttalat sig om tavlans bakgrund.

Tavlan hänger i kyrkan i Snappertuna. Snappertuna kyrka Bild: Yle/Robert Ehrnsten ekenäsnejdens församling,ekenäsnejdens svenska församling,ekenäsnejdens svenska församlnling,kyrka,kyrka,Raseborg,Snappertuna,snappertuna,Snappertuna församling,snappertuna kyrka,Snappertuna kyrka,Västnyland

"På sin höjd kan det vara fråga om ett arbete av den Floriska skolan eller en reproduktion. Knappast ändå från Floris ateljé", säger Hanka.

Han säger att det går att tidsbestämma konstverket genom en dendrokronologisk undersökning av panelen. Det skulle kosta några hundra euro.

Ljushanteringen pekar mot Italien, men tavlan kan också vara nederländsk, säger Hanka.

Tiina Koivulahti tar i sitt utlåtande inte ställning till bakgrunden, men säger att konstverket kan dateras med hjälp av pigmenten. Att tidsbestämma panelen är svårt om man inte först daterar pigmenten, säger hon.

Hon konstaterar att det finns gott om exempel på fall när panelen är väldigt gammal medan målningen är mycket nyare.

Det är sedan en helt annan sak och ganska svårt att få veta vem som har målat verket, konstaterar hon.

Det gemensamma kyrkofullmäktige inom Raseborgs kyrkliga samfällighet beslutade på sitt möte att det inte är ändamålsenligt med ytterligare åtgärder att fastställa vem som har målat tavlan.

Sannolikheten att få ett klart besked om vem som har målat tavlan är liten.

Motionen som Torolf Grünn lämnade in nu är slutbehandlad.

Filmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv har än en gång fått en internationell utmärkelse. Den här gången utsågs den till den bästa regidebuten i Europa.

Priset delades ut i Wroclaw i Polen av Europeiska filmakademin, ett organ med 3 000 medlemmar.

Regissören Juho Kuosmanen och producenten Jussi Rantamäki tog emot priset på lördagskvällen.

Den svartvita filmen handlar om boxaren Olli Mäki, hans karriär och kärleksliv. Över 50 000 personer har redan sett filmen och den har fått en lång rad utmärkelser. Bland annat har den fått statspriset i filmkonst, priset Un Certain Regard vid filmfestivalen i Cannes, huvudpris på filmfestivalen i Zürich samt huvudpriset i serien för nya regissörer vid festivalen i Chicago.

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv är också Finlands Oscarskandidat samt nominerad till Nordiska rådets filmpris.

Journalisten och författaren Nils-Börje Stormbom har avlidit 91 år gammal. Han gick ur tiden den 26 november 2016 i Vasa.

Stormbom gjorde en betydande karriär som journalist och var känd som översättare av bland annat Väinö Linnas Okänd soldat och torpartrilogin. I Uppslagsverket Finland betecknas han som en brobyggare mellan svensk och finsk kultur i Finland. Han var gift med bibliotekarien Anja Stormbom.

Stormbom arbetade bland annat på Vasabladet, Hufvudstadsbladet och Rundradion. För Vasabladet arbetade han som litteratur- och teaterkritiker och senare korrespondent i Helsingfors.

På Hbl var Stormbom kulturredaktör i tretton år på 50- och 60-talen. Senare var han chef vid Rundradion och generalsekreterare för Nordvision.

Enligt Uppslagsverket Finland översatte Stormbom ett hundratal finska verk i svensk tolkning. Han gav också ut tre diktsamlingar och en biografi över Vasabladets ägare Edvin Sundquist.

Stormbom var också ordförande för Lilla Teaterns styrelse samt chefredaktör för tidskriften Nya Argus på 60- och 70-talen. Han erhöll professors titel 1978.

Rekreation, fritid, njutning, förströelse och livets vällust löper som en röd tråd genom årets sista utställning på Galleri Elverket.

Det är konstnärerna Karoliina Hellberg och Benjamin Orlow som under en dryg månad visar den gemensamma utställningen Economy Plus i Ekenäs.

Spännande former ställs ut

- Det är första gången som vi jobbar tillsammans, faktiskt. Vi har planerat och prövat och sedan anlitat glaskunniga i Riihimäki, förklarar Karoliina Hellberg.

Hellberg är bosatt i Helsingfors, Orlow i London där han också har studerat. Han arbetar främst inom video, måleri och skulptur.

Konstnärerna Karoliina Hellberg och Benjamin Orlow. två personer invid vit vägg Bild: Yle/Monica Slotte benjamin orlow,Ekenäs,galleri elverket,karoliina hellberg,konstnärer,Pro Artibus,utställningen economy plus

Föremålen som kan användas bland annat som karaffer, askfat och lyktor för tankarna till välfärd, fest och flärd.

Arbete som konst

För den här utställningen har Benjamin Orlow också arbetat som frivillig på ett vårdhem i Ekenäs. Projektet The body as a domestic animal presenteras i Ekenäs.

Det kan jämföras med immateriella verk av 60-70-talens konceptualister där handlingen i sig utgör själva konstverket. I tidigare delar har Orlow anlitat en Personal Trainer, besökt turistattraktioner, umgåtts med vänner och ätit god mat.

Konstnärerna använder själva uttryck som självförbättring och avslappning. Att ladda om är de nya utopierna.

Utställningen Economy Plus abstrakt mindre skulptur på utställning Bild: Yle/Monica Slotte benjamin orlow,Ekenäs,galleri elverket,karoliina hellberg,Pro Artibus,utställningen economy plus

Nyttigt med verklighetsflykt

Konstnärernas teori är att aktiviteter, resor, fritid och speciella föremål är medlen för att kunna leva ett bättre och mer uppfyllande liv. Det gör det lättare att vara mer avslappnad, stressfri, energisk och genom det i slutändan till och med mera produktiv.

- Arbete och vardagsliv kan kännas tungt, men vissa situationer, metoder och platser fungerar som verktyg för att nollställa alla de problem som hängts över oss, säger konstnärerna Hellberg och Orlow.

Hellberg och Orlow upptäcktsreser i den eftersökta och upphöjda "fritidsvärlden" genom att uppleva och i vissa fall återskapa de platser, beteenden och den tillvaro som existerar för att uppnå det eftersträvansvärda; hälsa, lycka, tid att vara sig själv och slappna av.

Utställningen Economy Plus närbild av tavla Bild: Yle/Monica Slotte Ekenäs,galleri elverket,karoliina hellberg,konst,Pro Artibus,utställningen economy plus

Små tavlor som rymmer mycket

Karoliina Hellberg arbetar främst inom måleri och teckning. Hennes nästan provokativt lättsinniga verk behandlar resor, vackra vyer, utsikter och finrum.

Det råder ofta en sällsam kombination av lugn och förväntan i Hellbergs målningar. Det som vid första anblicken känns tryggt och välbekant, kanske ändå vid en närmare titt, inte är vad det förefaller vara.

Gränserna mellan tid och rum är diffusa och Hellbergs alster visar utan skrupler skönheten i en smakfull borgerlig tillvaro. Hennes verk påminner om stora kolorister såsom Matisse och Gaugin.

Julkort på verkstad

Utställningen pågår 10.12.2016-15.1.2017. Förutom verken i galleriet kommer publiken att kunna ta del i några publika evenemang.

Under Ekenäs Gammaldags julmarknad den 10.12 kl. 11-14 ordnas drop-in verkstaden "Semesterdrömmar" där man får måla sina egna (jul)kort med flytande bläck och akvarell.

Karoliina Hellberg är på plats i Galleri Elverket under verkstaden.

Det är öppet vernissage för utställningen Economy Plus på Elverket i Ekenäs på fredag 9.12 kl.18-20.

Saara Aalto kom på andra plats i sångtävlingen X Factor i Storbritannien. Matt Terry gick segrande ur tävlingen.

Finländskan Saara Aalto klarade sig ända till slutfinalen i den brittiska X Factor-musiktävlingen.

X Factors finalsändning inleddes med sångerskan Kylie Minogue som kallade upp finalisterna Saara Aalto och Matt Terry på scenen.

Saara framförde på söndagen den isländska artisten Björks hit It's Oh So Quiet. som ursprungligen är en tysk sång från år 1948. Matt Terrys uppträdde med Sam Smiths sång Writing's on the Wall.

Saara hyllades för att alltid kunna förnya sig och för att inte ta sig själv så högtidligt.

- I dag överträffade du alla förväntningar, sade domaren Simon Cowell.

Också Whitney Houstons starka ballad I Didn't Know My Own Strength väckte förtjusning hos domarna.

- Det vore ett privilegium om det är du som blir Storbritannien första artist från utlandet som segrar i X Factor, sade Simon Cowell efter Saaras andra framförande på söndagen.

- Du har potential att bli en global superstjärna. Du är född till att sjunga, sade Louis Walsh.

Iltalehti har publicerat ett ett videoklipp där Sara sjunger Oh So Quiet.

Saara Aalto uppträdde på lördagen med Tears for Fears hit Everybody wants to rule the world och sjöng en duett med den amerikanska artisten Adam Lambert. Sången var Queens legendariska hit Bohemian Rhapsody.

Saara Aalto och Matt Terry. Saara Aalto och Matt Terry tog sig till finalen. Bild: Syco / Thames / Dymond / All Over Press matt terry,musiktävlingar,Saara Aalto,sångtävlingar,X-factor

Saara Aalto, Kylie Minogue och Matt Terry på scen. Saara Aalto, Kylie Minogue och Matt Terry på scen. Bild: Splash / All Over Press kylie minogue,matt terry,musik,Saara Aalto,x factor