Det blev ingen X Factor vinst för Saara Aalto. Den finländska publiken har hur som helst henne att tacka för att vi existerat på världskartan den här hösten. I slutändan var det Matt Terry från Bromley som vann fler brittiska hjärtan.

Här hemma har pressen tidigare stämplat henne som evig tvåa, och med resultatet på hand får vi konstatera att trenden för Saara Aalto håller i sig också på den internationella arenan. Det sägs att en andra plats alltid är en förlust, men just i det här fallet känns det mera angeläget att koncentrera sig på alla de vinster och den otroliga resa Saara har gjort för att ta sig fram till mållinjen.

Som evig tvåa får man jobba hårdast

Att gång på gång befinna sig i täten men aldrig riktigt nå ända fram har sina fördelar. Den som ständigt måste kämpa för att vinna, och som för varje framgång höjer på ribban, slutar aldrig överträffa sig själv. Här någonstans hittar vi hemligheten bakom Saaras hisnande framfart både i själva tävlingen och i finländarnas hjärtan.

Sedan klippet av Saaras första framträdande i tävlingen, då hon provsjunger framför juryn med en känslofylld tolkning av Sias låt Chandelier, spreds som en löpeld på sociala medier har drömmen om en finländsk vinnare i en av världens största sångtävlingar vaknat till liv.

Det är en klassisk underdog-berättelse och det är just den berättelsen man valt att berätta om Saara.

- I think I know your story. You have tried and tried and tried, and for whatever reason, with a talent like yours, it hasn’t worked out. Which is why I feel privileged that you came over to the UK. Så lät stjärndomaren Simon Cowells sista kommentar på Saras framträdande i tävlingen.

Finland ville inte ge henne en chans. Det ville Storbritannien.

Suomi mainittu

Vi älskar att höra Finland nämnas i internationella sammanhang och Saara har gång på gång försett oss med den egotrippen sedan The X Factor UK drog igång i augusti.

Hennes popularitet har åkt berg- och dalbana bland britterna och efter en bottennotering under de första episoderna gjorde hon stor framgång med tolkningen av Björks hit Oh So Quiet tre veckor in i tävlingen. Det var då hon först visade sin excentriska sida och också de internationella medierna fick upp ögonen för supertalangen från Finland.

Här kan du se Saara uppträda under söndagens final.

Att Saara inte är britt har både fungerat till fördel och nackdel under tävlingens gång. Så sent som under lördagens finalhalva lyfte domaren Nicole Scherzinger upp det faktum att Saara inte är den inhemska publikens artist.

- England please get behind your very own, bad hon hemmapubliken och syftade på Matt Terry som hon väglett under tävlingen.

Med Brexit-omröstningen i färskt minne var det många som kritiserade Nicoles ordval och hon anklagades på sociala medier för att använda främlingsfientliga metoder.

Nicole clearly feeling threatened, using the England card?!?! #XFactor

— Emily Quek (@Emily_Quek) December 10, 2016

"England it's your very own...." is that a dig at Saara!?? #xfactor

— Dave (@djccwl) December 10, 2016

#XFactorFinal so shes gonna play the xenophobic card ...england your very own ....er firstly xfactor is uk

— Rob Gilbert-Warsop (@robpw2) December 10, 2016

Ändå var pressen överens om Att Saara var den mera intressanta artisten av de två just på grund av hennes finländska bakgrund. Hennes blixtvisit i Helsingfors förra helgen fick stort utrymme i lördagens final och har uppmärksammats flitigt i brittisk media. Att det inte blev en vinst för Saara har ockå upprört många tv-tittare som upplevde Matt Terry som tråkig och intetsägande.

Saara Alto joins the list of Queens that were absolutely robbed in 2016 #xfactorfinal #XFactor pic.twitter.com/5bBLPwbC4w

— Joel Deane (@JoelDeaneUK) December 11, 2016

Andra plats för med sig frihet

I slutändan blev det ändå Matt som vann den inhemska publikens hjärtan. I omröstningen samlade han 8 procent fler röster än Saara och blev den som automatiskt fick ett skivkontrakt med Cowells bolag Syco Music.

Helt omöjligt lär det inte vara att Sara också får ett skivkontrakt i samma bolag, och hon har också själv talat om värdet i att placera sig på en andra plats eftersom hon då har större frihet att själv välja vem hon arbetar med i framtiden.

Till Finland tänker Saara inte återvända. Hon har sagt att hon stannar i London.

Mera om söndagens final i The X Factor kan du läsa här.

Åbo svenska församling står upp för flyktingar som nekats asyl av myndigheterna. Konflikten mellan kyrkan och våra myndigheter kan bli tydligare när de "sista" asylbesluten kommer.

Församlingspastor Malena Björkgren är en av dem som tidigt konkret engagerade sig i Åbo svenska församlings arbete med asylsökande. Engagemanget har haft många olika sidor för henne. Både som präst och privatperson.

I början betydde det hopsamlande av hygienartiklar. Hon blev genast överraskad av hur lätt det gick att få ihop dem. Och så har det fortsatt. Det finns gott om hjälpsamma människor till hands i församlingens arbete för flyktingar. Om det så har handlat om att åka pulka och skidor eller spela spel med barnen, eller att öva finska med de boende på församlingens lägergård Heinänokka.

- Det handlar inte om vem som hjälper vem utan mer om att vara tillsammans och dela det liv som är nu.

Man måste fråga sig: Vad räcker jag till?

Hon vill inte dra gränser mellan prästen och privatpersonen Malena Björkgren. Gränsen mellan arbetstid och egen tid är också svår att dra.

Efter ett år med flyktingarna är läget i viss mån annorlunda. Hon har lärt känna vissa av dem.

- Vissa personer kommer i ens väg och andra inte.

De som har stannat kvar i Åbo är de som Malena Björkgren har kontakt med.

- Man kan ju inte vara överallt eller vara till för alla. Man måste värna om sig själv och fråga sig: Vad räcker jag till?

Ingen uttalad flyktinglinje

Kyrkan har tagit en aktiv roll i flyktingfrågan exempelvis genom ärkebiskop Kari Mäkinens uttalanden. Malena Björkgren har upplevt en genomgående linje i kyrkan gällande inställningen till flyktingar.

- Den behöver inte vara så uttalad. Det är inte så att vi har fått några direktiv. Så fungerar det inte.

- Jag tror att det ju är så förbundet med vad kristen tro är. Och att där är vi kanske ganska lika ändå.

Kärleken till nästan och att välkomna främlingar är gemensamt trots många andra olikheter inom kyrkan.

Kyrkoasyl är också asyl

Att bevilja kyrkoasyl är ingenting nytt inom kyrkan. Den möjligheten har funnits i hundratals år. Nu behövs den ändå mer än förut. Församlingarna i Åbo och St Karins kyrkliga samfällighet delar på ansvaret för dem som har sökt och beviljats kyrkoasyl. Det är flyktingar som inte har beviljats asyl av våra statliga myndigheter. Flyktingar vars negativa asylbeslut enligt kyrkan måste omprövas. Finns det saker gällande flyktingen som inte har beaktats? Något som kunde tala för asyl som inte myndigheterna har upptäckt?

Kyrkoasyl är ingen liten angelägenhet. Den är en gemensam sak för hela församlingen. Man stöder, hjälper och vänder på alla stenar för att se om något har förbisetts av myndigheterna. Kyrkorna erbjuder inte kyrkoasyl i offentligheten och gör inte reklam för den.

Inom ett år har många av de "sista" statliga asylbesluten behandlats. Då kan konflikten mellan våra myndigheter och kyrkan bli ännu tydligare:

- Det finns en underliggande spänning som man känner av.

Om det gäller någon som har kyrkoasyl och församlingen anser att det finns någonting i processen eller personens historia som talar för asyl och personen ändå inte beviljas asyl av myndigheterna. Då kommer det att bli svårare, förutspår Malena Björkgren:

- Kommer kyrkoasylen då att respekteras, eller inte?

De som har följt med finalen i Wembley-arenan i London spår att Saara Aalto får en framgångsrik karriär inom musikalvärlden.

De britter som avlägsnar sig från Wembley-arenan var utom sig över finalen i X-Factor. Alla överöser finalisterna Saara Aalto och Matt Terry med beröm.

- Saara var otrolig. Hon har redan en karriär och Matt är bara så ljuvlig, sade Sharon Swanston.

- Båda skulle ha förtjänat att vinna, för de uppträdde utmärkt, säger Tricia Down och Georgina Miles.

Unga röster avgjorde?

Men vad var det som avgjorde tävlingen till förmån för Matt Terry? Sharon Swanston tror att de ungas röster avgjorde finalen.

- De röstade på Terry, eftersom han är mer av en pop-artist.

Matt Terry glädjer sig åt segern i X-Factor. Matt Terry glädjer sig åt segern i X-Factor. Bild: All Over Press Matt Terry

Under tävlingens gång har det också diskuterats om britterna skulle rösta fram en utlänning till vinnare. Tricia Down och Georgina Miles tycker att nationalitet inte spelar någon roll.

Allan Shaw håller inte med.

- Det var en fördel för Matt att spela på hemmaplan. Omröstningen var knapp, men avgjorde tävlingen.

Hon blir ännu mer känd än Matt, eftersom hon är mer internationell.― Allan Shaw, X-Factor tittare

Saara Aalto vann under sångtävlingens gång britterna på sin sida. De som följde med tävlingen i Wembley i London tror att Aalto har en fin karriär framför sig.

- Saara kan göra vad som helst. Hon är så underhållande, säger Georgina Miles och Tricia Down.
- Saara har en fin framtid i West Ends musikaler, gissar Sharon Swanston.

- Hon blir ännu mer känd än Matt, eftersom hon är mer internationell. Saara kommer att bli en bra artist med många skivor, tror Allan Shaw.

Artikeln är skriven av Ville Vedenpää för Yle uutiset och översatt till svenska av Svenska yle.

En fjärdedel av finländarna tittade på finalen i den brittiska sångtävlingen X Factor på söndag kväll där finländaren Saara Aalto var med.

Enligt marknadsundersökningsbolaget Finnpanel hade Sub-kanalen över 1,3 miljoner tittare. Sub var den enda tv-kanal i Finland som hade sändningsrättigheter.

25 % of Finns (1,324,000) watched @saaraalto and @TheXFactor on Sunday evening. @subsuomi #XFactor #xfactorfinal

— Finnpanel (@finnpanel) December 12, 2016

Finalen gick också att titta på via nätet. Redan på lördagen tittade över en miljon finländarna på X Factor.

Saara Aalto blev tvåa i tävlingen. Den brittiska sångaren Matt Terry vann.

Den mest tittade tv-sändningen i Finland brukar bara självständighetsmottagningen på presidentens slott. Det evenemanget lockade i år rekordmånga tittare - hela 2,6 miljoner.

Tre av de nio nominerade böckerna till det första Runeberg Junior-priset är skrivna på svenska. Nu får förskolebarn och skolelever säga sitt.

Bland de nominerade böckerna finns sex finskspråkiga böcker, två svenskspråkiga böcker och en bok som är skriven på svenska, men som deltar i tävlingen som både svensk- och finskspråkig.

Nu får daghemsgrupper och elever i årskurs 1 och 2 i Borgå läsa de nio nominerade böckerna och välja ut sina egna favoriter.

- Barngrupperna kommer att få ett trevligt läspaket, säger Catharina Latvala, serviceförman på Borgå stadsbiblioteks barnavdelning och priskoordinator.

Böckerna är olika både till storlek och utformning och det finns berättelser av olika slag.

- Jag är säker på att barngrupperna har ett mycket intressant uppdrag framför sig och att böckerna kommer att inspirera till läsning, eftertanke och diskussion, säger Latvala.

Förvalsjuryn tänkte redan i begynnelseskedet noga igenom kriterierna för vilka böcker som kunde komma ifråga.

- Vi har prioriterat berättelser som känns både värdefulla och viktiga och som uppmuntrar till läsning både tillsammans med en vuxen och på egen hand, säger modersmålsläraren och barnboksförfattaren Hanna Lundström, en av de tre i förvalsjuryn.

Barns läsande viktigt

Förutom av Hanna Lundström, bestod juryn också av dockteaterkonstnären Ilpo Mikkonen och journalisten Petra Lind. Tillsammans har de läst cirka 130 inhemska barnböcker på svenska och finska.

Runeberg Junior är ett nytt pris som delas ut för första gången i samband med Runebergsdagen i februari. Bakom priset står tidningen Östnyland och Borgå stad.

Är barnlitteraturpriset Runeberg Junior något som borde bli en årligen återkommande prisutdelning likt Runebergspriset?

- Absolut. Det känns nog som om barns läsning är något som det skulle vara nödvändigt att lyfta fram gång på gång och i olika sammanhang. Jag ser nog gärna att Runeberg Junior skulle få en fortgång, säger Lundström.

Priskoordinatorn Catharina Latvala är inne på samma linje.

- Vi hoppas naturligtvis på en fortsättning, men det är ännu öppet hur det blir. Bollen är nu hos Borgå stad och Ksf Media, säger Latvala.

Filmregissör gör det slutliga valet

Prissumman är 10 000 euro och priset skapades inför jubileumsåret Finland 100. Meningen med Runeberg Junior är att stöda barns läslust och priset tilldelas en finsk- eller svensk barnbok som riktas till åldersgruppen 6–9 år.

Den slutliga vinnaren av priset utses av filmregissören Saara Cantell, känd bland annat för att ha regisserat de tre filmerna om Ada och Glada, som alla utspelar sig i Lovisamiljö.

Tre svenskspråkiga böcker finns med och tävlar om Runeberg Junior priset. runeberg junior Bild: Yle/Robin Halttunen runeberg junior

Klockan är nio på morgonen i Stockholm, den 20 april 1535. Den svenska huvudstaden jäser av oro och tusentals människor söker sig till kyrkorna i sin rädsla för det som de nyss har bevittnat.

Och det som de har bevittnat är ett märkligt himlafenomen kallat vädersolar eller halo. Samma fenomen iakttogs i Helsingfors i går.

Men den här aprildagen 1535 var det fem stycken mindre solar som framträdde i en ring runt den riktiga solen och lyste klart på himlen i två timmars tid.

Kärt fenomen har många namn

För dagens vetenskap är vädersolsfenomenet ingenting konstigt eller ens ovanligt. Vädersol, eller bisol, är ett optiskt fenomen som uppträder i vissa vädersituationer då solljuset bryts i iskristaller i cirrus- eller cirrostratusmoln högt uppe i atmosfären. Parhelion är det vetenskapliga namnet för fenomenet.

Vädersolar över det moderna Stockholm. Halofenomen ovanför Stockholms slott 22 januari 2016. Bild: EPA/MARCUS ERICSSON halofenomen,himlen,ljusfenomen i atmosfären,Stockholm

Ofta är de lysande prickarna eller bisolarna två till antalet och de placerar sig 22 grader till vänster och höger om solen. Vädersolarna åtföljs ibland av en halo, en lysande ring runt solen som löper genom själva vädersolarna. Samma fenomen syns också på natten, runt månen, då kallas det mångård.

Fenomenet kallas ”sun dogs” på engelska, och man tror att namnet härstammar från den fornnordiska tron om att vädersolarna var vargar som jagade solen. Och det här tolkade man då som ett illavarslande omen, ett järtecken som varslade om onda tider.

Skyll på Gustav Vasa

Och just den här morgonen i Stockholm, den 20 april 1535, är det många som tror att slutet är nära då de ser vädersolarna i skyn. Och skulden för det här bärs av ingen mindre än kungen själv, Gustav Vasa, som har dragit Guds vrede över Sverige genom att bryta med den katolska kyrkan och beslagta dess ägodelar. Och nu meddelar alltså Gud om sin vrede genom ett himmelskt järtecken.

Den katolska kyrkan är naturligtvis inte sen med att nappa på det här och låter sitt propagandamaskineri gå för fulla varv.

Reformatorn Olaus Petri låter beställa en tavla som förevigar händelsen av en viss Urban målare, och Vädersolstavlan, som den blir kallad, hängs upp i Storkyrkan. Gustav Vasa, han gillar ju inte alls det här, han ser tavlan som en komplott mot honom i och med att vädersolarna på målningen lyser starkare än själva solen, som alltså enligt Gustav Vasa representerar honom medan vädersolarna representerar den katolska kyrkans män som hotfullt omringar honom. Dessutom har Storkyrkan gjorts större än slottet Tre Kronor på målningen.

Vädersolstavlan i Stockholm. Bild: Wikimedia Commons halofenomen,Vädersol

Olaus Petri faller i onåd hos kungen och döms några år senare till döden, för det här och andra brott, tillsammans med myntmästare Anders Hansson. Fast domen upphävs senare.

Unik svensk landskapsmålning

Men Vädersolstavlan skulle hur som helst komma att gå till historien, och den återfinns numera som motiv på den svenska tusenkronorssedeln. Originalversionen av själva tavlan försvann i något skede, ingen vet vart, så den version som numera finns till påseende i Storkyrkan är en kopia från 1600-talet.

Och om inte annat så är den ju hur som helst en värdefull bild av den här tidens Stockholm; den första någorlunda verklighetstrogna helhetsbilden av Stockholm och en av de första svenska landskapsvyerna.

Precis som Gustav Vasa surt konstaterade så är det Storkyrkan som dominerar stadsbilden; utsikten är från Mariabergen på Söder. Förutom Storkyrkan och slottet Tre Kronor avbildas bl.a. Gråmunkeholmen eller nuvarande Riddarholmen med dess franciskanerkyrka. Och de ståtliga vädersolarna över alltsammans naturligtvis.

Vädersolarna som med facit på hand åtminstone inte förebådade någon omedelbar katastrof för Gustav Vasa, han fick ju mer eller mindre som han ville och satt rätt så stadigt på sin tron fram till sin död 1560. Även om han plågades av en elak tandvärk, men det är en annan femma.

Teaterchefen och dockteaterkonstnären Timo Väntsi tilldelas Auroramedaljen för år 2016. Väntsi får medaljen för det arbete han gjort för dockteaterbranschen.

I prismotiveringen sägs att Väntsi med sitt arbete har lyft dockteatern i Egentliga Finland och speciellt i Åbo till en central position, rentav nationellt sett.

- Jag är mycket glad över att tilldelas Auroramedaljen och njuter av att få arbeta i kultur- och numera även dockteteaterstaden Åbo. Jag upplever att jag representerar hela Egentliga Finland, säger Timo Väntsi.

Väntsi har lett Tehdas Teatteri i Manillafastigheten i Åbo sedan år 2012. Han har också varit lärare i dockteater vid Konstakademin och Egentliga Finlands konstkommissions länskonstnär.

Egentliga Finlands förbund delar årligen i december ut Auroramedaljen åt en person, organisation eller myndighet som verkat förtjänstfullt för landskapets vetenskap, konst eller annan kulturverksamhet.

Väntsi får den 90:e Auroramedaljen. Från och med år 2000 delas medaljen ut en gång per år. De senaste pristagarna är cirkuskonstnärerna Pauliina Räsänen och Slava Volkov, Gustavs (2015), kultursekreterare Juhani Heinonen, Loimaa (2014), Dansteatern Eri, Åbo (2013), artisten Michael Monroe, Åbo (2012), huvudredaktör Riitta Monto, Åbo (2011) och teaterdirektör Mikko Kouki, Åbo (2010).

År 1881 gavs Pinicchios äventyr, av den italienska författaren Carlo Collodi ut som följetong.

Författaren vars riktiga namn var Carlo Lorenzini hade haft en omväxlande karriär som bl.a. soldat, journalist och statstjänsteman. När han debuterade med Pinocchio, sagan om en docka vars näsa växer när han ljuger blev det en omedelbar succé för honom.

Walt Disney nappade på berättelsen

År 1940 hade Walt Disney-filmen om Pinocchio premiär. When you wish upon a star var inledninssången under det att namnen på alla medverkande rullade på den vita duken.

I slutet av inledninsscenen ser vi Benjamin Syrsa avfyra sången på ett skrivbord med en final där hans skugga förstoras av en spotlight. Mera Hollywood får man söka efter. Men, stiligt!

Cliff Edwards blev syrsans röst. Vem var han?

Jo! Ljudteknikern och dubbaren som gav Benjamin Syrsa sin röst. Scenen är så övertygande att Benjamin blir verklig. Undra på att den är rankad som den genom tiderna bästa Disney-sången. Före t. ex. ”Someday my prince will come” ur Snövit och de sju dvärgarna, ”Bella Note” från Lady och Lufsen och ”Hakuna Mata”, som ingick i Lejonkungen.

Sången kvitterade en Oscar för Bästa orginalsång, den första för Disney company. Låten användes tidvis som signatur för hela bolaget.

När blev syrsans sång en julsång?

Televisionens makt var/är större än man tror! I och med att Kalle Ankas jul började sändas på SVT på julaftonen och samlade det svenska folket vid TV-apparaten genomgick ”When you wish upon a star” en metamorfos.

Från att ha varit en bedårande syrsesång blev den en bejublad julsång i Sverige, Norge, Danmark och svensk-finland. Den besjungna stjärnan kopplades ihop med Betlehems stjärna.

”Stjärnan har en sällsam makt och när du din önskan sagt, från en silverstråle klar du får ditt svar"

Mer om låten kan du höra i Vega kväll måndag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill ni höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Svenska Teaterns teaterchef Johan Storgård lämnar sitt jobb och övergår till att leda teaterns produktionsbolag ACE-Production.

Personalen fick beskedet på måndagen. Chefsbytet sker senast den sista mars 2017.

Johan Storgård har varit Svenska Teaterns teaterchef sedan 2002.

ACE-Production grundades av Garantiföreningen för Svenska Teatern 2008. Storgård har varit vd också hittills, men övergår nu till att leda bolaget på heltid.

Framförallt är det frågan om en stor generationsväxling som skett, säger Johan Storgård till Yle Nyheter om sin tid som teaterchef.

- Teaterns innanmäte och innehåll har strukturerats, teatern har renoverats, personalen har till största delen bytts ut. Professionellt har teatern utvecklats till en institution som man har sett och hört inte bara i Finland och i Norden och i Europa.

"Jag har gjort allt"

Ekonomiskt har teatern också vuxit. Omsättningen har fördubblats och publikmängderna har ökat.

- Jag hade en plan från början om att jag ska göra de här sakerna på 15 år. På elva år var de gjorda. Jag har gjort allt, jag har gett så mycket, så nu känner jag att nu är jag färdig.

Johan Storgård säger att han vill vara där det finns möjligheter att utveckla saker. Därför hoppar han över till ACE-Production.

Det är en agentur som funnits vid sidan om men som aldrig riktigt har fått chansen. Men nu får den det, säger Storgård.

Vem ska bli teaterchef nu?

- Jaa-a vet du. Det behövs någon som är modig och stark, och kanske det är tid för en kvinna nu. Teatern har aldrig haft en kvinnlig teaterchef och jag hoppas att den här jämställdhetsmöjligheten utnyttjas.

Läs mera:

15 år med Johan Storgård, men vad händer nu?

Efter 15 år som chef för Svenska Teatern väljer Johan Storgård nu att ta ett steg åt sidan. Tomas Jansson kommenterar vinterns stora finlandssvenska teaternyhet.

De färdas genom ett decemberkallt Helsingfors för att kolla in Rautalampivägen 5, en gång valt till Helsingfors fulaste hus.

Ann-Sophies knän värker och hon är förkyld, men Peter pressar på; visst måste de kolla in huset där de bodde tillsammans för över trettio år sedan.

Det visar sig att de inte kastats tillbaka i tiden. Det står inte ”Sandström” på dörren. Minnena kommer ändå.

På Rautalampivägen är allt nästan som förr Två personer speglas genom glasdörr Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Sandström

I ett års tid har syskonen Sandström kommenterat sitt liv och också sin samtid och i det sista avsnittet av podden kan de konstatera att det är bistra tider vi lever i.

- Någon i det här landet har tagit bort ordet solidaritet.
- Marknaden borde pesas med snö.
- Hela livet är en tillfällig lösning.

Fältstudier i Helsingfors två personer i ett rum Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Sandström

Poddens utgångspunkt var en resa till Jugoslavien 1981. Folk där var säkert lika fristsamma där som i väst.

Vi får också höra om hur Peter var Lucia i Nykarleby 1981, det var inte bara Jugoslavien som gällde då.

Ann-Sophie berättar om sin strategi att göra något bra mitt i all skit omkring henne. Hon fyller internet med kattvideor som folk tittar på överallt i världen.

Efter 15 år som chef för Svenska Teatern väljer Johan Storgård nu att ta ett steg åt sidan, men som kommande VD för teaterns agentur ACE-production kommer han också i fortsättningen att spela en roll i teaterns verksamhet. Tomas Jansson kommenterar vinterns stora finlandssvenska teaternyhet.

Det var många som höjde på ögonbrynen när Johan Storgård 2002 gick från uppstickaren Teater Viirus till Nationalscenen. För killarna på Viirus hade Svenska Teatern alltid stått för det man inte ville, hela idén med att grunda Viirus var ju att inte bli en del av etablissemanget.

De som hoppades att Storgård på allvar skulle röra om riktigt ordentligt i den finlandssvenska teaterns högborg blev för all del snabbt besvikna. Det blev ingen revolution, det som – utåt sett – istället blev det mest synliga var satsningen på jättelika musikalkoncept. Är det något som den stora publiken kommer att minnas Storgård för, så är det för produktioner som Mamma Mia och Kristina från Duvemåla.

Själv vill jag istället minnas året efter Kristina, då produktioner som Förvandlingen och Titanic och Sånger vid randen av ett grått hav fick spela huvudrollen. Då bjöd teatern på något som konstnärligt sett var en nationalscen värdig, en repertoar som med finlandssvenska mått mätt smakade föregångare, lämpligt oförutsägbar och spännande och utmanande.

Då gjorde också Johan Storgård själv den rollprestation som jag kommer att minnas länge, som självutlämnande vild teaterchef/kapten i Akse Petterssons Titanic-regi.

Johan Storgård i Akse Petterssons uppsätttning av Titanic, Storgårds tillsvidare sista och enligt många den mest minnesvärda rollprestationen på Svenska Teatern. Foto från Titanic på Svenska Teatern. Bild: Yoshi Omori Johan Storgård,svenska teatern,titanic

Johan Storgård själv säger att hans jobb nu är gjort. Han har med andra ord uppnått allt som var möjligt att uppnå som chef för nationalscenen, och konstaterar samtidigt att han nu lämnar efter sig en teater med tre livskraftiga scener.

Man kan bara hoppas att det är sant. Faktum är ändå att den lilla Nicken-scenens verksamhet har varit beroende av ett externt tillfälligt tilläggsstöd. Ska Storgårds efterträdare hålla lika mycket liv i denna tredje scen, krävs det en hel del pusslande.

Efterträdaren, ja.

På Svenska Teatern har man nu rekordlitet tid på sig att vaska fram en ny kapten. Senast den sista mars vill Storgård stiga åt sidan, vilket kunde tyda på att det någonstans finns en plan som inte har läckt ut i offentligheten.

När jag ringer upp garantiföreningens styrelseordförande Sten Palmgren, hävdar han för all del att ”inga trådar ännu har kastats ut”. Istället har man satt ihop en liten rekryteringsgrupp, en annons ska publiceras så fort som möjligt, ”och vi räknar nog med att det här jobbet väcker stort intresse”.

Ja det handlar ju faktiskt om ett jobb som inte har någon motsvarighet i Svenskfinland.

På finskt håll finns det ingen motsvarande teaterchefspost. Finska Nationalteatern, kunde man tänka sig, men på finskt håll finns det gott om andra stora institutioner som är tillräckligt resursstarka för att man som chef ska kunna göra nästan vad som helst. På finlandssvenskt håll är Svenska Teatern det enda ligalaget – om det är tillåtet att ta till ett sportbegrepp.

Så, dags att börja spekulera. Vem kommer att ta över Svenska Teatern våren 2017?

Mycket beror förstås på vad teaterns styrelse vill ha. Nya vindar? Någon som fortsätter på stigen som Storgård dragit upp? Något konstnärligt utmanande? Någon med musikalkunnande?

Vill man fortsätta i samma spår kunde mannen som ledde in Åbo Svenska Teater på stormusikalmotorvägen vara ett hett namn; Joakim Thibblin, som för tillfället leder Esbo Stadsteater.

Johan Storgård har i sin tur själv sagt att det nu kunde vara dags att teatern skulle få sin första kvinnliga chef.

Sten Palmgren kan förstås inte börja spekulera kring namn i det här skedet, diskussionen om en första kvinnlig chef kommenterar han med att ”det sku vara jättekiva, men det är förstås bästa mannen eller kvinnan som ska ha jobbet”.

Teatersvenskfinland har aldrig varit så bra på kvinnliga chefer, även om tre av fem institutioner faktiskt kommer att ledas av kvinnor när Marina Meinander tar över Lilla Teatern efter nyår. Men någon som skulle hålla för Svenska Teatern? Maria Lundström, som idag leder Viirus?

På frågan vad det är som teatern önskar av den nya chefen, svarar Sten Palmgren att man lutar mot en ganska öppen annons.

- Vi vill inte binda upp det för hårt. Vi ska i första hand lyssna på folks visioner, och sedan gå vidare från det.

En intressant krydda i soppan är förstås det faktum att den kommande teaterchefen också ska kunna kommunicera med den förra chefen. I rollen som VD för Svenska Teaterns agentur ACE-production kan Johan Storgård komma att påverka teaterns repertoar, eller?

- Ja på något plan ska den nya chefen samarbeta med Johan i framtiden, bekräftar Sten Palmgren.

- Men det är naturligtvis teaterchefen som ska stå för repertoarpolitiken, inte ACE-production.

Idag kröns Finlands lucia 2016 Ingrid Holm. Du kan höra Finlands lucia och hennes tärnor live i Yle Vega kl. 9.15.

Redan på morgonen kan du ta del av Finlands lucia. Själva kröningen sker sedan i Helsingfors domkyrka och sänds från och med klockan 17 i Yle Fem och på Yle Arenan.

Finlands lucia 2016 är 18-åriga Ingrid Holm från Kimitoön. Hon är abiturient och rutinerad lucia. Redan tidigare år har hon varit Dragsfjärds och Åbos lucia.

- Jag känner mig full av förväntan, glad och lycklig och faktiskt så har jag inte hunnit bli nervös ännu, säger Ingrid Holm när vi får tag i henne på måndagseftermiddagen.

Ingrid berättar att hon ser fram emot alla uppträdanden i december och januari och hon väntar speciellt på att få sjunga tillsammans med Luciakören.

Luciakröningen bjuder på sång och musik

Programmet i Helsingfors domkyrka är traditionellt med tal, sång och musik. Kompositör Harri Viitanen, kantor vid Helsingfors domkyrkoförsamling, framför Passacaglia för orgel. Det blir också sång och musik med Sällskapet Muntra Musikanter, Evivakören och Geir Rönning samt naturligtvis Finlands lucia och Luciakören.

I år är det journalisten och författaren Anna-Lena Laurén som håller kröningstalet.

På kröningen kommer Finlands lucia att bära den traditionella, skräddarsydda luciadräkten och ett smycke som är designat enkom för henne.

Luciasmycket symboliserar en öppen famn och är gjort av ett avokadoskal som fått sin gyllene färg av satintråd. Smycket har designats av smyckesformgivare Melina Lindroos.

Här kan du höra och se Finlands lucia

Lucia uppträder live på luciadagen i Yle Vega kl 9.15. Du kan också följa med luciauppträdandet via Yle Vega facebook där vi också sänder direkt från kl 9.15.

Luciakröningen från Helsingfors domkyrka sänds likaså direkt med start kl 17 i Yle Fem och på Yle Arenan. Kröningen sänds också i repris den 19.12 kl 21.00 i Yle Fem.

De vackraste julsångerna sänds i Yle Fem den 23.12 kl 20.25 med repris den 26.12 kl 14.55

Finlands Lucia är ett samarbete mellan Svenska Yle, Folkhälsan och Hufvudstadsbladet.

I över trettio år har Nationella audiovisuella institutet ordnat filmvisningar i 1920-talsbiografen Orion på Eriksgatan. Men i och med centrumbiblioteket kan Orions filmhistoriska saga vara all.

Det är Helsingfors stad som ursprungligen föreslog att arkivfilmvisningarna flyttas till centrumbiblioteket som väntas stå klar år 2018. Bland annat dålig tillgänglighet och begränsade tekniska möjligheter i Orion är orsaker till flytten.

Huvudstadsregionens filmfantaster sörjer

Filmentusiasten och kulturredaktören Viktor Granö anser att förslaget att flytta cinemateket från biografen på Eriksgatan är en katastrof.

- Jag har besökt biografen sedan jag var tolv år gammal, ibland flera gånger i veckan, och insupit filmhistoria, säger Granö.

För Viktor Granö är Orion en nästan helig plats. Enligt honom vore det en katastrof att flytta arkivfilmvisningarna från 1920-tals biografen till centrumbiblioteket. Viktor Granö Bild: Yle/Carina Bruun viktor granö

- Orion är det enda stället i Helsingfors där man regelbundet visar filmhistoriska verk. Och det innebär allt från stumfilm från tidigt 1900-tal till 1980-tals blockbusters.

Granö menar att den gamla filmkulturella miljön och stämningen som Orion skapar inte går att få på något annat ställe.

- Att se på film är en helhetsupplevelse. Där ingår salongen, doften och stämningen som är alldeles unik på Orion, säger Granö och understryker att det finns många som känner likadant för biografen.

- Att flytta Filmarkivets filmer från Orion är som att flytta alla Gallen-Kallelas tavlor från Ateneum till Kiasma eller Guggenheim, säger Granö.

Den äldsta som är i bruk

Han poängterar att Orion är den enda gamla biografen i Helsingfors som ännu är i bruk.

- Orion är ett filmuseum där man kan se på filmer. Därför kan den skyddas och bör skyddas, säger han.

"Det går att fixa problemen"

Granö tror att man kunde åtgärda problemen med tillgängligheten och göra det till exempel lättare för rullstolsburna att ta sig till biografen.

- Om man har råd att bygga en ny biograf i centrumbiblioteket, borde man ha råd att utveckla tillgänglighetsaspekten på Orion och bygga till exempel en hissramp och utvidga wc-utrymmen?

Han tycker inte heller att den tekniska biten är ett problem.

- Det finns inte en 70 millimeters projektor på Orion, men det finns inte så många 70 millimeters kopior. Tidigare har man gjort specialvisningar på Bio Rex ifall tekniken fattats på Orion. Det kan man säkert fortsätta med nu. 99 procent av filmhistorien är fortfarande 35 millimeters film och det ser bäst ut på Orion, säger Granö.

Hur lätt hittar folk till biografen på Eriksgatan?

- När Frozen eller Stanley Kubricks filmer visas är det slutsålt. De flesta filmer som visas är ändå inga stora dragplåster och det måste de inte vara. Och man ska inte göra falska föreställningar om att en dansk stumfilm drar fulla salonger bara för att den visas i centrumbibliotekets biograf. Men när de visar filmer som drar hittar folk dit. Till exempel är sing along-visningarna av barnfilmer jättepopulära, senast var jag på Lejonkungen med mina barn, säger Granö och understryker att biografen inte bara är för filmnördar.

Audiovisuella institutet: Centrumbiblioteket har fler möjligheter"

På Nationella audiovisuella institutet säger biträdande direktören Kirsi Raitaranta att man inte fattat ett beslut ännu.

- Just nu pågår förhandlingar mellan staden och Senatfastigheterna. I slutändan är det Undervisnings - och kulturministeriet som beslutar om flytten, säger Raitaranta.

Uppfyller de tekniska kraven

Centrumbiblioteket uppfyller enligt Raitaranta de tekniska krav som behövs för arkivfilmer och för första gången skulle biografen ha en 70 millimeters filmprojektor. Dessutom vore tillgängligheten bättre och den centrala platsen skulle locka mer folk till visningarna.

Raitaranta säger att en flytt till centrumbiblioteket är ett erkännande av nationell film och filmkultur överlag.

- Orion är vackert och fint. Men det finns vissa begränsningar där. Ifall vi visar arkivfilmer i centrumbiblioteket kan vi få nya besökare som annars inte skulle hitta till Orion. För en liten arkivbiograf är det bra att vara en del av ett större kultursammanhang, säger Raitaranta.

Fortsatt samarbete med Orion

Enligt Raitaranta har andra aktörer redan visat intresse för att fortsätta med filmverksamhet i Orion, men hon kan inte avslöja vilken aktör det är frågan om.

Kan en privat aktör hålla igång en biograf med endast en salong?

- Det är klart att det är en utmaning, men jag tror att det finns potential om man samarbetar med andra, med festivaler eller till och med med audiovisuella institutet.

Enligt Raitaranta har många hört av sig om Orion och flyttförslaget.

- Flera är oroliga för att biografens verksamhet slutar helt och hållet. Det vill så klart ingen.

Vad vill audiovisuella institutet, stanna på Orion eller flytta till centrumbiblioteket?

- Båda har sina fördelar. Centrumbiblioteket ger en massa möjligheter, medan Orion är gammalt och fint.

Men vill ni till centrumbiblioteket?

- Jag är tvungen att säga ja. Men egentligen vill vi ha båda två. Om jag måste välja så väljer jag dem båda.

Finns det något mer omodernt och förlegat än traditionellt luciafirande? Nej, säger Ted Forsström, och rekommenderar samtidigt fem helt nya innovativa sätt att fira denna händelsefattigaste av ceremonier. På ett sätt som bara Ted kan, givetvis.

Vet ni varför Lucia kallas högtid? För att den är så fantasilös och enformig att man måste vara hög för att få något ut av den! Haha!

Där satt den!

Nej men skämt åsido så är ju luciafirandet så torrt och trögt att man varje år önskar att lite hår skulle börja brinna. Det är det säkraste tecknet på att en tradition är i behov av att pimpas upp; när man börjar hoppas att någon ska brinna upp.

Men var inte oroliga! Ingen ska behöva genomlida tråkdöden i vinternatten! Jag ska sprida glans av min fägring och upplysa er om fem HELT NYA REVOLUTIONERANDE SÄTT att fira Lucia på!

#1: FIRA LUSIA!

Så här kan det se ut när man firar LuSia. Obs! Bilden är manipulerad! skärmdump av musikvideon Bild: Skärmdump, Daniel Askill Chandelier,sia

Om man till exempel vill lussa för sina föräldrar så klär man sig i en helt vanlig luciadräkt, men när man överraskar dem på morgonen så ska man smälla upp sovrumsdörren genom att svinga in i den på en enorm ljuskrona. När chocken och dammet lagt sig ska man omedelbart börja dansa hela koreografin från musikvideon. Inget långsamt, tråkigt skridande här inte!

Ifall du behöver fräscha upp dina moves kan du kolla in koreografin här:

#2: FIRA LUC.I.A!

Schhh! luc.i.as logo luc.i.a

Som bonus, varför inte baka ett litet pepparkaksguantanamo?

#3: FIRA LUSIAMESISKA TVILLINGAR!

Redan på 1700-talet firade man lusiamesiska tvillingar. luciamesiska tvillingar lucia

Nu borde din vän vara här. Be hen strippa och bita fast i pinnen. Applicera nu den kokheta sockermassan på vännens ena sida, från armhålan neråt. Ställ er sedan sida vid sida så nära det går och sjung Härlig är jorden tills ni känner att sockret hårdnat och att ni sitter ihop i ett gemensamt sår. Sedan är det bara att trä den modifierade vintertröjan över er båda och gå med i närmaste luciatåg!

Obs! Har du inga vänner så kan du be ett syskon, en förälder eller en hemlös att hjälpa dig fira!

#4: FIRA LUCIÄ IÄ CTHULHU FHTAGN!

Drömmar med vingesus, under oss skrämma, tänd dina vita ljus, Cthulhu Luciä! cthulhu chthulhu

Lovecrafts mest kända vidunder är Cthulhu, en varelse som ligger död men drömmande på havets botten och bara väntar på att återvända och åsamka världen galenskap och förödelse och förinta hela mänskligheten. Lite som det där som din mormor brukar krydda glöggen med.

Cthulhu beskrivs som en "fjällig människas kropp försedd med vingar och ett bläckfiskliknande huvud", så enklast blir det om du penslar dig med inlagd sill, tejpar fast en torkställning på ryggen och sätter en lutfisk på huvudet. Sen går du in i dina föräldrars sovrum och skriker Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

För mer skräck, vifta med en ceremoniell dolk och gör hotfulla rörelser.

#5: FIRA TUVALUCIA!

Tuvalu mo te Atua! tuvalu tuvalu

Känner du ändå att du vill göra något utöver det vanliga kan du sätta dig under en yuccapalm och exportera kokos och fisk, vilket de flesta på Tuvalu gör.

Ta-daa!

Nu är det bara att välja en av dessa fem och så kommer ditt luciafirande garanterat kännas fräscht igen! God jul och varsågod!

Henrietta Clayhills debutroman Den blinda fläcken berättar om svårigheterna för invandrare att bli en del av det finländska samhället. Hon skriver om kulturmöten och kulturkrockar och vad det innebär för en familj då den ena partnern är från ett annat land och kultur.

”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig”. Gunnar Ekelöfs välkända första strof i dikten Non serviam kommer till mig efter att jag slagit ihop pärmarna till Henrietta Clayhills debutroman Den blinda fläcken. Romanen berättar om hur det är att vara den andre, främlingen, invandraren i Finland idag. Av flera anledningar slår jag upp boken med förväntan. Som sverigesvensk är också jag en invandrare eller rättare sagt en grannvandrare. Naturligtvis är jag medveten om att jag är ytterst privilegierad.

Likheterna mellan de båda länderna är många - om vi bortser från språkdiskussionerna. Skillnaderna är subtila, vagare men inte desto mindre finns de och skapar en dissonans, ett utanförskap. Här lever jag med exilens blick på mig själv och andra. Jag både är och inte är en främling i detta land. Dagligdags funderar jag på och diskuterar kring olika perspektiv på migration, språk, integrering, utanförskap, assimilering, kulturskillnader –och likheter. Överlag vill jag höra berättelser om och framförallt av människor som av olika anledningar kommit till Finland på mer eller mindre permanent basis.

Den som aldrig varit utanför i ett sammanhang vet inte hur det är

Clayhills roman utspelar sig mestadels i två städer och på två tidsplan: Dublin för några år sedan och i Helsingfors idag. Vi får följa Erika och hennes parter Derek under ett par år. Hon är finlandssvensk journalist, han är kanadensisk kulturarbetare. De är som gjorda för varandra. Kärleken, ömheten, lusten mellan dem är utan tvivel, åtminstone då de träffades i Dublin. Det som ställer till det är verklighetens realiteter, andras önskningar och rädslor, framförallt i Helsingfors.

Öppningsscenen är stark. Vi är inbjudna på en middag. Gästerna har gott om kulturellt kapital, är beresta, välutbildade, rör sig ledigt på flera språk. Naturligtvis ser de sig som toleranta och öppna. De är trevligt, gästerna äter gott och diskussionerna om konsten och livet flödar. Allt löper utan mankemang fram till att Derek ställer den ärliga men ack så obekväma frågan varför det är så svårt att få jobb eller skapa kontakter om man inte är född och och uppvuxen i Finland. Pinsamt mummel uppstår. Inga svar. Det är inte lätt för de som aldrig rör sig utanför den egna bubblan att förstå hur det är att vara främlingen och elefanten i rummet.

Två olika städer. Två olika vardagar.

Dublin några år tidigare. Erika har flyttat med sina barn för att förverkliga den livslånga drömmen att våga sätta bo utomlands. Hon vill helt enkelt börja om någon annanstans utanför det finlandssvenska och finska trånga rummen, efter att barnens far lämnat familjen. Hon rapporterar för finska medier - bevakar bland annat fredsprocessen på Nordirland - skaffar nya vänner och nätverk. Det är Erika som berättar för oss om det irländska samhället. Här får vi intressanta inblickar i dagens Irland och hur människor förhåller sig till religion, politik och ekonomi.

Erika träffar Derek och de inleder ett förhållande. På det stora hela fungerar vardagen och de trivs på Irland. Det är i alla fall vad Erika tror, fram till att sonen meddelar att han vill flytta hem till Helsingfors.

Sagt och gjort. Erika och Derek bestämmer sig för att bosätta sig i Helsingfors på permanent basis. Nu börjar problemen hopa sig. Han känner sig alltmer alienerad och avvisad i det finländska samhället. Han har svårigheter att få jobb – trots att han har engelska som modersmål. Språkstudierna i svenska och finska går trögt, barnen växer upp till tonåringar och det smälls i dörrar och känslor stormar. De har ont om pengar och ensamheten växer kring dem. Här finns smärtsamma scener som vittnar om hur otroligt svårt det kan vara att knyta band, att bygga upp relationer då man inte har trampat gatstenarna i Helsingfors sedan generationer.

Erika jobbar på som journalist, försöker förstå sin nya situation och sitt hemland. För det är inte bara Derek som är ny i landet. Också för henne är det en ny situation och på sätt och vis ett nytt land och Helsingfors en annorlunda stad. Hon försöker lösa det hela genom att prata med andra i liknande situationer. Hon gör reportage och intervjuer med familjer, där den ena partern är från ett annat land. Det går så där.

Att vara nyfiken på det nya landet

Bokens ämne är synnerligen angeläget men mitt problem är att jag inte förstår mig på Derek. Bitvis är det som att han inte vill inse att han faktiskt självmant flyttat till Finland. Han är inte alls nyfiken på eller intresserad av sitt nya hemland. Tvärtom gnäller han på det eller förlöjligar det. Han är överhuvudtaget inte beredd att förändras. En flytt till ett nytt land, språk, sammanhang, ny familj kräver milt sagt en lyhördhet, öppenhet och inte minst nyfikenhet, tro mig. Han blir förnärmad om han inte kan tala engelska eller genast är centrum i ett samtal. Han vill både vara en del av ett sammanhang men är också ganska avig och tvär. Ganska snart kommer jag på mig själv att bli ordentligt irriterad på upplägget för att det i princip inte säger något nytt om hur det är att leva i exil eller om utanförskapets position – trots att det är det hela boken kretsar kring. Visserligen tar Den blinda fläcken fasta på känslorna och upplevelserna - de konkreta, de sublima – om hur det är att vara en främling i ett land, i ett sammanhang, men lämnar också alltför många perspektiv hängande i luften.

Förvisso är det en roman om invandring och kulturskillnader, men inte sällan blir det alltför stereotypt och schablonmässigt. Samma gamla visa om hur finländare är eller inte är.

Boken handlar om fördomar och men naturligtvis också om förhoppningar. Om vad som är borta och vad som är hemma. Om frihet och längtan. Den är skriven med patos, inte tu tal om annat, tyvärr räcker det inte hela vägen utan den irrar bort sig från sig själv, vilket är synd.

Engagerat men spretigt

Boken har bitvis formen av faktabok. Jag skulle önska att den hade fått vara det rakt av. Som den goda journalist Clayhill är skulle hon ha fokuserat på att skriva en fördjupad reportagebok om hur det är att vara nyinflyttad till Finland idag från ett annat västland och hur det är att leva i en ny familj för bägge parter. Också Erika transformeras vartefter till en främlingen i Finland och framförallt inför sig själv. Det är inget tvivel om Clayhills engagemang och vilja att skriva fram ömma punkter och blinda fläckar i det finländska samhället utifrån individuella röster och erfarenheter. Jag skulle gärna höra fler röster och ta del av erfarenheter om hur det är att vara inflyttad till Finland idag. De berättelserna behövs mer än någonsin.

Barnboken Nagu-nalle på djupa vatten av Henrika Andersson är nominerad till Arvid Lydecken-priset 2017. Boken är illustrerad av Christel Rönns, och den gavs i våras ut på Schildts & Söderströms.

Finlands Ungdomsförfattare delar årligen ut två litteraturpris: Topeliuspriset för en förtjänstfull ungdomsroman och Arvid Lydecken-priset för en förtjänstfull barnbok. År 2017 är vardera prissumman 2017 euro. Vinnarna kungörs 13.1.2017.

Den tredje boken om Nagu-nalle är en fristående berättelse om en nalle som får konkurrens och som genom ett vådligt äventyr får kontakt med det barn han tillhör. När Nagu-nalle märker att han blivit övergiven av barnen och att familjens katt blivit farligt stor, bestämmer han sig för att rymma, i riktning mot havet för att komma till Nagu.

pärmen till Henrika Andersson: Nagu-nalle på djupa vatten Bild: Schildts & Söderströms Henrika Andersson

Nagu-nalle på djupa vatten är en berättelse om en segeltur där deltagarna, en leopard, en orm och ett marsvin är lite motvilliga passagerare.

Boken har också kommit ut på finska som Nauvo-Auvo aalloilla.

De övriga nominerade böckerna för Arvid Lydecken-priset är Prinsessa Pikkiriikki av Hannele Lampela, Maan alaiset av Sanna Isto, Benjamin Hawk – merirosvon oppipoika av Juha-Pekka Koskinen, samt Tenho ja Ryske – satuja soitosta av Silja Sillanpää.

De nominerade böckerna för Topelius-priset är Naondel av Maria Turtschaninoff, Kevätuhrit av K.K. Alongi, Haiseva käsi ja muita kauheita tarinoita Uhriniitukaisesta av Magdalena Hai, Miia Martikaisen kärsimysviikko av Nelli Hietala, samt Kesän jälkeen kaikki on toisin av Siri Kolu.

Eva har precis börjat på gymnasiet. Hon har inte många att ty sig till förutom pojkvännen Jonas och bästa kompisen Isak och så sina gamla kompisar som hon växt ifrån. Nu är det dags att skaffa nya vänner. Säsong 1 och 2 av succéserien Skam publiceras på Arenan fredagen den 16 december!

Skam har blivit en megasuccé runt om i Europa och bland annat kallats "världens bästa ungdomsserie". Vi följer gänget genom fester, kärlekssorg, kampen för att stiga i rang på skolan och många andra utmaningar.

Seriens första säsong kretsar kring Eva som känner sig ensam i skolan och ensam hemma. Hon besluter sig för att ta ansvar för sitt eget liv och uppsöka nya ställen och människor som kan ge henne nya impulser och ny vänskap. Det är nu hon skall lägga grunden för de tre kommande åren – även om det går ut över gammal vänskap.

I den första säsongen följer vi Eva och hennes nyvunna kompisar Chris, Sana, Vilde och Noora. När de träffas för första gången är det för att planera gängets russebuss (russ är norskans motsvarighet till en avgångselev från gymnasiet).

Det blir ett brutalt uppvaknande. De är långt ifrån de populäraste tjejerna i skolan och för att kunna ändra på det så hjälper det inte att ordna den bästa russebussen och bjuda in andra.

Här gäller det istället att infiltrera sig med de populäraste, äldre killarna i skolan.

Men vem är egentligen Eva och hur långt är hon villig att gå för att det inte skall kollidera med hennes egna värderingar?

Skam publiceras på Arenan med svensk och finsk text.

Produktion: NRK / Samproduktion

Skam
Yle Arenan 16.12.2016
11 +12 avsnitt

Uppdatering 13.12.2016 kl. 14.55. Översättningen av ordet russebuss är korrigerad.

En fantasifull och lite knasig, men samtidigt trygg och bekant BUU-värld. Spelaren har sällskap av figurer ur BUU-klubben, som t.ex. BUU-stämpeln, Bärtil och Isa Gris och karaktärerna från Hittehatt. Det finns en massa att upptäcka - det mesta i världen går att dutta på och interagera med. Det finns också en uppsättning minispel för barn som hellre vill spela med mera uttalad målsättning.

-Kreativitet är ett nyckelord som vi kommer att satsa på också i fortsättningen när det gäller att utveckla nytt innehåll till appen. Redan nu finns det mycket rytm och musik utspritt i appens värld. Det finns också ett teckneverktyg där man kan rita, måla och stämpla så mycket man vill och orkar, säger konceptutvecklare Pia Manns.

Suzan Aledin, producent för småbarnsprogrammen, berättar att utgångspunkten har varit att innehållet ska vara igenkännbart, tryggt, kreativt utvecklande och dessutom pedagogiskt på ett lekfullt sätt för barn upp till 6 år.

Utvecklingen av appen har skett i samarbete med Pikku Kakkonen, Yles finskspråkiga barnprogram, som också har lett den tekniska utvecklingen. Appen är byggd på Unity, en ganska vanlig plattform för spelliknande innehåll på datorer, spelkonsoler och mobila apparater. En del av grundfunktionerna i appen är gemensamma med Pikku Kakkonen.

-Jag tycker att vi har lyckats bra med att åstadkomma två appar som helt klart är unika för BUU-klubben och Pikku Kakkonen, både vad gäller innehåll, grafik och ljudvärld, trots att apparna delar vissa tekniska och konceptuella grundlösningar, säger Pia Manns.

Digital lek

Digital lek kan stöda lekfullt tänkande, aktivera fantasin, skapa glädje över att lyckas och ge incitament till lek i verkligheten. Digital och verklig lek behöver inte utesluta varandra. Det viktiga är själva leken och det roligaste är att kunna skratta tillsammans. En bra balans för barnet mellan digital lek och verklig lek, där barnet har möjlighet att interagera med vuxna eller andra barn, är förstås viktig för barnets utveckling.

-I BUU-appen kan barnet testa hur det låter då man kombinerar olika instrument. Barnet kan leka med färger, träna minnet, öva fingermotorik och ta en bild på sig själv och dekorera fotografiet. En av mina favoriter är BUU-klubbsstämpeln. Om du pratar med BUU-stämpeln, så härmar den det du säger, berättar Suzan Aledin.

BUU-klubbens applikation. BUU-stämpeln härmar vad du säger. Bild: BUU-klubben BUU-klubben

-Riktigt glad är jag över alla kvillrande barnskratt som vi har fått höra under projektets gång då vi har varit ute och testat appen tillsammans med barnen. På basis av dem tror jag att appen är en bra start att bygga vidare på och utvidga under de kommande åren, säger Pia Manns.

BUU-klubbstämpeln, Isa Gris och Vimmel spelar instrument i BUU-klubbens applikation. Bild: BUU-klubben BUU-klubben

Hur hittar man den?

BUU-klubbens nya app finns för iOS- och Android-apparater. Minimikraven på operativsystemen är Android 4.1 eller iOS 8.1

Appen heter BUU-klubben och går att ladda ner från appbutikerna iTunes App Store och Google Play.

Ladda ner appen för Android.
Ladda ner appen for Iphone och Ipad.

Användare med iOS-apparater som redan har den gamla BUU-appen installerad kan också välja att bara uppdatera den gamla appen; då ersätter den nya appen den gamla.

Glada lekstunder önskar BUU-klubben!

Trodde du att luciasången är en hyllning till luciahelgonet? Inte alls, sångtexten handlar om vågor och vind och vackra hamnkvarter i Neapel i Italien. Först 90 år efter att sången skrevs ändrades texten till att handla om ljusbringerskan.

Luciasången kommer från Neapel i Italien. Där bodde den italienska tonsättaren Teodoro Cottrau och han är fadern till luciasången, både då det gäller melodi och text. Sången skrev han år 1835.

Cottrau skrev ursprungligen texten på napolitanska men tänkte att sången kunde bli populärare om den översattes till italienska. Enrico Cossovich skrev den italienska texten.

Sångtexten handlar inte alls om helgonet Lucia utan om Neapels hamnkvarter som heter Borgo Santa Lucia. Översätter man man den italienska texten Sul mare luccica l’astro d’argento blir det ungefär:

På havet skiner silverstjärnan,
lugna är vågorna,
mild är vinden.
Kom till min lilla båt,
Santa Lucia! Santa Lucia!

Sången lär ha sjungits av gondolförare och texten i luciasången är lagd i munnen på skepparen till en liten utfärdsbåt, som ligger vid kajen i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen om Santa Lucia är från havet.

Sången fick ny text då lussandet kom igång i Sverige

Det berättas att melodin sedan har kommit till Sverige med tonsättaren Gunnar Wennerberg i medlet av 1800-talet.

Den första svenska texten fick sången i början av 1900-talet och då började den: Aftonens stjärna havet bestrålar, uti dess skimmer allt nu sig målar...

Den text som mest används mest i finlandssvenska sammanhang börjar med Sankta lucia ljusklara hägring... och skrevs av den svenska författaren Sofia Elmblad och publicerades 1924.

Bara några år senare kom en ny text: Natten går tunga fjät runt gård och stuva…. den sjungs oftast i Sverige och den skrev läroboks- och sångtextförfattare Arwid Rosén i de tider då lussandet tog ordentligt fart i Sverige i slutet av 20-talet.

Mer om låten kan du höra i Vega kväll tisdag med start kl 17.30

Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?

Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi

Det började på toaletten men slutade i rätten. Skivbolaget Love records var under slutet av sjuttiotalet som produktivast, med mellan 30-60 skivsläpp per år. Hela katalogen omfattade 384 album.

Två unga män, Otto Donner (27) och Christian Schwindt (26) gick en oktoberdag 1966 till Stengårds sjukhus med en allvarlig avsikt. Att grunda ett skivbolag! Att det började med en ”eventuell diagnos” berodde på att ”Tredje mannen”, den 23-årige Atte Blom var intagen för undersökning.

Enda platsen var man kunde diskutera och samtidigt röka var på toaletten. Omgivna av sanitetsporslin, på avdelning 6 grundades bolaget Love records.

De tre vise männen

Trion kompletterade varandra perfekt. Otto Donner var musikern med trovärdighet i jazzkretsarna. Chrisse Schwindt hade ambitionen att vara ”ekonomen ” medan Atte Blom gav bolaget trovärdighet i egenskap av musikkritiker på Nya Pressen och Rytmi-lehti.

Atte hade helt klart den bredaste kunskapen inom populärmusiken, rock och blues och dessutom var han en bra skribent.

Vem skall göra vad? För vem? Och varför? Svaret blev att göra ett försök, EN SKIVA för ALLA. Går det åt skogen så får det gå. Alltså, den första skivan måste framför allt ge trovärdighet. Och risken att misslyckas måste vara liten.

Trion visste att Kaj Chydenius pantade på en massa sånger så de tog kontakt med honom. Han tackade JA! Samtidigt insåg de att bolaget också måste ha ett namn. Otto kom med det smekande ordet ”luv” som blev Love.

Seansen på toaletten slutar här.

Guld, rökelse och myrra

Ambitionerna var från första början höga. I år på den finländska marknaden, därefter Skandinavien, sedan tar vi Europa och som socker på botten Amerika.

Inställningen var på rätt spår. Som ett bra exempel på vår grammofonindustris bristfälliga färdigheter på den internationella marknaden togs ”Letkis” som kunde ha blivit en världshit med Ronnie Kranks orkester, men ingen visste vad man skulle göra. Guldet uteblev.

Men, Love records skulle göra allt bättre. Dessutom ville man avskaffa myten om att det är en lottovinst att få göra en skiva. Låt alla blommor blomma.

I begynnelsen var Kaj

När Love records blev ett registrerat företag den 13 december 1966 var den första produkten redan inspelad, Kaj Chydenius lauluja. Skivan sålde hyfsat och Love kunde fortsätta.

Men man levde från hand till mun och var beroende av närkontakter. Den tredje produktionen Var är min stora luddiga Nalle var en följd av att Otto Donner var med i Svenska teaterns pjäs med samma namn.

En annan tidig produktion var For friends and relatives med Christian Schwindt Quintet.

Ingen rädder för vargen här

De etablerade skivbolagen Fazer och Scandia såg aldrig Love records som en allvarlig konkurrent. Trion Donner-Schwindt- Blom var i och för sig respekterade personer i musikkretsarna, men deras kännedom om musikbussines räknades som noll.

Men vi levde i en brytningens tid. Fazer, det överlägset största bolaget hade de flesta utgåvorna, medan Scandia med betydligt mindre potential plockade mera placeringar på listorna.

Love records väntade bakom hörnet med ett koncept där jazzdiggarna och rockfolket skulle mötas.

Love records skivomslag Love records-skivomslag love records,skivkonvolut,skivomslag

Varde Blues Section!

Blues Section med Måns Groundstroem, Hasse Walli, Ronnie Österberg, Eero Koivistoinen och Jim Pembroke blev en brytning i det finländska popmusiklandskapet.

Efter att ha hört bandet på en repetition gav Otto grönt ljus för en singel och därefter för en LP med eget material, vilket var helt nytt i vårt musikklimat. Call me on your telephone blev den första singlen. Under inspelningen kom Ottos musikalitet väl till pass. Han försökte hålla killarna i tempo med att dirigera i Finnvox studio.

Låten fick bra recensioner, men en hit blev den aldrig. (För mig blev den). Killarna var bra musiker vilket ledde till att de blev studiomusiker.

Det första jobbet var att spela in en låt med Kirka, Anna suukko vain. Otto Donner skrev musiken, Atte Blom texten och Chrisse Schwindt spelade trummor.

Det kan väl kallas företagaranda?

Hur gick det se'n?

Kirka blev aldrig en stjärna på Love records himmel. Han var intresserad av att göra schlagers och Scandia nappade honom.

Detta var ett annat bevis på att ”Trion” inte visste hur slipstenen skulle dras. Sverigekontakterna ville man etablera med produktionen Lars Werner och hans vänner 1967. (Samma år som Sgt Pepper släpptes).

1969 blev det en schism mellan artister och skivproducenter gällande ersättningar för radiospelningar, vilket ledde till att distributörerna nobbade små skivbolag. Love records var ett av dem. Det gällde nu att spela in en stor katalog.

Så småningom föddes Wigwam, Tasavallan presidenttti, Arja Saijonmaa, M.A. Numminen, Rauli ”Badding” Somerjoki, Tolonen, Agit prop, Dave Lindholm, Hector, Pekka Pohjola och bolagets största framgång Hurriganes. Men också Norrbaggar, Lyran, Aspö-Erik, Bo Andersson, Inga och Lasse och Borgbackens karusellmusik.

Love records-skivomslag Love records-skivomslag love records,skivkonvolut,skivomslag

En bra början på toaletten slutade i rätten

Hurriganes var Love records ekonomiska räddning. Wigwam kunde ha gjort en internationell karriär med Nuclear Nightclub, men trots en massiv kampanj med Virgin records i England sålde plattan endast 10.000 ex.

När Love records under slutet av sjuttiotalet var som produktivast, med mellan 30-60 skivsläpp per år, började det också knaka i fogarna. Produktionen ökade, lagret växte och försäljningen minskade.

Jag minns när Otto en gång sade till mig: Bolaget var bra…men pengarna saknades. Love records hade kört in i en likviditetskris. Konkursen var oundviklig och klubban föll i rättsalen.

Vad blev kvar?

Love records kvarstår som ett av, eller kanske rentav det mest betydande skivbolaget i finländsk musikhistoria. Ideologin var inte att förtjäna på musiken utan tjäna musiken. Med dagens ögon sett en naiv föreställning, men 70-talet var annorlunda.

Låt alla blommor blomma var ledtråden i verksamheten och det får vi vara tacksamma för. Många artister som idag hyllas hade aldrig haft en gnutta till chans att etablera sig. Många finlandssvenska sånger hade helt säkert glömts bort utan Love records. Höstvisa för att nämna ett exempel.

Många produktioner som med dåtida ögon sedda verkade fullständigt marginella har senare visat sig vara värdefulla tidsdokument. Sammanlagt publicerade bolaget 384 album. Love records gjorde musik med kärlek, men ingen kärlek varar för evigt.

Tyvärr!

De tre vise männens gemensamma polstjärna slocknade, men musiken lever kvar. Tack för musiken Love records. We love it!