Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Rockpoliserna:
Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!
Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!
1. Vad kallar H.I.M. sin musikstil för?
2. Vilket rockband gav för 30 år sedan rockklassikern ”The Final Countdown”?
3. År 1946 gav countrysångaren Merle Travis ut låten ”Sixteen Tons”. Den är ändå mest känd med en annan artist som gav ut sin version år 1955. Vem är artisten?
4. Vilken grupp bestod ursprungligen av Tionne ”T-Boz” Watkins, Lisa ”Left Eye” Lopes och Rozonda ”Chilli” Thomas?
5. Vad heter låtskrivaren och pianisten på bilden?
6. Vilket album innebar det stora internationella genombrottet för Red Hot Chili Peppers?
7. Vad heter den grupp som år 1961 fick en listetta med deras version av ”The Lion Sleeps Tonight”?
8. I vilken duo heter medlemmarna Daryl och John i förnamn?
9. Vilket skotskt rockband startades av bl.a. sångaren och gitarristen Stuart Adamson år 1981? Deras mest kända låtar är bl.a. ”Wonderland”, ”East of Eden” och ”Look Away”.
10. Vilken amerikansk musiker gav hösten 1971 ut den surrealistiska musikfilmen ”200 Motels”?
Den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann har blivit hyllad och belönad var än den visats och lovsången är befogad. Den är extremt rolig och väldigt sorglig och träffar så rätt att den är svår att glömma.
Min pappa Toni Erdmann handlar om Winfried (Peter Simonischek) som är en pensionerad, frånskild lärare och hans dotter Ines (Sandra Hüller) som är en elegant businesskvinna i oljebranschen och deras, minst sagt, ansträngda relation.
Men den handlar också om pruttkuddar, konsulter och bakelser spritsade med sperma. Och är en film där den nakna sanningen även är väldigt bokstavlig.
Det är en förvirrande film, ytterst pinsam, hejdlöst rolig, stillsamt allvarlig och så sorglig att det gör ont i hjärtat.
Ines (Sandra Hüller) står naken i sin lägenhet och ser på den håriga varelse som precis stigit in i rummet.Bild: Future Filmmin pappa toni erdmann!,Sandra Hüller,Toni Erdmann
Far och dotter går inte ihop
Winfried är en skojfrisk man som älskar att överraska med en konstig humor. I filmens inledning kommer ett postbud med ett paket, Winfried öppnar dörren men påstår att paketet är till hans bror Toni. Så han går in i lägenheten, ropar åt "brodern", och återvänder till dörren iklädd peruk och löständer. Postbudet ser mycket förbryllad ut.
Och förbryllad är man också som åskådare. Vem är denna man som gillar fula peruker och ännu fulare, utstående löständer? Skämtar han för att glädja andra eller för att dölja sin nervositet eller genomgår han ett sammanbrott?
Hans dotter Ines är trådsmal, elegant och gör karriär som konsult i Bukarest (att ge folk sparken betyder bättre affärer). Hon är stressad och spänd som en fiolsträng och låtsas hellre tala i telefon än att tvingas tala med sin pappa.
Är du lycklig, frågar pappan? Men Ines verkar inte vilja förstå frågan.
Winfried vill väl, han vill ha kontakt med sin dotter så han reser till Bukarest, på en överraskningsvisit.
Scen ur filmen Toni Erdman.Bild: Komplizen Filmpeter simoni,Sandra Hüller
När man skäms för att man skäms
Ines är inte glad över att henne pappa plötsligt dyker upp, om blickar kunde döda skulle Winfried vara stendöd. Ines har inte tid, hon skulle inte orka men snäll som hon är tar hon med sin pappa på alla de olika tillställningar hon måste gå på.
Winfried känner sig borttappad och förvirrad. Han förstår inte den värld Ines lever i och han förstår inte Ines.
Och han reagerar med att ta på sig peruken och löständerna och kalla sig för coachen Toni Erdmann. Reaktionen kan tolkas som ett försök att muntra upp Ines, men kan likaväl ses som en utmaning eller bara ett sätt att retas.
Ines är också förvirrad men mest arg. I sin ansträngda, högpresterande tillvaro behöver hon inte en skojfrisk och pinsam pappa. Hon behöver inte en man, hon är ju en av killarna, lika tuff och lika smart. Och därför blir allting så mycket mer smärtfullt när hon inser att hon blir annorlunda bemött med en man vid sin sida, hur pinsam han än är.
Hon skäms över sin pappa och skäms för att hon skäms.
Ge filmen tid
Min pappa Toni Erdmann är en film som tar tid på sig (2 h och 42 min) för att berätta sin historia. Men när slutresultatet är så komplext, absurt och smart inser man att den här filmen behöver just så här mycket tid.
Regissören och manusförfattaren Maren Ade skildrar många olika saker samtidigt både i dialogen och i bilderna. Till sin hjälp har hon två suveräna skådespelare i Peter Simonischek och Sandra Hüller som är helt fantastiska i sitt samspel.
Ade drar oss också igenom nästan hela känsloregistret. Just så här är det, tänker jag flere gånger. Just så här humoristiskt och sorgligt, härligt och deprimerande, ofullkomligt och rörigt är livet.
Humor är inte alltid lösningen fast vi ibland inte har nåt annat val än att skratta.
Vi har alla nåt vi vill dölja, till och med för våra föräldrar eller för våra barn.
Två motsatser kan ibland vara väldigt lika, vilket är befriande och sorgligt.
Och en film som lyckas klämma in en karaokeversion av Whitney Hustons supersockriga ballad The Greatest Love of All och göra det så absurt och berörande att jag hör orden på ett helt nytt sätt. Det är en film man bara måste älska.
Winifried (Peter Simonischek) och hans dotter Ines (Sandra Hüller) sitter i baksätet i en bil och ser åt olika håll.Bild: Future Filmmin pappa toni erdmann!,Peter Simonischek,Sandra Hüller,Toni Erdmann
Fredag den 16 decemger utkommer Studentbladet för sista gången i pappersform. Från och med januari blir tidningen helt och hållet digital.
Studentbladets uppgift är att bevaka svenska studerandes intressen och fungera som ett gemensamt forum.
Tidningen är Nordens äldsta studenttidning. Det första provnumret utkom år 1911.
Det digitala studentbladet kommer att ledas av chefredaktör Erik Sandström och community manager Sandra Suominen.
Reidar Wasenius är anlitad som projektledare för digitaliseringen under december till februari.
– Den största utmaningen med en digitalisering är att läsarna och tidningen hittar varandra. Vi har en bra uppfattning av vad vi ska erbjuda våra läsare så det torde inte bli ett problem att nå dem, konstaterar Wasenius.
Digitaliseringen underlättar tidningens ekonomi
Wasenius är övertygad om att tidningen kommer att ha en stabil ekonomi.
– Det finns nio medlemskorporationer som betalar för att få ta del av de tjänster som Studentbladet erbjuder. Utöver det kommer vi också att skaffa annonsintäkter.
Digitaliseringen kommer att ha stor inverkan på ekonomin.
– I och med att vi i framtiden kommer att publicera tidningen på webben betyder det inbesparingar i distributionskostnader, säger Wasenius.
Ny och målmedveten chefredaktör
Studentbladets nya chefredaktör Erik Sandström ser de utmaningar som digitaliseringen medför, men tror att det inte kommer att bli större problem.
– Jag ser många möjligheter och många utmaningar. Största utmaningen är kanske att ingen av oss i den nya redaktionen har jobbat med Studentbladet eller med att genomföra en digitalisering.
Han tror ändå inte att det ska bli ett problem.
– Vi har nu möjligheten att lägga alla våra resurser på digitaliseringen eftersom vi inte längre ger ut pappersnummer.
Sandström konstaterar att digitaliseringen i värsta fall kan leda till att flera samarbetsparter går ur projektet, men han ser inte det som troligt.
– Det är inget jag går omkring och oroar mig över. Jag tänker istället att digitaliseringen i bästa fall kan locka tillbaka de samarbetskorporationer som tidigare lämnat Svenska Studerandes Intresseförening, säger Sandström.
Uppdaterad kl. 9.35 med Erik Sandströms kommentarer
Den första inspelningen av Have Yourself a Merry Little Christmas gjordes 1944 av Judy Garland för filmen Meet Me in St. Louis. Men Hugh Martins ursprungliga text var så dyster att både Garland och regissören Vincente Minnelli krävde att han skrev om den.
Hugh Martin var en amerikansk kompositör och låtskrivare som skrev musik framför allt till filmer och musikaler. 1943, då han var tjugonio år gammal, gjorde han ett besök i sitt forna barndomshem i Birmingham, Alabama. Överväldigad av nostalgiska känslor skrev Martin då sin berömda julsång Have Yourself a Merry Little Christmas.
Hugh Martins mångåriga samarbetspartner Ralph Blane anges ofta som medförfattare, men i det här fallet är det osäkert om han alls medverkade. Hugh Martin har senare hävdat att han skrev sången ensam.
Lanserades i filmmusikal
Den första versionen av sångtexten är en dyster betraktelse över en tid som är ohjälpligt förlorad och aldrig kommer tillbaka. Martin var själv nöjd över sin skapelse, och lade fram den som ett av förslagen då han året därpå fick i uppdrag att skriva ny musik till filmmusikalen Meet Me in St. Louis.
Filmen regisserades av Vincente Minnelli, och i huvudrollen hade man den tjugotvååriga Judy Garland, som slagit igenom några år tidigare i Trollkarlen från Oz.
Judy Garland och Margaret O'Brien, systrar i filmen Meet Me in St. Louis.Judy Garland och Margaret O'Brien i filmen Meet Me in St. Louis 1944.Bild: Publicitetsfoto från 1944Judy Garland,Margaret O'Brien,Vi mötas i St. Louis
Tillbaka till ritbordet
Både Garland och Minnelli tyckte att Hugh Martins sångtext var alltför deprimerande och krävde att han skulle skriva om den. Efter en viss tvekan gjorde Martin som han blivit ombedd och kunde snart presentera en ny, betydligt bättre text.
Nu hade Martin hittat den rätta balansen mellan melankoli och hoppfullhet, och sången passade perfekt i sitt sammanhang i filmen.
Familjeliv i St. Louis
Meet Me In St. Louis utspelar sig i St. Louis strax före den stora världsutställningen 1904. Alla, särskilt barn och unga, väntar med spänning på den stora händelsen.
Judy Garlands rollfigur Esther är den näst äldsta dottern i den välbärgade familjen Smith i St. Louis. Strax före jul får Esther och hennes syskon veta att deras pappa blivit befordrad i sitt arbete och att familjen därför måste flytta till New York.
Sorgen är stor när barnen förstår att de inte kommer att få se världsutställningen utan kommer att skiljas från vänner och älskade och flytta bort.
Sorgsen julsång
En av filmens stora höjdpunkter är när Esther (Judy Garland) sjunger Have Yourself a Merry Little Christmas för sin lillasyster, en sång som lovar att allt kommer att bli bra, samtidigt som både Esther och åskådaren vet att sanningen är en annan.
På hollywoodmusikalers vis får filmen ändå ett lyckligt slut. Familjen stannar kvar i St.Louis och besöker tillsammans den stora världsutställningen.
Happy End blev det också för Judy Garland och Vincente Minnelli, som blev ett par vid den här filminspelningen och gifte sig följande år.
Tack vare filmen blev Hugh Martins sång en hit, som sedan dess har spelats in av otaliga artister, framför allt i USA men också i andra länder. I dag hör den till de amerikanska julsångsklassikerna.
Ännu en omarbetning
Många år senare fick Hugh Martin lov att skriva om texten till sin sång ännu en gång. Frank Sinatra hade sjungit in sången på skiva redan 1947, men då han tio år senare beslöt göra en ny inspelning ville han ha en gladare text.
Frank Sinatra 1962.Frank Sinatra sjungerBild: Wikimedia CommonsFrank Sinatra
Sinatra bad Hugh Martin omarbeta texten, och den här gången hade Martin inga skrupler. Han bytte ut flera rader i sången och gjorde den muntrare men också mer intetsägande.
Frank Sinatras version från 1957 blev en stor framgång och en god affär för Hugh Martin. I flera decennier var det den nya texten som användes då olika artister spelade in sina tolkningar av låten.
Men under de allra senaste åren har Judy Garlands textversion igen börjat vinna terräng. Många av de nyaste inspelningarna använder sig av Garlandtexten, som enligt mångas uppfattning – även Hugh Martins – är den bästa.
Du kan höra Judy Garland sjunga Have Yourself a Merry Little Christmas i Vega Kväll fredagen den 16.12. Sändningen börjar kl. 17.30.
Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?
Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi
Humorgruppen KAJ har släppt en ny musikvideo. "Härkas (No var e nåo na twerkas)" är gängets första animerade musikvideo.
Låten och musikvideon handlar om en diskjockey som tvingas stå ut med folks utläggningar om att han borde "skaff ett riktot arbejt”. Budskapet bakom låten ligger humorgruppen varmt om hjärtat.
– Vi har fått höra samma sak, att vi borde skaffa ett riktigt jobb i stället för att åka runt och göra det här. Men sakta men säkert blir man accepterad, spelning efter spelning, säger Kevin Holmström och skrattar.
Låten och musikvideon kretsar kring dansstilen twerking, vilken går ut på att man lätt neråthukad och med benen isär skakar på rumpan.
I musikvideon kan man se statsminister Juha Sipilä dansa på ett bord och Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini dricka shots.
Animationen är gjord av Kim Filppula och text och musik är gjord av KAJ och Janne Hyöty.
Twerkingen kräver sin rumpa
– Axel är i allmänhet den av oss som dansar bäst, det gäller också twerkingen. Jag är då igen sämst av oss på att twerka. Jag har en för dåligt anpassad röv till just den stilen, säger Kevin.
Låten finns med på humorgruppens tredje album "Kom ti byin" som släpptes i oktober i år.
Ni kan höra en längre intervju med Milli och Simon och humorgruppens Axel Åhman under eftermiddagen idag.
Kritikerna har varit eniga sedan start: Skam är något utöver det vanliga. Serien har bland annat kallats världens bästa ungdomsserie, och tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk. När första avsnittet av säsong tre släpptes i Norge i oktober i år sågs det av nästan en halv miljon människor under det första dygnet.
I Skam får vi följa en grupp ungdomar vid Hartvig Nissen gymnasiet i Oslo. Deras vardag kretsar kring kärlek, svek, vänskap och fest. Det är en skildring av ungdomslivet med allt vad det kan innebära.
I första säsongen är det karaktären Eva som står i fokus. Hon har precis börjat gymnasiet och känner sig rätt ensam och borttappad.
Relationen till pojkvännen Jonas är inte helt problemfri och pressen på att skapa ett stort socialt nätverk är stor. Eva får också erfara att de egna värderingarna ibland får ge vika när det handlar om populäritet och att klättra i rang.
I säsong två skiftar sedan fokus till Evas kompis Noora och i den tredje säsongen (som ännu inte är tillgänglig i Finland) är det 16-årige Isak som blir den nya huvudkaraktären.
Jonas och Evas relation är inte alltid helt problemfri.Eva och Jonas i norska dramaserien Skam.Bild: NRK6244 0001 000,avsnitt 1,lisa teige som eva,marlon langeland som jonas,SKAM,säsong 1,Yle Arenan
Hög igenkänningsfaktor
Att serien haft så stor genomslagskraft anses bero på flera olika saker. En av dem är att man utgått från djupintervjuer med 16-åriga tjejer och låter deras verklighet bilda utgångspunkten för serien.
Det här kallas NABC-metoden (needs/approach/benefit/competition) och har utvecklats vid universitetet i Stanford.
Seriens skapare och manusförfattare Julie Andem har i mån av möjlighet försökt undvika att marknadsföra serien på traditionellt vis. I stället bestämde hon sig för att ta till sociala medier – målgruppens plattformer.
I den här strategin ingår också att tittarna har en möjlighet att följa karaktärerna via deras fejkade konton på sociala medier mellan avsnitten.
När jag förklarade att jag spelar med i en tv-serie och att det är min rollkaraktär trodde han inte på mig.― Josefine Pettersen
Skådespelarnas roll i offentligheten är minimal och de har knappt gett några intervjuer alls. Med undantag av i höstas när Fredrik Skavlan fick chansen att tala med 20-åriga Josefine Pettersen som gestaltar Noora.
Under intervjun berättade hon bland annat om en gång när hon blev utkastad från krogen på grund av serien.
- Jag gick ut på en bar med två väninnor och satt där med en öl i handen. Då kom det en vakt och bad mig följa med. Han uppmanade mig att visa ID och när jag gjorde det sa han att han vet att det är falskt eftersom han fått in så många tips av folk som sagt att jag är 16 år och heter Noora. När jag förklarade att jag spelar med i en tv-serie och att det är min rollkaraktär trodde han inte på mig. Han ringde polisen och jag fick svara på en massa frågor om mig själv. Herregud tänkte jag, kan ni inte bara googla mig?, säger hon under intervjun.
Hon har tävlat för Estland i Eurovisionen och spelat Anna i Bullerbyn på film. Anna Sahlene vill bli en bättre skådespelerska och återerövra sin estniska publik. Nu är hon gästartist i finalen i På resande not.
Sent en kväll i januari 2002 fick Anna Sahlin, som då satsade på en solokarriär under namnet Sahlene, ett underligt telefonsamtal från en musikförläggare med ett märkligt ärende.
- Han representerade två estniska låtskrivare vars artist hade hoppat av den estniska melodifestivalen som skulle hållas nästa dag och nu behövde de en ny artist.
- Jag blev ganska ställd. ”När sa ni att det var? Imorgon?” Han sa att svenska artister fick vara med i Estland eftersom det egentligen är en låtskrivartävling. Jag blev ganska chockad av frågan och tänkte först självklart säga nej.
- Jag hade väl lite fördomar om estnisk schlager, och så tänkte jag att hur ska jag kunna göra ett bra jobb med en låt jag aldrig hört om finalen är i morgon? Men så bestämde jag mig för att det är för mycket nej-tackande här i livet. Man ska säga ja till saker. Man ska bejaka roliga och spännande saker.
- Jag var så säker på att inte vinna så jag tänkte att låten inte ens behöver vara bra. Det räcker att den är okej så tackar jag ja. Ingen kommer att få veta om det i alla fall, men jag kommer att ha en rolig historia att berätta.
- De skickade över låten. Det här var på modemtiden, så det tog en lång stund och jag fick bara halva låten, resten kom aldrig. Jag lyssnade med väldigt elaka öron men trots det tyckte jag att låten var bra. En modern popschlager som kändes relevant och som kunde spelas på radio. Vid midnatt bestämde jag mig för att tacka ja och nästa morgon åkte jag till Tallinn för generalrepetitionen.
- Eftersom jag inte hunnit lära mig texten fick jag ha stora skyltar med texten på i kulissen, men tyvärr höll scenarbetarna dem upp och ner. Det stod i tidningarna att jag hade lite stirrig blick, men det var för att jag förvivlat försökte läsa vad det stod.
- Under röstningen var allt på estniska så jag förstod ingenting, men plötsligt riktades kamerorna mot oss och min producent viskade: ”I think we are winning.” Helt plötsligt började det regna konfetti och det var bara att springa ut på scenen och det hela var oerhört surrealistiskt. Helt plötsligt skulle jag representera Estland, ett land jag aldrig tidigare varit i, och min tanke var: ”Vill jag verkligen det här?” Men så bestämde jag att det inte spelade någon roll vad jag ville.
Anna Sahlene uppträder med husbandet i finalen av På resande not.Anna Sahlene uppträder med husbandet i finalen av På resande not.Bild: Parad Media6277 6616 000,Anna Sahlin,avsnitt 16,på resande not,sahlene,säsong 3,Yle Fem
Hela Estland förälskade sig i den svenska sångerskan och tog emot henne med öppna armar. Hon syntes i alla tidningar och blev snabbt en stor stjärna.
- Jag är så glad och tacksam för att de verkligen tog mig till sig och jag gjorde mitt allra bästa för att visa mig ödmjuk. Precis i början hördes röster som tyckte det var snopet att det inte skulle vara en estnisk artist nu när Estland stod värd för hela tävlingen, men sedan fick jag så mycket kärlek från det estniska folket att det värmer än idag.
När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet.― Anna Sahlene
Vid finalen i Tallinn kom Anna Sahlene på tredje plats med ”Runaway”, vilket är Estlands näst bästa placering någonsin. Kanske hjälpte det att ha rutin sedan tidigare. Anna hade redan varit med som körsångerska bakom Charlotte Perrelli vid ESC i Jerusalem tre år tidigare.
- Då vann vi hela tävlingen. Men det är en annan sak att stå i bakgrunden.
- Dels har du inte detta enorma fokus inte bara på ditt framträdande utan på allt, hur du ser ut, vad du säger, vad du gör, minsta rörelse. Det är mycket mindre press och mycket mindre spotlight på dig om du står i kören.
- Samtidigt, om du körar finns inget utrymme för misstag. Om man är soloartist så har folk en förmåga att dalta lite med dig, men är du i kören ska du bara komma in med din professionalism och göra ditt jobb. Det finns inget rum för att det ska bli fel eller låta dåligt. Så det är press på olika sätt, men mycket mer om du är huvudartist.
Revansch en stor drivkraft
Vid sidan av sången har Anna Sahlene också lånat ut sin röst till tecknade filmer och har de senaste åren ägnat sig allt mer åt skådespeleri.
- Jag älskar att skådespela och jobbar på att utveckla den sidan, det är en dröm jag har haft. När jag var liten spelade jag Anna i filmerna om Bullerbybarnen, Astrid Lindgren-filmerna, som blev ikoniska i Sverige. När jag kom tillbaka till skolan blev jag väldigt retad för att jag spelat in de här filmerna, och det gjorde att jag inte vågade fortsätta med skådespeleriet. Tyvärr, för jag älskade det och måste nog säga att jag hade en talang för det också.
- Sedan har den här drömmen vuxit mer och mer, och jag har fått möjligheten att göra den kvinnliga huvudrollen i två musikaler på stora scener i Stockholm. Nu har jag jobbat på en monolog och det är en egen föreställning jag satt ihop. Jag har repeterat intensivt hela året och hoppas få sätta upp den snart, det är väldigt roligt och jag vill bli ännu bättre på det.
Hur mycket är det den retade barnskådespelaren i dig som vill ha revansch?
- Jag tror inte att jag är så mycket för revansch på andra, det har inte varit någon stor drivkraft i mig. Däremot så känner jag att mitt tioåriga jag inte kan diktera vad jag som vuxen ska säga eller göra. Det är ett för stort övergrepp på mig själv att låta mina erfarenheter som barn diktera hur jag ska vara när jag är vuxen.
- Jag känner mer att jag har den här drivkraften och måste våga göra det. Och jag måste våga tro på det för jag har ganska mycket att ta igen i skådespeleriet.
Du gjorde en liten comeback i Eurovision Song Contest i våras som körsångerska för Australien. Hur troligt är det att vi får se dig tävla som soloartist igen?
- Jag skulle väldigt gärna vilja det. Det är faktiskt en dröm. Jag har varit med i den svenska melodifestivalen tre gånger utan att gå vidare och ibland tror jag att den internationella tävlingen passar mig bättre som forum än vad den svenska finalen gör.
- Jag skulle hemskt gärna vilja komma tillbaka till Estland och sjunga där. Nästa år är det femton år sedan jag tävlade med ”Runaway” men de kommer fortfarande ihåg mig, och jag har fortfarande fans där. Jag saknar Estland och jag saknar min publik där och det känns inte riktigt rätt att jag inte är där mer än vad jag är.
Hela 23 år har förflutit sedan tv-serien 16 hade premiär i dåvarande FST. I dag har serien publicerats på Yle Arenan, där samtliga nio avsnitt kommer att vara tillgängliga i ett helt år.
För fansen innebär detta en nostalgifest utan like. Men vad tycker de som hade roller i ungdomsserien?
- Man brukar ju säga att ”oj det har gått så snabbt” men i det här fallet känner man nog att 23 år gått, konstaterar Silva Lillrank som spelade rollen som Nenne.
Hon får medhåll av "Felix", alias Kasper Ramström.
- Det är otroligt vilka minnen som väcks till liv bara man hör signaturlåten, Vår tid e nu. Jag har inte lyssnat på den på evigheter, ändå minns jag precis vem som sjunger vad, hur det gick till vid inspelningen och så vidare.
Ungdomar i 16, Yle 1993Bild: Yle kuvapalvelu16 (tv-serie),Jerry Wahlforss,kasper ramström,silva lillrank,svartvit bild
Det började med en annons
Att Lillrank och Ramström fick roller i det som skulle bli en kultförklarad ungdomsserie började med en annons.
- De sökte efter unga skådespelare till en tv-serie och så ordnades auditions, minns Kasper Ramström. Jag har ingen aning om vem som egentligen anmälde mig och hur det riktigt gick till, men jag fick rollen.
Silva Lillrank blev intresserad av teater under gymnasietiden och ville gärna spela med i ungdomsmusikaler.
- När jag hörde om provspelningarna för 16 var det helt klart för mig, jag ville med!
Silva Lillrank som NenneUng kvinna med färggranna örhängen Bild: Yle16,silva lillranl,tv-serier,Yle Fem
Kärleksbrev varje dag
Inspelningen av serien pågick sommaren 1992. Lillrank och Ramström vill minnas att skådespelarna alla var ungefär sexton år också på riktigt.
- Ja, jag var ju aningen äldre och hade precis tagit studenten, konstaterar Lillrank, och en av oss hade till och med körkort eftersom hon varit i USA.
Då serien visades på tv blev de unga skådespelarna stjärnor över en natt. Kasper Ramström minns att det var en omtumlande situation.
- Det hände inte så ofta att folk kom fram på gatan, men nog var det underligt för en 16-årig pojkspoling när det droppade in kärleksbrev på daglig basis!
- Det hände inte mig! utropar Silva Lillrank, jag antar att det var flickfansen som gjorde sådant mot pojkskådepelarna.
Kasper Ramström som FelixUng man i grön skjortaBild: Yle16,kasper ramström,tv-serier,Yle Fem
Skolturne med kravallstaket
16-gänget åkte också på en skolturné runt om i Svenskfinland, och då blev det ännu tydligare vilket enormt genomslag serien haft.
- Jag minns skolor där de satte upp kravallstängsel när vår buss körde in, skrattar Ramström. Och så stod våra snoriga knappt 20 år fyllda producenter i mörka rockar och försökte se tuffa ut. Det var helt tokigt! Men allt tog ju slut på några månader, ett halvår senare var jag en nobody igen. Så jag tror inte jag fick några men av det hela.
Silva Lillrank har fortsatt att arbeta som skådespelare och haft mängder av roller både på scenen och framför kameran. Ändå händer det fortfarande att hon blir igenkänd som Nenne från 16.
- Överraskande nog kan man fortfarande stöta på folk till exempel i biografkön som kommer ihåg en från 16. Det är ofta sådana som är lite yngre än jag och som väl såg serien i tiderna och fastnade för den.
Fortsatt bana inom kultur och media
Kasper Ramström fortsatte också med att stå på scenen, bland annat som sångare i a cappelagruppen FORK. Man kan rent av hävda att FORK inte hade existerat utan 16, eftersom alla de ursprungliga medlemmarna hade roller i serien. Också Silva Lillrank var tidigare sångare i FORK.
Flera av de som hade roller i 16 fortsatte på skådespelarbanan, bland annat Jerry Wahlforss, Max Forsman och Carl Gustav Wentzel. I den fiktiva skolans lärarkår hittades bland annat Ami Aspelund, Stina Rautelin och Riko Eklundh.
- Procentuellt var det ju otroligt många av oss unga som var med i 16 som fortsatte inom kultur- eller mediebranschen, konstaterar Kasper Ramström. I den lilla finlandssvenska kulturvärlden stöter vi ihop hela tiden och får några år sedan hade vi en 16-träff som mest gick ut på att vi satt och pratade gamla minnen.
Före sin tid
Att serien 16 nu publiceras på Yle Arenan är slutresutaten av en publikomröstning. Yle lät publiken rösta fram de tv-serier den helst ville se på nytt och 16 fick hela 17 000 röster.
- Det är ju helt otroligt, säger Silva Lillrank, det måste ju betyda att folk verkligen vill se 16 igen. Och visst hade den ju kvaliteter! Till exempel musikvideorna var någonting nytt. Det fanns ju inget youtube på den tiden, man såg kanske på MTV efter skolan. Men i 16 satsades det mycket på just musikvideorna i varje avsnitt.
- Jag tror att alla vi som var med i efterhand har insett att vi var lite före vår tid, säger Kasper Ramström. Det här var ju långt före fenomen som Glee och High School Musical, och det gjordes varken finsk- eller svenskspråkiga tv-serier för unga så vi fick en stor publik.
Skolfoto (iscensatt), Yle 1993Bild: Yle kuvapalvelu16,1993,klassfoto,Skolfotografi,Skolklass,ungdomsserier,Yle Fem
"En småkiva beige finlandssvensk vardag"
Lillrank och Ramström är osäkra på hur en nutida publik skulle ta emot 16.
- Jag kommer att se på serien med ett småleende. Den håller kanske inte riktigt dagens tempo, så unga i dag skulle nog tycka att 16 är väldigt långsam, säger Lillrank.
- De som är sexton år i dag är ju dessutom vana vid dyra produktioner i stil med Glee. Jag vet inte hur en småkiva beige finlandssvensk vardagsskildring som 16 skulle klara sig i den konkurrensen, för fastän den var oerhört påkostad på sin tid är de ungas förväntningar på tv-serier en helt annan i dag. Jag vet inte riktigt i vilket skede jag ska avslöja för mina barn att det finns en sådan här grej på Arenan, säger Kasper Ramström.
För tio år sedan filmade vi en intervju med keramikkonstnären Caroline Slotte för tv-programmet Stilbyrån. Miljön var en antikaffär där ägarinnan skänkte söndriga porslinstallrikar åt konstnären. När jag kom över tröskeln till Ritva Blomqvists antikaffär på Högbergsgatan i Helsingfors försvann min rädsla för fina antikaffärer.
Ritva Blomqvist har klätt upp sig i en röd Marimekko-klänning inför julen.Ritva Blomqvist står i sin antikaffär iklädd en röd klänning.Bild: Yle/Pia-Maria Lehtolaantikaffär,ritva blomqvist
Som en kyrka
Lokalen i ett beigefärgat nyrenässanshus påminde om en kyrka med högt i tak och glänsande kristallkronor i taket. I affären fanns högar med gammalt porslin, hyllor med de finaste spetsdukarna från olika prästgårdar och pastellfärgade figuriner i biskviporslin. Bakom kassan fanns svarta katolska krucifix, antika ortodoxa ikoner och en vit porslinsmadonna med gulddekorationer i en glaskupa.
Jag hade kommit till himlen, eller till ett kloster, där den ljushåriga lilla damen Ritva var nunnan, abbedissan. Radion hördes svagt i bakgrunden när en av hennes medhjälpare Saara eller Reijo packade in antikviteter i tidningspapper. Jag blev som frälst av stämningen. Alla hade tid. Jag såg inga mobiltelefoner, jag såg ansikten, händer och porslinsdockor.
Ritva Blomqvist har prytt julfönstret med porslinsdockor och röda amaryllisar.Porslinsdockor och röda amaryllisar pryder ett julfönster.Bild: Yle/Pia-Maria Lehtolaamaryllis,dockor
En av stamkunderna, Maini, sitter med en midnattsblå sidenduk runt huvudet och njuter av sitt kaffe. Hon berättar plötsligt om sin barndom i krigets Helsingfors. Hur hon såg råttor på Nylandsgatan. Om hur hungern kändes för ett litet barn på väg till daghemmet. Om bomberna.
Sanna kommer in i affären. Hon samlar på dockor. Hon beundrar Ritvas senaste fynd, en antik docka från 1800-talets slut. Ritva har tålamod. Hon försöker aldrig övertala någon att köpa något. Hon låter kunden fundera, ibland i flera år. I antikaffärens bakrum finns det alltid plats för långa reservationer.
En antik docka med en äkta minkboa runt halsen.En porslinsdocka i svarta kläder med en vit minkboa runt halsen.Bild: Yle/Pia-Maria Lehtolaantikaffär,porslinsdocka
Föremål med aura
För mig var antikaffärerna tidigare något skrämmande. Priserna var skyhöga och tänk om något antikt kristallföremål skulle falla ur mina händer. Hos Ritva finns inte den här känslan. Hon ser på föremålen som på människor. Vissa föremål har en egen otroligt fin aura. De kommer till disken och försvinner med detsamma, för alla vill ha dem. Vissa föremål har så märkvärdiga historier bakom sig att Ritva inte alltid tror att de är sanna.
En ljusröd månskenslampa från slutet av 1800-talet.En ljusröd månskenslampa hänger i en antikaffär.Bild: Yle/Pia-Maria Lehtolaantikaffär,månskenslampa
På onsdagskvällarna möts stamkunderna. Ritvas frisör, Maini och hennes väninnor och kräftdoktorn från Lojo. Ritva får kakor och blommor. Det är den lyckligaste platsen i Helsingfors. Alla är glada och de antika föremålen blir som symboler för något större. Jag ser hur frisörens blick förflyttar sig till Slottet i Versailles när han lyfter upp ett par tunga, antika ljusstakar i kristall. På Ritvas disk ser jag en liten svart nunna i keramik. Det är som Ritva själv. Hon jobbade på ett kloster i Tyskland när hon var ung.
En efterkrigstida festklänning i bruten spets dekorerad med vita glaspärlor.En vit festklänning i spets.Bild: Yle/Pia-Maria Lehtolaantikaffär,spetsklänning
För två år sedan i december fick Ritva höra att hennes affär måste stänga. Lokalen vid Högbergsgatans hörn skulle renoveras. Efter att Ritva mist sin man för några år sedan blev affären ännu viktigare för henne. Hon fick tiden att gå bättre och kunderna hjälpte henne komma över den stora sorgen. Efter trettio år vid samma hörn var hon tvungen att tänka om. Följ med vad som hände i Dok 30 Ritvas kloster i Yle Fem och på Arenan.
Star Wars-febern är igen som hetast. Den första fristående delen i filmserien, Rogue One, har haft världspremiär. Nu finns det alltså åtta filmer i serien. Vilken är din favorit?
Nästa år fyller fenomenet som är Star Wars 40 år. Detta firas givetvis med en splitterny film, Episode VIII. Filmen har världspremiär den 15.12.2017 och är den andra filmen i den tredje trilogin.
Filmbolaget Disney vill dock inte att fansen ska behöva vänta alltför länge och kommer också att ge ut de allra första fristående filmerna i serien.
Den första, Rogue One, är bioaktuell nu. Tidsmässigt placerar sig Rogue One mellan händelserna för Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (2005) och Star Wars: Episode IV – A New Hope (1977).
År 2018 kommer nästa fristående film ut. Den kommer att koncentrerar sig på karaktären Han Solos (Harrison Ford) ungdom. År 2020 kommer den tredje fristående filmen ut. Inget info har ännu offentliggjorts kring vad den ska handla om.
År 2019 kommer det sista avsnittet av den nya trilogin, Episode IX, ut. Det finns med andra ord en hel del filmer i serien och fler blir det under de kommande åren. Utöver det kan vi säkert förvänta oss ytterligare tillägg från Disney. Det beror högst antagligen på hur ekonomiskt framgångsrika de kommande årens alster blir.
Allt tyder på att det blir fler filmer. Fjolårets The Force Awakens kammade in en miljard dollar på rekordtid, under endast tolv dagar.
Den är också den tredje mest inkomstbringande filmen genom tiderna strax efter Titanic (1997) och Avatar (2009). Filmerna i topp trean är också de enda filmerna i världshistorien som sprängt gränsen på två miljarder dollar i intäkter.
Dessutom har vi också en animerad Star Wars-film, The Clone Wars, som kom ut år 2008. Men om vi bortser från den animerade filmen, vilken är din favorit?
Inte kan väl tjejer spela rock? Idag låter den frågan säkert absurd, men det fanns en tid när den ställdes på allvar. Den här serien beskriver vilken självklar, krokig och viktig del kvinnor haft i västerländsk populärmusik från och med 1950-talet till idag.
Rockmusiken föddes på 1950-talet och sågs långt som en manlig grej. Det var grabbarna som skulle göra rockmusik och tjejerna som trånande skulle dansa och digga. Inte själva lira.
Elvis Presley och The Beatles stod på scenen medan flickorna skrek i publiken - ungefär så såg det ut.
Elvis Presley år 1956.Elvis Presley på scenen år 1956 inför en skrikande pubilk som sträcker ut armarna mot honom.Bild: Wikimedia commonsElvis Presley
I synnerhet businessidan av rockbranschen var männens domän. Det var män som styrde och ställde. Det var män som ledde skivbolagen och som bestämde vilka band och artister som skulle få ge ut skivor. Som även de mestadels var män. Eller om det var en kvinnlig artist fanns där ändå oftast någon man i bakgrunden.
Men rockhistorien är också full av starka, sköra, poetiska, snoriga och självständiga kvinnor som vågat gå emot den manliga dominansen och gått sina egna vägar.
Kvinnor som varit med om att forma rockmusiken ända från början och fram till idag. Kvinnor som gjort det på egna villkor utan att ge avkall på sina visioner. Och som därmed gjort stort intryck på populärmusiken överlag och gett oss nya musikaliska dimensioner.
Vissa av dessa kvinnor är mer kända, andra mindre. Men alla har de varit med om att sätta sin personliga prägel på musiken. Och på så sätt format rockmusikens utveckling.
Svenska Yle ger dessa kvinnors historia i fem delar, från den europeiska musikens tidiga år till idag.
Del 1: 1100-1960-tal
Kvinnor har alltid varit en del av musiken. De har varit såväl artister som musiker och kompositörer.
Redan inom den klassiska musiken fanns det ett flertal kvinnliga kompositörer, men de har fallit i skymundan för de mer kända manliga kollegorna. Kvinnliga kompositörer fanns det ändå redan under renässansen och barocken på 1500- och 1600-talen.
En av de äldsta kända kvinnliga tonsättarna är Hildegard av Bingen. Hon var bland annat abbedissa och predikant under medeltiden på 1100-talet. Men hon skrev även musik. Till exempel den svenska folkmusikgruppen Garmarna har spelat in hennes kompositioner.
Hildegard av Bingen.Hildegard av Bingen.Bild: Wikimedia commonsHildegard av Bingen
Det skulle ändå ta tid för kvinnorna att börja höras och synas mer inom musiken.
Jazzåldern
Det skulle dröja ända till jazzens genombrott på 1920- och 1930-talen. Då började det i USA komma helt kvinnliga jazzband som The Ingenues och Ina Ray Hutton and Her Melodears.
Men även framstående och berömda soloartister som Billie Holiday och Ella Fitzgerald och den hyllade bluessångerskan Bessie Smith.
Under det som ofta kallas ”det glada 1920-talet” var jazzen mycket populär. År 1927 hade den första ljudfilmen (Jazzsångaren) premiär i USA. Den här tiden kallas även för ”jazzåldern”, men den tog slut när den stora depressionen kom år 1929. Den började i USA, men spreds snart över hela världen.
Aldrig mer krig
Efter att första världskriget tagit slut år 1918 trodde man att det aldrig mer skulle bli storkrig. Vilket förstås visade sig vara fel när andra världskriget bröt ut hösten 1939. Det varade fram till år 1945.
I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget pågick fram till mars 1940. Åren 1941-44 utkämpades sedan fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet.
Luftvärnslottor under fortsättningskriget på Kasaberget i Sökö. Från vänster Beat-Sofie Weber, Erna Holmberg och Tutta Stadig.Luftvärnslottor under fortsättningskriget på Kasaberget i Sökö. På bilden syns Beat-Sofie Weber, Erna Holmberg och Tutta Stadig.Bild: Wikimedia commonsfortsättningskriget,lottor,luftvärn
När världen äntligen fått fred igen vidtog ändå det kalla kriget mellan främst Sovjetunionen och USA. Det kalla kriget skulle vara i 45 år.
Under efterkrigstiden började världen byggas upp igen och det vidtog en optimism som återspeglades på många håll i samhället.
Framtidsoptimism
År 1950 kördes det första Formel 1-loppet med VM-status i Storbritannien och två år senare hölls sommar-OS i Helsingfors. Det började uppstå en egen kultur för ungdomar, år 1956 blev Urho Kekkonen president i Finland och följande år sköt Sovjet upp världens första satellit – Sputnik 1.
Trots 50-talets framtidsoptimism inleddes ändå 60-talet med byggandet av Berlinmuren 1961 och Kubakrisen 1962 då världen var mycket nära ett kärnvapenkrig. Det har sagts att det kalla kriget aldrig var så hett som då.
Men småningom blev världsläget mer stabilt vilket ledde till nya framsteg inom såväl teknik och ekonomi som kultur och musik. År 1969 kom till exempel den första månlandningen strax följd av den legendariska Woodstockfestivalen.
Swami Satchidananda håller invigningstalet vid Woodstock-festivalen år 1969.Swami Satchidananda håller invigningstalet vid Woodstock-festivalen år 1969.Bild: Wikimedia commons / Mark GoffSwami,Woodstock
Festivalens budskap var ”Tre dagar av fred och musik” och den kom att representera hippie-eran och den flower power-rörelse med fri kärlek som präglade mångas livsstil under slutet av 1960-talet.
Det var också nu som den sexuella revolutionen blomstrade upp, det accepterades att även kvinnan hade sexuella behov och p-piller och fri abort blev vanligare.
Kvinnans frigörelse gick framåt även på arbetsmarknaden och hon behövde inte längre vara lika ekonomiskt beroende av någon man som tidigare. Det blev helt enkelt okej även för kvinnan att ha ett jobb utanför äktenskapet.
Framtidsoptimismen och den ungdomskultur som hade fötts under 50-talet spreds i takt med musiken.
Rocken utvecklas
När 1950-talet kom började rockmusiken att utvecklas från bluesen och jazzen. Samtidigt började även kvinnorna att göra mer väsen av sig. Även om det var svårt att som kvinna slå sig fram i en så mansdominerad bransch som musiken.
Den kanske första kvinnan som tog saken i egna händer var gitarristen Cordell Jackson.
Hon hade försökt bli en av artisterna i Sam Phillips sedermera legendariska skivbolag Sun Records i Memphis, USA, men utan framgång. Det trots att hon i några år gjort flera demoinspelningar där.
Sun Studios i Memphis, USA.Fasaden till Sun Studios i Memphis.Bild: Wikimedia commons / dbkingSun Records,Sun studio
Men Sam Phillips ville inte ha Cordell Jackson bland sina manliga artister (dit bland andra Elvis Presley, Johnny Cash, Carl Perkins, Roy Orbison och Jerry Lee Lewis hörde).
Då rådde gitarristen Chet Atkins henne att starta ett eget skivbolag. Vilket hon gjorde år 1956. Då började Cordell Jackson ge ut sin egen musik på det egna skivbolaget Moon Records.
Hon gav även ut musik med lokala band och artister som spelade tidig rock’n’roll, rockabilly och countrymusik.
Cordell Jackson blev förmodligen den allra första kvinnan som producerade och arrangerade musik, var ljudtekniker i studion och som sålde musik hon spelat in på ett eget rock’n’roll-skivbolag.
”Big Mama” Thornton
En av de största tidiga rockhittarna var Hound Dog med Elvis Presley. Den kom år 1956. Men det var en coverversion. Originalet gavs ut redan i februari år 1953 och den sjöngs då av en kvinna – Willie Mae ”Big Mama” Thornton.
Hound Dog skrevs av det berömda låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller specifikt för Big Mama Thornton. Det blev hennes enda hit. Men inte den enda låt hon är känd för.
Big Mama Thornton skrev nämligen låten Ball 'n Chain som Janis Joplin och Big Brother and the Holding Company skulle göra berömda år 1967 på Monterey Pop Festival. Den finns även på deras skiva Cheap Thrills från året därpå.
Janis Joplin har sagt att hon hittade sin sångröst just tack vare Big Mama Thornton.
Med sin personligt känslosamma raspiga stämma lyckades hon skrika ut alla de känslor av vilsenhet och kärleksbehov som en stor del av ungdomen upplevde på 1960-talet.
Joplin har till och med blivit något av en symbol för 60-talets ungdomskultur med droger och fri sex.
Janis Joplin slog igenom år 1967, men redan tre år senare skulle hon dö ensam i ett hotellrum av en överdos heroin.
Grace Slick
En annan av de första rockdrottningarna på 1960-talet var Grace Slick. Hon blev känd som sångerska i bandet Jefferson Airplane som år 1967 gav ut de psykedeliska rockklassikerna White Rabbit och Somebody to Love. Det var Grace Slick som skrev White Rabbit.
Jefferson Airplane transformerades i början av 70-talet till Jefferson Starship och 10 år senare till kort och gott Starship. De fick 80-tals hittarna We Built This City och Nothing's Gonna Stop Us Now. Bägge blev listettor i USA och Grace Slick blev samtidigt med sina 47 år den dittills äldsta sångerskan att få en singeletta på Billboards Hot 100-lista.
Det tidigare rekordet innehades av Tina Turner som var 44 år när hon år 1984 fick en listetta med What's Love Got To Do With It.
Grace Slicks rekord skulle stå sig ända till år 1999 då 53-åriga Cher toppade den amerikanska hitlistan med Believe.
Men inte bara Grace Slick, utan även såväl Tina Turner som Cher slog först igenom redan på 1960-talet.
Riviga rockklassiker
Tillsammans med sin dåvarande make Ike Turner gav Tina Turner ut riviga rockklassiker som River Deep – Mountain High (1966), Proud Mary (1971) och Nutbush City Limits (1973).
Tina Turner har kallats både drottningen av rock’n’roll och rockmormor. Hennes karriär har varat betydligt längre än de flesta andra artister ens vågar drömma om.
Tina har även stått för det som ibland kallats den mest fantastiska comebacken i rockens historia.
Jobbade hårt
Efter att hon i medlet av 1970-talet separerat från sin misshandlande man Ike hade Tina just inga egna pengar. Hon jobbade hårt och turnerade en hel del för att få igång sin ekonomi.
År 1984 skulle allt vända för Tina Turner. Hon gav då ut singeln What’s Love Got To Do With It som blev en listetta och stor hit världen över. Efter det gick det bara uppåt för Tina Turner tills hon år 2009 valde att börja ta det litet lugnare efter den omfattande världsturnén Tina!: 50th Anniversary Tour.
Turnén blev en enorm framgång och visade att Tina Turner ännu hade en intensiv sångröst och scenpersonlighet.
Tina Turners självbiografi I, Tina.Bild: YLE / Dan Eskil JanssonI, Tina,Tina Turner
År 1986 gav Tina Turner ut självbiografin I, Tina. Sju år senare gjordes en långfilm baserad på boken. Filmen heter What's Love Got to Do with It? och den rosades rejält. I synnerhet Angela Bassetts roll som Tina Turner hyllades.
Tina Turner sägs vara den soloartist som sålt flest konsertbiljetter genom tiderna. Det är förstås långt tack vare hennes omfattande karriär. Hon är även i övrigt en av världens mest framgångsrika kvinnliga artister.
Cher slog igenom
Cher å sin sida slog igenom år 1965 i duon Sonny & Cher som hon hade tillsammans med sin man Sonny Bono. De gav ut stora hittar som I Got You Babe. Men rätt snart inledde Cher sin solokarriär. Hennes första solohit var Bang Bang (My Baby Shot Me Down) som kom år 1966.
Men sedan skulle det dröja ända till början av 1970-talet för hennes karriär att få fart med hittar som Gypsys, Tramps & Thieves, Half-Breed och Dark Lady.
Cher.Cher.Bild: EPA / STEFFEN SCHMIDTCher
Ända från början har Cher även varit en visuell artist som tyckt om att klä sig i vackra och iögonfallande kläder som stundom även chockerat litet. Hennes starka musikalitet och diva-aktiga uppenbarelse kunde man senare se att hade influerat till exempel Cyndi Lauper, Madonna, Christina Aguilera och Lady Gaga.
Rocken männens domän
Men ännu tillbaka till 1950-talet. Rockmusiken var då mestadels ännu männens territorium. De tjejer som sjöng (både solo och i grupp) ägnade sig mest åt förhållandevis lättsmält lättpop.
Men det fanns förstås undantag.
Etta James.Etta James.Bild: EPA / SKIP BOLENEtta James
År 1955 kom låten The Wallflower med sångerskan Etta James. Låten är även känd som Roll With Me, Henry eller det mer rumsrena Dance With Me, Henry eftersom ordet ”roll” kunde ha vissa sexuella konnotationer. Etta James var även med och skrev låten som blev en hit på sin tid.
Ett annat av de främsta undantagen var låten Maybe med The Chantels. Den blev en hit år 1958 och kombinerade element från pop, rock och doo wop på ett sätt som gjorde att både låten och gruppen blev populära hos såväl den svarta som den vita publiken.
Samtidigt gav låten prov på det sound som under 1960-talet ofta skulle förknippas med flera andra tjejgrupper.
Första listettan med kvinnlig grupp
År 1961 kom den första amerikanska listettan med en grupp som bestod enbart av kvinnor. Det var Will You Love Me Tomorrow med The Shirelles. Låten går också under namnet Will You Still Love Me Tomorrow.
På 1960-talet hade skivbolaget Motown ett flertal mycket framgångsrika tjejgrupper som The Marvelettes, Martha and the Vandellas och förstås The Supremes med Diana Ross i spetsen.
The Supremes.The Supremes.Bild: Wikimedia commonsThe Supremes
Ända från början var kvinnorna och tjejgrupperna en betydande del av Motowns framgångar. För även om de flesta av Motowns artister var män var det ändå kvinnorna som stod för de största framgångarna.
Av alla topp-100-singlar som gavs ut av tjejgrupper under 1960-talet kom 60% från Motown. Eller Hitsville, U.S.A., som de började kallas för.
Soul- och r&b-sångerskan Aretha Franklin fick hittar med rockinfluerade låtar som Respect och Think. De är än idag klassiker.
Wall of Sound
Skivproducenten Phil Spector utvecklade på 1960-talet sin Wall of Sound-teknik och gjorde ett flertal stora hittar för tjejgrupper som The Crystals, The Blossoms och The Ronettes.
The Crystals.The CrystalsBild: Wikimedia commonsThe Crystals
Det här speciella 60-tals tjejbandssoundet skulle sedan återuppstå på 2000-talet med artister som Amy Winehouse, Duffy och Adele.
De flesta av 60-talets tjejgrupper bestod av kvinnor som enbart sjöng. Det var fortfarande ovanligt att någon kvinna själv skulle spela något instrument. I synnerhet på scenen.
Skivbolagen ignorerade
Undantag fanns förstås, men helt kvinnliga rockgrupper ignorerades fortfarande långt av skivbolagen. De tyckte inte att det ur kommersiell synvinkel var tillräckligt intressant med tjejer som lirade rock’n’roll.
Ett av de första rockbanden som bestod enbart av tjejer och som skrev kontrakt med ett större skivbolag var amerikanska Goldie and the Gingerbreads. De fanns åren 1962-67.
Goldie and the Gingerbreads åkte även på turné till Europa och de spelade bland annat på samma Star-Club i Hamburg som The Beatles.
Ingången till Star-Club i Hamburg.Ingången till Star-Club i Hamburg.Bild: Wikimedia commonsStar-Club
De turnerade även runt Storbritannien tillsammans med brittiska manliga kollegor som The Rolling Stones, The Animals, The Beatles, The Yardbirds, The Hollies och The Kinks.
Den största hitten för Goldie and the Gingerbreads var Can't You Hear My Heartbeat som kom på en 25:e plats på den brittiska hitlistan år 1965. Men i deras hemland USA floppade den eftersom Herman's Hermits två veckor innan hade gett ut deras version av samma låt.
Goldie and the Gingerbreads splittrades sedan ett par år senare på grund av utebliven framgång.
Goldie and the Gingerbreads.Goldie and the Gingerbreads.Bild: Creative Commons / Bradford TimelineGoldie and the Gingerbreads
En annan orsak till att bandet slutade var att de lokala konsertarrangörerna i Nordamerika nästan genomgående gjorde reklam för Goldie and the Gingerbreads uttryckligen för att bandet bestod enbart av kvinnor – inte för musikens skull.
Silverfärgad jazzrock
Två av medlemmarna i Goldie and the Gingerbreads bildade sedan det kvinnliga jazzrockbandet Isis. Deras debutalbum Isis (1974) väckte en del uppmärksamhet på grund av konvolutet som visade bandmedlemmarna nakna enbart täckta av ett lager silverfärg. Musiken fick god kritik och jämfördes med band som Chicago, Blood, Sweat & Tears och Earth Wind & Fire.
Goldie and the Gingerbreads var ändå inte de enda tjejrockarna som fick skivkontrakt på 1960-talet. Det fick även The Pleasure Seekers (med Suzi Quatro), The Feminine Complex och Fanny.
Tjejgrupper i Sverige
På 1960-talet kom tjejgrupper i Sverige som Nursery Rhymes (med Marie Selander) och Plommons. Men de skilde sig musikaliskt inte nämnvärt från sina samtida manliga kollegor.
Skillnaden låg närmast i att dessa band behandlades på ett annat sätt än sina manliga kollegor i pressen. ”Visst är dom söta – men dom låter också” kunde tidningarna lätt nedvärderande skriva.
Ett speciellt omnämnande bör även Rock-Olga få. Hon slog igenom år 1958 och blev inte enbart en av Sveriges första kvinnliga rockare, utan en av Sveriges första rockartister överlag. Även om den musik som på den tiden kallades för rock var betydligt mildare än sådan den senare skulle bli.
År 1972 gav Rock-Olga ut en platta där hon kompades av Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad från ABBA.
Helsingfors och Åbo först
Här i Finland var det främst Helsingfors och Åbo som först kom i kontakt med rockmusiken under slutet av 1950-talet, men den lyckades inte riktigt slå igenom då. Det kan bero på att det långt saknades en speciell ungdomskultur här.
Den första stora tillställningen för ungdomar i Finland var när den kanadensiske sångaren Paul Anka uppträdde på Borgbacken i Helsingfors år 1959.
På 60-talet hade ändå rockvågen inte bara nått, utan även alltmer börjat skölja över vårt land.
Surf-influerad instrumental gitarrock (så kallad ”rautalanka”) var populär liksom Beatles-inspirerade band. Hippie- och undergroundrörelserna nådde även hit och man sjöng om de problem man såg i samhället.
Men det var fortfarande mest män som gjorde musik. De finländska rocktjejerna skulle vakna på allvar först på 1970-talet. Dit beger vi oss i nästa del.
It's beginning to look a lot like Christmas är en sång som skrevs redan 1951 men som föll i glömska i flera årtionden. Via kanadensaren Michael Bublé har den vaknat till liv igen och spelas flitigt på alla håll i världen i jultider.
Michael Bublés skiva, som kom ut 2011 heter kort och gott Christmas och är den andra julskivan av Bublé. De föregående var från 2003 och var en EP med sex låtar. När Christmas-skivan kom ut hade han redan en tio år lång karriär bakom sej och skivan var hans tolfte.
I samband med den nya julskivan gjorde Michael en stor julshow på tv-kanalen NBC som hette A Michel Bublé Christmas, och det beräknas att miljontals tittare såg showen och var ett av de populäraste tv-programmen i USA och Kanada hösten 2011. Också i Storbritannien gjorde han en motsvarande show som fick heta Michael Bublé Home for Christmas.
The Christmas album of the year 2011
Bublés julskiva var absolut den mest sålda i hela världen 2011 – bara i USA har den sålt 3,8 miljoner exemplar och lika mycket i Europa. I många länder sålde den platina. Skivan blev så populär så det gjordes en delux-upplaga av skivan följande jul 2012. Tala om att suga på karamellen!
Julskivan blev alltså en storsäljare i hela världen och hemma i Kanada fick den en Juno award för Album of the year.
Är låten skriven i Nova Scotia?
Men sången It’s beginning to look a lot like Christmas är en låt som den amerikanska musikern Meredith Wilsson skrev redan i början av 50-talet och den första som sjöng in den på skiva var Perry Como tillsammans med The Fontane Sisters. Samma år gjorde också Bing Crosby en version.
I Yarmouth i Nova Scotia hävdar man att Meredith Wilsson skriver om deras stad medan han bodde på Yarmouht’s Grand Hotel. Han skriver om hur den kommande julen syns överallt – i parker, i butiker, vid dörrarna till alla hem. Och i sångtexten sjungs faktiskt om Grand Hotel så kanske Yarmouthborna har rätt.
Efter 50-talet föll låten mer eller mindre i glömska, men nu 2000-talet började den dyka upp igen. Andrea Bocelli sjöng den på sin julskiva 2009 och två år senare tog Michael Bublé med den på sin.
Skam är inte bara underhållning som får tusentals tittare att sitta klistrade, serien har också fått många som utsatts för sexuella övergrepp att söka hjälp.
Svek, sexualitet, övergrepp och utanförskap är bara några av de teman som behandlas i den norska ungdomsserien Skam. Så verklighetstroget och berörande att många ungdomar känt igen sig – och vågat söka hjälp för egna trauman.
Ungdomar kommer hit när de sett Skam och känner att de vill prata om sina problem.
- Det här året har 30 procent fler sökt hjälp efter sexuella övergrepp och vi tror att det är just tack vare Skam och den allmänna samhällsdebatten, säger Rannveig Kvifte Andresen som jobbar vid Dixi-resurscentret i Oslo. Hon hjälper personer som utsatts för sexuella övergrepp och deras anhöriga.
- Ungdomar kommer hit när de sett Skam och känner att de vill prata om sina problem. Vi hjälper dem att behandla de upplevelser de bär på för att de ska få bästa möjliga liv och tillvaro efter övergreppet, säger Rannveig.
Sociala medier ett bra hjälpmedel
I säsong två som visades i Norge i våras utsätts en av karaktärerna för ett sexuellt övergrepp.
- Det är en övergreppssituation där man är osäker på om det är ett övergrepp eller inte. Många som har blivit utsatta för sexuella övergrepp är osäkra på vad det är de har upplevt och vill helst glömma. Men när de förstår att de inte är ensamma så kan det bli lättare att snacka om det, säger Rannveig.
Sociala medier spelar en viktig roll både i serien men också i jobbet att nå ut med information om sexuellt våld.
Vi pratar alltför lite om övergrepp.
- Genom sociala medier kan man komma i kontakt med många ungdomar och ha kampanjer som riktar sig specifikt till dem.
Rannveig är av åsikten att Skam har lyft ett viktigt tema som förtjänar mer utrymme.
- Vi pratar alltför lite om övergrepp. Vi borde prata om sexualitet och övergrepp mycket mer och också med små barn.
Den röda villan på Valhallastigen i Kimito ligger inbäddad i ett tunt snötäcke. December månads magra solstrålar letar sig in genom de gamla fönsterrutorna och inne på nedre våningen får knoppar liv, möts kroppar, skymtar havet, får ögonblick färg.
Fotografi av Bodil Sjöblom.Bild: Bodil Sjöblomfotografer (bildkonstnärer),konst
Fotografi av Bodil Sjöblom.Bild: Bodil Sjöblomfotografer (bildkonstnärer),konst
Drömska och intima. Så vill jag beskriva Bodil Söderbloms verk. Färgerna går i mjuka pasteller och motiven är abstrakta. Ingen av tavlorna är namngivna och Söderblom är noga med att låta betraktaren ha tolkningsföreträde.
Bilderna kan nästan påstås ha viss terapeutisk inverkan.
- Det känns bra att människor stannar upp och begrundar och fördjupar sig i sin egen förmåga att fantisera, säger Söderblom som själv är beskaffad med en rejäl dos fantasi.
- Det gör att jag också själv hela tiden ser någonting nytt i bilderna.
Annorlunda spännande konst
Söderblom är numera pensionerad men hade tidigare ett eget företag i transportbranschen.
Fotograferandet upptäckte hon redan som barn då hon ibland fick hjälpa pappa Sverker Söderblom som jobbade som redaktör för Åbo Underrättelser.
Bodil Söderblom.Kvinna med kamera.Bild: Yle/Monica Forssellbodil söderblom
Villan på Valhallavägen är Söderbloms barndomshem och här har hon både ateljé och ett litet galleri där hon ställer ut sina verk.
När hon själv beskriver dem säger hon:
- Annorlunda är de nog. De är fotografier, men folk säger att de är som akvareller.
Besökarna blir väldigt intresserade av bilderna, eftersom de inte egentligen vet vad det är. De börjar tolka bilderna och stannar ofta upp framför någon speciell bild och sätter tid på att få fram vad bilden säger, berättar Söderblom.
- Är det fem personer så får jag nog fem olika tolkningar. Inte ens de krassaste förblir helt opåverkade.
”Färg måste det finnas i tavlan och i dagen”
Tekniken som Söderblom använder sig av går ut på att fotografera genom buckligt glas.
- Motivet förvrängs och får andra former. Först när jag ser bilden på datorn ser jag vilka former motivet fått och då är det för mig att antingen förkasta eller godkänna.
Det kan vara stickor, kvistar eller till exempel en vit pappersremsa som hon ställer bakom glaset.
Att det blev just den här tekniken handlar om nyfikenhet och kanske också om att låta olika motiv få nya dimensioner.
- Jag har alltid varit intresserad av att testa och pröva och kolla: vad blir det av det här?
Kvinna håller upp fotografi.Bild: Yle/Monica Forssellbodil sjöblom
- Det måste vara vackert på något sätt eller intressant och det måste finnas färger. Ingen tavla får vara grå. Ingen dag får vara grå, förklarar Söderblom. Och kärlek får det gärna finnas i mina verk. De får gärna utstråla något varmt och behagligt.
Jag älskar julen och lyssnar på julmusik hela december för att få julfiilis. Det finns många härliga jullåtar, men vilken är den bästa? Och vilken är din favorit?
Mina favoriter när det kommer till jullåtar är "Fairytale of New York" av The Pogues & Kirsty MacColl och "Merry Xmas (War is over)" av John Lennon.
Nedan har jag listat tio fina jullåtar, vilka tre av dessa gillar du mest?
Vilken jullåt gillar du mest?
Gillar du inte en enda av låtarna på listan? Har du någon helt annan favorit? Då får du gärna kommentera i kommentarsfältet. Skriv gärna också en motivering varför det är just din favoritjullåt.
På julafton blir det julspecial i Önska mellan kl 16.00-20.00 och då spelas era julfavoriter som ni tipsat om här i kommentarsfältet!
Vi lever i en tid då en stor del av våra liv sker digitalt och där också våra minnen i allt högre grad är digitala. Men hur sparar vi dem? Var? Och i vilket format?
I en av mina skrivbordslådor har jag en liten ask som innehåller en bunt disketter. Ni kanske minns de här små magnetiska skivorna på vilka man ännu i slutet av 1900-talet lagrade filer.
Jag har bevarat de här disketterna som ett minne av ett hysteriskt sparande. På flere av disketterna står det "gradu", för mardrömmen under studietiden var en kraschande dator. Så jag sparade och sparade för att vara säker på att alltid ha en kopia av materialet.
På en del andra disketter står det e-post, där finns mail som jag och mina vänner skrev till varandra.
Alla de här disketterna har jag ingen som helst nytta av idag. Jag äger inte ens en dator med en diskettstation.
Nu bevarar jag disketterna av nostalgiska skäl. Men de minnen som finns lagrade där kommer jag inte åt.
Unik explosion av information
Vi lever i en tid där vi producerar svindlande mängder digitalt material varje dag. Så mycket att ingen egentligen kan säga exakt hur mycket, men en uträkning på nätet säger att vi på Instagram gillar 2,5 miljon gånger i minuten, på Facebook trycker vi på "gilla" över fyra miljoner gånger per minut och på Youtube laddar vi upp 400 timmar video varje minut.
Den fråga vi alla tvingas ta ställning till är vad bevarar vi av allt det här? Och hur sparar vi det? Hur överför vi de här minnena till framtiden?
För om minnena inte är digitala och finns tillgängliga på nätet – existerar de då alls?
Digitaliseringen av kulturarvet
Arkiv, museer och bibliotek är idag engagerade i ett enormt projekt med att överföra vårt kulturarv till en digitalform. Ett ställe där du hittar en mängd av de digitala materialen är finna.fi
Men det handlar inte enbart om att göra material tillgängligt för alla. Det handlar också om möjligheter att skapa nya berättelser då vi har tillgång till material, både gammalt och nytt.
Är digitala minnen annorlunda?
När vi digitaliserar till exempel är målning blir det till siffror som lagras på ett datachip i en server. Men förändrar det då också själva minnet av målningen?
Den amerikanska historikern Abby Smith Rumsey har skrivit boken When we are no more som handlar om hur det digitala minnet formar vår framtid. Och hon är helt övertygad om att våra minnen kommer att vara annorlunda, det är bara det att vi inte vet hur.
Pärmbild på boken When we are no moreBild: Bloomsbury Pressabby smith rumsey,when we are no more
Vi mänskor är bra på att knyta känslor, tankar och minnen till fysiska objekt. Ett föremål vi sparat kan väcka en massa minnen till liv. Men hur är det med våra känslor till digitala ting?
Det här är alltså nåt som vi ännu bara kan spekulera kring även om det finns tecken på att många mänskor kan känna väldigt starka känslor till sin mobil. Speciellt känslor av förlust och tomhet ifall de separeras från sin telefon.
Vad sparar vi?
Mänskan har i alla tider sparat information om oss själva, vi har målat på grottväggar, vi har skrivit ner text på lertavlor, papyrusrullar, djurhudar och papper.
Men hur blir det i framtiden? Kommer vi att kunna spara all den information som kan behövas?
Mänskan har i alla tider valt ut det man tyckt är viktigt att spara.
Svaret är nej, men det har inte tidigare generationer heller kunnat göra. Därför har mänskan i alla tider valt ut det man tyckt att är speciellt viktigt att lämna efter till följande generation.
Det finns saker vi vet att vi måste spara, som till exempel alla offentliga dokument. Men Abby nämner också att det är viktigt att spara all information och data vi har om klimatförändringen eller var vi gräver ner vårt kärnavfall.
Sen är det lite svårare vad gäller kulturen och speciellt allt vi själva skriver, fotar, filmar, spelar in och laddar upp. Det är helt klart att vi ska spara åtminstone nånting av det, trots att mänskor om 50 eller 500 år kanske tycker att det bara är fråga om strunt men det är i alla fall ett minne av det vi en gång skrattade åt, eller det vi satte ner en massa tid och energi på.
Var och hur skall vi spara?
En annan viktig fråga är var vi sparar. Kommersiella bolag som erbjuder olika molntjänster är lager, inte bevarare, poängterar Abby. Men på nätet finns det också olika instanser som bevarar sidor som till exempel Internet Archive
En annan viktig fråga är också hur vi sparar allt så att nån om 5000 år kan ta del av allt det som vi tyckte var så viktigt 2016.
Det här frågan finns det heller inget svar på.
Den digitala informationen måste vårdas lika ömt som vi sköter om våra blommor.
Men det är nåt som en massa mänskor febrilt försöker lösa och eftersom det inte finns någon slutgiltig lösning för ett längre tidsperspektiv så låter man informationen ”leva”. Man ser till att hela tiden överföra det man vill bevara till nya format. Abby beskriver det som en slags trädgård, den digitala informationen måste vårdas lika ömt som vi sköter om våra blommor och växter.
Ansvar för hur vi använder information
Den digitala trädgården vi befinner oss i är speciell, menar Abby, vi har bara börjat ana vilken makt som finns i teknologin vi använder. Vi lär oss ännu av misstagen och nu gäller det att vara optimistisk men inte naiv. För enligt Abby finns här ett ansvar.
Ge en moralisk och etisk grund för hur vi använder information.
Var och en av oss borde ta ansvar över våra egna arkiv, moderera eller administrera vår egen digitala värld. Men vi har också ansvar eller egentligen en förpliktelse till den yngre generationen. Det handlar om att kunna ge en slags moralisk och etisk grund för hur vi använder och behandlar information.
Vi behöver definiera det digitala universum vi vill leva i annars finns det en risk att vi bara sprattlar omkring och panikartat reagerar på det som händer på nätet, säger Abby. Det är upp till oss att bestämma.
Lyssna på Dokumenterat: Den digitala trädgården, ett program om datafiler, minnen och framtiden. Yle Vega söndag kl. 9:15.
Medverkar gör Yrsa Lindqvist, Jessica Parland-von Essen, Katja Bargum, Samir Bhowmik och Abby Smith Rumsey.
1970-talet var då kvinnor bildade band och mer och mer frigjorde sig från att bara vara artister. Man gjorde gitarrdriven, samhällsmedveten rock och skrev sina egna låtar och prövade sig fram i olika stilar som fortfarande påverkar musiker idag. Den andra delen av Svenska Yles serie om kvinnor och musik handlar om 1970-talet.
1970-talet som förändringens årtionde
1970-talet blev på många sätt ett förändringens decennium. Det gällde inte minst kvinnans ställning i allt från politik och ekonomi till musik och kultur.
De värderingar som hade fötts på 60-talet som fredsaktivism, kvinnans ställning i samhället, mer jämlikhet mellan könen och fritänkande var inte längre lika radikala som då, utan började inkorporeras i en mer allmän värdesyn.
Det kalla kriget mellan öst och väst fortsatte och den lågkonjunktur som följde på oljekrisen 1973 gav prägel åt resten av decenniet. Det var både hög arbetslöshet och hög inflation.
Trots det började vi ändå förflytta oss från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. Med andra ord var det många som fick det bättre ställt. Det gällde inte minst kvinnorna som nu började få egen ekonomi.
Rörelser och protester
Miljörörelsen växte och många protesterade mot till exempel kärnkraft. Vietnamkriget gav också upphov till många protester och fredsmarscher.
Protestmarsch i Washington D.C. år 1971 mot kriget i Vietnam.Protestmarsch i Washington D.C. år 1971 mot kriget i Vietnam.Bild: Wikimedia commonsprotestmarsch,Vietnamkriget
Vänsterrörelsen var kraftig i många länder – inte minst i Finland och Sverige. Något som även återspeglades i musiken, till exempel gruppen Agit Prop i Finland och proggen i Sverige.
Den feminism som börjat gro på 60-talet växte nu över allt större delar av världen. Det var inte minst tack vare att det nu kom fler kvinnliga politiska ledare som visade att även kvinnorna kunde.
Argentina fick sin första kvinna som president och Centralafrikanska republiken, Portugal och Storbritannien fick sina första kvinnliga premiärministrar.
Helen ReddyHelen Reddy.Bild: Wikimedia commonsHelen Reddy
Kvinnorörelsen märktes även i musiken. Den i Australien födda sångerskan Helen Reddy fick en listetta i USA med låten I Am Woman och där blev den något av en signaturmelodi för kvinnornas frigörelse.
Helen Reddy var även den första västerländska kvinnliga artist som blev inbjuden att sjunga i Folkrepubliken Kina.
På 1970-talet började kvinnorna således visa alltmer attityd och ta större plats i (rock)världen. I synnerhet mot mitten och slutet av decenniet när punken kom.
Men de första tecknen kom redan i brytningsskedet mellan 60- och 70-talen.
Blandade band ovanliga
Det var länge mycket ovanligt att kvinnor gjorde annat inom rockmusiken än sjöng medan det främst var männen som spelade instrumenten. Det var även ovanligt med rockband som bestod av både män och kvinnor.
Men det kan förstås få sin förklaring i att som barn lekte pojkar oftast med andra pojkar och flickor med andra flickor. När de sedan växte upp fortsatte de helt enkelt umgås enligt samma invanda mönster. Det var bara leksakerna som byttes ut mot instrument. Och de trakterades alltså oftast av grabbarna.
Det här ledde till att kvinnans roll inom rockmusiken ofta blev den passiva medan mannen blev den mer aktiva parten.
Kvinnliga låtskrivare
Men sångerskor fanns det förstås, liksom kvinnor som skrev låtar.
Carole King.Carole King sjunger och spelar piano.Bild: EPA / YURI GRIPAS / POOLCarole King
Carole King är ett utmärkt exempel på en kvinna som (tillsammans med sin man Gerry Goffin) startade som låtskrivare på 1960-talet för att år 1971 ge ut den hyllade och storsäljande soloplattan Tapestry.
På den sjöng Carole King dels egna nyskrivna låtar, men även sådana hon skrivit för andra artister och som blivit kända med dem, till exempel Aretha Franklins (You Make Me Feel Like) A Natural Woman och The ShirellesWill You Love Me Tomorrow.
Andra populära låtar från Tapestry var You've Got a Friend och singeln It's Too Late/I Feel the Earth Move som låg etta på amerikanska hitlistan i fem veckor.
Tapestry låg i sin tur hela 15 veckor i rad överst på Billboards albumlista och det var ett rekord för en kvinnlig artist – ett rekord som skulle hålla sig i över 20 år tills Whitney Houstons The Bodyguard: Original Soundtrack Album knäckte det.
Togs ej på allvar
Trots den manliga dominansen inom rockmusiken fanns det naturligtvis även kvinnor som själva spelade sina instrument. Men de togs inte riktigt på allvar eftersom rocken långt sågs som något enbart män skulle ägna sig åt. Därför var det sällan dessa kvinnliga aspirerande rockare någonsin hördes utanför det egna garaget.
I bästa fall kunde tjejbanden väcka en del intresse och uppnå viss popularitet på lokal nivå, men längre än så nådde det just aldrig. Därför var det också mycket svårare för unga kvinnor att hitta kvinnliga förebilder att se upp till och ta efter, medan grabbarna hade hur många manliga rockare som helst att ta inspiration av.
Men det hindrade ändå inte vissa kvinnor från att målmedvetet gå sina egna vägar och plugga elgitarren i förstärkaren och vrida upp volymen så det skallrade i garagets fönsterrutor.
Fanny visade vägen
Ett av dessa band var amerikanska Fanny. De visade att det inte var enbart männen som kunde både släppa loss och lira tajt samtidigt.
Omslaget till gruppen Fannys skiva "Fanny Hill" (1972).Omslaget till gruppen Fannys skiva Fanny Hill.Bild: Wikimedia commonsFanny
Fanny startade år 1969 i Los Angeles av kvinnor som lirat i olika tjejband ända sedan början av 1960-talet. Det var producenten Richard Perry som upptäckte dem och som övertalade ett skivbolaget att ge dem kontrakt.
Fannys första större hit blev låten Charity Ball (1971) som blev en topp-40-hit i USA.
Fanny turnerade världen över främst som förband för bland andra Slade, Jethro Tull och Humble Pie. År 1975 kom Fannys största hit Butter Boy (topp-30), men då hade bandet nyligen slutat.
Fina karriärer
Flera av Fannys medlemmar fortsatte inom musiken och fick fina karriärer som musiker för andra artister.
Gitarristen June Millington blev musikproducent. Hon har även ett musikläger för unga kvinnor. Tillsammans med sin syster Jean har de fortsatt som The Millingtons och gav senast år 2011 ut en skiva på Junes skivbolag Fabulous Records.
Patti Quatro fick en karriär som uppskattad gitarrist och studiomusiker för sin syster Suzi Quatro, Electric Light Orchestra, Keith Moon, France Gall med flera.
Trummisen Brie Brandt går numera under namnet Brie Howard och av alla före detta Fanny-medlemmar fick hon den kanske mest mångsidiga karriären. Efter Fanny spelade hon både i studio och live med Carole King, Jimmy Buffett, Elton John, Robbie Nevil och Jack Wagner.
Brie Howard har även varit med i banden American Girls och Boxing Gandhis som bägge gett ut skivor. Boxing Gandhis finns ännu. Dessutom har hon agerat i flera långfilmer.
Bowie saknade Fanny
Ett av många Fanny-fans som saknade dem var David Bowie. Ännu år 1999 pratade han varmt om dem i en intervju där han hoppades att de en dag skulle få det erkännande de länge gjort sig förtjänta av.
The Pleasure Seekers.The Pleasure Seekers.Bild: Wikimedia commonsThe Pleasure Seekers/Cradle
Mot slutet av Fannys karriär kom gitarristen Patti Quatro med i gruppen. Hon hade startat på 1960-talet i tjejbandet The Pleasure Seekers. År 1968 blev de ett av de första tjejbanden som fick ett större skivkontrakt. Bandet turnerade runt USA med en för sin tid rätt spektakulär scenshow.
År 1969 bytte The Pleasure Seekers namn till Cradle och de började samtidigt spela litet tuffare och tyngre musik. Men det hann aldrig bli något desto vidare av Cradle heller därför att år 1971 erbjöds sångerskan och gitarristen i bandet ett solokontrakt. Hon var Pattis syster Suzi Quatro.
Suzi Quatro.Suzi Quatro.Bild: Wikimedia commonsSuzi Quatro
När Suzi Quatro slog igenom år 1973 var hon ungefär den enda kvinnan inom rocken som samtidigt sjöng, spelade sitt instrument, skrev låtar och ledde sitt eget band. Hon bevisade att man verkligen inte behövde vara man för att klara sig inom rockmusiken.
Suzi Quatro visade också att kvinnor kunde spela minst lika bra som män – och i många fall bättre.
Saknade förebilder
Susan Kay “Suzi” Quatro föddes år 1950 i Detroit, USA. När hon var 6 år gammal såg hon Elvis Presley på tv och så var hon fast. Men eftersom det inte fanns några motsvarande kvinnliga rockare hade Suzi heller ingen kvinnlig förebild att ta efter.
Billie Holiday.Billie Holiday sjunger i en mikrofonBild: US Library of Congress / William P. Gottlieb, 1947billie holiday
De som kom närmast var jazzsångerskan Billie Holiday och Mary Weiss i tjejpopgruppen Shangri-Las eftersom hon klädde sig så tufft. Shangri-Las är kanske mest kända för deras hit Leader of the Pack från år 1964.
Redan som 7-8-åring började Suzi Quatro spela klassiskt piano och trummor/percussion tillsammans med fadern som hade en egen jazztrio. När Suzi var 14 år gav fadern henne en fin Fender Precision-elbas och så hade Suzi hittat sitt främsta instrument.
Samma år – 1964 – fick Suzi komma med i systern Pattis band The Pleasure Seekers (senare Cradle). Där lärde hon sig mer konkret om hur det gick till att vara rockmusiker. Vilket var en bra skola inför solokarriären som inleddes år 1971.
Quatro upptäcktes
Suzi Quatro upptäcktes då av den brittiske musikproducenten Mickie Most. Som så många andra i musikindustrin letade även Most just då efter en kvinnlig rockare med attityd som kunde fylla den lucka som uppstått efter Janis Joplins död år 1970.
Strax före Suzi träffade Mickie Most hade ett annat skivbolag redan kontaktat henne och sagt att de kunde göra henne till den nya Janis Joplin. Till det hade Suzi svarat att hon inte ville bli den nya någonting, utan den första Suzi Quatro. Och det gick Mickie Most med på. Men det innebar att hon måste flytta till Storbritannien.
Suzi Quatro.Suzi Quatro.Bild: EPA / Adam WarzawaSuzi Quatro
Suzi Quatros stora genombrott kom år 1973 med singeln och blivande glamrockklassikern Can The Can. Låten (liksom många andra av Quatros tidiga hittar) var skriven av den brittiska låtskrivar- och producentduon Nicky Chinn och Mike Chapman.
Tillsammans fick de i rask takt stora hittar även med singlarna 48 Crash (1973), Daytona Demon (1973) och Devil Gate Drive (1974).
Suzi Quatro var på många sätt en pionjär som kvinna i den annars så mansdominerade rockvärlden. Visserligen hade det funnits kvinnliga rockartister tidigare som Janis Joplin och Grace Slick, men de hade inte tagit klivet lika fullt ut som Suzi Quatro. Hon var den första kvinnan som blev tagen på fullt allvar som både sångerska och rockmusiker. Och det kanske främst av rockindustrin.
Först men inte sist
Så Suzi Quatro var den första – men långt ifrån den sista. Hon skulle influera andra kvinnliga musiker som Tina Weymouth (Talking Heads och Tom Tom Club), KT Tunstall och tjejrockband som Girlschool och The Runaways.
Om Suzi Quatro visade att också kvinnor kunde vara tuffa solostjärnor inom rocken, så gjorde The Runaways detsamma på bandfronten.
The Runaways.The Runaways.Bild: Creative CommonsThe Runaways
The Runaways bildades år 1975 av trummisen Sandy West och kompgitarristen Joan Jett. Det skedde via producenten Kim Fowley. Han hjälpte dem även att hitta de övriga tjejerna till bandet. De mest kända av dem är sologitarristen Lita Ford och sångerskan Cherie Currie. De yngsta tjejerna i bandet var endast 16 år gamla när de startade The Runaways.
Varje tjej formade sin bandkaraktär efter någon av sina idoler, så att till exempel Joan Jett tog efter Suzi Quatro.
1976 kom bandets debut-LP The Runaways och den innehöll den låt som skulle bli deras mest kända – Cherry Bomb.
The Runaways turnerade runt USA och var förband till bland annat Cheap Trick och Tom Petty and the Heartbreakers. I samband med deras andra LP – Queens of Noise (1977) – fick de även turnera på fler håll runtom i världen.
The Runaways räknades då ofta till den punkvåg som hade börjat växa fram trots att de själva saknade sådant samhälleligt budskap som ofta förknippas med i synnerhet den tidiga punken. The Runaways umgicks ändå gärna med band som Ramones, The Dead Boys, The Damned, Generation X och Sex Pistols.
Men det var i Japan som The Runaways skulle uppleva sina största framgångar. Om man ser till skivförsäljning och popularitet var de ett tag det fjärde största bandet där efter ABBA, Kiss och Led Zeppelin. Som ett tack till sina japanska fans gav de ut skivan Live in Japan.
Interna motsättningar
Efter det uppstod alltmer interna motsättningar i bandet så att till exempel Cherie Currie slutade och Joan Jett tog över sången. De övriga bandmedlemmarna började oftare strida om vilken musikalisk inriktning bandet skulle ta och det ledde slutligen till att The Runaways splittrades år 1979.
Av de före detta medlemmarna fick såväl Joan Jett som Lita Ford framgångsrika solokarriärer och basisten Micki (Michael) Steele som var med i början hittade man på 1980-talet i den mycket populära tjejgruppen The Bangles.
The Runaways var på så sätt smått revolutionerande att de var ett band som lirade hårdrock och protopunk. De var även kända för sina smått vågade scenshower.
Film om The Runaways
År 2010 kom en spelfilm som hette The Runaways och som handlade om bandet. Där spelade Kristen Stewart Joan Jett och Dakota Fanning Cherie Currie.
Kristen Stewart, Joan Jett, Dakota Fanning och Cherie Currie från Sundance Film Festival i samband med premiären av filmen "The Runaways".Kristen Stewart, Joan Jett, Dakota Fanning och Cherie Currie från Sundance Film Festival i samband med premiären av filmen "The Runaways".Bild: EPA / George FreyCherie Currie,Dakota Fanning,Joan Jett,Kristen Stewart,The Runaways,The Runaways
The Runaways existerade just när punken kom och med den började även allt fler kvinnor göra sig hörda inom rockmusiken.
Gör-det-själv-mentalitet
Kanske berodde det på punkens gör-det-själv-mentalitet. För mitt i allt insåg många kvinnor att de nödvändigtvis inte behövde någon man där bakom som litet styrde och ställde. Så som till exempel The Runaways hade haft med Kim Fowley och Suzi Quatro med Mickie Most.
Inom punken finns det många kvinnor som är värda att uppmärksammas och minnas. En av de viktigaste är Patti Smith.
Patti Smith uppträder i Tyskland år 1978.Patti Smith uppträder år 1978. Hon sjunger vid mikrofonen med armarna usträckta åt sidorna.Bild: Wikimedia commons / Klaus HiltscherPatti Smith
Patti Smith föddes år 1946 i Chicago i USA. Hon är inte bara rockmusiker, sångerska och låtskrivare, utan även bildkonstnär och poet. Hon har aldrig sålt så värst stora mängder skivor, men anses ändå vara mycket viktig för främst den tidiga punken.
Det gäller inte minst hennes legendariska debutalbum Horses (1975) som öppnar med den berömda frasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine”. Horses brukar ofta räknas som en av de mest inflytelserika albumen i synnerhet vad gäller den amerikanska punken.
Horses etablerade Patti Smith som ett av de viktigaste namnen i New Yorks punkvärld tillika med band som Ramones, Talking Heads och Blondie.
Blondie år 1977: Gary Valentine, Clem Burke, Debbie Harry, Chris Stein och Jimmy Destri.Gruppen Blondie.Bild: Wikimedia commonsBlondie
Blondie startade år 1974 och slog igenom fyra år senare med skivan Parallel Lines. På skiva var Blondie aldrig så värst punk. De var snarare det som skulle kallas new wave-musik och som föddes strax efter punken.
Den person som främst skulle komma att förknippas med gruppen Blondie var deras karismatiska sångerska Debbie Harry.
Debbie Harry inledde sin musikaliska karriär mot slutet av 1960-talet som bakgrundssångerska i folkrockgruppen The Wind in the Willows. Bandet gav ut en LP som inte många lade märke till (plats nummer 195 på USA:s albumlista) och de splittrades rätt snart efteråt.
Debbie Harry fortsatte i några andra band för att till sist landa i Blondie. Det startade hon med sin dåvarande pojkvän Chris Stein. Bandnamnet tog efter det epitet som så många män ropade efter Debbie när hon gick omkring i sitt blonderade hår.
Fotogenisk
Tack vare sitt fotogeniska utseende blev Debbie Harry snabbt någon av en ikon för punken i New York i mitten av 1970-talet. Hon spelade själv gärna på sin sensuella sexualitet och tuffa look.
Men det hela gick kanske litet för långt eftersom väldigt många trodde att det var Debbie som var Blondie. Därför lät de år 1979 trycka upp rockmärken med texten ”Blondie is a group”.
Debbie Harry.Debbie Harry.Bild: Wikimedia commons / David ShankboneDeborah Harry
År 1981 gav Debbie Harry ut ett pressmeddelande där hon klargjorde att hon hette varken Debbie Blondie eller Debbie Harry utan Deborah Harry (även om hon var döpt till Angela Tremble). Samtidigt inledde hon sin solokarriär. Hon har även varit med i flera filmer som Videodrome (1982), Hairspray (1988) och Six Ways to Sunday (1997).
Kvinnliga punkband
Med punkens genombrott under 1970-talets andra hälft började även kvinnorna synas alltmer inom musiken. Det här gällde i synnerhet Storbritannien där det dök upp helt eller nästan helt kvinnliga punkband som The Slits, The Raincoats, Mo-dettes, Dolly Mixture och The Innocents.
The Raincoats med Kathleen Hanna år 2010.The Raincoats med Kathleen Hanna år 2010.Bild: Wikimedia commons / Jason PersseKathleen Hanna,The Raincoats
Kurt Cobain från Nirvana och Kim Gordon från Sonic Youth var två stora fans av The Raincoats. I sin konvoluttext till Nirvanas samlingsplatta Incesticide (1993) hyllar Cobain The Raincoats.
Den nya uppmärksamheten tack vare Nirvana var en av orsakerna till att The Raincoats kom samman igen år 1993 trots att medlemmarna gått skilda vägar redan nio år tidigare. The Raincoats håller på än idag.
Kvinnlig drivkraft
Men det fanns även band där de flesta av medlemmarna var män, men där den största skapande och drivande kraften var en kvinna (eller två). Sådana band var till exempel X-Ray Spex, Siouxsie and the Banshees och Heart.
1977 gav X-Ray Spex ut debutsingeln Oh Bondage Up Yours!. Den var skriven av bandets sångerska och frontkvinna Poly Styrene. Låten räknas än idag som en punkklassiker.
Siouxsie Sioux.Siouxsie Sioux.Bild: EPA / DOMENECH CASTELLOSiouxsie and the Banshees,Siouxsie Sioux
Siouxsie and the Banshees bildades under den stora punkvågen år 1976 av sångerskan Siouxsie Sioux och basisten Steven Severin. De blev kända som ett post-punkband med egna ljudbilder och speciella rytmer. De hade en egen stil som fick publiken att haja till. Inte minst tack vare Siouxsie Sioux:s personliga sångröst och vilda utseende med hårt sminkat ansikte och fluffiga svarta hår.
Första gothrockaren
Siouxsie Sioux har ibland pekats ut som den första gothrockaren.
Siouxsie and the Banshees har influerat flera band och artister som Shirley Manson i Garbage, PJ Harvey, Courtney Love, Ana Matronic i Scissor Sisters, The Smiths, U2, Robert Smith i The Cure och Gossip.
En artist som lyckades få nytt liv i sin karriär genom att litet rida på punk/new wave-vågen var Marianne Faithfull. I mitten av 1960-talet hade hon gett ut ett par rosade skivor, men efter det gick det snabbt utför för såväl hennes karriär som liv.
Från hemlös till comeback
Marianne Faithfull gick på heroin, var hemlös i två år och led av anorexi. Hon drabbades även av svår inflammation i struphuvudet som tillika med hennes osunda leverne ledde till att hennes tidiga väna sångstämma radikalt förändrades, sprack och blev både lägre och raspigare.
Tack vare några vänners ingripanden började Marianne småningom göra sig fri från sitt beroende och hitta tillbaka till livet igen. År 1979 skulle hon göra stor comeback med den rosade skivan Broken English.
Konvolutet till Marianne Faithfulls skiva "Broken English".Konvolutet till Marianne Faithfulls skiva Broken English.Bild: YLE / Dan Eskil JanssonBroken English,Marianne Faithfull
Musikaliskt är Broken English en elektronisk new wave-platta med element av punk, blues och reggae. Tack vare singlarna The Ballad of Lucy Jordan och titelspåret blev albumet en topp-5-hit i flera länder.
Broken English räknas idag som en klassiker och även om Marianne Faithfull skulle kämpa med drogerna ännu några år till innebar den ändå början på hennes comeback och fortsatta karriär som gjorde att hon idag ofta räknas till en av de viktigaste kvinnorna inom rocken.
Allt inte punk
Men all musik under slutet var 70-talet var inte punk, post-punk eller new wave.
År 1978 slog en ung brittisk dam vid namn Kate Bush igenom stort med sin debutsingel Wuthering Heights.
Trots att hon var endast 19 år gammal och det var hennes första singel, så visade Kate Bush från första början vem som bestämde.
Skivbolaget ville att låten James and the Cold Gun skulle bli första singeln från hennes debutalbum The Kick Inside. Men Kate Bush insisterade på att Wuthering Heights skulle bli första singeln.
Till sist gav skivbolaget efter och Wuthering Heights blev inte bara en listetta, utan även den största singelframgången någonsin för Kate Bush. Det var dessutom första gången som en kvinna fick en brittisk listetta med en egenhändigt skriven sång.
Kate Bush.Kate Bush.Bild: EPA / STEVE REIGATE / DAILY EXPRESS POKate Bush
Kate Bush är även den första kvinnliga soloartisten som toppat den brittiska albumlistan och den första kvinnan vars skiva debuterat på albumlistans första plats. Dessutom är Kate Bush den enda kvinnliga artist vars samtliga skivor placerat sig bland topp-10 under fem decennier (1978-2011).
Kate Bush har varit oerhört inflytelserik för många senare artister som Tori Amos, Charli XCX, k.d. lang, Paula Cole, Bat For Lashes och Alison Goldfrapp i Goldfrapp.
En av de främsta låtskrivarna
En speciellt uppskattad kvinnlig artist på i synnerhet 1970-talet var Joni Mitchell. Visserligen är Joni Mitchell ingen rockartist per se, men hon är ändå värd att nämnas i detta sammanhang. Till exempel musiktidningen Rolling Stone har hyllat henne som en av de främsta låtskrivarna någonsin – överlag och inte enbart som kvinnlig låtskrivare.
Joni Mitchell.Joni Mitchell.Bild: Wikimedia commons / Paul C BabinJoni Mitchell
Joni Mitchell slog igenom redan mot slutet av 1960-talet med till exempel låten Both Sides, Now, men det var i början av 1970-talet som hon skulle bli riktigt känd. Det var tack vare låtar som Big Yellow Taxi, Carey, Woodstock, Free Man in Paris och Help Me.
Joni Mitchell var en av de allra första kvinnliga artisterna som lyckades hålla fast vid publiceringsrättigheterna till sin egen musik. Det var väldigt ovanligt på 1970-talet då musikvärlden ännu var kraftigt mansdominerad och där de kvinnliga artisterna främst sjöng andras låtar och lanserades med hjälp av sexuell utstrålning.
Vågade gå emot
Mitchell vågade ändå gå emot allt det för att istället vara en artist på sina egna villkor så långt det var möjligt. Hon har ändå aldrig varit någon uttalad feminist.
Ellie Goulding, Corinne Bailey Rae, Haim, Taylor Swift och Madonna är bara några artister som nämnt Joni Mitchell som en stor influens. Madonna har sagt att Mitchell var den första kvinnliga artist som verkligen talade till henne som tonåring och det var i synnerhet tack vare låttexterna.
Särskilt omnämnade
Ett särskilt omnämnade är även Stevie Nicks och Christine McVie i Fleetwood Mac värda. De må bägge vara medlemmar i ett band som annars består av män, men bägge har de ändå ända sedan 1970-talet befäst sina positioner som inte enbart betydande bandmedlemmar i Fleetwood Mac, utan även som framgångsrika låtskrivare, musiker och soloartister.
Stevie Nicks och Christine McVie skrev (var för sig) singlarna och topp-10-hittarna Dreams, Don't Stop och You Make Loving Fun från Fleetwood Macs mest hyllade skiva Rumours (1977). Dessutom kom Stevie Nicks första soloalbum Bella Donna (1981) etta på den amerikanska albumlistan.
Progg- och kvinnorörelser
Under 1970-talet växte både progg- och kvinnorörelserna sig allt starkare i Sverige och det återspeglades även i musiken. Där bildades då kvinnoband som Andra bullar, Husmoderns bröst, Häxfeber, Mixed media, Tintomara och Röda bönor.
Samtliga medlemmar i Röda bönor var kvinnor förutom Mats G Bengtsson från Blå Tåget. Några av Röda bönors mest kända låtar är Diskoteksjakt, Sången om sexualmyterna, Det ska bli slut på rumban, Nu har vi tröttnat och Oh, Carol.
År 1971 gavs det ut en litet speciell skiva i Sverige betitlad Sånger om kvinnor. Det var den feministiska organisationen Grupp 8 som ville ge ut en platta med låtar som handlade om kvinnors villkor och vardag i 70-talets Sverige. Texterna är både personliga och politiska.
Konvolutet till skivan "Sånger om kvinnor".Konvolutet till skivan Sånger om kvinnor.Bild: YLE / Dan Eskil JanssonSånger om kvinnor
Tanken var att hela skivan skulle göras med enbart kvinnokrafter, men de lyckades inte hitta tillräckligt många kvinnliga tonsättare och musiker. Därför skrevs musiken (inte texterna) av män och det var även män som spelade på skivan.
Musikerna kom från band som Blå tåget och Gläns över sjö & strand. Det här var något som Sånger om kvinnor fick en del kritik för.
Trots det är skivan idag något av en klassiker med kända låtar som Vi är många och Vi måste höja våra röster.
I Finland hördes det ännu på 1970-talet endast få kvinnor inom rockmusiken. I schlagervärlden och discon fanns det nog gott om dem (till exempel Vicky Rosti, Taiska, Ami och Monica Aspelund), men inte i rocken.
Ett av undantagen var sångerskan Muska Babitzin. Hon kom från en musikalisk familj och även hennes bröder Kirka och Sammy Babitzin blev kända sångare. Redan på debutsingeln Kirjoita postikorttiin (1971) visade Muska att hon besatt en rockröst av rang.
Muska fick sin största hit år 1973 med Krokotiili rock, det vill säga en finsk version av Elton Johns Crocodile Rock. Muska fortsatte att ge ut skivor under hela 70-talet, men sedan dalade hon i popularitet.
En annan kvinnlig inhemsk rocksångerska som startade på 1970-talet var Anne Taskinen. Hon är bättre känd under sitt artistnamn Heinäsirkka och hon slog först igenom år 1977 som sångerska i bandet Sleepy Sleepers. Två år senare kom hennes första solosingel. Även om det skulle dröja ända till år 1985 för debutplattan att komma.
Heinäsirkka lär vara den första kvinnan i Finland som själv skrev både text och musik till sina låtar och dessutom framförde dem själv. På så sätt banade hon väg för fler och framtida finländska singer-songwriter-kvinnor.
Veganens julbord handlar om betydligt mer än att ersätta grädde med växtbaserat fett eller den traditionella julskinkan med en rulle gjord av vetegluten. Petra Österberg vill i första hand tänka på miljön och djurens välmående.
Det är fint med traditionellt julbord, men också roligt att pröva på något nytt. Allt fler väljer att laga lite grönare och därmed ofta också lite hälsosammare maträtter. En stor hit på de sociala medierna så här före jul är den gravade moroten. Färgen är densamma som gravad lax och också här ska tunna morotsskivor bäddas in i en saltbädd. Till skillnad från laxen ska moroten långsamt gräddas i ugn och efter det är den färdig att avnjutas till exempel på mörkt bröd med rödlök och smetana eller någon växtbaserad motsvarighet. Gott? Tja, efter lite tillsatt rökarom lär moroten vara riktigt god.
MorötterBild: YLE Bildtjänst Arja Lento.klimat,morot,smältpunkt
Petra Österberg har smakat på den gravade moroten och tycker att den smakade gott. Däremot kan hon inte säga om smaken påminner om gravlax eftersom hon inte minns smaken av fisk eller kött. Petra har varit vegan i drygt 20 år, alltsedan tonåren.
Väldigt lite julmatstraditioner
- Jag har bott utomlands i många år och där har det inte varit så noga med jultraditioner och vissa maträtter, säger Petra, som bland annat bott i Storbritannien och Thailand.
- Nu har vår familj flyttat till Finland och Ekenäs och det börjar kännas viktigt att införa vissa jultraditioner i och med att vi har en treårig son.
Petras man är från Thailand och där har man inte haft några speciella maträtter till julen, fastän också Thailand i övrigt har anammat en hel del av den västerländska julkommersen med glitter och glam.
- När jag bodde i Storbritannien var det populärt att laga ”nut roast” till jul. Det är grovt hackade nötter som mixas till en färs med kryddor och som sedan rostas, grillas i ugn. Det är en traditionell veganrätt i Storbritannien.
Skivor av seitanSkivor av marinerad seitan i en askBild: Yle/Public domaingluten,seitan,Seitan,Vegan,veganism,vegetarisk kost,vegetariska produkter,vegetariska rätter,vete
- Seitanpulver eller veteglutenprotein är något som används rätt mycket i Asien och hos oss används den som en ersättning för julskinka, säger Petra som märker att utbudet på butikshyllorna i Finland har blivit betydligt större under de år hon har bott utomlands.
Petra Österberg kollar utbudet i en liten matbutik.Petra Österberg tittar på torkade bönor och linser i en matbutik.Bild: Yle/ Tiina GrönroosEkenäs,petra österberg,Vegan,veganism
Det är första julen för Petra och hennes familj i Finland. I år är det hennes mamma som fixar maten till julbordet och för Petra är det egentligen inte så viktigt vad allt mamman bullar upp med. Huvudsaken är att det är gott, eftersom Petra alltid tyckt om att äta god mat.
Viktigt att tänka på framtiden
- För mig är veganism ett etiskt, ekologiskt och hälsosamt framtidsalternativ. Vi vet så mycket mera om kroniska sjukdomar som är vanliga i Finland, som kostar samhället mycket och som vi ganska långt kan undvika om vi äter växtbaserad mat, säger Petra.
- Julen kunde vara en bra tid att avge nya löften för sig själv och sin omgivning. Jularna blir varmare för varje år. Ta till exempel den soja som produceras; största delen går till djurfoder i stället för att vi skulle kunna äta den direkt, säger Petra som tillägger att soja har många hälsofrämjande effekter trots att det finns många studier som också säger det motsatta.
- Det finns också många andra proteinalternativ än soja. De växtbaserade proteinkällorna är egentligen flera än djurprotein, kött, säger Petra.
Veganmat måste innehålla tillräckligt mycket protein för att vara mättande. Petra säger att kryddningen är det viktigaste för att få all mat god.
Veganmat som efterapar kött och fisk
Varför vill många experimentera med växtbaserad mat så att den ska påminna om kött och fisk så mycket som möjligt?
- Själv kan jag överhuvudtaget inte äta vegankorv, jag får kväljningar av det, svarar Petra. Men ta till exempel julen, den är full av traditioner. Då är det klart enklare för folk att ta steget ut till veganism om de serveras mat som påminner om den traditionella julmaten.
Vilken julmat gillar Petra?
- Jag är egentligen inte speciellt kräsen, det är inte så viktigt hur maten ser ut, men det är klart att maten ska vara god. Av julmaten gillar jag nog mest lådorna, säger Petra.
Veganismen är en livsstil
Petra vill poängtera att veganism är så mycket mera än mat. Veganism är för Petra och hennes familj en livsstil.
- Under alla mina år utomlands har jag mött så många människor som visat medmänsklighet och omsorg för andra, också för djur. Grisar är komplexa varelser, intelligentare än hundar. De behandlas illa inom vår djurproduktion. Fisket är oekologiskt och oetiskt. Fiskbestånden i de stora haven har minskat och mycket av den norska lax vi äter har fötts upp i fiskfarmer, riktiga miljöbovar. Dessutom är laxen en vandringsfisk som har behov att röra på sig, men nu tillbringar den hela sin livstid i trångbodda bassänger.
Det är lätt att vara en ekologisk vegan som äter lokal- och närproducerad mat. Veganen måste inte heller äta soja
Petra Österberg är naturvetare och har jobbat många år med naturskydd. Petra säger att hon med egna ögon sett hur djurarter nästan utrotats på grund av att regnskogar skövlas för palmolja eller sojaproduktion.
- Då ska ni veta att största delen av sojan går till djurfoder, inte till veganmat. Våra matval i butiken kan bidra till vad som sker på andra sidan av jordklotet. Det är lätt att vara en ekologisk vegan som äter lokal- och närproducerad mat. Veganen måste inte heller äta soja, säger Petra.
- Jag hoppas verkligen att veganismen inte är en övergående trend utan att vi alla börjar tänka på våra barns framtid och visar medmänsklighet och omsorg, inte enbart till våra medmänniskor utan också till våra medvarelser!
I en bra jullåt kan man säga det mesta på några meningar. Och i synnerhet om man sjunger både på spanska och på engelska. Så resonerade i alla fall José Feliciano då han en het sommardag 1970 började skriva på Feliz Navidad i Los Angeles.
Jose Feliciano var blind redan från födseln och han flyttade från Puerto Rico till New York med sina föräldrar då han var fem år gammal.
Han började musicera som väldigt ung och han hade ett bra musiköra och kunde lära sig svåra melodier utantill på gehör.
Övade 14 timmar varje dag
Hans första instrument var ett dragspel och som tonåring fick han en gitarr i present av sin pappa. Feliciano satt i sitt rum och kunde öva upp till 14 timmar per dag.
Han lyssnade på 50 tals rock, klassisk gitarrmusik och jazz. Och favoriterna var Andres Segovia och Wes Montgomery.
Senare tog han också lektioner av Harold Morris som hade studerat för Segovia. Av sångsolisterna var Ray Charles hans stora favorit.
Slutade skolan
Då Feliciano fyllde 17 år slutade han skolan och började uppträda på små klubbar. Och ryktet om den skickliga blinda sångaren och gitarristen spred sig snabbt och 1963 fick han sitt första skivkontrakt.
Senare träffade han producenten Rick Jarrard som föreslog för Feliciano att göra en egen version av Light my fire med The Doors. Den låten blev det stora genombrottet för Feliciano.
Samma år fick han äran att sjunga nationalsången, Star Spangled Banner, på Tiger Stadium i Detroit i samband med slutspelet i baseball.
Feliciano gjorde nationallåten på sitt eget sätt. Det var vid en tid då USA var mitt i kriget i Vietnamn och det var många som uppfattade Felicianos personliga version som en skymf.
Många blev upprörda och efter uppträdandet blev han till och med bojkottad av en del amerikanska radiostationer.
Jullåten som blev en stor hit
Men allt var glömt i november 1970 då han gav ut en julskiva med traditionella stycken som White Christmas The Little Drummer Boy och många fler av vilka ca hälften var instrumentala. Men öppningsspåret på skivan var en nyskriven låt.
Feliciano har senare berättat att det egentligen var producenten Jarrard som hade uppmanat honom att skriva en jullåt.
Det var i mitten av juni så jag började nynna på en melodi och lekte med orden Feliz Navidad som ju betyder god jul och då tänkte jag att José du ska inte enbart skriva den på spanska utan också på engelska. Gör jag det så får jag också radiostationerna att spela den, resonerade Feliciano.
Och egentligen är det inte mera text i den än Feliz Navidad próspero año y felicidad" som betyder ungefär God Jul och ett gott nytt år med lycka och framgång.
Och på engelska blev texten I want to wish you a merry Christmas from the bottom of my heart. Jag måste saga att jag har aldrig tänkt på det tidigare men faktum är att det inte finns mer en de korta meningarna i låten. Men Feliciano har under alla år lycktas med konststycket att få det att låta så mycket mera.
Feliciano i solnedgången
Jag har en gång upplevt José Feliciano på konsert en gång och det var i samband med Scandinavian Guitar Festival. Han satt ensam på en liten scen med Raseborgs ruiner i bakgrunden. Det var en varm och skön sommarkväll.
Och jag hade hoppats det hade varit möjligt att fånga ögonblicket då han ensam med sin gitarr sjöng Don´t let the sun catch you crying, samtidigt solen höll på att gå ned bakom skogsbrynet bakom Feliciano .
Det var ren och pur magi.
Mer om låten kan du höra i Vega Söndag med start kl 10.03
Men vad tycker du om julmusiken? Börjar man i allmänhet spela den för tidigt eller för sent? Borde den vara helt förbjuden på vissa platser? Hur mycket julmusik vill du höra i radion? Och har du någon speciell favorit som sällan spelas?
Skriv ner dina tankar här nedan och skicka till oss. Och har du en bild med någon form av julmotiv så publicerar vi gärna en sådan i anknytning till artiklarna. Kom ihåg att kolla att vi har rätt att publicera bilden. Skicka per mail till vega.musik@yle.fi
Tv-serien Lola uppochner är inspelad i finlandssvenskarnas favoritstad Ekenäs. Spänning, drama, svart humor och identifikation utlovas! Onsdagen den 28 december är det premiär på Yle Fem.
— Vi befinner oss i en småstad där alla tror att de kan ha sina hemligheter, men egentligen vet alla allt om alla. Och det finns många hemligheter, säger Ulrika Bengts som regisserat Lola uppochner. Hon har också skrivit manus tillsammans med dramatikern Annina Enckell.
— Det handlar som så ofta i Monika Fagerholms romaner om unga flickor. Men i manusarbetet trädde snart också männen fram, fadersfigurerna. Ett starkt tema för mig här är flickor och pappor, säger Enckell strax innan pressvisningen av första avsnittet.
Carl-Kristian Rundman och Mats Långbacka regerar över Flatnäs.Birger och mats firar öppnandet av nya shoppingcentret i dramaserien Lola uppochner.Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions6265 2001 000,avsnitt 1,Carl-Kristian Rundman,carl-kristian rundman som birger stenqvist,lola uppochner,Mats Långbacka,mats långbacka som martin backlund,Yle Fem
— Alltså jag tycker det blev jättebra!
Det säger skådespelaren Carl-Kristian Rundman med eftertryck efter att ha tagit del av första avsnittet. Han spelar stadens mäktigaste man, stadsstyrelsens ordförande Birger Stenqvist i serien. Den medelålders Birger har ett förhållande med 16-åriga Ca, spelad av Mimosa Willamo.
Mimosa Willamo som Ca Bäck.Ca Bäck i dramaserien Lola uppochnerBild: Robert Nordström / Långfilm Productions6265 2005 000,Avsnitt 5,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem
— Den är konstig! Jag minns när vi började med inspelningarna i mars förra året och jag tänkte att manuset är konstigt, jag visste inte riktigt hur det ska bli, säger Willamo.
— Realism och mystik kolliderar. Här finns element av thriller, tragedi och komedi också. Det är en mycket ovanlig tv-serie, säger Rundman.
Flera andra skådespelare är på plats på den lilla biografen Andorra och det fanns en hel del eufori i luften efter att den röda ridån slöt sig om det första avnsittet. Bland annat syskonen Julia Korander och Willehard Korander, som båda har bärande roller i dramat säger att de knappt kan bärga sig tills de får se alla avsnitt. De sex entimmes avsnitten kommer att finnas tillgängliga på Arenan från och med den 1 januari.
Julia Korander gör Cas mamma, den fattiga städerskan Ulrika som när poetdrömmar.Julia Korander, skådespelare i filmen Lola uppochnerBild: Yle/Peter Lüttgejulia korander,lola uppochner
— Jag är tagen av Ulrikas vision, säger för sin del författaren Monika Fagerholm. Det liknar min bok, men hon har gjort ett bildkonstverk av den. Fåglarna, fjädrarna - åh!
Anna Svanbäck och Ca Bäck i dramaserien Lola uppochner.Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions6265 2005 000,avsnitt 5,julia hellén,julia hellén som anna svanbäck,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem
— Det ser nog jävligt fint ut, säger också producenten Mats Långbacka, som också spelar en av fadersfigurerna i serien.
Ulrika Bäck och Ronald Rouhe i dramaserien Lola uppochner.Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions6265 2002 000,avsnitt 2,janne marja-aho,janne marja-aho som ronald rouhe,julia korander,julia korander som ulrika bäck,lola uppochner,Yle Fem
I Flatnäs myglar maktens män och ordnar julfester för varandra med unga flickor från staden som "efterrätt". Under den glansbildsvackra ytan rör sig ruttnande hemligheter, men inte ens mord rubbar egentligen några cirklar. Alla tilldelas en roll och den är de tvungna att spela tills de dör. Eller tills de lämnar staden ...
Den 6-delade serien Lola uppochner är inspelad i Ekenäs, som röstades fram till Svenskfinlands bästa småstad för någon vecka sedan här på Svenska Yle. Månne Flatnäs hade fått samma betyg?
